Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2014

Vy mot Gamla stan

Vy mot Gamla stan, Stockholms Turist- trafikförbund, Stockholms Stadsarkiv CC: By, Sa

Ja, jag ber om ursäkt för att jag tjatar. Men ibland får man saker på hjärnan som känns viktiga – det gäller säkert de flesta människor. Och då kan man kanske få vara lite tjatig ett tag? Det gäller alltså Slussen igen. I går gick jag på en guidad tur i Slussen-området i regi av Stockholms Stadsmuseum. Nog för att jag vet en del om området sedan tidigare, men alltid fångar man upp något nytt och kanske kan man få nya perspektiv på saker och ting. Egentligen kan man säga att två intryck konkurrerade om varandra vid visningen. Det första är i vilket sorgligt skick anläggningen befinner sig. Det finns nog ingen vettig människa som tror att det går att lappa och laga längre. Det andra är vilket otroligt snyggt, genomtänkt och häftigt byggnadsverk det en gång var. Kontrasterande intryck, alltså.

Gula gången, upphov: Almberg & Preinitz, Stockholms Stadsmuseum, CC: By Nc Sa

Gula gången, upphov: Almberg & Preinitz, Stockholms Stadsmuseum, CC: By Nc Sa

När den nuvarande Slussen byggdes på 1930-talet hade man sedan en tid tillbaka talat om ”Slussen-eländet”, ett trafikkaos som uppstod på grund av att bron över den föregående Slussen var öppningsbar. Det gick alltså inte att ha ett konstant trafikflöde. Med andra ord så behövdes en ny form av trafiklösning. Här får man inte glömma bort att man vi den tiden betraktade bilen som framtidens färdmedel, och den nya trafiklösningen planerades därför med bilen, spårvagnen och andra fordon i centrum. Det är kanske det som talar till Slussens nackdel i dag, när vi gärna vill minska biltrafiken. Men när man går genom knutpunkten Slussen så upptäcker man att man ingalunda glömde bort fotgängarna. Meningen var att de skulle ledas på ett säkert sätt genom färgkodade gångar under/genom trafikapparaten.

Gula gången i dag

Gula gången i dag

Gula gången hade – och har fortfarande – gult kakel och är sig delvis lik. Om man bortser från att allt är smutsigt och exceptionellt illa underhållet så är den stora skillnaden att man någon gång har plockat bort de eleganta fönsterpartierna och dörren, som enligt uppgift hade ett ramverk av teak. På så sätt har väder och vind släppts in på ett helt annat sätt än det var tänkt från början. Taklamporna har också ersatts av svagt lysande vägglampor som inte ens är enhetligt utformade. Så länge gången hölls i stånd så borde det också ha varit en ganska flitig trafik här. Men när en miljö förfaller på grund av brist på underhåll så blir det förstås inte lika roligt att använda den – vilket torde vara anledningen till att många i stället väljer att gå ovan jord och konkurrera med bilarna.

Kornhamnstorg

Utsikt mot Kornhamnstorg

I slutet av Gula gången möts man av en tavla med Kornhamnstorg som motiv. Nej, det är ingen målad tavla, utan helt enkelt en härlig utsikt. Man får tänka bort rören och metall- ställningarna som finns där på grund av tillfälliga ledningsomdragningar. Vyn kommer som en befrielse och överraskning efter promenaden i den i dag så mörka gången.

Gula gången från norr

Gula gången från norr

När man kommer ut på andra sidan och vänder sig om så möts man inte direkt av någon rolig syn. Det ser riktigt eländigt ut. Men så hittar man en bild från tiden då anläggningen var nybyggd, och man förstår på nytt hur läckert det var då. På många ställen i Slussen sitter det i dag träskivor för det som en gång var glasade partier.

Gula gången från norr. Upphov: Almberg & Preinitz, Stockholms Stadsmuseum, CC: By, Nc, Sa

Gula gången från norr. Upphov: Almberg & Preinitz, Stockholms Stadsmuseum, CC: By, Nc, Sa

Här finns faktiskt fortfarande ett glasparti kvar. Det som i dag ger ett väldigt slutet och dystert intryck gav alltså anläggningen när det begav sig en betydligt ljusare och öppnare karaktär. Det är värt att hålla i minnet. Slussen var inte tänkt att vara så gråbetongtung som många förmodligen ser den i dag (helt enkelt för att den är det!).

Gula gångens södra entré. Upphov: Hallgren. Spårvägsmuseet. CC: By, Nc

Gula gångens södra entré. Upphov: Hallgren. Spårvägsmuseet. CC: By, Nc

Gula gången har förstås en ingång även från södra sidan. När trafikanläggningen Slussen var ny såg det partiet ut så här. Här låg ett café där man kunde äta frukost på väg till jobbet, om man så önskade. Titta på den eleganta trappan! Senare byggdes caféet om till det som i dag är Restaurang Strömmen. Till vänster om de två männen fanns en offentlig, bemannad toalett. Ganska exklusivt vid en tid då de flesta fortfarande hade torrdass hemma.

Gula gångens södra ingång i dag.

Gula gångens södra entré i dag.

Nog ser allt ganska inbjudande ut? Kanske handlar det till viss del om nostalgi, men det är otvivelaktigt trevligare med en ljus och välhållen miljö än en nedklottrad och smutsig. Jämför med hur det ser ut i dag. Det är inte konstigt att de flesta väljer att krångla sig fram över körbanorna i stället. Det kan till och med vara så att folk inte vet att gången kan användas.

Blå bodarna. Upphov: Almberg & Preinitz. Stockholms Stadsmuseum. CC: By, Nc, Sa

Blå bodarna. Upphov: Almberg & Preinitz. Stockholms Stadsmuseum. CC: By, Nc, Sa

Nå, det finns ett område för fotgängare även på andra sidan Katarinavägen. Det heter Blå bodarna och var väl på sin tid den elegantare av de två gångarna. Även den har tyvärr vandaliserats genom förvanskningar och brist på underhåll. Här ser vi entrén från söder. Här låg ett depeschkontor. Stockholmarna kunde gå hit och kolla in de senaste nyheterna i skyltfönstren. Pelarna var silverfärgade. Tänk er i stället en restaurang här. Restaurang Blå Bodarna! På den i dag så dystra torgbildningen framför ingången till passagen reste man förr en stor julgran till jul (naturligt nog) och en midsommarstång till midsommar (nej, jag skojar inte). Det kunde man gott göra igen. Jag säger som guiden från Stadsmuseet: ”En plats blir vad man gör den till.”

Rotundan i Blå bodarna.

Rotundan i Blå bodarna.

Här finns möjligheter. Går man in i gången Blå bodarna så upptäcker man butikslokaler. I dag är det en affär som säljer begagnade skivor som håller ut. Under Slussens glansdagar var det exklusiva butiker. Halvvägs in hittar man ett slags rotunda, till hälften omgiven av pelare som också var silverfärgade. Den täcks i dag av en betongkupol, men om man tittar noga så ser man ett mönster av cirklar i taket. Det beror på att det satt runda glasbitar där ursprungligen. Dagsljus sipprade alltså ner genom taket och intrycket måste ha varit ett helt annat än i dag. Tyvärr läckte taket – och i stället för att göra om och göra rätt så valde man att helt enkelt täcka alltihop med betong. Därmed försvann förstås all elegans.

 

Kupolen. Här med utsikten mot Gamla stan och Skeppsholmen.

Kupolen. Här med utsikten mot Gamla stan och Skeppsholmen.

Den här kupolen kan man också se ovanifrån genom att kila upp för en smal trappa i Blå bodarna. Det kan vara Slussenanläggningens mest okända plats, kanske delvis för att glaskupolen alltså nu är en betongkupol. Annars borde den ha synts på ett helt annat sätt. Runt kupolen fanns förr blomlådor och parkbänkar – vilket alltså innebär att det var en plats som man uppmuntrades att använda. I dag är det tyvärr en steril plats – men med en makalös panoramautsikt. Härifrån ser man ut över Saltsjön åt Nackahållet, man ser Stadshuset i fjärran, man ser Gamla stan, man ser Skeppsholmen och man ser Djurgården. En utsikt i världsklass. Skulle man kunna säga om man nu vill använda det ordet.

Södermalmstorg.

Södermalmstorg.

Ja, i sitt nuvarande skick är Slussen en tragisk historia. Det är som om man redan för många år sedan bestämde sig för att låta anläggningen förfalla och det är sannerligen inte konstigt att många betraktar den som en olustig plats. Somliga anser, som jag har påtalat tidigare, till och med att det är ”Stockholms äckligaste plats”. Men när man förstår hur den har sett ut och hur den skulle kunna se ut igen, med vissa modifieringar för att anpassa den till dagens behov, så känns det som ett läckert alternativ att riva den och bygga upp den från grunden igen. Här finns potential. Här finns fantastiska möjligheter att behålla något som är mer speciellt än vad många förstår. Förvisso inte i original, men ändå. Slussen har trots allt ansetts vara en viktig del i det riksintresse som centrala Stockholm utgör, en unik trafikapparat som är väl värd att bevara. Förespråkare för Nya Slussen påtalar gärna att det vore olagligt att riva och bygga upp på nytt, eftersom detaljplanen för Nya Slussen har vunnit laga kraft. Men faktum är att Staden har full rätt att göra så. Det är bara att bestämma sig för det.

(De svartvita bilderna är alla hämtade från http://www.stockholmskallan.se. Färgbilderna har jag själv tagit. Klicka på bilderna för att se dem i större format.)

Kolingsborg. En byggnad från 50-talet. Vad sägs om ett café där? Eller en fisksaluhall?

Kolingsborg. En byggnad från 50-talet. Vad sägs om ett café där? Eller en saluhall för fisk?

 

Saltsjöbanans station. Lägg märke till den läckra "trestegsraketen" i böljande glas.

Saltsjöbanans station. Lägg märke till den läckra ”trestegsraketen” i böljande glas.

Tvärsöver själva slussrännan - från Karl Johans torg. Här får man tänka sig välputsade fönster i fasaden.

Tvärsöver själva slussrännan – från Karl Johans torg. Här får man tänka sig välputsade fönster i fasaden.

Karl Johans torg. Dystert. Men den som har besökt rockklubben Debaser vet att torget kan få liv.

Karl Johans torg. Dystert. Men den som har besökt rockklubben Debaser vet att torget kan få liv.

Julgranen reses. Foto: Lennart af Petersens. Stockholms Stadsmuseum. CC: By, Nc, Sa

Julgranen reses. Foto: Lennart af Petersens. Stockholms Stadsmuseum. CC: By, Nc, Sa

Här stod julgranen och midsommarstången.

Här stod julgranen och midsommarstången.

Annonser

Read Full Post »

102a

S:t Görans Gymnasium

Den 8 april 2014 fyllde arkitekten Léonie Geisendorf hundra år. Ja, hon lever faktiskt fortfarande och är numera bosatt i Paris. Hon föddes i Warszawa men hamnade i Sverige efter en praktikperiod hos Le Corbusier – och här verkade hon i många år. Ett av hennes verk är nu aktuellt på nytt (om det nu någonsin varit inaktuellt), eftersom det ska få en ny funktion efter sex år i spöklik träda. Det handlar om S:t Görans Gymnasium på Kungsholmen i Stockholm.

Entréhallen

Entréhallen

Den kommunala skolan stod färdig 1960 och hette från början vad den var: Hushålls- och sömnadsskolan. Här fanns plats för 1 000 elever, alla flickor. Elva år senare, 1971, blev skolan gymnasieskola med praktisk inriktning och bytte då namn till S:t Görans Gymnasium. På grund av stort renoveringsbehov och dålig ventilation beslutade man att lägga ned skolan, vilket skedde 2008. Sedan dess har den elva våningar höga byggnaden stått tom och bara använts som inspelningsplats för filmer och liknande.

028aStilmässigt är byggnaden kraftigt inspirerad av Le Corbusiers stil och påminner mycket om hans ”byggnadstyp” Unité d’Habitation som finns realiserad på några ställen i Frankrike och i Berlin. Tanken med denna byggnadstyp var att olika samhällsfunktioner skulle finnas i ett och samma stora byggnadsblock. Här skulle alltså finnas lägenheter, men också restauranger, butiker, kapell, bibliotek, skola och så vidare. Husen skulle gärna ha en takterrass. I Marseille anlade man till och med ett motionsspår uppe på taket. Karakteristiskt är också den uppbrutna fasaden med ett slags närmast fackartade, indragna balkonger.

Terrass utanför lärarrum

Terrass utanför lärarrum

S:t Görans Gymnasium är förstås byggt för att vara en skola och har därmed bara en funktion. Men när man går omkring i detta nu öde hus så anar man att huset är specialbyggt för skolans olika funktioner. En skola har inte heller samma behov av att ha en upplöst fasad med balkonger. Här finns visserligen några balkonger, men de sticker i stället ut från fasaden i grunda partier. Däremot ger fasaden intryck av att ändå vara upplöst genom att byggmodulerna är klart redovisade. Svarta partier alternerar med fönster och betong och ger liv åt fasaden. Smuts och ett visst mått av förfall ger kanske byggnaden ett lite dystert intryck – och det är förståeligt att vissa människor tycker att det är en anskrämlig byggnad. Storleken gör också sitt till. Man kan fundera över vilket intryck den gjorde på gemene man när den uppfördes i skarven mellan 1950- och 1960-talen. Chockerande modern i sitt uttryck. Själv är jag ganska förtjust i den – och efter en promenad inne i skolan ökar bara känslan av att det här är en arkitektonisk pärla i Stockholm.

Interiör från övningslägenhet

Interiör från övningslägenhet

Men nu, efter åtta års förfall, ska byggnaden få liv igen. Här ska bli bostäder för cirka 250 studenter, vilket är positivt. På så sätt fylls lokalerna på nytt av elever. Därtill kommer man att vara varsam vid ombyggnationen och ha Stadsmuseet som rådgivande instans för att veta vad som är värdefullt att bevara. Och intressant nog avser man att även få in några publika verksamheter i byggnaden, bland annat ett café och ett gym. På så sätt närmar man sig efter 54 år Le Corbusiers Unité d’Habitation. Det är också roligt att arkitekten, den hundraåriga Léonie Geisendorf fortfarande engagerar sig i byggnaden. Det påstås att hon är lite sur över att man ska bygga ett mindre annex – och att hennes gamla förslag på annex inte kommer att användas. Dock känns det som om det moderna tillägget är ganska modest och ödmjukt inordnar sig i Geisendorfs arkitektur.

022aEtt besök i skolan är mycket fascinerande. Den oerhört fina entréhallen är egentligen helt befriad från markörer som visar att det här är en före detta skola. Det skulle lika gärna kunna vara entrén till en teater eller ett kommunalhus. På väggen finns dock en stor klocka som möjligen skvallrar om husets ursprungliga funktion.

Några våningar upp hittar man övningslägenheter, utformade för att man på ett realistiskt sätt skulle kunna lära eleverna hur man sköter ett hem. Det rör sig alltså om kompletta lägenheter med sovrum, vardagsrum (med öppen spis!), kök och badrum. Naturligtvis finns också vanliga lektionssalar som var ämnade för den mer teoretiska delen av utbildningen.

Gymnastiksalen

Gymnastiksalen

Det kanske mest fantastiska med S:t Görans Gymnasium är nog ändå gymnastiksalen. Den ligger allra högst upp i huset och bjuder på en fantastisk utsikt över Stockholm. I alla fall om man klättrar upp i ribbstolarna eller hänger i de romerska ringarna och kan blicka ut genom de högt belägna fönstren. Fast det finns faktiskt ett fönster som går ända ner till golvet också. Från början var det också tänkt att man skulle ha utegymnastik på taket! Helt i Le Corbusiers anda. Och om man i gymnastiksalen måste anstränga sig lite för att se utsikten så gäller inte samma sak för takterrassen.

073aSom i de flesta övergivna hus vilar en lite spöklik atmosfär över den här stora byggnaden. Ibland får man känslan av att man går omkring i ett nedlagt sjukhus. Stora rum med helkaklade väggar skulle kunna vara operationssalar. Man får nästan nypa sig i armen och påminna sig om att åtskilliga tusen förhoppningsvis levnadsglada elever har vistats i lokalerna. Och när man har lämnat huset känns det på något egendomligt sätt som om man aldrig har varit där. Det är bara att gratulera de studenter som får möjlighet att bo i det här spännande huset. Hoppas att något av den speciella atmosfären får dröja sig kvar efter ombyggnationen.

Léonie Geisendorf ska jag också be att få gratulera – lite i efterskott.

(Klicka gärna på bilderna för att se dem i större format.)

Klassrum

Klassrum (Foto: Pontus Lindblad)

Utsikt från takterrassen (Foto: Pontus Lindblad)

Utsikt från takterrassen
(Foto: Pontus Lindblad)

Öppna spisen i övningslägenhet

Öppen spis i övningslägenhet

Hur länge har den mjölken stått där?

Hur länge har den mjölken stått där?

Blick in i köket i ett av lärarrummen

Blick in i köket i ett av lärarrummen

Jag kunde inte säga det bättre själv

Jag kunde inte säga det bättre själv

Entréhallen

Entréhallen

Förfall, förfall...

Förfall, förfall…

Det gäller att skilja på mjukt och hårt vatten

Det gäller att skilja på mjukt och hårt vatten

049a

Ingång till lektionssal

050a

Exempel på förfallet

061a

Trappa högst upp i byggnaden

063a

Hemska ribbstolar – och ett omklädningsrum

Lite omvårdnad så blir det fint igen

Lite omvårdnad så blir det fint igen

074a

Romerska ringar i gymnastiksalen

077a

Dammigt piano i musiksalen

078a

Utsmyckning utanför musiksalen

085a

Biutrymme till entréhallen

Read Full Post »