Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2017

IMGP9732 (2)Det är alltid en fröjd att strosa runt i Orangerimuseet i Ulriksdals slottspark. Det är en plats där åtminstone jag känner frid. Om jag någonsin får för mig att skriva en topp-tio-lista med titeln ”Golv jag nött” så kommer antagligen just Orangerimuseets golv att finnas med på den. Fram och tillbaka har jag gått i denna cirka ett hundra meter långa byggnad, ibland vägledande en grupp genom mitt prat och mina gester, ibland stumt begrundande den skönhet som finns samlad där. När jag först insåg att jag genom mitt arbete skulle bli tvungen att hålla små föreläsningar om skulptur blev jag faktiskt skräckslagen. Hur pratar man om skulptur? Svårt! Men det visade sig vara riktigt, riktigt roligt. Och det faktum att själva miljön är så vacker försämrade inte alls upplevelsen. Det blev en plats att längta till.

IMGP9737 (2)Tanken med museet är att visa upp skulptur ur Nationalmusei samlingar tillsammans med växter. Växterna är inte huvudsaken, men de lyfter fram skulpturerna på ett speciellt sätt. Det blir helt enkelt en ovanligt fin kombination, ungefär som sill och potatis eller champagne och jordgubbar. Växterna ska också erinra om orangeriets ursprungliga funktion, alltså en vinterförvaringsplats för mer eller mindre exotiska växter som sommartid ställdes ut i slottsparken. Men emellanåt blir växterna faktiskt huvudsaken, och det tycks mig som om växter lockar en större publik än skulpturer gör. Det kan kännas lite orättvist, men världen är inte alltid rättvis.

IMGP9743 (2)Tidigare har man här bland annat haft en utställning med kungliga brudbuketter. Och för lite drygt tio år sedan en utställning om tulpaner. Just nu och fram till 1 maj är Orangerimuseet ånyo fullt av blommor under ett arrangemang som kallas Blomstrande vårfest. Tonvikten ligger på tulpaner, om inte min bristfälliga blick för blomster lurade mig, men där finns också ett helt gäng penséer och andra blommor. Det lär finnas drygt 150 olika tulpansorter representerade, den äldsta från 1595. Det är ett år efter att Gustav II Adolf föddes, det. Om man nu ska prata om tulpaner och Gustav II Adolf i samma andetag. Jag vet inte om han var så intresserad av blommor. Men det behöver man inte vara för att ändå njuta av prakten, vare sig det är i en prunkande park eller i inomhusmiljö. En skönhetsupplevelse är det ändå, förutsatt att man är mottaglig för sådana, förstås.

IMGP9756 (3)När jag åter promenerar på det där golvet som jag har nött så många gånger förr så drabbas jag av den starka känslan att det alltid borde se ut så där i Orangerimuseet. Skulpturerna är på sätt och vis både levande och döda samtidigt. Men växterna är också skulpturer – och de är bara levande. Den växtliga färgprakten lyfter fram skulpturerna och gör dem ännu vackrare. De skapar ett trivsamt hem för skulpturerna att bo i. Carl von Linné bor i museet i skulpturform – faktiskt i två olika varianter av två olika konstnärer – och jag är alldeles säker på att han trivs alldeles extra bra just nu. Det kan även du göra. Pallra dig dit, helst en solig och varm dag. Då blir allting ännu vackrare.

*****

(Utställningen är öppen 19-23 april respektive 26 april-1 maj 2017. Tid: 11.00-17.00.)

IMGP9773 (2)

Annonser

Read Full Post »

Jag hittar inte särskilt ofta till nya TV-program. Antikrundan, På spåret, Rapport och Aktuellt är ungefär det jag ser. Men nu, några veckor efter premiären, har jag hittat fram till Kulturfrågan Kontrapunkt. Ett ganska trevligt program som har de ingredienser som brukar falla mig i smaken. Nu är jag ju så gammal att jag minns det som man väl får kalla för originalet, nämligen Musikfrågan Kontrapunkt. Ja, jag minns till och med när Sten Broman var programledare, vilket han var fram till 1980. Jag var då 14 år. Då kan man fråga sig vad en 14-åring hade för intresse av att titta på en ganska knepig frågetävling om klassisk musik. Dels handlar det nog om att utbudet var så litet på den tiden, dels om att det kanske kunde dyka upp något musikstycke som tilltalade mig och därmed bli en inkörsport till nya upplevelser. Och så var Sten Broman ganska rolig att beskåda och lyssna på. Men framför allt var det nog en fråga om stum beundran över kunskapen hos de tävlande. Med lite, lite hjälp av programledaren kunde de ofta komma fram till rätt svar. ”Vi tror att det är den tredje satsen i Chatjaturjans fjärde violinsonat i D-dur” kunde de säga. Och så var det det. Aldrig i livet att jag tittade på programmet för att jag inbillade mig att jag skulle kunna svara på någon fråga.

Kulturfrågan Kontrapunkt är annorlunda. I Sten Bromans program låg underhållningsvärdet i just den otroliga kunskapen som i dag kanske skulle kallas för nörderi. Och i Bromans egenartade kostymer. I den nya varianten har man liksom närmat sig folket. Fortfarande består de tävlande lagen av experter – inom varsitt område – men frågorna håller en helt annan nivå och det är fullt möjligt för en någorlunda kunnig tittare att vara med och tävla. I någon mån är det roligare på det viset, men jag kan inte låta bli att sakna just den där känslan av: ”Men hur i jösse namn kan de veta det där?” Det är som om man degraderar den genuina kunskapen och offrar den på ett slags underhållningsaltare. En trend i samhället? Ja, det är inget särskilt djärvt påstående.

Internet flödar närmast över av så kallade ”tester” som förkunnar att man genom dem kan ta reda på oerhört viktiga saker som:
”Vilken dippsås är du?”
”Vilken syntgrupp från 80-talet är du?”
”Vilken perenn växt som trivs i växtzon VI är du?”
”Hur italiensk är du?”
Det sker genom att man svarar på en rad fullständigt irrelevanta frågor. Och så plötsligt får man det mycket tillförlitliga svaret. Frågan är bara vad man ska med den informationen till. Får man stärkt självkänsla? Leder den till djupa och intressanta samtal över en bättre middag? Nja. Kanske har dessa tester dock någon form av underhållningsvärde och kanske kan de tjäna som ett tidsfördriv för den som för tillfället inte har något viktigare för sig.

Värre är det med den andra formen av ”tester”; de som ger svar på hur kunnig man är inom specifika områden. De borde ju kunna äga viss relevans och dessutom ge möjlighet till ett ohämmat skrytande om hur duktig man är. Många är de som stolt kungör att de minsann fått 100 procent rätt i ”tester” som prövar allt från kunskap i engelsk grammatik till förmågan att identifiera kända målningar. Det är bara det att man får 100 procent rätt oavsett hur fel eller rätt man svarar. De är konstruerade på det sättet. Den typen av ”tester” (notera de sarkastiska citationstecknen) är naturligtvis fullkomligt värdelösa. Vad är det man får ett kvitto på genom att göra dem? Absolut ingenting. Genom att inte genomskåda att allt är en bluff så kanske man uppnår någon form av stolthet, en ”men Gud vad bra jag är ändå”-känsla. Och framför allt slipper man ju bli knäckt och kränkt eftersom man alltid, alltid, alltid vinner.

Kanske är det just det som är det viktiga numera. Att alla ska tro att de är något, att alla ska tro att de är superduktiga utan att behöva anstränga sig det minsta. Vinst varje gång. Det kanske är det som är ett jämlikt samhälle? Kanske har jag bara inte fattat det. Nå. Kulturfrågan Kontrapunkt är naturligtvis inte som de där meningslösa ”testerna”. Där finns substans och där finns rätt och fel. Och balansen mellan kunskap och folklig underhållning är ganska bra. Men det vore onekligen roligt med ett frågesportprogram där kunskapen får ännu större utrymme. Kunskapen i sig har nämligen ett underhållningsvärde. Det insåg redan den där 14-åringen som glodde på Musikfrågan Kontrapunkt med Sten Broman en gång för mycket länge sedan.

Read Full Post »