Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2015

Får man gnälla på juldagen? Jag är just hemkommen från ett framförande av Johann Sebastian Bachs Juloratorium (del I-III) i Katarina kyrka i Stockholm. Kanske kan jag inte påstå att det är en tradition för mig att gå och lyssna, för det är nog bara andra gången. Men det känns som om julen blir lite extra komplett om man får sitta och avnjuta lite schyst barockmusik i ett mäktigt kyrkorum. Tyvärr aktualiserade denna konsert något som jag har tänkt ganska mycket på i ett antal år.

Första gången jag noterade detta var, om jag minns rätt, på en konsert med The Who i Globen 1997. Jag har sprungit på rätt många konserter sedan mitten av 80-talet, men det var som om människors beteende plötsligt ändrades där i slutet av 90-talet. Det var helt enkelt ett förfärligt spring på folk. De kunde inte sitta/stå still, inte för att de rycktes med av musiken utan för att de var törstiga. Det går ju inte att lyssna på musik utan att ständigt ha en öl i handen. Och när man har sugit i sig några flaskor öl så måste man förstås springa på toaletten också. Kanske är jag den enda människan i hela världen som får svårt att koncentrera mig på…vad som helst egentligen, när folk runt omkring ständigt kommer och går.

Men den detaljen kanske man kan stå ut med. Det var inte det som irriterade mig mest. Långt värre var detta märkliga att folk stod (och satt) och PRATADE högljutt med varandra. Det kanske man kan göra om man går på puben och nån trubadur sitter och gal i ett hörn eller om man sitter på en restaurang och en käck restaurangtrio plötsligt dyker upp. För då går man troligtvis inte dit för musiken. Den är mest där för att skapa atmosfär och man har som gäst inte bett om den. Men nu snackar vi om konserter. Med artister som kanske kommer hit vart sjunde eller tionde år. Och där biljetterna kanske kostar 400, 700 eller till och med 1 200 spänn. Konserter som man som musikälskare ser fram emot. För musiken skull.

Men tyvärr saboteras allt fler dylika konserter av detta märkliga beteende där folk tydligen tycker att det är normalt att betala dyrt för att stå och prata med varandra. Och eftersom det är en massa jobbig musik på hög volym som stör så måste man ju prata högt. Vad beror det här på? Hände det något särskilt i slutet av 90-talet som gjorde att all musik förvandlades till någon form av samtalsbakgrund? Något som ska bekämpas genom banalt hö-hö-hö-snack? Jag har faktiskt ingen som helst aning. Nu kanske någon tänker: ”Jamen, det är väl ingen som hör om man står och snackar lite med polaren under en konsert! Volymen är ju ändå så hög.” Fel. Och alldeles extra fel när det handlar om artister som spelar nyanserat och inte bara vräker på med full volym hela tiden. Jag var exempelvis på en konsert med Cat Stevens där någon på raden bakom glatt pladdrade på med sin granne under den tysta, akustiska inledningen. Det är som om folk inte förstår varför de är där.

Nu trodde jag i min enfald att det här bara var ett problem på rockkonserter som, åtminstone i teorin, bjuder på en hög volym. Men då ber jag att få återkomma till eftermiddagens framförande av Juloratoriet. Man kan ju tro att en klassisk konsert i en kyrka skulle befolkas av människor som verkligen är där för att lyssna. Jag menar, där går det inte ens att springa till baren och köpa öl stup i kvarten. Men icke. Under hela första avdelningen satt tre fullvuxna kvinnor och viskade ivrigt till varandra några rader bakom mig. Varför betalar man 140 kronor för sitta och tissla och tassla under en konsert? Och är man verkligen så korkad att man tror att det inte hörs? Därmed förstördes min konsertupplevelse, för även om någon till slut smög iväg och sa åt dem att hålla käft så gick resten av konserten åt till att vara irriterad över att första delen blev förstörd, ty sådan är jag. Det verkar som om folk har gått och blivit korkade. Eller enorma egoister. Det är rejält oförskämt mot både artister och övriga åhörare att ägna sig åt sitt eget evinnerliga pladdrande. Eller har jag kanske fel? Det kanske bara är jag som är omodern – som vanligt.

Annonser

Read Full Post »

Jul 030aNär man på kvällen före julafton sitter ensam på en pendeltågsstation i en stad man inte känner till, exempelvis Sundbyberg, så är man inte så kaxig. I synnerhet om man inte har köpt en enda julklapp eftersom man resonerar som så att det vore dumt att köpa julklappar långt i förväg, emedan man ju aldrig vet om man lever på julafton. Tänk om man råkar snubbla på perrongen tjugotvå sekunder innan tåget kommer eller om en självmordsbombare får för sig att en pendeltågsstation i en stad man inte känner till, exempelvis Sundbyberg, är en lämplig måltavla. Det vore ju väldigt förargligt om ens efterlevande skulle sitta där med en massa julklappar som de inte har någon att tacka för. Så kan man resonera. Vissa människor kan resonera så. Den man som nu satt på denna pendeltågsstation resonerade så.

Det är lite svårt att redogöra för hur det kom sig att Sven-Erik Karlsson, kallad Kronan på grund av sina initialer, satt på denna pendeltågsstation i en stad som han inte kände till. Han gjorde ibland saker och ting som det föll honom in. Vissa människor kategoriserade honom därför som fullständigt oberäknelig, men som kategorisering betraktat var det nog lite orättvist. Man kunde gott stryka det där med ”fullständigt”. För den som kände honom visste nog att han nog visste vad han gjorde, även om det för en utomstående betraktare nog inte verkade så. En gång köpte han till exempel en enkel biljett till en fransk håla vid namn Saint-Affrique, och alla som på något sätt brydde sig om Kronan undrade vad i all världen han skulle göra där. Han som inte kunde ett ord franska, förutom namnet på några utlandsostar. Det visade sig att han hade hittat ortsnamnet i en kartbok och att han tyckte att det var ett vackert och intressant namn. Men han kom hem igen. Kaffet var tydligen inget vidare.

Huruvida Sven-Erik hade rest till exempelvis Sundbyberg för att han tyckte att staden hade ett vackert och intressant namn är lite svårt att säga, men kaffet där smakade antagligen i alla fall ungefär som han var van vid. Perrongen låg så här dags ganska öde och ett närmast spöklikt sken vilade över den. Det hade dagen före fallit lite snö som tack vare den relativa kylan låg kvar. Men det var ett så pass tunt täcke att man inte ens hade brytt sig om att sopa bort det. Kanske fanns det hos den stationsansvarige en fåfäng förhoppning om att snön skulle få ligga kvar och växa till sig så att en åtminstone lokal julstämning skulle uppstå? Annars var det inte mycket bevänt med den saken. Ansåg Kronan. Det ville sig liksom inte riktigt. Han ansåg även att det egentligen var alldeles för kallt att sitta på den bänk där han satt, men var skulle han annars sitta? Stå orkade han inte göra. Det hade han gjort alldeles tillräckligt mycket i livet. Så nu satt han där och väntade på ett tåg som liksom julstämningen inte riktigt ville komma. Han ville hem till den inbodda och varma bostadsrättslägenheten som han innehaft sedan 15 år tillbaka. Och kanske till en flaska glögg och ett par pepparkakor.

Jul 022aPlötsligt kände sig Kronan iakttagen. Det var som sagt väldigt tomt på perrongen, så han begrep inte riktigt var den där känslan kunde komma ifrån. Inte förrän han sänkte blicken och till sin förvåning såg en liten katt sitta och bliga på honom. Kanske var det inte den minsta katt han sett, men långt ifrån var det inte. Ett par märkligt självlysande, smaragdgröna ögon förtrollade honom så att han inte ens kunde registrera hur resten av djuret såg ut. Det var en katt, helt enkelt. Hur hade den kommit dit? Små katter springer inte omkring på pendeltågsperronger, inte ens exempelvis i Sundbyberg. Men vad skulle Kronan göra åt det? Han vände bort blicken och hoppades att djuret skulle försvinna, även om han innerst inne visste att den fortfarande skulle iaktta honom när han motvilligt tittade i den riktningen igen. Nåja, tåget skulle väl snart komma. Och det gjorde det.

Kronan slog sig ner i ett hörn av vagnen och halade upp en tummad bok med dikter av Gunnar Ekelöf ur fickan. Inte för att han egentligen tyckte om att läsa dikter – och Gunnar Ekelöf förstod han sig inte alls på – men dels inbillade han sig att han på detta sätt framstod som en intelligent och bildad karl och dels använde han dikterna, eller snarare orden, som en form av katalysatorer för egna tankar. Han läste några ord, och vips befann han sig i sin egen tankevärld. Det slog aldrig fel. Utom den här gången, ty nu hann han bara läsa ”Bödel vad skall du göra av mina armar” innan han drabbades av den där känslan av att vara iakttagen igen. ”Hör du, katter ska inte åka pendeltåg” sa han. ”Inte i eget majestät i alla fall.” Men de smaragdgröna ögonen avslöjade inte med en endaste blinkning att det här med tågresor var olämpligt för en katt. Kronan ryckte på axlarna och bestämde sig för att ignorera den lilla varelsen genom att stirra ut genom fönstret tills det var dags att stiga av.

Det visade sig dock att Kronan och katten skulle stiga av vid samma station. De skulle dessutom gå åt samma håll och skulle gå in genom samma port. Vid det laget hade vår hjälte resignerat; det var uppenbart att katten ville honom något, och då var det väl bara att acceptera det. Inte för att han kunde komma på vad som skulle kunna vara konstigare, men säkert fanns det något. Medan Kronan snörde av sig kängorna i hallen spankulerade katten in i köket och hoppade upp och satte sig på det auktionsinköpta danska teakskåpet, som om den alltid hade suttit just där. En kastrull med glögg sattes på spisen och ett fat med pepparkakor plockades fram. Varken russin eller mandel fanns i speceriskåpets gömmor, men det fick gå ändå. Det påtalade Kronan också för katten, liksom för att visa att han minsann kunde det där med att improvisera. Nu kan förmodligen katter inte höja på ena ögonbrynet, men nog sjutton såg det ändå ut som om den gjorde det. Kronan blev lite irriterad. Om man är gäst i någons hem så ska man väl ändå inte hålla på och ifrågasätta sin värd genom att höja på ena ögonbrynet? Men så fyllde glöggångorna Kronans näsborrar och han lugnade ner sig ett hekto eller två. Nu skulle katten och han språka, men det kan man inte göra utan att först lägga bort titlarna. ”Kronan heter jag” sa Kronan. ”Fast om du vill vara formell så heter jag Sven-Erik. Hur var namnet?” Katten svarade inte, eller svarade möjligen så tyst att Kronan inte hörde det. Nåväl, ett namn måste katten ha. ”Om du är en hona så heter du Malvina och om du är en hane så heter du Eskil” bestämde han. Han orkade inte hålla på och könsbestämma katter så här dan före dopparedan, och dessutom spelade det noga räknat ingen roll. Men ett namn måste onekligen en katt ha.

Jul 018a”Vet du, Malvina, det finns så mycket som jag inte förstår längre. När jag var 15 år visste jag precis allt, och det är möjligt att jag ännu vid 25 års ålder förstod ganska mycket av livet. Men sedan gick det bara utför. Det visade sig att ingenting var så som jag hade förstått det, allt var långt mer komplicerat och det gick upp för mig att jag hade varit naiv. Därmed inte sagt att jag inte trivdes med det. Den naive kanske finner livet lite lättare att leva än den som tänker för mycket och bekymrar sig över till exempel vilken diet som är bäst att följa för att komma i den tio år gamla kostymen? Förmodligen är det enklare för dig som är katt, Eskil. Men vad vet jag å andra sidan om det?” Katten kliade sig bakom ena örat med framtassen, utan att för en sekund brista i uppmärksamhet. ”Jag menar, du har ju din kostym som knappast blir för liten hur mycket tonfisk eller anklever du än vräker i dig. Men nu blev du kanske kränkt? Det är modernt nu, att bli kränkt för allt möjligt. Folk blir kränkta om det inte finns filmjölk till frukosten i det egna kylskåpet. Eller om det regnar på julafton. Och om de en vacker dag inte blir kränkta så blir de väl kränkta för att de inte blir kränkta. Men jag vill hävda att om man blir kränkt, ja, då gör det ont ända in i själen. Som exempelvis när man har blivit anklagad för något som man inte har gjort. Kränkt blir man inte om någon tränger sig före i mikrovågsugnskön vid lunchrasten på jobbet. Då blir man möjligen förbannad, men inte kränkt.” Kronan hällde upp ett glas glögg till och tänkte efter lite. Katten gav ifrån sig en liten suck och la sig ner.

002a”Har du förresten tänkt på att många människor i dag tycks tävla om att visa sig så godhjärtade och toleranta som möjligt? Missförstå mig inte nu. Vi ska naturligtvis vara godhjärtade och toleranta, men det förefaller som om det viktigaste är att visa andra hur godhjärtad och tolerant man är. Förstår du vad jag menar? Är det för att vi har dåligt samvete, tror du?” Kronan tolkade Malvina-Eskils tystnad som ett medgivande. ”Eller är det samma fenomen som med lägenheter och bilar och dessa evinnerliga semesterresor till Thailand? Att man vill bräcka exempelvis den eländige skrytmånsen Henrik Rodebjär med familj? Visa att man har råd och är lyckad? Men jag ska säga dig, Malvina: Det är ingen tävling. Folk tror att det är det, men jag vet att det inte är det. Det är skillnad på att tro och att veta eller att tro sig veta.” Kronan kände sig nöjd med det där sista. Ibland tyckte han att han fick till det riktigt bra, men när han började analysera vad han sagt så slutade det oftast med att han bedömde det som ren rappakalja. Man ska nog inte analysera så mycket.

”Nej, nu är det banne mig dags för risgrynsgröt” sa Kronan och slog näven i bordet så att katten studsade till. ”Men först ska vi tända granen. Ingen jul utan gran, det sa redan min mormor – och det var en mycket, mycket klok och principfast kvinna. Om än kanske lite tokig. Det är från henne jag har ärvt mina principer.” Kronans ärvda principfasthet var närmast legendarisk, men han kunde som redan nämnts dock tänka sig att dricka glögg utan vare sig mandel eller russin. Utan glädje ska glögg dock ej drickas, lika lite som risgrynsgröt icke kan ätas utan kanel och påringlad sirap. Han travade morskt ut i vardagsrummet och böjde sig ner för att stoppa in kontakten till julgransbelysningen i väggkontakten. Katten stod plötsligt bredvid och tittade beundrande på de skimrande ljusen. Kanske anades rent av en skymt av kattjulglädje i de smaragdgröna ögonen? De båda stod där i tysthet en stund, som om de hade blivit förtrollade i ett ögonblick av fullkomligt samförstånd mellan djur och människa. Kronan bröt tystnaden. ”Visst är det vackert? Men av skönhet blir man inte mätt. Äter du risgrynsgröt?” Malvina-Eskil svarade inte, men bestämde sig för att gå in i köket igen medan Kronan satte på en julskiva med Bing Crosby på grammofonapparaten.

008qKronan må ha varit en principfast man, men han var också lite lat. Det skulle med andra ord aldrig falla honom in att ställa sig och koka gröt från grunden. Nej, han hade köpt färdiggröt som det bara är att värma i en lämplig kastrull av teflonbeläggningstyp. Riktig gröt ska kokas i en tjockbottnad kastrull, brukar det stå på risgrynsgrötspaket, men hur vet man att kastrullen är tjockbottnad? Hur mäter man det? Ska man bara lita på kastrullmånglarna när de säger att en kastrull är tjockbottnad? Kronan litade inte på många människor, och i synnerhet inte kastrullmånglare. Alltför ofta hade han blivit pålurad exceptionellt tunnbottnade kastruller som allting brände fast i. Till och med blåbärssoppa. Men med färdiggröt i en teflonbelagd kastrull kunde inte ens Kronan misslyckas. Medan gröten värmdes under då-och-då-omrörning med en för teflonkastruller avpassad slev dukade han fram två djupa tallrikar, men bara en sked. Dessutom framplockades en liter mjölk och en butelj svagdricka ur kylskåpet och en flaska sirap ur det skafferi som lägenheten av tradition och gammal vana var utrustad med. Kanelen stod i det lilla kryddstället på bordet. Han slevade upp gröten på de båda tallrikarna och ringlade sirap över, inte för mycket och inte för lite. Mjölk visste han att katter inte ska dricka, och han tyckte sig veta att kanel inte är katternas favoritkrydda. Det var därför en ren tallrik gröt med sirap som han ställde ner på golvet. Det hade förvisso inte gjort honom något om katten satt på bordet och åt, men han tänkte att den kanske skulle känna sig obekväm och det ville han ju inte. Äter katter gröt? Det var en av de där sakerna som han hade vetat när han var 15 år, men som han inte längre var så säker på. Eskil-Malvina gick dock nyfiket fram till tallriken och nosade lite, men fann antagligen anrättningen vara för varm. Ett visst grötintresse tycktes ändå finnas där.

Normalt sett åt Kronan under tystnad. Han intalade sig att inmundigandet av mat kräver koncentration, men i själva verket handlade det nog mest om att han oftast saknade matsällskap. Man kommer liksom inte på tanken att prata för sig själv medan man äter. Nu hade han dock sällskap och var dessutom en smula talträngd. Han kände ett behov av att få ur sig saker som han gått och burit inom sig då han söndagspromenerat eller suttit på perronger i exempelvis Sundbyberg. Så han passade helt enkelt på medan någon lyssnade. ”Titelsjukan, då? Har du tänkt på den? Det är ju helt vansinnigt att folk springer omkring och har titlar – på engelska! – som inte ens de själva begriper. Du kan vara Western Gothaland County Senior Consultant Clear Vision Manager när du är fönsterputsare i Mellerud. Herregud! Det krävs ju visitkort av A4-storlek för att få plats med den titeln. Tror folk inte att de är någonting om de inte har en engelsk titel på minst tjugo ord? Eller är det så att invånarna i Mellerud inte förstår ordet fönsterputsare? Det kanske är helt nödvändigt för att den där karlns – eller kvinnans – internationella kontakter ska förstå vad han sysslar med. I Mellerud!!!” Kronan kände nu att han hetsade upp sig för mycket och att det inte var bra för blodtrycket, men vad ska man göra? ”Du vet kanske inte vad Språkrådet är, men jag har hört att de ibland får samtal eller e-post från människor som ber om hjälp med att få sina titlar översatta till ren svenska. Folk vet inte själva vad de har för yrken! Tänk dig förresten när folk dör och ska ha sin titel på gravstenen. Vansinne. Vi har återgått till någon sorts 1800-talsnivå, fast sju resor värre. Då nöjde man sig i alla fall med hemmansägare, skomakare eller viktualiehandlare. Men nu ska det vräkas på så mycket att man nästan tappar andan. Vad tror du att det beror på?” Katten trodde ingenting, eller också förstod den inte den kanske alltför människospecifika frågan. Fast sanningen var nog närmast att djurets grötintresse plötsligt hade blivit närmast monumentalt. Katten lapade glatt i sig både gröt och sirap.

Jul 025aKronan hade mycket kvar som han ville språka om. Exempelvis stavningsreformen 1906, vikten av rätt tryck i espressobryggare, vuxna människor som plockar bort russinen ur lussekatter, Lasse Kronérs överanvändning av ordet ”grymt”, cykelbyxans vara eller icke vara, mängden sport i TV, uttalet av ordet ”kex” och frågan om fiskbullar överhuvudtaget ska betraktas som människoföda. Men inget av det där hanns med. På något magiskt sätt hade klockan passerat midnatt. Det var som om flera timmar bara hade försvunnit. Så kan det nämligen vara när man har trevligt tillsammans. Katten hoppade nu ner från sin återintagna plats på det danska teakskåpet och travade ut till hallen, där den satte sig på dörrmattan av kinesisk bast med nosen mot dörren. Den ville tydligen gå ut, och eftersom Kronan visste att man aldrig i livet kan övertala en katt till någonting överhuvudtaget så ryckte han bara lite sorgset på axlarna och reste sig för att släppa ut Eskil-Malvina. Ja, han tog till och med på sig de slitna fårskinnstofflorna för att kunna gå ner och öppna porten ut mot gatan. Annars skulle väl den stackars varelsen bli tvungen att sitta därnere och titta tills tidningsbudet eller någon nattrumlande granne kom och öppnade porten. Det hade ju trots allt hunnit bli julafton och på julafton var till och med Kronan snäll mot allt och alla. Han skulle nog ha haft ett vänligt ord till övers även för kastrullmånglare och titelsjuka fönsterputsare från Mellerud. Katten travade iväg en liten bit med svansen i vädret innan den vände sig om. ”Vi är alla olika tokiga” sa den. Kronan nickade. ”God jul” sa katten. ”God jul” sa Kronan. Han förstod att de var färdiga med varandra. Och det var ju gott så.

Read Full Post »

Hej Karl-Bertil!
Eller ska jag säga grattis? Ja, det ska jag nog. Låt mig börja om.

Grattis Karl-Bertil!
Jag såg någonstans att du fyller fyrtio år i år. Det är väl ärligt talat inte mycket till ålder längre. Förr var man gammal när man var fyrtio, men det är man ju inte längre. Utvecklingen går framåt. Men det är ju ändå en ganska aktningsvärd ålder, det måste jag ju säga. Vid fyrtio års ålder har nog de flesta hittat sig själva, funnit sin nisch i livet och fått en tydlig personlighet. Inte för att du skulle ha saknat personlighet tidigare – det är inte alls det jag menar. När man är fyrtio år kan man tvärtom ha stagnerat och övergett den där idealistiska glöden som man kanske hade när man var fjorton år. Och det är väl inte så bra, eller hur? Ja, just det… Det är ju filmen om dig som fyller fyrtio år i år. Du tultar ju inte omkring och gör gott som nyfödd i den där filmen. Hur skulle det se ut? Nej, du är en målbrottskraxig fjortonåring. Det måste innebära att du fyller femtiofyra år i år och därmed är du och jag jämngamla. Eller nästan i alla fall. Bara nästan.

Fast det där stämmer ju inte riktigt. Det verkar som om jag snarare ska gratulera dig till att du träder in i pensionärsåldern. Din andlige pappa Tage (fyra bokstäver, börjar på T, precis som pappa Tyko) skrev om dig i en julhälsning 1964 och därmed måste du vara född 1950. Sextiofem år, Karl-Bertil! Kan det verkligen stämma? Om du nu är nybliven pensionär så måste du lova mig att ändå inte slå dig till ro och betrakta dig som färdig. Du får inte tycka att du har gjort ditt och att andra minsann får ta vid nu. Ni idealister får aldrig ge upp för då blir det bara pannkaka av allting. Pannkaka är förvisso gott, det tror jag att du också tycker, men den sortens pannkaka som jag nu åsyftar tycker du nog inte alls om. Inte ens med sylt och grädde. Sextiofem år. Tänka sig!

Fast det där stämmer ju inte riktigt heller. Filmen om dig utspelas ju inte 1964. Den utspelas i en tid då det fortfarande fanns sjaskiga ölkaféer i Stockholm. Jo, jag vet att det fanns några kvar in på 1980-talet, men det var inte då du delade ut julklappar till invånare på samhällets skuggsida. Det var vid en tid då bilarna drevs med gengas på grund av bensinbrist orsakad av andra världskriget. Och det var vid en tid då flaggspel fästa i en bilantenn hade en nazitysk flagga bland andra flaggor. Filmen om dig måste alltså utspela sig någon gång under 1940-talets första hälft. Fast å andra sidan så sitter din pappa Tyko och tittar på TV innan han är på väg att kvävas av julilska. Och i vårt land började de officiella TV-sändningarna 1956. Men det är ju en petitess. Inget att bry sig om. Filmen som din pappa tittar på är i alla fall klassikern Lilla Helgonet från 1944. Den måste rimligtvis ha visats på bio innan den visades i TV, men låt oss ändå för enkelhetens skull förutsätta att filmen om dig utspelar sig 1944. Det måste ju innebära att du är född 1930. Då ska jag be att få gratulera dig på 85-årsdagen, Karl-Bertil. Bra jobbat.

Karl-BertilMen noga räknat spelar det väl ingen roll hur gammal du är, Karl-Bertil. Du är liksom tidlös. Du är liksom för evigt fjorton år, gänglig och målbrottskraxig. Det ligger ingen skam i det, inte så länge du är den du var och förhoppningsvis fortfarande är. Du är sällsynt, vet du. Det kanske dyker upp en och annan som du emellanåt, men ni är sannerligen sällsynta. Jag tyckte förresten att jag såg dig för kanske två år sedan. Det var på ett nedgånget men vackert kafé på Kungsgatan i Stockholm, på övervåningen. Där fanns en jukebox och stolar klädda med grönt skinn, eller kanske konstläder. Du satt där och var rödhårskrullig och bar glasögon. Din pappa Tyko och din namnlösa mamma kände jag inte igen, men det spelar mindre roll. Kan det ha varit du? Minns du? Det där kaféet finns inte längre. Det är utrivet och ersatt av en så kallad flaggskeppsbutik. Har du hört, va? Det får inte finnas längre, det som är lite skevt och kantstött. Det ska vara ljust och fräscht numera, Karl-Bertil. Vi är rädda för det trivsamt nedsuttna. Allt det som inte är perfekt. Allt det som inte genererar tillräckligt mycket pengar. Det gäller människor också. Kan du tänka dig det? Ja, kanske kan du tänka dig det – men jag tror inte att du förstår det. Det gör ärligt talat inte jag heller. Hur som helst. Hör av dig om du har lust. Vi får inte ge upp. Inte nu.

 

Read Full Post »

VinterNär jag var liten var julen alltid vit. Alltid, alltid, alltid, alltid vit. Det fanns inga undantag. Om väderstatistiken från början av sjuttiotalet säger något annat så ljuger statistiken. Man kan ljuga med statistik, det har jag hört. Sextiotalsåren minns jag inte och kan inte uttala mig om, men med största sannolikhet var även de vita. Om jag tänker efter så var nog alla jular vita från 1947 och framåt, för 1947 var året då Petters och Lottas jul av Elsa Beskow gavs ut. Eller om det möjligen är så att den vita julen infördes av Viktor Rydberg och hans dikt Tomten. I så fall är det 1881 som gäller. Det verkar faktiskt ganska rimligt. Elsa Beskow kan ju inte ha monopol på vita jular. Det vore orimligt.

När jag var liten åkte jag skidor till min rödmålade skola av trä varje dag mellan första december och sista mars. Det var alltid snö på vintern. Till Konsum åkte vi spark och gnällde över att någon hade sandat. Om jag inte hade varit så väluppfostrad så hade jag antagligen svurit. Kanske ljuger jag lite nu, kanske var det inte alltid snö mellan första december och sista mars, kanske åkte jag inte skidor till skolan. Men julen var alltid vit. Som på Årstafruns tid. Det var nog hon som införde den vita julen, men på den punkten är jag något osäker. På julafton 1796 vet jag i alla fall att hon hade ”en elak migraine”, med stor sannolikhet orsakad av all snö.

Vinter03Egentligen kan hela december få vara vit, om jag nu för en gångs skull får bestämma. Författaren Stig Claesson undrade en gång vem som vill uppleva en kolsvart falsk december. Detta undrade han närmare bestämt 1974 när jag var åtta år gammal. Jag kunde inte ha undrat det bättre själv, trots min då ringa ålder. Jag undrar faktiskt fortfarande detsamma, men det tycks inte hjälpa. Ingenting tycks hjälpa. Möjligen beror det på att någon har fått för sig att jag inte tycker om snö. Men det är faktiskt fel. Jag tycker bara inte om att alla människor som av ett inre tvång måste säga ”det är skönt med snö för då blir det i alla fall lite ljusare” så fort det faller lite snö. Men det är ju tråkigt om det är skälet till att det inte faller någon snö och att december därmed blir kolsvart och falsk. För detta ber jag i så fall om ursäkt. Vem vill uppleva en kolsvart falsk december.

Men i uppländska Veckholm sydost om Enköping var julen vit. Där bor min moster än i dag och där tillbringade vi alltid julaftonskvällen i ett rött vänligt hus med en kiosk, en bensinmack, en bilverkstad och en taxiverksamhet på tomten. Det var skymning när vi vid tretiden gav oss av från Uppsala i en iskall bil full av förväntningar och det var antagligen ännu mer skymning när vi kom fram. Jag missade alltid Kalle Anka på TV, men jag tog det med fattning. Julstämningen infinner sig ändå när man är liten och man inte vet vad man missar. Det är ingen idé att gråta när man får sätta sig vid ett bord med röd duk, julgransljus i små träljusstakar och massor av mat. Det vore skamligt att gråta när man bara möter glädje och värme och ett fat med kola och knäck och ischoklad som står under en väggbonad med tomtar på. Kalle Anka behöver man inte. Men en gran kan man inte vara utan och den var oftast vacker och hade änglahår runt ljusen. Det dansades kring den. Lycklig är den gran som det dansas kring.

Vinter 02En gång fick jag före maten följa med min kusin Barbro till en liten gumma som bodde i ett litet torpliknande hus en liten liten bit bort. Ett stearinljus brann i varje fönster. Jag minns inte om vi var utklädda till tomtar, men vi hade en julklapp med oss till gumman. Eller om det var en korg med gotter, fast det är ju också en julklapp. Hon blev strålande glad och var antagligen ganska ensam. Det kändes som att vara med i en bok av Astrid Lindgren. Det kan förresten ha varit hon som införde den vita julen, men därom ska jag inte uttala mig alltför tvärsäkert. Jag har för mig att gumman gav oss varsin julklapp, var hon nu fick dem ifrån. Eventuellt innehöll mitt paket en grön och gul skumgummigroda som luktade som godis, men jag kan mycket väl minnas fel. Kanske var det i stället en liten porslinshund.

Det paket jag minns allra bäst fick jag dock när jag var elva eller kanske tolv år. Pappret var rött och hade tomtemönster. Paketet var ganska stort och fyrkantigt och antydde ett tungt och hårt innehåll. Det var något mystiskt med det hela, för paketet låg inte under granen och inte heller i det hörn av rummet där de flesta andra paket hade legat. Det hämtades in när alla andra klappar var slut. Den förväntade tyngden uteblev och min dubbla armrörelse blev häftigare än avsett när jag tog emot det. ”Försiktigt” manade mina rara släktingar. Fonzie döpte jag den fullständigt oväntade guldhamstern till. Alla önskade att de hade haft en kamera till hands när jag storögt såg den lilla gynnaren i ett hörn i paketet. Fortfarande kan jag förnimma lyckan, ljudet av det gnisslande hamsterhjulet och doften av kutterspån och surnad mjölk.

Bilen var alltid iskall i början av hemfärden. Jag minns inte om den ägde rum i vår vita Ford Taunus eller den märkligt blåa bilskole-Volvon som en gång hade haft dubbelkommando. Men det var i alla fall kallt. Och vi åkte försiktigt fram på smala och mörka vägar med en försiktig pappa vid ratten. På den uppländska landsbygden fanns inga gatlyktor, bara ett kompakt mörker som bilens strålkastare skar igenom. Brandgula reflekterande vägpinnar som troligen har ett finare namn avslöjade var vägen gick. Vägen liknade en rodelbana om jag då hade vetat hur en rodelbana såg ut, för den kantades av höga snövallar. Ty när jag var liten var julen alltid, alltid, alltid, alltid vit.

 

Read Full Post »