Får man gnälla på juldagen? Jag är just hemkommen från ett framförande av Johann Sebastian Bachs Juloratorium (del I-III) i Katarina kyrka i Stockholm. Kanske kan jag inte påstå att det är en tradition för mig att gå och lyssna, för det är nog bara andra gången. Men det känns som om julen blir lite extra komplett om man får sitta och avnjuta lite schyst barockmusik i ett mäktigt kyrkorum. Tyvärr aktualiserade denna konsert något som jag har tänkt ganska mycket på i ett antal år.
Första gången jag noterade detta var, om jag minns rätt, på en konsert med The Who i Globen 1997. Jag har sprungit på rätt många konserter sedan mitten av 80-talet, men det var som om människors beteende plötsligt ändrades där i slutet av 90-talet. Det var helt enkelt ett förfärligt spring på folk. De kunde inte sitta/stå still, inte för att de rycktes med av musiken utan för att de var törstiga. Det går ju inte att lyssna på musik utan att ständigt ha en öl i handen. Och när man har sugit i sig några flaskor öl så måste man förstås springa på toaletten också. Kanske är jag den enda människan i hela världen som får svårt att koncentrera mig på…vad som helst egentligen, när folk runt omkring ständigt kommer och går.
Men den detaljen kanske man kan stå ut med. Det var inte det som irriterade mig mest. Långt värre var detta märkliga att folk stod (och satt) och PRATADE högljutt med varandra. Det kanske man kan göra om man går på puben och nån trubadur sitter och gal i ett hörn eller om man sitter på en restaurang och en käck restaurangtrio plötsligt dyker upp. För då går man troligtvis inte dit för musiken. Den är mest där för att skapa atmosfär och man har som gäst inte bett om den. Men nu snackar vi om konserter. Med artister som kanske kommer hit vart sjunde eller tionde år. Och där biljetterna kanske kostar 400, 700 eller till och med 1 200 spänn. Konserter som man som musikälskare ser fram emot. För musiken skull.
Men tyvärr saboteras allt fler dylika konserter av detta märkliga beteende där folk tydligen tycker att det är normalt att betala dyrt för att stå och prata med varandra. Och eftersom det är en massa jobbig musik på hög volym som stör så måste man ju prata högt. Vad beror det här på? Hände det något särskilt i slutet av 90-talet som gjorde att all musik förvandlades till någon form av samtalsbakgrund? Något som ska bekämpas genom banalt hö-hö-hö-snack? Jag har faktiskt ingen som helst aning. Nu kanske någon tänker: ”Jamen, det är väl ingen som hör om man står och snackar lite med polaren under en konsert! Volymen är ju ändå så hög.” Fel. Och alldeles extra fel när det handlar om artister som spelar nyanserat och inte bara vräker på med full volym hela tiden. Jag var exempelvis på en konsert med Cat Stevens där någon på raden bakom glatt pladdrade på med sin granne under den tysta, akustiska inledningen. Det är som om folk inte förstår varför de är där.
Nu trodde jag i min enfald att det här bara var ett problem på rockkonserter som, åtminstone i teorin, bjuder på en hög volym. Men då ber jag att få återkomma till eftermiddagens framförande av Juloratoriet. Man kan ju tro att en klassisk konsert i en kyrka skulle befolkas av människor som verkligen är där för att lyssna. Jag menar, där går det inte ens att springa till baren och köpa öl stup i kvarten. Men icke. Under hela första avdelningen satt tre fullvuxna kvinnor och viskade ivrigt till varandra några rader bakom mig. Varför betalar man 140 kronor för sitta och tissla och tassla under en konsert? Och är man verkligen så korkad att man tror att det inte hörs? Därmed förstördes min konsertupplevelse, för även om någon till slut smög iväg och sa åt dem att hålla käft så gick resten av konserten åt till att vara irriterad över att första delen blev förstörd, ty sådan är jag. Det verkar som om folk har gått och blivit korkade. Eller enorma egoister. Det är rejält oförskämt mot både artister och övriga åhörare att ägna sig åt sitt eget evinnerliga pladdrande. Eller har jag kanske fel? Det kanske bara är jag som är omodern – som vanligt.
När man på kvällen före julafton sitter ensam på en pendeltågsstation i en stad man inte känner till, exempelvis Sundbyberg, så är man inte så kaxig. I synnerhet om man inte har köpt en enda julklapp eftersom man resonerar som så att det vore dumt att köpa julklappar långt i förväg, emedan man ju aldrig vet om man lever på julafton. Tänk om man råkar snubbla på perrongen tjugotvå sekunder innan tåget kommer eller om en självmordsbombare får för sig att en pendeltågsstation i en stad man inte känner till, exempelvis Sundbyberg, är en lämplig måltavla. Det vore ju väldigt förargligt om ens efterlevande skulle sitta där med en massa julklappar som de inte har någon att tacka för. Så kan man resonera. Vissa människor kan resonera så. Den man som nu satt på denna pendeltågsstation resonerade så.
Plötsligt kände sig Kronan iakttagen. Det var som sagt väldigt tomt på perrongen, så han begrep inte riktigt var den där känslan kunde komma ifrån. Inte förrän han sänkte blicken och till sin förvåning såg en liten katt sitta och bliga på honom. Kanske var det inte den minsta katt han sett, men långt ifrån var det inte. Ett par märkligt självlysande, smaragdgröna ögon förtrollade honom så att han inte ens kunde registrera hur resten av djuret såg ut. Det var en katt, helt enkelt. Hur hade den kommit dit? Små katter springer inte omkring på pendeltågsperronger, inte ens exempelvis i Sundbyberg. Men vad skulle Kronan göra åt det? Han vände bort blicken och hoppades att djuret skulle försvinna, även om han innerst inne visste att den fortfarande skulle iaktta honom när han motvilligt tittade i den riktningen igen. Nåja, tåget skulle väl snart komma. Och det gjorde det.
”Vet du, Malvina, det finns så mycket som jag inte förstår längre. När jag var 15 år visste jag precis allt, och det är möjligt att jag ännu vid 25 års ålder förstod ganska mycket av livet. Men sedan gick det bara utför. Det visade sig att ingenting var så som jag hade förstått det, allt var långt mer komplicerat och det gick upp för mig att jag hade varit naiv. Därmed inte sagt att jag inte trivdes med det. Den naive kanske finner livet lite lättare att leva än den som tänker för mycket och bekymrar sig över till exempel vilken diet som är bäst att följa för att komma i den tio år gamla kostymen? Förmodligen är det enklare för dig som är katt, Eskil. Men vad vet jag å andra sidan om det?” Katten kliade sig bakom ena örat med framtassen, utan att för en sekund brista i uppmärksamhet. ”Jag menar, du har ju din kostym som knappast blir för liten hur mycket tonfisk eller anklever du än vräker i dig. Men nu blev du kanske kränkt? Det är modernt nu, att bli kränkt för allt möjligt. Folk blir kränkta om det inte finns filmjölk till frukosten i det egna kylskåpet. Eller om det regnar på julafton. Och om de en vacker dag inte blir kränkta så blir de väl kränkta för att de inte blir kränkta. Men jag vill hävda att om man blir kränkt, ja, då gör det ont ända in i själen. Som exempelvis när man har blivit anklagad för något som man inte har gjort. Kränkt blir man inte om någon tränger sig före i mikrovågsugnskön vid lunchrasten på jobbet. Då blir man möjligen förbannad, men inte kränkt.” Kronan hällde upp ett glas glögg till och tänkte efter lite. Katten gav ifrån sig en liten suck och la sig ner.
”Har du förresten tänkt på att många människor i dag tycks tävla om att visa sig så godhjärtade och toleranta som möjligt? Missförstå mig inte nu. Vi ska naturligtvis vara godhjärtade och toleranta, men det förefaller som om det viktigaste är att visa andra hur godhjärtad och tolerant man är. Förstår du vad jag menar? Är det för att vi har dåligt samvete, tror du?” Kronan tolkade Malvina-Eskils tystnad som ett medgivande. ”Eller är det samma fenomen som med lägenheter och bilar och dessa evinnerliga semesterresor till Thailand? Att man vill bräcka exempelvis den eländige skrytmånsen Henrik Rodebjär med familj? Visa att man har råd och är lyckad? Men jag ska säga dig, Malvina: Det är ingen tävling. Folk tror att det är det, men jag vet att det inte är det. Det är skillnad på att tro och att veta eller att tro sig veta.” Kronan kände sig nöjd med det där sista. Ibland tyckte han att han fick till det riktigt bra, men när han började analysera vad han sagt så slutade det oftast med att han bedömde det som ren rappakalja. Man ska nog inte analysera så mycket.
Kronan må ha varit en principfast man, men han var också lite lat. Det skulle med andra ord aldrig falla honom in att ställa sig och koka gröt från grunden. Nej, han hade köpt färdiggröt som det bara är att värma i en lämplig kastrull av teflonbeläggningstyp. Riktig gröt ska kokas i en tjockbottnad kastrull, brukar det stå på risgrynsgrötspaket, men hur vet man att kastrullen är tjockbottnad? Hur mäter man det? Ska man bara lita på kastrullmånglarna när de säger att en kastrull är tjockbottnad? Kronan litade inte på många människor, och i synnerhet inte kastrullmånglare. Alltför ofta hade han blivit pålurad exceptionellt tunnbottnade kastruller som allting brände fast i. Till och med blåbärssoppa. Men med färdiggröt i en teflonbelagd kastrull kunde inte ens Kronan misslyckas. Medan gröten värmdes under då-och-då-omrörning med en för teflonkastruller avpassad slev dukade han fram två djupa tallrikar, men bara en sked. Dessutom framplockades en liter mjölk och en butelj svagdricka ur kylskåpet och en flaska sirap ur det skafferi som lägenheten av tradition och gammal vana var utrustad med. Kanelen stod i det lilla kryddstället på bordet. Han slevade upp gröten på de båda tallrikarna och ringlade sirap över, inte för mycket och inte för lite. Mjölk visste han att katter inte ska dricka, och han tyckte sig veta att kanel inte är katternas favoritkrydda. Det var därför en ren tallrik gröt med sirap som han ställde ner på golvet. Det hade förvisso inte gjort honom något om katten satt på bordet och åt, men han tänkte att den kanske skulle känna sig obekväm och det ville han ju inte. Äter katter gröt? Det var en av de där sakerna som han hade vetat när han var 15 år, men som han inte längre var så säker på. Eskil-Malvina gick dock nyfiket fram till tallriken och nosade lite, men fann antagligen anrättningen vara för varm. Ett visst grötintresse tycktes ändå finnas där.
Kronan hade mycket kvar som han ville språka om. Exempelvis stavningsreformen 1906, vikten av rätt tryck i espressobryggare, vuxna människor som plockar bort russinen ur lussekatter, Lasse Kronérs överanvändning av ordet ”grymt”, cykelbyxans vara eller icke vara, mängden sport i TV, uttalet av ordet ”kex” och frågan om fiskbullar överhuvudtaget ska betraktas som människoföda. Men inget av det där hanns med. På något magiskt sätt hade klockan passerat midnatt. Det var som om flera timmar bara hade försvunnit. Så kan det nämligen vara när man har trevligt tillsammans. Katten hoppade nu ner från sin återintagna plats på det danska teakskåpet och travade ut till hallen, där den satte sig på dörrmattan av kinesisk bast med nosen mot dörren. Den ville tydligen gå ut, och eftersom Kronan visste att man aldrig i livet kan övertala en katt till någonting överhuvudtaget så ryckte han bara lite sorgset på axlarna och reste sig för att släppa ut Eskil-Malvina. Ja, han tog till och med på sig de slitna fårskinnstofflorna för att kunna gå ner och öppna porten ut mot gatan. Annars skulle väl den stackars varelsen bli tvungen att sitta därnere och titta tills tidningsbudet eller någon nattrumlande granne kom och öppnade porten. Det hade ju trots allt hunnit bli julafton och på julafton var till och med Kronan snäll mot allt och alla. Han skulle nog ha haft ett vänligt ord till övers även för kastrullmånglare och titelsjuka fönsterputsare från Mellerud. Katten travade iväg en liten bit med svansen i vädret innan den vände sig om. ”Vi är alla olika tokiga” sa den. Kronan nickade. ”God jul” sa katten. ”God jul” sa Kronan. Han förstod att de var färdiga med varandra. Och det var ju gott så.
Men noga räknat spelar det väl ingen roll hur gammal du är, Karl-Bertil. Du är liksom tidlös. Du är liksom för evigt fjorton år, gänglig och målbrottskraxig. Det ligger ingen skam i det, inte så länge du är den du var och förhoppningsvis fortfarande är. Du är sällsynt, vet du. Det kanske dyker upp en och annan som du emellanåt, men ni är sannerligen sällsynta. Jag tyckte förresten att jag såg dig för kanske två år sedan. Det var på ett nedgånget men vackert kafé på Kungsgatan i Stockholm, på övervåningen. Där fanns en jukebox och stolar klädda med grönt skinn, eller kanske konstläder. Du satt där och var rödhårskrullig och bar glasögon. Din pappa Tyko och din namnlösa mamma kände jag inte igen, men det spelar mindre roll. Kan det ha varit du? Minns du? Det där kaféet finns inte längre. Det är utrivet och ersatt av en så kallad flaggskeppsbutik. Har du hört, va? Det får inte finnas längre, det som är lite skevt och kantstött. Det ska vara ljust och fräscht numera, Karl-Bertil. Vi är rädda för det trivsamt nedsuttna. Allt det som inte är perfekt. Allt det som inte genererar tillräckligt mycket pengar. Det gäller människor också. Kan du tänka dig det? Ja, kanske kan du tänka dig det – men jag tror inte att du förstår det. Det gör ärligt talat inte jag heller. Hur som helst. Hör av dig om du har lust. Vi får inte ge upp. Inte nu.
När jag var liten var julen alltid vit. Alltid, alltid, alltid, alltid vit. Det fanns inga undantag. Om väderstatistiken från början av sjuttiotalet säger något annat så ljuger statistiken. Man kan ljuga med statistik, det har jag hört. Sextiotalsåren minns jag inte och kan inte uttala mig om, men med största sannolikhet var även de vita. Om jag tänker efter så var nog alla jular vita från 1947 och framåt, för 1947 var året då Petters och Lottas jul av Elsa Beskow gavs ut. Eller om det möjligen är så att den vita julen infördes av Viktor Rydberg och hans dikt Tomten. I så fall är det 1881 som gäller. Det verkar faktiskt ganska rimligt. Elsa Beskow kan ju inte ha monopol på vita jular. Det vore orimligt.
Egentligen kan hela december få vara vit, om jag nu för en gångs skull får bestämma. Författaren Stig Claesson undrade en gång vem som vill uppleva en kolsvart falsk december. Detta undrade han närmare bestämt 1974 när jag var åtta år gammal. Jag kunde inte ha undrat det bättre själv, trots min då ringa ålder. Jag undrar faktiskt fortfarande detsamma, men det tycks inte hjälpa. Ingenting tycks hjälpa. Möjligen beror det på att någon har fått för sig att jag inte tycker om snö. Men det är faktiskt fel. Jag tycker bara inte om att alla människor som av ett inre tvång måste säga ”det är skönt med snö för då blir det i alla fall lite ljusare” så fort det faller lite snö. Men det är ju tråkigt om det är skälet till att det inte faller någon snö och att december därmed blir kolsvart och falsk. För detta ber jag i så fall om ursäkt. Vem vill uppleva en kolsvart falsk december.
En gång fick jag före maten följa med min kusin Barbro till en liten gumma som bodde i ett litet torpliknande hus en liten liten bit bort. Ett stearinljus brann i varje fönster. Jag minns inte om vi var utklädda till tomtar, men vi hade en julklapp med oss till gumman. Eller om det var en korg med gotter, fast det är ju också en julklapp. Hon blev strålande glad och var antagligen ganska ensam. Det kändes som att vara med i en bok av Astrid Lindgren. Det kan förresten ha varit hon som införde den vita julen, men därom ska jag inte uttala mig alltför tvärsäkert. Jag har för mig att gumman gav oss varsin julklapp, var hon nu fick dem ifrån. Eventuellt innehöll mitt paket en grön och gul skumgummigroda som luktade som godis, men jag kan mycket väl minnas fel. Kanske var det i stället en liten porslinshund.
elbrundino 