elbrundino

Tänker ni på hur folk i er omgivning talar? Jag menar inte innehållet i det de säger, utan verkligen hur de talar. Det gör jag. Och gör man det så upptäcker man att de flesta nog har sina små egenheter, till exempel i form av ord eller fraser som upprepas med jämna mellanrum. Ibland kan det där vara lite charmigt, om man nu är på det humöret. Jag hade en gång en kollega som emellanåt förklarade att något ”självfalletvis” var på det ena eller andra sättet. Det kändes bara rart, men så sa hon det inte så ofta heller. Andra inleder var och varannan mening med samma uttryck, antagligen utan att ens tänka på det. Som ett slags verbalt tics. I min ungdom var det till exempel näst intill lag på att man skulle inleda meningar med ”vahettere…” Kanske för att påkalla uppmärksamhet: ”Hallå! Nu tänker jag säga något.” I stället för att harkla sig, liksom. Själv hade jag i tonåren en otrevlig tendens att säga ”va?”, trots att jag mycket väl hörde vad som sas. Men när jag fick det påpekat för mig såg jag raskt till att arbeta bort det. Det finns ingen poäng med att irritera folk i onödan. Det är åtminstone min filosofi.

Men det är tydligt att det går mode i de där orden och uttrycken som kan driva en till vansinne, och jag undrar lite hur det går till när de får ett sådant genomslag. Förr i tiden, när det inte fanns tusen olika radio- och tv-kanaler, så var det förstås lätt för speciella uttryck och ord att få genomslag. Alla tittade ju på Hylands hörna. Men i dag? Någonstans kommer de där orden ifrån – och de sprider sig som en influensa i november och finns plötsligt på allas läppar. Jag åsyftar inga tokroliga uttryck som kläms fram i någon dålig hollywoodproduktion, utan helt vanliga… ord.

Har ni gått på restaurang eller varit in i en klädbutik på sistone? Om ni har varit det minsta uppmärksamma så har ni då noterat att serveringspersonal och butiksbiträden inte kan säga ”ja”, ”javisst”, ”naturligtvis” eller ”givetvis” längre. Nej, det allenarådande ordet är ”absolut”. Absolut, absolut, absolut, absolut, absolut. Ska vi ta och titta i Svenska Akademiens Ordlista vad ordet absolut betyder? Där anges två betydelser: 1. Oinskränkt, fullständig. 2. Helt och hållet, ovillkorligen. Men av någon anledning har ordet plötsligt blivit en synonym för ”självfallet” och alla säger så. Var kommer det ifrån? Kommer det möjligen från engelskans absolutely? Jag kan inte låta bli att tycka att det ligger något underdånigt i ordet. Jag ser framför mig hur man bugande eller nigande går baklänges ut på lagret/köket för att inte förarga kunden.

Så har vi det mystiska ”ereså?” som tycks ha dykt upp ganska nyligen. Så fort någon säger något som på ett eller annat sätt kan bekräftas så ska man säga ”ereså?” ”Det var förfärligt vad det regnar i dag.” ”Ereså?” ”Nu spillde du kaffe på min skjorta.” ”Ereså?” ”Har du tänkt på att du säger ‘ereså?’ så fort jag säger något?” ”Ereså?” Jag kan knappt tänka mig ett uttryck som utstrålar ett sådant totalt ointresse, en sådan nonchalans. Man skulle lika gärna kunna säga: ”Jaha, det skiter väl jag i.” Så varför säger man det? För att man ifrågasätter vad som sägs? Antagligen inte. Det är nog snarare en fullständigt tom fras som bara markerar att man har hört och förstått vad den andra säger. Men oj vad det låter otrevligt och oj vad lockande det är att efter varje ”ereså?” säga: ”Nej, det är inte så. Jag ljög för dig.” Var kommer nu det här ifrån? Är det månne engelskan igen? Is that so? Ja, omöjligt är det sannerligen inte.

Och nu till ett litet uttryck som inte alls är nytt, men vars betydelse tycks ha förändrats på senare tid. Det används helt enkelt inte på samma sätt som i min ungdom. Det gäller ”eller hur?”, som på den tiden användes som en form av begäran om bekräftelse eller medhåll. ”Man måste tänka på hur man uppför sig, eller hur?” Men av något skäl så har ”Eller hur?” nu förvandlats till ”Eller hur!”, alltså sagt av den som påståendet är riktat till. Ibland tycks det dessutom användas på ett lätt sarkastiskt eller ironiskt sätt, då utan utropstecken. ”Gud, vad skönt att få börja jobba efter semestern.” ”Mm, eller hur…” Kan det vara något som den ironiska generationen har infört?

Visst, språket förändras och så måste det naturligtvis vara. Men vårt språk är ganska rikt och det finns sällan bara ett sätt att uttrycka saker på. Så varför inte variera sig lite? Varför inte förlänga livet på de stackars idioter som lyssnar på hur folk talar? Våga avvika från mängden genom att inte använda de här tjatiga uttrycken och orden. Här är några alternativ:

• ”Ursäkta, finns den här i storlek 48”? ”Det kan du hoppa upp och klappa dig i ändan på.”
• ”Ursäkta, du klev på mina fötter.” ”Säger du det, din gamla kommod?”
• ”Vilket vackert väder vi har.” ”Hurså?”

Varsågoda. Gån ut i världen och talen som folk.

Read Full Post »

Någonstans på det stora, vida Internet råkade jag läsa följande: ”Och till alla språkpoliser därute: Förstår du vad jag skriver? Jamen dåså.” Den unge skribenten hade uppenbarligen blivit kritiserad för sitt slarviga språk och tog en smula aggressivt till ett egendomligt argument för att även i fortsättningen slippa bry sig om stavning, grammatik och andra futtiga saker. Dessvärre är det inte bara denne enskilde individ som tänker på det sättet. Jag måste erkänna att jag blev arg när jag läste det där. Var kommer det där tänkesättet ifrån? Varför anses språket inte vara något att lägga ner någon energi på, något att vårda? Här är några tråkiga tankar kring detta.

För en massa år sedan, det måste ha varit någon gång på 1970-talet, hade Posten en kampanj som de kallade ”Skriv som du talar”. Syftet var gissningsvis att avdramatisera brevskrivandet och därmed förmå svenskarna att skriva fler brev. ”Det är inte så märkvärdigt att skriva brev.” Ungefär. Det var väl ett lovvärt initiativ, men var det en bra slogan? Ska man verkligen skriva som man talar? Eftersom jag anser att språket är ett av människans absolut viktigaste kommunikationsmedel (en åsikt jag knappast är ensam om) och att allt användande av språket måste uppmuntras, så får jag ändå säga att det är bättre att skriva som man talar än att inte skriva alls. Men det betyder inte att man inte kan anstränga sig lite för att skriva korrekt, eller hur?

Ett korrekt språk som följer gängse stavning och grammatik underlättar. Det är möjligt att det är svårare för skribenten att skriva, men det underlättar definitivt för läsaren, vare sig läsaren är filosofie licentiat i sinologi eller skribentens faster i Ockelbo. Man kan förvisso skriva för sin egen skull, kanske för att uttrycka sina känslor i en dikt för byrålådan, men allra oftast skriver man för att någon annan ska läsa det, förstå det och kanske lära sig något av det. Är det då inte ganska egoistiskt att sätta sin egen ovilja att engagera sig och lägga ner lite energi på språket främst – och tvinga läsaren att acceptera det? Oavsett vem man skriver för.

Språket fungerar som en måttstock, vare sig man vill det eller inte. Man blir bedömd, bland annat, efter sin förmåga att uttrycka sig. En arbetsansökan som kryllar av stavfel ratas förmodligen enbart av det skälet. Åtminstone om det handlar om ett jobb där någon form av skrivande verksamhet ingår. Det är den krassa verkligheten. Det duger liksom inte att komma med argumentet: ”Meh! Man fattar juh va ja menar eller hur bro’?” Det är nämligen inte alls säkert att man fattar. Ett undermåligt språk leder till missförstånd, särskilt när det gäller det skrivna språket, där man inte har stöd av kroppsspråk, miner och tonfall. Ett språk som är bemängt med stavfel, särskrivningar, anglicismer och felsyftningar irriterar och skaver, stoppar upp läsandet och ligger i vägen för innehållet, för det man vill säga. Det här är ganska självklara saker, men av någon anledning anses inte språket vara viktigt. Det finns en attityd att det är viktigare att ha något att säga -och att synas – än att säga det väl. Naturligtvis är innehållet viktigt (ett språk utan innehåll är ganska värdelöst) men hur kan man förvänta sig att innehållet ska förstås om det inte uttrycks med ett klart, tydligt och vedertaget språk? Det här kan låta elitistiskt, som om jag menar att de som inte ”kan” skriva inte ska få göra det. Så är det naturligtvis inte. Det jag vill komma åt är ”taggarna utåt”-inställningen mot alla former av språklig kritik.

Språket är värt att tas på allvar. Därför blir jag upprörd när språket behandlas som om det inte vore värt något. När man förfäktar den något märkliga åsikten att man inte behöver skriva ”rätt” när man skriver mejl (ursäkta, men vem har bestämt det?). När man blandar in främmande ord och uttryck bara för att man inte orkar tänka efter vad det heter på det egna modersmålet. Eller hävdar att det minsann inte finns något svenskt ord för det man vill säga. Eller hellre använder engelsk stavning på ett lånord för att man anser att den gängse försvenskade stavningen är ”ful”. Jag kan ge ganska många exempel på ovanstående, men tänker återkomma till det.

Varför kan man inte känna kärlek till sitt eget språk och vårda det? Varför anses det nästan som något fult att bry sig om hur man skriver? Varför är det så häftigt att helt omotiverat slänga in engelska fraser och ord i sitt tal? Ta en titt på det här, till exempel: http://www.youtube.com/watch?v=QZjsN8va7bI

Jag upprepar: Det är bättre att skriva som man talar än att inte skriva alls. Men det ligger sannerligen ingen skam i att engagera sig i sitt språk. Eller?

Read Full Post »