Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2011

Jag hörde på radion att dagens ungdom springer till akuten om de får snuva eller bryter en nagel. Minsta fysiska krämpa betraktas som akut och måste korrigeras snabbt så att man inte tvingas slösa bort sin dyrbara tid på att vara sjuk. Det är förstås ett ganska egoistiskt beteende, som tydligen går under namnet McDonald’s-syndromet. Om man är hungrig sticker man bara till McDonald’s och äter sig mätt – och vips är det där besvärliga tillståndet över. Alla problem ska alltså åtgärdas snabbt, även om de är exceptionellt triviala. Det där är nog ganska typiskt för vår tid. Allt ska gå oerhört snabbt – behov ska helst tillfredsställas innan de har uppstått, vilket i många fall också är fullt möjligt tack vare den tekniska utvecklingen. Men är det bra? Risken är att man glömmer bort hur man gör när man väntar. Man missar något ganska trevligt som brukar (eller brukade) gå under benämningen ”spänd förväntan”, en känsla som gärna infann sig när man var liten och räknade dagarna till julafton. Men det här moderna beteendet är lite som att öppna julklapparna redan i november. Eller som att äta sockerkaka innan ingredienserna är ihoprörda. Eller kanske som att ta en helikopter upp till Kebnekajses topp, kliva ur i två minuter och sedan flyga ner igen. Ge mig det jag vill ha nu. Vem orkar anstränga sig?

Ta det här med musik, till exempel. När jag var ung var man tvungen att gå till en skivaffär för att få tag på ny – eller gammal – musik, om man nu inte nöjde sig med att lyssna på radio. Ett alternativ kunde vara att beställa skivor på postorder, med hjälp av kataloger. I båda fallen tvingades man vänta med att lyssna, antingen tills man kommit hem eller tills det var dags att gå och hämta ut skivorna på posten. Under tiden hann man bygga upp en förväntan – och jag måste säga att den definitivt var en del av nöjet. Det fanns något att se fram emot. Man kunde sitta på bussen och titta på omslaget, läsa texterna och kolla vilka som spelade på skivan innan man äntligen kunde lyssna på den. Och när man lyssnade så gjorde man det koncentrerat, gång på gång, därför att det var förenat med en viss kostnad och ett visst besvär att äga detta stycke musik.

I dag plockar man hem musik från Internet – helst gratis. Musiken finns lagrad på datorn. Via Spotify kan man leta upp en låt med en artist man aldrig hört talas om (vilket för all del är bra), lyssna en gång medan man skriver ett mejl, och sedan bestämma sig för att den inte var bra. Jag tror att musiken har blivit för lättillgänglig och därmed har förvandlats till muzak – något som man har på i bakgrunden bara för att det inte ska vara för tyst. McDonald’s-syndromet igen. Ett tillfälligt behov har snabbt tillfredsställts. Samma sak gäller för film. Man kan inte vänta tills en film har premiär på bio. Varför ska man göra det när man kan ladda ner den från Internet? Gärna i en oklippt version som någon mindre nogräknad regiassistent har stulit. Huvudsaken är att man får se filmen nu, för det är nu man vill se den. Inte sedan.

Vad blir resultatet? Jag tror, ärligt talat, att det leder till ett förytligande. Förmågan att koncentrera sig på något, vad som helst, hotar att försvinna eftersom informationsflödet och utbudet är så enormt. Alltför mycket pockar på vår uppmärksamhet och vi behöver inte kämpa för att få tillgång till något – allt är serverat. Vi behöver aldrig någonsin ha tråkigt. All tid för tänkande, läsande och funderande dödas effektivt med hjälp av spel, ett ständigt muzakflöde och surfande på Aftonbladets spännande hemsida. Vi behöver inte längre prata med varandra när vi går ut och äter middag på restaurang. Vi kan ju spela spel eller redigera bilder medan vi väntar på maten. Och helst även när vi äter. Ge oss underhållning! Genast! Vi orkar inte vänta – tålamod är inte vår grej. McDonald’s-syndromet är allestädes närvarande.

Ja, jag är en reaktionär och nostalgisk gammal stöt – och nu kom jag dessutom plötsligt att tänka på två mycket ofta citerade strofer ur Karin Boyes dikt ”I rörelse”. Två strofer som sammanfattar det hela ganska bra:

Den mätta dagen, den är aldrig störst
Den bästa dagen är en dag av törst

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd

Hon visste vad hon snackade om, gamla Karin.

Annonser

Read Full Post »

Det finns röster som man blir förälskad i, som lyckas beröra och som man inte kan låta bli att lyssna till. Det finns ganska många sådana i mitt liv – och en av dem tillhör skotten med det passande namnet Mike Scott. Han hör hemma i gruppen The Waterboys som skivdebuterade 1983 och således har hållit på ett tag. Ska sanningen fram så är gruppen ett verktyg för just Scott, som genom åren har omgett sig med en hel kader av olika musiker. I dag är det han och mästerviolinisten Steve Wickham som utgör kärnan. Under en snart 30-årig karriär kan man förstås inte alltid ligga på absolut topp – vissa skivor har känts lite som parenteser. Aldrig dåliga, men ibland mindre angelägna. I Sverige är gruppen förmodligen mest känd för LP:n – och låten – ”Fisherman’s Blues” från 1988.

På sätt och vis har Mike Scott nu återvänt till den skivan, som åtminstone till hälften präglades av bekantskapen med ovan nämnde Wickham och en flytt till Irland. Rockbandet The Waterboys lät sig influeras av den irländska folkmusiken och spelade bland annat in en egen fin tonsättning av poeten W.B. Yeats dikt ”The Stolen Child”. På den alldeles färska skivan ”An Appointment With Mr. Yeats” har Mike Scott gjort om bedriften, men presenterar hela 14 av W.B. Yeats dikter i musikalisk form. Det är ganska modigt gjort – och det tyder på att Scott verkligen brunnit för projektet. Inte för att han någonsin har brytt sig om vad folk förväntar sig av honom, men han är en synnerligen duktig textförfattare själv och borde inte ha någon direkt anledning att tonsätta andras ord. Men är man förälskad i en poet så är man. Och det är först när jag lyssnar på den här skivan som jag inser att han i sitt eget textförfattarskap inte har hämtat så lite inspiration från Yeats. Om man inte visste bättre så skulle man alltså kunna tro att de ord som framförs här är Scotts egna.

Den här typen av projekt är förvisso inte särskilt vanliga, men när de genomförs har de en tendens att bli ytterst försiktiga och vördnadsfulla historier. Det här skulle ha kunnat bli en skiva med dikter klädda i någon form av modern irländsk folkmusikdräkt, men Mike Scott har inte fallit i den fällan. Visst finns här folkmusikinfluenser – det är nästan ofrånkomligt när en violinist av Steve Wickhams kaliber är inblandad – men de tar definitivt inte över. Många av sångerna är tvärtom rocklåtar i typisk Waterboys-stil. Man har alltså vågat ta ut svängarna, utan att på något sätt förminska texterna eller låta musiken ta över. Balansen är helt enkelt perfekt.  Tonsatta dikter behöver med andra ord inte per automatik resultera i bugande och bockande små visor. När ska någon göra rock’n’roll av Ferlin? Hur som är det här den första Waterboys-skivan på ganska länge som känns riktigt helgjuten. Det märks att den är ett slags kärleksbarn.

”September 1913”:

http://www.youtube.com/watch?v=Mm7wXD7_tlM&feature=mfu_in_order&list=UL

Read Full Post »

”Absolutism” och annat elände

Tänker ni på hur folk i er omgivning talar? Jag menar inte innehållet i det de säger, utan verkligen hur de talar. Det gör jag. Och gör man det så upptäcker man att de flesta nog har sina små egenheter, till exempel i form av ord eller fraser som upprepas med jämna mellanrum. Ibland kan det där vara lite charmigt, om man nu är på det humöret. Jag hade en gång en kollega som emellanåt förklarade att något ”självfalletvis” var på det ena eller andra sättet. Det kändes bara rart, men så sa hon det inte så ofta heller. Andra inleder var och varannan mening med samma uttryck, antagligen utan att ens tänka på det. Som ett slags verbalt tics. I min ungdom var det till exempel näst intill lag på att man skulle inleda meningar med ”vahettere…” Kanske för att påkalla uppmärksamhet: ”Hallå! Nu tänker jag säga något.” I stället för att harkla sig, liksom. Själv hade jag i tonåren en otrevlig tendens att säga ”va?”, trots att jag mycket väl hörde vad som sas. Men när jag fick det påpekat för mig såg jag raskt till att arbeta bort det. Det finns ingen poäng med att irritera folk i onödan. Det är åtminstone min filosofi.

Men det är tydligt att det går mode i de där orden och uttrycken som kan driva en till vansinne, och jag undrar lite hur det går till när de får ett sådant genomslag. Förr i tiden, när det inte fanns tusen olika radio- och tv-kanaler, så var det förstås lätt för speciella uttryck och ord att få genomslag. Alla tittade ju på Hylands hörna. Men i dag? Någonstans kommer de där orden ifrån – och de sprider sig som en influensa i november och finns plötsligt på allas läppar. Jag åsyftar inga tokroliga uttryck som kläms fram i någon dålig hollywoodproduktion, utan helt vanliga… ord.

Har ni gått på restaurang eller varit in i en klädbutik på sistone? Om ni har varit det minsta uppmärksamma så har ni då noterat att serveringspersonal och butiksbiträden inte kan säga ”ja”, ”javisst”, ”naturligtvis” eller ”givetvis” längre. Nej, det allenarådande ordet är ”absolut”. Absolut, absolut, absolut, absolut, absolut. Ska vi ta och titta i Svenska Akademiens Ordlista vad ordet absolut betyder? Där anges två betydelser: 1. Oinskränkt, fullständig. 2. Helt och hållet, ovillkorligen. Men av någon anledning har ordet plötsligt blivit en synonym för ”självfallet” och alla säger så. Var kommer det ifrån? Kommer det möjligen från engelskans absolutely? Jag kan inte låta bli att tycka att det ligger något underdånigt i ordet. Jag ser framför mig hur man bugande eller nigande går baklänges ut på lagret/köket för att inte förarga kunden.

Så har vi det mystiska ”ereså?” som tycks ha dykt upp ganska nyligen. Så fort någon säger något som på ett eller annat sätt kan bekräftas så ska man säga ”ereså?” ”Det var förfärligt vad det regnar i dag.” ”Ereså?” ”Nu spillde du kaffe på min skjorta.” ”Ereså?” ”Har du tänkt på att du säger ‘ereså?’ så fort jag säger något?” ”Ereså?” Jag kan knappt tänka mig ett uttryck som utstrålar ett sådant totalt ointresse, en sådan nonchalans. Man skulle lika gärna kunna säga: ”Jaha, det skiter väl jag i.” Så varför säger man det? För att man ifrågasätter vad som sägs? Antagligen inte. Det är nog snarare en fullständigt tom fras som bara markerar att man har hört och förstått vad den andra säger. Men oj vad det låter otrevligt och oj vad lockande det är att efter varje ”ereså?” säga: ”Nej, det är inte så. Jag ljög för dig.” Var kommer nu det här ifrån? Är det månne engelskan igen? Is that so? Ja, omöjligt är det sannerligen inte.

Och nu till ett litet uttryck som inte alls är nytt, men vars betydelse tycks ha förändrats på senare tid. Det används helt enkelt inte på samma sätt som i min ungdom. Det gäller ”eller hur?”, som på den tiden användes som en form av begäran om bekräftelse eller medhåll. ”Man måste tänka på hur man uppför sig, eller hur?” Men av något skäl så har ”Eller hur?” nu förvandlats till ”Eller hur!”, alltså sagt av den som påståendet är riktat till. Ibland tycks det dessutom användas på ett lätt sarkastiskt eller ironiskt sätt, då utan utropstecken. ”Gud, vad skönt att få börja jobba efter semestern.” ”Mm, eller hur…” Kan det vara något som den ironiska generationen har infört?

Visst, språket förändras och så måste det naturligtvis vara. Men vårt språk är ganska rikt och det finns sällan bara ett sätt att uttrycka saker på. Så varför inte variera sig lite? Varför inte förlänga livet på de stackars idioter som lyssnar på hur folk talar? Våga avvika från mängden genom att inte använda de här tjatiga uttrycken och orden. Här är några alternativ:

  • ”Ursäkta, finns den här i storlek 48”? ”Det kan du hoppa upp och klappa dig i ändan på.”
  • ”Ursäkta, du klev på mina fötter.” ”Säger du det, din gamla kommod?”
  • ”Vilket vackert väder vi har.” ”Hurså?”

Varsågoda. Gån ut i världen och talen som folk.

Read Full Post »

Inte vet jag om jag är den ende i hela världen som inte riktigt klarar av att gå till frisören. Jag menar, ska det vara en så stor grej att gå och klippa sig? Det är ju inte direkt så att det gör ont eller kräver någon intellektuell ansträngning. Nja, säg inte det. Jag tycker nog allt att det smärtar lite när den där klippmaskinen kapar mina stackars hårstrån, för att inte tala om när den brutala saxen kommer fram. Det känns så definitivit. Oåterkalleligt, liksom. Vad händer om man säger ”nej, jag vill ha det lite längre” när klippmänniskan frågar om längden är bra?

Men egentligen är det inte det som är mitt problem. Det är konversationen. Nu är ju kvinnor (rätta mig om jag har fel, men de flesta tillklippare tycks vara kvinnor) kända för att ha simultankapacitet och klarar kanske att utföra sitt arbete samtidigt som de pratar, men riktigt säker kan man ju aldrig vara, va? Vid ett tillfälle när jag under stor vånda släpat mig in i frisersalongen på Sysslomansgatan i Uppsala så hörde jag plötsligt min frisörska berätta om när hon hade klippt en kund i örsnibben. Det hade kommit blod. Dylikt vill man inte höra när man har människans sax några millimeter från örat. Och då tänker man: ”Om du hade hållit snattran medan du klippte så hade inte det där inträffat.” Men inte sjutton vågar man säga det högt. Med tanke på det där med saxens närvaro. I bussar står det ibland att man minsann inte får tala med chauffören under körning. Borde inte detsamma gälla på frisersalonger?

Nej, av något skäl ska det konverseras. Kanske upplevs tystnaden alltför påträngande och i dag klarar man inte riktigt av tystnad. Eller också är det någon form av tradition från forna dagar då ett trivsamt litet samtal kanske påverkade dricksens storlek. Om nu frisörer någonsin fått dricks i Sverige. Nåväl, det här med samtal under klippning kanske kan fungera om man ständigt går till samma frisör och han eller hon till slut blir till en vän eller rentav förtrogen. Men om man – som jag – inte klipper sig mer än kanske tre eller fyra gånger per år så uppstår den situationen att frisören i fråga inte känner igen dig. Vilket leder till exakt samma trevande frågor som förra gången: ”Jobbar du i närheten, eller?” ”Jaha, vad jobbar du med då?” Och man vill bara skrika: ”Det berättade jag förra gången jag var här!” Jag får dessutom närmast bita mig i tungan för att inte ställa motfrågan: ”Och vad jobbar du med själv?”

Följden har blivit att jag är konstant otrogen och söker upp nya salonger varje gång jag ska klippa mig, just för att slippa berätta samma sak för samma människa om och om igen. Visserligen bara fyra gånger om året, men tro mig, det räcker! Nu är det inget jättestort problem, eftersom Stockholm inte direkt lider någon brist på frisörer. Faktum är att bara lilla Årsta, där jag bor, har ett närmast oproportionerlig stort antal frisersalonger (och matställen, men det tar vi en annan gång). Förra gången jag klippte mig lurade jag mig själv för att slippa den värsta förhandsångesten. Jag låtsades att jag gick in i den intilliggande sushirestaurangen, men gick ”fel” och hamnade hos frisören. Då var det liksom för sent att vända om. Resultatet blev lyckat, men människan var naturligtvis tvungen att konversera.

I går hade jag nått det stadium i frisyrens utveckling då jag ser ut som ett troll och folk börjar ge mig pengar i tron att jag är uteliggare. Jag tänkte gå till samma ställe som förra gången, trots att frisörskan då frågade om hon skulle ansa ögonbrynen också. Ansa ögonbrynen! Som på en gammal farbror?! Nå. Tanken var att ge dem en ny chans, med förhoppningen att det skulle vara en annan frisör så att jag åtminstone skulle slippa förnedringen i att berätta samma sak som förra gången för samma människa. Men så insåg jag att salongen hade bytt namn till ”Salong Sax o Fön” och då tog det stopp. Någon måtta får det faktiskt vara. Med raska steg gick jag förbi, gjorde en u-sväng och stegade resolut mot nästa salong. (På vägen passerade jag Frank Andersson – brottaren, ni vet – som satt och drack öl, men det hör inte hit.)

Nu kommer jag till det underbara. Fullständigt iskallt öppnade jag dörren till den tomma frisersalongen, alltså utan att först smyga förbi för att kontrollera hur frisören eller frisörskan såg ut. Sådant kan nämligen ha mycket stor betydelse. Man vill ju hinna bilda sig en uppfattning om huruvida det är en människa som tänker konversera eller inte. Från de inre regionerna dök en kvinna i 50-årsåldern upp. Hon såg en aning rysk ut, men det var nog bara det mörkröda håret som lurade mig. Denna kvinna frågade hur jag ville ha håret och höll sedan tyst, tyst, tyst! Eftersom jag var ensam i salongen så höll jag nästan på att somna, i synnerhet vid de tillfällen då jag måste blunda för att inte få hårstrån i ögonen. Därpå frågade hon om hon skulle korta polisongerna och om jag ville ha lite vax i håret. Det var allt. Och fort gick det. Nu undrar jag, nästan lite tårögt: Kan det vara så att jag äntligen har hittat hem?

Read Full Post »

Språkpoliser undanbedes

Någonstans på det stora, vida Internet råkade jag läsa följande: ”Och till alla språkpoliser därute: Förstår du vad jag skriver? Jamen dåså.” Den unge skribenten hade uppenbarligen blivit kritiserad för sitt slarviga språk och tog en smula aggressivt till ett egendomligt argument för att även i fortsättningen slippa bry sig om stavning, grammatik och andra futtiga saker. Dessvärre är det inte bara denne enskilde individ som tänker på det sättet. Jag måste erkänna att jag blev arg när jag läste det där. Var kommer det där tänkesättet ifrån? Varför anses språket inte vara något att lägga ner någon energi på, något att vårda? Här är några tråkiga tankar kring detta.

För en massa år sedan, det måste ha varit någon gång på 1970-talet, hade Posten en kampanj som de kallade ”Skriv som du talar”. Syftet var gissningsvis att avdramatisera brevskrivandet och därmed förmå svenskarna att skriva fler brev. ”Det är inte så märkvärdigt att skriva brev.” Ungefär. Det var väl ett lovvärt initiativ, men var det en bra slogan? Ska man verkligen skriva som man talar? Eftersom jag anser att språket är ett av människans absolut viktigaste kommunikationsmedel (en åsikt jag knappast är ensam om) och att allt användande av språket måste uppmuntras, så får jag ändå säga att det är bättre att skriva som man talar än att inte skriva alls. Men det betyder inte att man inte kan anstränga sig lite för att skriva korrekt, eller hur?

Ett korrekt språk som följer gängse stavning och grammatik underlättar. Det är möjligt att det är svårare för skribenten att skriva, men det underlättar definitivt för läsaren, vare sig läsaren är filosofie licentiat i sinologi eller skribentens faster i Ockelbo. Man kan förvisso skriva för sin egen skull, kanske för att uttrycka sina känslor i en dikt för byrålådan, men allra oftast skriver man för att någon annan ska läsa det, förstå det och kanske lära sig något av det. Är det då inte ganska egoistiskt att sätta sin egen ovilja att engagera sig och lägga ner lite energi på språket främst – och tvinga läsaren att acceptera det? Oavsett vem man skriver för.

Språket fungerar som en måttstock, vare sig man vill det eller inte. Man blir bedömd, bland annat, efter sin förmåga att uttrycka sig. En arbetsansökan som kryllar av stavfel ratas förmodligen enbart av det skälet. Åtminstone om det handlar om ett jobb där någon form av skrivande verksamhet ingår. Det är den krassa verkligheten. Det duger liksom inte att komma med argumentet: ”Meh! Man fattar juh va ja menar eller hur bro’?” Det är nämligen inte alls säkert att man fattar. Ett undermåligt språk leder till missförstånd, särskilt när det gäller det skrivna språket, där man inte har stöd av kroppsspråk, miner och tonfall. Ett språk som är bemängt med stavfel, särskrivningar, anglicismer och felsyftningar irriterar och skaver, stoppar upp läsandet och ligger i vägen för innehållet, för det man vill säga. Det här är ganska självklara saker, men av någon anledning anses inte språket vara viktigt. Det finns en attityd att det är viktigare att ha något att säga -och att synas – än att säga det väl. Naturligtvis är innehållet viktigt (ett språk utan innehåll är ganska värdelöst) men hur kan man förvänta sig att innehållet ska förstås om det inte uttrycks med ett klart, tydligt och vedertaget språk? Det här kan låta elitistiskt, som om jag menar att de som inte ”kan” skriva inte ska få göra det. Så är det naturligtvis inte. Det jag vill komma åt är ”taggarna utåt”-inställningen mot alla former av språklig kritik.

Språket är värt att tas på allvar. Därför blir jag upprörd när språket behandlas som om det inte vore värt något. När man förfäktar den något märkliga åsikten att man inte behöver skriva ”rätt” när man skriver mejl (ursäkta, men vem har bestämt det?). När man blandar in främmande ord och uttryck bara för att man inte orkar tänka efter vad det heter på det egna modersmålet. Eller hävdar att det minsann inte finns något svenskt ord för det man vill säga. Eller hellre använder engelsk stavning på ett lånord för att man anser att den gängse försvenskade stavningen är ”ful”. Jag kan ge ganska många exempel på ovanstående, men tänker återkomma till det.

Varför kan man inte känna kärlek till sitt eget språk och vårda det? Varför anses det nästan som något fult att bry sig om hur man skriver? Varför är det så häftigt att helt omotiverat slänga in engelska fraser och ord i sitt tal? Ta en titt på det här, till exempel: http://www.youtube.com/watch?v=QZjsN8va7bI

Jag upprepar: Det är bättre att skriva som man talar än att inte skriva alls. Men det ligger sannerligen ingen skam i att engagera sig i sitt språk. Eller?

Read Full Post »

En sorts programförklaring

En sorts programförklaring.

Read Full Post »