Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Arkitektur’ Category

Ibland är man, som det numera heter, lite sen på bollen. Det här är nämligen något som jag har varit på väg att skriva sedan den åttonde september 2017, då en artikel av Anton Säll publicerades i Dagens Nyheter. Säll frågar sig kort och gott: ”Varför har alla nya byggprojekt i Stockholm så konstiga namn?” Det är sannerligen ingen dum fråga, i synnerhet som jag själv har haft skäl att ställa den ett flertal gånger. Några av hans exempel är området The Brick vid Telefonplan i Hägersten, West Village Rissne i Sundbyberg och Bromma Boardwalk i Bromma. Tilläggas bör att det finns fler exempel. Låt oss ta en titt på de här namnen och byggprojekten.

The Brick är ”ett nytt mångfacetterat område” i ”en av Stockholms mest kreativa stadsdelar” där man vill skapa ”en levande boendemiljö för medvetna människor”. Allt enligt projektets hemsida. Tja… Vem vill skapa en död boendemiljö för medvetslösa människor? (Inom parentes sagt: Det är ofta det man ändå lyckas göra.) Här ges man minsann också tillfälle att vara med och forma framtidens boende. Det är förstås sympatiskt. Och för att kanske stänga ute människor som man inte vill ha i sitt nya område så kan man bidra med sina idéer under hashtaggen #cocreatedliving. Och vips har man created ett living som alla vill ha. Projektet illustreras förstås med de vanliga stereotypa solskensbilderna med inklippta och glada lekande barn. Och texter om bostäder med ”stark karaktär” och – ursäkta mig – ”den yttre exteriören”.

Hur har vi det med West Village Rissne, då? Här hittar jag inte lika mycket häpnadsväckande information, men det är tydligen ett område för ”den medvetna familjen” och husen är ”urbana”. Vad betyder det? Urbana hus? Urban betyder ”(stor)stadsmässig”, men även ”världsvan”. Det är dock ett ord som det har gått inflation i och det tycks användas lite hur som helst utan att någon riktigt kan definiera vad man menar med det. Ett modeord som slängs in för att det låter bra. Det lustiga är att husen och miljön i West Village Rissne inte ger ett särskilt stadsmässigt intryck, åtminstone inte när man tittar på projektbilderna.

Över till Bromma Boardwalk! Jag citerar från projektets hemsida:
”Festivalsommar i Göteborg, Malmös bästa falafelrulle eller bärs i Bryssel – från det höga hustaket på Bromma Boardwalk är det nära till allt och lätt att se långt, med blicken riktad ut i landet ända till kontinenten.” Det talas om närhet till Sundbybergs stadsliv, bubblande citypuls och nästa avgående flyg. ”Bubblande”? Och framför allt: ”Nästa avgående flyg”? Här har vi bostäderna för de sköna snubbarna som spontant glider ner till Bromma flygplats (förlåt, Bromma Stockholm Airport) och hoppar på ett plan när de får lust att sticka till Malmö och käka falafel. Bromma Boardwalk är, återigen enligt hemsidan, ”ett multiurbant boende för moderna människor som håller blicken högt”. Multiurbant boende, alltså. M-u-l-t-i-u-r-b-a-n-t. För människor som sätter näsan i vädret. Eller det kanske inte är samma sak som att hålla blicken högt?

I centrala Stockholm ligger sedan en tid tillbaka det nya citykvarteret Urban Escape. Det är ännu inte helt färdigbyggt. ”Taklandskapet” med sina ”destinationer” (?) är till exempel inte klart ännu. Men i detta Urban Escape hittar vi i alla fall bland annat två ”internationella livsstilshotell”, båda – förstås – med engelska namn. Det ena är för övrigt en ”urban oas”. Tvärs över gatan ligger ett tredje hotell – även det med engelskt namn. Stockholms stad har bidragit med en upprustning av det sedan 1960-talet svårt misshandlade Brunkebergstorg, som nu ger ”direktaccess” till Gallerian och de nya hotellen. Tänka sig – ett torg som ger ”direktaccess” till de byggnader som kantar det. Det måste vara fullständigt unikt och säkert jättejätteurbant. Men det där torget kan få ett eget blogginlägg någon gång, så jag väljer att inte gå vidare där. Däremot vill jag väcka frågan vad namnet Urban Escape egentligen betyder. Är det en flykt från allt det urbana som finns runtomkring? Eller är det tvärtom en urban tillflykt från alla de outhärdligt bonniga kvarteren runtomkring?

Det går att säga väldigt mycket om alla underbara floskler som sprids av fastighetsbolag, byggbolag, Stockholms stad och andra företag och organisationer. Men det jag egentligen ville komma åt var ju det här med namnen.  Varför har byggprojekten egentligen så konstiga namn? Anton Säll på Dagens Nyheter ställde frågan till en kvinna som ingår i en grupp som namnger projekt på det här sättet, och fick svaret att namnen ska tilltala den tilltänkta målgruppen, ”morgondagens urbaniter”. Och man använder engelska för att det ska kännas ”modernt och urbant eftersom målgruppen är så internationell”. Vanliga Svensson-människor göre sig icke besvär. Här vill man ha lite sköna, trendängsliga människor som åker till New York för att hämta inspiration minst tre gånger om året. Så att de sedan kan åka hem och vara härligt kreativa och kanske ställa till med spontana urbana gårdsfester med hemodlade alger, barbecue, granola och frozen yoghurt bars. Förlåt, men det är precis det intrycket man får.

Eller är det till och med så att man använder engelska namn för att locka till sig the real thing, det vill säga riktigt sköna individer som faktiskt har engelska som modersmål? Snacka om internationell miljö! Och då talar jag förstås inte om engelsmän, utan om amerikaner. Och då inte några bonnläppar från Kentucky, utan antingen newyorkare eller några snygga surfer dudes från Kalifornien. För naturligtvis söker sig utlänningar bara till bostadsområden som har internationella (engelska) namn, annars förstår de ju inte var de bor. Men skämt åsido: Skulle ett bostadsområde i exempelvis Paris utkanter kunna ges namnet Köttbullen för att locka till sig svenskar? Eller skulle man någonstans i Texas uppföra området Houstons Väsby som en service till potentiella svenska bosättare? Eller skulle man i Mexiko hitta på ett officiellt alternativt namn på Guadalajara för att originalnamnet är svårt för utlänningar att uttala? (Precis det har man gjort med Norra Djurgårdsstaden i Stockholm. På engelska heter området Stockholm Royal Seaport. Ett fullständigt självklart namn.)

Låt oss ponera att man tar till engelska namn för att locka internationella framtida bostadsinnehavare, och inte bara internationellt inriktade vanliga svenskar. Låt oss sedan ponera att exempelvis en amerikan råkar passera skylten som kungör att bostadsområdet till höger om vägen heter West Village Rissne. Kommer han eller hon då att säga ”wow!”? Ja, kanske. Men det är nog inte ett beundrande wow, utan snarare ett ”hur sjutton tänkte de här?”-wow. Förmodligen åtföljs det också av en bekymrad huvudskakning och ett beslut att aldrig mer passera Sundbyberg.

Men av någon anledning är vi i Sverige fullständigt besatta av att vara ”moderna och urbana” och vi inbillar oss på något sätt att det bästa sättet att vara modern och urban på är att använda sig av engelska namn. Och liksom för 170 år sedan är det USA som hägrar på ett närmast sjukligt sätt. Vi blickar ständigt mot USA för att hitta de senaste trenderna. Och som någon skarp analytiker sa på TV häromdagen: ”Och vi vill så väldigt gärna bli uppmärksammade av USA.” Det är en märklig kärleksaffär. Jag inbillar mig att det är det som är förklaringen till alla de här konstiga namnen. Det moderna och urbana är det som kommer från USA och där talas engelska och således måste vi ha engelska namn. Varför heter den gigantiska gallerian i Solna Mall of Scandinavia? (Kanske för att det finns en gigantisk Mall of America i Minnesota? Och hur ska annars alla utländska turister hitta dit så att de kan shoppa ihjäl sig?) Varför kallar Stockholms Stad den nya bron vid Slussen för ”Slussens egen Golden Gate”? (En synnerligen egendomlig jämförelse, men antagligen syftar de på den orangeröda Golden Gate-bron i San Francisco.) Varför kallar NCC ett upprustningsprojekt i Fittja för Fittja People’s Palace? (Ett namn som för tankarna till något slags kinesiskt folkets hus, fast på engelska.) Varför heter ett bostadsprojekt på Gärdet i Stockholm 79&Park? (Gissningsvis syftar namnet på mötet mellan East 79th Street och Park Avenue på Manhattan. Projektet erbjuder för övrigt en ”urbant dynamisk” boendemiljö.)

Här är några frågor till: Kommer någon med stolthet att säga att hen bor i West Village Rissne? Eller Platform West (i Roslags Näsby, förlåt, Roseteam Nose Village)? Eller Kista Square Garden? Kommer den som bor i The Brick någonsin att säga att hen bor där? Min gissning är att stället kommer att kallas för Brickan – och att man ännu hellre bara säger att man bor vid Telefonplan. Och så en sista fråga: När ska folk genomskåda alla dessa floskler och fullständigt tomma begrepp så att byggföretag, kommuner och vem det än är som använder dem inser att det är dags att lägga av nu? För det är nog där det stora problemet ligger. Så länge folk tycker att ”multiurban” är ett ord som beskriver dem själva på pricken, och så länge folk köper något som beskrivs som ”hållbart” utan närmare analys, och så länge folk inte kräver en förklaring på vad det i dessa sammanhang frekvent använda ordet ”mötesplats” innebär så kommer det här tyvärr bara att fortsätta och bli löjligare och löjligare.

Annonser

Read Full Post »

Högsjö-Gård-2

Högsjö gård. Vykort.

Ungefär halvvägs mellan Vingåker och Brevens bruk i Södermanland ligger Högsjön. Vid den västra stranden ligger Högsjö, en gård med anor från 1300-talet. Huvudbyggnaden uppfördes på 1730-talet, då släkten Rålamb ägde gården, men byggdes om och till av Frans Gustaf von Aken i början av 1860-talet. Högsjös historia är säkert nog så intressant, men det jag tänkte skriva några ord om är något annat. Vi ska bege oss tvärs över sjön till den östra stranden. Där hittar man nämligen resterna av en spännande byggnad och minnet av en kanske lite speciell kvinna med nära anknytning till Högsjö gård.

märta

Märta von Aken (1859-1935)

Den nyss nämnde Frans Gustaf von Aken (1824-1863) ärvde Högsjö efter sin far 1848. Han var gift med Ebba, född Lagerqvist (1828-1889). De hade två döttrar, Sigrid (född 1852) och Märta (född 1859). Strax efter ombyggnaden av Högsjö avled Frans Gustaf bara 39 år gammal på resa i södra Frankrike. Gården ärvdes av båda döttrarna, men när den då 19-åriga Sigrid 1871 gifte sig med baron Axel von Mecklenburg löste hon ut sin syster från gården. Högsjö ägs fortfarande av ätten von Mecklenburg. Men hur gick det då för den yngsta dottern, Märta? Hon slogs sig ner tillsammans med sin mamma i en våning på Blasieholmen i Stockholm, men köpte sig två egendomar för eget bruk: Mörby gård nära Odensbacken i Närke – och ett landområde vid Högsjöns östra strand, Lilla Sjögetorp.

Vid Lilla Sjögetorp lät hon uppföra en villa nere vid strandkanten, men det verkar som om hon inte var riktigt nöjd med det. Hon hade uppenbarligen ganska gott om pengar och bestämde sig för att bygga ett alldeles eget drömslott! Det skulle ligga på en höjd så att hon fick god utsikt över både sjön och barndomshemmet Högsjö gård. Enligt ett flertal källor anlitade hon en av dåtidens stora arkitekter, Isak Gustaf Clason, för uppdraget. Jag blev lite förvånad när jag hörde talas om det. Eftersom jag har haft anledning att specialstudera Clason så borde jag ha hört talas om projektet Lilla Sjögetorp. Men det hade jag inte. I en artikel från 1996 anger dock journalisten Harald Ottosson att slottet i själva verket ritades av arkitekten Bror Almquist (1864-1940), mest känd som kyrkoarkitekt. Sammanblandningen är dock lätt att förstå eftersom Almquist var anställd på Clasons arkitektkontor fram till tiden för Lilla Sjögetorps tillkomst, men också för att det färdiga slottet erinrar ganska mycket om några av Clasons egna projekt. Här kan nämnas Lejondal i Uppland, Hjularöd i Skåne och Ulvaklev i  Västmanland.

Sjögetorp21895 lämnade Märta von Aken våningen i Stockholm och bör väl då ha bosatt sig i villan på Lilla Sjögetorp i väntan på att slottet skulle bli inflyttningsklart, vilket det blev 1897. Vissa källor menar att slottet var en kopia av en borg vid Rhen, men den uppgiften kan man nog ta med en nypa salt. Visserligen hade det i viss mån karaktär av medeltidsborg, men Lilla Sjögetorp var i det avseendet inte unikt i det sena 1800-talet och någon specifik förlaga kan knappast utpekas. Därtill finns det klara renässansdrag i arkitekturen. Men det gör förstås inte byggnaden mindre ståtlig.

Slottet innehöll ett tjugotal rum, plus en källarvåning som delvis var utsprängd ur klippan. Interiören var påkostad. Golven var belagda med ekparkett och vissa rum hade ekpaneler. Mest påkostad tycks Stora salongen ha varit, vilket ju är förståeligt. Där fanns en stor öppen spis i marmor och kalksten. Utanför salongen fanns en stor terrass som fungerade som en förlängning av rummet – särskilt som salongens fönster gick från golv till tak. Men det kanske intressantaste med interiören är att den pryddes av stuckdetaljer och dörröverstycken som kom från Gustav III:s 1892 rivna operahus i Stockholm.

Sjögetorp3

Lilla Sjögetorp

Märta von Aken tycks ha varit en lite speciell person, i alla fall om man ska tro på de uppgifter som finns om henne. Det påstås till exempel att hon lät uppföra sitt slott på den plats där hon fick sin första kyss – av en ståtlig löjtnant. Andra menar att hon ville ha ett slott där hon kunde invänta en furstlig friare, som dessvärre aldrig kom. De foton som finns av henne visar en vacker kvinna som inte borde ha saknat friare, men kanske var det ingen som riktigt dög? Det är förstås svårt att säga, och det kanske inte heller har så stor betydelse. Till en början ska hon ha haft ganska många bjudningar på Lilla Sjögetorp, och därtill ganska gott om tjänstefolk. Men hennes entusiasm för sällskapslivet avtog gradvis och hon tycks ha levt ett alltmer stillsamt liv med allt färre människor omkring sig, måhända för att hon led av ganska svår bacillskräck. Hon avled 1935 efter att ha drabbats av ett slaganfall och begravdes vid Högsjö gårdskapell.

Vad hände då med slottet? Efter Märtas död stod det kvar intakt, men oanvänt. Under andra världskriget hyrdes Lilla Sjögetorp av Nationalmuseum. Då plockades de värdefullaste inventarierna bort eftersom det lite undanskymda och tomma slottet var tänkt att användas som evakueringsplats för statliga konstverk om kriget skulle nå Sverige. Så blev det ju aldrig, och slottet fortsatte att stå oanvänt. Ett visst naturligt förfall var förstås oundvikligt, men det påskyndades av ett flertal inbrott med vandalism som följd. 19 april 1961 rapporterar Svenska Dagbladet om en omfattande förödelse då ”innerdörrar har brutits upp, fönsterluckor slitits bort från sina platser och slängts på golvet tillsammans med papper och gamla fotografier som rivits ur sina ramar på slottets väggar”. Och vidare: ”I biblioteket, som tidigare motstått inkräktare, har böcker och tidningar spritts ut över golvet.”

Sjögetorp i lågorTill slut tycks ägarna, familjen von Mecklenburg, inte ha sett någon annan råd än att utplåna Märta von Akens slott från jordens yta. Den tidigare nämnde Harald Ottosson fick en dag i mars 1975 ett tips om att något skulle hända vid Lilla Sjögetorp. Han tog med sig en fotograf och fick bevittna hur man hällde ut dieselolja på parkettgolven och sedan tände på. Brandkåren var förvarnad, men allmänheten hölls okunnig om vad som skulle ske. Antagligen för att undvika protester. Det som återstod efter branden raserades med hjälp av en grävskopa. Så lätt försvinner en egensinnig kvinnas dröm.

***
Uppgifter hämtade bland annat från Harald Ottossons artikel ”Lilla Sjögetorp” i Sörmlandsbygden 1997.

Read Full Post »

Axmar herrgård

Nya herrgården, ”Slottet”. Okänd fotograf. Jernkontorets bildbank.

Den som till äventyrs emellanåt läser den här bloggen vet att jag är närmast barnsligt förtjust i slott och herrgårdar och äldre kulturmiljöer. För ögonblicket är jag alldeles särskilt intresserad av herresäten av olika slag som har utplånats från jordens yta. För all del inte spårlöst – det finns ofta åtminstone något eller några fotografier av dem. Men det är ändå väldigt lätt att de glöms bort, åtminstone i ett lite större ”Sverigeperspektiv”. På lokalplanet lever nog minnet av dem kvar, åtminstone i någon mån – och åtminstone ett litet tag till. När man gräver lite i historien så hittar man ofta historier om rika byggherrar som testamenterar sina egendomar till sina efterkommande, som inte förmår hålla byggnaderna i stånd. På grund av ointresse eller sviktande ekonomi. Och så låter man riva alltihop. Ibland verkar det också handla om rena fuskbyggen som helt enkelt inte har tålt vädret och tidens nötning och därför har rivits. Och ibland har herrgårdarna eller slotten helt enkelt brunnit ner.

Xylografi (2)

Gamla herrgården. Xylografi av Robert Haglund 1888. Jernkontorets bildbank.

I mitt sökande efter försvunna byggnader ramlade jag häromdagen över ett foto av en ganska stor och ståtlig herrgård i tre våningar och med valmat tak. Den uppfördes på platsen för det gamla Axmar bruk i Gästrikland och stod färdig i mitten av 1860-talet. Byggherre var Berndt von Schinkel (1794-1882) och han anlitade en av tidens främsta arkitekter, Johan Fredrik Åbom (1817-1900), till att rita huset. En lokal byggmästare ansvarade för själva byggnationen, och det verkar som om Åboms insats inskränkte sig till just att upprätta ritningen. Men jag ska återkomma till det efter en utflykt bakåt i historien.

Axmar gamla herrgård

Gamla herrgården. Foto skänkt till Länsmuseet Gävleborg av Birgitta Spaak.

Axmars järnbruk anlades 1670 av bergmästaren Claes Depken (1627-1702). Det hade dock funnits planer på ett bruk på platsen redan på 1640-talet. Depken adlades några år senare, 1676, och tog sig då namnet Anckarström, ett ganska välkänt (eller ska jag säga ökänt?) namn i svensk historia. Men det bör tilläggas att namnet övertogs av Claes Anckarströms styvson när denne i sin tur adlades 1683, vilket alltså innebär att Gustav III:s mördare Jacob Johan Anckarström egentligen inte var släkt med grundaren av Axmars järnbruk.

Axmar uppvuxen

Norrsundetsamlingen, Länsmuseet Gävleborg.

Järnbruk anlades i allmänhet där det fanns god tillgång på två saker: vattenkraft och skog. Helst skulle det finnas en hamn i närheten också. Med andra ord så var Axmar en perfekt plats för ett järnbruk. Under rysshärjningarna 1719-1721 hörde Axmar bruk till de platser som råkade illa ut. Det brändes ner i maj 1721. I samband med det försvann rimligen den första bruksherrgården, om det nu någonsin har funnits någon. Bruket byggdes snabbt upp igen, inklusive en form av större parhus som användes av brukets ägare och dess inspektor. Kanske förtjänar det inte att kallas bruksherrgård, men det är svårt att veta eftersom man inte vet mycket om hur den såg ut. 1757 revs i alla fall det huset och en ny, herrgårdsliknande huvudbyggnad uppfördes. Den byggdes i sin tur om under David (von) Schinkels tid som ägare av bruket (1777-1807). Det ska dock betonas att herrgården aldrig var permanent bostad för ägaren till bruket, utan för det mesta förvaltarbostad.

Axmars slott (2)

Nya herrgården, ”Slottet”, med lusthuset. Vykort ca 1905.

I slutet av 1850 bestämde sig Berndt von Schinkel för att flytta själva bruksverksamheten närmare kusten och därmed hamnen. Det var ingen lång flytt, men nya byggnader måste ju uppföras för verksamheten. Det innebar också att den yta som tidigare ockuperats av masugn, kolhus, smedjor och arbetarbostäder frigjordes. Området rustades upp genom anläggandet av vad som närmast får beskrivas som en engelsk park, inklusive skulpturer, slingrande stigar och ett lusthus. Och mitt i alltihop uppfördes alltså en ny herrgård efter ritningar av Johan Fredrik Åbom. Men det verkar som om den närmast byggdes för att inrymma von Schinkels samlingar av bland annat konst. Varken Berndt von Schinkel eller hans son David bodde i huset. Enligt vissa uppgifter blev Slottet, som det kom att kallas, aldrig helt färdiginrett – och den stackars arkitekten lär ha ansett att det var ett fuskbygge. Den gamla 1700-talsherrgården, om man nu vill benämna den herrgård, fick stå kvar.

Axmar Lusthus

Lusthuset. Vykort, okänt årtal.

Axmars bruk såldes 1890 av Carl David von Schinkel till skogsindustriföretaget Bergvik och Ala AB. De var förstås egentligen inte intresserade av bruksverksamheten, utan av skogen, men bruket var ändå igång till i början av 1920-talet. Det ståtliga men kanske inte så välbyggda slottet brydde man sig inte så mycket om. Det användes för alla möjliga ändamål, bland annat som epidemisjukhus, festlokal och arkiv. Och nu närmar vi oss ett lite märkligt kapitel i Axmars och Sveriges historia. I slutet av andra världskriget användes det nedgångna slottet som förläggning för estniska flyktingar. Men vid Tysklands sammanbrott på våren 1945 beslöt man att internera personalen från de tyska legationerna i Malmö och Stockholm i särskilda läger där de inte skulle kunna göra någon skada. De placerades först i Sunnerstaholm utanför Bollnäs, men flyttades i maj till Axmar. Det gick förstås inte att ha de estniska flyktingarna där samtidigt, så de fick flytta därifrån.

 

Nu blev tyskarna inte så långvariga på Axmar. Redan i slutet av sommaren 1945 skickades de hem och i stället användes byggnaden som förläggning för män som stridit på Tysklands sida, men som deserterat i krigets slutskede och på ett eller annat sätt tagit sig till Sverige. De här svenska interneringslägren är nog fortfarande ganska okända för allmänheten. Den intresserade kan läsa en bok med den kanske något provokativa titeln Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga, skriven av Tobias Berglund och Niclas Sennerteg och utgiven av Natur & Kultur 2008.

Axmar 2

Foto: Torsten Röstlund, Länsmuseet Gävleborg.

Hur gick det då för 1860-talsslottet i Axmar? Interneringslägret lades ner redan i december 1945, så det var tidsmässigt bara en parentes i byggnadens och Axmars historia. Slottet tycks mest ha stått och förfallit och användes inte för något särskilt ändamål. Till slut bestämde sig Bergvik & Ala för att helt enkelt riva det. Det skedde 1970. Den gamla 1700-talsherrgården hade rivits femton år tidigare. Så från att ha haft två herrgårdar i den engelska parken hade man nu ingen. Det enda som finns kvar i bruksparken i dag är ett vackert lusthus, troligen även det ritat av Johan Fredrik Åbom – även om det inte är hundra procent säkert. Ja, så kan det gå.

Read Full Post »

Sjöholm - kopparstickFör många herrans år sedan satt jag på en föreläsning i arkitekturhistoria på Konstvetenskapliga institutionen i Uppsala och drog efter andan. På salens projektionsduk visades ett foto föreställande ett brinnande hus. Det kunde ha varit vilket hus som helst, men det här var ett slott. Som alltså brann. Det är illa nog när ett hus brinner, men det gör lite extra ont när det är fråga om en så ståtlig byggnad som ett slott. Ett stycke arkitekturhistoria går bokstavligen upp i rök. ”Sådant händer” kanske den fatalistiskt lagda säger. Blixten råkade väl slå ner där. Skorstensstocken hade väl sprickor. Men så var det inte i det här fallet. Slottet föll offer för en anlagd brand och den som anlade branden var ägaren själv och ägaren själv hade tillstånd av myndigheterna att anlägga denna brand. Får man göra så? Hur som helst: Den där bilden etsade sig fast i hjärnan, men tyvärr försvann slottets namn ur minnet – till i dag.

Sjöholm är beläget på en udde vid sjön Näsnaren nära Katrineholm i Södermanland. Udden var tidigare en holme, vilket väl förklarar egendomens namn. Den första kända ägaren hette Johan Arendsson Ulv. Han var lagman och riksråd i början av 1500-talet och fick vara med om en del dramatiska och tragiska händelser. Hans hustru och fyra barn dog då danskarna 1517 brände ner Stegeholms slott, där Arendsson vid det tillfället råkade vara hövitsman. Själv sattes han i fängelse i Danmark, men tilläts återvända till Sverige och sätesgården Sjöholm 1520. Någon form av boningshus måste Arendsson naturligtvis ha haft, men mig veterligen finns det inga spår av något sådant i dag.

Sjöholm-lansidanSjöholm finns dock med i Erik Dahlbergs planschverk Suecia antiqua et hodierna, men då är det fråga om ett ganska ståtligt 1600-talsslott. Vem som lät uppföra det förefaller vara något oklart, men byggherre var förmodligen antingen Göran Fleming (1628-1667) eller Jakob Johan Hastfer (1647-1695). Bilden i Suecian visar en anläggning som på sätt och vis är typisk för tiden med sin gårdsplan och sina närmast paviljongartade flyglar. Men själva slottets utformning är lite ovanlig. Det är fråga om en italienskinspirerad tvåvåningsbyggnad som flankeras av två åttkantiga torn med höga tornhuvar. Huvudbyggnaden och tornen kopplas ihop av två korta gallerier. Eller är i själva verket utrymmet mellan tornen och huvudbyggnaden två öppna gårdar? Om man tittar närmare på den ena Suecia-bilden så ser det faktiskt ut så.

Sjöholm-sjösidanSom vanligt då det gäller Suecia antiqua et hodierna så gör man klokt i att ställa sig lite tvivlande till bildernas sanningshalt. Ett exempel: På en karta från 1686 är bara ett torn markerat. Det andra kanske aldrig kom till utförande? Det är ju väl känt att Erik Dahlberg i samråd med godsägarna emellanåt avbildade slotten så som de var tänkta att så småningom bli men inte alltid blev. Och det som ser ut som ett präktigt italienskinspirerat palats i sten tycks faktiskt i själva verket ha varit uppfört i trä.

Uppgifterna går isär angående när träslottet revs. Enligt vissa källor skedde det redan 1780, enligt andra stod slottet kvar till 1850-talet. De två flyglarna som man kan se i synnerhet på den ena Suecia-bilden fanns dock kvar ännu i mitten av 1800-talet. Efter en förfallsperiod i början av 1800-talet iståndsattes godset och såldes på 1850-talet till överkammarherre Adam Lewenhaupt, som var född på godset Claestorp i närheten. Det kan mycket väl vara skälet till att han köpte just Sjöholm. Det var så att säga nästan hemma för honom. Men de två kvarstående 1700-talsflyglarna dög nog inte åt honom, även om han använde den ena som bostad till en början. Alltså började han så gott som genast smida planer på att uppföra ett nytt slott där han inte bara skulle kunna bo, utan även förvara sina omfattande samlingar av bland annat konst, stenyxor och historiska dokument. Av någon anledning kom man fram till att det nya slottet inte skulle ligga på platsen för det gamla. Man valde alltså att riva den gamla västra flygeln och placerade det nya slottet på dess plats. Den östra flygeln behölls. På så sätt försvann alltså symmetrin i den gamla anläggningen.

Sjöholm - vykortDet råder viss osäkerhet kring vem som egentligen ritade det nya Sjöholm. Flera källor anger att det var Fredrik Wilhelm Scholander, en arkitekt som Lewenhaupt kände personligen genom sin tjänstgöring vid hovet. Scholander var flitigt använd av Karl XV, bland annat vid inredningar av Kungliga slottet och Ulriksdal. Men det tycks som om arkitekten möjligen bara gjorde några skisser, som sedan Lewenhaupt personligen färdigställde. Det påstås att Lewenhaupt var mycket förtjust i Rosenborgs slott i Köpenhamn och att det fick styra utseendet på det nya slottet. I sin läsvärda bok Drömmen om renässansen (Nordiska museets handlingar 93, 1979) framkastar Bo Grandien teorin att man ville försöka ansluta till det gamla slottets utformning, även om det inte handlade om något slaviskt kopierande. Två flankerande torn blev det – och nog påminner tornhuvarna väldigt starkt om tornhuvarna på Suecia-bilderna? Men det är ungefär där likheterna slutar. Nej, det finns en likhet till. Även det nya slottet byggdes i trä – men ger illusion av att vara byggt av tegel. Ödesdigert!

Sjöholm - artikelÅter till det där fotografiet som föreställer ett brinnande slott. Vad var det egentligen som hände 1969? Jo, den dåvarande ägaren, grevinnan Cecilia Lewenhaupt, ansåg sig inte ha råd att underhålla slottet. Och dessutom frös hon. Det gick inte att få upp temperaturen till mer än 16 grader i det oisolerade och dragiga träslottet. Således bad hon myndigheterna om tillstånd att bränna ner hela rasket, inklusive den kvarstående 1600-talsflygeln. Detta trots att hon blivit erbjuden en miljon för slottet. Får man göra så? Då fick man uppenbarligen det. En dragig 1800-talskåk ansågs väl inte ha något större kulturhistoriskt värde. På platsen finns i dag en villaliknande historia som säkert är bekväm och varm och faktiskt ganska snygg. Men något slott är det ju inte. Och enligt Bo Grandien i tidigare nämnda bok ångrar man sig nu på Sjöholm.

Jag avslutar med ett citat av grevinnan Cecilia Lewenhaupt:

”Tänk-på-att-arna är de värsta. Tänk på att kulturhistoriska värden går förlorade säger dom. Tänk på att slottet ser så vackert ut från vägen. Tänk på att, tänk på att. De har börjat tänka nu där jag har tänkt färdigt för ett år sedan.”

Visst blir man lite arg när man läser det? Fast det är förstås inte roligt att frysa.

 

Read Full Post »

2014-07-09 18.17.57Det händer att man får en fråga som gör att man tvingas rannsaka sig själv. Emellanåt är frågan obehaglig, ibland närmast ett nöje att försöka besvara. Den här gången gällde frågan varför mitt besök vid Ludvig II:s ”sagoslott” Neuschwanstein i Tyskland gjorde mig besviken. Hur kan man bli besviken på något så grandiost? Och då måste jag ju börja fundera över det här med min fäbless för gamla slott. Var kommer det intresset ifrån? Och vad är det som gör slott så intressanta? Ett enkelt och snabbt svar kanske kunde vara att jag aldrig har lämnat den där tiden i barndomen då prinsar och prinsessor och kungar och drottningar och grevar och baroner befolkade sagoböckerna. En tid då slott var magiska och ouppnåeliga byggnader där allt kan hända. Men det ska nog gå att klämma fram ett lite mer vuxet svar också.

Att intresset är gammalt råder det dock inget tvivel om. Jag minns till exempel att jag i fjärde eller femte klass försökte övertyga min lärare att ett lämpligt mål för en klassresa kunde vara Hagaparken med Gustav III:s paviljong och Drottningholms slott. Tji fick jag. Hon gick inte på det, och det kanske var lika bra. Jag fick nöja mig med att titta på slottsbilder i diverse biblioteksböcker. Hur som helst så kopplade jag nog också ihop slotten med historiska händelser och personer. Slotten blev scenen där olika personer hade gått omkring, tänkt och på olika sätt agerat. Tänk att i verkligheten få se den sal där drottning Kristina abdikerade eller den fängelsehåla där Erik XIV tog livet av några ur familjen Sture, för att nu ta ett par exempel från Uppsala slott. Historien är full av dessa fascinerande och hemska händelser. Och tänk att många av platserna där både stora och små saker inträffade finns kvar i mer eller mindre oförändrat skick!

Ett kanske något mer vuxet förhållande till slott grundades när jag läste konst- och arkitekturhistoria på Uppsala Universitet. Då blev det intressant att analysera slottens utseende genom tiderna och hitta olika stilelement som utvecklades eller återanvändes. Funktionsmässighet, planlösning och liknande saker blev en ny dimension. Ett slott är ju inte bara en fasad eller en scen för historiska händelser. Hur kombinerade man till exempel försvarsändamål med representationsändamål? Hur kombinerades godsförvaltning med socialt liv? Hur ordnade man det där med hygien (ett ack så intressant kapitel)? Hur transporterades maten från köket till matsalen? Hur såg livet ut bakom kulisserna? Det finns så oerhört många aspekter av ett levande slott.

Därför försitter jag sällan chansen att besöka slott och – om möjligt – gå med på visningar. Ofta är den information man får ganska likartad, åtminstone då det gäller allmängiltiga saker, men emellanåt dyker det upp ”ny” information som fungerar som en historisk pusselbit – saker som kan leda till en aha-upplevelse eller ge upprinnelse till en sambandsteori. ”Tänk om det är så att…?” ”Jaha, det är naturligtvis därför som…” Och även om man bara får se ett slott från utsidan så kan man alltid fundera över varför det ser ut som det gör och om det finns gemensamma stildrag – och därmed samband – med andra slott. Det finns alltid något som faller på plats.

Karlstejn (2)

Att sedan få förmånen att själv arbeta på ett slott var förstås ytterligare en etapp i mitt personliga slottsnörderi. Tänk att nästan dagligen få gå omkring i en vacker och spännande miljö och lägga märke till detaljer och verkligen sätta sig in i hur livet måste ha tett sig och fungerat på just den här specifika platsen. Tänk att få nöta på samma knarrande parkettgolv som den ena eller andra historiska personen har nött på. Man får en direktkontakt med historien som är oerhört fascinerande. Det kanske kan låta väldigt flummigt, men jag är en av de där människorna som vill mena att de som har levt på en plats liksom sätter sig i väggarna. De lämnar något slags spår. Och om de spåren på ett eller annat sätt har sopats bort – eller aldrig har kommit på plats – så blir hela byggnaden själlös.

Och där har vi nog problemet med slottet Neuschwanstein. Det är ett magnifikt slott med ett helt fantastiskt läge, men byggherren Ludvig II av Bayern fick bara bo i sin skapelse i knappt två år innan han arresterades och avled under oklara omständigheter. Bara fjorton av trehundrasextio rum hann inredas. Sju veckor efter kungens död öppnades slottet för allmänheten. Med andra ord så uppstod det egentligen aldrig något liv i slottet – åtminstone inte den typ av liv som det var avsett för – och därför känns det bara som en perfekt kuliss för en pjäs som aldrig spelades. Det är ju på sitt sätt passande, eftersom slottet i någon mening byggdes för att vara just en kuliss. Men själva livet fattas likväl, och jag vill mena att livet är en oerhört viktig ingrediens för att göra ett slott riktigt välsmakande.

Alltså: Slott är för mig en form av allkonstverk som innefattar själva arkitekturen, fast inredning, möbler, funktion, park, annan kringmiljö, historia – och inte minst människor. Ett slott som står helt tomt och övergivet kan förvisso också vara otroligt fascinerande och verkligen tilltala fantasin. Men det måste finnas människoöden förknippade med det, annars är det inte särskilt roligt. Tycker jag. Andra kan och får förstås tycka annorlunda.

**********************************************************************************

Ingen har väl egentligen bett mig om det, men här är en liten lista på slott som jag har besökt och som jag gillar av olika anledningar:
Skokloster – för att det ger en makalös bild av framför allt 1600-talets slottsliv.
Chambord – för storslagenheten och det fantastiska taklandskapet.
Gripsholm – för den fantastiska blandningen av olika epoker från 1500-talet och framåt.
Weikersheim – för 1600-talskänslan och den enorma festsalen.
Chenonceau – för den sagolika utformningen med ett galleri över floden Cher.
Ulriksdal – för att det närmast var mitt andra hem under tio års tid.
Lejondal – för att det är en underbart knasig byggnad, typisk för det sena 1800-talet.
Tjolöholm – en ambitiös anläggning från en tid då nya slottsbyggen börjar bli otänkbara.
Vittskövle – för att slott med vallgravar är något alldeles speciellt!
Haus Havixbeck – bara för att det är så otroligt vackert.

Ett tidigare blogginlägg med koppling till ovanstående:
https://elbrundino.com/2013/01/13/spoken-finns-inte/

 

Read Full Post »

Ibland drivs jag av någon sorts vilja att göra något som är lite ovanligt, något som inte alla andra människor har gjort. Inte vet jag vad det ska vara bra för. Man åker ju till exempel inte på semester för att tillfredsställa någon annan än sig själv. Man leker inte kurragömma med tigrar eller simmar med kobror för att ha något att skryta om vid nästa parmiddag. Det är liksom ingen tävling. Vilket för all del inte hindrar att det ändå är roligt att färdas lite utanför de allra vanligaste rutterna. Nu senast har jag befunnit mig i Portugal. Skulle det vara så annorlunda? Folk verkar ju fara till Lissabon titt som tätt och går det inte direktflyg dit från Stockholm med internet ombord för 199 kronor tur och retur? (Nej, det gör det inte!)

Men ett land är inte dess huvudstad – och tanken var att från Lissabon nästan omedelbart fara upp till Porto och ha den staden som bas för spontana dagsutflykter. Spontanitet är dock inte alltid svenskens i gemen starkaste gren, varför det redan i förväg bestämdes att ett besök i den lilla staden Tomar gott kunde avläggas. Handen på hjärnan, hur många har egentligen varit i Tomar? (Jaså, jaha, men det struntar väl jag i!) Det är i alla fall den lilla staden där järnvägen slutar. Den lilla staden som nås med ett mycket långsamt tåg som stannar vid 242 stationer på vägen. Den lilla staden som kan skryta med att ha ett av Portugals världsarv. Den lilla staden som vid närmare betraktelse visade sig vara inte fullt så liten som den i förstone gav intryck av att vara.

20160703_093736 (2)I denna likväl pittoreska stad ligger också något som kallar sig Palacio Conde de Ferreira, en 1700-talsherrgård som fortfarande är privatägd men där ägaren upplåter rum för resande för att dryga ut kassan och därmed kunna behålla huset. Det är en typ av boende som utgör en oemotståndlig lockelse på en sådan som jag – åtminstone när priset är så överkomligt som här. Men nog känns det egendomligt när man har letat upp huset och upptäcker att ingenting skvallrar om att där bedrivs pensionatsverksamhet. Inte en enda skylt. Tre portar att välja på – alla låsta. Vi knackar på. Vi ringer på den av dörrarna som har en ringklocka. Ingen öppnar. Ett fönster står öppet i en av övervåningarna. I övrigt inga livstecken. Solen gassar och ändå är stämningen olycksbådande. Jag letar upp telefonnumret och ringer. En man som talar perfekt engelska svarar efter ett par signaler och meddelar att han kommer om ett ögonblick – och det gör han. Vi träder in i den mörka hallen.

Diniz, mannen som äger och driver stället, berättar som hastigast om huset och visar några bilder på hur stor gården en gång har varit. Nu är den – nästan – ett hus bland andra i utkanten av staden, bara lite större. Han avhåller sig från den långa utläggning som han tydligen ibland kan hänge sig åt, kanske för att han inom kort ska bege sig till marinklubbens jubileumsfest som råkar äga rum just den här dagen. Det är också anledningen till att han bara har två gäster den här lördagen. Med det menar han oss och två till. Pontus undrar om de andra gästerna är levande eller kanske ständiga gäster i huset sedan urminnes tider. Lite av den känslan ger huset. Vi visas upp för en trappa och får en kort visning av frukostrummet och en öppen loggia som vetter ut mot den inhägnade trädgården. I en salong med en öppen spis som ett tioårigt barn kan gå raklång in i står en leende kvinna och dammsuger. Det är hon som ska ge oss frukost klockan nio nästa morgon.

Vi visas upp för en skev och knarrande trappa som väcker tankar om en bråd död orsakad av brutna nackar. Men vi når våningen där vårt rum ligger. Det är ett mycket vackert, ljust och rymligt rum med trägolv. En byrå med vidhängande spegel visar med tydlighet hur mycket golvet lutar. Spröjsade fönsterrutor ovanför dörrarna släpper in ljus från (eller är det till?) angränsande rum. Så får vi även en visning av en intilliggande mörk salong som är ett slags gemensamhetsutrymme med ännu en stor öppen spis. Hit får man gå om man behöver wifi. Moderniteten krockar med det åldriga, med de slitna möblerna och de gamla böckerna i de snidade bokhyllorna. På ett bord står ett schackspel som känns märkligt olycksbådande. Vilka sitter där och spelar på nätterna? Nyckeln till vårt rum är 20 centimeter lång. Vi bryr oss inte om att låsa när vi går ut för att slå runt på stan.

IMGP7968 (2)

Som sagt. Tomar ståtar med ett av Portugals världsarv, ett kloster vid namn Convento de Cristo. Det ligger högt över staden, bakom regelrätta fästningsmurar. Om man är ambitiös så promenerar man den genaste vägen med en lutning på cirka 80 procent. Om man har tur så når man sitt mål. Härifrån ser klostret inte så märkvärdigt ut; det mest avvikande är ett bastant, runt torn med ett par klockor i. Det här går man väl igenom på tjugo minuter? Om man hyser något intresse för dylika byggnader. Annars halva tiden. Men man bedrar sig. Komplexet är stort och man förstår aldrig riktigt var man befinner sig eller hur man ska hitta ut. Här finns allt. Ett stort och praktfullt refektorium, en enorm dormitorieavdelning som måste mäta minst 200 meter i längd, en stor köksavdelning, ett necessarium (smaka på ordet – ja, det är latrinavdelningen), inte mindre än fyra olika atrier med klostergångar – som dessutom är i minst två våningar… Och så höjdpunkten, själva klosterkyrkan med dess märkliga charola, tempelriddarnas befästa 1100-talskyrka som består av en hög rotunda i en annan rotunda. På 1500-talet inkorporerades den i den nuvarande kyrkan och förvandlades till dess kor. Det var också då som charolan dekorerades med de skulpturer och målningar som kan skådas än i dag. Märklig arkitektur. En känsla av att omedelbart förpassas nära 900 år tillbaka i tiden. Och vem vill inte beträda mark som en gång Tempelriddare har klivit runt på?

20160702_180238016_iOS (2)Men varför dröja kvar i 1100-talet när man kan slå sig ner på ett torg och beställa en espresso och titta på det slöa folklivet? Egentligen har vi tänkt leta upp en av de tuk-tukar som enligt turistbyrån ska finnas på detta torg och medelst den och dess förare för en billig peng ta oss till den fem kilometer långa 1500-talsakvedukt som finns strax utanför staden. Men si! Inga fordon finns där. I alla fall inte för närvarande. De dyker dock upp något senare under tutande och skrikande, fulla av möhippekvinnor och den manliga motsvarigheten till en uppblåsbar Barbara. Exotiskt! Jag undrar vad möhippa heter på portugisiska. Men mest är jag glad över att detta ystra sällskap nöjer sig med att fotografera sig framför 1400-talskyrkan som pryder torget och inte rusar in i byggnaden under pågående mässa. Jag inbillar mig att det inte bara hade varit exceptionellt pinsamt utan även direkt förödande för den blivande bruden. Även utan sällskap av den manliga motsvarigheten till en uppblåsbar Barbara.

IMGP8022 (3)Vi äter en middag på en restaurang där servitören två gånger skämtar om att utsikten är bättre än maten – vilket den faktiskt är. Till det grillade fläskköttet serveras fredagsmyschips. Vi återvänder till vårt palats. Nu är porten öppen. Den står till och med på glänt, kanske för att skuggan av husets härskare lätt och ljudlöst ska kunna ta sig in – eller ut. Den sneda och lätt knarrande trappan hotar fortfarande att störta samman, men vi når vårt vänliga rum utan missöden. I wifi-rummet står schackspelet fortfarande orört. Utifrån staden hörs portugisiska folksånger. Den detaljen låter som hämtad ur ett resereportage i Svenska Dagbladet, men det är faktiskt alldeles sant. Någon sorts festival tycks pågå, ty vi mötte tidigare en lång kortege av människor i ålderdomliga kläder som spelade på diverse musikinstrument och sjöng. Kanske förberedde de ett människooffer.

20160703_080125248_iOS (2)Men det går bra att sova i det vänliga rummet. Inga nattliga knackningar på dörren. Inga ljud av Dödens schackdrag från det angränsande wifi-rummet. På morgonen tassar vi ner till frukostrummet och hoppas att frukosten serveras punktligt. Vi har nämligen ett mjölktåg att passa. Och där står det stora bordet, praktfullt dukat med en dignande brödkorg och tennljusstakar och tennkannor och vackert porslin. I de stora vitrinskåpen står åldriga glas och tallrikar som åtminstone ser ut att vara från tidigt 1800-tal. Taket pryds av något som förmodligen är släktvapnet. Den leende kvinnan från i går dyker upp och berättar på perfekt engelska att vi hittar bacon, ägg och kaffe på ett litet sidobord och undrar om vi behöver något ytterligare. Det gör vi inte. Det räcker så bra. Hon glider in i köket och jag hinner få en snabb glimt av det. Jag vill gärna se hur det ser ut, men kommer mig inte för att fråga. Senare hittar jag en bild av det – och upptäcker att det ser ut som jag vill.

20160702_165404Vi lämnar vårt palats och beger oss till den mer prosaiska järnvägsstationen. Mannen i luckan talar en utmärkt engelska och berättar att den färdväg vi har tänkt oss, med byte i Entrocamento, vore som att delta i Paris-Dakar-rallyt. Vi ska byta tåg i Lamorosa (smaka på namnet) och därmed basta. José, ty han heter så, har en gång besökt Halmstad och tittat när Benfica spelade en match där. Han nämner en svensk fotbollsspelare och vi låtsas känna igen namnet för att göra honom glad. När män av olika nationaliteter möts talar man om fotboll. Det är vår tids religion och gemensamma intresse. Det första är jag säker på – det senare inbillar sig många. Jag är inte en av dem. Men Tomar hatar jag inte för det. Tomar är tvärtom en av de där platserna där jag kan tänka mig att bo, om jag bara slipper äta chips till middag.

 

 

Read Full Post »

IMGP7770 (2)Jag har ingen lust att skriva det här. Inte egentligen. Jag är rädd att framstå som tjatig, negativ och på gränsen till rättshaverist. Men jag känner att jag måste. Kanske gör jag det mest för min egen skull – det är valfritt att läsa. Men. På måndag kväll, 25 april 2016, väntas Stockholms kommunfullmäktige rösta ja till ett uppförande av ett Nobelcentrum på Blasieholmen i Stockholm. Och därmed rösta nej till bevarandet av ett vackert hus från 1870-talet. Inte hela kommunfullmäktige. Moderaterna, Socialdemokraterna och Centerpartiet väntas göra det. Det är ett egendomligt projekt de tänker rösta ja till. Varför? Helt enkelt för att det är väldigt hårt kritiserat.

Måndag 18 april publicerade Dagens Nyheter ett debattinlägg från Nobelstiftelsens vd Lars Heikensten. Det är en märklig artikel där han går till angrepp mot dem som säger ett blankt nej till uppförandet av ett Nobelcentrum på Blasieholmen. Hans huvudpunkt tycks vara att nejsägarna har så disparata skäl till att säga nej, att själva nejet är det enda som förenar dem. Det är ett väldigt egendomligt resonemang. Han tycks alltså mena att det i alla sammanhang bara ska finnas ett enda giltigt skäl till att säga nej till något. Svart eller vitt. I själva verket är väl disparata skäl ett tydligt tecken på att det finns många skäl till att säga nej? Detta otäcka, otäcka nej.

Vidare hävdar han att ”nej” är världens enklaste ord. Tyvärr inte. Det är nämligen inte så att den som säger nej, åtminstone i det här fallet, gör det helt oreflekterat och med ryggmärgen. Det kräver eftertanke att säga nej. Det kräver ett noga övervägande av för och emot. Jag vill därför hävda att ”ja” är en precis lika självklar kandidat i tävlingen om världens enklaste ord. Men det här är tyvärr ett väldigt vanligt grepp i frågor av det här slaget. Nejsägare är utvecklingsfientliga människor som ingenting begriper. Men jasägare, det är fina människor. Låt mig då påpeka att de som säger nej till något samtidigt säger ja till något annat. På samma sätt säger jasägare nej till något annat. Så lätt är det att vrida på ett fullständigt tomt argument.

Heikensten går vidare med att anklaga motståndarsidan för att sprida icke sanningsenliga bilder på den aktuella byggnaden. Det är ju en intressant synpunkt, med tanke på att de officiella bilder som Nobelstiftelsen sprider inte heller är sanningsenliga. ”Reklambilder” kallas de, och det är tydligen inte så viktigt att sådana stämmer överens med verkligheten. Enligt vd:n för Nobelhuset AB, Susanne Lindh, spelar det ingen som helst roll eftersom det inte är de bilderna som våra politiker utgår från när de säger ja (eller nej) till projektet. Jaså? Vem är det då man vill lura med sina förskönade bilder? Allmänheten? Jag tror inte att allmänheten uppskattar att bli lurad. Jag talar här inte om förekomsten av en absurt stor ”supermåne” på bilderna, eller att man ser en stjärnhimmel som på grund av allt ljus i Stockholm aldrig är synlig. Det är förvisso töntiga detaljer som inte borde få förekomma i sådana här sammanhang. Här handlar det i stället om medvetet förvridna perspektiv som får byggnaden att se mindre ut än den är.

Nobelstiftelsen och Heikensten är bekymrad över att debatten om husets utformning har kommit i vägen för husets innehåll. Han målar upp en bild av vilken oerhört fantastisk verksamhet som är tänkt att bedrivas där. Vilken otrolig attraktionskraft detta Nobelcentrum kommer att få. Det egendomliga i sammanhanget är dock att ingen betvivlar detta. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: Det är nog svårt att hitta människor som är emot ett Nobelcentrum per se. Det är svårt att hitta människor som är någon form av anti-Nobelpris-aktivister. Kanske är det också det som Stockholms stad syftar på när de hävdar att majoriteten av remissyttrandena är positiva till projektet, alltså att folk inte har särskilt mycket att invända mot ett Nobelcentrum. Men det är inte det saken handlar om. Verksamheten kan vara hur fantastisk som helst men den rättfärdigar inte ett okänsligt ingrepp i stadsbilden med ett överstort, uppmärksamhetskrävande hus i en känslig miljö. Det är där skon klämmer. Men förespråkarna tycks anse att ett upphöjt och ädelt innehåll och syfte förlåter allt. Det gör det inte. Detsamma gäller för övrigt ett tänkt besökarantal på si och så många hundra tusen per år. Programverksamheten och besökarantalet gör liksom inte huset vackrare eller mer välanpassat till sin omgivning.

Nobelstiftelsen tycks ha stora problem med att presentera vettiga skäl till att detta Nobelcentrum måste ligga precis just här på Blasieholmen. Det verkar som om det måste ligga där ”för att kunna locka till spontanbesök”. Innebär det att huset inte skulle få några besökare om det låg någon annanstans? Knappast. Om nu Nobelpriset har ”en närmast fabulös dragningskraft” (för att citera Heikensten själv) och om nu programverksamheten är så fantastisk, så tror jag nog att även en annan, mer perifer placering skulle fungera ypperligt. 2015 hade Naturhistoriska riksmuseet 531 637 besökare. Det ligger inte på Blasieholmen. Det ligger 16 minuter med tunnelbana från T-centralen. Jag tänker inte gå in vidare på skälen till att det vore långt vettigare att placera ett Nobelcentrum på en annan plats. Jag nöjer mig bara med att konstatera att skälen till en placering på Blasieholmen är mer än lovligt tunna.

Så långt Lars Heikensten och Nobelstiftelsen. Jag tycker att det kan vara intressant att se vad arkitekten, David Chipperfield, har att säga om projektet. Vid något tidigare tillfälle har jag lyft fram följande citat: ”Att komma till någon annans stad och rita en byggnad är egentligen fruktansvärt arrogant.” Det är i sig ett intressant uttalande. Tydligen är det dock inte tillräckligt arrogant för att låta bli. Är man stjärnarkitekt så är man. Men intressantare är kanske följande: ”Jag är intresserad av att förstärka och bekräfta det som finns.” Gör han det i det här projektet? Jag dristar mig att besvara frågan med ett rungande nej. Genom sin utformning stjäl snarare Nobelcentret all uppmärksamhet. Han varken förstärker eller bekräftar. Han krossar. Det hindrar dock inte förespråkarna från att mena att Chipperfield faktiskt är jättejättekänd för sin förmåga att anpassa sig till den befintliga miljön och därför måste ju även det här projektet per definition vara anpassat till den befintliga miljön. Eller?

I den artikel som citaten är hämtade ur (Svenska Dagbladet 5 januari 2014) hävdas också att: ”Någon högröstad ikonbyggnad handlar det inte om.” Orden är möjligen inte hans egna, men så står det. Även om Chipperfield själv hävdar att han inte vet hur man gör en ikonbyggnad så är det svårt att hålla med om att byggnaden inte är ”högröstad”. Vidare i samma artikel: ”För att försvara sin plats i stadsbilden måste [byggnaden] dessutom ha ett innehåll som känns angeläget för stockholmarna.” Jaha. Det tycks alltså som om även arkitekten menar att innehållet ska rättfärdiga ett brutalt ingrepp i stadsbilden eftersom det är så oerhört ädelt och upphöjt. Fast det där med brutalt ingrepp i stadsbilden är förstås mina egna ord.

Chipperfield är uppenbarligen ingen blygsam herre. Han tycker till exempel inte att de befintliga byggnaderna på Blasieholmen är något att ha (Tullhuset har ”inget högt arkitektoniskt värde”) – och därför kan det rivas –  eftersom hans egen byggnad kommer att tillföra så oerhört mycket mer. Vid ett möte med Stockholms byggnadsförening hävdade han att byggnaden ska bli Stockholms viktigaste rum och att: ”Ni kommer att få en enorm internationell respekt med detta hus!” Vi tar ett till citat: ”Om människor är övertygade om att byggnaden blir något som berör deras liv, så tror jag inte höjden spelar så stor roll.” Mitt liv kommer den här byggnaden bara att beröra negativt.

Jag tror att såväl Nobelstiftelsen som arkitekten kraftigt överskattar genomsnittssvenskens intresse och respekt för Nobelpriset. Det är inte så upphöjt och ädelt och fantastiskt i våra sinnen att det rättfärdigar en förfulning av Stockholm, rivandet av en vacker 150-årig byggnad och destruktion av en plats som har potential att bli något helt annat, något som såväl stockholmare som besökare har betydligt större nytta av. Det här riskerar att bli ett av de där avskydda nytillskotten i stadsbilden, och den känslan riskerar att spilla över på det ädla och upphöjda tänkta innehållet. Se där, ytterligare ett skäl till att ge huset en annan, ödmjukare placering, och en annan, ödmjukare framtoning. Vi gillar ödmjukhet i det här landet. Generellt. Men kanske framför allt ödmjuka politiker som använder sitt sunda förnuft och lyssnar på såväl experter som allmänheten. Men det är väl att hoppas på för mycket.

 

Read Full Post »

Older Posts »