Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2016

Ljuva tolfte vecka. En dag kortare än vanligt. Och då talar jag om arbetsveckan. Fyradagarsveckor är vackrare än de flesta andra veckor, i styv konkurrens med de veckor som innehåller tre, två eller ännu färre arbetsdagar. Men de sistnämnda är så ytterligt sällsynta. Beklagligt sällsynta. Påsken, oxveckornas slut, riskerar dock alltid att förvandlas till en panikartad historia. Det kan bli så när man ser fram emot något så mycket och detta något plötsligt infinner sig och lika plötsligt tar slut. En andningspaus är det likväl. En hållplats på vägen mot något annat.

Emellanåt hamnar jag i situationer där jag inte riktigt känner mig som hemma. Jag skulle kunna ta i lite extra och påstå att jag inte känner mig välkommen, men riktigt så illa är det måhända inte. Det handlar mera om att inte höra till situationen. Man träder in i ett rum och känner att de andra som befinner sig där är en helhet, en kropp i balans. Själv är man ett virus som kommer in och stör, om än ett ofarligt virus eftersom kroppen är immun. Härom veckan var jag på Finlandsinstitutet och åhörde ett samtal med författaren Kaj Korkea-aho . Jag var omgiven av det finlandssvenska idiomet och kände mig ensam, men inte ovälkommen. Den tolfte veckan under det femtionde året hamnade jag av anledningar som jag inte ska gå in på plötsligt på någon form av Ibsen-tillställning på Kungliga Dramatiska Teatern. Där satt mestadels något grånade Ibsen-entusiaster, och jag greps av fruktan att någon skulle få för sig att korsförhöra mig angående denne norske dramatiker. Jag kan förvisso deklamera en dikt om Ibsen:

Om huvet satt så här
på Henrik Ibsen
så hade han besvär
att knyta slipsen

Men jag har en känsla av att detta Tage Danielsson-alster inte skulle mötas av några rungande applåder i denna kulturens högborg. Nå, jag har faktiskt sett Ett dockhem i en minnesvärd norsk uppsättning i Stigbergets Borgarrum på Fjällgatan i Stockholm. (Då Nora lämnade dockhemmet så öppnade Torvald fönstret ut mot gatan och ropade: ”Nora!” Jag undrar fortfarande vad förbipasserande människor i den verkliga världen tänkte då. Och jag har faktiskt sett John Gabriel Borkman på Dramaten. Så kanske hade jag ändå fått några ynkliga Ibsen-poäng och på så sätt räddat ansiktet inför tre Dramatenskådespelare, någon regissör, någon professor i litteraturvetenskap och ytterligare ett antal Ibsen-vänner.

Nå. Vad jag ville komma fram till var något annat. Vid denna lilla tillställning utdelades Svenska Ibsensällskapets dramatikerpris till en viss Paula Stenström Öhman. Hon var förstås på plats och tog emot priset, och samtalade en liten stund med Svenska Dagbladets teaterkritiker Lars Ring. Ingen mikrofon fanns på plats, vilket i kombination med åldriga åhörare och en dramatiker utan Dramatenskådespelares tydliga diktion orsakade vissa problem. Åtminstone för de något äldre åhörarna. En av dem, en herre som troligen hade sin hustru bredvid sig, upphov plötsligt sin stämma och avbröt samtalet:

”Som de flesta andra unga människor talar du på ett slängigt vis. Du bör tala som Alva Myrdal, som om du verkligen tror på det du säger.”

Jag fnissade nervöst inombords över detta ganska fräcka inpass. Sedan undrade jag om Paula Stenström Öhman visste vem Alva Myrdal var, och kom fram till att hon förmodligen gjorde det. Men visste hon hur Alva Myrdal talade? Jag funderade också över en potentiellt annorlunda situation. Tänk om pristagaren hade varit en man som talade ”slängigt”. Hade även han uppmanats att tala som Alva Myrdal? Eller kanske som Anders de Wahl? Kanske, kanske inte. Jag tyckte mig dock ana ett lite förvånat uttryck i pristagarens ansikte, innan hon sa: ”Nu känner jag att jag fick lite energi.” Jag föreställer mig att det var ett fint sätt att säga: ”Nu blev jag lite förbannad.”

I efterhand läste jag på något om Paula Stenström Öhman och fann via internetsk magi till min förvåning att hon är gift med en Martin Öhman, som en gång fanns med någonstans i utkanten av min umgängeskrets i Uppsala. Bekantas bekanta, som en äldre generation uttrycker det. På så vis skapar man sig en form av relation till en människa som man tidigare aldrig har hört talas om. Ånyo kan konstateras att världen är liten. Även den tolfte veckan under det femtionde året.

Annonser

Read Full Post »

Denna den elfte veckan under det femtionde året har varit en sorgens vecka. Nej, ingen som jag känner eller känner till har avlidit – vilket annars tycks ha varit något av ett tema i år. (Dock såg jag häromdagen en dödsannons som lakoniskt förkunnade ”Jag är död”. Noga räknat räcker det ju så.) Min sorg handlar i stället om ett hus från 1876 som vissa av Stockholms politiker har dömt till döden. Sådant är mitt förhållande till gamla hus. Ja, egentligen till gamla nästan vad som helst. Jag tillhör nämligen den där gruppen konstiga människor som vill mena att gamla ting är besjälade av alla dem som tillverkat och använt dem. Dumheter, säger någon. Och det är möjligt. Men jag tänker inte ändra mig på den punkten.

På Konstvetenskapliga institutionen i Uppsala fanns det en man som föreläste om arkitektur och bebyggelsehistoria. Jag hade förvisso inte förmånen att lyssna på honom någon gång, men det påstods att han alltsomoftast brast i gråt när han berättade om rivna hus och miljöer. Han hade ett mycket känslomässigt förhållande till gamla hus. Jag gråter inte, men jag tycker att det är oerhört sorgligt när man på ett okänsligt sätt dömer hus till döden. I synnerhet när det inte alls är nödvändigt. Men vissa politiker har bestämt sig för att de ska skapa ett ”modernt Stockholm för den moderna stockholmaren”. Ett stålblankt Stockholm med wifi överallt. Då får 1800-talet maka på sig – och det ska ske genom rivning. Att flytta huset? ”Nej, tyvärr. Det finns ingen plats att ställa det på.” Sanningen är förstås att det är en markering gentemot de människor som med en fnysning kallas ”bevarare”. Här gäller det att visa vem som bestämmer.

Den här veckan har jag därför tillskrivit herr Stadsbyggnads- och Kulturborgarrådet Roger Mogert och låtit honom veta vad jag anser om ett dylikt beteende. Han har inte svarat. Jag väljer att tolka det som att han blev svarslös, trots att det i egentlig mening är jag som blev svarslös. Man ska dock inte tro att man ska få svar av politiker. Om man trots allt får det så är svaret fullständigt intetsägande, det har jag personlig erfarenhet av. Och det går ju ändå inte att påverka en politiker som har bestämt sig. Men vad ska man göra? Det känns ändå bättre att skriva och skicka en stilla protest än att inte reagera alls. Kanske för att i framtiden kunna säga: ”Se här – detta är beviset för att jag motsatte mig detta nidingsdåd.” Lite som en brundinsk brasklapp. Det var helt enkelt nödvändigt att göra det, ty den här staden tillhör trots allt oss alla – inte bara en handfull politiker och Nobelstiftelsen.

Det här är de tankar som har upptagit en stor del av denna vecka 11. Varför blir jag upprörd över att ett gammalt hus rivs? Det är ju trots allt bara en massa tegelstenar. För att någon har lagt ner möda på att rita det. För att någon har bränt de där tegelstenarna. För att någon har fraktat dem till platsen. För att någon har sammanfogat dem till en helhet. Tror jag. Antar jag. Huset har en historia och jag vill inte att en historia ska ta slut, jag vill inte att en historia ska utplånas. En gång i tiden höll jag en barnvisning på min dåvarande arbetsplats och förklarade bland annat att man inte fick sitta i eller ens vidröra en 1600-talsstol. De flesta barnen insåg att en nästan 400 år gammal stol är värdefull – och de frågade självklart hur många miljoner den var värd (suck) – men ett barn räckte upp handen och sa: ”Om den där stolen går sönder och man gör en ny stol, så tar det 400 år innan den stolen är lika gammal.” Ja, precis så. Ett barns klarsyn. En stol som har överlevt sedan 1600-talet förtjänar liksom respekt. Detsamma gäller ett hus från 1876.

Nå. Denna vecka elva tycktes dock inte bara vilja bjuda på sorg, utan även ilska. Det är känslor som ibland flyter ihop. Man kan tycka att följande händelse inte är något att bli upprörd över, men en händelse som får mig att vilja skälla ut någon är också en händelse som gör mig upprörd. Om det där nu blev begripligt:

Efter en utflykt i västerled kliver jag på tunnelbanan i Bredäng och hamnar mittemot en yngling vars ålder jag uppskattar till 23 år. Det är ingen sho-bro-hiphop-gangsta-yo-kille. Det är en lite spenslig typ med glasögon och tunt hår. Så varför vill jag skälla ut honom? Han talar i mobiltelefon. Jaha, men det gör ju alla människor. Ja, men det är samtalets innehåll som får mig att se rött – trots att jag ju bara hör den ena halvan av det. Ungefär så här:

”Jag kollade på en video med en skitgammal och vithårig gubbe, men fick stänga av för det var så sjukt dåligt. Han låg i nån säng och hade ett bandage över ögonen och knappar till ögon. Han sjöng så sjukt dåligt. Han måste vara minst 85 år. Man ska inte sjunga när man är 85 år. Jag fattar inte hur den kan ligga på topplistan. Nämen, kolla på den. Jag tror att den låg på tredje plats. Hittar du den? Jag kommer inte ihåg vad han hette. Vad hette han? Jaha. Har aldrig hört namnet. Hur känd då? Som Frank Sinatra, typ? 60-talet? Jaha, då är det out of my league. Precis som Simon & Garfunkel. Jag lyssnade på en av deras låtar och de fastnade inte alls för mig. Samma sak med opera. Det är ju bara ljud, liksom. Jaha, men då är det väl därför den där videon ligger så högt då, men nu kan han i alla fall inte sjunga. Då kan han lika gärna lägga av. Jag gillar ju lyrics, som du vet. Såna som betyder nånting. Musik med känslor.”

Jag ville lägga mig i samtalet gång på gång. Ynglingen talade om videon till låten Lazarus med David Bowie. En 69-årig cancersjuk människas farväl till livet. Kan det bli mer känslosamt och gripande än så? Hur kan man som musikintresserad överhuvudtaget aldrig ha hört talas om David Bowie? Hur kan man döma ut Simon & Garfunkel efter en låt? Och hur kan man, om man gillar ”musik med känslor”, betrakta opera som ”bara ljud”? Men en sak hade han ju rätt i. David Bowie kan inte sjunga nu. Ity han är död. Även det ville jag påtala. Men jag är rädd att jag bara fnyste till, skakade på huvudet och log hånfullt. Det tjänar nämligen inget till att skälla ut och undervisa. Ynglingar är som Stockholms politiker. Har de väl bestämt sig för något så är det det som gäller.

Nästa vecka ämnar jag vara glad och långt mer balanserad. Utsikten att äntligen få en långhelg gör nämligen underverk för humöret.

Read Full Post »

Vad är nu den tionde veckan under det femtionde året för slags vecka? Jo, den typen av vecka då man skådar ljuset i tunneln och tänker: ”När det här projektet är klart så uppstår äntligen den där luckan som jag så väl behöver för att ta itu med den och den och den surdegen.” Jag menar då en bildlig surdeg, inte den av hipstertyp. Men när tjugo minuter återstår av det där projektet så trillar ett mejl in med ett nytt och brådskande uppdrag. Och fem minuter senare trillar ännu ett mejl in med ännu ett ännu mer brådskande uppdrag. Och allt raseras. All planering och struktur förintas. Den typen av vecka är den tionde veckan. Nu kan man tro att det där fenomenet är begränsat till arbetet – men tyvärr är det likadant inom den privata sektorn. Det finns alltid något att ta itu med. Det kommer alltid något mer angeläget eller tvingande i vägen. Det finns alltid saker att skjuta upp. Mañana, mañana. Frågan är om man kommer att hinna färdigt innan man dör. Mañana, mañana.

Men jag har i alla fall tagit mig tid att titta på TV. På ett program, förutom det självklara Antikrundan. När man som jag ägnar sig åt TV yrkesmässigt så orkar man inte titta så mycket på TV. Jag borde förstås tala för mig själv. Andra i yrket följer en massa serier – jag ser nyheterna och Antikrundan. Men under denna den tionde veckan besåg jag, förmodligen något överraskande för den som känner mig, första avsnittet i en serie som heter Gympaläraren. Kanske för att jag kände ett överhängande behov av att bli arg över något. Dock blev jag bara delvis arg. Seriens frågeställningar tycks vara: 1. Varför vill inte barnen/ungdomarna vara med på gymnastiken? 2. Hur får man dem att röra på sig? Programmet leds förstås av en träningsfanatiker som finner det fullständigt obegripligt att folk inte vill röra på sig, ty det är ju det roligaste och härligaste som finns. Den typ av människa som är till hälften sadist och till hälften maniker (Förlåt Kalle Zackari Wahlström, du är säkert jättenormal och snäll).

Man lyckades i alla fall snudda vid problemet i första avsnittet. Det är helt enkelt inte roligt att gå på gymnastiklektioner om man river höjdhoppsribban på 50 centimeters höjd, om man är paniskt rädd för att simma med huvudet under vattnet, om man är rädd för att tappa greppet och slå ihjäl sig när man hänger i romerska ringar (jag bröt som liten skör valp nyckelbenet två gånger och armen en gång), eller om man är en person som missar målet trots att man står fem meter ifrån det när man sparkar fotbollen. Om man är oduglig – helt enkelt. Under min skoltid uttryckte vissa att det var ”tråkigt” att gå på vissa lektioner, till exempel gymnastiken. För mig betyder ”tråkigt” detsamma som att man känner tristess. Gymnastiken var inte tråkig – den var fruktansvärd. Direkt plågsam. Ångestframkallande. Odugligheten blir nämligen så oerhört tydlig i det sammanhanget. Det blir som att tvinga en tondöv person att sjunga solo inför hela klassen så att man kan få sig ett gott skratt. Jag hoppas att Wahlström kommer att drabbas av den insikten, liksom av insikten att alla måste få röra på sig på sina egna villkor. Det är rimligt. Jag ämnar följa denna serie och bli upprörd om detta inte blir resultatet. Jag ämnar också tänka på en gymnastiklärare jag hade på mellanstadiet. Hon hette Eva Fastén, hade långt och lockigt hår och sprang väldigt snabbt. Men hon rökte också – och skämdes inte för att visa det. Någon av mina klasskamrater frågade varför hon som var gymnastiklärare rökte. Jo, förklarade hon, om hon inte skulle röka så skulle hon springa ännu snabbare. Då skulle hon tvingas bli proffslöpare – och det hade hon ingen lust med. Hennes attityd tyckte jag om. Det var på 1970-talet och rökning var förmodligen ingen stor sak. Men även då dog människor av det.

Apropå det så har även under denna den tionde veckan ett stort antal människor gått bort, varav några mycket kända. En av dem är producenten George Martin som hann bli 90 år gammal. Det är en ålder då man har rätt att dra sig tillbaka och jag vill därför inte påstå att det är en sorglig händelse. Låter det vanvördigt? Nå, kanske. Men det tycks bli allt vanligare att mycket gamla människors bortgång beskrivs som ”tragisk”, när den i själva verket – oftast – är fullständigt naturlig. Människor dör. Och 90 år är en ansenlig ålder. Därmed inte sagt att George Martin inte förtjänar en hyllning – tvärtom. Beatlesfantasten i mig håller hans gärning och hans person mycket, mycket högt. En engelsk gentleman ut i fingerspetsarna. En man som besatt en synnerlig begåvning. All You Need is Ears heter hans självbiografi från 1979. En blygsam titel. Man behöver nog lite mer än så för att bli en så framgångsrik producent, kompositör, instrumentalist och arrangör – men öronen torde vara grundförutsättningen. Här är ett litet kort klipp från 2013 där han pratar lite med Paul McCartney och Ringo Starr. Det kan man titta på innan den elfte veckan under det femtionde året börjar. Det är både den tionde veckan och Sir George Martin värda.

Read Full Post »

Emellanåt händer det att jag köper en begagnad bok, på antikvariat eller av privatmänniskor som av någon anledning har tröttnat på sina böcker. Emellanåt händer det att jag köper två begagnade böcker samtidigt. Eller rent av tre. Denna vecka 9 under det femtionde året skedde det sistnämnda. De har tre saker gemensamt, dessa tre böcker. Det är en händelse som ser ut som en tanke. Två av dessa tre saker är följande: Alla tre är skrivna av Stig Claesson. Alla tre bär en dedikation till Theo. Theo är en kortform av Theodor. Säljaren vet att berätta att denne Theodor heter Kallifatides i efternamn. Jag väljer att tro på det, men kan inte säkert veta. Den tredje gemensamma saken för dessa tre böcker är följande: Ingen av böckerna bär spår av att ha blivit lästa.

Tänk på att inget verkar så dött/Som noter på hög
En låt som aldrig spelas/Den skämmer ut sin upphovsman
Så skaldade Povel Ramel en gång i tiden, och jag känner att detsamma gäller de här tre böckerna – och olästa böcker i allmänhet. Varför har inte Theo kastat sig över dem, slukat dem som en påse chips en fredagskväll? En av böckerna är förvisso en norsk översättning, så i det fallet kan han möjligen vara förlåten. Men de andra? Kanske hade han inte tid. Kanske tänkte han att någon tokig människa någon gång i framtiden skulle glädjas åt att besitta tre olästa böcker av Stig Claesson. Jag vet sannerligen inte. Jag skulle kunna fråga honom – men det är möjligen ofint. I alla händelser är det något djupt tragiskt med böcker som inte har blivit lästa. De är som människor som ingen talar med. Golvplankor som ingen beträder. Broccoli som ingen äter. Varför har de då tillkommit? Nu har jag sett till att den ena boken har blivit läst och till och med en aning kantstött, även om det senare inte var meningen. Jag betraktar det hädanefter som min plikt att tillse att olästa böcker blir lästa.

Emellanåt händer det också att jag fastnar framför ett av mina två köksfönster och blickar ut över det stycke hällmark som befinner sig på andra sidan vägen. Man kan möjligen tro att jag spanar efter Göran Greider som bor i huset bortanför denna hällmark, men så är inte fallet. Jag tittar i stället på den evigt föränderliga naturen som ibland väljer att vara grön och inbjudande och ibland grå och inbjudande. Det är nämligen ett stycke mark som förmår vara vackert, om än inte på något sätt anmärkningsvärt sätt, oavsett väder. Men det som verkligen får mig att fastna är djurlivet som pågår där. Ibland är det någon katt som smyger omkring. Ibland är det några harar. Men oftast är det två eller tre rådjur som spankulerar omkring eller obekymrat ligger och betar förstrött. De är vackra och fascinerande. Därför kan jag mycket väl få för mig att fotografera dem. När jag visar dessa bilder för andra människor får jag ofta som första kommentar att varje rådjur bär på tolv miljoner fästingar och dessutom en massa annan ohyra. Jaha. Som om det är ett medvetet val de gör. Som om de bär omkring på alla dessa gäster av illvilja. Som andra kommentar får jag vanligen att rådjuren äter upp folks tulpaner. Jaha. Trotsigt och måhända något barnsligt frågar jag mig vilka som var här först. Människorna eller djuren? Vilken rätt har vi att hävda att de inte har här att göra? Hur som helst. Jag tycker om att glo på dem. När jag träffar på dem på marknivå, alltså utomhus, så glor de gärna tillbaka en stund. Vi vill inte varandra något ont. Tror jag.

Men nu är det söndag och det är den sjätte mars i den nionde veckan under det femtionde året. Och det är grått och det är regnigt och lusten att påbörja en ny vecka är synnerligen minimal. Med det menar jag lusten att påbörja en ny arbetsvecka. En ny vecka får det dock gärna bli, ty som förnumstiga människor i min omnejd brukar säga: ”Alternativet vore sämre.” Det vill säga: Det vore ju tråkigt om allt tog slut nu. Oxveckorna pågår dock ännu ett litet tag, men snart kan påskmusten ställas på bordet och äggen kokas och riset fjädras. Kanske kan också en påsklilja skördas – om rådjuren inte har ätit upp den. Tänk en sådan outsäglig glädje som väntar blott nitton dagar härifrån.

Read Full Post »