2020 innehåller 818 temadagar. Åttahundraarton. Det blir 2,23 temadagar per dag. Man kan ju fråga sig hur i all världen det kan finnas fler dagar än det finns dagar. Men så stor är konkurrensen att man tydligen måste klämma in flera temadagar per dag. Ja, vissa dagar är så belamrade att man knappt hinner läsa hela listan innan dagen är slut. Nästa år får man kämpa lite extra 12 maj, 21 juni och 15 oktober, ty då firas nio temadagar samtidigt. Och ändå finns det dagar som helt saknar temadag – ett faktum som framstår som ett stort slöseri i sammanhanget och en grov miss i planeringen.
Vad är då en temadag? Jo, det är en dag då man ska uppmärksamma något särskilt. Helst hela dagen, annars är det ingen riktig temadag. Det heter ju inte temakvartsdag eller temaåttondelsdag. Lyckligtvis är det inte obligatoriskt att fira hela dagen, och faktiskt inte ens att fira alla temadagar. Så mycket tid finns inte. Däremot kan det vara lämpligt att uppmärksamma en dag lite då och då för att inte stöta sig med temadagspoliserna eller andra tokstollar.
Jag ska i det följande göra några nedslag i den digra listan över dagar som anses vara värda att fira. Låt oss börja med en av de allra viktigaste: Miniatyrrävens dag. Den infaller 12 november och är instiftad av Mjölby Porslinsrävsmuseum (Mjölbys kanske främsta museum för små och mindre rävfiguriner). Hur dagen ska firas är något oklart. Ibland kan man få vägledning eller i alla fall något tips genom att botanisera bland de temadagar som temadagen delar dag med. I det här fallet är det dock också Globala lunginflammationsdagen och Alla krossade hjärtans dag. Inget av det känns angeläget att direkt fira, och särskilt inte i kombination med Miniatyrrävens dag. Men det är möjligen en smakfråga.
Det är lite oklart vem som ligger bakom Drick en öl-dagen, som infaller 3 december. Söker man på begreppet så hamnar man i stället på Internationella öldagen, som enligt uppgift alltid firas den första fredagen i augusti. Möjligen är det så att man då får dricka hur mycket öl som helst (det finns säkert en tanke med att den infaller på en fredag), medan man på Drick en öl-dagen bara får dricka en. Men tänk efter nu. Det är ju lika absurt som när man säger: ”Ska du med ut och ta en öl efter jobbet?” Det blir aldrig bara en öl.
En av de egendomligaste temadagarna är den som firas 19 januari: Sten Stures ben. Den går tillbaka till den tragiska händelsen 1520 då riksföreståndaren Sten Sture d.y:s ben krossades av en dansk kanonkula. Fira är kanske fel ord. Det är kanske snarare att betrakta som en minnesdag. Om det verkligen är ”en tradition” eller inte att uppmärksamma Sten Stures stackars ben detta datum ska jag låta vara osagt. Förslaget om att man ska ägna sig åt snöbollskrig och sedan äta chokladbollar (båda symboliserar kanonkulor) tror jag dock inte har särskilt gamla anor. Men chokladbollar är ju gott. Samma dag infaller för övrigt Internationella popcorn-dagen.
13 februari infaller Tandborstbytardagen. Det låter lite läskigt, men meningen är inte att man ska byta tandborste med varandra. Nej, tanken är att man denna dag ska påminnas om att man bör byta till en ny tandborste varannan månad. Jag vet dock inte hur firandet av dagen en gång om året ska leda till att man byter tandborste sex gånger om året. I ren protest skulle jag vilja att även Godisråttans dag infaller den här dagen. Men det gör den inte. Den dagen finns inte ens. Geléhallonens dag dyker däremot upp två dagar senare.
Fondvalsdagen. 21 februari. Det är tydligen en dag som ska inspirera människor till att välja hållbara fonder. Jag tycker att det låter tråkigt. Jag trodde att det hade med matlagning och dans att göra.
Krama en bibliotekarie-dagen brukar ihärdigt marknadsföras av en gammal vän till mig som är…bibliotekarie, naturligtvis. Jag tror att man denna dag, 1 mars, kanske inte bokstavligen ska krama en bibliotekarie, utan mera liksom bry sig om denne. Men där kan jag eventuellt ha fel. Kanske är det så att just bibliotekarier är alldeles särskilt ömhetstörstande varelser? I så fall är det förmodligen även så att man inte behöver begränsa sig till just en bibliotekarie. Fast i nuläget är det nog risk för att 1 mars blir Stå på minst två meters avstånd från en bibliotekarie-dagen. Det är så man bryr sig om folk i pandemiska tider.
Vissa temadagar inträffar alltid samma datum, andra är rörliga. Ungefär som påsken. Ett exempel på en rörlig temadag är Knivens dag, som jag tror alltid infaller på skärtorsdagen. Ni fattar, va? Kniven. Skärtorsdag. Inte för att skärtorsdag har det allra minsta att göra med verbet ”att skära”, men man kan ju låtsas. Det blir faktiskt lite skojigare då. Och kanske är det en händelse som ser ut som en tanke att både Knivens dag och skärtorsdagen år 2020 inföll 1 april, som är utsedd till Skojardagen.
4 april är en förbryllande dag. Det är nämligen Internationella dagen för minor och minröjning. Vänta nu… För minor? Jag tycker allt att det är ganska konstigt, men jag röjer det inte med en min. Trots att det tydligen är just det man ska göra. Samma datum infaller Morotens dag och jag försöker frenetiskt finna en koppling mellan minor och morötter utan att lyckas. Men båda börjar på m och det är kanske gott nog? Men ännu godare är morotskaka, vars dag dock infaller drygt två månader tidigare.
Den längsta temadagen torde vara Internationella dagen för rätt till sanning om grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Trodde jag. Tills jag hittade Internationella minnesdagen för människor som fallit offer för våldsdåd relaterade till religion eller andra trosuppfattningar. Den infaller 22 augusti – och delas med Internationella müslidagen. Den kortaste temadagen, ty det räknas som en sådan, är typiskt nog julafton. Lite tråkigt, med tanke på att det är en dag som gärna får vara hur lång som helst.
Ja, listan på intressanta temadagar kan göras i princip hur lång som helst. Men till syvende och sist vet ju alla att det egentligen bara finns tre temadagar som är värda att fira. Larsdagen 10 augusti, Ostens dag 27 maj och temadagarnas temadag: Kanelbullens dag 4 oktober. (Jag vill dessutom slå ett slag för Byxfria dagen 7 maj, men det skriver jag lite inom parentes.)
Den som vill hålla reda på – och fira – alla temadagar ombeds vänligen att klicka på följande länk. Men gör det inte för ofta. Det kan utvecklas till ett svårt beroende. https://temadagar.se/kalender/
Archive for the ‘Allmänt’ Category
Det är ju en temadag i morgon också
Posted in Allmänt, Okategoriserade, tagged Byxfria dagen, chokladbollar, Drick en öl-dagen, Fondvalsdagen, Geléhallonens dag, internationella öldagen, Internationella dagen för minor och minröjning, Internationella popcorndagen, julafton, Kanelbullens dag, Knivens dag, Krama en bibliotekarie-dagen, Larsdagen, Miniatyrrävens dag, Mjölby porslinsrävsmuseum, Morotens dag, morotskaka, Ostens dag, skärtorsdagen, Skojardagen, snöbollskrig, Sten Stures ben, Tandborstbytardagen, temadag, temadagar on 30 november 2020| Leave a Comment »
Absolut ingen fara
Posted in Allmänt, Okategoriserade, Språk, Stockholm, Vett och etikett on 6 augusti 2020| 2 Comments »
Jag besöker på min semester ett kafé. Att det sker på min semester har dock inte med saken att göra – jag vill bara skryta lite. Jag ber hur som helst att få beställa något så okomplicerat som en kopp kaffe. Alltså ingen ristretto lungo macchiato corretto breve espresso freddo galao caramel frappucino cappuccino. En kopp kaffe. Snutkaffe, som en person i min vänskapskrets kallar det. Så långt är allt väl. Det går fortfarande att få sig serverad en hygglig kopp vanligt, svart bryggkaffe.
Men så säger det unga biträdet kavat, men samtidigt fullständigt oengagerat: ”Absolut.” Och där börjar tankarna snurra. Jag slår upp ordet ”absolut” i ordboken. Där anges följande betydelser:
1. (adjektiv) oinskränkt, fullständig.
2. (adverb) helt och hållet, ovillkorligen.
Vad betyder då oinskränkt? Jo, något ”vars omfattning inte är begränsad”. Därför tror jag att biträdets ”absolut” möjligen skulle kunna betyda att både påtår, tretår och fyrtår ingår. Ja, egentligen mer än så, men en människa tål inte hur mycket kaffe som helst.
Vad betyder då fullständig? Jo, enligt ordboken något ”som omfattar allt nödvändigt”. I det här fallet borde det innebära kaffebönor och vatten. Man kan nog utöka det hela till att omfatta även kaffebryggaren, elektriciteten, koppen och biträdets arbetsinsats. ”Absolut” skulle då innebära en försäkran om att man inte bara får kaffebönor eller bara vatten eller bara något att dricka ur. Det skulle också kunna vara en kanske något förtäckt påminnelse om hur mycket som egentligen krävs för att jag ska få mitt kaffe. Men då borde biträdet ha låtit lite irriterad, och det gjorde hon inte.
Jag förutsätter helt fräckt att läsaren vet vad ”helt och hållet” betyder på ett ungefär, och går över på till ovillkorligen. Vad betyder det? Jag konsulterar ordboken igen och läser där definitionen ”nödvändigtvis; med nödvändighet”. Och det som är nödvändigt är något som inte får saknas, eller något som krävs, i ett visst sammanhang. Då är vi ju i princip tillbaka och geggar bland bönorna, vattnet och kopparna. Eller är det så att hennes ”absolut” egentligen var en fråga? Ville hon i själva verket ifrågasätta nödvändigheten i att beställa kaffe? Alltså egentligen: ”Måste du absolut ha kaffe? (Jag satt ju här och googlade i lugn och ro.)”
Man kan också förledas att tro att ovillkorligen betyder att man inte ställer några villkor. Och att ”absolut” i det här sammanhanget alltså betyder: ”Jag ska ge dig en kopp kaffe, men då ska du banne mig inte betala för det.” Men det är rent önsketänkande, ty o- framför villkorligen betyder förbryllande nog inte motsatsen, utan motsatsen. Fast nu känner jag att jag har gått vilse i språklabyrinten.
Egentligen var det inte kafébiträdets ”absolut” som bekymrade mig mest. Det där absolutandet har pågått ett tag och jag trodde nog att folk hade slutat med det. Men i själva verket är det nog så att jag har vant mig vid det. Det som bekymrade mig mer var fortsättningen. När den säkert helt förträffliga ungdomen räckte fram min kaffekopp sa jag artigt ”tack”, som man gör. Och då kom hennes svar: ”Ingen fara.”
Jag vill så gärna tro att det är en felhörning (enhörningens avlägsna släkting) som resulterar i det där ”ingen fara”. Kanske tyckte hon att jag sa ”förlåt”? Som i: ”Förlåt att jag störde dig med min fåniga beställning när du satt och googlade.” Men tyvärr har jag hör det där i flera sammanhang. Man säger ”tack” och får svaret ”ingen fara”. Det är därmed som om biträdet liksom vill låta påskina att det inte gör något alls att man kommer och ber dem utföra det arbete de är anställda för. Fast man kanske ändå borde skämmas lite för att man stör. Mycket raffinerat, på min ära.
Eller handlar det möjligen om att lugna kunden? Utstrålade jag kanske en nervositet som kunde tolkas som att jag kände oro över att behöva sitta där och dricka kaffe? Kanske utläste hon i min vilda blick en rädsla för att kaffet skulle vara förgiftat? Eller för att koppen var bemängd med SARS-CoV-2? Eller för att kvinnan med barnvagn i lokalens hörn tillhörde Södertäljenätverket och ville mörda mig? Var det alltså ett utslag av ren välvilja? Problemet är bara att en människa som helt opåkallat väser ”ingen fara” till en annan mycket väl kan ha en allt annat än lugnande inverkan på en i övrigt någorlunda stabil människa.
”Ingen fara.” Ja, jag vet inte…
Jag var ju bara så förskräckligt kaffesugen, och så blev det så här. Det ska tydligen inte vara lätt att dricka kaffe.
Pizza året runt
Posted in Allmänt, Italien, mat, Okategoriserade, Vett och etikett, tagged basilika, capricciosa, champinjoner, cinque stagioni, Hantverkargatan, jordgubbar, kolhydrater, kronärtskocka, musslor, oliver, pannkakor, pizza, prosciutto, proteiner, quattro stagioni, radioprogram, räkor, salami, skinka, soppa, Stockholm, svamp, tomater, tussilago, varm choklad med vispgrädde on 17 maj 2020| Leave a Comment »
Jag ålyssnade i morse ett radioprogram där det omtalades att ganska många människor tydligen – medvetet eller omedvetet – lägger upp mat på tallriken i en särskild ordning. Man börjar med kolhydraterna (ris, potatis eller vad det nu kan vara) och placerar dem till vänster. Därpå tar man proteinerna och lägger dem till höger. Salladen eller grönsakerna får till sist sin plats högst upp på tallriken. Man kan ju undra var det här bruket kommer ifrån. Man kan också fundera över om uppläggningen ser annorlunda ut om man är vänsterhänt. Eller när man, som jag, är högerhänt i alla sammanhang utom när det gäller ätning. Nå, det får vara hur det vill med den saken. Kanske står det någonstans i någon etikettbok från 1940-talet att det ska vara på det sättet och helt säkert har jag i så fall missat det.
Jag kom dock på den snillrika idén att man kringgå det här problemet med upp och ner och höger och vänster på tallriken genom att alltid äta pizza, vilket jag även dristade mig att skriva på radioprogrammets Facebook-sida. (Så här i efterhand inser jag att jag kunde ha föreslagit soppa eller pannkakor också.) Jag konstaterade raskt att ingen brydde sig om mitt geniala inpass, utom en person som tyckte att det var roligt – och en person som, naturligtvis, hade invändningar mot det där med pizzan. Det är alltid någon som har invändningar. Hon hävdade att hon och hennes kolleger nyligen hade kommit fram till att man vid spisning av quattro stagioni ska börja med ”våren”, alltså musslorna. Jaha. Nu hör det till saken att jag vid mothugg blir lite bitter och måste börja nysta i saker och ting för att reda ut hur det egentligen förhåller sig. Nu är jag färdignystad och kan presentera resultatet.
Pizza alle quattro stagioni betyder alltså de fyra årstidernas pizza. Varje årstid representeras av en ingrediens och ska traditionellt sett vara åtskild från de andra. Man skulle kunna säga att det är fyra pizzor i en. Det ska naturligtvis inte vara vilka ingredienser som helst, utan sådana som är typiska för respektive årstid, annars faller hela idén. Nu är det lite omdiskuterat var pizzan som företeelse har sitt ursprung, men jag väljer i det här fallet att gå till uppgifter från Italien – i synnerhet som namnet på pizzan är italienskt. Då finner jag med hjälp av mina rudimentära kunskaper i det ädla italienska språket att följande ingredienser brukar användas: svamp (hösten), skinka eller oliver (vintern), kronärtskocka (våren) och tomater eller basilika (sommaren).
Men vänta nu… Hävdade inte den tidigare nämnda personen att våren symboliseras av musslor? Jo, just det. Men var kommer då musslorna in i bilden? Är det möjligen så att en svensk quattro stagioni skiljer sig från en italiensk? Ja, så är det helt uppenbart. Dock visar det sig vara svårt att hitta ett svenskt ”standardrecept” på quattro stagioni. Någon hävdar att det ska vara räkor, svamp/feta, skinka och oliver/salami. En annan menar att det ska vara räkor, skinka, musslor och champinjoner. En tredje anser att det ska vara skinka, champinjoner, räkor och kronärtskockor. Man kan i alla fall konstatera följande: Om grundregeln är att varje årstid ska representeras av en för årstiden typisk ingrediens så får man naturligtvis problem i ett land som Sverige – åtminstone om man vill göra en lokal variant. Då skulle man kunna tänka sig: svamp (hösten), varm choklad med vispgrädde (vintern), tussilago (våren) och jordgubbar (sommaren). Frågan är bara om det är gott.
Hur som helst så tycks det som om de flesta pizzerior (jag har inte kollat alla, men i alla fall ett tiotal) har räkor och musslor som två av ingredienserna. Men vilken årstid är musslor representativa för? Och räkor? Vet någon överhuvudtaget vilken ingrediens som ska representera vilken årstid? Ligger ingredienserna på en svensk quattro stagioni alltid i rätt ordning? Det uppstår väldigt många frågor här, och det är väldigt svårt att hitta några svar. I ett nätrecept skrivs det faktiskt rent ut att det där med årstiderna och ingredienserna är ett oklart kapitel.
Men låt oss anta att någon har bestämt att musslorna representerar den svenska våren. Och låt oss även anta att det är viktigt var våren/musslorna befinner sig på pizzan i relation till den som äter. Då antar jag, även om det inte uttryckligen sägs, att musslorna ska ligga snett upp till höger. Vi har ju av någon anledning en tendens att se året som en cirkel med nyår vid klockan tolv. Då ska man alltså, enligt reglerna, sträcka sig över hela pizzan och börja karva i övre högra hörnet. Hur praktiskt är det? ”Men man kan väl vrida tallriken så att våren kommer nere vid klockan sex?” säger någon då. Ja, det kanske man kan, men det är ju inte rätt. Alla årstider hamnar fel och totalt kaos uppstår.
Och vad inträffar om man anser att årstiderna inte börjar med våren, utan med hösten? Det där med att sätta våren först är ju faktiskt bara en konvention. Och vad händer om man i stället följer kyrkoåret? Jo, då måste man ju faktiskt börja med att äta vintern. Det är också nödvändigt att ta med ännu en aspekt i beräkningen: Tänk om pizzabagaren är en lurifax och spjuver som lägger ingredienserna i fel ordning! Eller om Internationella pizza-akademien plötsligt bestämmer att musslor på en svensk quattro stagioni från och med nu ska symbolisera vintern! Och glömmer berätta det för de pizzaätande svenskarna. Ska man då fortfarande börja med musslorna?
Nu börjar det bli absurt, vilket förstås är meningen. Ty då förstår man nog att idén att man ska börja med musslorna/våren när man äter en quattro stagioni bara är ett fånigt påhitt. Man får äta i precis vilken ordning man vill och det går alldeles utmärkt bra att ha hösten vid klockan sex. Man kan också strunta i hela det här årstidstramset och i stället beställa en capricciosa – som i princip innehåller samma ingredienser fast i en enda salig röra. Slutsats: Pizza är – möjligen med undantag för calzone – en utmärkt rätt om man vill slippa ifrån det där problemet med var på tallriken proteinerna respektive kolhydraterna ligger. Och därmed basta!
(En pizzeria på Hantverkargatan i Stockholm har cinque stagioni på menyn.
Fem årstider! Jobbigt.)
Tage Danielsson – mannen bakom allt?
Posted in Allmänt, Dikt, Litteratur, Nostalgi, Okategoriserade, tagged Aftonbladet, Axel Wallengren, Berlin, Bosse Parnevik, ekvivokation, Facebook, Falstaff fakir, Fars dag, felslut, Hasse Alfredson, Invandrarna, Pappa bli kan varje herre, Pekka Langer, Svenska Dagbladet, Tage Danielsson, Wilhelm Busch on 2 januari 2020|
I samband med Fars dag avslutade den politiska chefredaktören på Svenska Dagbladet en ledarartikel på följande vis:
”Som Tage Danielsson sade apropå föräldraskap:
Pappa bli kan varje herre
Vara det är mycket värre”
Det är en slug formulering, och då syftar jag inte på själva versen. Att påstå att någon har sagt något är mycket tryggare än att påstå att någon har skrivit något, eftersom det är svårt att kontrollera vad någon har sagt under ett liv. Men skribenten i fråga lurade åtminstone mig att tolka det hela som att Tage Danielsson var upphovsman till den lilla versen. Jag vet dessutom att jag inte var den ende som blev lurad. Versen spreds glatt över Internet med Tage Danielsson som upphovsman medan jag tänkte: ”Nej, nej, stopp och belägg. Det där har han definitivt inte skrivit.” Jag visste nämligen att versen fanns tryckt i en bok av Pekka Langer från 1954 – och jag förutsatte därför att det var han som låg bakom den. Dock gav ytterligare forskning vid handen att det knappast heller var herr Langer som var upphovsmannen. En teori gör gällande att det är Axel Wallengren, alias Falstaff, fakir, som har författat den svenska varianten av versen. Den går nämligen tillbaka på ett tyskt alster skrivet av Wilhelm Busch (1832-1908):
Vater werden ist nicht schwer
Vater sein dagegen sehr
Till saken hör att Axel Wallengren arbetade som Aftonbladets korrespondent i Berlin och mycket väl kan ha kommit i kontakt med Buschs vers.
Jag kunde naturligtvis inte låta bli att kontakta Svenska Dagbladet, och fick till svar att ledarskribenten medvetet valt sin formulering, eftersom hon inte kunde belägga att Tage Danielsson hade skrivit versen. Frågan är om hon kan belägga att han vid ett enda tillfälle har sagt nämnda ord.
För ett par år sedan spreds på Internet en fyndig vers med titeln ”Invandrarna”. Första versen ser ut så här:
En kommer hit för att fly från nöden
En kommer hit för att undgå döden
En kommer hit av terror tvungen
En kom hit för att gifta sig med kungen
Vad var det med det då? Jo, det hävdades att det var Tage Danielsson som var upphovsmannen. Humanism och humor i skön förening. Typiskt Tage Danielsson. Underbara Tage. Etcetera. Men efter ett tag började en dementi spridas, skriven av den verklige upphovsmannen – en karl som heter Bosse Parnevik. Nämen hoppsan. Han kände sig visserligen smickrad över felattribueringen, men rätt ska ändå vara rätt.
Häromdagen publicerades på Facebook något som med lite god vilja kan kallas en vers:
Livet är en kamp
kampen är en häst
hästen är en dragare
dragaren är ett stadsbud
stadsbudet är en knöl
knölen är en potatis
alltså är livet en potatis
Ska vi gissa vem som angavs som upphovsman? Tage Danielsson, naturligtvis!
Men det här är en harang som (ironiskt nog) brukar användas som exempel på felslut, närmare bestämt det som kallas ekvivokation. Vem som har hittat på exemplet är det nog ingen som riktigt vet – men eftersom det är lite underhållande så måste det väl vara Tage Danielsson? Jag dristade mig att påpeka att det nog inte är herr Danielsson som är upphovsman – och fick ett svar som löd: ”Det spelar ingen roll.” Det är ett lite märkligt svar, med tanke på att versen publicerades i en grupp som handlar om Hasse och Tage.
Nåväl. Vart vill jag komma? Jo, jag tycker att det jag har redogjort för här är lite bekymmersamt. Dels är det märkligt – och lite lustigt – att olika litterära alster och citat närmast per automatik tillskrivs Tage Danielsson. Det är som om det finns en föreställning om att Tage är synonymt med saker som kombinerar humor, klokskap och humanism. Som om han har monopol på det. Dels är det oroväckande att man inte ens när det gäller en dylik (relativ) småsak orkar, bryr sig om eller tänker på att ägna sig åt källkritik. Om man gör en enkel googling så kan man konstatera att det finns en eller två källor som anger Tage Danielsson som upphovsman till den första respektive den tredje versen ovan. Räcker det? Nej. Varför är det ett bekymmer? Jo, för att det uppenbarligen är extremt enkelt att få många människor att tro att en viss person är upphovsman till ett citat, en dikt eller en artikel. Och det vill jag mena är väldigt farligt. Jag är ganska säker på att jag själv skulle kunna fabricera ett citat eller skriva en vers och få folk att tro att det är Tage Danielsson som har sagt eller skrivit det. Det är bara att skriva ”Av Tage Danielsson”.
En annan aspekt på det hela är att en felattribuerad text, eller ett citat, gör att den förmente upphovsmannen plötsligt kan tillskrivas en åsikt som han eller hon kanske inte har och aldrig skulle drömma om att ha. Och samtidigt fråntas den verklige upphovsmannen äran av att ha författat texten eller sagt något klokt. Jag ber om ursäkt, men jag anser verkligen att det ”spelar roll” vem som anges som upphovsman och jag önskar verkligen att folk i allmänhet kunde ägna sig lite mer åt kritiskt tänkande. Så svårt är det inte.
Jag avslutar med ett favoritcitat av Tage Danielsson:
”I dag delar vi på arbetsbördorna:
Jag känner mig lite yr och snön gör det.”
Ha det bättre
Posted in Allmänt, Nostalgi, Okategoriserade, Stockholm, Tjuvlyssnat, tagged Årsta, Årsta konditori, Göran Greider, neonskylt on 7 december 2019| Leave a Comment »
I den förort där jag framlever delar av mina dagar och de allra flesta nätter finns ett konditori med röd neonskylt. Det är ett riktigt konditori där man kan få en kopp bryggkaffe utan att göra sig till. Man säger en kopp kaffe och får en kopp kaffe. Det kostar, tror jag, tjugofyra kronor och då ingår påtår. Troligtvis ingår även tretår om man skulle vara av den ullen, men av den ullen är jag oftast inte. Man hämtar sitt kaffe själv. Därför ingår förmodligen även fyrtår, för det är ju ingen som kontrollerar den saken. Dock finns det ingen toalett, så varken tre- eller fyrtår är väl att rekommendera.
Detta riktiga konditori nådde jag från min förra bostad på två minuter, från dörr till dörr. Jag tog förvisso aldrig tid. Det är en uppskattning. Förmodligen hade jag kunnat nå det på en och en halv minut springande, men jag är sällan så angelägen att jag springer. Om jag hade hasat fram så hade det tagit längre tid. Det egendomliga är att jag sällan nyttjade det riktiga konditoriet då jag bodde i min förra bostad. Troligen låg det för nära. Det som ligger för nära glömmer man ibland bort att se. Från min nuvarande bostad tar det kanske sex minuter att nå detta riktiga konditori, om jag marscherar raskt med kaffe i blick. Kanske är det önsketänkande. Kanske tar det i själva verket sju minuter. Det ligger i alla händelser så nära att det inte är lönt att ta bussen.
Det rör sig inte om något stort konditori. Det finns fyra bord med fyra stolar vid varje. Här ryms alltså sexton personer, vilket gör att man emellanåt måste eller bör dela bord med okända människor. Inte ens jag anser att det är särskilt farligt. Om det vore farligt skulle ryktet ha spritt sig och ingen skulle gå dit. Akten eder för Årsta Konditori! Så säger ingen. Jag tror inte att någon enda människa har sagt så sedan 1950-talet då rörelsen startade. Förvisso vet jag inte säkert att rörelsen startade då, men jag förutsätter det. Det ser nämligen ut så och det vore en stor förlust om det slutade se ut så.
Bakom glas- och trädisken står en jovialisk människa och tar emot beställningar och om man inte vet vad saker heter så går det utmärkt bra att peka på vad man vill ha. Lite som i de kiosker som väl knappt finns längre, när man för mycket länge sedan skulle handla smågodis för två kronor. En sån kaka och en sån kaka, men inte en sån kaka. När det inte är så många kunder går den jovialiska människan ut i själva bageriet och samtalar med någon kollega på ett språk som jag inte riktigt förstår. Det kan möjligen vara bageriska eller konditoriska. Sak samma, jag har inte med det att göra.
Det riktiga konditoriet i Årsta är en institution. Jag påstår det med viss tvekan, eftersom institution är ett ord som ibland har en lite dålig klang, som i ”Han sitter på institution”, men här använder jag det i en mycket positiv bemärkelse. Jag kan inte tänka mig att någon vill att det ska ersättas av ett kafé tillhörigt en kafékedja som säljer maskerat kaffe för människor som inte tycker om kaffe. Jag kan i alla fall absolut inte tänka mig att någon som är bosatt i den förort där jag är bosatt skulle vilja det. Ett konditori ska vara besjälat och det är det riktiga konditoriet i min förort. Annars skulle jag inte kalla det för riktigt konditori.
Om man har tur när man sitter på konditoriet och dricker en kopp kaffe och kanske äter en bulle så kan Göran Greider titta in. Om man tillhör den del av befolkningen som inte uppskattar Göran Greider så kanske man undrar vad jag menar när jag säger ”om man har tur”. Jag kan då avslöja att man inte behöver sympatisera med hans politiska åsikter för att tycka att han är ganska rolig att titta på. Men allt är förvisso relativt. Denna gråa lördag i december har jag dock inte tur. Det enda anmärkningsvärda som händer är att en människa kommer in och köper med sig en brie- och salamismörgås. Det är i sig inte så anmärkningsvärt. Men när han går säger den jovialiska människan bakom disken ”Hej då, ha det bra”. Varpå smörgåsköparen säger ”Tack, ha det bättre”. Och jag funderar fortfarande på om det var roligt, arrogant eller löjligt sagt. Ett besök på ett riktigt konditori kan alltså ibland leda till grubbel. Det var väl egentligen det jag från början ville säga. Det eventuella grubblet ska man dock inte låta sig förskräckas av. Gå in, och du skall bli belönad.
Sten i skon
Posted in Allmänt, Nostalgi, Okategoriserade, Stockholm, tagged Arne Weise, Bengt Feldreich, folkhem, Gullmarsplan on 4 december 2019| Leave a Comment »
Så händer det sig att jag mitt under en färd med tunnelbanan får för mig att jag har fått en sten i skon. Det känns så. Stenen är av en storlek som inte direkt ställer till besvär, men som likväl är irriterande. Lite som en människa som inte kan låta bli att spela på läppen en gång i kvarten, men som i grunden är snäll och trevlig. Så länge jag bara står där ställer den inte till besvär. Det är dock svårt att veta om den kanske blir outhärdlig så fort jag kommer till Gullmarsplan och ska förpassa mig uppför trappan och ut till en förhoppningsvis snart avgående buss. Det får man se. Men just nu är den, låt oss säga, fullt överkomlig.
Detta får mig att fundera över skostenar. Känslan av att ha en sten i skon känns märkvärdigt ovan, vilket kan ha sin förklaring i att jag inte kan minnas när jag senast hade en sten i skon. Sand kan hitta in i skon ibland, men då främst på sommaren när man har begått dumheten att gå på en strand med kanske lite för öppna skor. Eller om man möjligen har dristat sig att bada ett par varma fötter i havet och sedan försöker krångla på sig skorna. Eller både och. Det ena utesluter sannerligen inte det andra.
Ja, jag finner mig nu undra om det inte är så att man hade fler stenar i skorna förr än man har nu. Kanske inte nödvändigtvis fler, det vill säga samtidigt. Men man hade det betydligt oftare. Bestämt är det så. Men vad skulle det kunna bero på? Jag ser två huvudalternativ. Det första: Skorna förr var av en annan art. Jag vill inte påstå att de var sämre, ty då känner sig säkert någon stolt skomakare kränkt, men de var annorlunda. Det andra: Man vistas inte längre i miljöer där man riskerar att få en sten i skon. Om nu ”riskerar” är rätt ord i sammanhanget. Det kan av somliga ses som ett kränkande ordval, emedan människor är olika och det inte är helt otänkbart att det finns de som faktiskt uppskattar att få en sten i skon emellanåt. Kanske som en påminnelse om att man lever. Eller för att man känner ett behov av att på något sätt straffas.
Var det då en lyckligare tid när man oftare fick en sten i skon? Var det en finare tid? En tid då det största bekymret kanske var om man fick just en sten i skon? Ett slags folkhems-sten-i-skon-tid. I våra dagar finns det ju så mycket annat att oroa sig för, till exempel nedgången på börsen och dödsskjutningar och transfetter i fredagsmyschipsen och att både Arne Weise och Bengt Feldreich är döda och hur ska det då kunna bli jul? Och kanske är det just därför som vi så sällan drabbas av stenar i skorna? För att vi inte ska bli överväldigade. Men det skulle i så fall innebära att det minskade antalet stenar i skorna antingen har med evolutionen eller en ingripande gudom att göra. På något sätt känns det futtigt om det skulle vara så. Större saker, javisst! Men inte en sten i skon.
När tåget så närmar sig Gullmarsplans perrong och jag ursäktar mig fram till utgången mellan mobiltelefontittande zombier och fyllerister så hinner jag fundera mycket på hur det ska kännas att gå med en sten i skon. Är det nu den hittills nästan behagliga förnimmelsen av stenen ska förvandlas till en outhärdlig smärta som får mig att göra en obehaglig min som kanske skrämmer slag på något stackars barn som sedan gråter ända till Farsta? Är det nu jag ska utbrista i ett stön som av somliga skulle kunna uppfattas som stötande? Men nej. Till min besvikelse tycks stenen vara borta. Var det en fantomsten från en svunnen tid? Var dess syfte kanske att för ett ögonblick få mig att tycka synd om mig själv? Jag har inga svar. Jag vet bara att denna måhända inbillade sten har fått mig att skriva 694 ord till i stort sett ingen nytta alls. Likväl var det nödvändigt för att bearbeta detta tillfälliga vardagstrauma.
Har alla blivit galna? Igen?
Posted in Allmänt, Okategoriserade, Stockholm, tagged Japan, Kanye West, Kardashian, Löfven, New York, Paul McCartney, president Trump, Stockholm on 14 augusti 2019| Leave a Comment »
Jag återvänder till föregående ämne. En amerikansk artist har nu tillsammans med två andra personer fått en villkorlig dom för att de har misshandlat en fjärde person på en gata i Stockholm i juni. Jag tänker fortfarande inte lägga mig i skuldfrågan – sådant har vi domstolar till – och domstolen menade att de är skyldiga. Jag är fortfarande mest bekymrad över de egendomliga attityder som tycks finnas i Sverige, men också uppenbarligen i USA. Det senare förvånar mig i och för sig inte särskilt mycket.
Tillåt mig att upprepa något av vad jag dristade mig att skriva förra gången: I flera olika sammanhang hörde jag människor uttrycka att det var pinsamt att polisen grep artisten i fråga. Det var ännu pinsammare att han blev häktad och åtalad. Ja, Sverige gjordes ”till åtlöje” internationellt genom gripandet. Jag begrep inte den åsikten då och jag begriper den inte nu. Är det någonsin pinsamt att polisen utreder ett misshandelsfall?
Vidare innebar tydligen gripandet och häktningen slutet på artistens karriär. För ingen vill väl lyssna på en artist som har kommit i klammeri med rättvisan? Eller menades kanske att ett eventuellt fängelsestraff på max sex månader skulle göra att artisten fullständigt glömdes bort? All uppmärksamhet pekar snarare på det motsatta; att folk som aldrig har hört talas om honom och som aldrig skulle ha gjort det nu vet precis vem han är. Ingen PR-kupp i världen hade kunnat vara mer lyckad än ett misshandelsåtal.
Det var också rysligt synd om ”grabben” (han är 30 år), eftersom han nu tvingades ställa in en hel radda planerade konserter som tydligen skulle ha inbringat motsvarande 16 miljoner kronor. För det första har jag lite svårt att tycka synd om någon som kan tjäna 16 miljoner kronor på några veckor. För det andra går det säkert att arrangera nya konserter. (Ja, man kanske kunde ha låtit honom fortsätta sin turné, men nu ansågs det att det förelåg en flyktrisk och där får man ånyo förlita sig på den professionella bedömningen, inte på något löst amatörtyckande.)
Så hördes röster som menade att åtalet mot artisten, och en eventuell fängelsedom, skulle innebära dödsstöten för utländska artisters besök i Sverige. Ingen utländsk artist skulle nu ”våga” turnera i Sverige. Va? Det kan möjligen vara den konstigaste åsikten av alla i hela den här soppan. Det man förmodligen har missat att förstå då är att artisten i fråga inte greps och åtalades för att han är artist. Det är inte straffbart att vara artist i Sverige, i alla fall inte vad jag vet. Han greps för att han var misstänkt för misshandel. Om exempelvis en byggnadsarbetare från Polen blir misstänkt för misshandel i Sverige så innebär inte det att andra byggnadsarbetare behöver vara rädda för att komma hit. Eller är det kanske jag som har missförstått alltihop? Det kanske har varit allmänt känt bland utländska artister att det är helt oproblematiskt att misshandla folk i Sverige, och att det nu plötsligt inte är acceptabelt längre? Åh nej! Ett privilegium har tagits ifrån dem! Är det därför de nu inte vågar besöka Sverige längre?
Och så har vi då det här med de amerikanska reaktionerna. Några polare till artisten lovar högtidligt att aldrig sätta sina fötter i Sverige. Kanye West och nån Kardashian-människa finner det helt absurt att deras kompis artisten skulle kunna vara skyldig till misshandel och beslutar att rädda honom från det elaka Sverige genom att ringa och prata med president Trump. Denne har förmodligen aldrig hört talas om artisten. Men han ser förstås en möjlighet att skaffa sig billiga politiska poäng och ringer i sin tur till den ”mycket begåvade” statsminister Löfven, som försöker förklara, uppenbarligen för tämligen imbecilla öron, att politiker i Sverige inte kan lägga sig i domstolarnas arbete. Trump blir ”mycket besviken” och har nog ytterst svårt att förstå att saker och ting fungerar annorlunda här än i världens bästa land, USA.
När så artisten släpps ur häktet och tillåts åka hem till USA så är president Trump bästis med både honom, Kanye West och Kardashian-människan i säkert ett par dagar. Därtill träder ett antal människor fram, inklusive de ovan nämnda, och hävdar att det var tack vare deras påtryckningar som artisten släpptes. Det är ju inte den enda lögnen i den här historien. Det framfördes som bekant ett antal sköna lögner om livet på Kronobergshäktet också, utsagor som senare dementerades av artisten själv. Det ska han faktiskt ha en eloge för.
Nu undrar jag lite stillsamt vilket beteende som var mest pinsamt? Det som den svenska polisen och det svenska rättsväsendet ägnade sig åt? Eller det som artistens kompisar och president Trump sysslade med? Till skillnad från artistkollegerna som lovat att aldrig komma till Sverige lovar artisten att han absolut kommer att återvända till Sverige för att ge konserter. Det tyder i alla fall på något slags mognad och kanske en insikt om att man faktiskt inte blir häktad i Sverige bara för att man är artist, vilket alltså många andra tycks tro.
P.S. I januari 1980 greps Paul McCartney i den japanska tullen sedan man hittat marijuana i hans bagage. Han hade köpt grejerna i New York och tyckte att de var ”för bra för att spola ner i toaletten” och tog därför risken, trots vetskapen om Japans mycket hårda antidrog-policy. Han riskerade att dömas till sju års fängelse. Efter nio dagar i häkte släpptes han och utvisades. De elva planerade konserterna, som skulle ha gett inkomster på cirka en miljon pund, fick ställas in. McCartney erkände att smugglingsförsöket var något av det dummaste han gjort, och så var det bra med det. Det har gått ganska bra för honom även efter häktesvistelsen.
Camping
Posted in Allmänt, Nostalgi, Okategoriserade, Resor, tagged After Shave, Ångermanland, övernattningsstuga, Camping, Galenskaparna, hotell, husbil, husvagn, husvagnsliv, Irish coffee, Norrfällsviken, Per Gessle, Snibbens camping, tält, vandrarhem, vantell on 28 juli 2018| Leave a Comment »
Om jag nu rannsakar mitt minne och går tillbaka ett par hundra år i tiden så tror jag att det fanns dagar då campinglivet framstod som en dröm för mig. Tänk att sommartid få dra åstad till nästan vilken plats som helst och bara njuta av ljumma badvikar och grillkorv och påsar med ett mystiskt pulver i som vid utrörande i vatten blev en färgglad och god dryck som förmodligen är förbjuden i dag. Det fanns något lockande i det. Jag tror att den drömmen var baserad på camping i tält. Men jag vill minnas att några av mina klasskamrater och grannar även hade husvagn, och det ska erkännas att jag nog var lite nyfiken på hur husvagnslivet tedde sig också. Men jag minns även att jag någon gång fick tillfälle att titta in i deras hus på hjul och då konstaterade att de var varma och kvava och luktade lite konstigt. Men ändå! När man såg grannen koppla på husvagnen bakom bilen och fara iväg så visste man inte riktigt vart de tog vägen. Världen låg öppen för dem och världen är så stor, så stor, Lasse-Lasse-liten.
Jag har nu inom loppet av några dagar tillbringat två nätter på två olika campingar i Ångermanland. Inte i tält. Inte i husvagn. Inte i husbil. Utan dels i en så kallad övernattningsstuga och dels på ett så kallat vantell. Jag vet inte hur etablerat det senare begreppet är – kanske är det en fullständig självklarhet i campingsammanhang – men det är alltså ett mellanting mellan vandrarhem och hotell. Båda tillhörde dock campingar och jag fick därför tillfälle att i viss mån studera campinglivet. Övernattningsstugan innehöll sängar, ett bord, några stolar, ett kylskåp och en kokplatta. Inget vatten. Ingen toalett. Ingen dusch. Ville man nyttja dylikt så fick man pallra sig iväg kanske 70 meter till ett så kallat servicehus. Vantellet visade sig vara en ombyggd vårdcentral med tillhörande läkarbostad och där bestod övernattningslokalen av en spatiös och något kitschigt inredd trerumslägenhet med dusch och fullt utrustat kök.
Men det var själva campingen det skulle handla om. I det ena fallet var campingområdet litet och låg invid en vacker sjö. I det andra fallet var det mycket stort och låg vid havet. Båda campingarna föreföll vara välskötta och välorganiserade, men medan den mindre gav ett gemytligt intryck så kändes den större mer som ett läger för människor med en gemensam ideologi. Det kändes lite märkligt att befinna sig där. Och det väckte en del frågor kring campinglivet som fenomen. Vilka är det som väljer att semestra på en camping? Visst, en del människor åker förstås runt med sina husbilar eller sina husvagnar och övernattar på olika ställen. (”Man ska ha husvagn – först då blir man fri”, som Galenskaparna och After Shave kvad.) Men det är uppenbarligen också så att det finns människor som tillbringar hela sin semester på en och samma camping. Som återkommer år efter år. Helst till exakt samma lilla markplätt. Vilka är de? Vad får de ut av det? Är det igenkännandets glädje? Tål de inte att se något nytt? Försöker de återuppleva någon form av lycka som de en gång har känt på just den platsen?
Jag undrar också om campinglivet går i arv från generation till generation. Jag kan tänka mig att man som liten tycker att det är rätt kul att vara på en camping och träffa nya kompisar från någon annan långt bort belägen ort, kompisar som man aldrig skulle ha träffat annars. Men jag kan också tänka mig att man någonstans i tonåren blir enormt less på att följa med sina föräldrar på campingsemester och svär på att aldrig, aldrig, aldrig själv campa. Och så bildar man familj och upptäcker plötsligt att man har köpt husbil eller husvagn för att det liksom sitter i generna. Jag vet inte, men jag inbillar mig att det kan vara så. Det kan förstås finnas människor som inte har någon campingtradition alls som ändå längtar efter att skaffa en husbil eller husvagn. Kanske av praktiska skäl. Kanske för att det erbjuder en möjlighet att på ett smidigt sätt semestra i Sverige om man exempelvis inte har råd eller lust att åka utomlands eller ta in på hotell någonstans. Å andra sidan är förstås varken husbilar, husvagnar eller campingplatser gratis – och påtagligt ofta är den bil som används till att dra husvagnen av ganska fräsig modell.
Så det är nog något annat som lockar som jag har lite svårt att begripa. Något som gör att man accepterar att använda gemensamma duschar och toaletter som är allt annat än fräscha; duschar och toaletter som är utrustade med högtalare som vrålar ut någon hipp musikradiokanal, gissningsvis för att dölja alla oönskade och besvärande ljud enär det är extremt lyhört. Ja, även klockan tre på natten kungör Per Gessle via högtalarna att han går och fiskar, om man nu nödgas uppsöka inrättningen så dags. Ja, det finns uppenbarligen något som gör att man accepterar att ibland lyxa till det lite på områdets för all del hyfsade restaurang, dit folk kanske mest går för att dricka Irish coffee och bli fulla. Jag vet verkligen inte vad detta något är. Och kanske vill jag inte riktigt veta det heller. Men om det handlar om frihet så förefaller det som om det ändå är en väldigt begränsad frihet. Man kan visserligen sticka därifrån precis när som helst och uppsöka nya jaktmarker – men det verkar som om man ogärna gör det. Förmodligen kommer detta alltid att vara en gåta för mig. Men om det inte är en gåta för camparna själva så nöjer jag mig med det. Om de förstår tjusningen med det och jag inte gör det så är det okej. Vi lever trots allt, än så länge, i ett ganska fritt land.
Små grodorna och andra sånger
Posted in Allmänt, Musik, Okategoriserade, Språk, tagged Astrid Lindgren, Étienne Nicolas Méhul, Chanson de l'oignon, Chasse du Jeune Henri, Dansa i en ring, Främlingslegionen, Moçambique, Prästens lilla kråka, punsch, Ritsch ratsch filibom, Saltkråkan, Små grodorna, Sodavatten on 24 juni 2018|
Det talas mycket om källkritik numera. Det talas om att man faktiskt bör ha en kritisk inställning till det mesta i dagens samhälle. Det kanske äger sin riktighet, även om det ibland känns som om vi i allmänhet är onödigt paranoida. Samtidigt finns det saker som vi av någon anledning helhjärtat accepterar utan så mycket som ett uns av kritiskt tänkande. Ja, jag tänker förstås på sång-och-danslekar. Kanske inte så mycket lekarna i sig, och kanske inte ens så mycket musiken. Men texterna! Herregud, varför är det ingen som protesterar? Jag misstänker att det fungerar på samma sätt som med lögner; upprepas de tillräckligt ofta så betraktas de plötsligt som sanning. Alltså: Om man hör en text tillräckligt många gånger så blir den fullständigt naturlig, hur vansinnig den än är. Låt mig meddela några exempel.
Prästens lilla kråka skulle ut och åka
Ingen hade han som körde
Än slank han hit, än slank han dit
Och än slank han ner i diket
”Jaha”, säger nu den okritiske sång-och-danslekaren, ”vad är det med det då?”
Jo, jag tycker att det är en egendomlig text. Hade prästen verkligen en kråka? Jag drar mig visserligen till minnes någon figur i Saltkråkan som hade en tam korp, men jag har alltid betraktat den som ett fantasifoster ur Astrid Lindgrens fatabur. Nå. Om vi nu förutsätter att prästen verkligen ägde en kråka så inställer sig nästa fråga: Varför skulle den ut och åka? Och varför hade han (ty tydligen var det en han) ingen som körde? Var det ingen som hade lust? Eller var alla i hushållet upptagna? Och framför allt: Varför flög inte kråkan? Det hade väl ändå varit det naturliga. Men kanske hade kråkan brutit vingen och kanske var nu kråkan tvungen att uppsöka fågelakuten medelst annat fordon. Jag förutsätter någonstans att det var häst och vagn som gällde, men det framgår ju ingenstans. Det kan lika gärna ha varit en skraltig Volvo. Men än slank han hit och än slank han dit och än slank han ner i diket. Någon vidare framförare av fordon var han uppenbarligen inte, eller också var han full. Och på så sätt hade han väl ännu större anledning att uppsöka akuten. En mycket otydlig text. (Ibland är kråkan mormors eller mosters eller prostens, men det är inte direkt någon förmildrande omständighet.)
Ritsch, ratsch, filibombombom
Filibombombom, filibombombom
Ritsch, ratsch, filibombombom
Filibombombom, filibom
Fru Söderström, fru Söderström
Fru Söderström, fru Söderström
Och lilla mamsell Ros!
Ge mig lite sodavatten, sodavatten
sodavatten, sodavatten
Ge mig lite sodavatten,
sodavatten, punsch
Här har väl ändå någon form av dumhetsgräns passerats? Vad betyder Ritsch, ratsch filibombombom? Jag är ganska säker på svaret: inte ett endaste dyft. Likväl upprepas detta nonsens som om det på något sätt vore viktigt och borde inpräntas i folks medvetande. ”I dag ska vi lära oss multiplikationstabellen! Och ritsch, ratsch filibombombom.” Nå, sen har vi ju nästa ”vers” som består av ett upprepande av en persons namn. Någon form av åkallan. Här undrar man ju vem denna fru Söderström är, och om hon möjligen hör lite illa. Varför nämns hennes namn annars fyra gånger? Och vem är den lilla mamsell Ros som liksom får vara med lite i förbigående, lite som en råttsvans som hör till men ändå inte? Uppskattar hon att bli benämnd ”lilla”? Jag tillåter mig att tvivla. Sen har vi det här med sodavattnet. Det är förstås logiskt att begäran om sodavatten upprepas sex gånger, om det nu är så att fru Söderström hör illa och dessutom förmodas komma springande med det där eländiga sodavattnet som något slags viljelös uppasserska. Men sodavatten? Ska det vara något att komma med, och i så fall varför? Och så avslutas det hela med ett kort ”punsch”. Jag kan tycka att det är lite schizofrent. Först äskas sodavatten sex gånger och så äskas plötsligt punsch! Kanske är det meningen att man inte riktigt ska uppfatta att det i själva verket är alkohol som åstundas? Ibland har dock ”punsch” förvandlats till ”bums” – förmodligen för att man icke skall inledas i frestelse. Och tänka sig, emellanåt lyder sista versen ”de tvättar sig i sodavatten”, vilket förvisso ger en logisk koppling mellan vers två och tre, men som på det stora hela bara gör texten ännu konstigare. Slänger de då på sig en sexa punsch som något slags parfym där i slutet?
Ja, så kommer vi till exempel tre (tro mig, det finns fler), och där vill jag inleda med en tråkig utläggning om att jag för ett antal år sedan översatte ett program om frihetskampen i Moçambique. Då reflekterade jag över det märkliga, och lite olyckliga, i att det allvarliga programmet avslutades med en sång som lät exakt som Små grodorna, små grodorna är lustiga att se. Varför? Jag har i min fantastiska klarsyn dels betraktat sången som löjlig, och dels som ett hån mot såväl grodor som grisar:
Små grodorna, små grodorna är lustiga att se
Små grodorna, små grodorna är lustiga att se
Ej öron, ej öron, ej svansar hava de
Ej öron, ej öron, ej svansar hava de
Koack, ack, ack, koack, ack, ack
Koack, ack, ack, ack, aa
Koack, ack, ack, koack, ack, ack
Koack, ack, ack, ack, aa
Ja, här kungörs att grodorna är lustiga att se. Lustiga är lika med löjliga, det förstår ju alla. Och löjligheten består i att de varken har öron eller svansar. Nu saknar förvisso grodor ytteröron, men de har god hörsel! Personligen tycker jag att det är huvudsaken och därmed förtjänar inte grodorna att förlöjligas på det här sättet. Den ibland negligerade andra versen kungör sedan att de små grisarna också är lustiga att se, men där sjunger man minsann att båd’ öron, båd’ öron och svansar hava de. Vad nu då? Plötsligt är grisar lustiga trots att de har både öron och svansar. Fruktansvärt orättvist.
Men vad gjorde nu denna löjliga sång i slutet av en dokumentär om frihetskampen i Moçambique? Förklaringen kom ett antal år senare, då någon påtalade att melodin till Små grodorna är snodd från en fransk soldatsång från slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet. Den är i sin tur byggd på ouvertyren till Étienne Nicolas Méhuls opera La Chasse du Jeune Henri från 1791 (men först uppförd 1797). Jag har dock lyssnat på den där ouvertyren och konstaterar att den melodi vi känner som Små grodorna inte finns med i ouvertyren, men väl en melodi som finns med i soldatsången. Komplicerat? Inte särskilt. Men hur som helst så blir det lite mer begripligt att en fransk kampsång finns med i en dokumentär om frihetskampen i Moçambique. Visserligen var landet en portugisisk koloni – inte fransk – men det kan vi lämna därhän.
Den där sången kallas hur som helst Chanson de l’Oignon, och för den som inte har gått grundkursen i franska så kan jag meddela att det är en hyllningssång till lök. Dock inte vitlök, vilket man kanske kan tro med tanke på att sången är just fransk. Den sjungande kungör att han älskar lök stekt i olja, ty om man äter lök stekt i olja så förvandlas man till ett riktigt lejon och kan därmed slåss mer furiöst. Antar jag. Det där sista framgår inte av själva texten. Vidare sjungs att österrikarna dock inte ska få någon lök. Med det menas antagligen att de ju inte ska få en chans att förvandlas till lejon. Denna stolta löksång sjungs fortfarande av de hårdföra männen i Främlingslegionen när andan faller på.
Men är det då inte typiskt att en lovsång till löken har förvandlats till en töntig sång-och-danslek om att grodor och grisar är lustiga att se? Så oerhört ovärdigt. Våga nu tänka lite kritiskt innan du nästa gång ger dig ut i dansens virvlar kring julgranen eller midsommarstången. Vad vill texterna säga oss? Är de meningsfulla? Finns det alls någon logik i dem? Är det i dagens samhälle okej att framföra stereotypa bilder av hur flickorna, gossarna, gummorna, gubbarna, skomakaren, bagaren, sotaren, grin-Olle och skratt-Olle gör? Till nästa gång ska ni få en läxa. Avgör hur meningsfull följande sång-och-danslek är, både vad gäller själva utförandet och texten. Använd en skala 1-10, där 1 är ”hopplöst omeningsfull” och 10 är ”fett meningsfull”.
Dansa i en ring, dansa i en ring,
dansa i en ring, dansa i en ring,
dansa alla, dansa alla, dansa alla i en ring.
Dansa en och en, dansa en och en,
dansa en och en, dansa en och en,
dansa alla, dansa alla, dansa alla i en ring.
Dansa två och två, dansa två och två,
dansa två och två, dansa två och två,
dansa alla, dansa alla, dansa alla i en ring.
Dansa tre och tre, dansa tre och tre,
dansa tre och tre, dansa tre och tre,
dansa alla, dansa alla, dansa alla i en ring.
