Så händer det sig att jag mitt under en färd med tunnelbanan får för mig att jag har fått en sten i skon. Det känns så. Stenen är av en storlek som inte direkt ställer till besvär, men som likväl är irriterande. Lite som en människa som inte kan låta bli att spela på läppen en gång i kvarten, men som i grunden är snäll och trevlig. Så länge jag bara står där ställer den inte till besvär. Det är dock svårt att veta om den kanske blir outhärdlig så fort jag kommer till Gullmarsplan och ska förpassa mig uppför trappan och ut till en förhoppningsvis snart avgående buss. Det får man se. Men just nu är den, låt oss säga, fullt överkomlig.
Detta får mig att fundera över skostenar. Känslan av att ha en sten i skon känns märkvärdigt ovan, vilket kan ha sin förklaring i att jag inte kan minnas när jag senast hade en sten i skon. Sand kan hitta in i skon ibland, men då främst på sommaren när man har begått dumheten att gå på en strand med kanske lite för öppna skor. Eller om man möjligen har dristat sig att bada ett par varma fötter i havet och sedan försöker krångla på sig skorna. Eller både och. Det ena utesluter sannerligen inte det andra.
Ja, jag finner mig nu undra om det inte är så att man hade fler stenar i skorna förr än man har nu. Kanske inte nödvändigtvis fler, det vill säga samtidigt. Men man hade det betydligt oftare. Bestämt är det så. Men vad skulle det kunna bero på? Jag ser två huvudalternativ. Det första: Skorna förr var av en annan art. Jag vill inte påstå att de var sämre, ty då känner sig säkert någon stolt skomakare kränkt, men de var annorlunda. Det andra: Man vistas inte längre i miljöer där man riskerar att få en sten i skon. Om nu ”riskerar” är rätt ord i sammanhanget. Det kan av somliga ses som ett kränkande ordval, emedan människor är olika och det inte är helt otänkbart att det finns de som faktiskt uppskattar att få en sten i skon emellanåt. Kanske som en påminnelse om att man lever. Eller för att man känner ett behov av att på något sätt straffas.
Var det då en lyckligare tid när man oftare fick en sten i skon? Var det en finare tid? En tid då det största bekymret kanske var om man fick just en sten i skon? Ett slags folkhems-sten-i-skon-tid. I våra dagar finns det ju så mycket annat att oroa sig för, till exempel nedgången på börsen och dödsskjutningar och transfetter i fredagsmyschipsen och att både Arne Weise och Bengt Feldreich är döda och hur ska det då kunna bli jul? Och kanske är det just därför som vi så sällan drabbas av stenar i skorna? För att vi inte ska bli överväldigade. Men det skulle i så fall innebära att det minskade antalet stenar i skorna antingen har med evolutionen eller en ingripande gudom att göra. På något sätt känns det futtigt om det skulle vara så. Större saker, javisst! Men inte en sten i skon.
När tåget så närmar sig Gullmarsplans perrong och jag ursäktar mig fram till utgången mellan mobiltelefontittande zombier och fyllerister så hinner jag fundera mycket på hur det ska kännas att gå med en sten i skon. Är det nu den hittills nästan behagliga förnimmelsen av stenen ska förvandlas till en outhärdlig smärta som får mig att göra en obehaglig min som kanske skrämmer slag på något stackars barn som sedan gråter ända till Farsta? Är det nu jag ska utbrista i ett stön som av somliga skulle kunna uppfattas som stötande? Men nej. Till min besvikelse tycks stenen vara borta. Var det en fantomsten från en svunnen tid? Var dess syfte kanske att för ett ögonblick få mig att tycka synd om mig själv? Jag har inga svar. Jag vet bara att denna måhända inbillade sten har fått mig att skriva 694 ord till i stort sett ingen nytta alls. Likväl var det nödvändigt för att bearbeta detta tillfälliga vardagstrauma.
Att resa är roligt. Att resa är bildande. Att resa är att upptäcka något om sig själv – i bästa fall. Eller i sämsta fall, om man så vill. Jag har exempelvis upptäckt att jag är en aning motvalls* när det gäller resmålen. Av någon anledning tycker jag inte att det är särskilt roligt att besöka platser som för tillfället är på modet. När alla andra åker till Thailand så åker jag till Rumänien. När alla andra åker till London så åker jag till Åseda. När alla andra åker till Barcelona så åker jag till Madrid. Det är förstås lite löjligt, med tanke på att enormt många människor genom tiderna har besökt såväl Rumänien som Åseda och Madrid – men det är så jag fungerar. Dessutom påstås det att barcelonaiterna har tröttnat på alla turister som kommer dit och stör, och jag är en gång för alla sådan att jag ogärna stöter mig med folk. Ergo: Madrid.
Men hur gör man då med den spanska maten om man nu är så förtvivlat motvalls* hela tiden? Äter man pasta och grodlår och köttbullar för att undvika att bli en kliché? Nej, det gör man inte. Förvisso finns där en liten motvilja mot att äta tapas och paella, men om nu lokalborna äter tapas och paella så måste det ju vara okej. Eller hur? Om man vill äta tapas så kan man företrädesvis gå till något som heter Mercado de San Miguel (eller Saint Michael’s Market som det säkert skulle ha stått i ett svenskt resereportage). Det rör sig om en saluhall, en inglasad gjutjärnskonstruktion från 1910-talet. I de olika stånden kan man förstås köpa med sig godsaker hem – men man kan också köpa någon rätt här och någon rätt där och sedan äta alltihop vid långbord i mitten av lokalen. En trevlig idé, även om det kan bli lite trångt och bökigt och man riskerar att spilla både det ena och det andra på sin dyra designerskjorta på vägen mellan stånden och borden. Det kan också hända att man inte riktigt vet vad man äter. Det är lätt att lockas av att rätterna helt enkelt ser goda ut.
Vid ett dylikt arrangemang kommer man ganska tätt inpå andra människor. Eftersom Mercado de San Miguel tycks locka både turister och lokalbor så kan viss språkförbistring uppstå. Men numera är det lätt att undvika denna förbistring med hjälp av vår moderna teknik: Bordsockupanterna omedelbart till vänster om mig består av ett spanskt par. Tvärs över det smala bordet befinner sig ett yngre brittiskt par. Eftersom den brittiske unge mannen har köpt en strut (!) med skinka så finner sig den spanske mannen nödsakad att börja tala om iberisk skinka, det som matintresserade människor kallar pata negra. Denna skinka kommer från grisar som har fötts upp på ekollon. Men hur bär sig en spanjor som inte talar engelska åt för att berätta det för en engelsman som inte talar spanska? Jo, han pladdrar först obekymrat på, innan han tar upp sin telefon, säger något i mikrofonen – och vips har han en bild på ekollon som han kan visa för engelsmannen. Genom denna bild, tillsammans med en imponerande imitation av grisgrymtande, får han engelsmannen att förstå. Den senare nickar i alla fall som om han förstår. Den efterföljande harangen om att pata negra är mycket dyrare än gammal vanlig bondskinka går nog däremot inte riktigt fram. Engelsmannen ser ut som om han gärna skulle befinna sig någon annanstans. Själv är jag lite stolt över att jag på något magiskt sätt har förstått vartenda ord av vad spanjoren sagt. Någon pata negra minns jag dock inte att jag åt.
Annars är Madrid en mycket trevlig och enkel stad att vistas i. Civiliserad, liksom. Möjligen bortsett från svensken (?) som hade raggat upp en spansk tjej och undrade om hon inte kunde hjälpa honom att fixa lite kokain. ”You know the language. I want one gramme of you and one gramme of cocaine.” Poetisk snubbe. Men han var ju turist – och därmed ociviliserad. Den madridska avsaknaden av nämnvärda vattendrag är dock tråkig. Där vinner Stockholm med hästlängder – men å andra sidan så är det ju ingen tävling. Om man är motvalls* så är det i alla fall inte det.