Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Allmänt’ Category

img_20210612_141516_224-1Nej! Inte ännu en människa som ska ha synpunkter på våra älskade elskotrar! Jo, precis det. Det går inte att låta bli att ha synpunkter på dem. Nu har jag dessutom skaffat en så kallad app till min mobiltelefon. Den heter Felsparkerad och via den kan man på ett mycket smidigt och snabbt sätt meddela elskoteruthyrare att de har en idiotiskt placerad manick att komma och ta hand om. Jag vet inte om man kan flytta på dem själv, eller om de börjar pipa och skräna i protest då. Men poängen är att uthyrarna ska tycka att det är jobbigt att behöva åka runt och ställa saker till rätta – och därmed kanske lära sig en läxa. Alltså anmäler jag flitigt felparkeringarna. Folk behöver nämligen i allmänhet lära sig läxor. Här bör jag kanske förtydliga att jag är tämligen tolerant. Det är bara de verkligt idiotiska placeringarna jag anmäler.

Och innan någon skriker att jag är teknik- och utvecklingsfientlig så kanske jag även bör säga att jag inte har något emot de där fordonen i sig. De är naturligtvis smidiga att ta till i vissa situationer och de tar inte så värst mycket plats. Men dels finns det något med själva bruket av dem som skaver, och dels har vi alltså det här med att de har en tendens att stå i vägen. Om de stod ordentligt parkerade, helst på platser som är avsedda för dem, så skulle det väl gå an. Men nu är det ju bara kaos som gäller. ”Jaha”, säger en del. ”Men i en storstad ska det vara kaos, för det är härligt med kaos, för det är därför jag bor i en storstad, för jag är jättejätteurban i min livsstil.” Jaha. Själv blir jag bara oändligt trött av kaos och anser mig ändå ha rätt att bo i en storstad. Tänka sig. Men varför uppstår då kaoset?

20210620_130140-2Skoteruthyrarna vill naturligtvis att så många som möjligt ska använda deras mackapärer. De vill tjäna pengar. De vill skapa ett behov. Det är inte ett dugg konstigt. Alltså måste skotrarna vara så synliga som möjligt. Om man placerar ut dem mitt på en trottoar eller mitt på en parkering eller mitt på en cykelväg så blir de synliga. Tanken är väl att en flanör ska se skotern (eller i sämsta fall snubbla över den) och inse att just precis nu skulle det vara fantastiskt urbant och skönt att ställa sig på ett eldrivet fordon och slippa svettas eller nöta på skosulorna. Eller om den står mitt på en parkering: ”Jaha, nu har jag parkerat min bil här. Hur ska jag nu ta mig ända till min port 200 meter bort? Nämen, där står ju en elskoter. Så attans lägligt.” När man ser en galet placerad skoter så är det lätt att tänka att det är mindre nogräknade användare som har lämnat den där. Men jag är helt övertygad om att det i många fall är uthyrarna som är bovarna i dramat. De tycks tro att man inte har en chans att se de grällt målade mojängerna om de inte står mitt framför ögonen på folk – alltså på ställen där de är i vägen. Tänk om de kunde ställa ut dem på ett ordnat sätt i stället. Jag har faktiskt sett sådana exempel. Då vore mycket vunnet.

Men så har vi användarna också. Många tycks se elskotrarna som leksaker snarare än fordon. Kanske är det därför man inte anser sig behöva följa några trafikregler alls, eller också har man ingen aning om att det finns något som heter trafikregler. (Inom parentes sagt så finns det gott om bilister, fotgängare och vanliga cyklister också som närmast tycks se trafikregler som rekommendationer som inte behöver följas. ”Rödljus? Nej, Gud så töntigt.”) Det kan också vara så att beskeden kring vad elskotrarna egentligen är är lite luddiga. I en artikel i Svenska Dagbladet för några veckor sedan meddelades i själva artikeln att skotrarna, om de framförs på trottoarer, ska köras i promenadhastighet. I artikelns faktaruta framgick däremot att skotrarna inte får framföras på trottoarer. Klara besked, minsann. Och Stockholms kommun (där jag befinner mig) tycks inte riktigt vilja stöta sig med elskotristerna och är därmed allmänt mjäkiga i sina riktlinjer. Så det kanske inte är så konstigt att det är som det är.

20210717_132411Jag har sett skoterburna ungdomar som glatt färdas mot färdriktningen på enkelriktade cykelbanor. Jag har sett folk åka skoter på gångbanan på delade cykel- och gångbanor. (Å andra sidan har jag på samma ställe sett folk jogga på cykelbanan också, mitt bland alla cyklister.) Jag har på promenad på trottoar i närheten av mitt hem medelst ringklockor på elskotrar blivit anmanad att flytta på mig illa kvickt så att två unga damer skulle kunna komma förbi och fram. Jag har sett både två och tre personer färdas på samma skoter. Jag har en tidig morgon för något år sedan sett en man fara i en helt osannolik hastighet på en gudskelov helt biltom gata och ryser fortfarande vid tanke på vad som kunde ha hänt om han tappat balansen eller om en hare eller ett rådjur plötsligt fått för sig att korsa hans väg. Hjälm bar han förstås inte. Jag har även sett representanter från uthyrningsföretagen kryssa sig fram mellan fotgängare på trottoarer.

Ja, och så tycks folk inte ha något problem med att ställa ifrån sig skotrarna på de mest häpnadsväckande ställen, uppenbarligen utan en tanke på att placeringen är olämplig. Kanske tänker de att den ju faktiskt stod på ett liknande sätt när de hämtade den. Mitt framför en port eller mitt på en gångväg. Visst kan även privata cyklar vara illa parkerade, men det är ganska sällan man ställer dem mitt på en trottoar så att gående måste gå ut i gatan för att ta sig förbi. Den som själv äger en elskoter parkerar nog inte heller på det sättet. Så varför tycker man att hyrskotrar ska stå så illa placerade som möjligt? Troligen för att man inte känner något ansvar för själva fordonet. Det är ju någon annan som äger det. Kanske tycker man till och med att man hjälper uthyraren genom att lämna skotern på ett ”synligt” sätt. För då kommer strax någon ny användare som vid åsynen av mackapären inser att hen nog måste åka en bit.

20210614_173758Möjligen är det så att mängden elskotrar så småningom minskar. Att branschen självsaneras i takt med att folk kanske tröttnar på dem. Kanske är det lite nyhetens behag som gör att så många känner att det är nödvändigt att elskotra sig fram i stället för att promenera eller cykla. Kanske kan det rent av bli så att polisen börjar tycka att de har resurser nog att stoppa och bötfälla trafikmarodörer. I nuläget tycks de mest rycka på axlarna och tycka att det finns viktigare saker att göra. Jag är nämligen av den åsikten att elskotern visst fyller ett behov. Det är som sagt en rätt smidig och smart manick när man vill ägna sig åt… håll i er… mikromobilitet, som pretentiöstermen lyder. Men det behövs en mognad hos både användare och uthyrare. En insikt om att alla faktiskt vinner på att det blir ordning och reda. Fast den dagen det inträffar så kommer jag ju inte att kunna använda min app längre. Det kommer att kännas tomt.

Read Full Post »

Jag ägnar mig emellanåt åt att delta i ett så kallat quiz som går av stapeln via mobiltelefon. Om man vill stava quiz lite svenskare så kan man skriva ”kviss”. Många tycker säkert att det ser idiotiskt ut, eftersom en utbredd uppfattning är att allt ser bättre ut på engelska. Jag påpekar det, eftersom det råkar ha viss relevans för det jag tänkte avhandla. Ett bra sätt att undvika problemet är förresten att kalla det frågesport i stället. Det är ett bra ord som avslöjar rätt väl vad det handlar om. Men i alla fall. Man blir inte rik på den där frågesporten – såvida inte potten är väldigt stor eller alla ens motspelare är väldigt obegåvade. Det fungerar dock som tidsfördriv, och som irritationsmoment. ”Irritationsmoment?” tänker nu den intresserade läsaren. Jaha. Varför spela om det är irriterande? Ja, det är en fråga jag ofta ställer mig själv. Jag antar att jag helt enkelt är förtjust i att bli lite upprörd emellanåt.

Jag kan ju tycka att man bör vara hyfsat allmänbildad om man ska leda en frågesport. Det ger lite mer pondus, liksom. Tänk er Jeopardy med en fullständigt obildad och opåläst Magnus Härenstam. Det är svårt. Men den här frågesporten leds tyvärr ofta av människor som är alldeles för unga och alldeles för obildade. Eller… de har säkert bildning på något område, men det räcker inte. De saknar bredd. Det är i och för sig ett ganska vanligt problem i dag. Allmänbildningen är på tillbakagång. Eller också har allmänbildningen liksom omdefinierats. Folk kommer undan med att säga: ”Jag är för ung för att veta sånt.” Eller: ”Det där är inget vi har fått lära oss i skolan.” Som om all kunskap man inhämtar ska inhämtas i skolan och att man sedan är fullärd. Det känns lite som om nyfikenhet är en egenskap som inte riktigt finns längre. Får man inte något serverat så behöver man inte anstränga sig.

Ofta handlar min irritation – som vanligt – om språk. Jag råkar ju vara språk- och ordintresserad, och därför gör det lite extra ont när folk inte har en aning om hur väldigt vanliga ord uttalas. Eller när exempelvis franska eller tyska eller spanska namn uttalas fullständigt åt skogen. Alla kan förstås inte kunna alla språk, men borde man ändå inte ha ett hum om hur de låter? Borde man inte känna till vissa grundläggande uttalsregler? Men nej. I stället drar man till med hur man tror – eller vet – att ord och namn uttalas på engelska! Hur uttalas till exempel Maurice Ravel? Jo, naturligtvis ”Måris Rejvel”. Hur uttalas Mont Blanc? Just det. ”Maund blänk.” Inte ens grundläggande svenska uttal har man koll på. Grundämnet litium. Hur kan det uttalas? Jo, ”lithium”, förstås. För det låter ju mycket bättre på engelska. En aning ironiskt, med tanke på att grundämnet upptäcktes av en svensk.

Och när det frågas om vilket som är ett annat ord för åttahörning (pentagon, hexagon eller oktogon) så uttalar frågesportsledaren ordens sista led på samma sätt som man uttalar ”zon” eller ”jon”. Och avslöjar sedan det rätta svaret och lägger till: ”Eller octogon, som det heter på engelska. Det låter ju lite tyngre på engelska.” Jaså, det gör det? Och när man frågar vilken ätt Ludvig XIV tillhörde så är ett av alternativen Bourbon. Naturligtvis uttalat som namnet på den amerikanska whiskeyn. (Och Valois uttalas självklart ”Vällois”.) Alltså, den här fixeringen vid den företrädesvis amerikanska kulturen och den företrädesvis amerikanska engelskan gör mig galen. Det är som om folk verkligen, verkligen tror att USA är mallen för allt.

Ett exempel till: ”Vad tappade Askungen på balen?” Jag struntar i att redogöra för alternativen, för de är oviktiga i sammanhanget. Det viktiga är det extremt förutsägbara tillägget: ”Askungen, alltså. Eller Cinderella, som hon ju heter i Disneys original.” Va? Varför i all världen är det nödvändigt att tala om vad Askungen heter på engelska? För att Askungen är ett namn som en försvinnande liten del av Sveriges befolkning har hört talas om? Och varför inbillar man sig automatiskt att Askungen är något som Disney har hittat på? Jo, för att man saknar allmänbildning. Man bryr sig inte om att kolla upp saker innan man låter munnen gå. Men vem är jag att gläfsa? Jag har till exempel ingen aning om vad medlemmarna i familjen Kardashian heter. Och den kunskapen är väl dagens allmänbildning. Jag borde verkligen skämmas.

Read Full Post »

2020 innehåller 818 temadagar. Åttahundraarton. Det blir 2,23 temadagar per dag. Man kan ju fråga sig hur i all världen det kan finnas fler dagar än det finns dagar. Men så stor är konkurrensen att man tydligen måste klämma in flera temadagar per dag. Ja, vissa dagar är så belamrade att man knappt hinner läsa hela listan innan dagen är slut. Nästa år får man kämpa lite extra 12 maj, 21 juni och 15 oktober, ty då firas nio temadagar samtidigt. Och ändå finns det dagar som helt saknar temadag – ett faktum som framstår som ett stort slöseri i sammanhanget och en grov miss i planeringen.

Vad är då en temadag? Jo, det är en dag då man ska uppmärksamma något särskilt. Helst hela dagen, annars är det ingen riktig temadag. Det heter ju inte temakvartsdag eller temaåttondelsdag. Lyckligtvis är det inte obligatoriskt att fira hela dagen, och faktiskt inte ens att fira alla temadagar. Så mycket tid finns inte. Däremot kan det vara lämpligt att uppmärksamma en dag lite då och då för att inte stöta sig med temadagspoliserna eller andra tokstollar.

Jag ska i det följande göra några nedslag i den digra listan över dagar som anses vara värda att fira. Låt oss börja med en av de allra viktigaste: Miniatyrrävens dag. Den infaller 12 november och är instiftad av Mjölby Porslinsrävsmuseum (Mjölbys kanske främsta museum för små och mindre rävfiguriner). Hur dagen ska firas är något oklart. Ibland kan man få vägledning eller i alla fall något tips genom att botanisera bland de temadagar som temadagen delar dag med. I det här fallet är det dock också Globala lunginflammationsdagen och Alla krossade hjärtans dag. Inget av det känns angeläget att direkt fira, och särskilt inte i kombination med Miniatyrrävens dag. Men det är möjligen en smakfråga.

Det är lite oklart vem som ligger bakom Drick en öl-dagen, som infaller 3 december. Söker man på begreppet så hamnar man i stället på Internationella öldagen, som enligt uppgift alltid firas den första fredagen i augusti. Möjligen är det så att man då får dricka hur mycket öl som helst (det finns säkert en tanke med att den infaller på en fredag), medan man på Drick en öl-dagen bara får dricka en. Men tänk efter nu. Det är ju lika absurt som när man säger: ”Ska du med ut och ta en öl efter jobbet?” Det blir aldrig bara en öl.

En av de egendomligaste temadagarna är den som firas 19 januari: Sten Stures ben. Den går tillbaka till den tragiska händelsen 1520 då riksföreståndaren Sten Sture d.y:s ben krossades av en dansk kanonkula. Fira är kanske fel ord. Det är kanske snarare att betrakta som en minnesdag. Om det verkligen är ”en tradition” eller inte att uppmärksamma Sten Stures stackars ben detta datum ska jag låta vara osagt. Förslaget om att man ska ägna sig åt snöbollskrig och sedan äta chokladbollar (båda symboliserar kanonkulor) tror jag dock inte har särskilt gamla anor. Men chokladbollar är ju gott. Samma dag infaller för övrigt Internationella popcorn-dagen.

13 februari infaller Tandborstbytardagen. Det låter lite läskigt, men meningen är inte att man ska byta tandborste med varandra. Nej, tanken är att man denna dag ska påminnas om att man bör byta till en ny tandborste varannan månad. Jag vet dock inte hur firandet av dagen en gång om året ska leda till att man byter tandborste sex gånger om året. I ren protest skulle jag vilja att även Godisråttans dag infaller den här dagen. Men det gör den inte. Den dagen finns inte ens. Geléhallonens dag dyker däremot upp två dagar senare.

Fondvalsdagen. 21 februari. Det är tydligen en dag som ska inspirera människor till att välja hållbara fonder. Jag tycker att det låter tråkigt. Jag trodde att det hade med matlagning och dans att göra.

Krama en bibliotekarie-dagen brukar ihärdigt marknadsföras av en gammal vän till mig som är…bibliotekarie, naturligtvis. Jag tror att man denna dag, 1 mars, kanske inte bokstavligen ska krama en bibliotekarie, utan mera liksom bry sig om denne. Men där kan jag eventuellt ha fel. Kanske är det så att just bibliotekarier är alldeles särskilt ömhetstörstande varelser? I så fall är det förmodligen även så att man inte behöver begränsa sig till just en bibliotekarie. Fast i nuläget är det nog risk för att 1 mars blir Stå på minst två meters avstånd från en bibliotekarie-dagen. Det är så man bryr sig om folk i pandemiska tider.

Vissa temadagar inträffar alltid samma datum, andra är rörliga. Ungefär som påsken. Ett exempel på en rörlig temadag är Knivens dag, som jag tror alltid infaller på skärtorsdagen. Ni fattar, va? Kniven. Skärtorsdag. Inte för att skärtorsdag har det allra minsta att göra med verbet ”att skära”, men man kan ju låtsas. Det blir faktiskt lite skojigare då. Och kanske är det en händelse som ser ut som en tanke att både Knivens dag och skärtorsdagen år 2020 inföll 1 april, som är utsedd till Skojardagen.

4 april är en förbryllande dag. Det är nämligen Internationella dagen för minor och minröjning. Vänta nu… För minor? Jag tycker allt att det är ganska konstigt, men jag röjer det inte med en min. Trots att det tydligen är just det man ska göra. Samma datum infaller Morotens dag och jag försöker frenetiskt finna en koppling mellan minor och morötter utan att lyckas. Men båda börjar på m och det är kanske gott nog? Men ännu godare är morotskaka, vars dag dock infaller drygt två månader tidigare.

Den längsta temadagen torde vara Internationella dagen för rätt till sanning om grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Trodde jag. Tills jag hittade Internationella minnesdagen för människor som fallit offer för våldsdåd relaterade till religion eller andra trosuppfattningar. Den infaller 22 augusti – och delas med Internationella müslidagen. Den kortaste temadagen, ty det räknas som en sådan, är typiskt nog julafton. Lite tråkigt, med tanke på att det är en dag som gärna får vara hur lång som helst.

Ja, listan på intressanta temadagar kan göras i princip hur lång som helst. Men till syvende och sist vet ju alla att det egentligen bara finns tre temadagar som är värda att fira. Larsdagen 10 augusti, Ostens dag 27 maj och temadagarnas temadag: Kanelbullens dag 4 oktober. (Jag vill dessutom slå ett slag för Byxfria dagen 7 maj, men det skriver jag lite inom parentes.)
Den som vill hålla reda på – och fira – alla temadagar ombeds vänligen att klicka på följande länk. Men gör det inte för ofta. Det kan utvecklas till ett svårt beroende. https://temadagar.se/kalender/








Read Full Post »

Jag besöker på min semester ett kafé. Att det sker på min semester har dock inte med saken att göra – jag vill bara skryta lite. Jag ber hur som helst att få beställa något så okomplicerat som en kopp kaffe. Alltså ingen ristretto lungo macchiato corretto breve espresso freddo galao caramel frappucino cappuccino. En kopp kaffe. Snutkaffe, som en person i min vänskapskrets kallar det. Så långt är allt väl. Det går fortfarande att få sig serverad en hygglig kopp vanligt, svart bryggkaffe.

Men så säger det unga biträdet kavat, men samtidigt fullständigt oengagerat: ”Absolut.” Och där börjar tankarna snurra. Jag slår upp ordet ”absolut” i ordboken. Där anges följande betydelser:
1. (adjektiv) oinskränkt, fullständig.
2. (adverb) helt och hållet, ovillkorligen.

Vad betyder då oinskränkt? Jo, något ”vars omfattning inte är begränsad”. Därför tror jag att biträdets ”absolut” möjligen skulle kunna betyda att både påtår, tretår och fyrtår ingår. Ja, egentligen mer än så, men en människa tål inte hur mycket kaffe som helst.
Vad betyder då fullständig? Jo, enligt ordboken något ”som omfattar allt nödvändigt”. I det här fallet borde det innebära kaffebönor och vatten. Man kan nog utöka det hela till att omfatta även kaffebryggaren, elektriciteten, koppen och biträdets arbetsinsats. ”Absolut” skulle då innebära en försäkran om att man inte bara får kaffebönor eller bara vatten eller bara något att dricka ur. Det skulle också kunna vara en kanske något förtäckt påminnelse om hur mycket som egentligen krävs för att jag ska få mitt kaffe. Men då borde biträdet ha låtit lite irriterad, och det gjorde hon inte.

Jag förutsätter helt fräckt att läsaren vet vad ”helt och hållet” betyder på ett ungefär, och går över på till ovillkorligen. Vad betyder det? Jag konsulterar ordboken igen och läser där definitionen ”nödvändigtvis; med nödvändighet”. Och det som är nödvändigt är något som inte får saknas, eller något som krävs, i ett visst sammanhang. Då är vi ju i princip tillbaka och geggar bland bönorna, vattnet och kopparna. Eller är det så att hennes ”absolut” egentligen var en fråga? Ville hon i själva verket ifrågasätta nödvändigheten i att beställa kaffe? Alltså egentligen: ”Måste du absolut ha kaffe? (Jag satt ju här och googlade i lugn och ro.)”

Man kan också förledas att tro att ovillkorligen betyder att man inte ställer några villkor. Och att ”absolut” i det här sammanhanget alltså betyder: ”Jag ska ge dig en kopp kaffe, men då ska du banne mig inte betala för det.” Men det är rent önsketänkande, ty o- framför villkorligen betyder förbryllande nog inte motsatsen, utan motsatsen. Fast nu känner jag att jag har gått vilse i språklabyrinten.

Egentligen var det inte kafébiträdets ”absolut” som bekymrade mig mest. Det där absolutandet har pågått ett tag och jag trodde nog att folk hade slutat med det. Men i själva verket är det nog så att jag har vant mig vid det. Det som bekymrade mig mer var fortsättningen. När den säkert helt förträffliga ungdomen räckte fram min kaffekopp sa jag artigt ”tack”, som man gör. Och då kom hennes svar: ”Ingen fara.”

Jag vill så gärna tro att det är en felhörning (enhörningens avlägsna släkting) som resulterar i det där ”ingen fara”. Kanske tyckte hon att jag sa ”förlåt”? Som i: ”Förlåt att jag störde dig med min fåniga beställning när du satt och googlade.” Men tyvärr har jag hör det där i flera sammanhang. Man säger ”tack” och får svaret ”ingen fara”. Det är därmed som om biträdet liksom vill låta påskina att det inte gör något alls att man kommer och ber dem utföra det arbete de är anställda för. Fast man kanske ändå borde skämmas lite för att man stör. Mycket raffinerat, på min ära.

Eller handlar det möjligen om att lugna kunden? Utstrålade jag kanske en nervositet som kunde tolkas som att jag kände oro över att behöva sitta där och dricka kaffe? Kanske utläste hon i min vilda blick en rädsla för att kaffet skulle vara förgiftat? Eller för att koppen var bemängd med SARS-CoV-2? Eller för att kvinnan med barnvagn i lokalens hörn tillhörde Södertäljenätverket och ville mörda mig? Var det alltså ett utslag av ren välvilja? Problemet är bara att en människa som helt opåkallat väser ”ingen fara” till en annan mycket väl kan ha en allt annat än lugnande inverkan på en i övrigt någorlunda stabil människa.
”Ingen fara.” Ja, jag vet inte…
Jag var ju bara så förskräckligt kaffesugen, och så blev det så här. Det ska tydligen inte vara lätt att dricka kaffe.

Read Full Post »

QuattroJag ålyssnade i morse ett radioprogram där det omtalades att ganska många människor tydligen – medvetet eller omedvetet – lägger upp mat på tallriken i en särskild ordning. Man börjar med kolhydraterna (ris, potatis eller vad det nu kan vara) och placerar dem till vänster. Därpå tar man proteinerna och lägger dem till höger. Salladen eller grönsakerna får till sist sin plats högst upp på tallriken. Man kan ju undra var det här bruket kommer ifrån. Man kan också fundera över om uppläggningen ser annorlunda ut om man är vänsterhänt. Eller när man, som jag, är högerhänt i alla sammanhang utom när det gäller ätning. Nå, det får vara hur det vill med den saken. Kanske står det någonstans i någon etikettbok från 1940-talet att det ska vara på det sättet och helt säkert har jag i så fall missat det.

Jag kom dock på den snillrika idén att man kringgå det här problemet med upp och ner och höger och vänster på tallriken genom att alltid äta pizza, vilket jag även dristade mig att skriva på radioprogrammets Facebook-sida. (Så här i efterhand inser jag att jag kunde ha föreslagit soppa eller pannkakor också.) Jag konstaterade raskt att ingen brydde sig om mitt geniala inpass, utom en person som tyckte att det var roligt – och en person som, naturligtvis, hade invändningar mot det där med pizzan. Det är alltid någon som har invändningar. Hon hävdade att hon och hennes kolleger nyligen hade kommit fram till att man vid spisning av quattro stagioni ska börja med ”våren”, alltså musslorna. Jaha. Nu hör det till saken att jag vid mothugg blir lite bitter och måste börja nysta i saker och ting för att reda ut hur det egentligen förhåller sig. Nu är jag färdignystad och kan presentera resultatet.

Pizza alle quattro stagioni betyder alltså de fyra årstidernas pizza. Varje årstid representeras av en ingrediens och ska traditionellt sett vara åtskild från de andra. Man skulle kunna säga att det är fyra pizzor i en. Det ska naturligtvis inte vara vilka ingredienser som helst, utan sådana som är typiska för respektive årstid, annars faller hela idén. Nu är det lite omdiskuterat var pizzan som företeelse har sitt ursprung, men jag väljer i det här fallet att gå till uppgifter från Italien – i synnerhet som namnet på pizzan är italienskt. Då finner jag med hjälp av mina rudimentära kunskaper i det ädla italienska språket att följande ingredienser brukar användas: svamp (hösten), skinka eller oliver (vintern), kronärtskocka (våren) och tomater eller basilika (sommaren).

Men vänta nu… Hävdade inte den tidigare nämnda personen att våren symboliseras av musslor? Jo, just det. Men var kommer då musslorna in i bilden? Är det möjligen så att en svensk quattro stagioni skiljer sig från en italiensk? Ja, så är det helt uppenbart. Dock visar det sig vara svårt att hitta ett svenskt ”standardrecept” på quattro stagioni. Någon hävdar att det ska vara räkor, svamp/feta, skinka och oliver/salami. En annan menar att det ska vara räkor, skinka, musslor och champinjoner. En tredje anser att det ska vara skinka, champinjoner, räkor och kronärtskockor. Man kan i alla fall konstatera följande: Om grundregeln är att varje årstid ska representeras av en för årstiden typisk ingrediens så får man naturligtvis problem i ett land som Sverige – åtminstone om man vill göra en lokal variant. Då skulle man kunna tänka sig: svamp (hösten), varm choklad med vispgrädde (vintern), tussilago (våren) och jordgubbar (sommaren). Frågan är bara om det är gott.

Hur som helst så tycks det som om de flesta pizzerior (jag har inte kollat alla, men i alla fall ett tiotal) har räkor och musslor som två av ingredienserna. Men vilken årstid är musslor representativa för? Och räkor? Vet någon överhuvudtaget vilken ingrediens som ska representera vilken årstid? Ligger ingredienserna på en svensk quattro stagioni alltid i rätt ordning? Det uppstår väldigt många frågor här, och det är väldigt svårt att hitta några svar. I ett nätrecept skrivs det faktiskt rent ut att det där med årstiderna och ingredienserna är ett oklart kapitel.

Men låt oss anta att någon har bestämt att musslorna representerar den svenska våren. Och låt oss även anta att det är viktigt var våren/musslorna befinner sig på pizzan i relation till den som äter. Då antar jag, även om det inte uttryckligen sägs, att musslorna ska ligga snett upp till höger. Vi har ju av någon anledning en tendens att se året som en cirkel med nyår vid klockan tolv. Då ska man alltså, enligt reglerna, sträcka sig över hela pizzan och börja karva i övre högra hörnet. Hur praktiskt är det? ”Men man kan väl vrida tallriken så att våren kommer nere vid klockan sex?” säger någon då. Ja, det kanske man kan, men det är ju inte rätt. Alla årstider hamnar fel och totalt kaos uppstår.

Och vad inträffar om man anser att årstiderna inte börjar med våren, utan med hösten? Det där med att sätta våren först är ju faktiskt bara en konvention. Och vad händer om man i stället följer kyrkoåret? Jo, då måste man ju faktiskt börja med att äta vintern. Det är också nödvändigt att ta med ännu en aspekt i beräkningen: Tänk om pizzabagaren är en lurifax och spjuver som lägger ingredienserna i fel ordning! Eller om Internationella pizza-akademien plötsligt bestämmer att musslor på en svensk quattro stagioni från och med nu ska symbolisera vintern! Och glömmer berätta det för de pizzaätande svenskarna. Ska man då fortfarande börja med musslorna?

Nu börjar det bli absurt, vilket förstås är meningen. Ty då förstår man nog att idén att man ska börja med musslorna/våren när man äter en quattro stagioni bara är ett fånigt påhitt. Man får äta i precis vilken ordning man vill och det går alldeles utmärkt bra att ha hösten vid klockan sex. Man kan också strunta i hela det här årstidstramset och i stället beställa en capricciosa – som i princip innehåller samma ingredienser fast i en enda salig röra. Slutsats: Pizza är – möjligen med undantag för calzone – en utmärkt rätt om man vill slippa ifrån det där problemet med var på tallriken proteinerna respektive kolhydraterna ligger. Och därmed basta!

(En pizzeria på Hantverkargatan i Stockholm har cinque stagioni på menyn.
Fem årstider! Jobbigt.)

 

Read Full Post »

skruvarI samband med Fars dag avslutade den politiska chefredaktören på Svenska Dagbladet en ledarartikel på följande vis:
”Som Tage Danielsson sade apropå föräldraskap:
Pappa bli kan varje herre
Vara det är mycket värre”
Det är en slug formulering, och då syftar jag inte på själva versen. Att påstå att någon har sagt något är mycket tryggare än att påstå att någon har skrivit något, eftersom det är svårt att kontrollera vad någon har sagt under ett liv. Men skribenten i fråga lurade åtminstone mig att tolka det hela som att Tage Danielsson var upphovsman till den lilla versen. Jag vet dessutom att jag inte var den ende som blev lurad. Versen spreds glatt över Internet med Tage Danielsson som upphovsman medan jag tänkte: ”Nej, nej, stopp och belägg. Det där har han definitivt inte skrivit.” Jag visste nämligen att versen fanns tryckt i en bok av Pekka Langer från 1954 – och jag förutsatte därför att det var han som låg bakom den. Dock gav ytterligare forskning vid handen att det knappast heller var herr Langer som var upphovsmannen. En teori gör gällande att det är Axel Wallengren, alias Falstaff, fakir, som har författat den svenska varianten av versen. Den går nämligen tillbaka på ett tyskt alster skrivet av Wilhelm Busch (1832-1908):
Vater werden ist nicht schwer
Vater sein dagegen sehr
Till saken hör att Axel Wallengren arbetade som Aftonbladets korrespondent i Berlin och mycket väl kan ha kommit i kontakt med Buschs vers.
Jag kunde naturligtvis inte låta bli att kontakta Svenska Dagbladet, och fick till svar att ledarskribenten medvetet valt sin formulering, eftersom hon inte kunde belägga att Tage Danielsson hade skrivit versen. Frågan är om hon kan belägga att han vid ett enda tillfälle har sagt nämnda ord.

För ett par år sedan spreds på Internet en fyndig vers med titeln ”Invandrarna”. Första versen ser ut så här:
En kommer hit för att fly från nöden
En kommer hit för att undgå döden
En kommer hit av terror tvungen
En kom hit för att gifta sig med kungen
Vad var det med det då? Jo, det hävdades att det var Tage Danielsson som var upphovsmannen. Humanism och humor i skön förening. Typiskt Tage Danielsson. Underbara Tage. Etcetera. Men efter ett tag började en dementi spridas, skriven av den verklige upphovsmannen – en karl som heter Bosse Parnevik. Nämen hoppsan. Han kände sig visserligen smickrad över felattribueringen, men rätt ska ändå vara rätt.

Häromdagen publicerades på Facebook något som med lite god vilja kan kallas en vers:
Livet är en kamp
kampen är en häst
hästen är en dragare
dragaren är ett stadsbud
stadsbudet är en knöl
knölen är en potatis
alltså är livet en potatis
Ska vi gissa vem som angavs som upphovsman? Tage Danielsson, naturligtvis!
Men det här är en harang som (ironiskt nog) brukar användas som exempel på felslut, närmare bestämt det som kallas ekvivokation.
Vem som har hittat på exemplet är det nog ingen som riktigt vet – men eftersom det är lite underhållande så måste det väl vara Tage Danielsson? Jag dristade mig att påpeka att det nog inte är herr Danielsson som är upphovsman – och fick ett svar som löd: ”Det spelar ingen roll.” Det är ett lite märkligt svar, med tanke på att versen publicerades i en grupp som handlar om Hasse och Tage.

Nåväl. Vart vill jag komma? Jo, jag tycker att det jag har redogjort för här är lite bekymmersamt. Dels är det märkligt – och lite lustigt – att olika litterära alster och citat närmast per automatik tillskrivs Tage Danielsson. Det är som om det finns en föreställning om att Tage är synonymt med saker som kombinerar humor, klokskap och humanism. Som om han har monopol på det. Dels är det oroväckande att man inte ens när det gäller en dylik (relativ) småsak orkar, bryr sig om eller tänker på att ägna sig åt källkritik. Om man gör en enkel googling så kan man konstatera att det finns en eller två källor som anger Tage Danielsson som upphovsman till den första respektive den tredje versen ovan. Räcker det? Nej. Varför är det ett bekymmer? Jo, för att det uppenbarligen är extremt enkelt att få många människor att tro att en viss person är upphovsman till ett citat, en dikt eller en artikel. Och det vill jag mena är väldigt farligt. Jag är ganska säker på att jag själv skulle kunna fabricera ett citat eller skriva en vers och få folk att tro att det är Tage Danielsson som har sagt eller skrivit det. Det är bara att skriva ”Av Tage Danielsson”.

En annan aspekt på det hela är att en felattribuerad text, eller ett citat, gör att den förmente upphovsmannen plötsligt kan tillskrivas en åsikt som han eller hon kanske inte har och aldrig skulle drömma om att ha. Och samtidigt fråntas den verklige upphovsmannen äran av att ha författat texten eller sagt något klokt. Jag ber om ursäkt, men jag anser verkligen att det ”spelar roll” vem som anges som upphovsman och jag önskar verkligen att folk i allmänhet kunde ägna sig lite mer åt kritiskt tänkande. Så svårt är det inte.

Jag avslutar med ett favoritcitat av Tage Danielsson:
”I dag delar vi på arbetsbördorna:
Jag känner mig lite yr och snön gör det.”

Read Full Post »

Konditori1 (2)I den förort där jag framlever delar av mina dagar och de allra flesta nätter finns ett konditori med röd neonskylt. Det är ett riktigt konditori där man kan få en kopp bryggkaffe utan att göra sig till. Man säger en kopp kaffe och får en kopp kaffe. Det kostar, tror jag, tjugofyra kronor och då ingår påtår. Troligtvis ingår även tretår om man skulle vara av den ullen, men av den ullen är jag oftast inte. Man hämtar sitt kaffe själv. Därför ingår förmodligen även fyrtår, för det är ju ingen som kontrollerar den saken. Dock finns det ingen toalett, så varken tre- eller fyrtår är väl att rekommendera.

Detta riktiga konditori nådde jag från min förra bostad på två minuter, från dörr till dörr. Jag tog förvisso aldrig tid. Det är en uppskattning. Förmodligen hade jag kunnat nå det på en och en halv minut springande, men jag är sällan så angelägen att jag springer. Om jag hade hasat fram så hade det tagit längre tid. Det egendomliga är att jag sällan nyttjade det riktiga konditoriet då jag bodde i min förra bostad. Troligen låg det för nära. Det som ligger för nära glömmer man ibland bort att se. Från min nuvarande bostad tar det kanske sex minuter att nå detta riktiga konditori, om jag marscherar raskt med kaffe i blick. Kanske är det önsketänkande. Kanske tar det i själva verket sju minuter. Det ligger i alla händelser så nära att det inte är lönt att ta bussen.

Det rör sig inte om något stort konditori. Det finns fyra bord med fyra stolar vid varje. Här ryms alltså sexton personer, vilket gör att man emellanåt måste eller bör dela bord med okända människor. Inte ens jag anser att det är särskilt farligt. Om det vore farligt skulle ryktet ha spritt sig och ingen skulle gå dit. Akten eder för Årsta Konditori! Så säger ingen. Jag tror inte att någon enda människa har sagt så sedan 1950-talet då rörelsen startade. Förvisso vet jag inte säkert att rörelsen startade då, men jag förutsätter det. Det ser nämligen ut så och det vore en stor förlust om det slutade se ut så.

Bakom glas- och trädisken står en jovialisk människa och tar emot beställningar och om man inte vet vad saker heter så går det utmärkt bra att peka på vad man vill ha. Lite som i de kiosker som väl knappt finns längre, när man för mycket länge sedan skulle handla smågodis för två kronor. En sån kaka och en sån kaka, men inte en sån kaka. När det inte är så många kunder går den jovialiska människan ut i själva bageriet och samtalar med någon kollega på ett språk som jag inte riktigt förstår. Det kan möjligen vara bageriska eller konditoriska. Sak samma, jag har inte med det att göra.

Det riktiga konditoriet i Årsta är en institution. Jag påstår det med viss tvekan, eftersom institution är ett ord som ibland har en lite dålig klang, som i ”Han sitter på institution”, men här använder jag det i en mycket positiv bemärkelse. Jag kan inte tänka mig att någon vill att det ska ersättas av ett kafé tillhörigt en kafékedja som säljer maskerat kaffe för människor som inte tycker om kaffe. Jag kan i alla fall absolut inte tänka mig att någon som är bosatt i den förort där jag är bosatt skulle vilja det. Ett konditori ska vara besjälat och det är det riktiga konditoriet i min förort. Annars skulle jag inte kalla det för riktigt konditori.

Om man har tur när man sitter på konditoriet och dricker en kopp kaffe och kanske äter en bulle så kan Göran Greider titta in. Om man tillhör den del av befolkningen som inte uppskattar Göran Greider så kanske man undrar vad jag menar när jag säger ”om man har tur”. Jag kan då avslöja att man inte behöver sympatisera med hans politiska åsikter för att tycka att han är ganska rolig att titta på. Men allt är förvisso relativt. Denna gråa lördag i december har jag dock inte tur. Det enda anmärkningsvärda som händer är att en människa kommer in och köper med sig en brie- och salamismörgås. Det är i sig inte så anmärkningsvärt. Men när han går säger den jovialiska människan bakom disken ”Hej då, ha det bra”. Varpå smörgåsköparen säger ”Tack, ha det bättre”. Och jag funderar fortfarande på om det var roligt, arrogant eller löjligt sagt. Ett besök på ett riktigt konditori kan alltså ibland leda till grubbel. Det var väl egentligen det jag från början ville säga. Det eventuella grubblet ska man dock inte låta sig förskräckas av. Gå in, och du skall bli belönad.

Read Full Post »

Så händer det sig att jag mitt under en färd med tunnelbanan får för mig att jag har fått en sten i skon. Det känns så. Stenen är av en storlek som inte direkt ställer till besvär, men som likväl är irriterande. Lite som en människa som inte kan låta bli att spela på läppen en gång i kvarten, men som i grunden är snäll och trevlig. Så länge jag bara står där ställer den inte till besvär. Det är dock svårt att veta om den kanske blir outhärdlig så fort jag kommer till Gullmarsplan och ska förpassa mig uppför trappan och ut till en förhoppningsvis snart avgående buss. Det får man se. Men just nu är den, låt oss säga, fullt överkomlig.

Detta får mig att fundera över skostenar. Känslan av att ha en sten i skon känns märkvärdigt ovan, vilket kan ha sin förklaring i att jag inte kan minnas när jag senast hade en sten i skon. Sand kan hitta in i skon ibland, men då främst på sommaren när man har begått dumheten att gå på en strand med kanske lite för öppna skor. Eller om man möjligen har dristat sig att bada ett par varma fötter i havet och sedan försöker krångla på sig skorna. Eller både och. Det ena utesluter sannerligen inte det andra.

Ja, jag finner mig nu undra om det inte är så att man hade fler stenar i skorna förr än man har nu. Kanske inte nödvändigtvis fler, det vill säga samtidigt. Men man hade det betydligt oftare. Bestämt är det så. Men vad skulle det kunna bero på? Jag ser två huvudalternativ. Det första: Skorna förr var av en annan art. Jag vill inte påstå att de var sämre, ty då känner sig säkert någon stolt skomakare kränkt, men de var annorlunda. Det andra: Man vistas inte längre i miljöer där man riskerar att få en sten i skon. Om nu ”riskerar” är rätt ord i sammanhanget. Det kan av somliga ses som ett kränkande ordval, emedan människor är olika och det inte är helt otänkbart att det finns de som faktiskt uppskattar att få en sten i skon emellanåt. Kanske som en påminnelse om att man lever. Eller för att man känner ett behov av att på något sätt straffas.

Var det då en lyckligare tid när man oftare fick en sten i skon? Var det en finare tid? En tid då det största bekymret kanske var om man fick just en sten i skon? Ett slags folkhems-sten-i-skon-tid. I våra dagar finns det ju så mycket annat att oroa sig för, till exempel nedgången på börsen och dödsskjutningar och transfetter i fredagsmyschipsen och att både Arne Weise och Bengt Feldreich är döda och hur ska det då kunna bli jul? Och kanske är det just därför som vi så sällan drabbas av stenar i skorna? För att vi inte ska bli överväldigade. Men det skulle i så fall innebära att det minskade antalet stenar i skorna antingen har med evolutionen eller en ingripande gudom att göra. På något sätt känns det futtigt om det skulle vara så. Större saker, javisst! Men inte en sten i skon.

När tåget så närmar sig Gullmarsplans perrong och jag ursäktar mig fram till utgången mellan mobiltelefontittande zombier och fyllerister så hinner jag fundera mycket på hur det ska kännas att gå med en sten i skon. Är det nu den hittills nästan behagliga förnimmelsen av stenen ska förvandlas till en outhärdlig smärta som får mig att göra en obehaglig min som kanske skrämmer slag på något stackars barn som sedan gråter ända till Farsta? Är det nu jag ska utbrista i ett stön som av somliga skulle kunna uppfattas som stötande? Men nej. Till min besvikelse tycks stenen vara borta. Var det en fantomsten från en svunnen tid? Var dess syfte kanske att för ett ögonblick få mig att tycka synd om mig själv? Jag har inga svar. Jag vet bara att denna måhända inbillade sten har fått mig att skriva 694 ord till i stort sett ingen nytta alls. Likväl var det nödvändigt för att bearbeta detta tillfälliga vardagstrauma.

Read Full Post »

Jag återvänder till föregående ämne. En amerikansk artist har nu tillsammans med två andra personer fått en villkorlig dom för att de har misshandlat en fjärde person på en gata i Stockholm i juni. Jag tänker fortfarande inte lägga mig i skuldfrågan – sådant har vi domstolar till – och domstolen menade att de är skyldiga. Jag är fortfarande mest bekymrad över de egendomliga attityder som tycks finnas i Sverige, men också uppenbarligen i USA. Det senare förvånar mig i och för sig inte särskilt mycket.

Tillåt mig att upprepa något av vad jag dristade mig att skriva förra gången: I flera olika sammanhang hörde jag människor uttrycka att det var pinsamt att polisen grep artisten i fråga. Det var ännu pinsammare att han blev häktad och åtalad. Ja, Sverige gjordes ”till åtlöje” internationellt genom gripandet. Jag begrep inte den åsikten då och jag begriper den inte nu. Är det någonsin pinsamt att polisen utreder ett misshandelsfall?

Vidare innebar tydligen gripandet och häktningen slutet på artistens karriär. För ingen vill väl lyssna på en artist som har kommit i klammeri med rättvisan? Eller menades kanske att ett eventuellt fängelsestraff på max sex månader skulle göra att artisten fullständigt glömdes bort? All uppmärksamhet pekar snarare på det motsatta; att folk som aldrig har hört talas om honom och som aldrig skulle ha gjort det nu vet precis vem han är. Ingen PR-kupp i världen hade kunnat vara mer lyckad än ett misshandelsåtal.

Det var också rysligt synd om ”grabben” (han är 30 år), eftersom han nu tvingades ställa in en hel radda planerade konserter som tydligen skulle ha inbringat motsvarande 16 miljoner kronor. För det första har jag lite svårt att tycka synd om någon som kan tjäna 16 miljoner kronor på några veckor. För det andra går det säkert att arrangera nya konserter. (Ja, man kanske kunde ha låtit honom fortsätta sin turné, men nu ansågs det att det förelåg en flyktrisk och där får man ånyo förlita sig på den professionella bedömningen, inte på något löst amatörtyckande.)

Så hördes röster som menade att åtalet mot artisten, och en eventuell fängelsedom, skulle innebära dödsstöten för utländska artisters besök i Sverige. Ingen utländsk artist skulle nu ”våga” turnera i Sverige. Va? Det kan möjligen vara den konstigaste åsikten av alla i hela den här soppan. Det man förmodligen har missat att förstå då är att artisten i fråga inte greps och åtalades för att han är artist. Det är inte straffbart att vara artist i Sverige, i alla fall inte vad jag vet. Han greps för att han var misstänkt för misshandel. Om exempelvis en byggnadsarbetare från Polen blir misstänkt för misshandel i Sverige så innebär inte det att andra byggnadsarbetare behöver vara rädda för att komma hit. Eller är det kanske jag som har missförstått alltihop? Det kanske har varit allmänt känt bland utländska artister att det är helt oproblematiskt att misshandla folk i Sverige, och att det nu plötsligt inte är acceptabelt längre? Åh nej! Ett privilegium har tagits ifrån dem! Är det därför de nu inte vågar besöka Sverige längre?

Och så har vi då det här med de amerikanska reaktionerna. Några polare till artisten lovar högtidligt att aldrig sätta sina fötter i Sverige. Kanye West och nån Kardashian-människa finner det helt absurt att deras kompis artisten skulle kunna vara skyldig till misshandel och beslutar att rädda honom från det elaka Sverige genom att ringa och prata med president Trump. Denne har förmodligen aldrig hört talas om artisten. Men han ser förstås en möjlighet att skaffa sig billiga politiska poäng och ringer i sin tur till den ”mycket begåvade” statsminister Löfven, som försöker förklara, uppenbarligen för tämligen imbecilla öron, att politiker i Sverige inte kan lägga sig i domstolarnas arbete. Trump blir ”mycket besviken” och har nog ytterst svårt att förstå att saker och ting fungerar annorlunda här än i världens bästa land, USA.

När så artisten släpps ur häktet och tillåts åka hem till USA så är president Trump bästis med både honom, Kanye West och Kardashian-människan i säkert ett par dagar. Därtill träder ett antal människor fram, inklusive de ovan nämnda, och hävdar att det var tack vare deras påtryckningar som artisten släpptes. Det är ju inte den enda lögnen i den här historien. Det framfördes som bekant ett antal sköna lögner om livet på Kronobergshäktet också, utsagor som senare dementerades av artisten själv. Det ska han faktiskt ha en eloge för.

Nu undrar jag lite stillsamt vilket beteende som var mest pinsamt? Det som den svenska polisen och det svenska rättsväsendet ägnade sig åt? Eller det som artistens kompisar och president Trump sysslade med? Till skillnad från artistkollegerna som lovat att aldrig komma till Sverige lovar artisten att han absolut kommer att återvända till Sverige för att ge konserter. Det tyder i alla fall på något slags mognad och kanske en insikt om att man faktiskt inte blir häktad i Sverige bara för att man är artist, vilket alltså många andra tycks tro.

P.S. I januari 1980 greps Paul McCartney i den japanska tullen sedan man hittat marijuana i hans bagage. Han hade köpt grejerna i New York och tyckte att de var ”för bra för att spola ner i toaletten” och tog därför risken, trots vetskapen om Japans mycket hårda antidrog-policy. Han riskerade att dömas till sju års fängelse. Efter nio dagar i häkte släpptes han och utvisades. De elva planerade konserterna, som skulle ha gett inkomster på cirka en miljon pund, fick ställas in. McCartney erkände att smugglingsförsöket var något av det dummaste han gjort, och så var det bra med det. Det har gått ganska bra för honom även efter häktesvistelsen.

Read Full Post »

I sommarstiltjens Sverige blir en amerikansk artist gripen av polisen och häktad, misstänkt för att ha gjort sig skyldig till grov misshandel. Skuldfrågan är ännu inte utredd. Mycket tyder på att han blev provocerad, fick nog av provokationerna och tappade humöret. Men en misshandel är ändå en misshandel. Det duger nog inte riktigt att säga som man gjorde när man var liten: ”Men det var faktiskt han/hon/den/det som började!” Jag ska inte gå in på skuldfrågan. Den är som sagt inte utredd ännu, och det är inte min sak att göra det.

Men det märkliga är att många röster genast hördes som i princip sa: ”Men så pinsamt. Fattar inte polisen att de gör sig själva och Sverige till åtlöje?” Varför det? För att det är en amerikansk artist som har blivit gripen? För att han är känd? För att han är amerikan? För att han gör ”schyst musik”? Ska man alltså göra skillnad på folk och folk för att inte göra Sverige till åtlöje internationellt? Jag måste erkänna att jag inte förstår resonemanget.

Låt oss göra ett litet tankeexperiment. Ponera att den som stått för den eventuella grova misshandeln i stället var en polsk folkmusiker, välkänd för alla som vet något om folkmusik, men okänd för alla andra. Ponera att han hade blivit gripen och häktad. Skulle det också vara pinsamt? Skulle det skrivas mängder med artiklar i tidningarna? Nja, kanske inte, va? Ponera sedan att det i stället är en rysk turist vid namn Sergej som åker dit för grov misshandel och att det på något outgrundligt vis blir känt för allmänheten. Ja, då kan jag sätta en slant på att folk skulle säga: ”Låt honom ruttna i fängelset.” Men nu är det en stackars artist som går miste om massor av pengar för att han tvingas ställa in sin turné. Och då är det plötsligt pinsamt att han blir häktad.

Så sprids uppgifter om att artisten behandlas fruktansvärt illa i häktet och att maten är oätlig och vattnet odrickbart. Leif Mannerström kallas in och får – med utgångspunkt från rätternas namn (!) – bedöma kvaliteten på maten. Ja, namnen (cowboysoppa?) är både obegripliga och lustiga, vilket de ju aldrig är på pretentiösa restauranger, men det säger ju ärligt talat absolut ingenting om matens kvalitet. (En gång åt jag ”havande falukorv med grönt mos” – och det var inget fel på det.) Mannerström ”sågar” häktesmaten, men han har tillräckligt mycket skinn på näsan för att säga:
”Ska jag vara ärlig, så bryr jag mig egentligen inte. Man får ta seden dit man kommer. Hittar man på djävulstyg, om han nu har gjort det, så är det som det är. Han är förmodligen snart ute, och då får han äta den maten han vill.”

Men nu har vi kommit till det ofrånkomliga: Andres Lokko uttalar sig i Svenska Dagbladet om det skedda i en av de egendomligaste krönikor jag har läst. Rubriken? Synen på ASAP Rocky visar hur pinsamma vi är. Herr Lokko börjar visserligen med att säga att han inte ska uttala sig i den juridiska frågan, vilket är utmärkt. Men det är ändå inte det som bekymrar honom. Nej, han tycker att folk ”koketterar med” att de aldrig har hört artisten ifråga och inte ens har hört talas om honom. Ja, det är till och med ”obegripligt, att inte varenda kotte i det här landet kan ASAP Rockys Skepta-samarbete med den underbara flöjtsamplingen i ‘Praise the Lord’, en av 2018 års bästa och största hits, utantill.” Hej, Andres Lokko. Välkommen ut i verklighetens Sverige. Jag törs väl knappt säga det, men för mig är det obegripligt att en människa kan tycka att en sådan sak är obegriplig.

Herr Lokko går sedan vidare och menar att det är ”humor” att den häktade artisten bjuds på mat med så knasiga namn som cowboysoppa och Bostonrutor, men undrar sedan om det skulle vara ”lika vedertaget roligt” om exempelvis Ed Sheeran skulle serveras samma rätter om han nu skulle råka hamna på häktet. Nej, herr Lokko tror inte det, för Ed Sheeran är ju ”ungefär som vi”. Men vänta nu… Det är alltså enligt Lokko ”humor” att en svart artist serveras rätter med knasiga namn i häktet, men det skulle inte vara det om en vit artist fick det? Nu måste jag erkänna att jag inte riktigt förstår – igen.

Sedan blir det av någon anledning dags att attackera de 60 000 människor som var och lyssnade på Metallica på Ullevi häromdagen. Det visar sig enligt Lokko vara ”ett utmärkt exempel på hur nedärvd raggarkultur på vodka och elefant-öl ställs mot ASAP Rockys kosmopolitiskt och modemedvetet moderna musik som föredrar legaliserad marijuana”.
Men vänta nu en gång till… Vadå ”ställs mot”? Kan inte båda företeelserna få existera samtidigt? Eller måste 60 000 Metallica-fans omskolas till att börja tycka om kosmopolitisk och modemedveten (?) modern musik som föredrar legaliserad marijuana. (Hm… Musik som föredrar marijuana?) Vad fadringen menar karln? Är det alltså finare att lyssna på rap än att lyssna på hårdrock? Är alltså legaliserad marijuana mer sofistikerat än vodka och elefant-öl? För tredje gången erkänner jag gärna att jag inte riktigt förstår.

Ja, Andres Lokko tycks vara väldigt bekymrad över att vi svenskar är så oerhört omoderna. (Utom han själv då, får man förmoda, och de som känner till den underbara flöjtsamplingen i ”Praise the Lord”.) Han säger det rent ut. ”Vi är överlag så djupt omoderna att vi nog faktiskt förtjänar de kristdemokratiska ödlehärskare som vill införa sin obehagliga världsordning från förr.” Jaha, det var vad det hela landade i.

Det är märkligt nog både lätt att skratta åt alltihop och att hålla sig för skratt. Samtidigt. Det allvarliga och skrämmande är att många tycks anse att polisen gör sig själv och Sverige till åtlöje när de griper en känd amerikansk artist som eventuellt har gjort sig skyldig till brott. Det allvarliga är att det tydligen anses att man ska göra skillnad på folk och folk. Det roliga är Andres Lokkos förvirrade och bekymrade krönika – och de tre rapartister som på fullt allvar tror att de på något sätt straffar Sverige genom att hota med att aldrig någonsin sätta sina fötter i landet. ”Om ni inte släpper vår kompis så tänker vi inte spela i ert land.” Moget.

Read Full Post »

Older Posts »