Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Allmänt’ Category

Om jag nu rannsakar mitt minne och går tillbaka ett par hundra år i tiden så tror jag att det fanns dagar då campinglivet framstod som en dröm för mig. Tänk att sommartid få dra åstad till nästan vilken plats som helst och bara njuta av ljumma badvikar och grillkorv och påsar med ett mystiskt pulver i som vid utrörande i vatten blev en färgglad och god dryck som förmodligen är förbjuden i dag. Det fanns något lockande i det. Jag tror att den drömmen var baserad på camping i tält. Men jag vill minnas att några av mina klasskamrater och grannar även hade husvagn, och det ska erkännas att jag nog var lite nyfiken på hur husvagnslivet tedde sig också. Men jag minns även att jag någon gång fick tillfälle att titta in i deras hus på hjul och då konstaterade att de var varma och kvava och luktade lite konstigt. Men ändå! När man såg grannen koppla på husvagnen bakom bilen och fara iväg så visste man inte riktigt vart de tog vägen. Världen låg öppen för dem och världen är så stor, så stor, Lasse-Lasse-liten.

Jag har nu inom loppet av några dagar tillbringat två nätter på två olika campingar i Ångermanland. Inte i tält. Inte i husvagn. Inte i husbil. Utan dels i en så kallad övernattningsstuga och dels på ett så kallat vantell. Jag vet inte hur etablerat det senare begreppet är – kanske är det en fullständig självklarhet i campingsammanhang – men det är alltså ett mellanting mellan vandrarhem och hotell. Båda tillhörde dock campingar och jag fick därför tillfälle att i viss mån studera campinglivet. Övernattningsstugan innehöll sängar, ett bord, några stolar, ett kylskåp och en kokplatta. Inget vatten. Ingen toalett. Ingen dusch. Ville man nyttja dylikt så fick man pallra sig iväg kanske 70 meter till ett så kallat servicehus. Vantellet visade sig vara en ombyggd vårdcentral med tillhörande läkarbostad och där bestod övernattningslokalen av en spatiös och något kitschigt inredd trerumslägenhet med dusch och fullt utrustat kök.

Men det var själva campingen det skulle handla om. I det ena fallet var campingområdet litet och låg invid en vacker sjö. I det andra fallet var det mycket stort och låg vid havet. Båda campingarna föreföll vara välskötta och välorganiserade, men medan den mindre gav ett gemytligt intryck så kändes den större mer som ett läger för människor med en gemensam ideologi. Det kändes lite märkligt att befinna sig där. Och det väckte en del frågor kring campinglivet som fenomen. Vilka är det som väljer att semestra på en camping? Visst, en del människor åker förstås runt med sina husbilar eller sina husvagnar och övernattar på olika ställen. (”Man ska ha husvagn – först då blir man fri”, som Galenskaparna och After Shave kvad.) Men det är uppenbarligen också så att det finns människor som tillbringar hela sin semester på en och samma camping. Som återkommer år efter år. Helst till exakt samma lilla markplätt. Vilka är de? Vad får de ut av det? Är det igenkännandets glädje? Tål de inte att se något nytt? Försöker de återuppleva någon form av lycka som de en gång har känt på just den platsen?

Jag undrar också om campinglivet går i arv från generation till generation. Jag kan tänka mig att man som liten tycker att det är rätt kul att vara på en camping och träffa nya kompisar från någon annan långt bort belägen ort, kompisar som man aldrig skulle ha träffat annars. Men jag kan också tänka mig att man någonstans i tonåren blir enormt less på att följa med sina föräldrar på campingsemester och svär på att aldrig, aldrig, aldrig själv campa. Och så bildar man familj och upptäcker plötsligt att man har köpt husbil eller husvagn för att det liksom sitter i generna. Jag vet inte, men jag inbillar mig att det kan vara så. Det kan förstås finnas människor som inte har någon campingtradition alls som ändå längtar efter att skaffa en husbil eller husvagn. Kanske av praktiska skäl. Kanske för att det erbjuder en möjlighet att på ett smidigt sätt semestra i Sverige om man exempelvis inte har råd eller lust att åka utomlands eller ta in på hotell någonstans. Å andra sidan är förstås varken husbilar, husvagnar eller campingplatser gratis – och påtagligt ofta är den bil som används till att dra husvagnen av ganska fräsig modell.

Så det är nog något annat som lockar som jag har lite svårt att begripa. Något som gör att man accepterar att använda gemensamma duschar och toaletter som är allt annat än fräscha; duschar och toaletter som är utrustade med högtalare som vrålar ut någon hipp musikradiokanal, gissningsvis för att dölja alla oönskade och besvärande ljud enär det är extremt lyhört. Ja, även klockan tre på natten kungör Per Gessle via högtalarna att han går och fiskar, om man nu nödgas uppsöka inrättningen så dags. Ja, det finns uppenbarligen något som gör att man accepterar att ibland lyxa till det lite på områdets för all del hyfsade restaurang, dit folk kanske mest går för att dricka Irish coffee och bli fulla. Jag vet verkligen inte vad detta något är. Och kanske vill jag inte riktigt veta det heller. Men om det handlar om frihet så förefaller det som om det ändå är en väldigt begränsad frihet. Man kan visserligen sticka därifrån precis när som helst och uppsöka nya jaktmarker – men det verkar som om man ogärna gör det. Förmodligen kommer detta alltid att vara en gåta för mig. Men om det inte är en gåta för camparna själva så nöjer jag mig med det. Om de förstår tjusningen med det och jag inte gör det så är det okej. Vi lever trots allt, än så länge, i ett ganska fritt land.

 

Annonser

Read Full Post »

Det talas mycket om källkritik numera. Det talas om att man faktiskt bör ha en kritisk inställning till det mesta i dagens samhälle. Det kanske äger sin riktighet, även om det ibland känns som om vi i allmänhet är onödigt paranoida. Samtidigt finns det saker som vi av någon anledning helhjärtat accepterar utan så mycket som ett uns av kritiskt tänkande. Ja, jag tänker förstås på sång-och-danslekar. Kanske inte så mycket lekarna i sig, och kanske inte ens så mycket musiken. Men texterna! Herregud, varför är det ingen som protesterar? Jag misstänker att det fungerar på samma sätt som med lögner; upprepas de tillräckligt ofta så betraktas de plötsligt som sanning. Alltså: Om man hör en text tillräckligt många gånger så blir den fullständigt naturlig, hur vansinnig den än är. Låt mig meddela några exempel.

Prästens lilla kråka skulle ut och åka
Ingen hade han som körde
Än slank han hit, än slank han dit
Och än slank han ner i diket

”Jaha”, säger nu den okritiske sång-och-danslekaren, ”vad är det med det då?”
Jo, jag tycker att det är en egendomlig text. Hade prästen verkligen en kråka? Jag drar mig visserligen till minnes någon figur i Saltkråkan som hade en tam korp, men jag har alltid betraktat den som ett fantasifoster ur Astrid Lindgrens fatabur. Nå. Om vi nu förutsätter att prästen verkligen ägde en kråka så inställer sig nästa fråga: Varför skulle den ut och åka? Och varför hade han (ty tydligen var det en han) ingen som körde? Var det ingen som hade lust? Eller var alla i hushållet upptagna? Och framför allt: Varför flög inte kråkan? Det hade väl ändå varit det naturliga. Men kanske hade kråkan brutit vingen och kanske var nu kråkan tvungen att uppsöka fågelakuten medelst annat fordon. Jag förutsätter någonstans att det var häst och vagn som gällde, men det framgår ju ingenstans. Det kan lika gärna ha varit en skraltig Volvo. Men än slank han hit och än slank han dit och än slank han ner i diket. Någon vidare framförare av fordon var han uppenbarligen inte, eller också var han full. Och på så sätt hade han väl ännu större anledning att uppsöka akuten. En mycket otydlig text. (Ibland är kråkan mormors eller mosters eller prostens, men det är inte direkt någon förmildrande omständighet.)

Ritsch, ratsch, filibombombom
Filibombombom, filibombombom
Ritsch, ratsch, filibombombom
Filibombombom, filibom

Fru Söderström, fru Söderström
Fru Söderström, fru Söderström
Och lilla mamsell Ros!

Ge mig lite sodavatten, sodavatten
sodavatten, sodavatten
Ge mig lite sodavatten,
sodavatten, punsch

Här har väl ändå någon form av dumhetsgräns passerats? Vad betyder Ritsch, ratsch filibombombom? Jag är ganska säker på svaret: inte ett endaste dyft. Likväl upprepas detta nonsens som om det på något sätt vore viktigt och borde inpräntas i folks medvetande. ”I dag ska vi lära oss multiplikationstabellen! Och ritsch, ratsch filibombombom.” Nå, sen har vi ju nästa ”vers” som består av ett upprepande av en persons namn. Någon form av åkallan. Här undrar man ju vem denna fru Söderström är, och om hon möjligen hör lite illa. Varför nämns hennes namn annars fyra gånger? Och vem är den lilla mamsell Ros som liksom får vara med lite i förbigående, lite som en råttsvans som hör till men ändå inte? Uppskattar hon att bli benämnd ”lilla”? Jag tillåter mig att tvivla. Sen har vi det här med sodavattnet. Det är förstås logiskt att begäran om sodavatten upprepas sex gånger, om det nu är så att fru Söderström hör illa och dessutom förmodas komma springande med det där eländiga sodavattnet som något slags viljelös uppasserska. Men sodavatten? Ska det vara något att komma med, och i så fall varför? Och så avslutas det hela med ett kort ”punsch”. Jag kan tycka att det är lite schizofrent. Först äskas sodavatten sex gånger och så äskas plötsligt punsch! Kanske är det meningen att man inte riktigt ska uppfatta att det i själva verket är alkohol som åstundas? Ibland har dock ”punsch” förvandlats till ”bums” – förmodligen för att man icke skall inledas i frestelse. Och tänka sig, emellanåt lyder sista versen ”de tvättar sig i sodavatten”, vilket förvisso ger en logisk koppling mellan vers två och tre, men som på det stora hela bara gör texten ännu konstigare. Slänger de då på sig en sexa punsch som något slags parfym där i slutet?

Ja, så kommer vi till exempel tre (tro mig, det finns fler), och där vill jag inleda med en tråkig utläggning om att jag för ett antal år sedan översatte ett program om frihetskampen i Moçambique. Då reflekterade jag över det märkliga, och lite olyckliga, i att det allvarliga programmet avslutades med en sång som lät exakt som Små grodorna, små grodorna är lustiga att se. Varför? Jag har i min fantastiska klarsyn dels betraktat sången som löjlig, och dels som ett hån mot såväl grodor som grisar:

Små grodorna, små grodorna är lustiga att se
Små grodorna, små grodorna är lustiga att se

Ej öron, ej öron, ej svansar hava de
Ej öron, ej öron, ej svansar hava de

Koack, ack, ack, koack, ack, ack
Koack, ack, ack, ack, aa
Koack, ack, ack, koack, ack, ack
Koack, ack, ack, ack, aa

Ja, här kungörs att grodorna är lustiga att se. Lustiga är lika med löjliga, det förstår ju alla. Och löjligheten består i att de varken har öron eller svansar. Nu saknar förvisso grodor ytteröron, men de har god hörsel! Personligen tycker jag att det är huvudsaken och därmed förtjänar inte grodorna att förlöjligas på det här sättet. Den ibland negligerade andra versen kungör sedan att de små grisarna också är lustiga att se, men där sjunger man minsann att båd’ öron, båd’ öron och svansar hava de. Vad nu då? Plötsligt är grisar lustiga trots att de har både öron och svansar. Fruktansvärt orättvist.

Men vad gjorde nu denna löjliga sång i slutet av en dokumentär om frihetskampen i Moçambique? Förklaringen kom ett antal år senare, då någon påtalade att melodin till Små grodorna är snodd från en fransk soldatsång från slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet. Den är i sin tur byggd på ouvertyren till Étienne Nicolas Méhuls opera La Chasse du Jeune Henri från 1791 (men först uppförd 1797). Jag har dock lyssnat på den där ouvertyren och konstaterar att den melodi vi känner som Små grodorna inte finns med i ouvertyren, men väl en melodi som finns med i soldatsången. Komplicerat? Inte särskilt. Men hur som helst så blir det lite mer begripligt att en fransk kampsång finns med i en dokumentär om frihetskampen i Moçambique. Visserligen var landet en portugisisk koloni – inte fransk – men det kan vi lämna därhän.

Den där sången kallas hur som helst Chanson de l’Oignon, och för den som inte har gått grundkursen i franska så kan jag meddela att det är en hyllningssång till lök. Dock inte vitlök, vilket man kanske kan tro med tanke på att sången är just fransk. Den sjungande kungör att han älskar lök stekt i olja, ty om man äter lök stekt i olja så förvandlas man till ett riktigt lejon och kan därmed slåss mer furiöst. Antar jag. Det där sista framgår inte av själva texten. Vidare sjungs att österrikarna dock inte ska få någon lök. Med det menas antagligen att de ju inte ska få en chans att förvandlas till lejon. Denna stolta löksång sjungs fortfarande av de hårdföra männen i Främlingslegionen när andan faller på.

Men är det då inte typiskt att en lovsång till löken har förvandlats till en töntig sång-och-danslek om att grodor och grisar är lustiga att se? Så oerhört ovärdigt. Våga nu tänka lite kritiskt innan du nästa gång ger dig ut i dansens virvlar kring julgranen eller midsommarstången. Vad vill texterna säga oss? Är de meningsfulla? Finns det alls någon logik i dem? Är det i dagens samhälle okej att framföra stereotypa bilder av hur flickorna, gossarna, gummorna, gubbarna, skomakaren, bagaren, sotaren, grin-Olle och skratt-Olle gör? Till nästa gång ska ni få en läxa. Avgör hur meningsfull följande sång-och-danslek är, både vad gäller själva utförandet och texten. Använd en skala 1-10, där 1 är ”hopplöst omeningsfull” och 10 är ”fett meningsfull”.

Dansa i en ring, dansa i en ring,
dansa i en ring, dansa i en ring,
dansa alla, dansa alla, dansa alla i en ring.

Dansa en och en, dansa en och en,
dansa en och en, dansa en och en,
dansa alla, dansa alla, dansa alla i en ring.

Dansa två och två, dansa två och två,
dansa två och två, dansa två och två,
dansa alla, dansa alla, dansa alla i en ring.

Dansa tre och tre, dansa tre och tre,
dansa tre och tre, dansa tre och tre,
dansa alla, dansa alla, dansa alla i en ring.

Read Full Post »

Men ska den där karln språkgnälla nu igen? Hur orkar han? Nu när det till på köpet är så varmt också! Ja, det kan man undra och tycka. Men så länge språket misshandlas och förslöas så finns det alltid skäl att gnälla. Då spelar temperaturen ingen roll. Den här gången tänkte jag angripa en företeelse som dessutom har koppling till en annan företeelse som jag hatälskar: resereportaget som genre. I tidigare inlägg har jag gläfst över det mått av osannolikhet som förekommer i många reseskildringar i tidningarna, till exempel att en vinbonde kommer vandrande bland sina rankor med ett glas som han provsmakar årets skörd ur. Min tes är att skribenterna fläskar på med osanna klichébilder som de tror att läsaren vill ha. Men det var inte där jag ville landa. Däremot är det främst i resereportage och resebilagor som det jag vill åt brukar dyka upp.

Första gången jag hajade till över det fenomen som jag strax ska komma fram till var när jag textade något eländigt svenskt program om unga människor som gick en bartenderskola på Ibiza. Det var alltså inte ett resereportage. Men gång på gång meddelade de att de skulle sticka in till ”Ibiza Town” och ”Bar Street”. För den oupplyste vill jag påpeka att Ibiza är en spansk ö och att även den största staden heter Ibiza. Det är ju lite komplicerat, för hur ska man veta om man menar ön eller staden när man säger Ibiza? (Samma sak gäller för övrigt för landet och staden Guatemala respektive landet och staden Panama.) Lokalinvånarna säger förmodligen bara ”stan” när de syftar på staden, men annars är det brukligt att lägga till ”stad” efter namnet, alltså ”Ibiza stad”. Men de där barungdomarna envisades med att säga ”Ibiza town”, som om det var det officiella namnet på en spansk stad. Nu är det här egentligen ett ganska dåligt exempel, eftersom Ibiza är alla engelsmäns favoritpartyö och engelskan förmodligen har en mycket stark ställning där. Likafullt är det spanska som är officellt språk – och det jag vill åt är alltså att väldigt många människor tenderar att betrakta engelskan som ett slags default-språk (notera vad jag gjorde där – jag skäms!).

Jag har roat mig med att studera Svenska Dagbladets resebilaga, eftersom jag prenumererar på den blaskan. Där hittade jag för några veckor sedan en notis om att Istanbul ska få en ny flygplats. Och den, meddelade Svenska Dagbladet, kommer att heta ”Istanbul New Airport”. Nu är det väl inte helt osannolikt att just en flygplats får ett alternativt, internationellt gångbart namn för den som inte är så duktig på turkiska, men jag dristade mig ändå att bli lite irriterad över att man inte valde att skriva det turkiska namnet İstanbul Yeni Havalimanı när man nu ändå förklarade i artikeln att det handlade om Istanbuls nya flygplats. Efter en mycket blygsam forskningsinsats upptäckte jag dessutom att det där bara är ett tillfälligt namn tills man kommer på vad flygplatsen ska heta. Det är ju faktiskt ett ganska idiotiskt namn. Ändå presenterade SvD namnet som ett faktum – och dessutom på engelska.

I en annan artikel berättades om hur fantastiskt det är i Anderna och att man från vissa platser nästan garanterat kan få se kondorer. En sådan plats nämndes i bildtexten: Mirador Cruz del Condor. Det har jag absolut inga invändningar emot. Men i brödtexten har platsen plötsligt fått ett engelskt namn, nämligen Condor Cross. Vilket känns mest genuint i det spansktalande Peru? Varför valde skribenten att översätta namnet till engelska i en svensk tidning? Det är en smärre gåta. Jag kan ingenstans se att platsen har ett alternativt, officiellt engelskt namn.

Så till förra söndagens resebilaga. Där fanns en smärre guide till några ”marknadsmåsten” i Marrakech i Marocko. I det landet talar man mest arabiska och franska. Ändå anges adressen för Souk El Attarine som ”Sieve Street” och för Souk El Haddadine som ”Smiths Street”! Den som till äventyrs gissar att gatorna i verkligheten inte alls har engelska namn gissar förstås alldeles rätt. Kuriöst nog tipsas det om en tredje marknad också, nämligen Souk des Bijoutiers, och den ligger minsann på Rue Souk El Kebir. Man kan fråga sig varför den inte bevärdigades med ett engelskt namn, för konsekvensens skull.

Samma resebilaga, samma datum, samma fenomen: Här ges tre tips på olika typer av vårdinrättningar (!) i Vietnams huvudstad Hanoi. I Vietnam är häpnadsväckande nog vietnamesiska det officiella språket. Det är kanske inte så många svenskar som behärskar språket, det ska livligt erkännas. Adressen till Charm Salon & Spa anges här vara Dang Thai Mai 26. Fullt rimligt. Men adressen till Cana de Azucar är av någon anledning Tran Vu street 126. Och adressen till Nguyen Luan Pharmacy hävdas vara Trang Thi street 3. Ånyo: Varför anger skribenten adresserna som ”street”? Om man nu nödvändigtvis känner sig tvingad att påpeka att inrättningarna ligger vid en gata och inte ute i skogen så kan man väl lägga till -gatan efter namnen? Fast egentligen är det onödigt, eftersom adresserna tycks vara Tran Vu respektive Trang Thi. (Jag ställer mig för övrigt tvivlande till att det där apoteket verkligen heter Nguyen Luan Pharmacy, så varför då inte kalla det ”apoteket Nguyen Luan”?)

Vart vill jag egentligen komma med det här? Jo, jag tycker helt enkelt att känslan av autenticitet försvinner all världens väg när man av någon anledning, för en svensk publik, använder engelska adresser på platser där man i första hand inte talar engelska. Det är dessutom i mina ögon och öron oförskämt att våldföra sig på andra språk på det sättet. Om det rör sig om språk som vi inte har någon större chans att förstå så är det betydligt rimligare att översätta till svenska än till engelska. Det senare är ju absurt.
”Jaha, men det är ju en service till den läsare som kanske åker till Hanoi! Hur ska vietnameser förstå om man säger att man letar efter ‘Tran Vu-gatan’?” kanske någon invänder. Den invändningen bryr jag mig dock inte om att kommentera.

Det verkar främst vara länder belägna utanför Europa som drabbas av det här, eller kanske snarare länder där man talar ett språk som vi svenskar inte har någon större inblick i. Ingen svensk journalist skulle någonsin komma på tanken att kalla Place de la Concorde i Paris för Concorde Square. Eller Ponte Vecchio i Florens för Vecchio Bridge. Varför? Antagligen tycker man att det är lite fint att man besitter vissa kunskaper i franska, italienska och kanske tyska. Man vet minsann att place betyder ”torg” på franska och att ponte betyder ”bro” på italienska. Men om man skriver om Aten så kan man glatt dra till med att det berömda torget heter Syntagma Square och om man skriver om kulturlivet i Prag så kan deras nationalteater utan att någon reagerar plötsligt benämnas ”Prague National Theatre”. De båda senare är exempel ur verkligheten. Man häpnar i värmen.

 

Read Full Post »

IMGP1500 (2)Att resa är roligt. Att resa är bildande. Att resa är att upptäcka något om sig själv – i bästa fall. Eller i sämsta fall, om man så vill. Jag har exempelvis upptäckt att jag är en aning motvalls* när det gäller resmålen. Av någon anledning tycker jag inte att det är särskilt roligt att besöka platser som för tillfället är på modet. När alla andra åker till Thailand så åker jag till Rumänien. När alla andra åker till London så åker jag till Åseda. När alla andra åker till Barcelona så åker jag till Madrid. Det är förstås lite löjligt, med tanke på att enormt många människor genom tiderna har besökt såväl Rumänien som Åseda och Madrid – men det är så jag fungerar. Dessutom påstås det att barcelonaiterna har tröttnat på alla turister som kommer dit och stör, och jag är en gång för alla sådan att jag ogärna stöter mig med folk. Ergo: Madrid.

IMGP1310 (2)

En skulptur som uppenbarligen har suttit för mycket.

I slutet av maj 2018 är Stockholm en temperaturmässigt varmare stad än den spanska huvudstaden, men det innebär inte att det är kallt. Temperaturen är snarare behagligt uthärdlig. Man behöver inte hälla i sig vatten var sjunde minut eller hålla sig i skuggan för att stå ut. Däremot är det emellanåt både gott och nödvändigt att inmundiga något svalkande i dryckesväg. ”Sangria!” tänker nu någon läsare med ett lystet uttryck i ögonen. Och det kan man för all del få tänka. Men låt mig nu få vara motvalls* igen. Genom att beställa sangria på ett ställe och utröna att stället för närvarande inte har någon sangria förberedd kan man få reda på att det bara är turister som dricker sangria. Lokalborna dricker i stället tinto verano. Det är billigare – och minst lika svalkande och gott. Och handen på hjärnan, vem vill dricka något som bara turister dricker? Alltså dricker man hädanefter tinto verano.

Nåväl. Vid den temperaturmässigt angenäma ankomsten till Madrid möts vi av fredagskvällsglada människor som alla bär fotbollströjor och sjalar och andra saker som fotbollsmänniskor bär. Det har tydligen varit match – och i Madrid är fotboll tydligen lika oerhört viktigt som det är i Stockholm. Skillnaden är möjligen att fotbollsmänniskorna här ger intryck av att vara civiliserat glada. Det vill säga, de tycks inte se glädjen som en förevändning att förvandlas till våldsamma och fulla svin. Jag ser bara glädje. Men vad vet å andra sidan jag? Det jag kan om fotboll finns inte.

IMGP1301 (2)Men hur gör man då med den spanska maten om man nu är så förtvivlat motvalls* hela tiden? Äter man pasta och grodlår och köttbullar för att undvika att bli en kliché? Nej, det gör man inte. Förvisso finns där en liten motvilja mot att äta tapas och paella, men om nu lokalborna äter tapas och paella så måste det ju vara okej. Eller hur? Om man vill äta tapas så kan man företrädesvis gå till något som heter Mercado de San Miguel (eller Saint Michael’s Market som det säkert skulle ha stått i ett svenskt resereportage). Det rör sig om en saluhall, en inglasad gjutjärnskonstruktion från 1910-talet. I de olika stånden kan man förstås köpa med sig godsaker hem – men man kan också köpa någon rätt här och någon rätt där och sedan äta alltihop vid långbord i mitten av lokalen. En trevlig idé, även om det kan bli lite trångt och bökigt och man riskerar att spilla både det ena och det andra på sin dyra designerskjorta på vägen mellan stånden och borden. Det kan också hända att man inte riktigt vet vad man äter. Det är lätt att lockas av att rätterna helt enkelt ser goda ut.

IMGP1304 (2)Vid ett dylikt arrangemang kommer man ganska tätt inpå andra människor. Eftersom Mercado de San Miguel tycks locka både turister och lokalbor så kan viss språkförbistring uppstå. Men numera är det lätt att undvika denna förbistring med hjälp av vår moderna teknik: Bordsockupanterna omedelbart till vänster om mig består av ett spanskt par. Tvärs över det smala bordet befinner sig ett yngre brittiskt par. Eftersom den brittiske unge mannen har köpt en strut (!) med skinka så finner sig den spanske mannen nödsakad att börja tala om iberisk skinka, det som matintresserade människor kallar pata negra. Denna skinka kommer från grisar som har fötts upp på ekollon. Men hur bär sig en spanjor som inte talar engelska åt för att berätta det för en engelsman som inte talar spanska? Jo, han pladdrar först obekymrat på, innan han tar upp sin telefon, säger något i mikrofonen – och vips har han en bild på ekollon som han kan visa för engelsmannen. Genom denna bild, tillsammans med en imponerande imitation av grisgrymtande, får han engelsmannen att förstå. Den senare nickar i alla fall som om han förstår. Den efterföljande harangen om att pata negra är mycket dyrare än gammal vanlig bondskinka går nog däremot inte riktigt fram. Engelsmannen ser ut som om han gärna skulle befinna sig någon annanstans. Själv är jag lite stolt över att jag på något magiskt sätt har förstått vartenda ord av vad spanjoren sagt. Någon pata negra minns jag dock inte att jag åt.

Besöker man Pradomuseet om man är lite motvalls*? Ja, det kan man väl tänka sig. Dock kan man tillåta sig att drabbas av svensk snålhet och passa på att göra sitt besök när det är fri entré. Synd bara att man inte är ensam om att vara snål. En ringlande kö bestående av kanske 400 personer är ingenting som man drömmer om att vara en del av. I alla fall inte om man står sist i den. Men för att parafrasera den store skalden Ulf Lundell: ”Ett inställt Pradobesök är också ett Pradobesök.” Och med lite tur så finns museet kvar även vid nästa Madridbesök – och då kanske alla andra i hela världen redan har sett det. Jag är en märklig före detta konstvetenskapsstudent. Prado är trots allt ett av världens främsta konstmuseer.

IMGP1503 (2)

Spansk jämlikhet. Hon ror – han är förälskad.

Strax intill Prado, på Plaza de la Lealtad, kan man ibland se och höra en man som sitter och spelar saxofon på en parkbänk. Förmodligen spelar han någon form av frijazz, eftersom det är svårt att avgöra huruvida han är duktig eller inte. Men det är egentligen inte saxofonmannen som är intressant – det är hans hund. Jag är dålig på hundraser, men det kan möjligen vara en labrador retriever. När saxofonmannen spelar så ylar hunden. Hunden förefaller så att säga ingå i kompositionen. Och om det är svårt att avgöra huruvida saxofonmannen är duktig eller inte, så är det ännu svårare att avgöra huruvida hunden ylar av glädje eller av musikalisk smärta. Det är därför man inte riktigt vet om man ska skratta eller ringa efter polis och djurskyddsstyrelsen.

Lyckligtvis finns det inte tid att tänka för mycket. Det är redan dags att ta sig till det lustiga hotellet (där personalen tycks ha som sport att öppna portlåset och ta fram rumsnyckeln innan man ens har hunnit ringa på) och anträda hemfärden. Dock kan det i Madrid hända att man oförutsett råkar hamna mitt i en stor, bullrig och aldrig sinande demonstration som äventyrar hela hemfärden. Det är en disparat skara som förefaller bestå av många olika organisationer. De blåser i visselpipor. De använder harskramlor. De smäller av något som låter som mindre bomber. De skanderar. De väsnas något alldeles förskräckligt. Men vad vill de? En googling ger vid handen att de tycker att regeringen skrattar åt dem – och det vill de inte. Det är därför de demonstrerar. Vi får kanske nöja oss med att konstatera att spanska demonstrationer är något annat än svenska, precis som spanska fotbollsfans är något annat än svenska.

IMGP1379 (2)Annars är Madrid en mycket trevlig och enkel stad att vistas i. Civiliserad, liksom. Möjligen bortsett från svensken (?) som hade raggat upp en spansk tjej och undrade om hon inte kunde hjälpa honom att fixa lite kokain. ”You know the language. I want one gramme of you and one gramme of cocaine.” Poetisk snubbe. Men han var ju turist – och därmed ociviliserad. Den madridska avsaknaden av nämnvärda vattendrag är dock tråkig. Där vinner Stockholm med hästlängder – men å andra sidan så är det ju ingen tävling. Om man är motvalls* så är det i alla fall inte det.

*Motvalls: Egentligen ”Motvalls käring”. Herr Motvall och hans hustru grälade om huruvida man klipper eller skär havre. Hon menade att man klipper, han att man skär. Dispyten gick så långt att herr Motvall hotade att dränka hustrun om hon inte gav med sig. Men hon vägrade. Det sista hon gjorde i livet var att sträcka upp en hand över vattenytan och göra en klipprörelse med fingrarna. Historien återges av Moa Martinsson i Mor gifter sig 1936.

Read Full Post »

Fåglar

Koltrast

Fåglar flamsar överallt och för ett fågla liv
var och en är helt unik ur fågelperspektiv
Så här är ett spontant försök till fågellivsbeskrivning
måhända som en guide till vår fågellivsomgivning

Göken är helt galen och titan en titan
Finken är en dåre som skrämmer halva stan
En gråtrast tar en gråtrast i gråtrist enbuskage
En dopping kammar skägget och ansar sin mustasch

Och tjädern kedjar orren i tjudrat skogsförvar
Och orren får en orre och spelar en fanfar
Måhända är det märkligt att göra så – javisst!
Men tjädern är en usling och orren masochist

Se där, en mycket näbbig och fet atlantperell
förr var han jovialisk, nu är han kriminell
Han lever på att stjäla av aftonfalk och hök
Och någon gång ibland av en tärna (hon som dök)

Så går det för en fågel som aldrig vetat hut
men en gång gick i terapi hos psykologen Trut
med Måsen och med Gåsen, det var nån gång i fjol,
och mitt under sessionen så drog han sin pistol

Och Truten som blev skjuten ville flyga till akuten
Men Måsen hon höll Truten medan Gåsen ringde snuten
Och fjädrarna de flögo och sången den var gäll
Och ingen av dem var väl överdrivet rationell

Och skarven skarvar skamlöst om fångsten som hon får
Och sparven far till Chile för att dejta en kondor
Och dronten dimper död ner och hönsen höres hurra
för födelsedagsbarnet, en kompis kookaburra

Och i ett hörn av Tjörn bor en hyfsat hafsig örn,
och en riktig liten mes som vill kallas Direktörn
Tillsammans har de bildat en örn-mes-allians
och ruvar på sin hämnd på en uv som heter Frans

Men uven Frans är kräsen och väljer sina fejder
Hans hämndbegär är inställt på en förrädisk ejder
som en gång gav hans fru en förstulen liten ving-k
men övergav ‘na strax för en flink och fåfäng fink

Och råkan råkar kråkan fast de inte är släkt
och kråkan rakar råkan och stjäl hans fjäderdräkt
Och mera vild än tam är en fasansfull fasan
som har en svår dispyt med en knäpp och knölig svan

Och där har vi en spov som har burfågelfobi
Hon har ett stort behov av att vara fågelfri
Hon sjunger som en ripa en sydskotsk melodi
men har svårt att begripa en skrake från Dundee

Och lommen lommar lomhört mot Lummelunda bruk
Och tättingen, den lättingen, är avigt avundsjuk
på en snipig snäppa som snappar upp ett knott
och en gräslig and som precis har köpt en yacht

Ja, fåglar flamsar överallt och för ett fågla liv
var och en är helt unik ur fågelperspektiv
Se här var ett spontant försök till fågellivsbeskrivning
måhända som en guide till vår fågellivsomgivning

Read Full Post »

Alltså, jag är ju ganska bra på att irritera mig på saker och ting. Det vore ju hemskt trevligt att glida igenom livet och ta allting med jämnmod, men är man lite kolerisk så är man. Fast man får ju försöka begränsa sig till vissa områden, annars hinner man inte göra något annat överhuvudtaget och riskerar till och med att bli tokig. Irritation kräver nämligen massor av energi. Den som till äventyrs har besökt denna blogg tidigare vet att ett av mina irritations- och intresseområden är språket. Där finns det gott om saker att reta upp sig på. Men det handlar inte enbart om språket i sig, utan även om hur det framförs – vilket är vad jag tänkte ägna mig lite åt nu.

Jag tittar inte mycket på TV. Vanligtvis nöjer jag mig med nyhetsprogram, Antikrundan och På spåret. Allmänbildande saker, kan man väl säga. Men det räcker gott och väl med nyhetsprogrammen för att man ska bli irriterad. Kanske är det lite överraskande, eftersom språket där oftast håller en god kvalitet, om man nu kan kvalitetsbedöma språk. Här skulle det dock handla om hur språket framförs. Jag tycker mig nämligen märka att journalister eller reportrar eller vad de nu vill kalla sig tycks anstränga sig för att skapa varumärken. Och det blir liksom lite för tydligt att det är just det de gör. Hur går det då till? Jo, min tes är att de tar sitt befintliga sätt att tala och förstärker alla egenheter för att deras person ska bli lätt identifierbar. Jag ifrågasätter inte alls deras yrkesskicklighet – det är inte det – men det finns ett problem med det här som jag ska be att få återkomma till.

Jag tänkte ta några exempel. Man kan säga att en nestor på området när det gäller varumärkesskapande är Göran Zachrisson, men hans varumärke är närmast en speciell berättarteknik i långsamt tempo, och det är inte så mycket det jag är ute efter. Kanske kan även Folke Rydén nämnas i sammanhanget, men han lär ha ett talfel som gör att det språkliga varumärket inte är ett medvetet val. Mitt första egentliga exempel blir därför Kristina Kappelin. Skicklig journalist och författare. Mycket kunnig. Men hennes sätt att betona varannan stavelse och hennes sätt att uttala r och d gör att talet låter konstlat och hon framstår som arketypen för Kulturtanten. Eller…jag vet i och för sig inte vem som kom först, Kulturtanten eller Kristina Kappelin.

I nyhetsprogram hör man också ofta en man vars namn jag aldrig minns. Jag tror att han möjligen heter Kalle. Han har en tendens att börja varje mening i sina reportage ganska lågt, både volym- och tonhöjdsmässigt, och sedan göra ett crescendo, för att till sist falla tillbaka till utgångsläget igen. Och så där fortsätter det, mening för mening. Jaha, men det kanske är hans dialekt? Ska man verkligen inte få lov att använda sin dialekt i TV? Jovisst, det får man gärna göra. Men jag ska återkomma till min poäng lite senare.

Ibland orkar jag inte stänga av TV:n efter nyheterna – och får då tillfälle att se (eller oftast höra) sportjournalister prata. Där finns det i synnerhet två personer som jag irriterar mig på, och inte heller här minns jag namnen. Den ena talar med en myndig stämma och låter som om han har förtittat sig på tecknade filmer som dubbats till svenska. I dylika filmer finns ofta (eller fanns åtminstone förr) en onaturlig diktion som gör att man inte riktigt kan ta det som sägs på allvar. Det blir som att sitta i TV-studion och spela teater. Den andre refererar ofta matcher och andra sporthändelser, inte i direktsändning, utan i efterhand. Och han har en egendomlig tendens att betona helt fel skeenden i sina referat. Det mest dramatiska, eller själva resultatet, slängs dit närmast som en fullständigt obetydlig bisats: ”Och Andersson passar till Olsson som passar till Zlatan!!! (…som gör mål.)” Eller: ”Spjutet flyger otroligt långt!!! (…och det är nytt världsrekord.)” Det mest sensationella blir liksom bara ett lakoniskt konstaterande.

Vart vill jag egentligen komma med det här gnällandet? Jo, jag vill ifrågasätta nyttan av att överdriva sina egenheter för att skapa ett varumärke – om det nu är det som är syftet. Det lustiga är nämligen att de här personerna i exempelvis intervjusituationer inte uppvisar de här språkliga egenheterna, eller åtminstone inte alls lika tydligt. Det är som om de bara existerar när personerna läser en skriven text och är medvetna på ett annat sätt. När de talar mer fritt och avslappnat verkar det som om de liksom glömmer bort att tala märkligt. Behöver man verkligen skapa varumärken på det här sättet om man arbetar på Sveriges Television? Jag gissar att det är andra kvalifikationer som gäller där.

Vad är problemet med det här, då? Tja, jag kan bara utgå från mig själv. Min poäng är att egendomliga betoningar, satsmelodier och liknande tenderar att bli så irriterande att man faktiskt inte tar in det som sägs. Man hör det inte, eftersom man sitter och stör sig på själva framförandet. Och det är ju väldigt synd. Det är samma fenomen som uppstår när man försöker läsa en angelägen text som är full av språkfel – man ”ser” inte texten, bara språkfelen. När Folke Rydén dyker upp i rutan så sitter jag bara och försöker analysera hans två sätt att uttala R och registrerar inte alls vad han faktiskt säger. Det är ju alldeles extra oerhört orättvist eftersom han, som sagt, har ett talfel.

Men om det nu är så att en förstärkning av språkliga egenheter är en medveten varumärkesbyggande strategi så skulle jag vilja påstå att det är något som inte behövs. En skicklig journalist är en skicklig journalist. Se på till exempel Stefan Åsberg och Lars Moberg. Och se på ovannämnda exempel! Det är som om de står i vägen för sig själva, enligt mitt sätt att se det.

Nu finns det ju även icke-språkliga saker som man kan störa sig på, som också faller in i kategorin varumärkesbyggande. Jag tänker i synnerhet på SVT:s konstkritiker Dennis Dahlqvist. Det är säkert inget innehållsmässigt fel på hans reportage, men han har gjort det till en grej att han ska bli filmad ur konstiga vinklar medan han talar. Eller också är det hans fotograf som tycker att det ska var så. Effekten blir hur som helst att åtminstone jag sitter och väntar på de där konstiga kameravinklarna och inte hör ett endaste dugg av vad han försöker förmedla. Trist.

Read Full Post »

Allas090Nyligen har jag roat mig med att bläddra i cirka 45 år gamla tidningar och småhäpnat över innehållet. Men varför stanna där? Varför inte kila ännu längre tillbaka i tiden och plocka upp några spännande notiser och annonser för att kanske lära oss något viktigt om svunna tider? En landning i Norrtälje 1901 ger till exempel vid handen att den gamle trollkonstnären J. le Tort då framträdde i Godtemplarsalen den 10 maj. Vad hans föreställning inbegrep framgår inte av annonsen, men kanske trollade han fram kaniner ur hattar och sågade itu ett eller annat fruntimmer. Det mest spännande torde dock ha varit framvisandet av en ”Hårbeväxt Kvinna – ett rent Naturfenomen”. Jag är säker på att de i Norrtälje bosatta sprang benen av sig till Godtemplarsalen. Om man ville se och tala (!) med henne så kostade det 25 öre för ”äldre” och 10 öre för barn. Och då fick man farbror le Torts trolleriframträdande på köpet. Det råder alltså inget tvivel om vem som var den stora publikdragaren. Man kan förskräckas över det här med att visa upp en Hårbeväxt Kvinna som vore hon ett djur, men mest av allt undrar jag vad folk talade med henne om.

I Veckotidskriften Freja kan man 1836 läsa följande mycket intressanta notis:
”Enligt en från högsta befäl utgången befallning lärer hela Svenska Arméen numera på förfädrens vis, nyttja pipskägg. Orderna lära hafva kommit för 14 dagar sedan, och man ser redan hufvudstadens militär försedd med en god och vacker början till denna manhaftiga prydnad.”
Ett stiligt pipskägg gör naturligtvis under för stridsdugligheten. Någon annan förklaring än den kan jag inte komma på. Eller var det för att militärerna inte skulle se för kvinnliga ut? Här undrar jag mest hur resonemanget lät på det möte där befallningen formulerades. Ack, den som där och då hade kunnat närvara.

Allas091Två år senare låter Aftonbladet meddela att en lappfamilj har setts vandra omkring på huvudstadens gator och någon gång dessutom har begagnat skidor. Man får förmoda att det var på vintern och att man då till skillnad från nu hade snö. Det där låter ju ganska trevligt, men säg det trevliga som får förbli trevligt: ”Polisen, som förmodligen tyckt, att det på detta sätt att färdas går för fort framåt, har imedlertid nu förbjudit det beskedliga folket att fortfara med ett sådant betänkligt muvemang.” Det var ju tråkigt. Och det är uppenbart att även Aftonbladets journalister tyckte att det var något av ett övergrepp: ”Det förefaller något tvifvelsamt hvad rätt polismyndigheten kan ega att vägra en person att gå på hvad sätt han sjelf behagar, vore det ock på hufvudet eller händerna.” Bra rutet. Det måste man säga.

Vi kastar oss tillbaka till år 1830 och beger oss norrut till Luleå. Där meddelas i mars månad att omkring 40 personer av olika kön (man får förmoda att det inskränkte sig till två) och ålder på eftermiddagen sistlidna annandag jul ”firade” en dans alldeles nakna! Fast egentligen var det ingen dans, utan ”ett högt drifvet svärmeri”. Det var medlemmar av det så kallade Läsare-Sällskapet som ansett sig ha återgått till något slags paradisiskt tillstånd och därför klätt av sig nakna. Eller ”aflagt sina kläder”, som det står. Notisen konstaterar – med viss förvåning och kanske också besvikelse – att ”all slags yttring av sinnliga begär alldeles uteblifvit”. Förmodligen var det alldeles för kallt för det annandag jul i Luleå. Det är rimligt att anta.

Åter till Stockholm och en rafflande Aftonbladet-notis från 1840. Händelsen som notisen berör ägde rum 27 april på Södermalm. Två ”qvinnspersoner” hade kommit i slagsmål och den ena hade ”tagit så mycket till bästa” att hon föll omkull och måste bäras av fyra karlar till södra polisvaktkontoret. På vägen dit anslöt allt fler människor och det utvecklades till en regelrätt procession. Även en pojke med orgelpositiv tillkom och spelade en marsch framför tåget ”med den öfverlastade käringen, så att allt gick efter musikens takt”. Om inte Bellman hade avlidit 35 år tidigare så hade han alldeles säkert skrivit en sång om händelsen.

Måhända var det inte bättre förr. Men nyheterna hade ändå ett helt annat underhållningsvärde, åtminstone när man läser dem i dag. Men som jag i tidigare bloggartiklar påpekat – om 180 år kommer dåtidens människor (inte alla, men några) att studera nyheter från 2017 och skaka bekymrat och kanske roat på huvudet. ”Vad sysslade de egentligen med? Hur tänkte de? Det är verkligen tur att utvecklingen har gått framåt.”

Read Full Post »

Older Posts »