Jag ålyssnade i morse ett radioprogram där det omtalades att ganska många människor tydligen – medvetet eller omedvetet – lägger upp mat på tallriken i en särskild ordning. Man börjar med kolhydraterna (ris, potatis eller vad det nu kan vara) och placerar dem till vänster. Därpå tar man proteinerna och lägger dem till höger. Salladen eller grönsakerna får till sist sin plats högst upp på tallriken. Man kan ju undra var det här bruket kommer ifrån. Man kan också fundera över om uppläggningen ser annorlunda ut om man är vänsterhänt. Eller när man, som jag, är högerhänt i alla sammanhang utom när det gäller ätning. Nå, det får vara hur det vill med den saken. Kanske står det någonstans i någon etikettbok från 1940-talet att det ska vara på det sättet och helt säkert har jag i så fall missat det.
Jag kom dock på den snillrika idén att man kringgå det här problemet med upp och ner och höger och vänster på tallriken genom att alltid äta pizza, vilket jag även dristade mig att skriva på radioprogrammets Facebook-sida. (Så här i efterhand inser jag att jag kunde ha föreslagit soppa eller pannkakor också.) Jag konstaterade raskt att ingen brydde sig om mitt geniala inpass, utom en person som tyckte att det var roligt – och en person som, naturligtvis, hade invändningar mot det där med pizzan. Det är alltid någon som har invändningar. Hon hävdade att hon och hennes kolleger nyligen hade kommit fram till att man vid spisning av quattro stagioni ska börja med ”våren”, alltså musslorna. Jaha. Nu hör det till saken att jag vid mothugg blir lite bitter och måste börja nysta i saker och ting för att reda ut hur det egentligen förhåller sig. Nu är jag färdignystad och kan presentera resultatet.
Pizza alle quattro stagioni betyder alltså de fyra årstidernas pizza. Varje årstid representeras av en ingrediens och ska traditionellt sett vara åtskild från de andra. Man skulle kunna säga att det är fyra pizzor i en. Det ska naturligtvis inte vara vilka ingredienser som helst, utan sådana som är typiska för respektive årstid, annars faller hela idén. Nu är det lite omdiskuterat var pizzan som företeelse har sitt ursprung, men jag väljer i det här fallet att gå till uppgifter från Italien – i synnerhet som namnet på pizzan är italienskt. Då finner jag med hjälp av mina rudimentära kunskaper i det ädla italienska språket att följande ingredienser brukar användas: svamp (hösten), skinka eller oliver (vintern), kronärtskocka (våren) och tomater eller basilika (sommaren).
Men vänta nu… Hävdade inte den tidigare nämnda personen att våren symboliseras av musslor? Jo, just det. Men var kommer då musslorna in i bilden? Är det möjligen så att en svensk quattro stagioni skiljer sig från en italiensk? Ja, så är det helt uppenbart. Dock visar det sig vara svårt att hitta ett svenskt ”standardrecept” på quattro stagioni. Någon hävdar att det ska vara räkor, svamp/feta, skinka och oliver/salami. En annan menar att det ska vara räkor, skinka, musslor och champinjoner. En tredje anser att det ska vara skinka, champinjoner, räkor och kronärtskockor. Man kan i alla fall konstatera följande: Om grundregeln är att varje årstid ska representeras av en för årstiden typisk ingrediens så får man naturligtvis problem i ett land som Sverige – åtminstone om man vill göra en lokal variant. Då skulle man kunna tänka sig: svamp (hösten), varm choklad med vispgrädde (vintern), tussilago (våren) och jordgubbar (sommaren). Frågan är bara om det är gott.
Hur som helst så tycks det som om de flesta pizzerior (jag har inte kollat alla, men i alla fall ett tiotal) har räkor och musslor som två av ingredienserna. Men vilken årstid är musslor representativa för? Och räkor? Vet någon överhuvudtaget vilken ingrediens som ska representera vilken årstid? Ligger ingredienserna på en svensk quattro stagioni alltid i rätt ordning? Det uppstår väldigt många frågor här, och det är väldigt svårt att hitta några svar. I ett nätrecept skrivs det faktiskt rent ut att det där med årstiderna och ingredienserna är ett oklart kapitel.
Men låt oss anta att någon har bestämt att musslorna representerar den svenska våren. Och låt oss även anta att det är viktigt var våren/musslorna befinner sig på pizzan i relation till den som äter. Då antar jag, även om det inte uttryckligen sägs, att musslorna ska ligga snett upp till höger. Vi har ju av någon anledning en tendens att se året som en cirkel med nyår vid klockan tolv. Då ska man alltså, enligt reglerna, sträcka sig över hela pizzan och börja karva i övre högra hörnet. Hur praktiskt är det? ”Men man kan väl vrida tallriken så att våren kommer nere vid klockan sex?” säger någon då. Ja, det kanske man kan, men det är ju inte rätt. Alla årstider hamnar fel och totalt kaos uppstår.
Och vad inträffar om man anser att årstiderna inte börjar med våren, utan med hösten? Det där med att sätta våren först är ju faktiskt bara en konvention. Och vad händer om man i stället följer kyrkoåret? Jo, då måste man ju faktiskt börja med att äta vintern. Det är också nödvändigt att ta med ännu en aspekt i beräkningen: Tänk om pizzabagaren är en lurifax och spjuver som lägger ingredienserna i fel ordning! Eller om Internationella pizza-akademien plötsligt bestämmer att musslor på en svensk quattro stagioni från och med nu ska symbolisera vintern! Och glömmer berätta det för de pizzaätande svenskarna. Ska man då fortfarande börja med musslorna?
Nu börjar det bli absurt, vilket förstås är meningen. Ty då förstår man nog att idén att man ska börja med musslorna/våren när man äter en quattro stagioni bara är ett fånigt påhitt. Man får äta i precis vilken ordning man vill och det går alldeles utmärkt bra att ha hösten vid klockan sex. Man kan också strunta i hela det här årstidstramset och i stället beställa en capricciosa – som i princip innehåller samma ingredienser fast i en enda salig röra. Slutsats: Pizza är – möjligen med undantag för calzone – en utmärkt rätt om man vill slippa ifrån det där problemet med var på tallriken proteinerna respektive kolhydraterna ligger. Och därmed basta!
(En pizzeria på Hantverkargatan i Stockholm har cinque stagioni på menyn.
Fem årstider! Jobbigt.)
I samband med Fars dag avslutade den politiska chefredaktören på Svenska Dagbladet en ledarartikel på följande vis:
I den förort där jag framlever delar av mina dagar och de allra flesta nätter finns ett konditori med röd neonskylt. Det är ett riktigt konditori där man kan få en kopp bryggkaffe utan att göra sig till. Man säger en kopp kaffe och får en kopp kaffe. Det kostar, tror jag, tjugofyra kronor och då ingår påtår. Troligtvis ingår även tretår om man skulle vara av den ullen, men av den ullen är jag oftast inte. Man hämtar sitt kaffe själv. Därför ingår förmodligen även fyrtår, för det är ju ingen som kontrollerar den saken. Dock finns det ingen toalett, så varken tre- eller fyrtår är väl att rekommendera.
Att resa är roligt. Att resa är bildande. Att resa är att upptäcka något om sig själv – i bästa fall. Eller i sämsta fall, om man så vill. Jag har exempelvis upptäckt att jag är en aning motvalls* när det gäller resmålen. Av någon anledning tycker jag inte att det är särskilt roligt att besöka platser som för tillfället är på modet. När alla andra åker till Thailand så åker jag till Rumänien. När alla andra åker till London så åker jag till Åseda. När alla andra åker till Barcelona så åker jag till Madrid. Det är förstås lite löjligt, med tanke på att enormt många människor genom tiderna har besökt såväl Rumänien som Åseda och Madrid – men det är så jag fungerar. Dessutom påstås det att barcelonaiterna har tröttnat på alla turister som kommer dit och stör, och jag är en gång för alla sådan att jag ogärna stöter mig med folk. Ergo: Madrid.
Men hur gör man då med den spanska maten om man nu är så förtvivlat motvalls* hela tiden? Äter man pasta och grodlår och köttbullar för att undvika att bli en kliché? Nej, det gör man inte. Förvisso finns där en liten motvilja mot att äta tapas och paella, men om nu lokalborna äter tapas och paella så måste det ju vara okej. Eller hur? Om man vill äta tapas så kan man företrädesvis gå till något som heter Mercado de San Miguel (eller Saint Michael’s Market som det säkert skulle ha stått i ett svenskt resereportage). Det rör sig om en saluhall, en inglasad gjutjärnskonstruktion från 1910-talet. I de olika stånden kan man förstås köpa med sig godsaker hem – men man kan också köpa någon rätt här och någon rätt där och sedan äta alltihop vid långbord i mitten av lokalen. En trevlig idé, även om det kan bli lite trångt och bökigt och man riskerar att spilla både det ena och det andra på sin dyra designerskjorta på vägen mellan stånden och borden. Det kan också hända att man inte riktigt vet vad man äter. Det är lätt att lockas av att rätterna helt enkelt ser goda ut.
Vid ett dylikt arrangemang kommer man ganska tätt inpå andra människor. Eftersom Mercado de San Miguel tycks locka både turister och lokalbor så kan viss språkförbistring uppstå. Men numera är det lätt att undvika denna förbistring med hjälp av vår moderna teknik: Bordsockupanterna omedelbart till vänster om mig består av ett spanskt par. Tvärs över det smala bordet befinner sig ett yngre brittiskt par. Eftersom den brittiske unge mannen har köpt en strut (!) med skinka så finner sig den spanske mannen nödsakad att börja tala om iberisk skinka, det som matintresserade människor kallar pata negra. Denna skinka kommer från grisar som har fötts upp på ekollon. Men hur bär sig en spanjor som inte talar engelska åt för att berätta det för en engelsman som inte talar spanska? Jo, han pladdrar först obekymrat på, innan han tar upp sin telefon, säger något i mikrofonen – och vips har han en bild på ekollon som han kan visa för engelsmannen. Genom denna bild, tillsammans med en imponerande imitation av grisgrymtande, får han engelsmannen att förstå. Den senare nickar i alla fall som om han förstår. Den efterföljande harangen om att pata negra är mycket dyrare än gammal vanlig bondskinka går nog däremot inte riktigt fram. Engelsmannen ser ut som om han gärna skulle befinna sig någon annanstans. Själv är jag lite stolt över att jag på något magiskt sätt har förstått vartenda ord av vad spanjoren sagt. Någon pata negra minns jag dock inte att jag åt.
Annars är Madrid en mycket trevlig och enkel stad att vistas i. Civiliserad, liksom. Möjligen bortsett från svensken (?) som hade raggat upp en spansk tjej och undrade om hon inte kunde hjälpa honom att fixa lite kokain. ”You know the language. I want one gramme of you and one gramme of cocaine.” Poetisk snubbe. Men han var ju turist – och därmed ociviliserad. Den madridska avsaknaden av nämnvärda vattendrag är dock tråkig. Där vinner Stockholm med hästlängder – men å andra sidan så är det ju ingen tävling. Om man är motvalls* så är det i alla fall inte det.