Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2018

Nyligen har det påtalats att sången Baby, It’s Cold Outside har en olämplig text och att den därför inte bör spelas. Åtminstone inte i någon radiokanal i USA. Men världen är full av olämpliga sångtexter! Några för att de är rent imbecilla (Ritsch, ratsch filibom-bom-bom) och därmed riskerar att orsaka fördumning, andra för att tiden har sprungit ifrån dem. Så här års ligger det ju nära till hands att granska julsångstexter. Det är ju så lätt att gå omkring och tralla och sjunga med utan att riktigt reflektera över vad de egentligen handlar om. Orden blir liksom bara något som passar till musiken – och blir därmed betydelselösa.

En känd julvisa bär titeln Tomtegubben som hade snuva. Den är skriven av Felix Körling (1864-1937) och har alltså några år på sin böjda nacke, även om jag inte vet exakt när den är skriven. Texten kan förefalla lustig och klatschig och klämmig med sitt ”atschi, atschi, atschi prosit!”-inslag. Vi kan ju känna igen oss i tomtegubbens situation, eftersom vi alla emellanåt blir förkylda eller nyser på grund av allergi eller ren nöjeslystnad. Men vad händer egentligen i visan? Låt oss ta en titt:

En liten tomtegubbe satt en gång vid stugan sin uppå en tuva
Han tyckte dagen var så rysligt lång, han satt och vände på sin luva
Nu framgår det inte riktigt hur gammal gubben är. Är han i fullt arbetsför ålder? Eller är han kanske pensionär? Ordet ”gubbe” kan väl möjligen indikera det sistnämnda, men å andra sidan finns det tydligen inget hinder för att män i exempelvis 30-årsåldern kallar varandra ”gubbar”. I synnerhet av någon märklig anledning i sportsammanhang. Om han nu är pensionär så har han förstås all rätt att sitta där och vända på sin luva. Men om han däremot är arbetsför så ska han väl inte sitta där och lata sig? Om man är fullt sysselsatt så blir dagen inte alls särskilt rysligt lång. Ett tips i all välmening.

Därpå framkommer att tomtegubben fryser och nyser och att han har snuva och att det av det skälet är synd om honom. Och det är klart, om han har en svår förkylning så kanske man inte ska tvinga honom till jobbet – men faktum är att jag får en klar känsla av att han bara sjåpar sig. Vad som däremot inte framkommer är hur länge karln har suttit där på tuvan och vänt på luvan. Hade han snuva innan han satte sig där? Eller är snuvan ett resultat av att han har suttit där utan mössa på huvudet? Och får han i det senare fallet i så fall inte skylla sig själv?

Men tomtegumman sade: ”Vad står på? Du skrämmer både mej och katten,
till doktor Mullvad ska du genast gå, så att vi kan få ro till natten.”
Här gör alltså fru tomte entré i visan. Gubben är – naturligtvis – gift på ett ytterst heteronormativt sätt. Och visst anar man vem det är som sköter ruljansen i hemmet i alla väder? Hon visar vem som bestämmer. Samtidigt visar hon en rörande omtanke, då hon vill skicka den nysande till doktorn omedelbums så att det blir slut på ordningsstörningen. Dock bör det noteras att det bakomliggande skälet är att hon och katten ska få ro till natten. Ganska genomskinligt.

”Gör dig fin, gubben min, atschi, atschi, atschi prosit
Gör dej fin, gubben min, och ta på dig söndagshatten.”
Här inträder viss förvirring, eftersom även gumman tycks nysa (eller utövar hon en subtil härskarteknik genom att härma hans löjeväckande nysningar?), men det ämnar jag inte fördjupa mig i. Huvudsaken här är att strofen känns gravt föråldrad. Men man får minnas att den är skriven i en tid då ett läkarbesök var något mycket högtidligt och doktorn sågs som en riktig auktoritet i samhället. Det var en självklarhet att man lögade sig och klädde sig i sina bästa kläder inför besöket. I sämsta fall kanske man inte kom hem igen, och då var man i alla fall ett snyggt lik. Men mest handlade det nog om att inte presentera sig med en massa ingrodd smuts om det skulle bli fråga om en mer ingående kroppslig besiktning. Faktum är att det nog fortfarande finns en och annan som klär upp sig inför läkarbesök, så viss relevans har trots allt denna strof. Nå. Nu närmar vi oss hur som helst själva finalen:

Och gubben gick till doktor Mullvad in, som bodde under björkestubben,
och doktorn laga genast medicin, som han tog fram ur källarskrubben.
Det här känns ju inte bra. Hur är det beställt med hygienen under en björkestubbe? Bör en läkare ens ha sin praktik i bostaden? Och det här med medicin som tas fram ur källarskrubben. Vem vet vad som förvaras i detta utrymme, förutom medicin? Kanske sättpotatis? Kanske en lätt anfrätt fårfiol? Jag säger nej. Ett klart och tydligt nej. Men tomtegubben har tydligen inga dubier, ty:

”Hoppsansa, nu blir jag bra! Atschi, atschi, atschi, prosit!
Hoppsansa, nu blir jag bra, det nös jag på”, sa tomtegubben.
Hur ska det här tolkas? Tar tomtegubben ut tillfrisknandet i förskott? Har han en övertro på medicinen och doktor Mullvad – eller vet han sedan tidigare att doktorn med det kuriösa efternamnet verkligen förmår bota förkylningar med sin märkliga medicin? Varför gick han i så fall inte till doktorn tidigare? Naturligtvis för att han insåg fördelarna med att ha snuva. Naturligtvis för att han då slapp arbeta. Men då borde han å andra sidan inte ha så bråttom med att förklara att han nu kommer att bli frisk. Jag tror personligen på en annan förklaring: Tomtegubben fjäskar för doktorn. Fjäsk var redan då en utmärkt metod för att erhålla framtida fördelar, kanske särskilt i relationen mellan tomtegubbar och läkare. Och så länge friskförklaringen sker utom hörhåll för fru tomte så är ju ingen skada skedd. Förutom att fru tomte förstås förlorar förtroendet för doktor Mullvad eftersom gubben fortsätter att nysa.

Sammanfattningsvis tycker jag nog att det finns lite för många varningssignaler och moraliska tveksamheter i den här texten för att den ska få framföras. Den spelas kanske inte så våldsamt ofta i radio, men sjungs desto oftare vid diverse julgransplundringar och liknande tillställningar. Det måste bli ett slut på det. Träsket måste rensas upp. Och det finns ju faktiskt gott om alternativ som är långt mindre problematiska, men det får man väl inte säga i det här avlånga landet.

Annonser

Read Full Post »

Språket är en härlig uppfinning. Genom ett visst mått av kreativitet kan man skapa så gott som vilka konstruktioner som helst med hjälp av språkets byggstenar. Slutresultatet kan bli elegant eller fult eller liksom inget särskilt. Somliga människor bryr sig kanske lite för mycket om språket, antingen på ett akademiskt plan eller på ett mer hobbybetonat språkpolisplan. Det är helt okej. Somliga bryr sig å andra sidan inte om sådana saker överhuvudtaget. För dem är språket bara något som man använder som ett verktyg för att få sig något till livs eller för att kunna förstå hur man enklast tar sig till exempelvis Alviksträsk. Det är också helt okej. Men personligen tycker jag att det är roligt när språket engagerar på ett lite djupare plan.

Jag gillar verkligen att leka med ord, att laborera med lite oväntade sammansättningar och vränga till grammatiken en aning för att uppnå vissa effekter. Så jag är absolut ingen ovän av nya konstruktioner eller nya ord, vilket många kanske tror. Dessutom finns det ju faktiskt ett behov av nya ord eller sammansättningar för att beskriva nya företeelser – eller företeelser som man inte riktigt har haft anledning att beskriva i ord tidigare. Vad jag däremot har ytterst svårt för är den brist på kreativitet som ett oreflekterat anammande av (främst) engelska ord är prov på, i synnerhet när de överhuvudtaget inte anpassas till svenskan och alldeles särskilt i synnerhet när de inte behövs. Helt enkelt för att det redan finns ord och uttryck i svenskan som beskriver exakt samma sak.

Just nu är jag alldeles särskilt irriterad på deals, awesome, awkward, hack, topnotch och oh my god. Samtliga fullständigt onödiga.
Här är ett rubrikexempel: FEM HACK SOM FÅR DIG ATT GÅ NER I VIKT?
Hack? Hur nödvändig känns den ordimporten? Och skulle inte ”Nordens största marketplace” (jo, ett företag kallar sig så) kunna ha erbjudanden i stället för deals? Om man tillskrev dem och ställde just den frågan så är jag dock övertygad om att de dels anser att deals inte alls är samma sak som erbjudanden, och dels att de vill appeal till yngre kunder. Och yngre kunder vet förmodligen inte vad ett erbjudande är. Awesome.
Man får intrycket att folk snappar upp nya och fräcka ord från någon populär Netflix-serie och desperat vill visa att de har gjort just det genom att överanvända dem.

Men en rolig sak som dylik irritation kan resultera i är att man börjar gräva lite i språket och därmed lär sig nya saker. Häromdagen sa jag i något sammanhang att man får försöka tänka utanför ramarna. En klok och bildad människa i min närhet blev då lite perplex och undrade om det inte heter ”tänka utanför boxen”. Och det är klart, i viss mening heter det väl så – eftersom alla går omkring och säger det. Men vad är det för box man talar om? Är det en frysbox? En jukebox? En postbox? En förvaringsbox? Är det en låda som man ska tänka utanför? I så fall: Hur ofta kallar vi en låda för en box?  Men egentligen handlar det förstås inte om någon låda eller box. Ord kan nämligen, som bekant, betyda olika saker.

Här är ett exempel: Om en engelsman karakteriserar vädret som crisp så menar han närmast att det är friskt, kyligt och torrt. Men om han använder samma ord för att karakterisera exempelvis något ätbart så menar han att det är knaprigt, frasigt eller sprött. Ordet ”krispigt” är ett sent inlån, belagt från 1982. Likväl blir det allt vanligare att svenskar beskriver väder som ”krispigt”. Man tar av någon anledning omvägen över engelskan och väljer en direktöversättning. Ordet lär knappast försvinna, hur mycket man än ogillar det. Crisp låter sig alltså inte översättas likadant i alla sammanhang och på samma sätt förhåller det sig med ordet box. Det behöver inte alls betyda ”låda”, utan kan lika gärna betyda ”ruta”. Och det är precis vad det gör i uttrycket thinking outside the box.

Uttrycket anses ha att göra med ett slags tankenöt, ”The nine-dot puzzle”, som är känd från början av 1900-talet. Den består av nio punkter som man ska binda samman genom att rita fyra raka streck, dock utan att lyfta pennan. Det kan förefalla omöjligt, om man inte ”tänker utanför ramen” på den kvadrat som de nio punkterna bildar och låter strecken fortsätta utanför den. The box är alltså inte en tredimensionell låda, utan en högst tvådimensionell ruta. Själva uttrycket thinking outside the box tycks dock ha uppstått först i slutet av 1960-talet. I synnerhet i Australien brukar man i stället ofta säga thinking outside the square, vilket gör det där med rutan ännu tydligare.

Hur som helst så verkar det som om en förment rolig eller ironisk direktöversättning av det engelska begreppet to think outside the box har fått ett sådant fäste att den har trängt ut ”tänka utanför ramarna”. Och i någon mening kan man ju säga att ”tänka utanför boxen” faktiskt fungerar. Man får en mental bild av att man är instängd i en låda vars väggar tankarna studsar mot. Det gäller liksom att få av locket eller göra ett hål i boxen för att tankarna ska kunna få luft och utvecklas. Men själv föredrar jag naturligtvis den historiska förklaringen och därmed de gamla ramarna. Så är det när man är lite fyrkantig av sig.

Read Full Post »