Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2018

Hässle2

Förlaga till Suecia antiqua et hodierna. Uppsala Universitetsbibliotek.

När man tecknade förlagor till Erik Dahlbergs stora planschverk Suecia antiqua et hodierna så fanns det några herrgårdar som var tänkta att tas med, men som det aldrig blev några kopparstick av. De fick helt enkelt inte vara med. Ett sådant exempel är Hässle (även stavat Hessle) i Uppland. Man kan nog bara spekulera kring anledningen till att herrgården uteslöts, men jag gissar att den helt enkelt inte var tillräckligt ståtlig och att det kanske inte ens ansågs att man kunde överdriva dess utseende, så som man tenderade att göra med de andra slott och gårdar som avbildades.

Hässle var nämligen ett ynkligt litet säteri, åtminstone om man ser till storleken på själva huvudbyggnaden och åtminstone om man väljer att lita på bilden. Faktum är att man nästan undrar om inte storleken har underdrivits. Byggnaden är bara tre fönsteraxlar lång och påminner mest om en lekstuga. Det är egentligen bara säteritaket och själva placeringen som avslöjar att det är gårdens finaste hus. Och möjligen höjden i relation till de andra byggnaderna, men det kan lika gärna handla om att bildens upphovsman inte har haft så bra kläm på det där med perspektivteckning.

Men man kanske inte ska låta sig luras. Om man ser till antalet hus som uppenbarligen hör till gården, fruktträdgården till höger och försöket till monumental disposition så förstår man ändå att det inte handlar om någon vanlig bondgård. Läget invid Lårstaviken är det inget fel på, och inte heller grannarna: I bakgrunden ser man de tre slotten Salnecke, Wik och Sjöö.

Men varför kom man ens på tanken att ta med Hässle i Suecia antiqua et hodierna? Fil. dr. Göran Ulväng vid Uppsala Universitet ger två förklaringar: 1. Hässle hade varit i kunglig ägo och var därför intressant att visa upp. 2. En syster till en av Hässles ägare i slutet av 1600-talet var gift med Elias Palmskiöld, som var medarbetare i Sueciaverket. Det låter som vettiga teorier, men helt säker kan man förstås inte vara. Den kungliga proveniensen finns dock där.

Gården finns omtalad redan på 1460-talet, då den ägdes av en Nils Jönsson. Något senare kom den i Sko klosters ägo (här är det alltså frågan om klostret och inte 1600-talsslottet), bara för att i samband med reformationen hamna i Gustav Vasas ägo. Efter kungens död gick Hässle i arv till en av döttrarna, prinsessan Sofia, som i sin tur förlänade den till en trotjänare. Sedan följde en rad olika ägare som jag inte tänkte gå in närmare på.

Hur bebyggelsen såg ut på Gustav Vasas tid och början av 1600-talet vet man inte. Det antas att corps de logiet på bilden ovan byggdes först på 1680-talet när medlemmar av familjen Blixencron ägde gården. Men varför nöjde de sig med en så liten huvudbyggnad? Hade de inte råd att bygga större? Eller ansåg de sig inte behöva en större bostad? Sanningen är nog att många säterier i Sverige inte var mycket större än så här, kanske i synnerhet om det inte var innehavarens huvudgård. Och ekonomin behövde inte nödvändigtvis vara på topp bara för att man ägde ett gods. Men hur länge stod man ut med att bo i det lilla 1680-talshuset? Det är lite oklart. Enligt traditionen uppfördes den nuvarande flygelbyggnaden i början av 1760-talet, men Göran Ulväng påpekar att den i själva verket är väldigt lik den gamla huvudbyggnaden. Så kanske flyttades det gamla huset för att göra plats för den nya huvudbyggnaden, som uppfördes i början av 1770-talet. Det är i så fall sympatiskt att man valde att spara den i stället för att riva den.

Hässle

Hässle på 1890-talet.

1770-talshuset står fortfarande kvar som gårdens huvudbyggnad, men det har byggts om och byggts ut i omgångar, så det är uppenbart att även det med tiden blev för litet för senare ägares behov. I modernare tid har dock flera ägare försökt återskapa ett mer tidstroget 1700-tal, kanske med varierande resultat. För en av dessa ägare, Erik Wilhelm Rodius, blev ägarskapet av Hässle faktiskt ödesdigert. Även han ägnade sig åt att renovera gården – men råkade i ekonomisk knipa, vilket ledde honom in på brottets bana. Genom sitt yrke som bankjurist började han förskingra pengar från en av sina kunder, den välbeställde tandläkaren Robert Aspelin. För att dölja förskingringen beslöt han att mörda Aspelin, och därefter stycka och bränna upp kroppen. Om någon har hört talas om det så kallade Kakelugnsmordet så kan det vara intressant att veta att det alltså orsakades av att gården Hässle behövde renoveras. Det är svårt att föreställa sig att dagens pastorala och vackra, om än kanske lite för välputsade, Hässle har koppling till detta bestialiska mord!


Uppgifter hämtade bl.a. ur Göran Ulväng, Herrgårdarnas historia,
Hallgren & Björklund 2008.

Annonser

Read Full Post »

img187När jag förstrött bläddrade i en bok som jag ännu inte har orkat läsa hittade jag en bild som fångade mitt intresse. Det är en laverad teckning från 1778 utförd av Gustaf af Sillén. Han var då 15 eller 16 år gammal och bodde med sina föräldrar, Georg Vilhelm och Brita Johanna, på den gård som han avbildat på teckningen. Gustaf kom senare att bli verksam som arkitekt och dekormålare, bland annat på Rosersbergs slott. Gården på bilden heter Ryda Kungsgård och ligger, eller kanske snarare låg, ungefär 15 kilometer norr om Enköping. Namnet finns kvar, men bebyggelsen går inte att känna igen från af Silléns bild.

Det har legat en by här mycket länge. Namnet Ryda ska nästan helt säkert tolkas som ”röjd mark” och det är en typ av ortnamn som har funnits sedan vikingatiden eller åtminstone medeltiden. Gården blev kungsgård först på 1680-talet, men redan i början av samma århundrade fick gården säterifrihet. Någon form av större huvudbyggnad bör ha uppförts då, eftersom säteristatusen innebar att gården skulle bebyggas ståndsmässigt. Dessförinnan var nog Ryda ”bara” en by, om än från 1500-talets mitt och fram till 1610 faktiskt i kunglig ägo.

Från mitten av 1630-talet och fram till en bit in på 1680-talet tillhörde säteriet riksrådet Åke Tott, hans son Claes och dennes moster Karin Bielke, men det verkar inte som om någon, möjligen undantaget mostern, egentligen bodde på Ryda. Om man även ägde en förnämare, ståtligare gård så valde man nog att bo där. Det hindrar dock inte att Karin Bielke i början av 1680-talet lät uppföra en ny huvudbyggnad av ganska ansenlig storlek. Huset var 28 meter långt och 9 meter brett. Men det blev aldrig riktigt färdigbyggt. Antagligen kom Karl XI:s reduktion i vägen. Säteriet drogs in till Kronan och blev kungsgård.

Själva begreppet kungsgård låter ju ståtligt, men på Ryda innebar det inte att någon flott herrgård uppfördes. Det viktiga var förmodligen att jordbruket förmådde producera, inte att gården skulle vara vacker att se på. Efter inte särskilt många år började Kronan arrendera ut kungsgården, bara för att överta driften igen på 1730-talet. Då var gården fortfarande i princip en större bondgård. Karin Bielkes då halvsekelgamla byggnad stod dock kvar. Det är lite oklart när den försvann, men i mitten av 1750-talet arrenderades kungsgården av två systrar Tott och då fanns inte huset kvar. Eller också lät de riva det. De lät hur som helst uppföra en ny, mindre huvudbyggnad, men det var fortfarande knappast något som kan beskrivas som en herrgård.

Och då är vi, via ett par andra arrendatorer, framme vid familjen af Sillén. Det är i och med Georg Vilhelm som Ryda för egentligen första gången får en ståndsmässig huvudbyggnad som verkligen ser ut som en herrgård. Systrarna Totts byggnad var då redan i dåligt skick, men i stället för att riva den så flyttades den till andra sidan av gårdsplanen där den utökades både på höjden, bredden och längden. Något senare lade man till en lika stor byggnad på östra sidan av huset, och följde upp med ytterligare en på västra sidan av huset. Sammantaget hade huvudbyggnaden en längd på drygt fyrtio meter och en bredd på tio meter. Det lite speciella är att det inte fanns någon inre förbindelse mellan de tre delarna – var och en hade en egen entré. Ändå framstår byggnaden på Gustaf af Silléns teckning som en harmonisk enhet, en vacker herrgård.

img187 (2)Det som möjligen stör estetiken lite är den ansamling av mindre hus och bodar som syns till vänster i bild. Men det är samtidigt det som fångade mitt intresse. När vi tänker på slott, herrgårdar och säterier så har vi ofta en romantisk bild i huvudet. Det är vitputsade fasader och ansade gräsmattor och kvinnor som lyckligt går runt och snurrar på sina parasoll på gårdsplaner och i parker. Vi glömmer bort att det handlar om producerande jordbruk som i bästa fall var självförsörjande – och som i fallet med kungsgårdar skulle bidra till det kungliga hushållet. Då krävdes det förstås ladugårdar, vagnslider, smedjor och stall. Men också exempelvis avträden, badhus, tvätthus och brygghus. Vid de flesta större gårdar låg nog de byggnaderna alldeles i närheten av huvudbyggnaden. Det tenderar vi att glömma bort – men på den här bilden blir det tydligt. Man skulle kunna säga att det är kringbyggnaderna som möjliggör herrgårdens existens, inte tvärtom. Och kanske kan man rent av ana att det är just det som den unge konstnären har velat förmedla, genom att inte ställa sig framför huvudbyggnaden och bara avbilda den. Samtidigt är det förstås herrgården som så att säga är gårdens ansikte utåt, och det är därför viktigt att få med den på ett hörn. (För att inte tala om de betande djuren i förgrunden.)

af Silléns anläggning finns dessvärre inte kvar. I slutet av maj 1791 härjades Ryda  kungsgård en natt av en stor brand som lade i princip hela gården i aska. Än i dag hävdas det att det handlade om en anlagd brand eftersom man inte kunde finna någon annan förklaring till hur den kunde starta. Ingen människa miste livet och alla hästar utom en kunde räddas. Men 120 nötkreatur och 140 får och lamm fick sätta livet till. Matförråden gick upp i rök, liksom allt husgeråd. Familjen fick tills vidare bo i Torstuna prästgård, och det är därifrån som Georg Vilhelm den 23 juni skrev ett brev (av någon anledning på franska) till sonen, som då befann sig i Rom. Brevet inleds på ett sätt som kanske förvånar. Fadern börjar nämligen med att be om ursäkt för att han inte har hunnit besvara sonens brev från april, och sedan meddelar han hur det står till med mamman och den yngre brodern. Först därefter berättar han den katastrofala nyheten om branden och går igenom händelseförloppet mycket noggrant. Kanske ville han inte chocka sonen, kanske ville han genom sin inledning trösta sig själv en aning. Det kunde ju trots allt ha slutat ännu värre.

Den då nära 70-årige af Sillén skrev också till kungen, alltså Gustav III, och bad om hjälp att bygga upp gården igen. Eftersom det var en kungsgård så ålåg det i princip Kronan att bistå med återuppbyggnaden, men man får tolka uppgifterna som att den ekonomiska hjälp som gavs inte räckte till att återställa gården i det skick som den var i före branden. Den byggnad som familjen af Sillén ändå ganska snart flyttade in i var betydligt mindre än den brunna herrgården – och det är den som fortfarande, om än i ut- och ombyggt skick, är huvudbyggnaden på Ryda kungsgård. En fin, men inte särskilt märkvärdig byggnad. Grundmurarna till den gamla herrgården finns dock kvar. De mäter 42×12 meter och ger en antydan om hur stor byggnaden var – samtidigt som de är en påminnelse om att även en adelsman på 1700-talet kunde drabbas av förödande olyckor.

 


Uppgifterna är till stor del hämtade ur Göran Ulvängs bok Herrgårdarnas historia, Hallgren & Björklund 2008, och ur bevarade brev från Georg Vilhelm af Sillén. Teckningen av Gustaf af Sillén finns i Nationalmuseums arkiv.

 

 

Read Full Post »