Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2018

IMGP1500 (2)Att resa är roligt. Att resa är bildande. Att resa är att upptäcka något om sig själv – i bästa fall. Eller i sämsta fall, om man så vill. Jag har exempelvis upptäckt att jag är en aning motvalls* när det gäller resmålen. Av någon anledning tycker jag inte att det är särskilt roligt att besöka platser som för tillfället är på modet. När alla andra åker till Thailand så åker jag till Rumänien. När alla andra åker till London så åker jag till Åseda. När alla andra åker till Barcelona så åker jag till Madrid. Det är förstås lite löjligt, med tanke på att enormt många människor genom tiderna har besökt såväl Rumänien som Åseda och Madrid – men det är så jag fungerar. Dessutom påstås det att barcelonaiterna har tröttnat på alla turister som kommer dit och stör, och jag är en gång för alla sådan att jag ogärna stöter mig med folk. Ergo: Madrid.

IMGP1310 (2)

En skulptur som uppenbarligen har suttit för mycket.

I slutet av maj 2018 är Stockholm en temperaturmässigt varmare stad än den spanska huvudstaden, men det innebär inte att det är kallt. Temperaturen är snarare behagligt uthärdlig. Man behöver inte hälla i sig vatten var sjunde minut eller hålla sig i skuggan för att stå ut. Däremot är det emellanåt både gott och nödvändigt att inmundiga något svalkande i dryckesväg. ”Sangria!” tänker nu någon läsare med ett lystet uttryck i ögonen. Och det kan man för all del få tänka. Men låt mig nu få vara motvalls* igen. Genom att beställa sangria på ett ställe och utröna att stället för närvarande inte har någon sangria förberedd kan man få reda på att det bara är turister som dricker sangria. Lokalborna dricker i stället tinto verano. Det är billigare – och minst lika svalkande och gott. Och handen på hjärnan, vem vill dricka något som bara turister dricker? Alltså dricker man hädanefter tinto verano.

Nåväl. Vid den temperaturmässigt angenäma ankomsten till Madrid möts vi av fredagskvällsglada människor som alla bär fotbollströjor och sjalar och andra saker som fotbollsmänniskor bär. Det har tydligen varit match – och i Madrid är fotboll tydligen lika oerhört viktigt som det är i Stockholm. Skillnaden är möjligen att fotbollsmänniskorna här ger intryck av att vara civiliserat glada. Det vill säga, de tycks inte se glädjen som en förevändning att förvandlas till våldsamma och fulla svin. Jag ser bara glädje. Men vad vet å andra sidan jag? Det jag kan om fotboll finns inte.

IMGP1301 (2)Men hur gör man då med den spanska maten om man nu är så förtvivlat motvalls* hela tiden? Äter man pasta och grodlår och köttbullar för att undvika att bli en kliché? Nej, det gör man inte. Förvisso finns där en liten motvilja mot att äta tapas och paella, men om nu lokalborna äter tapas och paella så måste det ju vara okej. Eller hur? Om man vill äta tapas så kan man företrädesvis gå till något som heter Mercado de San Miguel (eller Saint Michael’s Market som det säkert skulle ha stått i ett svenskt resereportage). Det rör sig om en saluhall, en inglasad gjutjärnskonstruktion från 1910-talet. I de olika stånden kan man förstås köpa med sig godsaker hem – men man kan också köpa någon rätt här och någon rätt där och sedan äta alltihop vid långbord i mitten av lokalen. En trevlig idé, även om det kan bli lite trångt och bökigt och man riskerar att spilla både det ena och det andra på sin dyra designerskjorta på vägen mellan stånden och borden. Det kan också hända att man inte riktigt vet vad man äter. Det är lätt att lockas av att rätterna helt enkelt ser goda ut.

IMGP1304 (2)Vid ett dylikt arrangemang kommer man ganska tätt inpå andra människor. Eftersom Mercado de San Miguel tycks locka både turister och lokalbor så kan viss språkförbistring uppstå. Men numera är det lätt att undvika denna förbistring med hjälp av vår moderna teknik: Bordsockupanterna omedelbart till vänster om mig består av ett spanskt par. Tvärs över det smala bordet befinner sig ett yngre brittiskt par. Eftersom den brittiske unge mannen har köpt en strut (!) med skinka så finner sig den spanske mannen nödsakad att börja tala om iberisk skinka, det som matintresserade människor kallar pata negra. Denna skinka kommer från grisar som har fötts upp på ekollon. Men hur bär sig en spanjor som inte talar engelska åt för att berätta det för en engelsman som inte talar spanska? Jo, han pladdrar först obekymrat på, innan han tar upp sin telefon, säger något i mikrofonen – och vips har han en bild på ekollon som han kan visa för engelsmannen. Genom denna bild, tillsammans med en imponerande imitation av grisgrymtande, får han engelsmannen att förstå. Den senare nickar i alla fall som om han förstår. Den efterföljande harangen om att pata negra är mycket dyrare än gammal vanlig bondskinka går nog däremot inte riktigt fram. Engelsmannen ser ut som om han gärna skulle befinna sig någon annanstans. Själv är jag lite stolt över att jag på något magiskt sätt har förstått vartenda ord av vad spanjoren sagt. Någon pata negra minns jag dock inte att jag åt.

Besöker man Pradomuseet om man är lite motvalls*? Ja, det kan man väl tänka sig. Dock kan man tillåta sig att drabbas av svensk snålhet och passa på att göra sitt besök när det är fri entré. Synd bara att man inte är ensam om att vara snål. En ringlande kö bestående av kanske 400 personer är ingenting som man drömmer om att vara en del av. I alla fall inte om man står sist i den. Men för att parafrasera den store skalden Ulf Lundell: ”Ett inställt Pradobesök är också ett Pradobesök.” Och med lite tur så finns museet kvar även vid nästa Madridbesök – och då kanske alla andra i hela världen redan har sett det. Jag är en märklig före detta konstvetenskapsstudent. Prado är trots allt ett av världens främsta konstmuseer.

IMGP1503 (2)

Spansk jämlikhet. Hon ror – han är förälskad.

Strax intill Prado, på Plaza de la Lealtad, kan man ibland se och höra en man som sitter och spelar saxofon på en parkbänk. Förmodligen spelar han någon form av frijazz, eftersom det är svårt att avgöra huruvida han är duktig eller inte. Men det är egentligen inte saxofonmannen som är intressant – det är hans hund. Jag är dålig på hundraser, men det kan möjligen vara en labrador retriever. När saxofonmannen spelar så ylar hunden. Hunden förefaller så att säga ingå i kompositionen. Och om det är svårt att avgöra huruvida saxofonmannen är duktig eller inte, så är det ännu svårare att avgöra huruvida hunden ylar av glädje eller av musikalisk smärta. Det är därför man inte riktigt vet om man ska skratta eller ringa efter polis och djurskyddsstyrelsen.

Lyckligtvis finns det inte tid att tänka för mycket. Det är redan dags att ta sig till det lustiga hotellet (där personalen tycks ha som sport att öppna portlåset och ta fram rumsnyckeln innan man ens har hunnit ringa på) och anträda hemfärden. Dock kan det i Madrid hända att man oförutsett råkar hamna mitt i en stor, bullrig och aldrig sinande demonstration som äventyrar hela hemfärden. Det är en disparat skara som förefaller bestå av många olika organisationer. De blåser i visselpipor. De använder harskramlor. De smäller av något som låter som mindre bomber. De skanderar. De väsnas något alldeles förskräckligt. Men vad vill de? En googling ger vid handen att de tycker att regeringen skrattar åt dem – och det vill de inte. Det är därför de demonstrerar. Vi får kanske nöja oss med att konstatera att spanska demonstrationer är något annat än svenska, precis som spanska fotbollsfans är något annat än svenska.

IMGP1379 (2)Annars är Madrid en mycket trevlig och enkel stad att vistas i. Civiliserad, liksom. Möjligen bortsett från svensken (?) som hade raggat upp en spansk tjej och undrade om hon inte kunde hjälpa honom att fixa lite kokain. ”You know the language. I want one gramme of you and one gramme of cocaine.” Poetisk snubbe. Men han var ju turist – och därmed ociviliserad. Den madridska avsaknaden av nämnvärda vattendrag är dock tråkig. Där vinner Stockholm med hästlängder – men å andra sidan så är det ju ingen tävling. Om man är motvalls* så är det i alla fall inte det.

*Motvalls: Egentligen ”Motvalls käring”. Herr Motvall och hans hustru grälade om huruvida man klipper eller skär havre. Hon menade att man klipper, han att man skär. Dispyten gick så långt att herr Motvall hotade att dränka hustrun om hon inte gav med sig. Men hon vägrade. Det sista hon gjorde i livet var att sträcka upp en hand över vattenytan och göra en klipprörelse med fingrarna. Historien återges av Moa Martinsson i Mor gifter sig 1936.

Annonser

Read Full Post »

Fåglar

Koltrast

Fåglar flamsar överallt och för ett fågla liv
var och en är helt unik ur fågelperspektiv
Så här är ett spontant försök till fågellivsbeskrivning
måhända som en guide till vår fågellivsomgivning

Göken är helt galen och titan en titan
Finken är en dåre som skrämmer halva stan
En gråtrast tar en gråtrast i gråtrist enbuskage
En dopping kammar skägget och ansar sin mustasch

Och tjädern kedjar orren i tjudrat skogsförvar
Och orren får en orre och spelar en fanfar
Måhända är det märkligt att göra så – javisst!
Men tjädern är en usling och orren masochist

Se där, en mycket näbbig och fet atlantperell
förr var han jovialisk, nu är han kriminell
Han lever på att stjäla av aftonfalk och hök
Och någon gång ibland av en tärna (hon som dök)

Så går det för en fågel som aldrig vetat hut
men en gång gick i terapi hos psykologen Trut
med Måsen och med Gåsen, det var nån gång i fjol,
och mitt under sessionen så drog han sin pistol

Och Truten som blev skjuten ville flyga till akuten
Men Måsen hon höll Truten medan Gåsen ringde snuten
Och fjädrarna de flögo och sången den var gäll
Och ingen av dem var väl överdrivet rationell

Och skarven skarvar skamlöst om fångsten som hon får
Och sparven far till Chile för att dejta en kondor
Och dronten dimper död ner och hönsen höres hurra
för födelsedagsbarnet, en kompis kookaburra

Och i ett hörn av Tjörn bor en hyfsat hafsig örn,
och en riktig liten mes som vill kallas Direktörn
Tillsammans har de bildat en örn-mes-allians
och ruvar på sin hämnd på en uv som heter Frans

Men uven Frans är kräsen och väljer sina fejder
Hans hämndbegär är inställt på en förrädisk ejder
som en gång gav hans fru en förstulen liten ving-k
men övergav ‘na strax för en flink och fåfäng fink

Och råkan råkar kråkan fast de inte är släkt
och kråkan rakar råkan och stjäl hans fjäderdräkt
Och mera vild än tam är en fasansfull fasan
som har en svår dispyt med en knäpp och knölig svan

Och där har vi en spov som har burfågelfobi
Hon har ett stort behov av att vara fågelfri
Hon sjunger som en ripa en sydskotsk melodi
men har svårt att begripa en skrake från Dundee

Och lommen lommar lomhört mot Lummelunda bruk
Och tättingen, den lättingen, är avigt avundsjuk
på en snipig snäppa som snappar upp ett knott
och en gräslig and som precis har köpt en yacht

Ja, fåglar flamsar överallt och för ett fågla liv
var och en är helt unik ur fågelperspektiv
Se här var ett spontant försök till fågellivsbeskrivning
måhända som en guide till vår fågellivsomgivning

Read Full Post »