En gång i tiden skulle varenda unge bli antingen artist eller ”jobba med nåt inom media”, men uppenbarligen är det med yrkesval som med allt annat – det går i cykler. Numera vill kidsen i stället ”göra skillnad”. Jag tror att det betyder att man vill jobba med något där man på ett eller annat sätt hjälper människor. Eller kanske räddar djur eller växter. Jag är dock inte alldeles säker på att det handlar om någon sorts plötslig idealistisk strömning – det kan mycket väl vara en ren modenyck. Nå, det är inte min mening att klanka ner på människor som vill göra världen till en bättre plats – all heder åt dem. Eftersom jag är en ärkekonservativ språkfascist så är jag som vanligt ute efter den språkliga aspekten.
Jag antar att jag inte är den ende som plötsligt ser uttrycket ”göra skillnad” stup i kvarten. Det är som om en enorm göra skillnad-bomb har briserat och kastat sina beståndsdelar över hela Sverige. För ett tag sedan hade Svenska Kyrkan en annonskampanj där de undrade om man ville göra skillnad. Och nyligen avslutade SL en kampanj för sin trygghetstelefon där de stolta kungjorde att man ”gör skillnad” om man ringer det där trygghetstelefonnumret. Naturligtvis vet jag att det är engelskans ”make a difference” som spökar, men hur i all världen kan det komma sig att vi plötsligt ”behöver” det uttrycket när vi har klarat oss utan det hittills? Visst, vi har haft det i svenskan tidigare, men då i en bestämd betydelse, nämligen att det gör/inte gör någon skillnad om jag gör si i stället för så. Men det här är en ny betydelse. På sätt och vis är det fascinerande att det har fått ett så brutalt genomslag – man kan ju inte låta bli att undra hur det har gått till.
Bortsett från att det – i mitt tycke – handlar om ett onödigt inlån så får jag rysningar av att det liksom inte finns något att ställa det i relation till. Man kan hjälpa hemlösa, man kan göra en insats för att rädda jättepandan, man kan vara volontär inom vården, lämna bidrag till Amnesty eller vara frivilligbrandman, men nu springer folk omkring och vill ”göra skillnad” lite allmänt så där. ”Vad gör du på fritiden, då?” ”Jag gör skillnad.” Det saknas en bestämning, en precisering. Men det är tydligen populärt med sådana uttryck och ord nu. Samma sak gäller ju det ohyggligt fula ”lämna” som jag berört tidigare. ”Han bara reste sig upp och lämnade.” ”De är nu utslagna ur tävlingen och får lämna.” Lämna vad? Det kommer inte att dröja länge förrän ”göra skillnad” kommer att vara helt och hållet synonymt med ”hjälpa” eller ”göra en insats”. Som i: ”Jag kan inte simma! Jag drunknar! Gör skillnad, någon! Gör skillnad!”
Det finns ett annat modeuttryck med exakt samma problem. Av någon anledning verkar knappt någon i min bekantskapskrets ha lagt märke till det, eller också är det jag som är överkänslig, men plötsligt ska alla ”förhålla sig” till saker och ting. Om boräntan stiger så ska vi förhålla oss till det, om någon kommer rusande med en yxa och vill mörda mig så ska jag förhålla mig till det, om du missar bussen så måste du förhålla dig till det. Vad i all världen menas? Kanske är det även här ett inflytande från engelskan, men det känns inte lika självklart som i fallet med ”göra skillnad”. Problemet är som sagt att det saknas en precisering. ”Nej, nu måste jag förhålla mig till det här.” Vad betyder det? Absolut ingenting. Det är ett uttryck som liksom saknar motstånd – det är jämförbart med att gripa efter ett trappräcke som inte finns. Som att äta luft. Som att lyssna på Robert Wells. Varför inte säga reagera, acceptera, vidta åtgärder…? Nej, man ska lite tafatt ”förhålla sig” till problemet eller vad det nu kan vara.
Ska vi ta ett till ord på samma tema? Okej, här kommer det: världsklass. Det är ett ord som används till döds av musikrecensenter, sportjournalister och framför allt politiker i Stockholms kommun. Men vad betyder det egentligen? Jag kan köpa att det används inom idrotten. Om en sprinter är i världsklass så är han naturligtvis bäst i världen – eller åtminstone en av de allra bästa. Där finns det ett mätbart resultat att peka på. Men kan Expressen verkligen skrika ”VÄRLDSKLASS, BOSSEN!” på löpsedeln när Bruce Springsteen har spelat på ett fullsatt Ullevi? Det är ju liksom ingen tävling. Det finns ingenting att mäta, möjligen bortsett från antal personer i publiken, biljettpris, konsertlängd eller decibeltal. Men det är knappast det som avses. Det är väl närmast någon sorts diffus känsla hos recensenten som får honom (ty det är en han, tro mig) att skrika ”VÄRLDSKLASS”. Det är ett totalt urvattnat och intetsägande begrepp i sammanhanget.
Men värst är alla dessa politiker som använder detta märkliga begrepp för att legitimera både det ena och det andra. Stockholms kommun har till och med något som kallas ”Vision 2030 – ett Stockholm i världsklass”. Men vad menas med det? Hur definieras en stad i världsklass? Världsklass i relation till vad? Nu vet vi ju att politiker helst vill att Stockholm ska bli en världsstad i paritet med New York (ja, allra helst en kopia av New York), men det är en annan diskussion. Världsstad, förresten… Det måste väl vara en stad som ligger i världen? Ännu ett märkvärdigt tomt begrepp. Jag undrar om inte priset tas när det gäller utvidgningen av begravningsplatsen vid Bromma kyrka: ”Här bygger vi en kyrkogård i världsklass.” Smaka på det. Visst är det nästan så att man vill lägga sig ner och dö genast så att man får veta vad det handlar om? Fast vad skulle det tjäna till? Jag är helt övertygad om att det inte betyder ett endast dugg.
elbrundino 