Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2012

En gång i tiden skulle varenda unge bli antingen artist eller ”jobba med nåt inom media”, men uppenbarligen är det med yrkesval som med allt annat – det går i cykler. Numera vill kidsen i stället ”göra skillnad”. Jag tror att det betyder att man vill jobba med något där man på ett eller annat sätt hjälper människor. Eller kanske räddar djur eller växter. Jag är dock inte alldeles säker på att det handlar om någon sorts plötslig idealistisk strömning – det kan mycket väl vara en ren modenyck. Nå, det är inte min mening att klanka ner på människor som vill göra världen till en bättre plats – all heder åt dem. Eftersom jag är en ärkekonservativ språkfascist så är jag som vanligt ute efter den språkliga aspekten.

Jag antar att jag inte är den ende som plötsligt ser uttrycket ”göra skillnad” stup i kvarten. Det är som om en enorm göra skillnad-bomb har briserat och kastat sina beståndsdelar över hela Sverige. För ett tag sedan hade Svenska Kyrkan en annonskampanj där de undrade om man ville göra skillnad. Och nyligen avslutade SL en kampanj för sin trygghetstelefon där de stolta kungjorde att man ”gör skillnad” om man ringer det där trygghetstelefonnumret. Naturligtvis vet jag att det är engelskans ”make a difference” som spökar, men hur i all världen kan det komma sig att vi plötsligt ”behöver” det uttrycket  när vi har klarat oss utan det hittills? Visst, vi har haft det i svenskan tidigare, men då i en bestämd betydelse, nämligen att det gör/inte gör någon skillnad om jag gör si i stället för så. Men det här är en ny betydelse. På sätt och vis är det fascinerande att det har fått ett så brutalt genomslag – man kan ju inte låta bli att undra hur det har gått till.

Bortsett från att det – i mitt tycke – handlar om ett onödigt inlån så får jag rysningar av att det liksom inte finns något att ställa det i relation till. Man kan hjälpa hemlösa, man kan göra en insats för att rädda jättepandan, man kan vara volontär inom vården, lämna bidrag till Amnesty eller vara frivilligbrandman, men nu springer folk omkring och vill ”göra skillnad” lite allmänt så där. ”Vad gör du på fritiden, då?” ”Jag gör skillnad.” Det saknas en bestämning, en precisering. Men det är tydligen populärt med sådana uttryck och ord nu. Samma sak gäller ju det ohyggligt fula ”lämna” som jag berört tidigare. ”Han bara reste sig upp och lämnade.” ”De är nu utslagna ur tävlingen och får lämna.” Lämna vad? Det kommer inte att dröja länge förrän ”göra skillnad” kommer att vara helt och hållet synonymt med ”hjälpa” eller ”göra en insats”. Som i: ”Jag kan inte simma! Jag drunknar! Gör skillnad, någon! Gör skillnad!”

Det finns ett annat modeuttryck med exakt samma problem. Av någon anledning verkar knappt någon i min bekantskapskrets ha lagt märke till det, eller också är det jag som är överkänslig, men plötsligt ska alla ”förhålla sig” till saker och ting. Om boräntan stiger så ska vi förhålla oss till det, om någon kommer rusande med en yxa och vill mörda mig så ska jag förhålla mig till det, om du missar bussen så  måste du förhålla dig till det. Vad i all världen menas? Kanske är det även här ett inflytande från engelskan, men det känns inte lika självklart som i fallet med ”göra skillnad”. Problemet är som sagt att det saknas en precisering. ”Nej, nu måste jag förhålla mig till det här.” Vad betyder det? Absolut ingenting. Det är ett uttryck som liksom saknar motstånd – det är jämförbart med att gripa efter ett trappräcke som inte finns. Som att äta luft. Som att lyssna på Robert Wells. Varför inte säga reagera, acceptera, vidta åtgärder…? Nej, man ska lite tafatt ”förhålla sig” till problemet eller vad det nu kan vara.

Ska vi ta ett till ord på samma tema? Okej, här kommer det: världsklass. Det är ett ord som används till döds av musikrecensenter, sportjournalister och framför allt politiker i Stockholms kommun. Men vad betyder det egentligen? Jag kan köpa att det används inom idrotten. Om en sprinter är i världsklass så är han naturligtvis bäst i världen – eller åtminstone en av de allra bästa. Där finns det ett mätbart resultat att peka på. Men kan Expressen verkligen skrika ”VÄRLDSKLASS, BOSSEN!” på löpsedeln när Bruce Springsteen har spelat på ett fullsatt Ullevi? Det är ju liksom ingen tävling. Det finns ingenting att mäta, möjligen bortsett från antal personer i publiken, biljettpris, konsertlängd eller decibeltal. Men det är knappast det som avses. Det är väl närmast någon sorts diffus känsla hos recensenten som får honom (ty det är en han, tro mig) att skrika ”VÄRLDSKLASS”. Det är ett totalt urvattnat och intetsägande begrepp i sammanhanget.

Men värst är alla dessa politiker som använder detta märkliga begrepp för att legitimera både det ena och det andra. Stockholms kommun har till och med något som kallas ”Vision 2030 – ett Stockholm i världsklass”. Men vad menas med det? Hur definieras en stad i världsklass? Världsklass i relation till vad? Nu vet vi ju att politiker helst vill att Stockholm ska bli en världsstad i paritet med New York (ja, allra helst en kopia av New York), men det är en annan diskussion. Världsstad, förresten… Det måste väl vara en stad som ligger i världen? Ännu ett märkvärdigt tomt begrepp. Jag undrar om inte priset tas när det gäller utvidgningen av begravningsplatsen vid Bromma kyrka: ”Här bygger vi en kyrkogård i världsklass.” Smaka på det. Visst är det nästan så att man vill lägga sig ner och dö genast så att man får veta vad det handlar om? Fast vad skulle det tjäna till? Jag är helt övertygad om att det inte betyder ett endast dugg.

Annonser

Read Full Post »

En gång för länge sedan var jag ganska stolt över att vara undertextare. Det smällde ganska högt att få se sitt namn i TV-rutan eller på biografduken i tre sekunder då och då. Det gick visserligen knappt att leva på den lön jag fick, men det bekymrade mig faktiskt inte jättemycket eftersom jag var övertygad om att jag snart skulle vara så driven att pengarna skulle räcka till något annat än falukorv och makaroner åtminstone en dag i veckan. Det vanliga inom den här branschen är nämligen ett ackordsbaserat arvode – man får en viss summa pengar per översatt minut TV-program eller film. Alltså: Ju snabbare man är, desto mera lön. Det här är naturligtvis problematiskt eftersom noggrannhet inte alls lönar sig. Och således blir kvaliteten lidande. Det är ju lite lustigt, med tanke på att undertexter påstås vara Sveriges mest lästa texter (möjligen efter de små essäerna på mjölkpaketen) och att så fruktansvärt många människor hittar så fruktansvärt många fel i dem.

Följden av dessa dåliga villkor är att undertextaryrket blir ett typiskt ”genomgångsyrke” som man sysslar med ett litet tag tills man inser att det inte går att leva någorlunda drägligt på det. Det gör att det faktiskt är ganska ont om erfarna, drivna undertextare – sådana som inte begår onödiga fel och vet en hel del om vilka språkliga fällor man kan trilla i. Men vad gör det? Det kryllar ju av unga arbetslösa ungdomar som är ”bra på engelska” och har sett alla TV-serier som finns – och som tycker att det här är ett ascoolt jobb. Problemet är bara att många känner sig kallade, men relativt få har vad som krävs för att utföra ett bra arbete. Man kan nämligen vara hur bra som helst på engelska eller något annat språk, men om man inte dessutom är bra på svenska så har man tyvärr inte i yrket att göra. Det kanske kan förefalla vara hårda ord, men de är smärtsamt sanna.

De undertextare som biter sig fast i yrket länge – förhoppningsvis av kärlek till språket – blir desillusionerade, för att inte säga bittra, över att förhållandena inte blir bättre utan snarare hela tiden sämre. Jag har inga siffror att tillgå, men arvodet för undertextning har sjunkit med flera tiotals procent de senaste 12 åren. Låter det vettigt? Inte särskilt, va. Men vad i all världen beror nu det på? Jo, saken är den att TV-kanalerna anser att översättning är ett ”nödvändigt ont” som de helst inte vill betala för. Översättning och text-tv-textning av en stor mängd TV-program kostar naturligtvis mycket pengar, det kommer man inte ifrån. Men eftersom de kommersiella kanalerna är vinstdrivande företag så vill de förstås maximera sin vinst – och då måste de ”onödiga” kostnaderna minskas. Följden blir att översättningsbolagen spelas ut mot varandra och får lämna in de mest prispressade offerter de någonsin kan. Vilket i sin tur innebär att arvodena till undertextarna – längst ner i näringskedjan – måste sänkas för att bolagen alls ska kunna överleva. Då står undertextarna inför valet att antingen acceptera ett sämre arvode eller se sig om efter ett annat jobb. Översättningsbolagen kan därmed ta in nya hugade (oftast unga) förmågor som inte har en aning om vad ett rimligt arvode är – och lära upp dem på en kvart. Mer tid än så krävs inte, för det här jobbet kan nämligen en någorlunda begåvad 14-åring utföra. Eller varför inte en apa? Så där håller det på i en form av ”nedåtgående spiral”, som min gamla lärare i historia kallade liknande situationer. Yrkets status, om man nu bryr sig om sådant, sjunker sakta men säkert och med den också yrkesstoltheten och kvaliteten.

För att göra översättning billigare har vissa översättningsbolag på senare tid börjat använda så kallade EMT-filer. Undertextning innebär inte bara översättning, utan också att man tidkodar texterna – det vill säga att man bestämmer när textremsan ska komma in i bild och när den ska tas ut. Men genom att skicka TV-programmen till speciella tidkodare i låglöneländer så ”slipper” översättarna den delen av arbetet – och behöver därför inte ha lika hutlöst mycket betalt. De behöver ju bara ägna sig åt själva översättningen och möjligen småredigera tidkoderna lite här och där. Problemet är bara att man måste redigera ganska ordentligt för att resultatet ska bli snyggt och tillfredsställande. I vissa fall skulle det inte alls förvåna mig om man får mindre betalt för mer arbete på grund av detta genialiska förfarande. Men… vänta nu. Borde man inte kunna göra översättare fullständigt överflödiga genom att maskinöversätta TV-programmen?! Jag menar, översättningarna kan ju ändå inte bli sämre än vad de är nu. Lugn, lugn. Naturligtvis är de maskinöversatta TV-programmen på väg. I nuläget duger visserligen texterna enbart som ett slags pervers underhållning – för roliga är de. Men datorerna kommer gradvis att ”lära sig” hur idiom och liknande ska översättas. Och då behöver texterna bara korrekturläsas – kanske av högstadieelever som vill ha lite extrajobb? För det kommer inte att finnas särskilt många kvalificerade och erfarna undertextare som har lust att utföra den sysslan. Ursäkta, men det är ungefär som att degradera en mästerkock till att laga Dafgårds djupfrysta färdigrätter i en mikrovågsugn.

En annan fiffig och extremt billig lösning – som redan används av vissa DVD-utgivande företag – är att använda sig av de lustiga människor som har den underliga driften att sitta hemma på nätterna och ”hobbyöversätta” TV-serier och filmer och sedan lägga ut texterna på Internet. De utför ju arbetet helt gratis och vem som helst kan hämta hem de där texterna. Sedan är det en smal sak att lägga in dem på filmer och sälja dem med mycket bättre förtjänst än om man hade använt sig av en professionell översättare. Problemet är bara det att texterna för det mesta är riktigt usla – med några få undantag. En vacker dag ska jag titta igenom min box med första säsongen av serien ”The Tudors” och anteckna alla idiotier som förekommer i textremsorna och som förvandlar denna dramaserie till en komedi. Idiotier av ”översättare” med namn som Robban, Tussan och The Killer. Några efternamn har de tydligen inte. Väldigt seriöst.

Allt det här leder sammantaget till att undertexterna blir sämre och sämre. De som har kompetensen och erfarenheten trängs ut på grund av allt lägre löner, orsakade av att TV-kanalerna inte är intresserade av att betala för kvalitet. Då breder också en farlig attityd ut sig hos översättningsbolagen, nämligen: ”De får vad de betalar för – lägg inte ner någon onödig tid på att göra ett bra jobb.” Språket blir alltså sämre och det finns inte ekonomiskt utrymme för korrekturläsning – och vad skit som helst går ut i sändning. Förutom själva TV-programmen, då. Man bör komma ihåg att många människors språk faktiskt formas av det som de läser på textremsorna. Många invandrare lär sig svenska tack vare text-tv-textning. Många förbättrar sin engelska genom att se översättningen samtidigt som de hör originalspråket. Det brukar plockas fram till en förklaring till att vi svenskar är så pass bra på engelska som vi är. Om kvaliteten på översättningarna sjunker så havererar tyvärr hela den här skutan.

Men det här är ju för all del en attityd som är på frammarsch i hela samhället. Ingenting får kosta något, i synnerhet inget som har med kultur att göra. Översättare ska leva på luft eller helst inte finnas. Och handen på hjärnan, vem behöver översättningar? Alla är ju så fantastiskt bra på engelska numera och det är ju bara ett försvinnande fåtal som ens bryr sig om att ha översättningen påslagen när de tittar på film hemma. Den dåliga översättningen stör ju bara upplevelsen. Översättare är dessutom kanske den enda yrkesgruppen i världen som inte behöver – eller ska – göra ett bra jobb, i alla fall inte om det blir dyrare då. Det är faktiskt inte helt ovanligt att kunder ringer och frågar om de kan få en text billigare om översättaren ”bara översätter lite slarvigt”. Man vill gärna svara: ”Hurså? Vi översätter ju alltid lite slarvigt. Ser du aldrig på TV, människa?”

Så. Nu är jag klar. Men inte mindre bekymrad.

Read Full Post »

Ja, jag erkänner. Jag är en av de där människorna som förtjänar mitt levebröd genom att sitta och förse diverse TV-program och filmer med undertexter, eller i dagligt tal ”textremsor”. Det är ett egendomligt yrke eftersom det fullkomligt kryllar av människor som anser att de kan utföra det lika bra, om inte bättre, än dem som faktiskt har det som yrke. Det leder till att det är lite svårt att känna någon större yrkesstolthet. När man talar om för någon vad man ägnar sig åt så brukar svaret bli: ”Jaha! Intressant. Jag såg en så dålig översättning häromdagen.” Och så var det samtalet dött. Man är nämligen tydligen kollektivt ansvarig för kollegers fadäser – om de nu är fadäser. Visst, även den bäste kan göra tokigheter ibland. I början av min karriär litade jag någon gång alltför mycket på vad det stod i transkriptionen, alltså i det ”manus” som ofta men inte alltid medföljer TV-programmet. Enligt den sa personen ”You’re fired”, men om jag hade lyssnat och dessutom funderat över sammanhanget så hade jag insett att han faktiskt sa ”You fired”. Det är onekligen en viss skillnad mellan ”du är avskedad” och ”du sköt”. Vilken horrör, va? En katastrof av nästan ofattbar magnitud.

Men TV är uppenbarligen allvarliga saker. Det finns människor som med stort allvar följer varje avsnitt av till och med högst medelmåttiga serier och som går i taket om de hittar något verkligt eller inbillat fel i textremsorna. De nöjer sig alltså inte med att förnöjt skrocka åt misstaget och gå vidare i sina liv som TV-missbrukare. Nej, de bemödar sig med att ta reda på vem som ligger bakom detta förfärliga – och så ringer de till översättningsbyrån och klagar. Det kan man göra om man tycker att kvalitén är genomgående bedrövlig i ett program eller en serie. Men för ett eller två ords skull? Jag minns till exempel kvinnan som slaviskt följde den utmärkta och intressanta evighetsserien ”Glamour” och som en dag ringde och påtalade att det i textremsan hade stått att någon hade ”fått spel”. Och det uttrycket finns då rakt inte. Nej, översättaren måste rimligtvis ha menat ”fått spleen” och det var ju förfärligt att en sådan felstavning hade kunnat slinka igenom. ”Korrekturläser ni inte texterna?” Man kan ju få spleen för mindre. Någon som använder det uttrycket? Inte?

En annan kvinna följde troget ”Oprah Winfrey Show” och fick uppenbarligen till slut nog av vi översatte det stående inslaget ”Remembering your spirit” med ”Tänk på själen”. Hur i all världen kunde vi göra det? Minsta mellanstadieelev vet ju att ”spirit” betyder ”ande”! Hon mer eller mindre krävde att vi skulle ändra det där. Och kanske var hon en sån där new age-människa som med bestämdhet vet att det är en väldig skillnad mellan ande och själ – och att det definitivt var anden som den självupptagna Oprah avsåg. Men om hon bara var en människa som vagt mindes sin mellanstadieengelska så borde hon kanske veta att ”spirit” även kan översättas med ”själ”. Och ”spöke”. Och ”sprit”. Det finns sällan bara en sanning när det gäller språk och man kan sällan översätta något ordagrant. Det gäller ofta att tolka och klä orden i en svensk språkdräkt som känns naturlig. Det gäller också att plocka fram essensen ur det som sägs. Om man skulle översätta allt som sägs så skulle nämligen större delen av TV-rutan fyllas av text – eller också skulle texten flimra förbi i en sådan fruktansvärd hastighet att det blir omöjligt att läsa den. I mina dagar har jag stött på ungefär två personer som talar så långsamt att man utan problem kan översätta allt de säger. Den ena är Izabella Scorupco. Hon talar provocerande långsamt. Den andre är Leif GW Persson.

Men det finaste exemplet på människor som klagat torde vara mannen av utländsk härkomst (vi kan kalla honom Jaroslaw) som ringde och på bruten, men god svenska förklarade att han hade som ”liten hobby” att ringa och påpeka när något blivit fel. Hobby? Tja, folk har märkliga fritidssysselsättningar. Han nöjde sig inte med att ringa en gång heller, så uppenbarligen tog han sin hobby på ganska stort allvar. Ibland hade han faktiskt ganska vettiga påpekanden att komma med och ibland var de antingen tveksamma eller fullständigt ointressanta. Det troliga är väl att han fortfarande skulle höra av sig då och då – om han inte en vacker dag hade ringt och sagt: ”Jag såg att någon skrivit ‘till sig i trasorna’. Det uttrycket finns inte i svenska språket. Det heter ‘till sig i trosorna’.” Han upplystes vänligt men bestämt om att han hade helt fel och har sedan dess aldrig hörts av igen.

Verkar jag bitter? Det är lätt att bli det i den här branschen. Nästa gång ämnar jag angripa mitt yrke ur ett lite annat perspektiv. Då kommer jag att vara ännu mer bitter. Hurra, va?

Read Full Post »

Hör ni, resereportage är väl en märklig genre? Jag gissar att de är tänkta att fungera som vägledning och inspiration för den reshågade, men får man inte känslan av att de mest är en dålig ursäkt för journalister att få resa till mer eller mindre spännande platser på någon annans bekostnad? Jo, det får man. Dessutom har de en tendens att vara gjorda enligt en stereotyp mall med utgångspunkt från vad en turist antas förvänta sig av en resa. De bästa resereportagen borde ju i stället vara de som faktiskt utgår från de egna upplevelserna. En gång i tiden fick jag översätta några reseprogram där reportageteamet av någon anledning alltid hamnade på bikinitävlingar, som av en ren händelse anordnades på alla resmål de besökte. Förmodligen för att man antog att alla turister närmast per automatik uppsöker bikinitävlingar. Otroligt intressant och informativt. Och program av typen ”Packat och klart” har en tendens att mest tala om på vilka platser i världen man kan ägna sig åt vindsurfning, klättra upp för livsfarliga klippväggar, hoppa bungyjump, simma i kapp med ozeloter och shoppa Gucci-skor billigt. Sådant som åtminstone jag är ganska måttligt intresserad av när jag är på resande fot.

Och i dagstidningarna har jag mer än en gång upptäckt en märklig sak. Egendomliga och uppenbara lögner är inpetade i reportagen, gissningsvis för att ge lite mustig lokalfärg. Som den där gången då någon på resa i Moseldalen påstod sig ha passerat en vinbonde som förnöjt gick bland vinstockarna med ett glas i handen och provsmakade årets skörd. Ursäkta? För att inte tala om reportaget i Svenska Dagbladet där fyra sardiska festande ungdomars avskedsord till journalisten var ett samfällt rop: ”Kom ihåg att vi är sarder, inte italienare!” Hur troligt var det, om man tänker efter? Hur kan någon med minsta lilla förnuft i behåll tro på liknande amsagor? Och framför allt – hur kan skribenten tro att någon ska tro på dem? Det är så dumt att det gör ont i hela kroppen när man läser det. Fast mest i hjärnan.

Och hur ofta råkar inte journalisterna komma i samspråk med någon gammal fiskare eller indianhövding eller före detta kannibal som har någon djup livsvisdom som måste citeras? Jag är skeptisk. Men ibland, ibland, råkar man faktiskt ut för små sammanstötningar med lokalbefolkningen – och ibland är dessa kollisioner till och med värda att minnas av en eller annan anledning. Jag kommer till exempel tydligt ihåg den lilla karlen i Marrakech som kom ut genom porten från en palatsträdgård just som vi tänkte gå in. Han förklarade att palatset nu stängde för lunch, men att han i stället skulle visa oss var gettot låg. Han brydde sig inte ens om att fråga om vi ville till gettot, men det var bara en promenad på ett par hundra meter så vi kunde väl vara snälla och följa med. Eftersom alla i Marocko ska ha en liten slant för varje liten tjänst så sträckte vi fram några dirham vid gettots ingång. Men den lilla karlen viftade bort sedeln – han skulle inte ha något.

Det var bara det att han inte gav sig. Han hasade glatt vidare och pekade ut någon tråkig balkong och andra ointressanta saker – och plötsligt stod vi utanför en liten butik som han mer eller mindre knuffade in oss i. Jaha. Så går det till i Marocko – och vips så har man köpt något som man inte behöver till ett lite för högt pris. Men det var ju inte över för det. Den hasande karlen stod och väntade utanför butiken och ledde oss vidare till en annan eländig butik som låg inne i en otäck gränd. Det hade förstås varit hur lätt som helst att när som helst bara smita ifrån honom, men så gör man ju av någon anledning inte. Den nya butiken, fylld av vattenpipor och prydnadselefanter och krukor kammade dock noll på försäljningsfronten och Hassan eller vad han nu kunde heta ledde oss tillbaka till den där palatsträdgårdens ingång. Och nu sträcktes naturligtvis den lilla handen fram och ville ha en slant för besväret. Men det är bara att inse att det är så det funkar. ”Nej, jag ska ingenting ha. Inga pengar för mig. Inga problem. Men nu ska jag ha några dirham.”

Av något skäl kändes det faktiskt bättre att ge en slant till den lille gossen som på lite stapplig engelska frågade om han fick visa oss runt i kvarteren kring det kungliga palatset i Marrakech. Det var en pigg och ivrig liten krabat som väl såg sin chans att tjäna några dirham och på något egendomligt sätt kändes det nästan lite tryggt att ha någon med sig i de lite skumma gränderna. Mycket till visning var det ju inte – och mycket att se fanns det inte heller – men han försökte i alla fall. Och innan vi skildes åt sträcktes den lilla handen obligatoriskt fram och han fick en sedel i näven. Tyvärr var han inte nöjd och började gnälla och stampa med fötterna i marken som en annan… barnunge. Och eftersom vi ogärna ville väcka onödig uppmärksamhet så fick han en sedel till. Han tjänade förmodligen en kvarts normal månadslön på de där stackars minuterna.

I den charmiga lilla världsarvsstaden Sighişoara i Rumänien inträffade en annan typ av möte. Och då talar jag inte om mötet med den stackars människa som utklädd till Dracula går omkring och försöker skrämma turister mitt på blanka dagen. Sighişoara är en stad som man förstår ganska snabbt, om man uttrycker det så, och de flesta restaurangerna ligger kring ett torg som omgärdas av rara hus i pastellfärger. Vi slog oss ned på  uteserveringen till Casa cu Cerb (”Huset med hjorten” eller något åt det hållet) och åt mycket goda fyllda köttbullar med rött ris i kvällningen. Det var ett bra ställe, men det stängde egendomligt tidigt. Medan vi satt och åt slog sig flera sällskap ned – men blev vänligt men bestämt bortkörda på grund av att det var stängt. När en äldre herre med en annan äldre herre i sällskap traskade fram och  på tyska frågade om han kunde låna askkoppen som stod på vårt bord så fann Pontus det för gott att säga att det visserligen gick bra, men att restaurangen nog var stängd. Det var som om mannen fnyste till – och så sa han: ”För mig är inga restauranger någonsin stängda. Jag är nämligen en stor politiker.” Så förklarade han att det hade många fördelar: Makt, pengar, många kvinnor… Och uppenbarligen att restaurangerna alltid är öppna.

Den mystiska mannen i Sighişoara (längst till höger närmast kameran).

Och se på sjutton. Personalen kom svassande och bugade för människan! Och när den beställda drycken inte var tillräckligt kall för herrns smak så kom genast mer välkylda flaskor ut. Rumänien ligger på 75:e plats (tillsammans med Kina) på korruptionsindex 2011. Var det verkligen möjligt att en politiker bemöttes på det där underdåniga viset på en stängd restaurang? Svaret kom efter en stund då mannen vände sig till oss igen och förkunnade att han bara skojade. Han var inte alls politiker. Men han brydde sig inte om att förklara vem han var. Tillhörde han kanske maffian? Eller ägde han helt enkelt restaurangen (vilket för all del inte behöver utesluta det där med maffian)? Det lär vi tyvärr aldrig få veta.

Vad vill jag egentligen säga med det här? Kanske inte så mycket mer än att det inte finns någon anledning att fabulera ihop mer eller mindre dramatiska möten med lokalbefolkningen och lägga icke trovärdiga repliker i deras munnar. De vardagliga mötena finns där i verkligheten – och ibland är de värda att minnas.

 

Read Full Post »