I ett radioprogram som jag av tradition lyssnar på frågade plötsligt en av deltagarna de andra huruvida de visste att Leonard Cohen en tid vistades i Sverige. Närmare bestämt i Sunne i Värmland. En av dem tyckte sig ha hört talas om det. Historien gick ungefär som följer: Leonard Cohen och vår svenske författare Göran Tunström var vänner. Cohen kom för att besöka Tunström i Sunne. Uppgiften kommer från en vän till frågeställaren, en i dag ”över 75 år” gammal man, som flera gånger under den kanadensiske poetens besök ska ha fått cykla till Konsum för att köpa cigarretter åt honom. Enligt uppgift var vännen då 12 eller 14 år. Något i den stilen. (På den tiden kunde en 12-åring köpa cigarretter. Det vara bara att säga att de var ”till pappa”.)
Det var ju en intressant, och för mig okänd, historia. Så jag började googla lite på ”Leonard Cohen” och ”Sunne”. En rad artiklar dök upp om att Cohen 2010 skänkte ett grafiskt blad till biblioteket i Sunne till minne av Göran Tunström. Men inte ens när representanter för kommunen uttalar sig om saken nämns ett enda ord om den där gången då Leonard Cohen besökte Tunström i Sunne. Är inte det lite konstigt? Sådant gör mig nyfiken.
Leonard Cohen föddes 1934 i Montréal i Kanada. Göran Tunström föddes 1937 i Karlstad. Cohen debuterade litterärt med diktsamlingen Let Us Compare Mythologies 1956, medan Tunström debuterade två år senare med Inringning, också det en diktsamling. De var alltså ungefär jämnåriga och låg så att säga jämsides när det gäller vad vi kanske kan kalla kändisskap – åtminstone i fråga om antal utgivna böcker. Leonard Cohen blev förstås så småningom världskänd, mycket tack vare att han satsade på att bli musikartist från och med 1967.
Vänskapen mellan de två personligheterna inleddes på den grekiska ön Hydra, av allt att döma i början av 1960-talet. I en intervju för Sveriges Radio i samband med Leonard Cohens konserter i Sverige 1985 berättar Göran Tunström att han vid sitt andra eller tredje besök på ön skulle bo hos en vän ”och den som hade nyckeln hette Leonard Cohen”. Enligt de uppgifter jag har hittat så besökte Cohen Hydra första gången 1960. Men Tunström berättar också att han fick en diktsamling som heter The Spice-Box of Earth. Den gavs ut 1961, så där har vi ett årtal för första mötet.
Året därpå delade de bostad på Hydra och satt vid varsin skrivmaskin och skrev på romanerna The Favorite Game och Maskrosbollen, utgivna 1963 respektive 1962. Om man får tro Tunström så dröjde det sedan till 1967 innan de två träffades igen, på ett hotell i New York. Därefter tycks de ha setts i samband med Leonard Cohens konserter, samt under några veckor i Nashville i början av 1970-talet. Men Tunström nämner inte med ett ord att de skulle ha umgåtts i lilla Sunne i Värmland. Är inte det lite märkligt?
Men åter till morgonens radioprogram. Den nu över 75 år gamle mannen som köpte cigarretter till Leonard Cohen skulle alltså ha varit 12-14 år på den tiden. Om vi ponerar att mannen nu är 76 så är han född 1945. Då var han 12-14 år 1957-1959 – vilket är innan Cohen och Tunström kände varandra. Det är ju lite problematiskt. Men samtidigt kan ju cigarettköparen ha varit lite äldre vid tillfället. Eller också är han inte fullt lika gammal som det påståddes.
En annan tveksamhet i hela historien är att Göran Tunström visserligen var bosatt i Sunne en tid, men enligt uppgift växte han bara upp där. Han har skrivit med utgångspunkt från minnen av Sunne, men han bodde inte alls där hela livet. Jag vet inte när han flyttade därifrån. Jag vet heller ingenting om några eventuella fortsatta sommarvistelser i Sunne. Men Leonard Cohens besök skulle enligt uppgift ha ägt rum ”under 60-talet” och det är i så fall rimligt att man bodde i Tunströms föräldrahem (som tyvärr brann ner 2008).
Om det inte har framgått ännu så ställer jag mig lite undrande inför hela den här historien. Borde man inte i senare tid ha gjort en poäng av att en världskändis bodde i Sunne någon gång på 60-talet, om än bara en mycket kort period? För inte kan väl besöket vara fullständigt bortglömt av alla utom en person? Eller? Leonard Cohen var naturligtvis ingen världskändis före 1967. Ingen kände igen honom. Men en kanadensare på Sunnes gator borde ändå ha väckt en aning uppmärksamhet på den tiden.
Så vart vill jag komma? Jo, tanken väcktes hos mig att man ibland kan bli så övertygad om att man varit med om något att man börjar betrakta det som alldeles sant. Nej, jag säger inte att den gamle mannen har hittat på hela historien, men minnesfragment kan hamna på fel plats så att nya minnen, nya sanningar bildas. Kanske var det någon annan han köpte cigarretter åt?
Jag var själv fullständigt övertygad om att jag i slutet av 1990-talet hamnade på en buss i Stockholm som framfördes av Kalle Sändare (om nu någon minns honom). Chauffören var mycket lik Kalle Sändare och höll låda via bussens högtalarsystem på ett extremt underhållande sätt. Någon tackade honom för en rolig resa vid avstigandet, och då sa han: ”Då skulle du ha hört mig på 70-talet.” Många år senare fick jag kontakt med Kalles manager och fick veta att han aldrig ens hade haft körkort. Men i min värld hade jag alltså åkt buss med Kalle Sändare.
Det hela får mig också att tänka på den historia som berättas i den marockanska staden Essaouira, nämligen att Jimi Hendrix var bosatt där en gång i tiden. På ett eller annat sätt har den historien växt och blivit till en sanning som är bra för turismen. Men det där har jag skrivit om tidigare, så jag ska inte gå in närmare på det igen. Så hade Göran Tunström besök av Leonard Cohen i Sunne någon gång på 60-talet? Jag har inget svar på det, men kanske går det att reda ut frågan en gång för alla. Kanske finns det någon därute på det stora internet som vet besked? En spännande uppgift är det i alla fall. Om det stämmer så är Leonard Cohen definitivt ett namn som skulle ha platsat i Göran Tunströms bok Berömda män som varit i Sunne.
Archive for the ‘Litteratur’ Category
Leonard Cohen i Sunne
Posted in Litteratur, Musik, Okategoriserade, tagged Berömda män som varit i Sunne, Essaouira, Göran Tunström, Grekland, Inringning, Jimi Hendrix, Leonard Cohen, Let Us Compare Mythologies, Marocko, Maskrosbollen, Montréal, The Favorite Game on 7 november 2021| Leave a Comment »
Willy O’ Winsbury
Posted in England, Historia, Litteratur, Musik, Okategoriserade, Språk, tagged Andy Irvine, Bertrand Harris Bronson, Fairport Convention, Folk & Rackare, Francis James Child, John the Barber, Johnnie Barbour, Lord Thomas of Winesberry, Pentangle, Steeleye Span, Sweeney's Men, Willy O' Winsbury on 31 oktober 2020| Leave a Comment »
Någon gång i slutet av 1960-talet började brittiska pop- och rockmusiker av något skäl intressera sig för gamla folksånger, som förmodligen fram till dess betraktats som extremt mossiga. Varför det då? Tja, om man vill försöka hitta någon form av förklaring så får man kanske gå tillbaka till slutet av 1800-talet och en amerikansk kille som hette Francis James Child. Han ägnade sig bland annat åt att samla in texter till engelska och skotska folkvisor och publicerade dem mellan 1892 och 1898. Men melodierna struntade han i – eller om han möjligen insåg att det var alltför krävande att försöka teckna ner dem. Det blev i stället en annan amerikan, Bertrand Harris Bronson, som tog tag i det musikaliska insamlandet av samma visor många år senare. Och troligen var det väl publiceringen av hans verk 1959-1972 som gjorde att folksångerna fann en ny publik. Det är åtminstone en rimlig förklaring.
Det var ganska vanligt att pop- och rockgrupper plockade in någon folkvisa och hottade upp den lite, eller använde folkmusikinfluenser i sina egna låtar – även i Sverige. Men det fanns också de som kanske lite mer helhjärtat tog till sig de där gamla texterna och melodierna och beslöt att koncentrera sig på dem, ibland kombinerade med egna låtar i liknande stil. Jag tänker på bland annat grupperna Fairport Convention, Steeleye Span och Pentangle. Eller Folk & Rackare i Sverige. På så sätt nådde de gamla sångerna ut till en publik som möjligen annars inte hade nänts lyssna på dem.
Sångerna som plockades fram har ofta hypnotiskt vackra melodier och texter som är både brutala, drastiska och undersköna. Ond, bråd död kan nämnas i en bisats innan man går vidare som om ingenting har hänt. En kallblodig mördare kan framställas som en hjälte. En adelskvinna kan rymma med ett zigenarband för att deras liv är mycket roligare och friare än ett liv på slottet. Gemensamt för nästan alla texter är att de är berättelser – ofta med en moralisk (eller omoralisk!) knorr på slutet.
En av mina favoriter i den här genren, både vad gäller text och musik, heter Willy O’ Winsbury och finns inspelad av en mängd olika artister. Ibland har den en annan titel, för en tjusning med de här gamla sångerna är att de har traderats muntligt och spritts över stora områden. Och då är det lätt hänt att exempelvis namn på personer ändras. Ibland heter den Johnnie Barbour eller John the Barber. Eller Lord Thomas of Winesberry. På samma sätt finns det ett otal olika textversioner – och sången skulle förmodligen kunna göras mycket lång om man satte samman alla varianter. I stället har man sedan slutat av 1960-talet tenderat att framföra en kondenserad version med bara små variationer. Det är ganska naturligt eftersom man plötsligt kunde lära sig sånger genom att lyssna på skivor snarare än genom att försöka minnas orden från något uppträdande.
Willy O’ Winsbury är känd sedan 1770-talet, men kan mycket väl vara äldre. Den moderna, kondenserade versionen tycks vi ha irländaren Andy Irvine att tacka för. Märkligt nog verkar även melodin vara hans förtjänst, för den nedtecknade melodin till Willy O’ Winsbury är faktiskt en annan! Det påstås att Irvine råkade blanda ihop melodierna eftersom de stod efter varandra i boken som han bläddrade i. Om det är sant eller inte spelar inte så stor roll. Texten passade i alla fall som hand i handske till ”fel” melodi – och i dag är det nog ingen som framför den till originalmelodin. Ibland sker lyckträffar.
Men vad jag vill komma fram till är att texten i sig är ganska speciell. Den har åtminstone vissa lite förvånande ingredienser. Att den handlar om en kung och hans dotter är dock inget anmärkningsvärt, ty det gör de här sångerna relativt ofta. Den här kungen, som antingen är kung av Skottland eller England, har i alla fall befunnit sig i fångenskap i Spanien en längre tid. Vi får inte veta hur han hamnade där och det finns så vitt jag vet ingen historisk skotsk eller engelsk kung som varit fången i Spanien, så vi får väl bara acceptera det som berättas här. Så småningom kommer han i alla fall hem, kanske efter att ha betalat en lösesumma. Vid hemkomsten möts han av sin unga dotter, som oftast heter Janet men kan heta andra saker också. Och han får en smärre chock, ty hon är så blek och ser så allmänt eländig ut att han undrar om hon har varit sjuk eller om hon har legat med en man. Det tycks inte finnas några andra alternativ, men man får förmoda att kungen vet att en graviditet minsann kan resultera i illamående.
Dottern hävdar att hennes blekhet och allmänt eländiga uppsyn endast beror på att hon har varit så orolig under pappa kungens frånvaro. Här borde han kanske bli smickrad och rörd, men han tror inte riktigt på vad hon säger och ber henne att klä av sig naken och ställa sig på en stane (en sten, alltså), så att han kan se vad hon har för form på kroppen. Utifrån det kan han alltså avgöra huruvida hon är gravid eller inte. Kanske kan man tycka att det här är en lite obehaglig och konstig scen, men jag vill snarare mena att den på något underligt sätt visar på en ömhet och förtrolighet mellan de två. Dottern gör omedelbart som pappan säger, men inte för att hon är rädd för honom. Man får i stället känslan av att hon förstår att han vill hennes bästa. Och han kan förstås genast konstatera att hon visst är gravid. Men han blir inte arg, åtminstone inte på henne. Dock frågar han vem som är den skyldige. Är det en hertig eller en riddare eller kanske någon av kungens närmaste tjänare som rest före honom från Spanien? Men nej, dottern erkänner utan omsvep att det är Willie O’ Winsbury som har varit framme.
”Jaså, den odågan!” kunde man vänta sig att han ska säga. Men kungen har ingen aning om vem det är. Han låter skicka ut sina ”muntra män” för att hämta Willie – som ska hängas som straff för sin fräckhet. Men när de har fått tag på Willie O’ Winsbury så träder han inför kungen iklädd en vacker dräkt av rött siden, han har gyllenblont hår och mjölkvit hy och för sig med stor värdighet. Och då kommer ännu ett fint ögonblick i sången: Det går upp ett ljus för kungen. Han förstår varför Janet (eller vad hon nu heter) har fallit för frestelsen! Karln är ju så vacker! Insikten resulterar i sångtextens finaste rad, som kungen riktar till Willie:
If I was a woman, as I am a man
My bedfellow you would have been
Alltså:
Om jag vore kvinna, så som jag är man
Skulle jag ha tagit dig till min sängkamrat.
Ska det tolkas som att kungen är bisexuell? Nja, det kanske är att gå för långt i sin tolkning – och att ta på sig lite för moderna glasögon. Kanske är det snarare så att han har ett estetiskt sinne, som därtill är öppet och inte förpestat av en massa konventioner. Men det är inte utan att man undrar huruvida den där textraden betraktades som vågad eller inte på 1770-talet. Sodomi, som det kallades, var trots allt kriminellt i England fram till 1967 och i Skottland till 1981!
Hur går det då för Janet, Willie och kungen? Jo, nu är det ju inte tal om att skicka förföraren till galgen längre. Eller… det kanske det egentligen är, om det skulle visa sig att Willie inte är beredd att gifta sig med Janet. Kungen frågar honom om han svär på att äkta hans dotter, ty i så fall ska han bli herre över riket. Man kan tolka det som att kungen tänker dra sig tillbaka och lämna över riket till sin dotters make. Och jodå, visst lovar Willie att gifta sig med Janet, men – och här kommer ännu ett fint ögonblick i sången – han vill inte ta emot kungens land. I vissa versioner av texten förklarar han att det i stället är Janet som ska ha riket, vilket förvisso rimligen innebär att han ändå får en del av kakan. Men i den vanligaste versionen avslutas texten på ett sätt som är lite mer svårtolkat och gåtfullt, men icke desto mindre mycket vackert:
He’s mounted her on a milk-white steed
Himself on a dapple grey
He has made her the lady of as much land
As she shall ride in a long summer’s day
Alltså:
Han sätter henne på en mjölkvit springare
Sig själv på en apelgrå
Han har gjort henne till härskarinna över så mycket land
Som hon kan rida över under en lång sommardag
Är Willie O’ Winsbury (i den här versionen) kanske en förklädd kung från ett främmande land? Ska kanske den där ritten äga rum i detta potentiella främmande land, snarare än på kungens mark? Hur långt hinner man rida under en lång sommardag? Frågorna är många och jag vet inte hur slutet ska tolkas. Vad tror den ärade läsaren?
************************************************************************
Det finns en rad olika inspelningar av Willie O’ Winsbury, men om man vill lyssna på en eller ett par så kanske de här kan vara bra:
Sweeney’s Men:
https://www.youtube.com/watch?v=d7BoGH0Gcxs
Pentangle:
https://www.youtube.com/watch?v=nwqP_yoszCE
Tage Danielsson – mannen bakom allt?
Posted in Allmänt, Dikt, Litteratur, Nostalgi, Okategoriserade, tagged Aftonbladet, Axel Wallengren, Berlin, Bosse Parnevik, ekvivokation, Facebook, Falstaff fakir, Fars dag, felslut, Hasse Alfredson, Invandrarna, Pappa bli kan varje herre, Pekka Langer, Svenska Dagbladet, Tage Danielsson, Wilhelm Busch on 2 januari 2020|
I samband med Fars dag avslutade den politiska chefredaktören på Svenska Dagbladet en ledarartikel på följande vis:
”Som Tage Danielsson sade apropå föräldraskap:
Pappa bli kan varje herre
Vara det är mycket värre”
Det är en slug formulering, och då syftar jag inte på själva versen. Att påstå att någon har sagt något är mycket tryggare än att påstå att någon har skrivit något, eftersom det är svårt att kontrollera vad någon har sagt under ett liv. Men skribenten i fråga lurade åtminstone mig att tolka det hela som att Tage Danielsson var upphovsman till den lilla versen. Jag vet dessutom att jag inte var den ende som blev lurad. Versen spreds glatt över Internet med Tage Danielsson som upphovsman medan jag tänkte: ”Nej, nej, stopp och belägg. Det där har han definitivt inte skrivit.” Jag visste nämligen att versen fanns tryckt i en bok av Pekka Langer från 1954 – och jag förutsatte därför att det var han som låg bakom den. Dock gav ytterligare forskning vid handen att det knappast heller var herr Langer som var upphovsmannen. En teori gör gällande att det är Axel Wallengren, alias Falstaff, fakir, som har författat den svenska varianten av versen. Den går nämligen tillbaka på ett tyskt alster skrivet av Wilhelm Busch (1832-1908):
Vater werden ist nicht schwer
Vater sein dagegen sehr
Till saken hör att Axel Wallengren arbetade som Aftonbladets korrespondent i Berlin och mycket väl kan ha kommit i kontakt med Buschs vers.
Jag kunde naturligtvis inte låta bli att kontakta Svenska Dagbladet, och fick till svar att ledarskribenten medvetet valt sin formulering, eftersom hon inte kunde belägga att Tage Danielsson hade skrivit versen. Frågan är om hon kan belägga att han vid ett enda tillfälle har sagt nämnda ord.
För ett par år sedan spreds på Internet en fyndig vers med titeln ”Invandrarna”. Första versen ser ut så här:
En kommer hit för att fly från nöden
En kommer hit för att undgå döden
En kommer hit av terror tvungen
En kom hit för att gifta sig med kungen
Vad var det med det då? Jo, det hävdades att det var Tage Danielsson som var upphovsmannen. Humanism och humor i skön förening. Typiskt Tage Danielsson. Underbara Tage. Etcetera. Men efter ett tag började en dementi spridas, skriven av den verklige upphovsmannen – en karl som heter Bosse Parnevik. Nämen hoppsan. Han kände sig visserligen smickrad över felattribueringen, men rätt ska ändå vara rätt.
Häromdagen publicerades på Facebook något som med lite god vilja kan kallas en vers:
Livet är en kamp
kampen är en häst
hästen är en dragare
dragaren är ett stadsbud
stadsbudet är en knöl
knölen är en potatis
alltså är livet en potatis
Ska vi gissa vem som angavs som upphovsman? Tage Danielsson, naturligtvis!
Men det här är en harang som (ironiskt nog) brukar användas som exempel på felslut, närmare bestämt det som kallas ekvivokation. Vem som har hittat på exemplet är det nog ingen som riktigt vet – men eftersom det är lite underhållande så måste det väl vara Tage Danielsson? Jag dristade mig att påpeka att det nog inte är herr Danielsson som är upphovsman – och fick ett svar som löd: ”Det spelar ingen roll.” Det är ett lite märkligt svar, med tanke på att versen publicerades i en grupp som handlar om Hasse och Tage.
Nåväl. Vart vill jag komma? Jo, jag tycker att det jag har redogjort för här är lite bekymmersamt. Dels är det märkligt – och lite lustigt – att olika litterära alster och citat närmast per automatik tillskrivs Tage Danielsson. Det är som om det finns en föreställning om att Tage är synonymt med saker som kombinerar humor, klokskap och humanism. Som om han har monopol på det. Dels är det oroväckande att man inte ens när det gäller en dylik (relativ) småsak orkar, bryr sig om eller tänker på att ägna sig åt källkritik. Om man gör en enkel googling så kan man konstatera att det finns en eller två källor som anger Tage Danielsson som upphovsman till den första respektive den tredje versen ovan. Räcker det? Nej. Varför är det ett bekymmer? Jo, för att det uppenbarligen är extremt enkelt att få många människor att tro att en viss person är upphovsman till ett citat, en dikt eller en artikel. Och det vill jag mena är väldigt farligt. Jag är ganska säker på att jag själv skulle kunna fabricera ett citat eller skriva en vers och få folk att tro att det är Tage Danielsson som har sagt eller skrivit det. Det är bara att skriva ”Av Tage Danielsson”.
En annan aspekt på det hela är att en felattribuerad text, eller ett citat, gör att den förmente upphovsmannen plötsligt kan tillskrivas en åsikt som han eller hon kanske inte har och aldrig skulle drömma om att ha. Och samtidigt fråntas den verklige upphovsmannen äran av att ha författat texten eller sagt något klokt. Jag ber om ursäkt, men jag anser verkligen att det ”spelar roll” vem som anges som upphovsman och jag önskar verkligen att folk i allmänhet kunde ägna sig lite mer åt kritiskt tänkande. Så svårt är det inte.
Jag avslutar med ett favoritcitat av Tage Danielsson:
”I dag delar vi på arbetsbördorna:
Jag känner mig lite yr och snön gör det.”
Tomtegubben som hade snuva – en analys
Posted in humor, Jul, Litteratur, Musik, Okategoriserade, tagged Baby It's Cold Outside, doktor Mullvad, fäsk, Felix Körling, heteronormativitet, läkarbesök, Ritsch ratsch filibom-bom-bom, Tomtegubben som hade snuva on 8 december 2018| Leave a Comment »
Nyligen har det påtalats att sången Baby, It’s Cold Outside har en olämplig text och att den därför inte bör spelas. Åtminstone inte i någon radiokanal i USA. Men världen är full av olämpliga sångtexter! Några för att de är rent imbecilla (Ritsch, ratsch filibom-bom-bom) och därmed riskerar att orsaka fördumning, andra för att tiden har sprungit ifrån dem. Så här års ligger det ju nära till hands att granska julsångstexter. Det är ju så lätt att gå omkring och tralla och sjunga med utan att riktigt reflektera över vad de egentligen handlar om. Orden blir liksom bara något som passar till musiken – och blir därmed betydelselösa.
En känd julvisa bär titeln Tomtegubben som hade snuva. Den är skriven av Felix Körling (1864-1937) och har alltså några år på sin böjda nacke, även om jag inte vet exakt när den är skriven. Texten kan förefalla lustig och klatschig och klämmig med sitt ”atschi, atschi, atschi prosit!”-inslag. Vi kan ju känna igen oss i tomtegubbens situation, eftersom vi alla emellanåt blir förkylda eller nyser på grund av allergi eller ren nöjeslystnad. Men vad händer egentligen i visan? Låt oss ta en titt:
En liten tomtegubbe satt en gång vid stugan sin uppå en tuva
Han tyckte dagen var så rysligt lång, han satt och vände på sin luva
Nu framgår det inte riktigt hur gammal gubben är. Är han i fullt arbetsför ålder? Eller är han kanske pensionär? Ordet ”gubbe” kan väl möjligen indikera det sistnämnda, men å andra sidan finns det tydligen inget hinder för att män i exempelvis 30-årsåldern kallar varandra ”gubbar”. I synnerhet av någon märklig anledning i sportsammanhang. Om han nu är pensionär så har han förstås all rätt att sitta där och vända på sin luva. Men om han däremot är arbetsför så ska han väl inte sitta där och lata sig? Om man är fullt sysselsatt så blir dagen inte alls särskilt rysligt lång. Ett tips i all välmening.
Därpå framkommer att tomtegubben fryser och nyser och att han har snuva och att det av det skälet är synd om honom. Och det är klart, om han har en svår förkylning så kanske man inte ska tvinga honom till jobbet – men faktum är att jag får en klar känsla av att han bara sjåpar sig. Vad som däremot inte framkommer är hur länge karln har suttit där på tuvan och vänt på luvan. Hade han snuva innan han satte sig där? Eller är snuvan ett resultat av att han har suttit där utan mössa på huvudet? Och får han i det senare fallet i så fall inte skylla sig själv?
Men tomtegumman sade: ”Vad står på? Du skrämmer både mej och katten,
till doktor Mullvad ska du genast gå, så att vi kan få ro till natten.”
Här gör alltså fru tomte entré i visan. Gubben är – naturligtvis – gift på ett ytterst heteronormativt sätt. Och visst anar man vem det är som sköter ruljansen i hemmet i alla väder? Hon visar vem som bestämmer. Samtidigt visar hon en rörande omtanke, då hon vill skicka den nysande till doktorn omedelbums så att det blir slut på ordningsstörningen. Dock bör det noteras att det bakomliggande skälet är att hon och katten ska få ro till natten. Ganska genomskinligt.
”Gör dig fin, gubben min, atschi, atschi, atschi prosit
Gör dej fin, gubben min, och ta på dig söndagshatten.”
Här inträder viss förvirring, eftersom även gumman tycks nysa (eller utövar hon en subtil härskarteknik genom att härma hans löjeväckande nysningar?), men det ämnar jag inte fördjupa mig i. Huvudsaken här är att strofen känns gravt föråldrad. Men man får minnas att den är skriven i en tid då ett läkarbesök var något mycket högtidligt och doktorn sågs som en riktig auktoritet i samhället. Det var en självklarhet att man lögade sig och klädde sig i sina bästa kläder inför besöket. I sämsta fall kanske man inte kom hem igen, och då var man i alla fall ett snyggt lik. Men mest handlade det nog om att inte presentera sig med en massa ingrodd smuts om det skulle bli fråga om en mer ingående kroppslig besiktning. Faktum är att det nog fortfarande finns en och annan som klär upp sig inför läkarbesök, så viss relevans har trots allt denna strof. Nå. Nu närmar vi oss hur som helst själva finalen:
Och gubben gick till doktor Mullvad in, som bodde under björkestubben,
och doktorn laga genast medicin, som han tog fram ur källarskrubben.
Det här känns ju inte bra. Hur är det beställt med hygienen under en björkestubbe? Bör en läkare ens ha sin praktik i bostaden? Och det här med medicin som tas fram ur källarskrubben. Vem vet vad som förvaras i detta utrymme, förutom medicin? Kanske sättpotatis? Kanske en lätt anfrätt fårfiol? Jag säger nej. Ett klart och tydligt nej. Men tomtegubben har tydligen inga dubier, ty:
”Hoppsansa, nu blir jag bra! Atschi, atschi, atschi, prosit!
Hoppsansa, nu blir jag bra, det nös jag på”, sa tomtegubben.
Hur ska det här tolkas? Tar tomtegubben ut tillfrisknandet i förskott? Har han en övertro på medicinen och doktor Mullvad – eller vet han sedan tidigare att doktorn med det kuriösa efternamnet verkligen förmår bota förkylningar med sin märkliga medicin? Varför gick han i så fall inte till doktorn tidigare? Naturligtvis för att han insåg fördelarna med att ha snuva. Naturligtvis för att han då slapp arbeta. Men då borde han å andra sidan inte ha så bråttom med att förklara att han nu kommer att bli frisk. Jag tror personligen på en annan förklaring: Tomtegubben fjäskar för doktorn. Fjäsk var redan då en utmärkt metod för att erhålla framtida fördelar, kanske särskilt i relationen mellan tomtegubbar och läkare. Och så länge friskförklaringen sker utom hörhåll för fru tomte så är ju ingen skada skedd. Förutom att fru tomte förstås förlorar förtroendet för doktor Mullvad eftersom gubben fortsätter att nysa.
Sammanfattningsvis tycker jag nog att det finns lite för många varningssignaler och moraliska tveksamheter i den här texten för att den ska få framföras. Den spelas kanske inte så våldsamt ofta i radio, men sjungs desto oftare vid diverse julgransplundringar och liknande tillställningar. Det måste bli ett slut på det. Träsket måste rensas upp. Och det finns ju faktiskt gott om alternativ som är långt mindre problematiska, men det får man väl inte säga i det här avlånga landet.
Rörande en åttioåring
Posted in Litteratur, Musik, Nostalgi, Okategoriserade, tagged 1987, 80 år, Åttio år, Bellman, Cornelis 80 år, Cornelis Vreeswijk, Cornelis Vreeswijk 80 år, Felicias svenska suite, Forssell, Fredrik Åkare, Henrik Dorsin, Johanneshovs isstadion, Lagerman, Mäster Cees memoarer, Poem ballader och lite blues, Polaren Per, Povel Ramel, Taube, Till Fatumeh on 7 augusti 2017| 1 Comment »
Cornelis Vreeswijk skulle alltså ha fyllt 80 år onsdagen den åttonde augusti 2017. Om han hade fått leva. Jaha, stor sak. Även om han hade fått leva så hade han säkerligen inte levt så länge att han hade fått uppleva sin åttioårsdag. Låter det krasst? Det är det också, men Cornelis var en man som levde hårt. Alltför hårt för sitt eget bästa. Han var nog inte alltid så rolig att ha att göra med heller. Inte för att jag kan veta det, ty jag kände honom inte. Däremot vet jag alldeles säkert att jag någon gång i början av 1990-talet lyssnade alldeles oerhört mycket på herr Cornelis. Då var han förvisso redan avliden, men likväl fullt lyssningsbar. Jag tror att jag samlade på mig nästan hela hans LP-produktion och lät mig inspireras. Sedan kom en samlingsbox som hette Mäster Cees memoarer och då blev det tråkigt. Det blev för lätt på något sätt. Halva nöjet är att leta efter obskyra inspelningar i de butiker för begagnade skivor som var vanliga förr och som nu börjar dyka upp igen.
Nåväl, medborgare. Jag lät mig som sagt inspireras. Jag försökte skriva som Cornelis. Jag försökte uppfinna gestalter av Polaren Per- och Fredrik Åkare-karaktär. Ut kom nog egentligen bara en. Någon som hette Lagerman. Mer än så vet jag inte om honom. Han dog ganska snabbt. Men mest handlade det nog om språket. Cornelis hade ett sätt att skriva som var ganska speciellt. Det kändes liksom som om han helt utan ansträngning slängde ihop något som blev bra. Säkerligen var det inte så. Säkerligen la han ner stor möda på sina texter, men likväl låter de enkla. Och samtidigt komplicerade. När man då betänker att han var nederländare och erövrade det svenska språket från tolv års ålder så blir man nästan lite avundsjuk. Skulle en nederländare komma här och lära sig att behärska vårt språk bättre än vad många infödda svenskar gör? Ja, det skulle han.
Han är lättparodierad, Cornelis. Titta bara på den där vad-han-nu-heter. Henrik Dorsin. Cornelis hade sin stil. Han hade sitt sätt att vara. Och han var nog som sagt inte alltid så rolig att ha att göra med, hur många skratt han än lockade fram på krogscenen med sina burleska visor. Han drack förstås. Och intog andra inte fullt legala substanser. Men ska man döma honom för det? Jag vet inte. Det finns de som påstår att artister ska vara föredömen och renlevnadsmänniskor. Men de är ju ganska sällan det. Så jag bryr mig inte om det där. Jag ratar inte artister eller konstnärer eller författare bara för att de lever eller levde svinaktigt. De blir lättare att parodiera då. Man kanske kan se det så?
Även om han hade sin stil så hade han en enorm bredd. Han var produktiv. Antagligen av nödvändighet, för att tjäna pengar, men också för att han hade produktiviteten i sig. Han var nog en sådan som måste arbeta och skriva för att må bra. När de egna visorna inte räckte till så passade han på att spela in skivor med andras material. Bellman. Taube. Lars Forssell. Till och med Povel Ramel. Den sistnämnde var kanske ett lite märkligt val, eftersom det är svårt att göra något eget av någon som i sig själv är så egen. Om tanken är begriplig? Men de andra fungerade utmärkt. Man måste därför säga att Cornelis Vreeswijk var en lika ypperlig uttolkare som han var ypperlig låtskrivare eller viskompositör eller vad man nu vill kalla honom. Det är lite klichéartat att säga det, men det finns en speciell närvaro i hans framföranden. Han menar liksom allvar, även när sångerna har en lustig poäng.
Vad ska man lyssna på? Nästan vad som helst. Men om jag bara får välja två av hans skivor att ta med mig till en liten stuga ute på fjället trettio mil från civilisationen så blir det förstås två dubbel-LP. Poem, ballader och lite blues från 1970. Och Felicias svenska suite från 1978. Men det är sannerligen inte lätt att välja – och varför ska man göra det? Gå på upptäcktsfärd! Cornelis ville bli journalist. Hans visor är emellanåt som reportage från en annan tid. Där är släktskapet med Bellman stort. Hans sista LP heter Till Fatumeh – Rapport från de osaligas ängder… Bara en sådan sak, medborgare!
Jag fick aldrig chansen att se Cornelis spela. Jag var blott tjugoett och ett halvt år när han avled i november 1987. Men jag såg honom i publikhavet framför scenen på en konsert i Johanneshovs isstadion den 26 september samma år. Jag inbillar mig att han såg trött och döende ut, men i själva verket har jag ingen aning om det. Avståndet var för stort. Tanken föresvävade mig att söka upp honom och säga några uppskattande ord, men jag tappade honom ur sikte. Så kan det gå. Man får nöja sig med den kvardröjande rösten och orden och skörheten och bullrigheten. Åttio år, medborgare. Stor sak!
Kunskap är underhållning
Posted in Allmänt, Konst, Litteratur, Musik, Okategoriserade, TV, tagged Aktuellt, Antikrundan, Chatjaturjan, Kulturfrågan Kontrapunkt, Musikfrågan Kontrapunkt, På spåret, Rapport, Sten Broman on 19 april 2017| Leave a Comment »
Jag hittar inte särskilt ofta till nya TV-program. Antikrundan, På spåret, Rapport och Aktuellt är ungefär det jag ser. Men nu, några veckor efter premiären, har jag hittat fram till Kulturfrågan Kontrapunkt. Ett ganska trevligt program som har de ingredienser som brukar falla mig i smaken. Nu är jag ju så gammal att jag minns det som man väl får kalla för originalet, nämligen Musikfrågan Kontrapunkt. Ja, jag minns till och med när Sten Broman var programledare, vilket han var fram till 1980. Jag var då 14 år. Då kan man fråga sig vad en 14-åring hade för intresse av att titta på en ganska knepig frågetävling om klassisk musik. Dels handlar det nog om att utbudet var så litet på den tiden, dels om att det kanske kunde dyka upp något musikstycke som tilltalade mig och därmed bli en inkörsport till nya upplevelser. Och så var Sten Broman ganska rolig att beskåda och lyssna på. Men framför allt var det nog en fråga om stum beundran över kunskapen hos de tävlande. Med lite, lite hjälp av programledaren kunde de ofta komma fram till rätt svar. ”Vi tror att det är den tredje satsen i Chatjaturjans fjärde violinsonat i D-dur” kunde de säga. Och så var det det. Aldrig i livet att jag tittade på programmet för att jag inbillade mig att jag skulle kunna svara på någon fråga.
Kulturfrågan Kontrapunkt är annorlunda. I Sten Bromans program låg underhållningsvärdet i just den otroliga kunskapen som i dag kanske skulle kallas för nörderi. Och i Bromans egenartade kostymer. I den nya varianten har man liksom närmat sig folket. Fortfarande består de tävlande lagen av experter – inom varsitt område – men frågorna håller en helt annan nivå och det är fullt möjligt för en någorlunda kunnig tittare att vara med och tävla. I någon mån är det roligare på det viset, men jag kan inte låta bli att sakna just den där känslan av: ”Men hur i jösse namn kan de veta det där?” Det är som om man degraderar den genuina kunskapen och offrar den på ett slags underhållningsaltare. En trend i samhället? Ja, det är inget särskilt djärvt påstående.
Internet flödar närmast över av så kallade ”tester” som förkunnar att man genom dem kan ta reda på oerhört viktiga saker som:
”Vilken dippsås är du?”
”Vilken syntgrupp från 80-talet är du?”
”Vilken perenn växt som trivs i växtzon VI är du?”
”Hur italiensk är du?”
Det sker genom att man svarar på en rad fullständigt irrelevanta frågor. Och så plötsligt får man det mycket tillförlitliga svaret. Frågan är bara vad man ska med den informationen till. Får man stärkt självkänsla? Leder den till djupa och intressanta samtal över en bättre middag? Nja. Kanske har dessa tester dock någon form av underhållningsvärde och kanske kan de tjäna som ett tidsfördriv för den som för tillfället inte har något viktigare för sig.
Värre är det med den andra formen av ”tester”; de som ger svar på hur kunnig man är inom specifika områden. De borde ju kunna äga viss relevans och dessutom ge möjlighet till ett ohämmat skrytande om hur duktig man är. Många är de som stolt kungör att de minsann fått 100 procent rätt i ”tester” som prövar allt från kunskap i engelsk grammatik till förmågan att identifiera kända målningar. Det är bara det att man får 100 procent rätt oavsett hur fel eller rätt man svarar. De är konstruerade på det sättet. Den typen av ”tester” (notera de sarkastiska citationstecknen) är naturligtvis fullkomligt värdelösa. Vad är det man får ett kvitto på genom att göra dem? Absolut ingenting. Genom att inte genomskåda att allt är en bluff så kanske man uppnår någon form av stolthet, en ”men Gud vad bra jag är ändå”-känsla. Och framför allt slipper man ju bli knäckt och kränkt eftersom man alltid, alltid, alltid vinner.
Kanske är det just det som är det viktiga numera. Att alla ska tro att de är något, att alla ska tro att de är superduktiga utan att behöva anstränga sig det minsta. Vinst varje gång. Det kanske är det som är ett jämlikt samhälle? Kanske har jag bara inte fattat det. Nå. Kulturfrågan Kontrapunkt är naturligtvis inte som de där meningslösa ”testerna”. Där finns substans och där finns rätt och fel. Och balansen mellan kunskap och folklig underhållning är ganska bra. Men det vore onekligen roligt med ett frågesportprogram där kunskapen får ännu större utrymme. Kunskapen i sig har nämligen ett underhållningsvärde. Det insåg redan den där 14-åringen som glodde på Musikfrågan Kontrapunkt med Sten Broman en gång för mycket länge sedan.
Den språkliga framtiden – en liten vision
Posted in Litteratur, Språk, Stockholm, Tjuvlyssnat, tagged Ekermanska malmgården, LMAO, LOL, ROFL, smiley on 24 januari 2017| Leave a Comment »
Jag besökte på traditionellt söndagsvis ett kafé. Inte ett sådant där kafé som ingår i en kedja med engelskt namn. Inte ett sådant där kafé där man kan få exakt likadana överstora och överflottiga muffins oavsett var i landet det ligger. Nej, ett kafé av hembygdsgårdstyp. Där brödet är bakat av stolta pensionärer och där kaffet serveras i blåvita koppar med fat. Serveras och serveras. Man hämtar själv kaffet i en pumptermos. Man tar det kaffebröd man vill ha på ett bord och betalar efteråt. Ett sådant där kafé där den ideellt arbetande personalen litar på gästerna. Man tror inte riktigt att den typen av kaféer existerar mitt i Sveriges största stad, men då tror man fel.
Nå. Vid bordet intill satt en farbror och läste tidningen medan han drack sitt kaffe och kanske åt en kaka. Det kändes dock som om han inte var där primärt för att dricka kaffe, läsa tidningen och äta en kaka. Om det dök upp ett tillfälle till socialt umgänge med vem det vara må så tog han det. När kvinnan som höll viss uppsikt över den publika delen av kaféet frågade om han ville ha mera kaffe (vilket han i ärlighetens namn kunde ha hämtat själv) så försökte han ge uttryck för en språklig fundering som gick ut på dubbeltydigheten i att något är på ”upphällningen”. Upphällning av kaffe och kaffe som är på upphällningen. Kvinnan tolkade det dock mycket bokstavligt. Hon trodde att kaffet var slut i pumptermosen, vilket fick mannen att försöka förtydliga vad han menade. Tyvärr förstod kvinnan fortfarande inte, utan stegade bort till termosen, skakade den och lyfte upp den för att känna på tyngden. Kaffet var alls icke på upphällningen!
Det är märkvärdigt jobbigt att beskåda och åhöra liknande situationer. Men det är ännu jobbigare att vara den som blir missförstådd eller den som missförstår – åtminstone om man är medveten om att man blir missförstådd eller missförstår, vilket ju inte alltid är säkert. Förmodligen gör man bäst i att sondera om man är på någorlunda samma våglängd innan man ger sig in på exempelvis språkliga hårklyverier. Det gäller också att på olika sätt vara mycket tydlig med vad man sysslar med – att genom kroppsspråk eller kanske ett visst tonfall visa att man säger något med den berömda glimten i ögat. Men det verkar som om det ofta brister på den punkten. Många är helt enkelt inte tränade på att vara tydliga, och andra är inte tränade på att uppfatta tydlighetssignalerna. Ironin eller den vänliga sarkasmen seglar rakt över huvudet och allt uppfattas bokstavligt. Och det verkar bli allt vanligare, vad det nu beror på.
Om man tittar på det skrivna ordet så förefaller det som om väldigt många har förlorat förmågan att genom bara ord uttrycka och förmedla en känsla. Det är förvisso en konst, men en konst som går att lära sig att behärska om bara viljan finns. Sanningen är väl dock att man inte längre behöver behärska den. Det är ju bara att klämma dit en smiley, så förstår alla hur texten ska tolkas. Praktiskt! Lätt som en plätt! Men är det inte, ärligt talat, också en aning infantilt? Innebär det inte en utarmning av vår språkliga uttrycksförmåga? Jag ser framför mig hur man börjar slänga in smileys i exempelvis dagspressen och romaner för att man ska slippa hålla på och tjafsa med en massa språkliga nyanser och stilfigurer. Om något är tänkt att vara roligt så infogar man en glad eller jätteglad gubbe. Och så vidare. Eller också kan man ju skriva LOL, ROFL eller LMAO som ett slags instruktion till läsaren hur hen bör reagera vid läsningen. Jag tycker inte att det är någon vidare rolig framtidsutsikt.
Farbrorn på kaféet kanske hädanefter skulle kunna ha en uppsättning små smiley-skyltar med sig. Då kunde han hålla upp en skylt som antyder att han nu ämnar kåsera lite över en språklig fundering som på intet vis ska tas som kritik eller på alltför stort allvar. Frågan är bara hur en sådan smiley skulle se ut. I framtiden kanske vi har inbyggda smiley-skyltar i pannan som känner av vårt humör och känsloläge genom sensorer. De skulle också kunna spela en passande liten trudelutt. På så vis behöver man inte anstränga sig så mycket. På så vis behöver aldrig några missförstånd uppstå. Och vi slipper pinsamma incidenter mellan protagonister som exempelvis språkfilosofiskt lagda kafébesökare och tanter som är rädda att kaffet är på upphällningen. Det vore väl fenomenalt bra? 😉
Det femtionde året – vecka 46
Posted in Litteratur, Musik, Okategoriserade, Stockholm, tagged Black Friday, Bob Dylan, Elfriede Jelinek, Gore-Tex, Grekland, Harold Pinter, Matabeleland, Mozart, Paul McCartney, Polarpriset, Radio Stockholm, Requiem, Supermåne, Svenska Akademien on 20 november 2016| Leave a Comment »
Så blev det vår igen. Snabb snösmältning. En redig blöta som tränger in genom de otäta skorna och gör strumporna om inte dyngsura så i alla fall ganska fuktiga. Så går det när man är fåfäng och snål och inte köper fula och våldsamt dyra Gore-Tex-skor. Okej, det där med vår var kanske att ta i lite, men höst då. Med stundlig känsla av vår. Det är ljusbristen som gör det till höst, som liksom avslöjar våren som varande höst. Dock klagar jag inte, utom alltså då strumporna befuktas.
Denna vecka 46 under det femtionde året besöktes jorden av en Supermåne. I vanlig ordning när intressanta och sällsynta himlafenomen visar sig var det mulet. Det är som om vi svenskar alltid måste berövas spännande ting på himlavalvet, men om jag tänker efter så är det förmodligen ibland mulet även över till exempel ett krisdrabbat Grekland eller Matabeleland. Likväl är det lätt att känna sig lite lurad. Det talas vitt och brett om denna Supermåne och fenomenet förklaras i uppskattningsvis hundrafemtio tidningsartiklar och TV-inslag. Och så blir det ett enda stort ingenting. Vilket förvisso inte hindrar ettusenfemhundra amatörfotografer att fabricera och publicera bilder som påstås föreställa denna Supermåne. Eller kanske snarare en Super-mega-bauta-hundragångermerändukansäga-måne. Bara för att de kan. Att de sedan har gjort månen fullkomligt omöjligt och orealistiskt stor bekommer inte betraktarna det minsta. I stället möts dessa bilder av femtontusen kommentarer om hur fantastisk bilden är. Kitsch, tänker jag. Och sen tänker jag att folk kanske gillar det orealistiska. Folk kanske gillar kitsch. Och då får de väl göra det. Något fel är det dock på vårt samhälle. Allt ska på något vis överdrivas och perfektioneras. Det är troligen USA:s fel.
I något som jag har intalat mig är någon form av protest har jag den här veckan försökt få ordning i mitt källarförråd, ett inferno av kartonger och möbler och tavlor. Det är ett smått hopplöst projekt eftersom de där kartongerna innehåller en massa minnen från ett femtioårigt liv. Om man läte bli att öppna kartongerna så kanske det skulle fungera, men det är helt omöjligt. Där ligger fotografier som jag knappt visste fanns. Där ligger gamla brev från diverse företrädesvis amerikanska brevvänner. Där ligger utkast till olika projekt som det aldrig blev något av. Där ligger utkast till projekt som resulterade i något helt annat. Vissa saker är direkt pinsamma, andra lovande. Och ett litet fåtal väcker frågan: ”Har jag verkligen hittat på det här?” Det senare betyder att jag finner det smått imponerande, och kanske till och med klokt. Men så får man väl inte tycka i det här landet. Mest fascinerande är dock att hitta fotografier av sig själv, möta blicken och undra vad som rörde sig i huvudet på den där 20-/30-/40-åringen. Hur såg han på sig själv? Hur såg han på omvärlden? Var gick det fel? Och ibland: Var gick det rätt? Fascinerande.
Men åter till verkligheten. Den här veckan stod det också klart att följetongen Bob Dylan inte kommer till Stockholm för att ta emot Nobelpriset i litteratur. Gissa om gläfsandet tog fart igen. ”Oförskämt!” ”Han räcker lång näsa åt Svenska Akademien!” ”Tråkmåns!” Jag häpnar över det hat som kommer till uttryck och jag förstår fortfarande inte varför en hel kader av människor av någon anledning känner sig personligt förorättade av att någon som tilldelats ett pris av Svenska Akademien inte bär sig åt som just de förväntar sig. Blev dessa människor lika förorättade när exempelvis Elfriede Jelinek inte kom och hämtade sitt pris? Eller när Harold Pinter uteblev? Varför blev de inte förbannade när Paul McCartney inte kom och hämtade sitt Polarpris, eftersom han just den dagen skulle spela in en musikvideo? (En musikvideo! Jätteviktigt!) Jag vet inte. Det tycks vara något med just Bob Dylan som väcker det här hatet.
Beskedet om det uteblivna besöket levererades tydligen via fax. Detta hade Radio Stockholm mycket roligt åt. ”Fax, liksom. Hallå, 1990-talet! Var fick han ens faxnumret ifrån?” Tja. Antagligen fick han alla kontaktuppgifter som finns till Svenska Akademien från just Svenska Akademien. Och om de nu har en fax, varför skulle det då vara så förfärligt konstigt att använda den? Varför är det löjeväckande? Skrattande letade människorna i studion upp sitt eget faxnummer och sa det för tydlighetens skull även på engelska. Ursäkta? Varför har de själva ett faxnummer om det nu är så uråldrigt? Det förefaller som om självinsikt är en utrotningshotad egenskap.
Förlåt att jag har så svårt att släppa denna följetong, men jag tycker att allt är ganska obehagligt eftersom jag anar klara mobbningstendenser här. Folk uttalar sig om någon som de inte har någon som helst kunskap om. Och denne någon har inte en chans att gå i svaromål. Därmed blir dessa okunniga uttalanden sanning. Känns det igen från andra håll i samhället? Minns någon hur obekväm Bob Dylan såg ut när han kom för att ta emot Polarpriset ur kungens hand? Min teori är att det här inte handlar om dryghet eller oförskämdhet. Det handlar om en form av social fobi som jag sympatiserar mycket med, helt enkelt för att jag känner igen mig själv så oerhört väl. Älskar att ha en publik, men avskyr att mingla och försöka småprata med främlingar. Min teori är inte helt tagen ur luften – så mycket kan jag avslöja. Jag vill därför bara skrika åt alla belackare att hålla tyst. En god regel här i livet är att inte uttala sig om något som man inte har någon kunskap om. Men det blir alltmer sällsynt att folk anammar den regeln.
För att rensa hjärnan, lugna nerverna och försöka bli av med lite frustration, exempelvis över att inte hitta några snygga Gore-Tex-skor, beslöt jag att avsluta veckan genom att gå och åhöra Mozarts Requiem i Storkyrkan i Gamla stan. Att låta sig omslutas av musik i en historisk miljö är något av det bästa den här lilla människan kan göra. Det hjälper i alla fall för stunden. Men det dröjer inte länge förrän irritationen över den påträngande verkligheten växer sig stark igen. Till exempel när jag möts av reklamtexten: ”VAR SKA DU SHOPPA PÅ BLACK FRIDAY?” För det första har ingen med det att göra. För det andra erkänner jag inte tramset ”BLACK FRIDAY”. För det tredje måste jag äta middag nu.
Det femtionde året – vecka 45
Posted in Litteratur, Musik, Nostalgi, Okategoriserade, USA, tagged Amerika, Avalanche, Åke Cato, Bob Dylan, Concert for Bangladesh, Donald Trump, Gamla stan, George Harrison, Hallelujah, I and I, Jacques Werup, Kattegatt, Konserthuset, Leon Russell, Leonard Cohen, Malmö, Möllevångstorget, Oprah Winfrey, president, snö, Songs of Love and Hate, Stockholm, The times they are a-changing, USA, Vilse i pannkakan on 13 november 2016| Leave a Comment »
Jaha. Förra veckan hävdade jag att folk sällan säger något om den andra eller tredje snön som faller. Där hade jag fel, och jag är nu en gång för alla en sådan människa som gärna erkänner att jag har fel och inte skyller på samhället, Vilse i pannkakan eller D-vitaminbrist. Den andra snön visade sig den här gången vara så monumental att den är omöjlig att inte säga något om. Och jag måste rakryggat säga att den på ett sällsynt vackert sätt bäddade in utemöblerna på den innergård i Gamla stan som jag på mitt arbete har förmånen att ha utsikt mot. Och jag måste lika rakryggat säga att jag på torsdagsmorgonen njöt av den speciella snötystnad som uppstår då allt ligger snöinbäddat. Sak samma att jag tvingades promenera i tjugo minuter med början klockan halv sju på morgonen eftersom alla bussar var inställda. Tjugo minuter! Tjugo minuters ljuvlig snötystnad. Ibland känns det bra att vara människa, även om tillståndet bara varar i tjugo minuter.
Denna torsdagsmorgon stod det också klart att USA:s näste president kommer att heta Donald Trump. Det är förstås omöjligt att förbigå detta faktum, även om jag drivs av ett nästan obegripligt ointresse för USA. Jag skyller detta på Oprah Winfrey, vars program jag länge tvingades översätta. (Sidospår: Häromdagen förkunnade min chef att han aldrig tittar på amerikanska TV-serier, varpå en kollega påpekade att det då knappast finns några TV-serier att titta på. Det har han i någon kvantitetsmässig mening rätt i, men jag tror inte att han syftade på kvantitet utan på kvalitet. Sådan är vår USA-centrism. Det som är bra kommer från USA. Det är till USA vi svenskar av någon anledning längtar.) Och kanske är det också därför som så många svenskar blir bestörta över att Donald Trump blir USA:s näste president, för på något sätt så blir han därmed också Sveriges president.
Ja, nu hårdrar jag detta något. Men jag kan tycka att vi inte kan tillåta oss att idiotförklara 59 miljoner amerikaner, trots att de har röstat fram en vildhjärna med märklig frisyr. Man måste någonstans försöka förstå varför de har gjort det. Missförstå mig nu rätt. Jag vill inte heller se honom som president. Jag försvarar inte hans idéer på något som helst plan. Men jag kan förstå att många människor vill se en förändring, helt enkelt för att de är genuint frustrerade över sin egen situation. Då är det tyvärr väldigt lätt att rösta på någon som utlovar förändring, någon som presenterar enkla lösningar som folk i gemen förstår. Förändring som är reell snarare än teoretisk. Det är klart att folk skakar på huvudet när styrande politiker inför feministisk sophämtning eller tar initiativ till ett forskningsprojekt som ska utröna huruvida det är högre risk att drunkna i Kattegatt än på Möllevångstorget i Malmö. Det ledsamma är förstås att folk inte riktigt förmår inse att de enkla lösningarna inte finns. Världen är för komplex för det.
Donald Trump vill göra Amerika ”great” igen. Jag vet inte vad han menar med det, men det låter ju som om han vill tillbaka till någon form av ideal-USA som väl egentligen aldrig har funnits. 1950-talets samhälle, kanske? Förmodligen motsvarar det åtminstone ungefärligen somliga svenskars längtan tillbaka till Folkhemssverige. Men the times they are a-changing och det är absurt att tro att livet på något sätt skulle bli bättre om man kastar ut alla mexikaner och alla muslimer och isolerar sig mot omvärlden. Då är det som om man inte riktigt förstår vad som gjorde USA ”great” en gång i tiden, om det nu någonsin har varit ”great”. Men folk vill alltså ha en förändring, något nytt. En äldre kvinna i ett TV-reportage förklarade att hon ”tycker om förändring”. Hennes enkla logik var att man måste pröva något nytt om det gamla inte fungerar. Dessvärre tycks det som om förändringens faktiska innehåll var mindre viktigt. Det är som att köpa ett par nya, snygga skor på rea – trots att de är flera nummer för små.
Förra veckan var jag ytterst nära att skriva något raljant om att det var länge sedan någon kändis avled. Som den minnesgode kanske minns så inleddes det här året med en rad överraskande dödsfall och alla undrade vad det var fråga om. Den här veckan försvann fyra stycken, varav två stycken kanske inte tillhörde megakändisarnas skara; Åke Cato och Jacques Werup. Men likväl. Den tredje var den långhårige pianisten, sångaren och låtskrivaren Leon Russell, som bland annat medverkade med två solonummer på George Harrisons Concert for Bangladesh 1971. Den fjärde var Leonard Cohen. Han får härmed två egna stycken:
Leonard Cohens LP Songs of Love and Hate från 1971 tillhör min ungdoms soundtrack. Jag köpte den förstås inte när jag var fem år, ty det hade varit sällsynt brådmoget, men väl när jag var nitton. Den grep tag i mig, och då alldeles särskilt det mörka första spåret Avalanche. Märkligt nog blev jag allra först förtjust i det faktum att jag här fann ett mjukt och djupt röstläge som matchade mitt eget. Jag kunde sjunga med utan att spräcka rösten! Jag har därefter haft ett till-och-från-förhållande till herr Cohen. Det ska inte ses som ett dåligt betyg. Så är det med alla mina favoriter. Jag har bevistat en handfull av hans konserter, bland annat den på Konserthuset i Stockholm den 26 april 1988. Jag var då tjugotvå år och tolv dagar gammal. Leonard Cohen var femtiotre år och tvåhundrasjutton dagar gammal. Han spelade på en synthesizer och var emellanåt tvungen att ändra inställningar på den. Av det skälet hade han ett förstoringsglas med inbyggd lampa liggande på synten. Publiken skrattade när han stod där med detta hjälpmedel och pysslade med reglagen. Inte av elakhet, utan för att det såg roligt ut. Det kan bli så när man är van vid att rockkonserter är fart- och fläktiga tillställningar. I dag har jag full förståelse för förekomsten av förstoringsglas och lampa. En kassettinspelning av konserten ligger fortfarande i en låda i mitt förråd.
Det är en trösterik och klok röst som har tystnad. Ett vakuum har bildats. Hans texter är av den arten att man först kan inbilla sig att man förstår dem. Sedan inser man att de inte alls är enkla, eller åtminstone att de kan förstås på flera sätt. Man förstår att han var en person som arbetade länge och omsorgsfullt med orden för att de skulle bli rätt. Det finns en berömd historia om när Bob Dylan frågade honom hur lång tid det tog att skriva sången Hallelujah. Cohen svarade att det tog honom två år. Cohen frågade sedan Dylan hur lång tid det tog för honom att skriva sången I and I. Och fick svaret: ”Ungefär femton minuter.” Därmed inte sagt att den ena texten är bättre än den andra. Men det säger något om Cohens sätt att skriva. Baksidan av omslaget till Songs of Love and Hate pryds av en kort dikt som jag emellanåt funderar över:
They locked up a man
who wanted to rule the world
The fools
They locked up the wrong man
Vad menade han med det? Kanske att det inte är de som avslöjar att de vill härska över världen som ska låsas in. Att det inte är de som är farliga? Ska vi i så fall finna tröst i de orden med tanke på den senaste tidens utveckling? Eller menar han något helt annat? Jag vet bara följande: Om man kan få någon att fundera i trettio år över några textrader så har man gjort ett bra jobb.
Hej då, Leonard Cohen. Du gjorde världen till en lite bättre plats.
Det femtionde året – vecka 42
Posted in Litteratur, tagged Att låtsas som om det regnar, Don Giovanni, Gucciväska, Gustave Flaubert, integritet, Lennart Swahn, Madame Bovary, Moltas Eriksson, Mozart, På minuten, Sara Danius, trygghetszon on 23 oktober 2016| Leave a Comment »
Emellanåt händer det att det dyker upp små minnen i hjärnan utan att det finns någon tydlig koppling till någonting överhuvudtaget. Det är då man med fördel kan inleda en mening med orden ”apropå ingenting”. Kanske är det en doft- eller smakförnimmelse eller ett ord eller en dialekt som får det där minnet att liksom ploga sig fram ur hjärnans vindlingar. Hur som helst, apropå ingenting, så kom jag häromdagen att tänka på Moltas Eriksson. Nu fnyser någon och säger ”Moltas Eriksson! Ska det vara något att komma dragande med?” Därpå vänder sig denne någon in i sig själv och undrar tyst: ”Vem sjutton är Moltas Eriksson?”På fråga A svarar jag javisst. Och på fråga B svarar jag att Moltas (bland annat) var en av paneldeltagarna i den upplaga av radioprogrammet På minuten som leddes av Lennart Swahn. Det var i just den egenskapen som jag häromdagen kom att minnas honom. Moltas var den jag alltid hejade på i programmet, lite på grund av att han sällan var den som lyckades bäst (och därför krävde sympati), men mest för att han var lite lätt vansinnig i sitt fabulerande.
Nåväl. Det jag i synnerhet minns var när han fick ämnet ”Att låtsas som om det regnar” och utan att bli avbruten en enda gång förde ämnet i mål. Det var en häpnadsväckande bedrift, eftersom han i stort sett inte sa ett enda vettigt ord. Genom att på ett sinnrikt sätt använda synonymer låtsades han som om det regnade. Det fick mig att fundera lite kring hur lätt eller förmodligen svårt det är att i en minut prata om ingenting, utan att tveka eller upprepa sig eller – värst av allt – avvika från ämnet. Moltas Eriksson lyckades med det. I alla fall den där gången. Kanske krävs det en blandning av tur och skicklighet. Vissa politiker behärskar förvisso det där till fulländning. Men medan jag som liten gosse blev stum av beundran över Moltas bedrift så suckar jag bara djupt över det politiska ingentingpratet.
Det är en händelse som ser ut som en tanke att jag den här veckan också beslöt att köpa och läsa Gustave Flauberts Madame Bovary. (Nu skriker någon: ”Va?! Har du inte läst Madame Bovary?!” Då skriker jag till svar: ”Nej! Hurså?!”) Döm om min förvåning när jag öppnar boken och skummar förordet av Sara Danius och där läser: ”En okänd författare, drygt 30 år gammal, hade föresatt sig att skriva en roman om ingenting.” Jaha. Den där romanen blev 487 sidor lång (åtminstone i den här pocketupplagan) och skulle, om den handlade om ingenting, ha slagit Moltas bedrift med åtskilliga hästlängder. Men självklart handlar den inte om ingenting. I alla fall inte om man går efter vår förmodade uppfattning om vad som är ingenting och vad som är någonting. Det har jag kunnat konstatera redan efter 44 lästa sidor. Om den här boken nu, mot min förmodan och mot min åsikt, ändå handlar om ingenting så blev Flaubert åtalad för osedlighet för ingenting. Och det är väl ändå inte möjligt? Men vem är egentligen jag att bestämma vad som är någonting och vad som är ingenting?
Om någon frågar mig vad jag har gjort i helgen och jag svarar ”ingenting” så är det ju ganska uppenbart att jag ljuger. För någonting har jag allt gjort. Exempelvis sovit, tagit en dusch eller två, lagat några mål mat och glott lite på teve. Men av någon anledning så definierar vi det som ”ingenting” eftersom det liksom inte är något anmärkningsvärt. Men ingenting kan man inte säga att det är. Jag ska hädanefter svara ”någonting” utan att närmare specificera vad detta någonting är. Min förhoppning är att jag då kan framstå som betydligt mer mystisk än om jag hävdar att jag gjorde ingenting. Om någon ringer och frågar vad man gör så har man också en tendens att säga ”ingenting”. Kanske i förhoppningen om att den ringande ska locka ut en att göra någonting, eller i alla fall ett ingenting som är lite roligare än det ingenting som man påstod att man sysslade med. Eller inte sysslade med. Vi är därför ganska bra på att göra ingenting, eller åtminstone bra på att påstå att vi gör det.
Så om jag nu skulle påstå att det den här veckan har hänt ingenting så menar jag med detta ingenting förmodligen ingenting som är direkt värt att påtala eller skriva om. Men det är förstås inte helt sant. Om jag ansträngde mig en aning skulle jag säkert kunna skriva 487 sidor om allt som har hänt den här veckan, men jag nöjer mig med ett axplock: Jag har sett två råttor. Jag har fått en komplimang. Jag har ätit köttfärs- och broccoligratäng två gånger. Min keps har fått en komplimang. Jag har sett Mozarts Don Giovanni uppslukas av helvetet för andra gången på 2 ½ månad (att han aldrig lär sig!). Jag har betalat kvarskatten. Jag har muttrat över svenskars oförmåga att stå i en ordnad kö utan luckor på tre meter (”Hallå! Inkräkta inte på min integritet/trygghetszon/Gucciväska!”). Det är inte ingenting. Det är inte ens knappt ingenting. Till på köpet verkar det nu som om höstförkylning nummer två är på väg att bryta ut. Då förväntas man säga: ”Äsch, det är ingenting.” Men det är det ju inte. Ty en förkylning är som bekant något av det värsta som kan drabba en man. Ingenting är säkrare än det.
elbrundino 