I dag fyller Johann Sebastian Bach år. Det har han gjort ganska många gånger vid det här laget, men det gör honom förstås inte mindre värd att fira. Jag vet inte om Bach uppskattade tårta, men det skulle förvåna mig om han inte gjorde det. Jag föreslår en maffig frukttårta till hans ära. Nu skulle det här kunna utvecklas till en hyllning till just denne tonsättare, men så roligt ska vi inte ha. Av någon anledning rusar tankarna i stället i väg till en svensk singel som gavs ut ungefär vid den här tiden 1968. Det kanske kan förefalla vara en lite överraskande och märklig association, men det är inte så långsökt som det verkar.
I låten Mälarö kyrka med artisten Lenne Broberg sjungs om en ung kantorsson som en sommarkväll slår sig ner vid orgeln i en kyrka och spelar när ingen hör på. I första versen framgår att han spelar Bach, i andra versen spelar han i stället ”det bästa som han vet”, nämligen ”en Beatles”. Vi får aldrig veta vilken Beatleslåt det handlar om, men vi får i alla fall veta att Bachstycket är en fuga (fast det låter som om Broberg sjunger ”fua”). Egentligen är den upplysningen lika oprecis som upplysningen om Beatles. Det finns liksom inte bara en fuga i Bachs produktion. Men hur som helst. Mälarö kyrka handlar i alla fall bland annat om att den unge kantorsaspiranten när en önskan om att så småningom kunna anordna en egen konsert med kör och allt i kyrkan. Och då ska alla i publiken tycka ”båda lika vackra är”, alltså både Bach och Beatles.
Nu råkar jag vara väldigt förtjust i både Bach och Beatles och jag inbillar mig att jag alltid har gillat den här låten med Lenne Broberg av den anledningen. Men det stämmer nog inte, för den spelades frekvent på radion innan jag blev besatt av Beatles och i kanske något mindre grad Bach. Så det var nog mera att melodin är trevlig. Nu kanske man tror att låten är skriven av artisten som framförde den, men så är det inte. Kompositör och textförfattare är i stället journalisten, tv-mannen och piloten (!) Sven Lindahl. Äras den som äras bör.
Låten har nästlat sig in så pass mycket i svenska folkets medvetande att Magnus Uggla fick för sig att spela in en egen version 1979. Det är inget fel på den heller, men det är klart att originalversionen är lite mer kongenial med texten eftersom en orgel framträder tydligt. Herr Uggla lär ha kallat låten ”ett helt suveränt pekoral”, men menade nog inget illa med det. Jag är faktiskt benägen att hålla med. Texten är ett sentimentalt pekoral, men ett väldigt fint sentimentalt pekoral. Faktum är att jag bli lite gråtmild av att höra den – och jag skäms inte ett dugg över det.
Det gjordes även raskt en finsk version av Mälarö kyrka, men där har man hoppat över Beatles helt och hållet – vilket förstås gör mig lite gramse. Inte minst för att lite av textens poäng försvinner. Men Bach finns i alla fall med, så det får väl räcka. Den finska varianten heter Vanha holvikirkko, vilket väl betyder ”Den gamla valvförsedda kyrkan”, och är mest känd med Eero Raittinen. Där har själva kyrkan alltså anonymiserats, men då ska man förstås komma ihåg att det inte heller finns någon specifik kyrka som heter Mälarö kyrka. Det har dock framkommit att den kyrka som avses är Adelsö kyrka – och den ligger ju på en av Mälaröarna.
Så kan man knyta ihop barockens stora mästare med ett av rockens största band, och slänga in en svensk klassiker på köpet. Beatles, Bach, Broberg. Tre B:n. Men för att stå riktigt stadigt kan det behövas fyra B:n. Då är det ju en händelse som ser ut som en tanke att Beatlesmedlemmen Ringo Starr 1981 gifte sig med Bond-bruden Barbara Bach! Nu är hon nog inte släkt med barockkompositören, men ett lustigt sammanträffande är att Johann Sebastian Bachs första hustru hette Maria Barbara Bach. Det är nästan för bra för att vara sant, men sådan är verkligheten ibland.
Så grattis, Johann Sebastian! (Och grattis till Ringo och Barbara, som alltså i år har varit gifta i 40 år.)
Archive for mars, 2021
Filmrutan
Posted in Film, humor, Lögner, Nostalgi, Okategoriserade, tagged Barflickan på Öknens Blomma, Bilkurtis, Borås, Brytningstid, Dansk-Tyska kriget, Delsbo, Förstadsprästen, Harriet Bloch, Korsika, Ludvika, Schleswig, Sockenskomakarna, Stoftgrandet, Studentatleten - en gosse med gry i, Tuborg, Vendetta on 16 mars 2021| Leave a Comment »
Många är de filmer som oförtjänt blivit bortglömda i det mediebrus som heter 2020-talet. Hur mycken hjärnmöda har icke lagts ned på dessa skapelser av manusförfattare och regissörer, för att inte säga skådespelare och kameraskötare? Så kan vi faktiskt inte ha det. Här följer därför ett axplock av underskattade filmer ur den vita dukens fatabur.
Stoftgrandet från 1919 kallad
es vid premiären den 12 juni 1919 högeligen orättvist för ”melodram”. Handlingen kanske låter en aning melodramatisk, men i själva verket finns det inte ett uns sentimentalitet i denna närmast hyperrealistiska pärla. Handlingen i korthet: Underklädesfabrikör Hagström behöver anställa en ny maskinskriverska. En av de sökande är Elsa Lundgren från Ludvika, en duglig och parant ung flicka. Fabrikören faller som en atombomb (även om dylika inte fanns då) och anställer genast ”Stoftgrandet”, som han av oklar anledning kallar henne. Det ömsesidiga intresse som han inbillar sig finns där visar sig tvärtom vara mycket ensidigt, varför han tar till flaskan. Stoftgrandet finner det då lämpligt att flytta till Borås, men genom olika ödets nycker möts hon och han ånyo utanför den hälsoklinik som fabrikören tvångsinskrivits på. Hon har öppnat en garnbutik i staden och fabrikören får anställning som garnhärvhållare. Rollerna är nu ombytta och allt slutar i oförblommerad lycka. Filmen blev tyvärr ingen större publikframgång, men alla som såg den blev själva filmregissörer.
Brytningstid hade premiär 1930 och blev den fina skådespelerskan Agda Lundins stora publika genombrott, dessvärre på bekostnad av Alva Lundins (hennes likaledes skådespelande syster) publika sammanbrott. På ett för tiden mycket vågat sätt skildrar här regissören Richard Oswald två trädskärares svettiga arbete med att försöka få fason på en mycket ovårdad trädgård från början av seklet. Deras synnerligen okonventionella och mot naturen våldsamma metoder fick verklighetens arborister att storma ut ur biosalongernas mörker i protest. Övriga tycktes dock snarast njuta av den i princip käftsmäll som filmens trädskärare utdelade mot de högbrynta arboristerna, och filmen blev en succé. Den gick på export till Italien, Frankrike, Monaco, Wales och Danmark. Dock var filmen mycket dialogtung, varför språkförbistring uppstod och ingen förstod någonting av handlingen. Inte ens i Danmark. Där trodde man att det var en film om Dansk-Tyska kriget 1864, då Danmark tvingades lämna ifrån sig Schleswig. Regissören Richard Oswald (pseudonym för Rolf Ohlsson) svor då på att aldrig mer dricka öl av märket Tuborg.
Vendetta, också den från 1930, är enligt filmaffischen ”en korsikansk historia om kärlek och släkthämnd”. Det stämmer förvisso, men vad som inte nämns är att filmen är en så kallad prequel till filmerna Vendåtta (1928) och Vendtia (1929). Protagonist är i alla tre filmerna Laetitia Andersson, en till Korsika från Delsbo utvandrad prismjölkerska. Hennes svåra spelmissbruk får näring i de otillgängliga bergsbyarna där herdar och enögda smeder gärna spelar om pengar. Insatserna blir mycket höga, men Laetitias skicklighet leder till att hon blir stenrik. Tyvärr innebär det också att hon får fiender. En av dem är hennes egen halvbror Östen, som hon vägrat bevilja ett mindre lån. Ett par fiender hänger också kvar från Vendåtta och Vendtia. Fast eftersom det här är en prequel så är det egentligen i den här filmen hon får sina gamla fiender. Plus ett par nya. Som ju egentligen alltså också är gamla. Det blir lite rörigt, varför det är rekommendabelt att se Vendetta först, förutsatt att man inte redan har sett de andra två, till exempel 1928 respektive 1929. Men det där gör man ju som man vill.
Förstadsprästen gjorde stor succé bland den bildade allmänheten när den hade premiär 1917. Regissören, tillika manusförfattaren, scriptan och textskyltskalligrafisten Harriet Bloch bjöd på en säregen blandning av komedi och religiös mysticism som gjorde publiken både förundrad, skrattnödig och lite, lite förbannad. Men det är trots allt komedin som tar överhanden, ofta genom halsbrytande ordlekar som ibland är så geniala att man inte förstår dem. Filmen handlar om den nyutexaminerade prästen Hilarius Gormander som blir placerad i en allt annat än pastoral förstad där det finns gott om tjuvar, herrelösa hundar och prostituerade. Han drabbas av svår prästationsångest, men förstår att hans nästan övermänskliga prästanda kommer att rädda honom. När han drabbas av prostatabesvär tar prästigen överhanden och han börjar av någon anledning kämpa mot komministerna på Korsika. Förstadsprästen marknadsfördes stort som ”en p(r)ostmodern skrattfest” och det är bara att erkänna att den var långt före sin tid och fortfarande håller. Det enda som skämmer den lite är den sista textskylten, som på ett något sökt sätt är på engelska: ”See you prelater!”
Det var allt för den här gången. Nästa gång kanske jag tar upp titlar som Barflickan på Öknens Blomma, Sockenskomakarna, Bilkurtis eller Studentatleten – en gosse med gry i.
Alla dessa verktyg
Posted in Okategoriserade, Språk, tagged fogsvans, fuchsschwanz, hammare, hyvel, hyvens, inte en syl i vädret, juustohöylä, osthyvel, pryl, rubank, skölp, skomakare gustafsson, syl, träslöjdslärare, vem älskar yngve frej, verktyg on 9 mars 2021| Leave a Comment »
Jag är en dålig järnhandlarson. Ganska opraktisk. Är rädd för att skära mig eller slå mig på tummen. Men jag har i alla fall ganska många verktyg. Ibland begår jag misstaget att tro att allt liksom ska falla på plats om jag bara har verktygen. Och då menar jag verktyg i alla möjliga bemärkelser, alltså även till exempel ordbehandlingsprogram. Dylika behöver man inte vara rädd för att skada sig på. Men nu tänkte jag orda lite om verktygsverktyg. Sådana som man snickrar och borrar och halverar och putsar och har sig med. Jag tänkte närmare bestämt uppehålla mig vid ett favoritämne, nämligen etymologi. Var kommer alla dessa märkliga benämningar ifrån?
Hammare, till exempel. Varför heter det så? Det enkla svaret är att det naturligtvis kommer av att man hamrar med den. Men eftersom det är ett löjligt svar så ber jag i stället att få påpeka att grundbetydelsen egentligen är sten. En stenkulle kallas också hammare. Och här får man alltså tänka sig att den äldsta formen av hammare var en sten. Man behöver inte ens tänka sig det. Det var helt enkelt så. I dag är hammaren oftast av metall – och för den som eventuellt nu börjar mumla om träskaftet så vill jag påpeka att det är just ett skaft och inte själva hammaren.
Hyvel är ett skojigt ord. Det råkar dessutom vara mitt favoritverktyg, men då med förleden ost-. Fast egentligen borde osthyveln heta västhyvel, emedan det är en norsk uppfinning. Om den hade uppfunnits i Finland så hade det stämt bättre, men där heter den i stället juustohöylä och har ingenting med väderstreck att göra. Men var kommer själva ordet hyvel ifrån? Jo, det anses komma från tyskans hobel, hübel eller höbel. Vad det betyder är dock lite oklart. En teori är att redskapet har fått sitt namn efter själva resultatet av hyvlingen: hubal – ”liten hög”. Och så kan det ju vara ibland. Somliga tror att man kan vara ”hyvelns” (t.ex. en hyvelns grabb), men det är fel. ”Hyvens” heter det, och det kommer – apropå Finland – från finskans hyvä, som ju betyder ”bra”. Högst logiskt.
Rubank är en typ av hyvel. Jag nämner den mest för att den ingår i ett av mina favoritcitat från en svensk bok och film, nämligen ”Vem älskar Yngve Frej”. Hur lyder då detta citat? Jo, som följer: ”Hon vet nog fan vad en rubank är.” Det är skomakare Gustafssons sätt att uttrycka att den där tjejen från stan som har dykt upp på hans gård antagligen inte är helt bakom flötet. Om man vet vad en rubank är så är man bildad. Rubank låter lite som en rysk oligark, men ordet har troligen med tyskans rauh (”grov” eller ”ojämn”) att göra.
Skölp är ett märkligt ord. Det låter liksom fullständigt påhittat av någon som har fantasi, men inte nödvändigtvis god fantasi. Fast så är det förstås inte. Det anses härstamma från tyskans schulpen, som betyder ”gräva i sten eller trä”. Ständigt denna tyska. Om man vet att det är ett verktyg som kan användas till att gröpa ur något med så ligger det ju nära till hands att man kopplar det till verbet ”skulptera” också. Sculpere på latin. Det alternativa namnet håljärn tycker jag är lite tråkigt, så det glömmer vi.
Pryl. Det här är ju ett fantastiskt användbart ord. Nästan alla föremål är en pryl. Om de inte är en mojäng, förstås. Fast en träslöjdslärare blir förmodligen topp tunnor rasande om man exempelvis kallar en rubank för en pryl. För i träslöjdssammanhang är förstås en pryl ett specifikt verktyg som man kan sticka sina medmänniskor med – om man är lagd åt det hållet. Nu kanske det låter som om min fantasi löper amok, men det jag skrev nyss är inte så långt från sanningen. Pryl är nämligen en gammal benämning för dolkar och andra stickvapen. Nämnde träslöjdslärare skulle antagligen ånyo bli topp tunnor rasande om verktyget användes för det ändamålet. Etymologin är tyvärr oklar här, men det kan komma från medelnederländskans pryel. Som betyder…dolk!
Sylen är ju lite som prylens vassa lillasyster. Sylen och Prylen. Ett riktigt radarpar. Men rent ordmässigt har de inget med varandra att göra. Syl antas nämligen ha med verbet ”sy” att göra. Med en syl gör man hål i exempelvis läder så att man lättare kan tråckla ihop två läderstycken. Och verbet sy är så fruktansvärt gammalt och finns i så många språk i liknande form att det inte är lönt att gå in på det. I vår vardag är sylen kanske mest använd i uttrycket ”inte få en syl i vädret”. Varför säger man så? Jo, om folk pratar och pratar och pratar så fylls luften med så otroligt många ord att inte ens den tunna spetsen på en syl förmår genomborra ordmassan. Då får man ta fram motorsågen i stället. Vilket helt osökt får mig att avsluta denna lilla genomgång med…
Fogsvansen. Denna utsökta såg (sagu = skära) är ett klassiskt exempel på en ombildning där man har förvanskat ett utlandsord, kanske genom att man har missuppfattat det eller hört fel. Den har ju ingenting med fogar att göra och egentligen inte med svansar heller. Men med lite fantasi så kan man tycka att den ser ut som en svans, nämligen en som tillhör en räv. Och vad heter det på tyska? Fuchsschwanz. Man fattar ju att det lätt blir ”fogsvans”. Superlätt.
Nu får det räcka för den här gången.
elbrundino 
