Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Okategoriserade’ Category

Jag såg och belyssnade häromdagen en smärre intervju med den i dag 81-årige Ringo Starr, hållen med anledning av ett så kallat skivsläpp. Han är så gott som alltid underhållande, men den här gången hörde jag inte riktigt vad han sa. Det beror inte på att han sluddrade eller sa ointressanta saker. Nej, jag blev helt enkelt distraherad av hans öron. ”Hans öron?” undrar nu den som inte riktigt förstår. Ja. De har nämligen blivit gammelmansstora. Med all rätt, naturligtvis. Och då kom jag att tänka på Svenska Akademien. Kanske låter det konstigt, men det är det inte.

Vilket året var minns jag inte. Kanske var det nittonhundranittiosex eller nittonhundranittiosju. Någonstans i de trakterna. Jag tror mig dock veta att det var en sommarkväll. Eller kanske mycket sen eftermiddag. Det har inte så våldsamt stor betydelse. På min dåvarande arbetsplats, Ulriksdals slott, hade jag stulit till mig eller blivit tilldelad ett arbetspass utanför ordinarie visningstider. Då fick man en någorlunda attraktiv extraslant. Den här gången skulle jag inte, som var brukligt, behöva ljuga besökare fulla med fullständigt sanna anekdoter. Jag skulle bara finnas till hands och svara på eventuella frågor, samt huta åt folk om de gjorde en ansats att vidröra konstverken. Många känner sig manade att göra just det, särskilt i det av skulpturer fyllda Orangerimuseet. Och det var just där besöksgruppen skulle vandra runt.

Någonstans vill jag inbilla mig att jag inte visste vad det var för grupp som skulle komma. Någonstans vill jag tro att jag blev lite förvånad när en stor, lyxig, svart och nytvättad buss blev synlig. Det var den typ av buss som rockstjärnor gärna färdas i på sina turnéer. En buss med luftkonditionering, teve och kanske en bardisk längst bak. Och nog var det ett slags stjärnor som klev ur och in i Orangeriet. Svenska Akademien! De hedrade just mig med sin närvaro!

Dock måste jag erkänna att jag bara kände igen ett litet fåtal, och jag reflekterade över att det allt var lite pinsamt. Där var Sture Allén, vars nuna jag igenkände från Nobelpristillkännagivandet. Där var Kjell Espmark. Där var, tror jag, Katarina Frostensson. Där var, vill jag mycket gärna tro, Torgny Lindgren. Och där var i alla fall Lars Forssell. Där var varken Kerstin Ekman, Werner Aspenström eller Lars Gyllensten, ty de deltog inte i Akademiens arbete efter Salman Rushdie-affären och därmed med största sannolikhet inte heller i Akademiens utflykter. Men borde jag inte ha känt igen fler? Borde man inte vara mer bekant med Svenska Akademien? Jag menar inte på ett personligt plan, men åtminstone så att man har ett ansikte på dem? Jag vet inte.

I denna jättelika buss färdades dock inte bara ledamöter av Svenska Akademien, utan även några vad som föreföll vara bekanta till ledamöterna. Jag antar att de var särskilt inbjudna till utflykt på grund av sin allmänna snillighet eller trevlighet eller familjekoppling. Om nu Katarina Frostensson var med så fanns antagligen den numera riksbekante herr Arnault med i gänget. Av de andra minns jag bara journalisten och författaren John Chrispinsson.

Gjorde de något väsen av sig? Inte direkt. Några gick omkring och samtalade, vilt gestikulerande på snillens vis. Andra vankade omkring ensamma med händerna på ryggen, på andra snillens vis. (I miljöer med ovärderliga konstverk är de vilt gestikulerande alltid farligare än de händernapåryggenvankande.) John Chrispinsson ställde en fråga till mig om en modellskiss till monument över Karl XII, vilket ledde till ett litet samtal om skulpturer och monument som aldrig förverkligats. Lars Forssell stod i närheten och började plötsligt lyssna uppmärksamt. Jag trappade tråden och ville sjunga ”Sommaren som aldrig säger nej” eller ”Jack Uppskäraren” för honom.

Det var då jag såg Lars Forssells öron. Gigantiska. Och då var de ändå högst 70 år gamla. Det fick mig att tappa tråden ännu mer, vilket nog både han och Chrispinsson noterade. ”Han klarar inte av min stjärnstatus” tänkte säkert Chrispinsson. ”Stackars pojke, han hamnar aldrig i Akademien” tänkte säkert Forssell. Men jag skyller på de där öronen och måste erkänna att jag allt sedan dess har haft svårt att släppa taget om dem. Då är det inte särskilt konstigt att Ringo Starr fick mig att tänka på Svenska Akademien. Frågor på det?

Read Full Post »



I Kungliga Konsthögskolans arkiv finns ett antal ritningar till en ombyggnation av Ekolsunds slott signerade arkitekten Melchior Wernstedt (1886-1973). De är alla daterade i oktober 1917, då Wernstedt var 31 år gammal. Årtalet sammanfaller med året då industrimannen Carl Kempe (1884-1967) köpte Ekolsund av den tidigare ägaren Oscar Danielsson, som bara innehade slottet i ett fåtal år. Vem var Wernstedts uppdragsgivare? Med tanke på årtalet så kan det vara både Danielsson och Kempe. Möjligheten finns också att en annan intresserad köpare beställde ritningarna, men sedan inte köpte slottet. Jag återkommer till den frågan.

Uppenbarligen var syftet att bygga om Ekolsund till internatskola. De befintliga två slottsbyggnaderna skulle byggas om – och så skulle miljön kompletteras med flera nya byggnader. Det är ett ambitiöst projekt som skulle ha resulterat i en skola av riktigt stora proportioner. Påskrifter på ritningarna avslöjar att skolan skulle drivas i stiftelseform. Det är svårt att säga om den skulle ha någon särskild inriktning. Av rumsbeteckningarna att döma var det snarast en ”allmänskola” där det fanns rum för de vanliga skolämnena. Fast någon skola för vem som helst var det nog inte tänkt att bli, utan snarare något för barn till välbeställda föräldrar.

Ekolsund är känt sedan 1300-talet, men medeltidsgården låg en bit ifrån det nuvarande slottet, som började uppföras på 1600-talet. Slottet var tänkt att få en kanske lite udda utformning med två L-formade flyglar som skulle bindas ihop av en lång byggnad som vi kan kalla för högslottet. I ett senare projekt tänktes de i stället bindas ihop av en låg gallerilänga. Men ingen av de båda byggnaderna kom till utförande. I stället länkades flyglarna 1739 (nästan) samman av två låga, svängda stallflyglar, ritade av Carl Hårleman. På Wernstedts ritningar benämns de stora, L-formade flyglarna ”norra slottet” respektive ”södra slottet”, vilket också är de benämningar jag kommer att använda fortsättningsvis. Ekolsunds byggnadshistoria är lite komplicerad och jag tänker därför inte gå in närmare på den än så.

Skolprojektets på sätt och vis största ingrepp i slottsmiljön är att Wernstedt har ritat något som skulle kunna ses som den ”saknade” huvudbyggnaden. Mellan norra och södra slottet, fast ett gott stycke bort från dem, har han nämligen ritat in en stor och ståtlig byggnad i tre våningar (plus en halvvåning under taket). Dessutom har han försett byggnaden med ett högt takfall, vilket ger en totalhöjd på cirka 25 meter på den sida som vetter mot parken. Från andra sidan är totalhöjden ”bara” 20 meter eftersom byggnaden var tänkt att ligga i en sluttning. Han har alltså på så sätt skapat en mer traditionell slottsanläggning med högslott och två flyglar.



Det stora huset bär beteckningen Skolhuset. På parksidan, östra sidan, är det försett med en rusticerad bottenvåning och en framförställd dubbeltrappa som leder upp till en pampig port inramad av skulpturer. Likartade trappor hittar man till exempel på slotten Tidö, Drottningholm och Tyresö. Huset har en längd på hela 55 meter, vilket så vitt jag kan bedöma är samma mått som Riddarhuset i Stockholm har. Det är en händelse som ser ut som en tanke, eftersom Wernstedts byggnad erinrar ganska mycket om just Riddarhuset. Det är inte orimligt att anta att arkitekten hämtade viss inspiration därifrån. På västra sidan tänkte sig Wernstedt två flygelutsprång som skapar ett gårdsrum. Men ritningen visar även ett utskjutande trapptorn vid fasadens mitt, vilket innebär att gårdsrummet delas i två delar. Något liknande kan ses på slottet Venngarn, fast där är flyglarna längre i relation till trapptornet. Trapptornet på Wernstedts ritning kröns av en lanternin som avslutas i en omkring tio meter hög spira som kanske var tänkt att fungera som flaggstång.



Skolhuset skulle i det som benämns ”källaren” inrymma lokaler för trä- respektive metallslöjd, ett korridorsliknande omklädningsrum (med kryssvalv!), rum för vaktmästaren, pannrum, kolkällare – och en stor högtidssal. I ”huvudvåningen” skulle det finnas tre lärosalar, bibliotek, kapprum, kollegierum och rum för rektorn och sysslomannen. Dessutom skulle den inrymma högtidssalens övre del. Högtidssalen skulle alltså vara två våningar hög. Om man tittar på ritningen som visar den östra fasaden så är ”källaren” alltså den rusticerade våningen längst ner, medan ”huvudvåningen” är den som den stora trappan leder upp till. Tittar man på ritningen som visar den västra fasaden så syns inte källaren. Porten i markplan leder in till ”huvudvåningen”. Någon ritning till övervåningen står tyvärr inte att finna, och inte heller någon ritning till halvvåningen högst upp. Man kanske kan anta att övervåningen skulle bestå av ytterligare lektionssalar.



Väster om skolhuset har Wernstedt ritat en stor gård (cirka 70×80 meter) med vad som antagligen är gräsmattor och grusgångar. Men i mitten finns en öppen plats som benämns ”gymnastikplan”. Norr om den finns en cirkelformad ”lekplan” inritad, tänkt att mäta 20 meter i diameter. (Det ansågs tydligen vara skillnad på gymnastik och lek.) Gården kringgärdas av ett antal hus:



I öster ligger det stora skolhuset, som jag redan redogjort för.
I norr ligger en elegant envåningsbyggnad med högt takfall. Taket kröns av en mycket hög spira. Byggnaden är nästan halvcirkelformad i plan och har en framförställd arkad med tio kolonner. På en ritning kallas huset ”ekonomihus”, på en annan ”centralkök och ekonomibyggnad”. En planritning avslöjar att huset skulle inrymma bland annat kök, tvättstuga, mangel- och strykrum, förråd och en föreståndarexpedition. Det finns även två trappor inritade. Gissningsvis leder den ena ner till källaren och den andra till vinden. Kanske var vindsrummen tänkta som personalbostäder?



I väster ligger en nära 70 meter lång byggnad som kallas ”gymnastik- och badhus”. Det är en elegant byggnad med säteritak och en framförställd portik med fyra kraftiga kolonner. Södra delen skulle innehålla en gymnastiksal och den norra en elliptisk badbassäng, duschrum och en ”varmstuga”. I byggnadens mitt är ”avklädningsrum” till gymnastiksalen inritade, medan avklädningsrum till badavdelningen var tänkt att ligga i källaren. Gymnastiksalens duschar skulle också ligga i källaren. På övervåningen finns en åskådarläktare till gymnastiksalen inritad, medan det finns två läktare – en på vardera kortsidan – av badhusrummet.



I söder ligger två fina L-formade elevhemsbyggnader. Det finns tyvärr finns inga detaljerade planritningar av dem, så man får nöja sig med att anta att de helt enkelt skulle innehålla bostäder för eleverna. Bilden ovan visar byggnaderna från söder. I mitten ses en elegant utformad dubbel ramp som leder från den ovan nämnda gården ner till Blå sjön och parken.



Men så kommer vi till de två gamla slottsbyggnaderna. De var enligt Wernstedts ritningar också tänkta att användas för skolverksamhet. Det finns detaljerade planritningar av både norra och södra slottet. Det norra slottets källarvåning skulle innehålla bland annat kolförråd, pannrum, verkstad, ett kombinerat serverings- och diskrum samt en matsal i det forna kungliga köket.



På bottenvåningen skulle det finnas en stor rektorsbostad (den högra delen på planen ovan) inklusive kök, matsal och serveringsrum. Bostaden sträcker sig faktiskt över tre våningar, vilket väl visar vilken status rektorn hade. Eller snarare var tänkt att ha. Vidare finns här – naturligtvis avskilt från rektorsbostaden – kapprum, skorum och lärarrum. Och så övre delen av matsalen/kungliga köket. Noteras bör att matsalen skulle nås via en trappa från bottenvåningen. Huvudingången var alltså inte belägen i källarplanet. En ingång från källarplanet finns också, men den var ämnad för personalen.



Nästa våning, alltså en trappa upp, innehåller ytterligare rum i rektorsbostaden, bland annat bibliotek, musikrum och ”fruns rum”. Vidare en liten rumssvit för skolans husmor, ett lärarrum, tvättrum, borstrum, ett stort samlingsrum och några ospecificerade rum som rimligtvis var tänkta som bostadsrum för internateleverna.



Våningen två trappor upp innehåller ännu fler rum i rektorsbostaden, inklusive barnkammare och separata sovrum för rektorn och hans fru. Även på den här våningen finns tvätt- och borstrum, ett lärarrum, ett samlingsrum och åtta rum utan beteckning, som också de med största sannolikhet är bostadsrum för elever.



Det finns ingen planritning över södra slottets källarvåning. Det är möjligen så att det inte finns någon källarvåning, eller snarare att den är utfylld och inte möjlig att utnyttja. Vi får alltså gå direkt till bottenvåningen. Där skulle det bland annat finnas fyra lektionssalar av varierande storlek, rektorsexpedition, bibliotek och kollegierum (inrymt i det som anges vara Gustav III:s sängkammare).



Våningen en trappa upp skulle bjuda på en större och en mindre lektionssal, musiksal (passande nog inrymd i det så kallade Fågelrummet), ett par materialrum, samt en stor högtidssal (i den aldrig färdigställda Riddarsalen eller Festsalen).



Slutligen, två trappor upp, har Wernstedt ritat in två lektionssalar, en föreläsningssal, ett laboratorium och ett par rum för samlingar. Dessutom finns här den övre delen av högtidssalen, som alltså är två våningar hög.



Om man tittar på resten av slottsområdet så har Melchior Wernstedt ritat in ett antal andra byggnader i parken. Här finns en sjukstuga, ett båthus, ett stort växthus, en idrottspaviljong och fyra lärarbostäder. Dessutom finns tre bollplaner och två tennisplaner inritade. Möjligen hade han tänkt sig att parken skulle restaureras till sin forna glans också, eftersom han har ritat in formationer som anges som ”numera förfallna eller förstörda trädgårds- och parkanläggningar”. Han hade åtminstone tänkt att den fortfarande existerande Stora dammen skulle hyfsas till och kompletteras med en damm som han kallar Blå sjön.

Vad var nu det här egentligen för projekt? Skulle Carl Kempe ha köpt slottet för att göra internatskola av det? Kempe var en kulturintresserad man, som samlade på kinesiskt porslin och hantverk. Det var också han som tio år senare restaurerade södra flygeln och återställde 1700-talsinteriörerna. Han kanske inte var den som skulle ha genomdrivit ett projekt som utan tvivel skulle ha inneburit ett stort slitage och krävt stora förändringar av miljön? Det vore onekligen intressant att få reda på vem som egentligen var initiativtagare. Men alla gåtor har sin lösning. Just som jag var på väg att ge upp försöken att hitta ett svar så hittade jag en artikel i tidningen Vestkusten från 26 april 1917.

Tidningen meddelar att en inbjudan till teckning av stiftarandelar i Stiftelsen Ekolsunds skola har skickats ut av ett antal herrar, närmare bestämt hovjägmästare friherre S. Rålamb, grosshandlare William Olson, riksgäldsfullmäktige H. S. Tamm, bankdirektör Carl Frisk, grosshandlare C. Setterwall, generalmajor Victor Balck och disponent Hugo Brundin (Släkting till mig? Vet inte.). Och slutligen direktör Carl Kempe! Herrarna Rålamb och Tamm ingick intressant nog i det konsortium som 1912 köpte Ekolsund av familjen Seton, styckade egendomen och sålde slottet till Oscar Danielsson. Tanken var att på Ekolsund inrätta ett elementarläroverk för gossar ”af samma typ, organisation och uppfostringsprinciper som Lundsbergs skola.” Det framgår också att inbjudan sänts ut efter samråd med styrelsen för Lundsbergs skola i Värmland, och att man ingått avtal med en filosofie licentiat Einar Gauffin, med 22 års erfarenhet från Lundsberg, om att leda den nya skolan. Kopplingen till Lundsberg blir ännu tydligare när man plötsligt inser att grosshandlare William Olson var den som grundade skolan 1896.

Vad hände sedan? Någon skola blev det bevisligen inte. Kanske var intresset för svalt? Kanske ifrågasatte någon det lämpliga i att göra om ett före detta kungligt slott till internatskola? Var det tänkt att stiftelsen skulle äga slottet och de nya byggnaderna, eller bara själva verksamheten? Hade Carl Kempe redan köpt slottet när skolplanerna väcktes, eller köpte han det först när projektet gick om intet? Det finns en del frågor kvar att besvara.

Men får man då göra på det här viset med ett 1600-talsslott? Man får i det här fallet komma ihåg att Ekolsund inte var i särskilt gott skick vid den här tiden. Det södra slottet användes på Gustav III:s tid som kunglig bostad, medan det norra bland annat innehöll gästrum. 1809 inkvarterades tyvärr militärtrupper i södra slottet, vilket innebar att interiörerna blev hårt åtgångna. Slottet kom efter det att bland annat användas som sädesmagasin, medan den dåvarande ägarfamiljen Seton bodde i det norra slottet. 1917 var alltså södra slottet fortfarande i dåligt skick. Ett par interiörbilder från södra slottet daterade 1915 säger något om slottets dåvarande skick. Bilderna ovan visar Fågelrummet (övre bilden) och Festsalen (undre bilden). Kanske ansågs det bättre att Ekolsund skulle komma till användning än att det fick stå och förfalla.



Vad ska man säga om projektet i övrigt? Personligen tycker jag att det är skönt att det inte blev av, att Carl Kempe i stället efter en tid valde att ”rädda” södra slottet och bevara Ekolsund i så hög grad som möjligt. Melchior Wernstedt gjorde absolut inget dåligt jobb. Man ser att han har anpassat arkitekturen efter de gamla byggnaderna och till och med låtit dem fungera som inspirationskälla. Jag tänker till exempel på de båda elevhemmen som lånat sin L-form från tvillingslotten. Byggnaderna är mycket fina och skulle pryda vilken plats som helst, men det stora skolhuset skulle ha förminskat de båda gamla slottsbyggnaderna och gjort dem sekundära. Det är åtminstone det intryck man får av Wernstedts ritningar. Och som fantast av allting gammalt tycker jag att det skulle ha varit olyckligt. Om hela anläggningen hade varit ett nybygge skulle det ha varit en annan sak. Den är ju onekligen mycket ståtlig.

Ritningarna avslöjar ju också att Wernstedt föreslog ett återskapande av de svängda takfallen på slottsbyggnaderna, så som de är avbildade i Suecia antiqua et hodierna och som också återfinns på en ritning av Nicodemus Tessin d.ä. Det skulle kanske inte ha varit så dumt. Mindre lyckad var väl hans plan att uppenbarligen demolera parken genom att schakta bort ganska mycket jord framför de båda slottsbyggnaderna för att kunna förse dem med pampiga trappor. Det blir som om byggnaderna hamnar på en hög platå. Jag kan inte tolka bilden ovan på något annat sätt. Man måste också fråga sig vad arkitekten hade tänkt skulle hända med Hårlemans svängda längor som alltsedan 1739 fungerar som en länk mellan de två slotten. De finns inte med i Wernstedts vision – annat än som streckade plankonturer på en av ritningarna. Kanske var han själv tveksam till att riva dem? Det får vi nog aldrig veta.

Bilden tagen från ungefär den plats där Skolhuset skulle ligga.
Carl Kempes grav på Lycksalighetens ö i Ekolsunds slottspark.

(Samtliga svartvita bilder finns i Kungl. Konsthögskolans arkiv.
Färgbilderna tagna av artikelförfattaren i augusti 2021.)

Read Full Post »

img_20210612_141516_224-1Nej! Inte ännu en människa som ska ha synpunkter på våra älskade elskotrar! Jo, precis det. Det går inte att låta bli att ha synpunkter på dem. Nu har jag dessutom skaffat en så kallad app till min mobiltelefon. Den heter Felsparkerad och via den kan man på ett mycket smidigt och snabbt sätt meddela elskoteruthyrare att de har en idiotiskt placerad manick att komma och ta hand om. Jag vet inte om man kan flytta på dem själv, eller om de börjar pipa och skräna i protest då. Men poängen är att uthyrarna ska tycka att det är jobbigt att behöva åka runt och ställa saker till rätta – och därmed kanske lära sig en läxa. Alltså anmäler jag flitigt felparkeringarna. Folk behöver nämligen i allmänhet lära sig läxor. Här bör jag kanske förtydliga att jag är tämligen tolerant. Det är bara de verkligt idiotiska placeringarna jag anmäler.

Och innan någon skriker att jag är teknik- och utvecklingsfientlig så kanske jag även bör säga att jag inte har något emot de där fordonen i sig. De är naturligtvis smidiga att ta till i vissa situationer och de tar inte så värst mycket plats. Men dels finns det något med själva bruket av dem som skaver, och dels har vi alltså det här med att de har en tendens att stå i vägen. Om de stod ordentligt parkerade, helst på platser som är avsedda för dem, så skulle det väl gå an. Men nu är det ju bara kaos som gäller. ”Jaha”, säger en del. ”Men i en storstad ska det vara kaos, för det är härligt med kaos, för det är därför jag bor i en storstad, för jag är jättejätteurban i min livsstil.” Jaha. Själv blir jag bara oändligt trött av kaos och anser mig ändå ha rätt att bo i en storstad. Tänka sig. Men varför uppstår då kaoset?

20210620_130140-2Skoteruthyrarna vill naturligtvis att så många som möjligt ska använda deras mackapärer. De vill tjäna pengar. De vill skapa ett behov. Det är inte ett dugg konstigt. Alltså måste skotrarna vara så synliga som möjligt. Om man placerar ut dem mitt på en trottoar eller mitt på en parkering eller mitt på en cykelväg så blir de synliga. Tanken är väl att en flanör ska se skotern (eller i sämsta fall snubbla över den) och inse att just precis nu skulle det vara fantastiskt urbant och skönt att ställa sig på ett eldrivet fordon och slippa svettas eller nöta på skosulorna. Eller om den står mitt på en parkering: ”Jaha, nu har jag parkerat min bil här. Hur ska jag nu ta mig ända till min port 200 meter bort? Nämen, där står ju en elskoter. Så attans lägligt.” När man ser en galet placerad skoter så är det lätt att tänka att det är mindre nogräknade användare som har lämnat den där. Men jag är helt övertygad om att det i många fall är uthyrarna som är bovarna i dramat. De tycks tro att man inte har en chans att se de grällt målade mojängerna om de inte står mitt framför ögonen på folk – alltså på ställen där de är i vägen. Tänk om de kunde ställa ut dem på ett ordnat sätt i stället. Jag har faktiskt sett sådana exempel. Då vore mycket vunnet.

Men så har vi användarna också. Många tycks se elskotrarna som leksaker snarare än fordon. Kanske är det därför man inte anser sig behöva följa några trafikregler alls, eller också har man ingen aning om att det finns något som heter trafikregler. (Inom parentes sagt så finns det gott om bilister, fotgängare och vanliga cyklister också som närmast tycks se trafikregler som rekommendationer som inte behöver följas. ”Rödljus? Nej, Gud så töntigt.”) Det kan också vara så att beskeden kring vad elskotrarna egentligen är är lite luddiga. I en artikel i Svenska Dagbladet för några veckor sedan meddelades i själva artikeln att skotrarna, om de framförs på trottoarer, ska köras i promenadhastighet. I artikelns faktaruta framgick däremot att skotrarna inte får framföras på trottoarer. Klara besked, minsann. Och Stockholms kommun (där jag befinner mig) tycks inte riktigt vilja stöta sig med elskotristerna och är därmed allmänt mjäkiga i sina riktlinjer. Så det kanske inte är så konstigt att det är som det är.

20210717_132411Jag har sett skoterburna ungdomar som glatt färdas mot färdriktningen på enkelriktade cykelbanor. Jag har sett folk åka skoter på gångbanan på delade cykel- och gångbanor. (Å andra sidan har jag på samma ställe sett folk jogga på cykelbanan också, mitt bland alla cyklister.) Jag har på promenad på trottoar i närheten av mitt hem medelst ringklockor på elskotrar blivit anmanad att flytta på mig illa kvickt så att två unga damer skulle kunna komma förbi och fram. Jag har sett både två och tre personer färdas på samma skoter. Jag har en tidig morgon för något år sedan sett en man fara i en helt osannolik hastighet på en gudskelov helt biltom gata och ryser fortfarande vid tanke på vad som kunde ha hänt om han tappat balansen eller om en hare eller ett rådjur plötsligt fått för sig att korsa hans väg. Hjälm bar han förstås inte. Jag har även sett representanter från uthyrningsföretagen kryssa sig fram mellan fotgängare på trottoarer.

Ja, och så tycks folk inte ha något problem med att ställa ifrån sig skotrarna på de mest häpnadsväckande ställen, uppenbarligen utan en tanke på att placeringen är olämplig. Kanske tänker de att den ju faktiskt stod på ett liknande sätt när de hämtade den. Mitt framför en port eller mitt på en gångväg. Visst kan även privata cyklar vara illa parkerade, men det är ganska sällan man ställer dem mitt på en trottoar så att gående måste gå ut i gatan för att ta sig förbi. Den som själv äger en elskoter parkerar nog inte heller på det sättet. Så varför tycker man att hyrskotrar ska stå så illa placerade som möjligt? Troligen för att man inte känner något ansvar för själva fordonet. Det är ju någon annan som äger det. Kanske tycker man till och med att man hjälper uthyraren genom att lämna skotern på ett ”synligt” sätt. För då kommer strax någon ny användare som vid åsynen av mackapären inser att hen nog måste åka en bit.

20210614_173758Möjligen är det så att mängden elskotrar så småningom minskar. Att branschen självsaneras i takt med att folk kanske tröttnar på dem. Kanske är det lite nyhetens behag som gör att så många känner att det är nödvändigt att elskotra sig fram i stället för att promenera eller cykla. Kanske kan det rent av bli så att polisen börjar tycka att de har resurser nog att stoppa och bötfälla trafikmarodörer. I nuläget tycks de mest rycka på axlarna och tycka att det finns viktigare saker att göra. Jag är nämligen av den åsikten att elskotern visst fyller ett behov. Det är som sagt en rätt smidig och smart manick när man vill ägna sig åt… håll i er… mikromobilitet, som pretentiöstermen lyder. Men det behövs en mognad hos både användare och uthyrare. En insikt om att alla faktiskt vinner på att det blir ordning och reda. Fast den dagen det inträffar så kommer jag ju inte att kunna använda min app längre. Det kommer att kännas tomt.

Read Full Post »

Många är de filmer som oförtjänt blivit bortglömda i det mediebrus som heter 2020-talet. Hur mycken hjärnmöda har icke lagts ned på dessa skapelser av manusförfattare och regissörer, för att inte säga skådespelare och kameraskötare? Så kan vi faktiskt inte ha det. Här följer därför ett axplock av underskattade filmer ur den vita dukens fatabur.

Stoftgrandet från 1919 kalladStoftgrandetes vid premiären den 12 juni 1919 högeligen orättvist för ”melodram”. Handlingen kanske låter en aning melodramatisk, men i själva verket finns det inte ett uns sentimentalitet i denna närmast hyperrealistiska pärla. Handlingen i korthet: Underklädesfabrikör Hagström behöver anställa en ny maskinskriverska. En av de sökande är Elsa Lundgren från Ludvika, en duglig och parant ung flicka. Fabrikören faller som en atombomb (även om dylika inte fanns då) och anställer genast ”Stoftgrandet”, som han av oklar anledning kallar henne. Det ömsesidiga intresse som han inbillar sig finns där visar sig tvärtom vara mycket ensidigt, varför han tar till flaskan. Stoftgrandet finner det då lämpligt att flytta till Borås, men genom olika ödets nycker möts hon och han ånyo utanför den hälsoklinik som fabrikören tvångsinskrivits på. Hon har öppnat en garnbutik i staden och fabrikören får anställning som garnhärvhållare. Rollerna är nu ombytta och allt slutar i oförblommerad lycka. Filmen blev tyvärr ingen större publikframgång, men alla som såg den blev själva filmregissörer.

 

BrytningstidBrytningstid hade premiär 1930 och blev den fina skådespelerskan Agda Lundins stora publika genombrott, dessvärre på bekostnad av Alva Lundins (hennes likaledes skådespelande syster) publika sammanbrott. På ett för tiden mycket vågat sätt skildrar här regissören Richard Oswald två trädskärares svettiga arbete med att försöka få fason på en mycket ovårdad trädgård från början av seklet. Deras synnerligen okonventionella och mot naturen våldsamma metoder fick verklighetens arborister att storma ut ur biosalongernas mörker i protest. Övriga tycktes dock snarast njuta av den i princip käftsmäll som filmens trädskärare utdelade mot de högbrynta arboristerna, och filmen blev en succé. Den gick på export till Italien, Frankrike, Monaco, Wales och Danmark. Dock var filmen mycket dialogtung, varför språkförbistring uppstod och ingen förstod någonting av handlingen. Inte ens i Danmark. Där trodde man att det var en film om Dansk-Tyska kriget 1864, då Danmark tvingades lämna ifrån sig Schleswig. Regissören Richard Oswald (pseudonym för Rolf Ohlsson) svor då på att aldrig mer dricka öl av märket Tuborg.

 

Filmaffisch 4Vendetta, också den från 1930, är enligt filmaffischen ”en korsikansk historia om kärlek och släkthämnd”. Det stämmer förvisso, men vad som inte nämns är att filmen är en så kallad prequel till filmerna Vendåtta (1928) och Vendtia (1929). Protagonist är i alla tre filmerna Laetitia Andersson, en till Korsika från Delsbo utvandrad prismjölkerska. Hennes svåra spelmissbruk får näring i de otillgängliga bergsbyarna där herdar och enögda smeder gärna spelar om pengar. Insatserna blir mycket höga, men Laetitias skicklighet leder till att hon blir stenrik. Tyvärr innebär det också att hon får fiender. En av dem är hennes egen halvbror Östen, som hon vägrat bevilja ett mindre lån. Ett par fiender hänger också kvar från Vendåtta och Vendtia. Fast eftersom det här är en prequel så är det egentligen i den här filmen hon får sina gamla fiender. Plus ett par nya. Som ju egentligen alltså också är gamla. Det blir lite rörigt, varför det är rekommendabelt att se Vendetta först, förutsatt att man inte redan har sett de andra två, till exempel 1928 respektive 1929. Men det där gör man ju som man vill.

 

filmaffisch 1Förstadsprästen gjorde stor succé bland den bildade allmänheten när den hade premiär 1917. Regissören, tillika manusförfattaren, scriptan och textskyltskalligrafisten Harriet Bloch bjöd på en säregen blandning av komedi och religiös mysticism som gjorde publiken både förundrad, skrattnödig och lite, lite förbannad. Men det är trots allt komedin som tar överhanden, ofta genom halsbrytande ordlekar som ibland är så geniala att man inte förstår dem. Filmen handlar om den nyutexaminerade prästen Hilarius Gormander som blir placerad i en allt annat än pastoral förstad där det finns gott om tjuvar, herrelösa hundar och prostituerade. Han drabbas av svår prästationsångest, men förstår att hans nästan övermänskliga prästanda kommer att rädda honom. När han drabbas av prostatabesvär tar prästigen överhanden och han börjar av någon anledning kämpa mot komministerna på Korsika. Förstadsprästen marknadsfördes stort som ”en p(r)ostmodern skrattfest” och det är bara att erkänna att den var långt före sin tid och fortfarande håller. Det enda som skämmer den lite är den sista textskylten, som på ett något sökt sätt är på engelska: ”See you prelater!”

Det var allt för den här gången. Nästa gång kanske jag tar upp titlar som Barflickan på Öknens Blomma, Sockenskomakarna, Bilkurtis eller Studentatleten – en gosse med gry i.

Read Full Post »

Jag är en dålig järnhandlarson. Ganska opraktisk. Är rädd för att skära mig eller slå mig på tummen. Men jag har i alla fall ganska många verktyg. Ibland begår jag misstaget att tro att allt liksom ska falla på plats om jag bara har verktygen. Och då menar jag verktyg i alla möjliga bemärkelser, alltså även till exempel ordbehandlingsprogram. Dylika behöver man inte vara rädd för att skada sig på. Men nu tänkte jag orda lite om verktygsverktyg. Sådana som man snickrar och borrar och halverar och putsar och har sig med. Jag tänkte närmare bestämt uppehålla mig vid ett favoritämne, nämligen etymologi. Var kommer alla dessa märkliga benämningar ifrån?

Hammare, till exempel. Varför heter det så? Det enkla svaret är att det naturligtvis kommer av att man hamrar med den. Men eftersom det är ett löjligt svar så ber jag i stället att få påpeka att grundbetydelsen egentligen är sten. En stenkulle kallas också hammare. Och här får man alltså tänka sig att den äldsta formen av hammare var en sten. Man behöver inte ens tänka sig det. Det var helt enkelt så. I dag är hammaren oftast av metall – och för den som eventuellt nu börjar mumla om träskaftet så vill jag påpeka att det är just ett skaft och inte själva hammaren.

Hyvel är ett skojigt ord. Det råkar dessutom vara mitt favoritverktyg, men då med förleden ost-. Fast egentligen borde osthyveln heta västhyvel, emedan det är en norsk uppfinning. Om den hade uppfunnits i Finland så hade det stämt bättre, men där heter den i stället juustohöylä och har ingenting med väderstreck att göra. Men var kommer själva ordet hyvel ifrån? Jo, det anses komma från tyskans hobel, hübel eller höbel. Vad det betyder är dock lite oklart. En teori är att redskapet har fått sitt namn efter själva resultatet av hyvlingen: hubal – ”liten hög”. Och så kan det ju vara ibland. Somliga tror att man kan vara ”hyvelns” (t.ex. en hyvelns grabb), men det är fel. ”Hyvens” heter det, och det kommer – apropå Finland – från finskans hyvä, som ju betyder ”bra”. Högst logiskt.

Rubank är en typ av hyvel. Jag nämner den mest för att den ingår i ett av mina favoritcitat från en svensk bok och film, nämligen ”Vem älskar Yngve Frej”. Hur lyder då detta citat? Jo, som följer: ”Hon vet nog fan vad en rubank är.” Det är skomakare Gustafssons sätt att uttrycka att den där tjejen från stan som har dykt upp på hans gård antagligen inte är helt bakom flötet. Om man vet vad en rubank är så är man bildad. Rubank låter lite som en rysk oligark, men ordet har troligen med tyskans rauh (”grov” eller ”ojämn”) att göra.

Skölp är ett märkligt ord. Det låter liksom fullständigt påhittat av någon som har fantasi, men inte nödvändigtvis god fantasi. Fast så är det förstås inte. Det anses härstamma från tyskans schulpen, som betyder ”gräva i sten eller trä”. Ständigt denna tyska. Om man vet att det är ett verktyg som kan användas till att gröpa ur något med så ligger det ju nära till hands att man kopplar det till verbet ”skulptera” också. Sculpere på latin. Det alternativa namnet håljärn tycker jag är lite tråkigt, så det glömmer vi.

Pryl. Det här är ju ett fantastiskt användbart ord. Nästan alla föremål är en pryl. Om de inte är en mojäng, förstås. Fast en träslöjdslärare blir förmodligen topp tunnor rasande om man exempelvis kallar en rubank för en pryl. För i träslöjdssammanhang är förstås en pryl ett specifikt verktyg som man kan sticka sina medmänniskor med – om man är lagd åt det hållet. Nu kanske det låter som om min fantasi löper amok, men det jag skrev nyss är inte så långt från sanningen. Pryl är nämligen en gammal benämning för dolkar och andra stickvapen. Nämnde träslöjdslärare skulle antagligen ånyo bli topp tunnor rasande om verktyget användes för det ändamålet. Etymologin är tyvärr oklar här, men det kan komma från medelnederländskans pryel. Som betyder…dolk!

Sylen är ju lite som prylens vassa lillasyster. Sylen och Prylen. Ett riktigt radarpar. Men rent ordmässigt har de inget med varandra att göra. Syl antas nämligen ha med verbet ”sy” att göra. Med en syl gör man hål i exempelvis läder så att man lättare kan tråckla ihop två läderstycken. Och verbet sy är så fruktansvärt gammalt och finns i så många språk i liknande form att det inte är lönt att gå in på det. I vår vardag är sylen kanske mest använd i uttrycket ”inte få en syl i vädret”. Varför säger man så? Jo, om folk pratar och pratar och pratar så fylls luften med så otroligt många ord att inte ens den tunna spetsen på en syl förmår genomborra ordmassan. Då får man ta fram motorsågen i stället. Vilket helt osökt får mig att avsluta denna lilla genomgång med…

Fogsvansen. Denna utsökta såg (sagu = skära) är ett klassiskt exempel på en ombildning där man har förvanskat ett utlandsord, kanske genom att man har missuppfattat det eller hört fel. Den har ju ingenting med fogar att göra och egentligen inte med svansar heller. Men med lite fantasi så kan man tycka att den ser ut som en svans, nämligen en som tillhör en räv. Och vad heter det på tyska? Fuchsschwanz. Man fattar ju att det lätt blir ”fogsvans”. Superlätt.

Nu får det räcka för den här gången.

Read Full Post »

Det är sannerligen med blandade känslor man sänker ner pickupens nål mot det stycke vackert röda vinyl som Jakob Hellmans nya skiva rent fysiskt består av. När en artist ger ut sin andra skiva efter ett uppehåll på nästan exakt trettiotvå år blir man naturligtvis en aning orolig. Man vill verkligen inte att resultatet ska vara ett magplask, men man är högst medveten om att det kan vara det. Det har dock framgått med ganska stor tydlighet att herr Hellman ställer mycket höga krav på sig själv, vilket borde borga för en genomtänkt och genomarbetad skiva. Man förstår någonstans att han gör det här för sin egen skull, för att det känns bra att göra det nu.

I oktober släpptes två låtar som en försmak på Äntligen borta. Den ena, Jag kan inte säga hejdå till dig, blev jag genast gråtmilt förtjust i, kanske delvis för att min mamma just gått bort. Texten fick en speciell dimension. Den andra, När jag går in nånstans och känner mig utanför, var jag mer tveksam till. Inte för att det var en dålig låt, utan för att produktionen kändes märklig. Det var lite som om några killar hade spelat in en bakgrund och sedan bjudit in Jakob Hellman att sjunga karaoke över den. Det kändes plastigt, och jag blev orolig att hela skivan skulle låta på det sättet. Så: Å ena sidan en stor förväntan över att äntligen få kasta sig över en ny skiva, å andra sidan en oro över att motvilligt behöva bli besviken. Jobbigt. (När jag går in nånstans… låter lyckligtvis bättre på vinyl än på Spotify.)

Men inte hade jag behövt vara orolig. Äntligen borta är lite som att få ett brev från någon som man inte har hört av på länge, men som man från första ordet, första bokstaven, känner igen. Man inser att det inte har hänt så mycket på trettiotvå år, samtidigt som det naturligtvis har hänt fruktansvärt mycket. Rösten är i princip densamma. Det är samma attack i sången, samma luftighet mellan orden (det är något med andningen) och samma kluriga och lite aviga formuleringar. En tendens som fanns redan då, precis på gränsen till 1990-talet, tycker jag dock har förstärkts. Jakob Hellman bryr sig inte så mycket om att texterna ska passa melodierna exakt. Ibland tänjer han på orden för att det ska gå ihop, ibland är det som om han snubblar över stavelserna för att uppnå samma resultat. Det är ingen kritik, det är bara något som jag med lika delar förundran och beundran konstaterar. Han vet exakt hur han ska sjunga för att det ska fungera. För övrigt är han i gott sällskap. Bob Dylan har alltid gjort på det sättet.

Det är inte bara rösten och texternas karaktär som man känner igen. Också känslan för melodier återfinns här, även om jag inte hör något som kan bli en hit såsom Vara vänner och Hon har ett sätt blev. Kanske har det delvis att göra med att låtarna inte nödvändigtvis har några tydliga refränger. Jag tycker att det är sympatiskt. Alltför mycket musik som släpps i dag är fruktansvärt beräknande och präglas av en viss tjatighet för att de ska nötas in i folks medvetande och locka till upprepade lyssningar. Sångerna på Äntligen borta har en annan, lite vindlande struktur som ställer högre krav på lyssnaren. Och därför är jag lite rädd för att folk inte riktigt kommer att orka ta skivan till sina hjärtan, utan avfärda den som lite svårlyssnad. Den är inte lika lättillgänglig och omedelbar som …och stora havet, men det tror jag bara att den vinner på. Den kräver ett ganska stort antal lyssningar innan den fastnar, men då vill jag tro att man får sin belöning. Så var det åtminstone för mig.

Det är ett knippe fina, reflekterande sånger som presenteras här. Jag har svårt att plocka ut några favoriter, men jag har redan nämnt Jag kan inte säga hejdå till dig, och det vore direkt fel att inte nämna den fina Trettiofem. Nu är natten här minns jag från konserten på Cirkus 2019 – och det är mycket trevligt att nu få höra studioversionen. Det som de flesta recensenter ställt sig frågande till är att vi på sida två hittar en version av I denna ljuva sommartid. Valet är lite gåtfullt och kanske har Hellman någon särskild tanke med det. Psalmen följer direkt efter den ganska hetsiga och hårda När det skymmer (den här skivans musikaliska motsvarighet till Stora havet på debutskivan) och utgör en intressant kontrast till den. Men om jag inte minns alldeles fel (vilket jag för all del gör ibland) så framfördes I denna ljuva sommartid redan vid en Hellman-konsert på Gröna Lund 2011. Så det är väl helt enkelt en favoritpsalm som har fått sin plats här. Det är inget fel på den, men den sticker verkligen ut.

Vi är nästan jämngamla, Jakob och jag. Det skiljer nästan exakt ett halvår i ålder mellan oss. När han släppte …och stora havet i februari 1989 var han 23 år och jag 22. Jag tror att det var därför det var så lätt att identifiera sig med det han sjöng om och ta skivan till sitt hjärta. När man hade växt upp i 1970-talets Sverige hade man, vill jag tro, väldigt mycket gemensamt när man var strax över 20 år gammal. Nu är han 55 och jag 54. Då kanske man tror att jag har lika lätt att identifiera mig med det han sjunger om nu, men så fungerar det inte riktigt. Från och med en viss ålder kan man förstås utvecklas åt helt olika håll. Jag kan därför inte påstå att jag känner igen allt som han sjunger om på sin nya skiva. Men gör det något? Inte ett dugg. Det är bara intressant och trevligt att få en inblick i en jämnårig persons liv och sätt att tänka. Jag vill bara kasta fram det som en delförklaring till att jag inte tror att Äntligen borta kommer att få samma enorma genomslag som den första skivan fick. Då var det något helt nytt, något fräscht och överraskande. I dag är det nog mest de redan frälsta som köper skiva nummer två, och det är ju faktiskt gott så. Samtidigt hoppas jag att Jakob Hellman även kan få en ny publik, en som ger honom energi och inspiration till att skriva fler låtar. Men det skulle faktiskt inte heller vara helt fel med en skiva där han tolkar andra artister, något som han har visat sig ha en särskild talang för. Spela på, Jakob. Äntligen borta är en riktigt fin skiva nummer två.

Read Full Post »

Vid slölyssnande på ett radioprogram under söndagsmorgonen drabbas jag av en ilska som måhända är något överdriven, men som ändå känns berättigad. Det är ju en gång för alla så med ilskor att man inte riktigt kan rå för dem. Ibland kan man inte heller rå på dem. Hur mycket man än intalar sig att något inte är något att hetsa upp sig över så dyker den där fula vreden upp till ytan. Igen och igen och igen. Vad handlar det om den här gången, då? Jo, svagdricka. Just det. Svagdricka.

Programledaren börjar tala illa om denna ädla dryck och får dessutom en av sina bisittare att instämma i denna okunniga nedsabling. Lyckligtvis har han ännu en bisittare som menar att svagdricka väl inte är så illa. Och en tekniker i kontrollrummet som faktiskt skakar på huvudet åt dumheterna. Men vad hjälper det? Programledarens ord väger tyngst – och därmed har han spritt sin dynga i etern och säkert på så sätt fått många nyfikna att avhålla sig från svagdrickans frestelser.

Svagdrickan är hotad, förstår ni. I min spädaste ungdom – ja, detta är sant – åkte en bryggarbil runt i grannskapet och sålde dryckjom. Och en av de drycker som man kunde köpa i stora femlitersflaskor var just svagdricka. Flaskorna var, om minnet inte sviker mig, dessutom placerade i ett slags skyddande träställningar som tålde lite stötar. Mynningen täcktes av en porslinskork som hölls på plats av en sådan där snäppanordning av metall. Om man ville ha svagdricka till julmaten fick man ta med sig en tillbringare ner i den svala matkällaren där flaskan förvarades. Man kånkade alltså inte upp hela flaskan.

När jag var liten dracks alltså svagdricka till julmaten. Jodå, vi drack julmust också, men svagdricka skulle också finnas på bordet. I det gamla bondesamhället var dock inte drickan reserverad för enbart julen. Det var en vardagsdryck som gärna förtärdes som en läskande dryck under de varma sommarmånaderna, exempelvis vid skördearbete. Även om det rör sig om en maltdryck så är det, som antyder, en alkoholsvag maltdryck – vilket gjorde den långt bättre lämpad som ”arbetsdryck” än öl. Vatten var ju oftast inte att tänka på.

Coca-Cola försöker ju enträget få oss att dricka deras påhitt i stället för julmust, men hittills har de inte lyckats. Julmusten tycks däremot med närmast förkrossande effektivitet trängt undan svagdrickan. De där stora femlitersflaskorna kan man bara drömma om att hitta. I dag får man gå på julmarknader och liknande för att – i bästa fall – hitta 1,5-litersflaskor i glas med svagdricka. Ibland kan man också hitta drycken i välsorterade livsmedelsbutiker. Men då är det PET-flaskor som gäller. Och DET ÄR INTE SAMMA SAK! Det är till och med en STYGGELSE!

Programledaren och den ena bisittaren i radioprogrammet föreföll tycka att drycken smakade illa (”men bättre än öl”) och ansåg tydligen att ett av problemen var själva namnet svagdricka. Teknikern å sin sida hade svårt att med ord beskriva varför svagdricka är gott, utan hänvisade till traditionen. Det tycker jag var lite – ursäkta ordvalet – svagt. Den andre bisittaren ansåg att ”det smakar bättre än jag ville minnas”. Han hade inte druckit svagdricka sedan 1986 eller något liknande. Själv anser jag numera att julmust är alldeles, alldeles för sött (vilket somliga säkert har svårt att begripa) och därför föredrar jag svagdricka. Det är fortfarande sött, men inte på ett lika påträngande sätt, utan långt mer lagom. Smaken är subtil, ett ord som många inte ens kan stava till. Och så skummar det så härligt när man häller upp ett glas att avnjuta tillsammans med en nybliven skinksmörgås framför uppesittarkvällen med Lennart Hyland på TV.

Read Full Post »

2020 innehåller 818 temadagar. Åttahundraarton. Det blir 2,23 temadagar per dag. Man kan ju fråga sig hur i all världen det kan finnas fler dagar än det finns dagar. Men så stor är konkurrensen att man tydligen måste klämma in flera temadagar per dag. Ja, vissa dagar är så belamrade att man knappt hinner läsa hela listan innan dagen är slut. Nästa år får man kämpa lite extra 12 maj, 21 juni och 15 oktober, ty då firas nio temadagar samtidigt. Och ändå finns det dagar som helt saknar temadag – ett faktum som framstår som ett stort slöseri i sammanhanget och en grov miss i planeringen.

Vad är då en temadag? Jo, det är en dag då man ska uppmärksamma något särskilt. Helst hela dagen, annars är det ingen riktig temadag. Det heter ju inte temakvartsdag eller temaåttondelsdag. Lyckligtvis är det inte obligatoriskt att fira hela dagen, och faktiskt inte ens att fira alla temadagar. Så mycket tid finns inte. Däremot kan det vara lämpligt att uppmärksamma en dag lite då och då för att inte stöta sig med temadagspoliserna eller andra tokstollar.

Jag ska i det följande göra några nedslag i den digra listan över dagar som anses vara värda att fira. Låt oss börja med en av de allra viktigaste: Miniatyrrävens dag. Den infaller 12 november och är instiftad av Mjölby Porslinsrävsmuseum (Mjölbys kanske främsta museum för små och mindre rävfiguriner). Hur dagen ska firas är något oklart. Ibland kan man få vägledning eller i alla fall något tips genom att botanisera bland de temadagar som temadagen delar dag med. I det här fallet är det dock också Globala lunginflammationsdagen och Alla krossade hjärtans dag. Inget av det känns angeläget att direkt fira, och särskilt inte i kombination med Miniatyrrävens dag. Men det är möjligen en smakfråga.

Det är lite oklart vem som ligger bakom Drick en öl-dagen, som infaller 3 december. Söker man på begreppet så hamnar man i stället på Internationella öldagen, som enligt uppgift alltid firas den första fredagen i augusti. Möjligen är det så att man då får dricka hur mycket öl som helst (det finns säkert en tanke med att den infaller på en fredag), medan man på Drick en öl-dagen bara får dricka en. Men tänk efter nu. Det är ju lika absurt som när man säger: ”Ska du med ut och ta en öl efter jobbet?” Det blir aldrig bara en öl.

En av de egendomligaste temadagarna är den som firas 19 januari: Sten Stures ben. Den går tillbaka till den tragiska händelsen 1520 då riksföreståndaren Sten Sture d.y:s ben krossades av en dansk kanonkula. Fira är kanske fel ord. Det är kanske snarare att betrakta som en minnesdag. Om det verkligen är ”en tradition” eller inte att uppmärksamma Sten Stures stackars ben detta datum ska jag låta vara osagt. Förslaget om att man ska ägna sig åt snöbollskrig och sedan äta chokladbollar (båda symboliserar kanonkulor) tror jag dock inte har särskilt gamla anor. Men chokladbollar är ju gott. Samma dag infaller för övrigt Internationella popcorn-dagen.

13 februari infaller Tandborstbytardagen. Det låter lite läskigt, men meningen är inte att man ska byta tandborste med varandra. Nej, tanken är att man denna dag ska påminnas om att man bör byta till en ny tandborste varannan månad. Jag vet dock inte hur firandet av dagen en gång om året ska leda till att man byter tandborste sex gånger om året. I ren protest skulle jag vilja att även Godisråttans dag infaller den här dagen. Men det gör den inte. Den dagen finns inte ens. Geléhallonens dag dyker däremot upp två dagar senare.

Fondvalsdagen. 21 februari. Det är tydligen en dag som ska inspirera människor till att välja hållbara fonder. Jag tycker att det låter tråkigt. Jag trodde att det hade med matlagning och dans att göra.

Krama en bibliotekarie-dagen brukar ihärdigt marknadsföras av en gammal vän till mig som är…bibliotekarie, naturligtvis. Jag tror att man denna dag, 1 mars, kanske inte bokstavligen ska krama en bibliotekarie, utan mera liksom bry sig om denne. Men där kan jag eventuellt ha fel. Kanske är det så att just bibliotekarier är alldeles särskilt ömhetstörstande varelser? I så fall är det förmodligen även så att man inte behöver begränsa sig till just en bibliotekarie. Fast i nuläget är det nog risk för att 1 mars blir Stå på minst två meters avstånd från en bibliotekarie-dagen. Det är så man bryr sig om folk i pandemiska tider.

Vissa temadagar inträffar alltid samma datum, andra är rörliga. Ungefär som påsken. Ett exempel på en rörlig temadag är Knivens dag, som jag tror alltid infaller på skärtorsdagen. Ni fattar, va? Kniven. Skärtorsdag. Inte för att skärtorsdag har det allra minsta att göra med verbet ”att skära”, men man kan ju låtsas. Det blir faktiskt lite skojigare då. Och kanske är det en händelse som ser ut som en tanke att både Knivens dag och skärtorsdagen år 2020 inföll 1 april, som är utsedd till Skojardagen.

4 april är en förbryllande dag. Det är nämligen Internationella dagen för minor och minröjning. Vänta nu… För minor? Jag tycker allt att det är ganska konstigt, men jag röjer det inte med en min. Trots att det tydligen är just det man ska göra. Samma datum infaller Morotens dag och jag försöker frenetiskt finna en koppling mellan minor och morötter utan att lyckas. Men båda börjar på m och det är kanske gott nog? Men ännu godare är morotskaka, vars dag dock infaller drygt två månader tidigare.

Den längsta temadagen torde vara Internationella dagen för rätt till sanning om grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Trodde jag. Tills jag hittade Internationella minnesdagen för människor som fallit offer för våldsdåd relaterade till religion eller andra trosuppfattningar. Den infaller 22 augusti – och delas med Internationella müslidagen. Den kortaste temadagen, ty det räknas som en sådan, är typiskt nog julafton. Lite tråkigt, med tanke på att det är en dag som gärna får vara hur lång som helst.

Ja, listan på intressanta temadagar kan göras i princip hur lång som helst. Men till syvende och sist vet ju alla att det egentligen bara finns tre temadagar som är värda att fira. Larsdagen 10 augusti, Ostens dag 27 maj och temadagarnas temadag: Kanelbullens dag 4 oktober. (Jag vill dessutom slå ett slag för Byxfria dagen 7 maj, men det skriver jag lite inom parentes.)
Den som vill hålla reda på – och fira – alla temadagar ombeds vänligen att klicka på följande länk. Men gör det inte för ofta. Det kan utvecklas till ett svårt beroende. https://temadagar.se/kalender/








Read Full Post »

Någon gång i slutet av 1960-talet började brittiska pop- och rockmusiker av något skäl intressera sig för gamla folksånger, som förmodligen fram till dess betraktats som extremt mossiga. Varför det då? Tja, om man vill försöka hitta någon form av förklaring så får man kanske gå tillbaka till slutet av 1800-talet och en amerikansk kille som hette Francis James Child. Han ägnade sig bland annat åt att samla in texter till engelska och skotska folkvisor och publicerade dem mellan 1892 och 1898. Men melodierna struntade han i – eller om han möjligen insåg att det var alltför krävande att försöka teckna ner dem. Det blev i stället en annan amerikan, Bertrand Harris Bronson, som tog tag i det musikaliska insamlandet av samma visor många år senare. Och troligen var det väl publiceringen av hans verk 1959-1972 som gjorde att folksångerna fann en ny publik. Det är åtminstone en rimlig förklaring.

Det var ganska vanligt att pop- och rockgrupper plockade in någon folkvisa och hottade upp den lite, eller använde folkmusikinfluenser i sina egna låtar – även i Sverige. Men det fanns också de som kanske lite mer helhjärtat tog till sig de där gamla texterna och melodierna och beslöt att koncentrera sig på dem, ibland kombinerade med egna låtar i liknande stil. Jag tänker på bland annat grupperna Fairport Convention, Steeleye Span och Pentangle. Eller Folk & Rackare i Sverige. På så sätt nådde de gamla sångerna ut till en publik som möjligen annars inte hade nänts lyssna på dem.

Sångerna som plockades fram har ofta hypnotiskt vackra melodier och texter som är både brutala, drastiska och undersköna. Ond, bråd död kan nämnas i en bisats innan man går vidare som om ingenting har hänt. En kallblodig mördare kan framställas som en hjälte. En adelskvinna kan rymma med ett zigenarband för att deras liv är mycket roligare och friare än ett liv på slottet. Gemensamt för nästan alla texter är att de är berättelser – ofta med en moralisk (eller omoralisk!) knorr på slutet.

En av mina favoriter i den här genren, både vad gäller text och musik, heter Willy O’ Winsbury och finns inspelad av en mängd olika artister. Ibland har den en annan titel, för en tjusning med de här gamla sångerna är att de har traderats muntligt och spritts över stora områden. Och då är det lätt hänt att exempelvis namn på personer ändras. Ibland heter den Johnnie Barbour eller John the Barber. Eller Lord Thomas of Winesberry. På samma sätt finns det ett otal olika textversioner – och sången skulle förmodligen kunna göras mycket lång om man satte samman alla varianter. I stället har man sedan slutat av 1960-talet tenderat att framföra en kondenserad version med bara små variationer. Det är ganska naturligt eftersom man plötsligt kunde lära sig sånger genom att lyssna på skivor snarare än genom att försöka minnas orden från något uppträdande.

Willy O’ Winsbury är känd sedan 1770-talet, men kan mycket väl vara äldre. Den moderna, kondenserade versionen tycks vi ha irländaren Andy Irvine att tacka för. Märkligt nog verkar även melodin vara hans förtjänst, för den nedtecknade melodin till Willy O’ Winsbury är faktiskt en annan! Det påstås att Irvine råkade blanda ihop melodierna eftersom de stod efter varandra i boken som han bläddrade i. Om det är sant eller inte spelar inte så stor roll. Texten passade i alla fall som hand i handske till ”fel” melodi – och i dag är det nog ingen som framför den till originalmelodin. Ibland sker lyckträffar.

Men vad jag vill komma fram till är att texten i sig är ganska speciell. Den har åtminstone vissa lite förvånande ingredienser. Att den handlar om en kung och hans dotter är dock inget anmärkningsvärt, ty det gör de här sångerna relativt ofta. Den här kungen, som antingen är kung av Skottland eller England, har i alla fall befunnit sig i fångenskap i Spanien en längre tid. Vi får inte veta hur han hamnade där och det finns så vitt jag vet ingen historisk skotsk eller engelsk kung som varit fången i Spanien, så vi får väl bara acceptera det som berättas här. Så småningom kommer han i alla fall hem, kanske efter att ha betalat en lösesumma. Vid hemkomsten möts han av sin unga dotter, som oftast heter Janet men kan heta andra saker också. Och han får en smärre chock, ty hon är så blek och ser så allmänt eländig ut att han undrar om hon har varit sjuk eller om hon har legat med en man. Det tycks inte finnas några andra alternativ, men man får förmoda att kungen vet att en graviditet minsann kan resultera i illamående.

Dottern hävdar att hennes blekhet och allmänt eländiga uppsyn endast beror på att hon har varit så orolig under pappa kungens frånvaro. Här borde han kanske bli smickrad och rörd, men han tror inte riktigt på vad hon säger och ber henne att klä av sig naken och ställa sig på en stane (en sten, alltså), så att han kan se vad hon har för form på kroppen. Utifrån det kan han alltså avgöra huruvida hon är gravid eller inte. Kanske kan man tycka att det här är en lite obehaglig och konstig scen, men jag vill snarare mena att den på något underligt sätt visar på en ömhet och förtrolighet mellan de två. Dottern gör omedelbart som pappan säger, men inte för att hon är rädd för honom. Man får i stället känslan av att hon förstår att han vill hennes bästa. Och han kan förstås genast konstatera att hon visst är gravid. Men han blir inte arg, åtminstone inte på henne. Dock frågar han vem som är den skyldige. Är det en hertig eller en riddare eller kanske någon av kungens närmaste tjänare som rest före honom från Spanien? Men nej, dottern erkänner utan omsvep att det är Willie O’ Winsbury som har varit framme.

Willie5”Jaså, den odågan!” kunde man vänta sig att han ska säga. Men kungen har ingen aning om vem det är. Han låter skicka ut sina ”muntra män” för att hämta Willie – som ska hängas som straff för sin fräckhet. Men när de har fått tag på Willie O’ Winsbury så träder han inför kungen iklädd en vacker dräkt av rött siden, han har gyllenblont hår och mjölkvit hy och för sig med stor värdighet. Och då kommer ännu ett fint ögonblick i sången: Det går upp ett ljus för kungen. Han förstår varför Janet (eller vad hon nu heter) har fallit för frestelsen! Karln är ju så vacker! Insikten resulterar i sångtextens finaste rad, som kungen riktar till Willie:

If I was a woman, as I am a man
My bedfellow you would have been

Alltså:
Om jag vore kvinna, så som jag är man
Skulle jag ha tagit dig till min sängkamrat.

Ska det tolkas som att kungen är bisexuell? Nja, det kanske är att gå för långt i sin tolkning – och att ta på sig lite för moderna glasögon. Kanske är det snarare så att han har ett estetiskt sinne, som därtill är öppet och inte förpestat av en massa konventioner. Men det är inte utan att man undrar huruvida den där textraden betraktades som vågad eller inte på 1770-talet. Sodomi, som det kallades, var trots allt kriminellt i England fram till 1967 och i Skottland till 1981!

Hur går det då för Janet, Willie och kungen? Jo, nu är det ju inte tal om att skicka förföraren till galgen längre. Eller… det kanske det egentligen är, om det skulle visa sig att Willie inte är beredd att gifta sig med Janet. Kungen frågar honom om han svär på att äkta hans dotter, ty i så fall ska han bli herre över riket. Man kan tolka det som att kungen tänker dra sig tillbaka och lämna över riket till sin dotters make. Och jodå, visst lovar Willie att gifta sig med Janet, men – och här kommer ännu ett fint ögonblick i sången – han vill inte ta emot kungens land. I vissa versioner av texten förklarar han att det i stället är Janet som ska ha riket, vilket förvisso rimligen innebär att han ändå får en del av kakan. Men i den vanligaste versionen avslutas texten på ett sätt som är lite mer svårtolkat och gåtfullt, men icke desto mindre mycket vackert:

He’s mounted her on a milk-white steed
Himself on a dapple grey
He has made her the lady of as much land
As she shall ride in a long summer’s day

Alltså:
Han sätter henne på en mjölkvit springare
Sig själv på en apelgrå
Han har gjort henne till härskarinna över så mycket land
Som hon kan rida över under en lång sommardag

Är Willie O’ Winsbury (i den här versionen) kanske en förklädd kung från ett främmande land? Ska kanske den där ritten äga rum i detta potentiella främmande land, snarare än på kungens mark? Hur långt hinner man rida under en lång sommardag? Frågorna är många och jag vet inte hur slutet ska tolkas. Vad tror den ärade läsaren?

************************************************************************

Det finns en rad olika inspelningar av Willie O’ Winsbury, men om man vill lyssna på en eller ett par så kanske de här kan vara bra:
Sweeney’s Men:
https://www.youtube.com/watch?v=d7BoGH0Gcxs

Pentangle:
https://www.youtube.com/watch?v=nwqP_yoszCE

 

Read Full Post »

Jag besöker på min semester ett kafé. Att det sker på min semester har dock inte med saken att göra – jag vill bara skryta lite. Jag ber hur som helst att få beställa något så okomplicerat som en kopp kaffe. Alltså ingen ristretto lungo macchiato corretto breve espresso freddo galao caramel frappucino cappuccino. En kopp kaffe. Snutkaffe, som en person i min vänskapskrets kallar det. Så långt är allt väl. Det går fortfarande att få sig serverad en hygglig kopp vanligt, svart bryggkaffe.

Men så säger det unga biträdet kavat, men samtidigt fullständigt oengagerat: ”Absolut.” Och där börjar tankarna snurra. Jag slår upp ordet ”absolut” i ordboken. Där anges följande betydelser:
1. (adjektiv) oinskränkt, fullständig.
2. (adverb) helt och hållet, ovillkorligen.

Vad betyder då oinskränkt? Jo, något ”vars omfattning inte är begränsad”. Därför tror jag att biträdets ”absolut” möjligen skulle kunna betyda att både påtår, tretår och fyrtår ingår. Ja, egentligen mer än så, men en människa tål inte hur mycket kaffe som helst.
Vad betyder då fullständig? Jo, enligt ordboken något ”som omfattar allt nödvändigt”. I det här fallet borde det innebära kaffebönor och vatten. Man kan nog utöka det hela till att omfatta även kaffebryggaren, elektriciteten, koppen och biträdets arbetsinsats. ”Absolut” skulle då innebära en försäkran om att man inte bara får kaffebönor eller bara vatten eller bara något att dricka ur. Det skulle också kunna vara en kanske något förtäckt påminnelse om hur mycket som egentligen krävs för att jag ska få mitt kaffe. Men då borde biträdet ha låtit lite irriterad, och det gjorde hon inte.

Jag förutsätter helt fräckt att läsaren vet vad ”helt och hållet” betyder på ett ungefär, och går över på till ovillkorligen. Vad betyder det? Jag konsulterar ordboken igen och läser där definitionen ”nödvändigtvis; med nödvändighet”. Och det som är nödvändigt är något som inte får saknas, eller något som krävs, i ett visst sammanhang. Då är vi ju i princip tillbaka och geggar bland bönorna, vattnet och kopparna. Eller är det så att hennes ”absolut” egentligen var en fråga? Ville hon i själva verket ifrågasätta nödvändigheten i att beställa kaffe? Alltså egentligen: ”Måste du absolut ha kaffe? (Jag satt ju här och googlade i lugn och ro.)”

Man kan också förledas att tro att ovillkorligen betyder att man inte ställer några villkor. Och att ”absolut” i det här sammanhanget alltså betyder: ”Jag ska ge dig en kopp kaffe, men då ska du banne mig inte betala för det.” Men det är rent önsketänkande, ty o- framför villkorligen betyder förbryllande nog inte motsatsen, utan motsatsen. Fast nu känner jag att jag har gått vilse i språklabyrinten.

Egentligen var det inte kafébiträdets ”absolut” som bekymrade mig mest. Det där absolutandet har pågått ett tag och jag trodde nog att folk hade slutat med det. Men i själva verket är det nog så att jag har vant mig vid det. Det som bekymrade mig mer var fortsättningen. När den säkert helt förträffliga ungdomen räckte fram min kaffekopp sa jag artigt ”tack”, som man gör. Och då kom hennes svar: ”Ingen fara.”

Jag vill så gärna tro att det är en felhörning (enhörningens avlägsna släkting) som resulterar i det där ”ingen fara”. Kanske tyckte hon att jag sa ”förlåt”? Som i: ”Förlåt att jag störde dig med min fåniga beställning när du satt och googlade.” Men tyvärr har jag hör det där i flera sammanhang. Man säger ”tack” och får svaret ”ingen fara”. Det är därmed som om biträdet liksom vill låta påskina att det inte gör något alls att man kommer och ber dem utföra det arbete de är anställda för. Fast man kanske ändå borde skämmas lite för att man stör. Mycket raffinerat, på min ära.

Eller handlar det möjligen om att lugna kunden? Utstrålade jag kanske en nervositet som kunde tolkas som att jag kände oro över att behöva sitta där och dricka kaffe? Kanske utläste hon i min vilda blick en rädsla för att kaffet skulle vara förgiftat? Eller för att koppen var bemängd med SARS-CoV-2? Eller för att kvinnan med barnvagn i lokalens hörn tillhörde Södertäljenätverket och ville mörda mig? Var det alltså ett utslag av ren välvilja? Problemet är bara att en människa som helt opåkallat väser ”ingen fara” till en annan mycket väl kan ha en allt annat än lugnande inverkan på en i övrigt någorlunda stabil människa.
”Ingen fara.” Ja, jag vet inte…
Jag var ju bara så förskräckligt kaffesugen, och så blev det så här. Det ska tydligen inte vara lätt att dricka kaffe.

Read Full Post »

Older Posts »