Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Okategoriserade’ Category

img_20210612_141516_224-1Nej! Inte ännu en människa som ska ha synpunkter på våra älskade elskotrar! Jo, precis det. Det går inte att låta bli att ha synpunkter på dem. Nu har jag dessutom skaffat en så kallad app till min mobiltelefon. Den heter Felsparkerad och via den kan man på ett mycket smidigt och snabbt sätt meddela elskoteruthyrare att de har en idiotiskt placerad manick att komma och ta hand om. Jag vet inte om man kan flytta på dem själv, eller om de börjar pipa och skräna i protest då. Men poängen är att uthyrarna ska tycka att det är jobbigt att behöva åka runt och ställa saker till rätta – och därmed kanske lära sig en läxa. Alltså anmäler jag flitigt felparkeringarna. Folk behöver nämligen i allmänhet lära sig läxor. Här bör jag kanske förtydliga att jag är tämligen tolerant. Det är bara de verkligt idiotiska placeringarna jag anmäler.

Och innan någon skriker att jag är teknik- och utvecklingsfientlig så kanske jag även bör säga att jag inte har något emot de där fordonen i sig. De är naturligtvis smidiga att ta till i vissa situationer och de tar inte så värst mycket plats. Men dels finns det något med själva bruket av dem som skaver, och dels har vi alltså det här med att de har en tendens att stå i vägen. Om de stod ordentligt parkerade, helst på platser som är avsedda för dem, så skulle det väl gå an. Men nu är det ju bara kaos som gäller. ”Jaha”, säger en del. ”Men i en storstad ska det vara kaos, för det är härligt med kaos, för det är därför jag bor i en storstad, för jag är jättejätteurban i min livsstil.” Jaha. Själv blir jag bara oändligt trött av kaos och anser mig ändå ha rätt att bo i en storstad. Tänka sig. Men varför uppstår då kaoset?

20210620_130140-2Skoteruthyrarna vill naturligtvis att så många som möjligt ska använda deras mackapärer. De vill tjäna pengar. De vill skapa ett behov. Det är inte ett dugg konstigt. Alltså måste skotrarna vara så synliga som möjligt. Om man placerar ut dem mitt på en trottoar eller mitt på en parkering eller mitt på en cykelväg så blir de synliga. Tanken är väl att en flanör ska se skotern (eller i sämsta fall snubbla över den) och inse att just precis nu skulle det vara fantastiskt urbant och skönt att ställa sig på ett eldrivet fordon och slippa svettas eller nöta på skosulorna. Eller om den står mitt på en parkering: ”Jaha, nu har jag parkerat min bil här. Hur ska jag nu ta mig ända till min port 200 meter bort? Nämen, där står ju en elskoter. Så attans lägligt.” När man ser en galet placerad skoter så är det lätt att tänka att det är mindre nogräknade användare som har lämnat den där. Men jag är helt övertygad om att det i många fall är uthyrarna som är bovarna i dramat. De tycks tro att man inte har en chans att se de grällt målade mojängerna om de inte står mitt framför ögonen på folk – alltså på ställen där de är i vägen. Tänk om de kunde ställa ut dem på ett ordnat sätt i stället. Jag har faktiskt sett sådana exempel. Då vore mycket vunnet.

Men så har vi användarna också. Många tycks se elskotrarna som leksaker snarare än fordon. Kanske är det därför man inte anser sig behöva följa några trafikregler alls, eller också har man ingen aning om att det finns något som heter trafikregler. (Inom parentes sagt så finns det gott om bilister, fotgängare och vanliga cyklister också som närmast tycks se trafikregler som rekommendationer som inte behöver följas. ”Rödljus? Nej, Gud så töntigt.”) Det kan också vara så att beskeden kring vad elskotrarna egentligen är är lite luddiga. I en artikel i Svenska Dagbladet för några veckor sedan meddelades i själva artikeln att skotrarna, om de framförs på trottoarer, ska köras i promenadhastighet. I artikelns faktaruta framgick däremot att skotrarna inte får framföras på trottoarer. Klara besked, minsann. Och Stockholms kommun (där jag befinner mig) tycks inte riktigt vilja stöta sig med elskotristerna och är därmed allmänt mjäkiga i sina riktlinjer. Så det kanske inte är så konstigt att det är som det är.

20210717_132411Jag har sett skoterburna ungdomar som glatt färdas mot färdriktningen på enkelriktade cykelbanor. Jag har sett folk åka skoter på gångbanan på delade cykel- och gångbanor. (Å andra sidan har jag på samma ställe sett folk jogga på cykelbanan också, mitt bland alla cyklister.) Jag har på promenad på trottoar i närheten av mitt hem medelst ringklockor på elskotrar blivit anmanad att flytta på mig illa kvickt så att två unga damer skulle kunna komma förbi och fram. Jag har sett både två och tre personer färdas på samma skoter. Jag har en tidig morgon för något år sedan sett en man fara i en helt osannolik hastighet på en gudskelov helt biltom gata och ryser fortfarande vid tanke på vad som kunde ha hänt om han tappat balansen eller om en hare eller ett rådjur plötsligt fått för sig att korsa hans väg. Hjälm bar han förstås inte. Jag har även sett representanter från uthyrningsföretagen kryssa sig fram mellan fotgängare på trottoarer.

Ja, och så tycks folk inte ha något problem med att ställa ifrån sig skotrarna på de mest häpnadsväckande ställen, uppenbarligen utan en tanke på att placeringen är olämplig. Kanske tänker de att den ju faktiskt stod på ett liknande sätt när de hämtade den. Mitt framför en port eller mitt på en gångväg. Visst kan även privata cyklar vara illa parkerade, men det är ganska sällan man ställer dem mitt på en trottoar så att gående måste gå ut i gatan för att ta sig förbi. Den som själv äger en elskoter parkerar nog inte heller på det sättet. Så varför tycker man att hyrskotrar ska stå så illa placerade som möjligt? Troligen för att man inte känner något ansvar för själva fordonet. Det är ju någon annan som äger det. Kanske tycker man till och med att man hjälper uthyraren genom att lämna skotern på ett ”synligt” sätt. För då kommer strax någon ny användare som vid åsynen av mackapären inser att hen nog måste åka en bit.

20210614_173758Möjligen är det så att mängden elskotrar så småningom minskar. Att branschen självsaneras i takt med att folk kanske tröttnar på dem. Kanske är det lite nyhetens behag som gör att så många känner att det är nödvändigt att elskotra sig fram i stället för att promenera eller cykla. Kanske kan det rent av bli så att polisen börjar tycka att de har resurser nog att stoppa och bötfälla trafikmarodörer. I nuläget tycks de mest rycka på axlarna och tycka att det finns viktigare saker att göra. Jag är nämligen av den åsikten att elskotern visst fyller ett behov. Det är som sagt en rätt smidig och smart manick när man vill ägna sig åt… håll i er… mikromobilitet, som pretentiöstermen lyder. Men det behövs en mognad hos både användare och uthyrare. En insikt om att alla faktiskt vinner på att det blir ordning och reda. Fast den dagen det inträffar så kommer jag ju inte att kunna använda min app längre. Det kommer att kännas tomt.

Read Full Post »

Många är de filmer som oförtjänt blivit bortglömda i det mediebrus som heter 2020-talet. Hur mycken hjärnmöda har icke lagts ned på dessa skapelser av manusförfattare och regissörer, för att inte säga skådespelare och kameraskötare? Så kan vi faktiskt inte ha det. Här följer därför ett axplock av underskattade filmer ur den vita dukens fatabur.

Stoftgrandet från 1919 kalladStoftgrandetes vid premiären den 12 juni 1919 högeligen orättvist för ”melodram”. Handlingen kanske låter en aning melodramatisk, men i själva verket finns det inte ett uns sentimentalitet i denna närmast hyperrealistiska pärla. Handlingen i korthet: Underklädesfabrikör Hagström behöver anställa en ny maskinskriverska. En av de sökande är Elsa Lundgren från Ludvika, en duglig och parant ung flicka. Fabrikören faller som en atombomb (även om dylika inte fanns då) och anställer genast ”Stoftgrandet”, som han av oklar anledning kallar henne. Det ömsesidiga intresse som han inbillar sig finns där visar sig tvärtom vara mycket ensidigt, varför han tar till flaskan. Stoftgrandet finner det då lämpligt att flytta till Borås, men genom olika ödets nycker möts hon och han ånyo utanför den hälsoklinik som fabrikören tvångsinskrivits på. Hon har öppnat en garnbutik i staden och fabrikören får anställning som garnhärvhållare. Rollerna är nu ombytta och allt slutar i oförblommerad lycka. Filmen blev tyvärr ingen större publikframgång, men alla som såg den blev själva filmregissörer.

 

BrytningstidBrytningstid hade premiär 1930 och blev den fina skådespelerskan Agda Lundins stora publika genombrott, dessvärre på bekostnad av Alva Lundins (hennes likaledes skådespelande syster) publika sammanbrott. På ett för tiden mycket vågat sätt skildrar här regissören Richard Oswald två trädskärares svettiga arbete med att försöka få fason på en mycket ovårdad trädgård från början av seklet. Deras synnerligen okonventionella och mot naturen våldsamma metoder fick verklighetens arborister att storma ut ur biosalongernas mörker i protest. Övriga tycktes dock snarast njuta av den i princip käftsmäll som filmens trädskärare utdelade mot de högbrynta arboristerna, och filmen blev en succé. Den gick på export till Italien, Frankrike, Monaco, Wales och Danmark. Dock var filmen mycket dialogtung, varför språkförbistring uppstod och ingen förstod någonting av handlingen. Inte ens i Danmark. Där trodde man att det var en film om Dansk-Tyska kriget 1864, då Danmark tvingades lämna ifrån sig Schleswig. Regissören Richard Oswald (pseudonym för Rolf Ohlsson) svor då på att aldrig mer dricka öl av märket Tuborg.

 

Filmaffisch 4Vendetta, också den från 1930, är enligt filmaffischen ”en korsikansk historia om kärlek och släkthämnd”. Det stämmer förvisso, men vad som inte nämns är att filmen är en så kallad prequel till filmerna Vendåtta (1928) och Vendtia (1929). Protagonist är i alla tre filmerna Laetitia Andersson, en till Korsika från Delsbo utvandrad prismjölkerska. Hennes svåra spelmissbruk får näring i de otillgängliga bergsbyarna där herdar och enögda smeder gärna spelar om pengar. Insatserna blir mycket höga, men Laetitias skicklighet leder till att hon blir stenrik. Tyvärr innebär det också att hon får fiender. En av dem är hennes egen halvbror Östen, som hon vägrat bevilja ett mindre lån. Ett par fiender hänger också kvar från Vendåtta och Vendtia. Fast eftersom det här är en prequel så är det egentligen i den här filmen hon får sina gamla fiender. Plus ett par nya. Som ju egentligen alltså också är gamla. Det blir lite rörigt, varför det är rekommendabelt att se Vendetta först, förutsatt att man inte redan har sett de andra två, till exempel 1928 respektive 1929. Men det där gör man ju som man vill.

 

filmaffisch 1Förstadsprästen gjorde stor succé bland den bildade allmänheten när den hade premiär 1917. Regissören, tillika manusförfattaren, scriptan och textskyltskalligrafisten Harriet Bloch bjöd på en säregen blandning av komedi och religiös mysticism som gjorde publiken både förundrad, skrattnödig och lite, lite förbannad. Men det är trots allt komedin som tar överhanden, ofta genom halsbrytande ordlekar som ibland är så geniala att man inte förstår dem. Filmen handlar om den nyutexaminerade prästen Hilarius Gormander som blir placerad i en allt annat än pastoral förstad där det finns gott om tjuvar, herrelösa hundar och prostituerade. Han drabbas av svår prästationsångest, men förstår att hans nästan övermänskliga prästanda kommer att rädda honom. När han drabbas av prostatabesvär tar prästigen överhanden och han börjar av någon anledning kämpa mot komministerna på Korsika. Förstadsprästen marknadsfördes stort som ”en p(r)ostmodern skrattfest” och det är bara att erkänna att den var långt före sin tid och fortfarande håller. Det enda som skämmer den lite är den sista textskylten, som på ett något sökt sätt är på engelska: ”See you prelater!”

Det var allt för den här gången. Nästa gång kanske jag tar upp titlar som Barflickan på Öknens Blomma, Sockenskomakarna, Bilkurtis eller Studentatleten – en gosse med gry i.

Read Full Post »

Jag är en dålig järnhandlarson. Ganska opraktisk. Är rädd för att skära mig eller slå mig på tummen. Men jag har i alla fall ganska många verktyg. Ibland begår jag misstaget att tro att allt liksom ska falla på plats om jag bara har verktygen. Och då menar jag verktyg i alla möjliga bemärkelser, alltså även till exempel ordbehandlingsprogram. Dylika behöver man inte vara rädd för att skada sig på. Men nu tänkte jag orda lite om verktygsverktyg. Sådana som man snickrar och borrar och halverar och putsar och har sig med. Jag tänkte närmare bestämt uppehålla mig vid ett favoritämne, nämligen etymologi. Var kommer alla dessa märkliga benämningar ifrån?

Hammare, till exempel. Varför heter det så? Det enkla svaret är att det naturligtvis kommer av att man hamrar med den. Men eftersom det är ett löjligt svar så ber jag i stället att få påpeka att grundbetydelsen egentligen är sten. En stenkulle kallas också hammare. Och här får man alltså tänka sig att den äldsta formen av hammare var en sten. Man behöver inte ens tänka sig det. Det var helt enkelt så. I dag är hammaren oftast av metall – och för den som eventuellt nu börjar mumla om träskaftet så vill jag påpeka att det är just ett skaft och inte själva hammaren.

Hyvel är ett skojigt ord. Det råkar dessutom vara mitt favoritverktyg, men då med förleden ost-. Fast egentligen borde osthyveln heta västhyvel, emedan det är en norsk uppfinning. Om den hade uppfunnits i Finland så hade det stämt bättre, men där heter den i stället juustohöylä och har ingenting med väderstreck att göra. Men var kommer själva ordet hyvel ifrån? Jo, det anses komma från tyskans hobel, hübel eller höbel. Vad det betyder är dock lite oklart. En teori är att redskapet har fått sitt namn efter själva resultatet av hyvlingen: hubal – ”liten hög”. Och så kan det ju vara ibland. Somliga tror att man kan vara ”hyvelns” (t.ex. en hyvelns grabb), men det är fel. ”Hyvens” heter det, och det kommer – apropå Finland – från finskans hyvä, som ju betyder ”bra”. Högst logiskt.

Rubank är en typ av hyvel. Jag nämner den mest för att den ingår i ett av mina favoritcitat från en svensk bok och film, nämligen ”Vem älskar Yngve Frej”. Hur lyder då detta citat? Jo, som följer: ”Hon vet nog fan vad en rubank är.” Det är skomakare Gustafssons sätt att uttrycka att den där tjejen från stan som har dykt upp på hans gård antagligen inte är helt bakom flötet. Om man vet vad en rubank är så är man bildad. Rubank låter lite som en rysk oligark, men ordet har troligen med tyskans rauh (”grov” eller ”ojämn”) att göra.

Skölp är ett märkligt ord. Det låter liksom fullständigt påhittat av någon som har fantasi, men inte nödvändigtvis god fantasi. Fast så är det förstås inte. Det anses härstamma från tyskans schulpen, som betyder ”gräva i sten eller trä”. Ständigt denna tyska. Om man vet att det är ett verktyg som kan användas till att gröpa ur något med så ligger det ju nära till hands att man kopplar det till verbet ”skulptera” också. Sculpere på latin. Det alternativa namnet håljärn tycker jag är lite tråkigt, så det glömmer vi.

Pryl. Det här är ju ett fantastiskt användbart ord. Nästan alla föremål är en pryl. Om de inte är en mojäng, förstås. Fast en träslöjdslärare blir förmodligen topp tunnor rasande om man exempelvis kallar en rubank för en pryl. För i träslöjdssammanhang är förstås en pryl ett specifikt verktyg som man kan sticka sina medmänniskor med – om man är lagd åt det hållet. Nu kanske det låter som om min fantasi löper amok, men det jag skrev nyss är inte så långt från sanningen. Pryl är nämligen en gammal benämning för dolkar och andra stickvapen. Nämnde träslöjdslärare skulle antagligen ånyo bli topp tunnor rasande om verktyget användes för det ändamålet. Etymologin är tyvärr oklar här, men det kan komma från medelnederländskans pryel. Som betyder…dolk!

Sylen är ju lite som prylens vassa lillasyster. Sylen och Prylen. Ett riktigt radarpar. Men rent ordmässigt har de inget med varandra att göra. Syl antas nämligen ha med verbet ”sy” att göra. Med en syl gör man hål i exempelvis läder så att man lättare kan tråckla ihop två läderstycken. Och verbet sy är så fruktansvärt gammalt och finns i så många språk i liknande form att det inte är lönt att gå in på det. I vår vardag är sylen kanske mest använd i uttrycket ”inte få en syl i vädret”. Varför säger man så? Jo, om folk pratar och pratar och pratar så fylls luften med så otroligt många ord att inte ens den tunna spetsen på en syl förmår genomborra ordmassan. Då får man ta fram motorsågen i stället. Vilket helt osökt får mig att avsluta denna lilla genomgång med…

Fogsvansen. Denna utsökta såg (sagu = skära) är ett klassiskt exempel på en ombildning där man har förvanskat ett utlandsord, kanske genom att man har missuppfattat det eller hört fel. Den har ju ingenting med fogar att göra och egentligen inte med svansar heller. Men med lite fantasi så kan man tycka att den ser ut som en svans, nämligen en som tillhör en räv. Och vad heter det på tyska? Fuchsschwanz. Man fattar ju att det lätt blir ”fogsvans”. Superlätt.

Nu får det räcka för den här gången.

Read Full Post »

Det är sannerligen med blandade känslor man sänker ner pickupens nål mot det stycke vackert röda vinyl som Jakob Hellmans nya skiva rent fysiskt består av. När en artist ger ut sin andra skiva efter ett uppehåll på nästan exakt trettiotvå år blir man naturligtvis en aning orolig. Man vill verkligen inte att resultatet ska vara ett magplask, men man är högst medveten om att det kan vara det. Det har dock framgått med ganska stor tydlighet att herr Hellman ställer mycket höga krav på sig själv, vilket borde borga för en genomtänkt och genomarbetad skiva. Man förstår någonstans att han gör det här för sin egen skull, för att det känns bra att göra det nu.

I oktober släpptes två låtar som en försmak på Äntligen borta. Den ena, Jag kan inte säga hejdå till dig, blev jag genast gråtmilt förtjust i, kanske delvis för att min mamma just gått bort. Texten fick en speciell dimension. Den andra, När jag går in nånstans och känner mig utanför, var jag mer tveksam till. Inte för att det var en dålig låt, utan för att produktionen kändes märklig. Det var lite som om några killar hade spelat in en bakgrund och sedan bjudit in Jakob Hellman att sjunga karaoke över den. Det kändes plastigt, och jag blev orolig att hela skivan skulle låta på det sättet. Så: Å ena sidan en stor förväntan över att äntligen få kasta sig över en ny skiva, å andra sidan en oro över att motvilligt behöva bli besviken. Jobbigt. (När jag går in nånstans… låter lyckligtvis bättre på vinyl än på Spotify.)

Men inte hade jag behövt vara orolig. Äntligen borta är lite som att få ett brev från någon som man inte har hört av på länge, men som man från första ordet, första bokstaven, känner igen. Man inser att det inte har hänt så mycket på trettiotvå år, samtidigt som det naturligtvis har hänt fruktansvärt mycket. Rösten är i princip densamma. Det är samma attack i sången, samma luftighet mellan orden (det är något med andningen) och samma kluriga och lite aviga formuleringar. En tendens som fanns redan då, precis på gränsen till 1990-talet, tycker jag dock har förstärkts. Jakob Hellman bryr sig inte så mycket om att texterna ska passa melodierna exakt. Ibland tänjer han på orden för att det ska gå ihop, ibland är det som om han snubblar över stavelserna för att uppnå samma resultat. Det är ingen kritik, det är bara något som jag med lika delar förundran och beundran konstaterar. Han vet exakt hur han ska sjunga för att det ska fungera. För övrigt är han i gott sällskap. Bob Dylan har alltid gjort på det sättet.

Det är inte bara rösten och texternas karaktär som man känner igen. Också känslan för melodier återfinns här, även om jag inte hör något som kan bli en hit såsom Vara vänner och Hon har ett sätt blev. Kanske har det delvis att göra med att låtarna inte nödvändigtvis har några tydliga refränger. Jag tycker att det är sympatiskt. Alltför mycket musik som släpps i dag är fruktansvärt beräknande och präglas av en viss tjatighet för att de ska nötas in i folks medvetande och locka till upprepade lyssningar. Sångerna på Äntligen borta har en annan, lite vindlande struktur som ställer högre krav på lyssnaren. Och därför är jag lite rädd för att folk inte riktigt kommer att orka ta skivan till sina hjärtan, utan avfärda den som lite svårlyssnad. Den är inte lika lättillgänglig och omedelbar som …och stora havet, men det tror jag bara att den vinner på. Den kräver ett ganska stort antal lyssningar innan den fastnar, men då vill jag tro att man får sin belöning. Så var det åtminstone för mig.

Det är ett knippe fina, reflekterande sånger som presenteras här. Jag har svårt att plocka ut några favoriter, men jag har redan nämnt Jag kan inte säga hejdå till dig, och det vore direkt fel att inte nämna den fina Trettiofem. Nu är natten här minns jag från konserten på Cirkus 2019 – och det är mycket trevligt att nu få höra studioversionen. Det som de flesta recensenter ställt sig frågande till är att vi på sida två hittar en version av I denna ljuva sommartid. Valet är lite gåtfullt och kanske har Hellman någon särskild tanke med det. Psalmen följer direkt efter den ganska hetsiga och hårda När det skymmer (den här skivans musikaliska motsvarighet till Stora havet på debutskivan) och utgör en intressant kontrast till den. Men om jag inte minns alldeles fel (vilket jag för all del gör ibland) så framfördes I denna ljuva sommartid redan vid en Hellman-konsert på Gröna Lund 2011. Så det är väl helt enkelt en favoritpsalm som har fått sin plats här. Det är inget fel på den, men den sticker verkligen ut.

Vi är nästan jämngamla, Jakob och jag. Det skiljer nästan exakt ett halvår i ålder mellan oss. När han släppte …och stora havet i februari 1989 var han 23 år och jag 22. Jag tror att det var därför det var så lätt att identifiera sig med det han sjöng om och ta skivan till sitt hjärta. När man hade växt upp i 1970-talets Sverige hade man, vill jag tro, väldigt mycket gemensamt när man var strax över 20 år gammal. Nu är han 55 och jag 54. Då kanske man tror att jag har lika lätt att identifiera mig med det han sjunger om nu, men så fungerar det inte riktigt. Från och med en viss ålder kan man förstås utvecklas åt helt olika håll. Jag kan därför inte påstå att jag känner igen allt som han sjunger om på sin nya skiva. Men gör det något? Inte ett dugg. Det är bara intressant och trevligt att få en inblick i en jämnårig persons liv och sätt att tänka. Jag vill bara kasta fram det som en delförklaring till att jag inte tror att Äntligen borta kommer att få samma enorma genomslag som den första skivan fick. Då var det något helt nytt, något fräscht och överraskande. I dag är det nog mest de redan frälsta som köper skiva nummer två, och det är ju faktiskt gott så. Samtidigt hoppas jag att Jakob Hellman även kan få en ny publik, en som ger honom energi och inspiration till att skriva fler låtar. Men det skulle faktiskt inte heller vara helt fel med en skiva där han tolkar andra artister, något som han har visat sig ha en särskild talang för. Spela på, Jakob. Äntligen borta är en riktigt fin skiva nummer två.

Read Full Post »

Vid slölyssnande på ett radioprogram under söndagsmorgonen drabbas jag av en ilska som måhända är något överdriven, men som ändå känns berättigad. Det är ju en gång för alla så med ilskor att man inte riktigt kan rå för dem. Ibland kan man inte heller rå på dem. Hur mycket man än intalar sig att något inte är något att hetsa upp sig över så dyker den där fula vreden upp till ytan. Igen och igen och igen. Vad handlar det om den här gången, då? Jo, svagdricka. Just det. Svagdricka.

Programledaren börjar tala illa om denna ädla dryck och får dessutom en av sina bisittare att instämma i denna okunniga nedsabling. Lyckligtvis har han ännu en bisittare som menar att svagdricka väl inte är så illa. Och en tekniker i kontrollrummet som faktiskt skakar på huvudet åt dumheterna. Men vad hjälper det? Programledarens ord väger tyngst – och därmed har han spritt sin dynga i etern och säkert på så sätt fått många nyfikna att avhålla sig från svagdrickans frestelser.

Svagdrickan är hotad, förstår ni. I min spädaste ungdom – ja, detta är sant – åkte en bryggarbil runt i grannskapet och sålde dryckjom. Och en av de drycker som man kunde köpa i stora femlitersflaskor var just svagdricka. Flaskorna var, om minnet inte sviker mig, dessutom placerade i ett slags skyddande träställningar som tålde lite stötar. Mynningen täcktes av en porslinskork som hölls på plats av en sådan där snäppanordning av metall. Om man ville ha svagdricka till julmaten fick man ta med sig en tillbringare ner i den svala matkällaren där flaskan förvarades. Man kånkade alltså inte upp hela flaskan.

När jag var liten dracks alltså svagdricka till julmaten. Jodå, vi drack julmust också, men svagdricka skulle också finnas på bordet. I det gamla bondesamhället var dock inte drickan reserverad för enbart julen. Det var en vardagsdryck som gärna förtärdes som en läskande dryck under de varma sommarmånaderna, exempelvis vid skördearbete. Även om det rör sig om en maltdryck så är det, som antyder, en alkoholsvag maltdryck – vilket gjorde den långt bättre lämpad som ”arbetsdryck” än öl. Vatten var ju oftast inte att tänka på.

Coca-Cola försöker ju enträget få oss att dricka deras påhitt i stället för julmust, men hittills har de inte lyckats. Julmusten tycks däremot med närmast förkrossande effektivitet trängt undan svagdrickan. De där stora femlitersflaskorna kan man bara drömma om att hitta. I dag får man gå på julmarknader och liknande för att – i bästa fall – hitta 1,5-litersflaskor i glas med svagdricka. Ibland kan man också hitta drycken i välsorterade livsmedelsbutiker. Men då är det PET-flaskor som gäller. Och DET ÄR INTE SAMMA SAK! Det är till och med en STYGGELSE!

Programledaren och den ena bisittaren i radioprogrammet föreföll tycka att drycken smakade illa (”men bättre än öl”) och ansåg tydligen att ett av problemen var själva namnet svagdricka. Teknikern å sin sida hade svårt att med ord beskriva varför svagdricka är gott, utan hänvisade till traditionen. Det tycker jag var lite – ursäkta ordvalet – svagt. Den andre bisittaren ansåg att ”det smakar bättre än jag ville minnas”. Han hade inte druckit svagdricka sedan 1986 eller något liknande. Själv anser jag numera att julmust är alldeles, alldeles för sött (vilket somliga säkert har svårt att begripa) och därför föredrar jag svagdricka. Det är fortfarande sött, men inte på ett lika påträngande sätt, utan långt mer lagom. Smaken är subtil, ett ord som många inte ens kan stava till. Och så skummar det så härligt när man häller upp ett glas att avnjuta tillsammans med en nybliven skinksmörgås framför uppesittarkvällen med Lennart Hyland på TV.

Read Full Post »

2020 innehåller 818 temadagar. Åttahundraarton. Det blir 2,23 temadagar per dag. Man kan ju fråga sig hur i all världen det kan finnas fler dagar än det finns dagar. Men så stor är konkurrensen att man tydligen måste klämma in flera temadagar per dag. Ja, vissa dagar är så belamrade att man knappt hinner läsa hela listan innan dagen är slut. Nästa år får man kämpa lite extra 12 maj, 21 juni och 15 oktober, ty då firas nio temadagar samtidigt. Och ändå finns det dagar som helt saknar temadag – ett faktum som framstår som ett stort slöseri i sammanhanget och en grov miss i planeringen.

Vad är då en temadag? Jo, det är en dag då man ska uppmärksamma något särskilt. Helst hela dagen, annars är det ingen riktig temadag. Det heter ju inte temakvartsdag eller temaåttondelsdag. Lyckligtvis är det inte obligatoriskt att fira hela dagen, och faktiskt inte ens att fira alla temadagar. Så mycket tid finns inte. Däremot kan det vara lämpligt att uppmärksamma en dag lite då och då för att inte stöta sig med temadagspoliserna eller andra tokstollar.

Jag ska i det följande göra några nedslag i den digra listan över dagar som anses vara värda att fira. Låt oss börja med en av de allra viktigaste: Miniatyrrävens dag. Den infaller 12 november och är instiftad av Mjölby Porslinsrävsmuseum (Mjölbys kanske främsta museum för små och mindre rävfiguriner). Hur dagen ska firas är något oklart. Ibland kan man få vägledning eller i alla fall något tips genom att botanisera bland de temadagar som temadagen delar dag med. I det här fallet är det dock också Globala lunginflammationsdagen och Alla krossade hjärtans dag. Inget av det känns angeläget att direkt fira, och särskilt inte i kombination med Miniatyrrävens dag. Men det är möjligen en smakfråga.

Det är lite oklart vem som ligger bakom Drick en öl-dagen, som infaller 3 december. Söker man på begreppet så hamnar man i stället på Internationella öldagen, som enligt uppgift alltid firas den första fredagen i augusti. Möjligen är det så att man då får dricka hur mycket öl som helst (det finns säkert en tanke med att den infaller på en fredag), medan man på Drick en öl-dagen bara får dricka en. Men tänk efter nu. Det är ju lika absurt som när man säger: ”Ska du med ut och ta en öl efter jobbet?” Det blir aldrig bara en öl.

En av de egendomligaste temadagarna är den som firas 19 januari: Sten Stures ben. Den går tillbaka till den tragiska händelsen 1520 då riksföreståndaren Sten Sture d.y:s ben krossades av en dansk kanonkula. Fira är kanske fel ord. Det är kanske snarare att betrakta som en minnesdag. Om det verkligen är ”en tradition” eller inte att uppmärksamma Sten Stures stackars ben detta datum ska jag låta vara osagt. Förslaget om att man ska ägna sig åt snöbollskrig och sedan äta chokladbollar (båda symboliserar kanonkulor) tror jag dock inte har särskilt gamla anor. Men chokladbollar är ju gott. Samma dag infaller för övrigt Internationella popcorn-dagen.

13 februari infaller Tandborstbytardagen. Det låter lite läskigt, men meningen är inte att man ska byta tandborste med varandra. Nej, tanken är att man denna dag ska påminnas om att man bör byta till en ny tandborste varannan månad. Jag vet dock inte hur firandet av dagen en gång om året ska leda till att man byter tandborste sex gånger om året. I ren protest skulle jag vilja att även Godisråttans dag infaller den här dagen. Men det gör den inte. Den dagen finns inte ens. Geléhallonens dag dyker däremot upp två dagar senare.

Fondvalsdagen. 21 februari. Det är tydligen en dag som ska inspirera människor till att välja hållbara fonder. Jag tycker att det låter tråkigt. Jag trodde att det hade med matlagning och dans att göra.

Krama en bibliotekarie-dagen brukar ihärdigt marknadsföras av en gammal vän till mig som är…bibliotekarie, naturligtvis. Jag tror att man denna dag, 1 mars, kanske inte bokstavligen ska krama en bibliotekarie, utan mera liksom bry sig om denne. Men där kan jag eventuellt ha fel. Kanske är det så att just bibliotekarier är alldeles särskilt ömhetstörstande varelser? I så fall är det förmodligen även så att man inte behöver begränsa sig till just en bibliotekarie. Fast i nuläget är det nog risk för att 1 mars blir Stå på minst två meters avstånd från en bibliotekarie-dagen. Det är så man bryr sig om folk i pandemiska tider.

Vissa temadagar inträffar alltid samma datum, andra är rörliga. Ungefär som påsken. Ett exempel på en rörlig temadag är Knivens dag, som jag tror alltid infaller på skärtorsdagen. Ni fattar, va? Kniven. Skärtorsdag. Inte för att skärtorsdag har det allra minsta att göra med verbet ”att skära”, men man kan ju låtsas. Det blir faktiskt lite skojigare då. Och kanske är det en händelse som ser ut som en tanke att både Knivens dag och skärtorsdagen år 2020 inföll 1 april, som är utsedd till Skojardagen.

4 april är en förbryllande dag. Det är nämligen Internationella dagen för minor och minröjning. Vänta nu… För minor? Jag tycker allt att det är ganska konstigt, men jag röjer det inte med en min. Trots att det tydligen är just det man ska göra. Samma datum infaller Morotens dag och jag försöker frenetiskt finna en koppling mellan minor och morötter utan att lyckas. Men båda börjar på m och det är kanske gott nog? Men ännu godare är morotskaka, vars dag dock infaller drygt två månader tidigare.

Den längsta temadagen torde vara Internationella dagen för rätt till sanning om grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Trodde jag. Tills jag hittade Internationella minnesdagen för människor som fallit offer för våldsdåd relaterade till religion eller andra trosuppfattningar. Den infaller 22 augusti – och delas med Internationella müslidagen. Den kortaste temadagen, ty det räknas som en sådan, är typiskt nog julafton. Lite tråkigt, med tanke på att det är en dag som gärna får vara hur lång som helst.

Ja, listan på intressanta temadagar kan göras i princip hur lång som helst. Men till syvende och sist vet ju alla att det egentligen bara finns tre temadagar som är värda att fira. Larsdagen 10 augusti, Ostens dag 27 maj och temadagarnas temadag: Kanelbullens dag 4 oktober. (Jag vill dessutom slå ett slag för Byxfria dagen 7 maj, men det skriver jag lite inom parentes.)
Den som vill hålla reda på – och fira – alla temadagar ombeds vänligen att klicka på följande länk. Men gör det inte för ofta. Det kan utvecklas till ett svårt beroende. https://temadagar.se/kalender/








Read Full Post »

Någon gång i slutet av 1960-talet började brittiska pop- och rockmusiker av något skäl intressera sig för gamla folksånger, som förmodligen fram till dess betraktats som extremt mossiga. Varför det då? Tja, om man vill försöka hitta någon form av förklaring så får man kanske gå tillbaka till slutet av 1800-talet och en amerikansk kille som hette Francis James Child. Han ägnade sig bland annat åt att samla in texter till engelska och skotska folkvisor och publicerade dem mellan 1892 och 1898. Men melodierna struntade han i – eller om han möjligen insåg att det var alltför krävande att försöka teckna ner dem. Det blev i stället en annan amerikan, Bertrand Harris Bronson, som tog tag i det musikaliska insamlandet av samma visor många år senare. Och troligen var det väl publiceringen av hans verk 1959-1972 som gjorde att folksångerna fann en ny publik. Det är åtminstone en rimlig förklaring.

Det var ganska vanligt att pop- och rockgrupper plockade in någon folkvisa och hottade upp den lite, eller använde folkmusikinfluenser i sina egna låtar – även i Sverige. Men det fanns också de som kanske lite mer helhjärtat tog till sig de där gamla texterna och melodierna och beslöt att koncentrera sig på dem, ibland kombinerade med egna låtar i liknande stil. Jag tänker på bland annat grupperna Fairport Convention, Steeleye Span och Pentangle. Eller Folk & Rackare i Sverige. På så sätt nådde de gamla sångerna ut till en publik som möjligen annars inte hade nänts lyssna på dem.

Sångerna som plockades fram har ofta hypnotiskt vackra melodier och texter som är både brutala, drastiska och undersköna. Ond, bråd död kan nämnas i en bisats innan man går vidare som om ingenting har hänt. En kallblodig mördare kan framställas som en hjälte. En adelskvinna kan rymma med ett zigenarband för att deras liv är mycket roligare och friare än ett liv på slottet. Gemensamt för nästan alla texter är att de är berättelser – ofta med en moralisk (eller omoralisk!) knorr på slutet.

En av mina favoriter i den här genren, både vad gäller text och musik, heter Willy O’ Winsbury och finns inspelad av en mängd olika artister. Ibland har den en annan titel, för en tjusning med de här gamla sångerna är att de har traderats muntligt och spritts över stora områden. Och då är det lätt hänt att exempelvis namn på personer ändras. Ibland heter den Johnnie Barbour eller John the Barber. Eller Lord Thomas of Winesberry. På samma sätt finns det ett otal olika textversioner – och sången skulle förmodligen kunna göras mycket lång om man satte samman alla varianter. I stället har man sedan slutat av 1960-talet tenderat att framföra en kondenserad version med bara små variationer. Det är ganska naturligt eftersom man plötsligt kunde lära sig sånger genom att lyssna på skivor snarare än genom att försöka minnas orden från något uppträdande.

Willy O’ Winsbury är känd sedan 1770-talet, men kan mycket väl vara äldre. Den moderna, kondenserade versionen tycks vi ha irländaren Andy Irvine att tacka för. Märkligt nog verkar även melodin vara hans förtjänst, för den nedtecknade melodin till Willy O’ Winsbury är faktiskt en annan! Det påstås att Irvine råkade blanda ihop melodierna eftersom de stod efter varandra i boken som han bläddrade i. Om det är sant eller inte spelar inte så stor roll. Texten passade i alla fall som hand i handske till ”fel” melodi – och i dag är det nog ingen som framför den till originalmelodin. Ibland sker lyckträffar.

Men vad jag vill komma fram till är att texten i sig är ganska speciell. Den har åtminstone vissa lite förvånande ingredienser. Att den handlar om en kung och hans dotter är dock inget anmärkningsvärt, ty det gör de här sångerna relativt ofta. Den här kungen, som antingen är kung av Skottland eller England, har i alla fall befunnit sig i fångenskap i Spanien en längre tid. Vi får inte veta hur han hamnade där och det finns så vitt jag vet ingen historisk skotsk eller engelsk kung som varit fången i Spanien, så vi får väl bara acceptera det som berättas här. Så småningom kommer han i alla fall hem, kanske efter att ha betalat en lösesumma. Vid hemkomsten möts han av sin unga dotter, som oftast heter Janet men kan heta andra saker också. Och han får en smärre chock, ty hon är så blek och ser så allmänt eländig ut att han undrar om hon har varit sjuk eller om hon har legat med en man. Det tycks inte finnas några andra alternativ, men man får förmoda att kungen vet att en graviditet minsann kan resultera i illamående.

Dottern hävdar att hennes blekhet och allmänt eländiga uppsyn endast beror på att hon har varit så orolig under pappa kungens frånvaro. Här borde han kanske bli smickrad och rörd, men han tror inte riktigt på vad hon säger och ber henne att klä av sig naken och ställa sig på en stane (en sten, alltså), så att han kan se vad hon har för form på kroppen. Utifrån det kan han alltså avgöra huruvida hon är gravid eller inte. Kanske kan man tycka att det här är en lite obehaglig och konstig scen, men jag vill snarare mena att den på något underligt sätt visar på en ömhet och förtrolighet mellan de två. Dottern gör omedelbart som pappan säger, men inte för att hon är rädd för honom. Man får i stället känslan av att hon förstår att han vill hennes bästa. Och han kan förstås genast konstatera att hon visst är gravid. Men han blir inte arg, åtminstone inte på henne. Dock frågar han vem som är den skyldige. Är det en hertig eller en riddare eller kanske någon av kungens närmaste tjänare som rest före honom från Spanien? Men nej, dottern erkänner utan omsvep att det är Willie O’ Winsbury som har varit framme.

Willie5”Jaså, den odågan!” kunde man vänta sig att han ska säga. Men kungen har ingen aning om vem det är. Han låter skicka ut sina ”muntra män” för att hämta Willie – som ska hängas som straff för sin fräckhet. Men när de har fått tag på Willie O’ Winsbury så träder han inför kungen iklädd en vacker dräkt av rött siden, han har gyllenblont hår och mjölkvit hy och för sig med stor värdighet. Och då kommer ännu ett fint ögonblick i sången: Det går upp ett ljus för kungen. Han förstår varför Janet (eller vad hon nu heter) har fallit för frestelsen! Karln är ju så vacker! Insikten resulterar i sångtextens finaste rad, som kungen riktar till Willie:

If I was a woman, as I am a man
My bedfellow you would have been

Alltså:
Om jag vore kvinna, så som jag är man
Skulle jag ha tagit dig till min sängkamrat.

Ska det tolkas som att kungen är bisexuell? Nja, det kanske är att gå för långt i sin tolkning – och att ta på sig lite för moderna glasögon. Kanske är det snarare så att han har ett estetiskt sinne, som därtill är öppet och inte förpestat av en massa konventioner. Men det är inte utan att man undrar huruvida den där textraden betraktades som vågad eller inte på 1770-talet. Sodomi, som det kallades, var trots allt kriminellt i England fram till 1967 och i Skottland till 1981!

Hur går det då för Janet, Willie och kungen? Jo, nu är det ju inte tal om att skicka förföraren till galgen längre. Eller… det kanske det egentligen är, om det skulle visa sig att Willie inte är beredd att gifta sig med Janet. Kungen frågar honom om han svär på att äkta hans dotter, ty i så fall ska han bli herre över riket. Man kan tolka det som att kungen tänker dra sig tillbaka och lämna över riket till sin dotters make. Och jodå, visst lovar Willie att gifta sig med Janet, men – och här kommer ännu ett fint ögonblick i sången – han vill inte ta emot kungens land. I vissa versioner av texten förklarar han att det i stället är Janet som ska ha riket, vilket förvisso rimligen innebär att han ändå får en del av kakan. Men i den vanligaste versionen avslutas texten på ett sätt som är lite mer svårtolkat och gåtfullt, men icke desto mindre mycket vackert:

He’s mounted her on a milk-white steed
Himself on a dapple grey
He has made her the lady of as much land
As she shall ride in a long summer’s day

Alltså:
Han sätter henne på en mjölkvit springare
Sig själv på en apelgrå
Han har gjort henne till härskarinna över så mycket land
Som hon kan rida över under en lång sommardag

Är Willie O’ Winsbury (i den här versionen) kanske en förklädd kung från ett främmande land? Ska kanske den där ritten äga rum i detta potentiella främmande land, snarare än på kungens mark? Hur långt hinner man rida under en lång sommardag? Frågorna är många och jag vet inte hur slutet ska tolkas. Vad tror den ärade läsaren?

************************************************************************

Det finns en rad olika inspelningar av Willie O’ Winsbury, men om man vill lyssna på en eller ett par så kanske de här kan vara bra:
Sweeney’s Men:
https://www.youtube.com/watch?v=d7BoGH0Gcxs

Pentangle:
https://www.youtube.com/watch?v=nwqP_yoszCE

 

Read Full Post »

Jag besöker på min semester ett kafé. Att det sker på min semester har dock inte med saken att göra – jag vill bara skryta lite. Jag ber hur som helst att få beställa något så okomplicerat som en kopp kaffe. Alltså ingen ristretto lungo macchiato corretto breve espresso freddo galao caramel frappucino cappuccino. En kopp kaffe. Snutkaffe, som en person i min vänskapskrets kallar det. Så långt är allt väl. Det går fortfarande att få sig serverad en hygglig kopp vanligt, svart bryggkaffe.

Men så säger det unga biträdet kavat, men samtidigt fullständigt oengagerat: ”Absolut.” Och där börjar tankarna snurra. Jag slår upp ordet ”absolut” i ordboken. Där anges följande betydelser:
1. (adjektiv) oinskränkt, fullständig.
2. (adverb) helt och hållet, ovillkorligen.

Vad betyder då oinskränkt? Jo, något ”vars omfattning inte är begränsad”. Därför tror jag att biträdets ”absolut” möjligen skulle kunna betyda att både påtår, tretår och fyrtår ingår. Ja, egentligen mer än så, men en människa tål inte hur mycket kaffe som helst.
Vad betyder då fullständig? Jo, enligt ordboken något ”som omfattar allt nödvändigt”. I det här fallet borde det innebära kaffebönor och vatten. Man kan nog utöka det hela till att omfatta även kaffebryggaren, elektriciteten, koppen och biträdets arbetsinsats. ”Absolut” skulle då innebära en försäkran om att man inte bara får kaffebönor eller bara vatten eller bara något att dricka ur. Det skulle också kunna vara en kanske något förtäckt påminnelse om hur mycket som egentligen krävs för att jag ska få mitt kaffe. Men då borde biträdet ha låtit lite irriterad, och det gjorde hon inte.

Jag förutsätter helt fräckt att läsaren vet vad ”helt och hållet” betyder på ett ungefär, och går över på till ovillkorligen. Vad betyder det? Jag konsulterar ordboken igen och läser där definitionen ”nödvändigtvis; med nödvändighet”. Och det som är nödvändigt är något som inte får saknas, eller något som krävs, i ett visst sammanhang. Då är vi ju i princip tillbaka och geggar bland bönorna, vattnet och kopparna. Eller är det så att hennes ”absolut” egentligen var en fråga? Ville hon i själva verket ifrågasätta nödvändigheten i att beställa kaffe? Alltså egentligen: ”Måste du absolut ha kaffe? (Jag satt ju här och googlade i lugn och ro.)”

Man kan också förledas att tro att ovillkorligen betyder att man inte ställer några villkor. Och att ”absolut” i det här sammanhanget alltså betyder: ”Jag ska ge dig en kopp kaffe, men då ska du banne mig inte betala för det.” Men det är rent önsketänkande, ty o- framför villkorligen betyder förbryllande nog inte motsatsen, utan motsatsen. Fast nu känner jag att jag har gått vilse i språklabyrinten.

Egentligen var det inte kafébiträdets ”absolut” som bekymrade mig mest. Det där absolutandet har pågått ett tag och jag trodde nog att folk hade slutat med det. Men i själva verket är det nog så att jag har vant mig vid det. Det som bekymrade mig mer var fortsättningen. När den säkert helt förträffliga ungdomen räckte fram min kaffekopp sa jag artigt ”tack”, som man gör. Och då kom hennes svar: ”Ingen fara.”

Jag vill så gärna tro att det är en felhörning (enhörningens avlägsna släkting) som resulterar i det där ”ingen fara”. Kanske tyckte hon att jag sa ”förlåt”? Som i: ”Förlåt att jag störde dig med min fåniga beställning när du satt och googlade.” Men tyvärr har jag hör det där i flera sammanhang. Man säger ”tack” och får svaret ”ingen fara”. Det är därmed som om biträdet liksom vill låta påskina att det inte gör något alls att man kommer och ber dem utföra det arbete de är anställda för. Fast man kanske ändå borde skämmas lite för att man stör. Mycket raffinerat, på min ära.

Eller handlar det möjligen om att lugna kunden? Utstrålade jag kanske en nervositet som kunde tolkas som att jag kände oro över att behöva sitta där och dricka kaffe? Kanske utläste hon i min vilda blick en rädsla för att kaffet skulle vara förgiftat? Eller för att koppen var bemängd med SARS-CoV-2? Eller för att kvinnan med barnvagn i lokalens hörn tillhörde Södertäljenätverket och ville mörda mig? Var det alltså ett utslag av ren välvilja? Problemet är bara att en människa som helt opåkallat väser ”ingen fara” till en annan mycket väl kan ha en allt annat än lugnande inverkan på en i övrigt någorlunda stabil människa.
”Ingen fara.” Ja, jag vet inte…
Jag var ju bara så förskräckligt kaffesugen, och så blev det så här. Det ska tydligen inte vara lätt att dricka kaffe.

Read Full Post »

Hässelby_Suecian1
Ett av de finaste slotten eller herresätena som finns avbildade i Erik Dahlberghs Suecia antiqua et hodierna är i mitt tycke Hässelby säteri. I det stora planschverket från 1716 skrivs namnet Hesselby, men även stavningen Hessleby förekommer i äldre dokument.  Faktum är att det finns två Hässelby i verket – båda belägna i Uppland och båda lustigt nog troligen ritade av samma arkitekt. Det ena Hässelby är fullt igenkännbart än i dag, det andra finns inte kvar. Det är just den mindre kända gården som jag har tänkt fördjupa mig lite i, nämligen den som ligger i Tuna socken, nordost om Uppsala.

Gården som sådan är känd sedan medeltiden och har bland annat tillhört Uppsala stift. Men herrgården som finns med i Suecia antiqua et hodierna uppfördes antagligen i slutet av 1630-talet eller början av 1640-talet. Den anses nämligen vara ritad av Simon de la Vallée, som avled 1642 efter att ha blivit omkullriden och slagen i huvudet av Erik Karlsson Oxenstierna, ett kusinbarn till rikskanslern Axel Oxenstierna. Hässelby kan för all del ha uppförts efter arkitektens död, men grundat på de stilmässiga dragen är det ett rimligt antagande att herrgården byggdes omkring 1640. Det är kanske inte nödvändigt att leta efter ett mer exakt årtal. Vem byggherren var finns det egentligen ingen klar uppgift om, men när man följer ägarlängden så vill åtminstone jag hävda att det inte råder något tvivel om vem som bekostade bygget.

Ägarförhållandena vid den här tiden är både osäkra och en aning röriga, och jag tänker därför inte gå in på dem i detalj, men under större delen av 1500-talet och fram till 1630-talet ägdes Hässelby av olika medlemmar av (eller nära släktingar till) familjen Cruus (Kruus, Krus, Kruse). Enligt uppgift ska dock gården under en kortare period ha dragits in till kronan på grund av att en av ägarna, Anna Eriksdotter Cruus, följde med prinsessan Anna till Polen och därmed ansågs ha förverkat sin rätt att äga Hässelby.

Hästen

Hästen

1634 bytte en mäktig herre till sig godset, nämligen amiralen och riksrådet Klas Fleming (1592-1644). Det är högst rimligt att han var byggherren till det Hässelby som vi ser i Suecia-verket, dels för att tidpunkten stämmer, dels för att han hade den ekonomi och den samhällsposition som krävdes för att bygga en herrgård av den här digniteten. En alternativ byggherre skulle möjligen kunna vara sonen Lars Claesson Fleming (1621-1699), men i så fall var han mycket ung när han anlitade Simon de la Vallée, så det håller jag för mindre troligt.

Lars Fleming ägde dock bevisligen Hässelby 1650, och det vet vi av en inte särskilt trevlig anledning. Han anklagades nämligen vid Svea Hovrätt för att ha tvingat några av sina bönder på Hässelby att utföra skjutstjänst när de hade som allra mest arbete med skörden. De hade rätt att köpa sig fria från pålagan, men när de ville göra det blev de kastade i fängelse och deras söner plus ytterligare en man sattes på trähästen med tyngder på benen. (Trähästen var ett tortyr- eller straffredskap i form av en bom eller liknande med en skarp, uppåtriktad kant – se bild.) När modern till en av männen kom för att vädja för sin son blev hon misshandlad av Fleming för att hon brukat ”en skamlös mun”. Han ska även ha lurat bönder att skriva på ett hårdare dagsverkskontrakt än han hade rätt till – genom att supa dem fulla. Godsägaren straffades, men inte särskilt hårt.

Hässelby_Suecian2

Men tillbaka till herrgårdsanläggningen. Den var ganska säregen, på så sätt att den inte var byggd så som vi är vana att se herrgårdar och slott från den här tiden. De brukar bestå av en huvudbyggnad och två utskjutande eller friliggande flyglar – ibland bara av en huvudbyggnad. Men här rör det sig om ett dubbelhus, två likadana längor som är sammanbundna med en portal. Det är svårt att veta varför man valde den lösningen, men det finns franska ”mönsterböcker” från slutet av 1500-talet där liknande hus presenteras. Där handlar det dock ofta om att dubbelhusen, som då ligger längre från varandra, länkas samman med en låg byggnadskropp – inte bara en portal. Hässelby är lite som en provinsiell variant av idén, med sina relativt små, ganska tätt liggande huskroppar. Det är högst troligt att de la Vallée kände till mönsterböckerna (han var trots allt fransman) och lät sig inspireras av dem.

Hässelby Verneuil

Château de Verneuil, 1560-talet.

Ska man då betrakta Hässelby som en unik herrgård i Sverige? Nej, något liknande fanns faktiskt vid Säby säteri i Aspö socken i Södermanland. Även där var de två husen sammanbundna med en portal. På 1830-talet valde man dock att bygga ihop husen, vilket gör dagens Säby till ett ovanligt långsträckt hus med hela 17 fönsteraxlar. Man får anta att det gjordes av praktiska skäl. Det måste ha varit besvärligt att röra sig mellan de båda herrgårdshalvorna, i synnerhet vintertid.

Hässelby_Säby

Ytterligare en anläggning som är byggd enligt ungefär samma princip är Ekolsunds slott. Även här var det tänkt att två separata huvudbyggnader – fast av mycket större format – skulle sammanlänkas av en portbyggnad. Men så blev det inte. Först på 1700-talet uppfördes två, låga bågformade byggnader som med lite god vilja kan sägas förena tvillingbyggnaderna. Men det skedde på slottets ”baksida”, inte som en entréportal från parksidan. Det intressanta är att Simon de la Vallée var engagerad som arkitekt vid bygget av Ekolsund, och det anses som troligt att han även ritade Säby. Det finns alltså fog för att påstå att dubbelherrgårdar var lite av hans signum, även om det bara finns tre exempel.

Här kan tilläggas att det finns andra exempel på herrgårdar och slott som består av två byggnader utan huvudbyggnad, men då handlar det om anläggningar som har haft eller har varit tänkta att ha en huvudbyggnad. Några exempel är Fållnäs och Fiholm (båda i Södermanland) och Målhammar (i Västmanland). Av en ren tillfällighet är de två sistnämnda också ritade av Simon de la Vallée.Det är som vanligt svårt att veta hur pass sanningsenliga Suecia-bilderna av Hässelby är. Själva herrgården ser ganska trovärdig ut i både storlek och form. Men kom den ganska avancerade parken, med skulpturer och fontän, till utförande? Faktum är att det till och med är tre olika parkavdelningar: två formella med klippta häckar och broderiparterrer, och en som troligen består av fruktträd. Storleken är inte orimlig, men kanske var parken inte fullt så påkostad som den ser ut att vara. Och existerade verkligen de två byggnaderna (orangerier?) som symmetriskt speglar herrgården på andra sidan parken? Kanske, kanske inte. Men jag hoppas att de gjorde det, för de bidrar till hela anläggningens näpna och väl sammanhållna karaktär.

Jag har redan avslöjat att Hässelby inte finns längre – i alla fall inte så som vi ser säteriet i Suecia antiqua et hodierna. Vad som egentligen hände med dubbelhuset har jag inte lyckats ta reda på. Kanske blev det helt enkelt uttjänt eller ansågs omodernt och revs. Kanske brann det ner. Eldsvådor hörde inte till ovanligheterna. Jag vet inte heller när dubbelhuset försvann. Men i början av 1800-talet uppfördes i alla fall en ny huvudbyggnad, som fortfarande finns kvar. Det är inget större fel på den, men man kan väl åtminstone kanske drista sig att påstå att den är mindre arkitekturhistoriskt intressant än föregångaren. Det finns dock en äldre flygel kvar, visserligen ”bara” från 1700-talet, men ändå. Den andra förstördes tyvärr i en brand 1845, vilket gör att gårdsbilden i dag liksom haltar en aning.

Hässelby karta 1842

Karta från 1842 med dubbelhuset inritat i rött.

En märklighet i sammanhanget är att bilderna i Suecia-verket visar Hässelby mot öster (bilden där man ser dubbelhuset framifrån) och mot söder (bilden där man ser parken från sidan). Men i dag vetter huvudbyggnadens framsida mot väster. När man byggde nytt i början av 1800-talet valde man alltså att inte bygga på den gamla herrgårdens plats, utan snarare där (de eventuella) orangeribyggnaderna en gång låg. På så vis har man vänt hela gården och orienterat den västerut. En karta från 1842 avslöjar att så är fallet. Jag har ritat in dubbelhusets ungefärliga läge i rött på kartan. Som synes fanns ännu 1842 en stor parkanläggning på egendomen. Den formella parken tycks till och med ha utökats genom att man har tagit bort fruktträden som syns på Suecia-bilden. Förekomsten av en park på ”rätt” plats 1842 talar i alla fall för att det faktiskt fanns en park även på 1600-talet.

Hässelby_gård,_Uppsala,_mars_2019b

Foto: Holger Ellgaard / CC BY-SA https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0

I dag är det tyvärr inte mycket som minner om det gamla Hässelby. Allt är förändrat och det är väldigt svårt att tro att det en gång har funnits en så elegant och säregen herrgård här. Det hade varit roligt om åtminstone ett av Simon de la Vallées dubbelhus kunde ha fått vara kvar. Man får väl helt enkelt nöja sig med att drömma sig tillbaka till det som har varit med hjälp av bilderna i Suecia antiqua et hodierna.

 

 

 

Read Full Post »

QuattroJag ålyssnade i morse ett radioprogram där det omtalades att ganska många människor tydligen – medvetet eller omedvetet – lägger upp mat på tallriken i en särskild ordning. Man börjar med kolhydraterna (ris, potatis eller vad det nu kan vara) och placerar dem till vänster. Därpå tar man proteinerna och lägger dem till höger. Salladen eller grönsakerna får till sist sin plats högst upp på tallriken. Man kan ju undra var det här bruket kommer ifrån. Man kan också fundera över om uppläggningen ser annorlunda ut om man är vänsterhänt. Eller när man, som jag, är högerhänt i alla sammanhang utom när det gäller ätning. Nå, det får vara hur det vill med den saken. Kanske står det någonstans i någon etikettbok från 1940-talet att det ska vara på det sättet och helt säkert har jag i så fall missat det.

Jag kom dock på den snillrika idén att man kringgå det här problemet med upp och ner och höger och vänster på tallriken genom att alltid äta pizza, vilket jag även dristade mig att skriva på radioprogrammets Facebook-sida. (Så här i efterhand inser jag att jag kunde ha föreslagit soppa eller pannkakor också.) Jag konstaterade raskt att ingen brydde sig om mitt geniala inpass, utom en person som tyckte att det var roligt – och en person som, naturligtvis, hade invändningar mot det där med pizzan. Det är alltid någon som har invändningar. Hon hävdade att hon och hennes kolleger nyligen hade kommit fram till att man vid spisning av quattro stagioni ska börja med ”våren”, alltså musslorna. Jaha. Nu hör det till saken att jag vid mothugg blir lite bitter och måste börja nysta i saker och ting för att reda ut hur det egentligen förhåller sig. Nu är jag färdignystad och kan presentera resultatet.

Pizza alle quattro stagioni betyder alltså de fyra årstidernas pizza. Varje årstid representeras av en ingrediens och ska traditionellt sett vara åtskild från de andra. Man skulle kunna säga att det är fyra pizzor i en. Det ska naturligtvis inte vara vilka ingredienser som helst, utan sådana som är typiska för respektive årstid, annars faller hela idén. Nu är det lite omdiskuterat var pizzan som företeelse har sitt ursprung, men jag väljer i det här fallet att gå till uppgifter från Italien – i synnerhet som namnet på pizzan är italienskt. Då finner jag med hjälp av mina rudimentära kunskaper i det ädla italienska språket att följande ingredienser brukar användas: svamp (hösten), skinka eller oliver (vintern), kronärtskocka (våren) och tomater eller basilika (sommaren).

Men vänta nu… Hävdade inte den tidigare nämnda personen att våren symboliseras av musslor? Jo, just det. Men var kommer då musslorna in i bilden? Är det möjligen så att en svensk quattro stagioni skiljer sig från en italiensk? Ja, så är det helt uppenbart. Dock visar det sig vara svårt att hitta ett svenskt ”standardrecept” på quattro stagioni. Någon hävdar att det ska vara räkor, svamp/feta, skinka och oliver/salami. En annan menar att det ska vara räkor, skinka, musslor och champinjoner. En tredje anser att det ska vara skinka, champinjoner, räkor och kronärtskockor. Man kan i alla fall konstatera följande: Om grundregeln är att varje årstid ska representeras av en för årstiden typisk ingrediens så får man naturligtvis problem i ett land som Sverige – åtminstone om man vill göra en lokal variant. Då skulle man kunna tänka sig: svamp (hösten), varm choklad med vispgrädde (vintern), tussilago (våren) och jordgubbar (sommaren). Frågan är bara om det är gott.

Hur som helst så tycks det som om de flesta pizzerior (jag har inte kollat alla, men i alla fall ett tiotal) har räkor och musslor som två av ingredienserna. Men vilken årstid är musslor representativa för? Och räkor? Vet någon överhuvudtaget vilken ingrediens som ska representera vilken årstid? Ligger ingredienserna på en svensk quattro stagioni alltid i rätt ordning? Det uppstår väldigt många frågor här, och det är väldigt svårt att hitta några svar. I ett nätrecept skrivs det faktiskt rent ut att det där med årstiderna och ingredienserna är ett oklart kapitel.

Men låt oss anta att någon har bestämt att musslorna representerar den svenska våren. Och låt oss även anta att det är viktigt var våren/musslorna befinner sig på pizzan i relation till den som äter. Då antar jag, även om det inte uttryckligen sägs, att musslorna ska ligga snett upp till höger. Vi har ju av någon anledning en tendens att se året som en cirkel med nyår vid klockan tolv. Då ska man alltså, enligt reglerna, sträcka sig över hela pizzan och börja karva i övre högra hörnet. Hur praktiskt är det? ”Men man kan väl vrida tallriken så att våren kommer nere vid klockan sex?” säger någon då. Ja, det kanske man kan, men det är ju inte rätt. Alla årstider hamnar fel och totalt kaos uppstår.

Och vad inträffar om man anser att årstiderna inte börjar med våren, utan med hösten? Det där med att sätta våren först är ju faktiskt bara en konvention. Och vad händer om man i stället följer kyrkoåret? Jo, då måste man ju faktiskt börja med att äta vintern. Det är också nödvändigt att ta med ännu en aspekt i beräkningen: Tänk om pizzabagaren är en lurifax och spjuver som lägger ingredienserna i fel ordning! Eller om Internationella pizza-akademien plötsligt bestämmer att musslor på en svensk quattro stagioni från och med nu ska symbolisera vintern! Och glömmer berätta det för de pizzaätande svenskarna. Ska man då fortfarande börja med musslorna?

Nu börjar det bli absurt, vilket förstås är meningen. Ty då förstår man nog att idén att man ska börja med musslorna/våren när man äter en quattro stagioni bara är ett fånigt påhitt. Man får äta i precis vilken ordning man vill och det går alldeles utmärkt bra att ha hösten vid klockan sex. Man kan också strunta i hela det här årstidstramset och i stället beställa en capricciosa – som i princip innehåller samma ingredienser fast i en enda salig röra. Slutsats: Pizza är – möjligen med undantag för calzone – en utmärkt rätt om man vill slippa ifrån det där problemet med var på tallriken proteinerna respektive kolhydraterna ligger. Och därmed basta!

(En pizzeria på Hantverkargatan i Stockholm har cinque stagioni på menyn.
Fem årstider! Jobbigt.)

 

Read Full Post »

Older Posts »