Just vid den här tiden på året är det härligt att dra på sig de hemtrevliga gummistövlarna och vandra ner till det gamla kalkbrottet vid sjön. Det händer så mycket i naturen nu och varje dag, ja, varje minut upptäcker man nya ting. Luften känns frisk och liksom ny, inte däven och gammal som på vårvintern. Lungorna fylls som om de skulle brista och hjärtat får ny kraft. Frågan är om det inte är just för denna tid som vi människor lever. Det dödsföraktande lingonriset får ny lyster och ger löfte om en ny säsong av röda, livsglada bär som kan förgylla vår gröt och våra pannkakor. Ekorren börjar på nytt semaforera med sina rara små tassar och den långa, ludna svansen står i blom.

Det sedan mitten av 1800-talet övergivna kalkbrottet utgör ett makalöst eget ekosystem där växter och djur av allehanda slag samsas som vore de de allra äldsta och bästa vänner. Den lilla sjön ligger stilla som en gammal rokokospegel utan hörn och till den kan alla rara djur ta sin tillflykt när solen blir för påfrestande för deras små kroppar. Ja, även stora kroppar är välkomna i sjöns svalkande och öppna vattenfamn. Här bröts kalk redan i början av 1600-talet då Karl IX var konung i ett Sverige som var på väg att bli en stormakt. Men om detta hade kalkbrottet ingen aning, och knappast heller de människor som här arbetade i sitt anletes svett innan de tog sig en simtur i sjön, om de nu kunde simma, vilket de antagligen inte kunde. Men såg de alla de växter och djur som trivs så väl här? Eller var de blinda för all denna skönhet? Hade de bara ögon för kalken, detta jordens vita guld?

Vad kan vi då hitta här? Om man vill ha vägledning så kan man införskaffa Oloph Nilsson-Nilssons förnämliga ”Södermanlands flora och fauna och vice versa” från 1892 (finns i välsorterade antikvariat för en ansenlig summa). Där finns det mesta som man kan hitta i och kring detta märkliga kalkbrott. En av de allra vanligaste fåglarna – man kan faktiskt inte missa den – är den vackra snedbenan, Inclinata crura. Dess fjäderdräkt påminner i färgen om glassen Piggelin, men framåt hösten blir den närmast hallonbåtsröd. På huvudet har den lustiga och yviga tofsar som man får lust att rycka i om man nu inte visste bättre. Om man gör det så blir den nämligen sur – och snedbenan glömmer aldrig en oförrätt. Den är lik elefanten och Alexander Bard i det avseendet. Honan och hanen har olika läten, i övrigt går de inte att skilja åt. Hanen utstöter ett lite hjärtskärande alaho-alaho-sukiyaki-nu, och då svarar honan inte-skaväljag-inte-skaväljag. Men det är precis vad hon ska. Själva parningslätet med tillhörande ritual vill jag inte gå in på, men det föregås av att hanen springer fram och tillbaka mellan två lagom höga tallar medan honan lite tvivlande tittar på.

Men låt oss nu titta på ett lite mindre kräk – ett som knappt syns. Jag talar om den rara diskborstmasken, Disco peniculus, som strävar fram i livet i en hastighet av ungefär två meter per vecka. Den låga hastigheten gör att man knappt ser att den rör sig alls, vilket är en skyddsmekanism som den har utvecklat i tusentals år. Faktum är att den strax före Kristi födelse kom upp i cirka 32 meter per vecka, men vid den tiden hände det sig att en naturlig fiende dök upp – den elaka kvastsysslan, Genistae illustrum. Det var då masken kom fram till att den måste ha mindre bråttom och lät tillverka en form av skivbromsar som fick sticka ut mellan de två nedre revbenen. Dessvärre har vi människor genomskådat detta genialiska försvarssystem. Tyvärr har masken inte heller vant sig av med sitt märkliga och högljudda läte, robroin-broin-robroin-broin. Som en illa trimmad moped. Detta har lett till att diskborstmasken nu står på Världsnaturfondens lista över utrotningshotade arter. Den är en mycket god matmask, särskilt med hollandaisesås.

När vi nu är inne på vilka läckerheter naturen erbjuder så måste jag ju nämna en av de växter som finns i stora bestånd just här. Skvaltronbusken, Squalene rubi, bildar ogenomträngliga snår där man skulle kunna leka kurragömma om man nu vore lagd åt det hållet. Men den kloke gör bäst i att låta bli, emedan busken är försedd med elaka taggar som gärna rispar ömtålig människohud. Det är ett slags ödets ironi att denna ondsinta buske med dess läderartade blad bjuder oss så delikata bär. De dijonsenapsgula bären ler förföriskt mot oss, medan taggarna förbereder sig på en attack. Men med lite tålamod och list går det att plocka de söta bären – och det är det värt, ty de är inget annat än en smaksensation som man sent ska glömma. Såren man kan få glömmer man också ganska sent. Människorna här har dock avnjutit bären sedan urminnes tider. Ja, redan Carl von Linné åt med förtjusning denna skogens motsvarighet till fläsk med löksås.

Men nu rör vi oss ner till strandkanten där kalkstenen nästan omärkligt övergår i den skönaste sandstrand. Ruinerna av vad som kan ha varit ett båthus eller möjligen en glasskiosk på 1700-talet har invaderats av Episcopalis lundensis, en luden växt som inte gör någon människa glad. Men det är likväl skönt att se hur naturen återtar det som människan har tagit ifrån den. Betänk att dessa brädlappar en gång har varit en ståtlig fura. Eller kanske en undervärderad asp som om hösten fällt sina gråbruna löv över svamp och kospillning. Och kanske var det just här Bellman satt och spelade skönt på sin cister alltmedan hans gäldenärer (eller om det är borgenärer, jag har aldrig kunnat skilja på de där begreppen) smög runt i buskarna och sög på sina kritpipor. Minns versen ur Fredmans epistel 83:

Gutår, broder Jockum vid kalkbrottets vägg
Säg, har du en slant att förräcka?
Jag prisar ditt lynne, jag prisar ditt skägg
Där hutmes och snedbena häcka

Carl Michael Bellman, denna naturlyrikens okrönte mästare. Vad är väl alla andra diktare i jämförelse? Jo, blott mjältrondun i vinden. Så njut, mina vänner, innan döden slår sina klor i er. Tänk vad naturen är underbar, tänk vad naturen är fin.

Read Full Post »