Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Stockholm’ Category

Jag återvänder till föregående ämne. En amerikansk artist har nu tillsammans med två andra personer fått en villkorlig dom för att de har misshandlat en fjärde person på en gata i Stockholm i juni. Jag tänker fortfarande inte lägga mig i skuldfrågan – sådant har vi domstolar till – och domstolen menade att de är skyldiga. Jag är fortfarande mest bekymrad över de egendomliga attityder som tycks finnas i Sverige, men också uppenbarligen i USA. Det senare förvånar mig i och för sig inte särskilt mycket.

Tillåt mig att upprepa något av vad jag dristade mig att skriva förra gången: I flera olika sammanhang hörde jag människor uttrycka att det var pinsamt att polisen grep artisten i fråga. Det var ännu pinsammare att han blev häktad och åtalad. Ja, Sverige gjordes ”till åtlöje” internationellt genom gripandet. Jag begrep inte den åsikten då och jag begriper den inte nu. Är det någonsin pinsamt att polisen utreder ett misshandelsfall?

Vidare innebar tydligen gripandet och häktningen slutet på artistens karriär. För ingen vill väl lyssna på en artist som har kommit i klammeri med rättvisan? Eller menades kanske att ett eventuellt fängelsestraff på max sex månader skulle göra att artisten fullständigt glömdes bort? All uppmärksamhet pekar snarare på det motsatta; att folk som aldrig har hört talas om honom och som aldrig skulle ha gjort det nu vet precis vem han är. Ingen PR-kupp i världen hade kunnat vara mer lyckad än ett misshandelsåtal.

Det var också rysligt synd om ”grabben” (han är 30 år), eftersom han nu tvingades ställa in en hel radda planerade konserter som tydligen skulle ha inbringat motsvarande 16 miljoner kronor. För det första har jag lite svårt att tycka synd om någon som kan tjäna 16 miljoner kronor på några veckor. För det andra går det säkert att arrangera nya konserter. (Ja, man kanske kunde ha låtit honom fortsätta sin turné, men nu ansågs det att det förelåg en flyktrisk och där får man ånyo förlita sig på den professionella bedömningen, inte på något löst amatörtyckande.)

Så hördes röster som menade att åtalet mot artisten, och en eventuell fängelsedom, skulle innebära dödsstöten för utländska artisters besök i Sverige. Ingen utländsk artist skulle nu ”våga” turnera i Sverige. Va? Det kan möjligen vara den konstigaste åsikten av alla i hela den här soppan. Det man förmodligen har missat att förstå då är att artisten i fråga inte greps och åtalades för att han är artist. Det är inte straffbart att vara artist i Sverige, i alla fall inte vad jag vet. Han greps för att han var misstänkt för misshandel. Om exempelvis en byggnadsarbetare från Polen blir misstänkt för misshandel i Sverige så innebär inte det att andra byggnadsarbetare behöver vara rädda för att komma hit. Eller är det kanske jag som har missförstått alltihop? Det kanske har varit allmänt känt bland utländska artister att det är helt oproblematiskt att misshandla folk i Sverige, och att det nu plötsligt inte är acceptabelt längre? Åh nej! Ett privilegium har tagits ifrån dem! Är det därför de nu inte vågar besöka Sverige längre?

Och så har vi då det här med de amerikanska reaktionerna. Några polare till artisten lovar högtidligt att aldrig sätta sina fötter i Sverige. Kanye West och nån Kardashian-människa finner det helt absurt att deras kompis artisten skulle kunna vara skyldig till misshandel och beslutar att rädda honom från det elaka Sverige genom att ringa och prata med president Trump. Denne har förmodligen aldrig hört talas om artisten. Men han ser förstås en möjlighet att skaffa sig billiga politiska poäng och ringer i sin tur till den ”mycket begåvade” statsminister Löfven, som försöker förklara, uppenbarligen för tämligen imbecilla öron, att politiker i Sverige inte kan lägga sig i domstolarnas arbete. Trump blir ”mycket besviken” och har nog ytterst svårt att förstå att saker och ting fungerar annorlunda här än i världens bästa land, USA.

När så artisten släpps ur häktet och tillåts åka hem till USA så är president Trump bästis med både honom, Kanye West och Kardashian-människan i säkert ett par dagar. Därtill träder ett antal människor fram, inklusive de ovan nämnda, och hävdar att det var tack vare deras påtryckningar som artisten släpptes. Det är ju inte den enda lögnen i den här historien. Det framfördes som bekant ett antal sköna lögner om livet på Kronobergshäktet också, utsagor som senare dementerades av artisten själv. Det ska han faktiskt ha en eloge för.

Nu undrar jag lite stillsamt vilket beteende som var mest pinsamt? Det som den svenska polisen och det svenska rättsväsendet ägnade sig åt? Eller det som artistens kompisar och president Trump sysslade med? Till skillnad från artistkollegerna som lovat att aldrig komma till Sverige lovar artisten att han absolut kommer att återvända till Sverige för att ge konserter. Det tyder i alla fall på något slags mognad och kanske en insikt om att man faktiskt inte blir häktad i Sverige bara för att man är artist, vilket alltså många andra tycks tro.

P.S. I januari 1980 greps Paul McCartney i den japanska tullen sedan man hittat marijuana i hans bagage. Han hade köpt grejerna i New York och tyckte att de var ”för bra för att spola ner i toaletten” och tog därför risken, trots vetskapen om Japans mycket hårda antidrog-policy. Han riskerade att dömas till sju års fängelse. Efter nio dagar i häkte släpptes han och utvisades. De elva planerade konserterna, som skulle ha gett inkomster på cirka en miljon pund, fick ställas in. McCartney erkände att smugglingsförsöket var något av det dummaste han gjort, och så var det bra med det. Det har gått ganska bra för honom även efter häktesvistelsen.

Annonser

Read Full Post »

Ibland är man, som det numera heter, lite sen på bollen. Det här är nämligen något som jag har varit på väg att skriva sedan den åttonde september 2017, då en artikel av Anton Säll publicerades i Dagens Nyheter. Säll frågar sig kort och gott: ”Varför har alla nya byggprojekt i Stockholm så konstiga namn?” Det är sannerligen ingen dum fråga, i synnerhet som jag själv har haft skäl att ställa den ett flertal gånger. Några av hans exempel är området The Brick vid Telefonplan i Hägersten, West Village Rissne i Sundbyberg och Bromma Boardwalk i Bromma. Tilläggas bör att det finns fler exempel. Låt oss ta en titt på de här namnen och byggprojekten.

The Brick är ”ett nytt mångfacetterat område” i ”en av Stockholms mest kreativa stadsdelar” där man vill skapa ”en levande boendemiljö för medvetna människor”. Allt enligt projektets hemsida. Tja… Vem vill skapa en död boendemiljö för medvetslösa människor? (Inom parentes sagt: Det är ofta det man ändå lyckas göra.) Här ges man minsann också tillfälle att vara med och forma framtidens boende. Det är förstås sympatiskt. Och för att kanske stänga ute människor som man inte vill ha i sitt nya område så kan man bidra med sina idéer under hashtaggen #cocreatedliving. Och vips har man created ett living som alla vill ha. Projektet illustreras förstås med de vanliga stereotypa solskensbilderna med inklippta och glada lekande barn. Och texter om bostäder med ”stark karaktär” och – ursäkta mig – ”den yttre exteriören”.

Hur har vi det med West Village Rissne, då? Här hittar jag inte lika mycket häpnadsväckande information, men det är tydligen ett område för ”den medvetna familjen” och husen är ”urbana”. Vad betyder det? Urbana hus? Urban betyder ”(stor)stadsmässig”, men även ”världsvan”. Det är dock ett ord som det har gått inflation i och det tycks användas lite hur som helst utan att någon riktigt kan definiera vad man menar med det. Ett modeord som slängs in för att det låter bra. Det lustiga är att husen och miljön i West Village Rissne inte ger ett särskilt stadsmässigt intryck, åtminstone inte när man tittar på projektbilderna.

Över till Bromma Boardwalk! Jag citerar från projektets hemsida:
”Festivalsommar i Göteborg, Malmös bästa falafelrulle eller bärs i Bryssel – från det höga hustaket på Bromma Boardwalk är det nära till allt och lätt att se långt, med blicken riktad ut i landet ända till kontinenten.” Det talas om närhet till Sundbybergs stadsliv, bubblande citypuls och nästa avgående flyg. ”Bubblande”? Och framför allt: ”Nästa avgående flyg”? Här har vi bostäderna för de sköna snubbarna som spontant glider ner till Bromma flygplats (förlåt, Bromma Stockholm Airport) och hoppar på ett plan när de får lust att sticka till Malmö och käka falafel. Bromma Boardwalk är, återigen enligt hemsidan, ”ett multiurbant boende för moderna människor som håller blicken högt”. Multiurbant boende, alltså. M-u-l-t-i-u-r-b-a-n-t. För människor som sätter näsan i vädret. Eller det kanske inte är samma sak som att hålla blicken högt?

I centrala Stockholm ligger sedan en tid tillbaka det nya citykvarteret Urban Escape. Det är ännu inte helt färdigbyggt. ”Taklandskapet” med sina ”destinationer” (?) är till exempel inte klart ännu. Men i detta Urban Escape hittar vi i alla fall bland annat två ”internationella livsstilshotell”, båda – förstås – med engelska namn. Det ena är för övrigt en ”urban oas”. Tvärs över gatan ligger ett tredje hotell – även det med engelskt namn. Stockholms stad har bidragit med en upprustning av det sedan 1960-talet svårt misshandlade Brunkebergstorg, som nu ger ”direktaccess” till Gallerian och de nya hotellen. Tänka sig – ett torg som ger ”direktaccess” till de byggnader som kantar det. Det måste vara fullständigt unikt och säkert jättejätteurbant. Men det där torget kan få ett eget blogginlägg någon gång, så jag väljer att inte gå vidare där. Däremot vill jag väcka frågan vad namnet Urban Escape egentligen betyder. Är det en flykt från allt det urbana som finns runtomkring? Eller är det tvärtom en urban tillflykt från alla de outhärdligt bonniga kvarteren runtomkring?

Det går att säga väldigt mycket om alla underbara floskler som sprids av fastighetsbolag, byggbolag, Stockholms stad och andra företag och organisationer. Men det jag egentligen ville komma åt var ju det här med namnen.  Varför har byggprojekten egentligen så konstiga namn? Anton Säll på Dagens Nyheter ställde frågan till en kvinna som ingår i en grupp som namnger projekt på det här sättet, och fick svaret att namnen ska tilltala den tilltänkta målgruppen, ”morgondagens urbaniter”. Och man använder engelska för att det ska kännas ”modernt och urbant eftersom målgruppen är så internationell”. Vanliga Svensson-människor göre sig icke besvär. Här vill man ha lite sköna, trendängsliga människor som åker till New York för att hämta inspiration minst tre gånger om året. Så att de sedan kan åka hem och vara härligt kreativa och kanske ställa till med spontana urbana gårdsfester med hemodlade alger, barbecue, granola och frozen yoghurt bars. Förlåt, men det är precis det intrycket man får.

Eller är det till och med så att man använder engelska namn för att locka till sig the real thing, det vill säga riktigt sköna individer som faktiskt har engelska som modersmål? Snacka om internationell miljö! Och då talar jag förstås inte om engelsmän, utan om amerikaner. Och då inte några bonnläppar från Kentucky, utan antingen newyorkare eller några snygga surfer dudes från Kalifornien. För naturligtvis söker sig utlänningar bara till bostadsområden som har internationella (engelska) namn, annars förstår de ju inte var de bor. Men skämt åsido: Skulle ett bostadsområde i exempelvis Paris utkanter kunna ges namnet Köttbullen för att locka till sig svenskar? Eller skulle man någonstans i Texas uppföra området Houstons Väsby som en service till potentiella svenska bosättare? Eller skulle man i Mexiko hitta på ett officiellt alternativt namn på Guadalajara för att originalnamnet är svårt för utlänningar att uttala? (Precis det har man gjort med Norra Djurgårdsstaden i Stockholm. På engelska heter området Stockholm Royal Seaport. Ett fullständigt självklart namn.)

Låt oss ponera att man tar till engelska namn för att locka internationella framtida bostadsinnehavare, och inte bara internationellt inriktade vanliga svenskar. Låt oss sedan ponera att exempelvis en amerikan råkar passera skylten som kungör att bostadsområdet till höger om vägen heter West Village Rissne. Kommer han eller hon då att säga ”wow!”? Ja, kanske. Men det är nog inte ett beundrande wow, utan snarare ett ”hur sjutton tänkte de här?”-wow. Förmodligen åtföljs det också av en bekymrad huvudskakning och ett beslut att aldrig mer passera Sundbyberg.

Men av någon anledning är vi i Sverige fullständigt besatta av att vara ”moderna och urbana” och vi inbillar oss på något sätt att det bästa sättet att vara modern och urban på är att använda sig av engelska namn. Och liksom för 170 år sedan är det USA som hägrar på ett närmast sjukligt sätt. Vi blickar ständigt mot USA för att hitta de senaste trenderna. Och som någon skarp analytiker sa på TV häromdagen: ”Och vi vill så väldigt gärna bli uppmärksammade av USA.” Det är en märklig kärleksaffär. Jag inbillar mig att det är det som är förklaringen till alla de här konstiga namnen. Det moderna och urbana är det som kommer från USA och där talas engelska och således måste vi ha engelska namn. Varför heter den gigantiska gallerian i Solna Mall of Scandinavia? (Kanske för att det finns en gigantisk Mall of America i Minnesota? Och hur ska annars alla utländska turister hitta dit så att de kan shoppa ihjäl sig?) Varför kallar Stockholms Stad den nya bron vid Slussen för ”Slussens egen Golden Gate”? (En synnerligen egendomlig jämförelse, men antagligen syftar de på den orangeröda Golden Gate-bron i San Francisco.) Varför kallar NCC ett upprustningsprojekt i Fittja för Fittja People’s Palace? (Ett namn som för tankarna till något slags kinesiskt folkets hus, fast på engelska.) Varför heter ett bostadsprojekt på Gärdet i Stockholm 79&Park? (Gissningsvis syftar namnet på mötet mellan East 79th Street och Park Avenue på Manhattan. Projektet erbjuder för övrigt en ”urbant dynamisk” boendemiljö.)

Här är några frågor till: Kommer någon med stolthet att säga att hen bor i West Village Rissne? Eller Platform West (i Roslags Näsby, förlåt, Roseteam Nose Village)? Eller Kista Square Garden? Kommer den som bor i The Brick någonsin att säga att hen bor där? Min gissning är att stället kommer att kallas för Brickan – och att man ännu hellre bara säger att man bor vid Telefonplan. Och så en sista fråga: När ska folk genomskåda alla dessa floskler och fullständigt tomma begrepp så att byggföretag, kommuner och vem det än är som använder dem inser att det är dags att lägga av nu? För det är nog där det stora problemet ligger. Så länge folk tycker att ”multiurban” är ett ord som beskriver dem själva på pricken, och så länge folk köper något som beskrivs som ”hållbart” utan närmare analys, och så länge folk inte kräver en förklaring på vad det i dessa sammanhang frekvent använda ordet ”mötesplats” innebär så kommer det här tyvärr bara att fortsätta och bli löjligare och löjligare.

Read Full Post »

Högsjö-Gård-2

Högsjö gård. Vykort.

Ungefär halvvägs mellan Vingåker och Brevens bruk i Södermanland ligger Högsjön. Vid den västra stranden ligger Högsjö, en gård med anor från 1300-talet. Huvudbyggnaden uppfördes på 1730-talet, då släkten Rålamb ägde gården, men byggdes om och till av Frans Gustaf von Aken i början av 1860-talet. Högsjös historia är säkert nog så intressant, men det jag tänkte skriva några ord om är något annat. Vi ska bege oss tvärs över sjön till den östra stranden. Där hittar man nämligen resterna av en spännande byggnad och minnet av en kanske lite speciell kvinna med nära anknytning till Högsjö gård.

märta

Märta von Aken (1859-1935)

Den nyss nämnde Frans Gustaf von Aken (1824-1863) ärvde Högsjö efter sin far 1848. Han var gift med Ebba, född Lagerqvist (1828-1889). De hade två döttrar, Sigrid (född 1852) och Märta (född 1859). Strax efter ombyggnaden av Högsjö avled Frans Gustaf bara 39 år gammal på resa i södra Frankrike. Gården ärvdes av båda döttrarna, men när den då 19-åriga Sigrid 1871 gifte sig med baron Axel von Mecklenburg löste hon ut sin syster från gården. Högsjö ägs fortfarande av ätten von Mecklenburg. Men hur gick det då för den yngsta dottern, Märta? Hon slogs sig ner tillsammans med sin mamma i en våning på Blasieholmen i Stockholm, men köpte sig två egendomar för eget bruk: Mörby gård nära Odensbacken i Närke – och ett landområde vid Högsjöns östra strand, Lilla Sjögetorp.

Vid Lilla Sjögetorp lät hon uppföra en villa nere vid strandkanten, men det verkar som om hon inte var riktigt nöjd med det. Hon hade uppenbarligen ganska gott om pengar och bestämde sig för att bygga ett alldeles eget drömslott! Det skulle ligga på en höjd så att hon fick god utsikt över både sjön och barndomshemmet Högsjö gård. Enligt ett flertal källor anlitade hon en av dåtidens stora arkitekter, Isak Gustaf Clason, för uppdraget. Jag blev lite förvånad när jag hörde talas om det. Eftersom jag har haft anledning att specialstudera Clason så borde jag ha hört talas om projektet Lilla Sjögetorp. Men det hade jag inte. I en artikel från 1996 anger dock journalisten Harald Ottosson att slottet i själva verket ritades av arkitekten Bror Almquist (1864-1940), mest känd som kyrkoarkitekt. Sammanblandningen är dock lätt att förstå eftersom Almquist var anställd på Clasons arkitektkontor fram till tiden för Lilla Sjögetorps tillkomst, men också för att det färdiga slottet erinrar ganska mycket om några av Clasons egna projekt. Här kan nämnas Lejondal i Uppland, Hjularöd i Skåne och Ulvaklev i  Västmanland.

Sjögetorp21895 lämnade Märta von Aken våningen i Stockholm och bör väl då ha bosatt sig i villan på Lilla Sjögetorp i väntan på att slottet skulle bli inflyttningsklart, vilket det blev 1897. Vissa källor menar att slottet var en kopia av en borg vid Rhen, men den uppgiften kan man nog ta med en nypa salt. Visserligen hade det i viss mån karaktär av medeltidsborg, men Lilla Sjögetorp var i det avseendet inte unikt i det sena 1800-talet och någon specifik förlaga kan knappast utpekas. Därtill finns det klara renässansdrag i arkitekturen. Men det gör förstås inte byggnaden mindre ståtlig.

Slottet innehöll ett tjugotal rum, plus en källarvåning som delvis var utsprängd ur klippan. Interiören var påkostad. Golven var belagda med ekparkett och vissa rum hade ekpaneler. Mest påkostad tycks Stora salongen ha varit, vilket ju är förståeligt. Där fanns en stor öppen spis i marmor och kalksten. Utanför salongen fanns en stor terrass som fungerade som en förlängning av rummet – särskilt som salongens fönster gick från golv till tak. Men det kanske intressantaste med interiören är att den pryddes av stuckdetaljer och dörröverstycken som kom från Gustav III:s 1892 rivna operahus i Stockholm.

Sjögetorp3

Lilla Sjögetorp

Märta von Aken tycks ha varit en lite speciell person, i alla fall om man ska tro på de uppgifter som finns om henne. Det påstås till exempel att hon lät uppföra sitt slott på den plats där hon fick sin första kyss – av en ståtlig löjtnant. Andra menar att hon ville ha ett slott där hon kunde invänta en furstlig friare, som dessvärre aldrig kom. De foton som finns av henne visar en vacker kvinna som inte borde ha saknat friare, men kanske var det ingen som riktigt dög? Det är förstås svårt att säga, och det kanske inte heller har så stor betydelse. Till en början ska hon ha haft ganska många bjudningar på Lilla Sjögetorp, och därtill ganska gott om tjänstefolk. Men hennes entusiasm för sällskapslivet avtog gradvis och hon tycks ha levt ett alltmer stillsamt liv med allt färre människor omkring sig, måhända för att hon led av ganska svår bacillskräck. Hon avled 1935 efter att ha drabbats av ett slaganfall och begravdes vid Högsjö gårdskapell.

Vad hände då med slottet? Efter Märtas död stod det kvar intakt, men oanvänt. Under andra världskriget hyrdes Lilla Sjögetorp av Nationalmuseum. Då plockades de värdefullaste inventarierna bort eftersom det lite undanskymda och tomma slottet var tänkt att användas som evakueringsplats för statliga konstverk om kriget skulle nå Sverige. Så blev det ju aldrig, och slottet fortsatte att stå oanvänt. Ett visst naturligt förfall var förstås oundvikligt, men det påskyndades av ett flertal inbrott med vandalism som följd. 19 april 1961 rapporterar Svenska Dagbladet om en omfattande förödelse då ”innerdörrar har brutits upp, fönsterluckor slitits bort från sina platser och slängts på golvet tillsammans med papper och gamla fotografier som rivits ur sina ramar på slottets väggar”. Och vidare: ”I biblioteket, som tidigare motstått inkräktare, har böcker och tidningar spritts ut över golvet.”

Sjögetorp i lågorTill slut tycks ägarna, familjen von Mecklenburg, inte ha sett någon annan råd än att utplåna Märta von Akens slott från jordens yta. Den tidigare nämnde Harald Ottosson fick en dag i mars 1975 ett tips om att något skulle hända vid Lilla Sjögetorp. Han tog med sig en fotograf och fick bevittna hur man hällde ut dieselolja på parkettgolven och sedan tände på. Brandkåren var förvarnad, men allmänheten hölls okunnig om vad som skulle ske. Antagligen för att undvika protester. Det som återstod efter branden raserades med hjälp av en grävskopa. Så lätt försvinner en egensinnig kvinnas dröm.

***
Uppgifter hämtade bland annat från Harald Ottossons artikel ”Lilla Sjögetorp” i Sörmlandsbygden 1997.

Read Full Post »

Magdalena Ribbing gick hädan förra året och lämnade ett stort tomrum efter sig. Vem ska man nu ställa frågor om vett och etikett till? Kanske till mig? Någon strålande idé är nog inte det, emedan jag inte ens kan äta med gaffeln i vänster hand och än mindre konversera en bordsdam. Men tänk! Man kommer faktiskt väldigt långt med en dos gammaldags och sunt förnuft. Kanske törst jag till och med kalla det för bondförnuft. Nu har jag främst en sak i tankarna, och det är hur man bör bära sig åt i en storstad. Det är något som väldigt många människor har problem med, alldeles oavsett om man normalt sett bor ute på landet och bara är på tillfälligt besök eller om man är bosatt i nämnda storstad.

Egentligen täckte fru Ribbing in allting i en mycket enkel regel, nämligen följande: Tänk på att du inte är ensam. Med detta avsåg hon inte att trösta den som emellanåt känner sig lite utanför och är i behov av mänsklig kontakt. Nej, hon menade att det hela tiden finns människor runt omkring dig som du behöver ta hänsyn till – utom möjligen när du befinner dig hemma på din kammare. Det är en bra regel som borde äga evig giltighet, och likväl känns det som om den är hotad i ett samhälle där man på sistone har fått lära sig att man ska ”ta plats” om man ska lyckas komma någon vart och uppnå sina ofta högt ställda mål. Men jag vill nog hävda att även ett visst mått av ödmjukhet gärna får ”ta plats”. Frågan är om det inte till och med är en ännu bättre väg till de där målen. Men jag kan naturligtvis som vanligt ha helt fel.

Med största ödmjukhet ber jag härmed att få redogöra för hur Magdalena Ribbings regel kan appliceras på vissa i storstaden förekommande realiteter:
Om regn hotar eller du av annan anledning anser dig behöva medföra ett paraply och det inte är av den hopfällbara typ som lätt slinker ner i en väska av något slag: Fatta paraplyet i handtaget och bär det lodrätt, alltså som en promenadkäpp. Fatta inte tag i det någonstans på mitten och bär det vågrätt. Då tar du nämligen plötsligt långt mera plats, och i kombination med den överdrivna armpendelrörelse som många människor hemfaller åt förvandlas dessutom paraplyets spets till ett livsfarligt stickvapen. Det gäller alldeles särskilt i trappor av olika slag, där paraplyägaren hamnar i ett högre läge än den bakomvarande personen, som därmed riskerar att få ögonen utstuckna. Det här gäller för övrigt även exempelvis medhavda gardinstänger och jättestora blyertspennor.

Vid inpassering i tunnelbanan (liksom vid påstigning av bussar) bör man redan innan man kommer fram till den plats där biljett ska användas ha plockat fram densamma eller ha den mycket lättåtkomlig. Man bör med andra ord veta vad det är man står i begrepp att göra en liten stund innan man faktiskt gör det, så att man är beredd. Man kan jämföra det exempelvis med att gå på toaletten. Det är direkt olämpligt att stå vid själva spärren och rota i handväskan eller ryggsäcken. Varför? Därför att det är oerhört nonchalant mot andra resenärer som också ska gå in genom den där spärren. Av samma skäl bör man inte ställa sig och dra vitsar för chauffören vid busspåstigande.

Pekandet som konstform kan för mig gärna få dö ut. Nej, förresten. Som konstform kan det få leva kvar, men den variant av pekande som många tyvärr ägnar sig åt i storstadsträngseln får gärna elimineras illa kvickt. Jag åsyftar med-hela-armen-pekandet. Det finns i dagens samhälle flera alternativ till den varianten. Man kan exempelvis med en diskret och elegant handvinkling uppnå samma riktningsvisande effekt. Det kan även ske med en liten huvudnickning åt det aktuella hållet – eller rent av utan någon som helst kroppslig åtbörd. Det går nämligen att peka ut en riktning genom att bara använda ord. Med-hela-armen-pekandet kanske fyller en funktion inför en stor folksamling där små gester eller ord inte riktigt räcket till, men den typen av situationer är ganska sällsynta. När exempelvis mamma Gullan Växelström ska förklara för sin av fyra andra personer bestående till storstaden från Tierp inresta familj i vilken riktning Skansen ligger, så är med-hela-armen-pekande knappast nödvändigt. Vad är då problemet? Jo, att en plötsligt utskickad armlängd på en tätbefolkad trottoar kan orsaka olyckor. Själv har fått mina glasögon avslagna av en dylik åtbörd. Om man absolut måste med-hela-armen-peka så bör man först se sig omkring för att avgöra om någon riskerar att lida skada av handlingen.

Livsmedelsbutiken kan också vara ett stundtals överbefolkat problemområde. Gångarna mellan hyllorna är oftast inte av Autobahn-bredd och därmed är det olämpligt att stå just där och prata med någon bekant som man inte har sett på 14 år. Och kanske särskilt om man medför en barnvagn. Ett tips kan vara att uppsöka den eventuella plats i butiken som erbjuder ett visst mått av svängrum och fortsätta samtalet där, men ännu hellre handla klart, betala och träffas någon annanstans. Livsmedelsbutiken är trots allt ingen fritidsgård. Och när du väl har kommit till kassan och väntar på din tur att lägga upp varorna på bandet: Ställ din korg på golvet om den är tung. Lyft inte upp och ställ den där man ska placera sin tömda korg när man lagt upp sina varor. Och om du gör det: bli inte sur för att framförvarande kund inte tar bort sin tömda korg och ställer den på avsedd plats. Där står nämligen din fulla korg.

Men åter till tunnelbanan. Om man har lyckats ta sig in eller ut genom spärrarna så är det lämpligt att inte stanna precis innanför eller utanför dessa i plötslig villrådighet över vart man nu ska ta vägen. Men vad nu? Det är väl inte så lätt att befinna sig i en ny stad och drabbas av riktningsosäkerhet? Nej, det är det inte. Men då kan man gå lite åt sidan och kanske veckla upp en karta eller titta på något annat som fungerar vägledande. Detsamma gäller för övrigt om man blir lite vilsen när man promenerar runt i staden. Gå lite åt sidan om du behöver titta på kartan eller läsa i guideboken eller kolla GPS:en eller ringa en vän. Det är helt enkelt ingen god idé att ägna sig åt sådant mitt på trottoaren, kanske i synnerhet om du är familjen Växelström från Tierp. Som även väldigt gärna vill med-hela-armen-peka. Och kanske bära medhavda paraplyer vågrätt.

Så där. Det var väl inte så svårt. Det fina med Magdalena Ribbings regel är att den är så oerhört enkel – och att den alltså bygger helt och hållet på väldigt sunt förnuft. Fundera till exempel på varför man ska låta folk kliva av tunnelbanetåget innan man själv kliver på. Om man besitter sunt förnuft så förstår man skälet till det. Om man inte förstår det så har man problem och bör kanske gå en kurs. Men framför allt kan man pränta in det där enkla i skallen: Tänk på att du inte är ensam.

Read Full Post »

Allas090Nyligen har jag roat mig med att bläddra i cirka 45 år gamla tidningar och småhäpnat över innehållet. Men varför stanna där? Varför inte kila ännu längre tillbaka i tiden och plocka upp några spännande notiser och annonser för att kanske lära oss något viktigt om svunna tider? En landning i Norrtälje 1901 ger till exempel vid handen att den gamle trollkonstnären J. le Tort då framträdde i Godtemplarsalen den 10 maj. Vad hans föreställning inbegrep framgår inte av annonsen, men kanske trollade han fram kaniner ur hattar och sågade itu ett eller annat fruntimmer. Det mest spännande torde dock ha varit framvisandet av en ”Hårbeväxt Kvinna – ett rent Naturfenomen”. Jag är säker på att de i Norrtälje bosatta sprang benen av sig till Godtemplarsalen. Om man ville se och tala (!) med henne så kostade det 25 öre för ”äldre” och 10 öre för barn. Och då fick man farbror le Torts trolleriframträdande på köpet. Det råder alltså inget tvivel om vem som var den stora publikdragaren. Man kan förskräckas över det här med att visa upp en Hårbeväxt Kvinna som vore hon ett djur, men mest av allt undrar jag vad folk talade med henne om.

I Veckotidskriften Freja kan man 1836 läsa följande mycket intressanta notis:
”Enligt en från högsta befäl utgången befallning lärer hela Svenska Arméen numera på förfädrens vis, nyttja pipskägg. Orderna lära hafva kommit för 14 dagar sedan, och man ser redan hufvudstadens militär försedd med en god och vacker början till denna manhaftiga prydnad.”
Ett stiligt pipskägg gör naturligtvis under för stridsdugligheten. Någon annan förklaring än den kan jag inte komma på. Eller var det för att militärerna inte skulle se för kvinnliga ut? Här undrar jag mest hur resonemanget lät på det möte där befallningen formulerades. Ack, den som där och då hade kunnat närvara.

Allas091Två år senare låter Aftonbladet meddela att en lappfamilj har setts vandra omkring på huvudstadens gator och någon gång dessutom har begagnat skidor. Man får förmoda att det var på vintern och att man då till skillnad från nu hade snö. Det där låter ju ganska trevligt, men säg det trevliga som får förbli trevligt: ”Polisen, som förmodligen tyckt, att det på detta sätt att färdas går för fort framåt, har imedlertid nu förbjudit det beskedliga folket att fortfara med ett sådant betänkligt muvemang.” Det var ju tråkigt. Och det är uppenbart att även Aftonbladets journalister tyckte att det var något av ett övergrepp: ”Det förefaller något tvifvelsamt hvad rätt polismyndigheten kan ega att vägra en person att gå på hvad sätt han sjelf behagar, vore det ock på hufvudet eller händerna.” Bra rutet. Det måste man säga.

Vi kastar oss tillbaka till år 1830 och beger oss norrut till Luleå. Där meddelas i mars månad att omkring 40 personer av olika kön (man får förmoda att det inskränkte sig till två) och ålder på eftermiddagen sistlidna annandag jul ”firade” en dans alldeles nakna! Fast egentligen var det ingen dans, utan ”ett högt drifvet svärmeri”. Det var medlemmar av det så kallade Läsare-Sällskapet som ansett sig ha återgått till något slags paradisiskt tillstånd och därför klätt av sig nakna. Eller ”aflagt sina kläder”, som det står. Notisen konstaterar – med viss förvåning och kanske också besvikelse – att ”all slags yttring av sinnliga begär alldeles uteblifvit”. Förmodligen var det alldeles för kallt för det annandag jul i Luleå. Det är rimligt att anta.

Åter till Stockholm och en rafflande Aftonbladet-notis från 1840. Händelsen som notisen berör ägde rum 27 april på Södermalm. Två ”qvinnspersoner” hade kommit i slagsmål och den ena hade ”tagit så mycket till bästa” att hon föll omkull och måste bäras av fyra karlar till södra polisvaktkontoret. På vägen dit anslöt allt fler människor och det utvecklades till en regelrätt procession. Även en pojke med orgelpositiv tillkom och spelade en marsch framför tåget ”med den öfverlastade käringen, så att allt gick efter musikens takt”. Om inte Bellman hade avlidit 35 år tidigare så hade han alldeles säkert skrivit en sång om händelsen.

Måhända var det inte bättre förr. Men nyheterna hade ändå ett helt annat underhållningsvärde, åtminstone när man läser dem i dag. Men som jag i tidigare bloggartiklar påpekat – om 180 år kommer dåtidens människor (inte alla, men några) att studera nyheter från 2017 och skaka bekymrat och kanske roat på huvudet. ”Vad sysslade de egentligen med? Hur tänkte de? Det är verkligen tur att utvecklingen har gått framåt.”

Read Full Post »

BorstDär sitter han på sin kammare, Olof Johansson-Galt, mestadels kallad Galt-Olle. Året är 1946. Hösten har kommit på allvar, men trots detta är utetemperaturen än så länge någorlunda dräglig. Huset på norra delen av Östgötagatan i Stockholm är även det hjälpligt varmt efter de ovanligt heta sommarmånaderna. Det är ännu inte dags att börja elda med ved. Man tar hellre på sig en tröja än gör av med ved i onödan. Veden kommer att behövas under vintermånaderna. Den är ganska dyr och ibland tar den slut redan i mars.

Noga räknat är inte kammaren bara Olles. Han delar den med hustrun Gerd, som dock för närvarande inte är hemma. Hon befinner sig nere i tvättstugan på gården. De har nu varit gifta i 32 år och har fyra barn, två pojkar och två flickor, men de är alla utflugna ur boet. Lyckligtvis, kanske man får säga, eftersom en kammare och ett kök är en trång bostad för sex personer. Nu lever Olle och Gerd nästan i lyx, i alla fall då det gäller utrymme. Inte i andra avseenden. De har diskuterat om de kanske ska försöka hitta en inneboende för att dryga ut kassan, men de har hittills valt att hellre leva snålt. Man vet aldrig vad inneboende är för sorts människor.

Här sitter alltså Galt-Olle. Han är prydligt klädd men har dristat sig att kavla upp skjortärmarna, som för att ge sig i kast med någon form av arbete. Varje grått hårstrå ligger på plats, omsorgsfullt bakåtstruket. Han ser koncentrerad ut. Och det är inte konstigt, för han är i färd med att göra något som han tar på mycket stort allvar. Olle är professionell spelman och övar just nu på en gånglåt från Ovanåker i södra Hälsingland. Den ligger honom varmt om hjärtat eftersom han stammar därifrån. Men vad är det för märkligt instrument han trakterar? Är det en fiol? En nyckelharpa? Nej, det är inget annat än en magbågstridla – en lokal specialitet från just Hälsingland. Olle tillhör en urgammal spelmanssläkt och instrumentet är åtminstone 300 år gammalt. Just det här exemplaret har dock Galt-Olles far, Galt-Johan, byggt.

Hur fungerar det? Själva instrumentet, stridlan, liknar mest en svarvad pinne och har en så kallad magsköld i ena änden. Denna magsköld fästs med hjälp av en rem runt magen på spelmannen. Magen fungerar därigenom som resonanslåda för instrumentet, förutsatt att den är någorlunda tom. Det gäller därför att inte äta för mycket före ett framträdande – helst inget alls. Men vem som helst som förstår något om akustik inser naturligtvis att själva instrumentet också måste komma i svängning. Detta sker genom att man gnider ett slags stråke över stridlans olika delar. Tonhöjden kan även varieras genom att man med vänsterhanden, eller högerhanden om man är vänsterhänt, samtidigt skjuter en väloljad låda in och ut ur ett skrivbord. Det syns tydligt på fotot.

Kan Olle försörja sig på sitt yrke? Bara tidvis. Ibland har han en god inkomst, ibland ingen alls. Allt beror på hur många bröllop, begravningar och dop som äger rum. Där har Olle sin största utkomst. Midsommar och jul är högsäsong. Då är efterfrågan på topp. Men det är mest människor från Hälsingland som efterfrågar hans tjänster, vare sig de är levande eller döda. En människa från exempelvis Västbo härad i Småland vill inte höra gånglåtar från Hälsingland, i synnerhet inte på sin begravning. Livet är hårt, som flickan sa. Men Galt-Olle är en stolt yrkesman och vill inte bryta släktens spelmanstradition. Detta trots att han mycket väl vet att ingen av de två sönerna är intresserad av att ta över, att föra traditionen vidare. Det gör förstås ont i honom, men han avslöjar det inte med en min.

Lyckligtvis arbetar även hustrun Gerd. Hon är förvisso sångerska, vilket kanske inte är ett så mycket mer lukrativt yrke, men hennes synnerligen skabrösa visor är mycket populära på stadens ölkaféer. Måhända är det en överdrift att kalla henne för celebritet, men det är inte långt ifrån. Hon är efterfrågad både på Södermalm, i Gamla stan och i Klarakvarteren. Tillsammans hankar sig Olle och Gerd fram. Det finns många i deras kvarter som har det betydligt sämre i efterkrigstidens Sverige. I synnerhet de som varken trakterar magbågstridla eller sjunger svårt skabrösa visor. Arma människor.

*********************************************************************************

Ska sanningen fram så föreställer bilden till min förvåning i själva verket en borstbindare.
En sådan där som svär som en sådan.
Fotot är taget 1946 av Lennart af Petersens (1913-2004) och finns på stockholmskallan.se.
Fotonummer F 37101.

 

Read Full Post »

Den som till äventyrs har läst denna så kallade blogg tidigare har säkert noterat att jag tycker att det är spännande att tjuvlyssna på folk. Alla möjliga saker avhandlas i offentlig miljö numera – och därmed får folk skylla sig själva. Kanske borde jag hålla det åhörda för mig själv, men ofta väcker det frågor i mig som jag på något sätt måste dryfta. De tjuvavlyssnade må därför förlåta mig, ty jag menar inget illa. Åtminstone inte så mycket illa.

Sålunda hamnade vi en lördag i juni på ett kafé i vad som får betraktas vara Stockholms mittpunkt. Eller kanske en av dess mittpunkter. På ett avstånd som inte var generande nära, men likväl nära, satt en kvinna och en man. Man vill inte gärna ägna sig åt ett alltför ihärdigt stirrande, men jag skulle bedöma deras ålder till cirka 30. I alla fall inte 40. Men möjligen något däremellan. De satt där med varsin blommig kopp som kan ha innehållit te. Varför jag tror det har jag ingen aning om. De föreföll kanske helt enkelt vara typen som dricker te. Mannen, som var iklädd en något slängig lugg, hade dessutom framför sig en laptop. Särskilt anmärkningsvärt är nu inte detta.

Men så började fragment av samtalet, som ärligt talat huvudsakligen fördes från mannens sida, att hitta fram genom luften till våra öron. Det som primärt fick mig att rycka till var orden: ”Och så måste vi ju byta städfirma.” Kvinnan erbjöd sig att ta hand om den detaljen. Genast var de därmed inplacerade i kategorin ”människor som har tillräckligt mycket pengar för att anlita en städfirma till sitt hem för att därmed kunna prioritera andra, viktigare saker”. Särskilt anmärkningsvärt är kanske inte heller detta. Kanske var det till och med så att de samtalade om ett företag som de drev tillsammans? Men det krävdes bara några fler ord i luften för att göra klart att så inte var fallet.

Under samtalets gång talades det sedan om olika konton för olika ändamål och frågan dryftades från mannens sida huruvida de skulle dela ansvaret för sonen xxxxx:s inskolning. Det tycktes inte alls vara någon självklarhet. I och med detta väcktes funderingen om det möjligen var så att de hade kommit överens om att skiljas och nu skulle försöka klura ut hur den gemensamma vårdnaden för sonen skulle se ut? Nej, för nu talades det om att köpa båt och det talades om inredning av en sommarstuga och vore det inte bra att hyra in en barnvakt åtminstone en gång i veckan? Och för allt detta tycktes en budget göras upp.

Kvinnan i det minimala sällskapet kastade emellanåt en blick mot oss, som för att säga: ”Ja, så här gör vi. Och vi struntar fullständigt i om ni tycker att det är konstigt.” Eller möjligen: ”Ja, så här har jag det. Det är inte lätt, men jag accepterar det.” Eller möjligen: ”Hjälp mig!” Uppenbart var i alla fall att hon förstod att vi lyssnade och småhäpnade. Allt medan mannen fortsatte att tala om struktur och behovet av att köpa en ny dammsugare och vem av dem skulle ta ansvaret för det? Hur som helst så kunde han tänka sig att sköta det mesta, eftersom han ansåg sig vara ”bra på att organisera”. Jo, det framgick med önskvärd tydlighet. Samtalet avslutades med något som väl inte kan kallas hångel, men väl några kyssar och kramar. Och ett från mannen trefaldigt upprepat uppmuntrande: ”Jag tycker att vi har gjort ett bra jobb nu.”

Bilden av en egenföretagare som inte bara driver sitt företag som ett företag framträdde. Detta var uppenbarligen en man som även betraktade sitt äktenskap (eller relation, de behövde ju inte vara gifta) som ett företag som måste styras och planeras in i minsta detalj för att det alls ska fungera. Och så slog det mig att det kanske är så alla äktenskap fungerar. Kanske är alla äktenskap ett nogsamt upprättat schema för resten av livet – och när någon av parterna bryter kontraktet och inte lagar mat det överenskomna antalet gånger per vecka så leder det ofelbart till skilsmässa. Eller åtminstone ett allvarligt samtal. Kanske finns det inget som helst utrymme för spontanitet. Kanske bestäms barnens framtida karriärer senast i graviditetens tolfte vecka i alla familjer? Vad vet jag om det? Dock hoppas och tror jag att det inte är på det sättet. För inte kan man väl driva familjen som ett företag? Eller?

 

Read Full Post »

Older Posts »