Nej! Inte ännu en människa som ska ha synpunkter på våra älskade elskotrar! Jo, precis det. Det går inte att låta bli att ha synpunkter på dem. Nu har jag dessutom skaffat en så kallad app till min mobiltelefon. Den heter Felsparkerad och via den kan man på ett mycket smidigt och snabbt sätt meddela elskoteruthyrare att de har en idiotiskt placerad manick att komma och ta hand om. Jag vet inte om man kan flytta på dem själv, eller om de börjar pipa och skräna i protest då. Men poängen är att uthyrarna ska tycka att det är jobbigt att behöva åka runt och ställa saker till rätta – och därmed kanske lära sig en läxa. Alltså anmäler jag flitigt felparkeringarna. Folk behöver nämligen i allmänhet lära sig läxor. Här bör jag kanske förtydliga att jag är tämligen tolerant. Det är bara de verkligt idiotiska placeringarna jag anmäler.
Och innan någon skriker att jag är teknik- och utvecklingsfientlig så kanske jag även bör säga att jag inte har något emot de där fordonen i sig. De är naturligtvis smidiga att ta till i vissa situationer och de tar inte så värst mycket plats. Men dels finns det något med själva bruket av dem som skaver, och dels har vi alltså det här med att de har en tendens att stå i vägen. Om de stod ordentligt parkerade, helst på platser som är avsedda för dem, så skulle det väl gå an. Men nu är det ju bara kaos som gäller. ”Jaha”, säger en del. ”Men i en storstad ska det vara kaos, för det är härligt med kaos, för det är därför jag bor i en storstad, för jag är jättejätteurban i min livsstil.” Jaha. Själv blir jag bara oändligt trött av kaos och anser mig ändå ha rätt att bo i en storstad. Tänka sig. Men varför uppstår då kaoset?
Skoteruthyrarna vill naturligtvis att så många som möjligt ska använda deras mackapärer. De vill tjäna pengar. De vill skapa ett behov. Det är inte ett dugg konstigt. Alltså måste skotrarna vara så synliga som möjligt. Om man placerar ut dem mitt på en trottoar eller mitt på en parkering eller mitt på en cykelväg så blir de synliga. Tanken är väl att en flanör ska se skotern (eller i sämsta fall snubbla över den) och inse att just precis nu skulle det vara fantastiskt urbant och skönt att ställa sig på ett eldrivet fordon och slippa svettas eller nöta på skosulorna. Eller om den står mitt på en parkering: ”Jaha, nu har jag parkerat min bil här. Hur ska jag nu ta mig ända till min port 200 meter bort? Nämen, där står ju en elskoter. Så attans lägligt.” När man ser en galet placerad skoter så är det lätt att tänka att det är mindre nogräknade användare som har lämnat den där. Men jag är helt övertygad om att det i många fall är uthyrarna som är bovarna i dramat. De tycks tro att man inte har en chans att se de grällt målade mojängerna om de inte står mitt framför ögonen på folk – alltså på ställen där de är i vägen. Tänk om de kunde ställa ut dem på ett ordnat sätt i stället. Jag har faktiskt sett sådana exempel. Då vore mycket vunnet.
Men så har vi användarna också. Många tycks se elskotrarna som leksaker snarare än fordon. Kanske är det därför man inte anser sig behöva följa några trafikregler alls, eller också har man ingen aning om att det finns något som heter trafikregler. (Inom parentes sagt så finns det gott om bilister, fotgängare och vanliga cyklister också som närmast tycks se trafikregler som rekommendationer som inte behöver följas. ”Rödljus? Nej, Gud så töntigt.”) Det kan också vara så att beskeden kring vad elskotrarna egentligen är är lite luddiga. I en artikel i Svenska Dagbladet för några veckor sedan meddelades i själva artikeln att skotrarna, om de framförs på trottoarer, ska köras i promenadhastighet. I artikelns faktaruta framgick däremot att skotrarna inte får framföras på trottoarer. Klara besked, minsann. Och Stockholms kommun (där jag befinner mig) tycks inte riktigt vilja stöta sig med elskotristerna och är därmed allmänt mjäkiga i sina riktlinjer. Så det kanske inte är så konstigt att det är som det är.
Jag har sett skoterburna ungdomar som glatt färdas mot färdriktningen på enkelriktade cykelbanor. Jag har sett folk åka skoter på gångbanan på delade cykel- och gångbanor. (Å andra sidan har jag på samma ställe sett folk jogga på cykelbanan också, mitt bland alla cyklister.) Jag har på promenad på trottoar i närheten av mitt hem medelst ringklockor på elskotrar blivit anmanad att flytta på mig illa kvickt så att två unga damer skulle kunna komma förbi och fram. Jag har sett både två och tre personer färdas på samma skoter. Jag har en tidig morgon för något år sedan sett en man fara i en helt osannolik hastighet på en gudskelov helt biltom gata och ryser fortfarande vid tanke på vad som kunde ha hänt om han tappat balansen eller om en hare eller ett rådjur plötsligt fått för sig att korsa hans väg. Hjälm bar han förstås inte. Jag har även sett representanter från uthyrningsföretagen kryssa sig fram mellan fotgängare på trottoarer.
Ja, och så tycks folk inte ha något problem med att ställa ifrån sig skotrarna på de mest häpnadsväckande ställen, uppenbarligen utan en tanke på att placeringen är olämplig. Kanske tänker de att den ju faktiskt stod på ett liknande sätt när de hämtade den. Mitt framför en port eller mitt på en gångväg. Visst kan även privata cyklar vara illa parkerade, men det är ganska sällan man ställer dem mitt på en trottoar så att gående måste gå ut i gatan för att ta sig förbi. Den som själv äger en elskoter parkerar nog inte heller på det sättet. Så varför tycker man att hyrskotrar ska stå så illa placerade som möjligt? Troligen för att man inte känner något ansvar för själva fordonet. Det är ju någon annan som äger det. Kanske tycker man till och med att man hjälper uthyraren genom att lämna skotern på ett ”synligt” sätt. För då kommer strax någon ny användare som vid åsynen av mackapären inser att hen nog måste åka en bit.
Möjligen är det så att mängden elskotrar så småningom minskar. Att branschen självsaneras i takt med att folk kanske tröttnar på dem. Kanske är det lite nyhetens behag som gör att så många känner att det är nödvändigt att elskotra sig fram i stället för att promenera eller cykla. Kanske kan det rent av bli så att polisen börjar tycka att de har resurser nog att stoppa och bötfälla trafikmarodörer. I nuläget tycks de mest rycka på axlarna och tycka att det finns viktigare saker att göra. Jag är nämligen av den åsikten att elskotern visst fyller ett behov. Det är som sagt en rätt smidig och smart manick när man vill ägna sig åt… håll i er… mikromobilitet, som pretentiöstermen lyder. Men det behövs en mognad hos både användare och uthyrare. En insikt om att alla faktiskt vinner på att det blir ordning och reda. Fast den dagen det inträffar så kommer jag ju inte att kunna använda min app längre. Det kommer att kännas tomt.
I den förort där jag framlever delar av mina dagar och de allra flesta nätter finns ett konditori med röd neonskylt. Det är ett riktigt konditori där man kan få en kopp bryggkaffe utan att göra sig till. Man säger en kopp kaffe och får en kopp kaffe. Det kostar, tror jag, tjugofyra kronor och då ingår påtår. Troligtvis ingår även tretår om man skulle vara av den ullen, men av den ullen är jag oftast inte. Man hämtar sitt kaffe själv. Därför ingår förmodligen även fyrtår, för det är ju ingen som kontrollerar den saken. Dock finns det ingen toalett, så varken tre- eller fyrtår är väl att rekommendera.
När jag träder in i foajén på Södra Teatern i Stockholm blir jag förvånad och glad över att se så många unga ansikten där. Därpå inser jag att de inte har biljetter till Ola Magnells konsert – de är där för att hänga i baren. Men det finns även yngre ansikten i den faktiska publiken, och det gläder mig att det finns människor i en yngre generation som har fattat att herr Magnell inte är en relik från förr, en angelägenhet bara för pensionärer. Men de kunde gott ha varit fler. Kanske är orden i sångerna för svåra, för många och för smarta? Kanske kräver de ett tålamod som dagens unga inte har? Och knappt vi som är något eller mycket äldre heller. Jag vet inte.
1895 lämnade Märta von Aken våningen i Stockholm och bör väl då ha bosatt sig i villan på Lilla Sjögetorp i väntan på att slottet skulle bli inflyttningsklart, vilket det blev 1897. Vissa källor menar att slottet var en kopia av en borg vid Rhen, men den uppgiften kan man nog ta med en nypa salt. Visserligen hade det i viss mån karaktär av medeltidsborg, men Lilla Sjögetorp var i det avseendet inte unikt i det sena 1800-talet och någon specifik förlaga kan knappast utpekas. Därtill finns det klara renässansdrag i arkitekturen. Men det gör förstås inte byggnaden mindre ståtlig.
Till slut tycks ägarna, familjen von Mecklenburg, inte ha sett någon annan råd än att utplåna Märta von Akens slott från jordens yta. Den tidigare nämnde Harald Ottosson fick en dag i mars 1975 ett tips om att något skulle hända vid Lilla Sjögetorp. Han tog med sig en fotograf och fick bevittna hur man hällde ut dieselolja på parkettgolven och sedan tände på. Brandkåren var förvarnad, men allmänheten hölls okunnig om vad som skulle ske. Antagligen för att undvika protester. Det som återstod efter branden raserades med hjälp av en grävskopa. Så lätt försvinner en egensinnig kvinnas dröm.
elbrundino 