Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2012

Vissa människor tror att allting alltid löser sig. I vissa avseenden är jag en sådan människa – i andra avseenden inte. Jag ogillar till exempel starkt att vara stadd på resa och inte ha logi ordnad. Det är inte roligt när klockan blir allt mer medan skyltarna som signalerar härbärge för natten helt saknas. Utsikten att få tillbringa natten i en bil parkerad på en liten väg ute i skogen tilltalar mig helt enkelt inte. Å andra sidan måste man kanske leva lite farligt ibland och försöka tränga bort den inneboende trygghetsnarkomanen – inte minst om man vill ha sig en och annan överraskning.

I Transsylvanien är man bortskämd. Det finns gott om logi för resande. Minsta lilla by tycks ha en diversehandel, en bar, ett café, en regummeringsverkstad, en eller flera minimala matbutiker – och minst en pensiune där man kan få sova och äta frukost för en billig penning. Ibland kan man till och med få sig en härlig middag serverad. I avkroken Cârța finns till exempel det här stället, Moara de Piatra, där den tysktalande förestånderskan trollade fram en god soppa, lokaltillverkad plommonsnaps, öl – och grillspett. I städerna finns det förstås hotell också. Men så fort man kommer till södra Rumänien, Valakiet, så blir plötsligt turistlogi en bristvara. Antagligen beror det på att den delen av landet nästan helt saknar sevärdheter. Regummeringsverkstäder – ja. Pensiune – nej. Man kan med andra ord få åka ganska långt för att hitta någonstans att sova, åtminstone om man helst undviker fallfärdiga och fula hotell från kommunisttiden.

Den blivande poolen.

Planen efter att ganska sent på dagen ha korsat gränsen från Bulgarien var att hitta logi på vägen till Bukarest. Eftersom man ogärna vill ge sig in i den stadens trafik så gäller det att inte åka för nära. En skylt som förkunnade ”Rum från 39 euro” kändes därför som en hoppfull signal. Den pekade in på en avtagsväg, men det stod inte hur långt det var till hotellet. By efter by passerades utan att något hotell syntes till. Efter fyra mils bilkörning på mörka vägar där hundar, cyklister, hästkärror, fotgängare och andra djur plötsligt dök upp i vägkanten syntes så skylten i den bortre änden av byn Greaca: Domeniul Seniorilor *****. Ett femstjärnigt hotell! Frågorna hopade sig. Vad betydde det rövarspråksartade namnet? Var det ett lyxhotell för åldringar? Och varför hade någon fått för sig att bygga ett vräkigt, femstjärnigt seniorhotell i en otillgänglig och tråkig by i Valakiet? Alltihop kändes mycket egendomligt, nästan spöklikt. Det blev inte bättre av att det inte syntes till några människor någonstans. Däremot hördes glad dansmusik från obestämt håll. Det var lätt att föreställa sig en salong full med åldringar som i alldeles för långsamt tempo stapplade runt till musiken.

Vi gick runt byggnaden och hittade ingången till receptionen. När vi öppnade glasdörren tittade tre huvuden förvånat upp bakom disken; två unga tjejer, den ena i en glittrig T-tröja och den andra i något slags uniformsjacka. Och så en ung kille i T-tröja och jeans. De såg inte riktigt ut att höra hemma i receptionen på ett femstjärnigt hotell, men man kan inte vara så petig när man är i desperat behov av logi. Hade de ett rum för natten? Jodå. Vad skulle det kosta? 45 euro. Och det var inklusive frukost. Kunde vi äta middag i deras restaurang? Naturligtvis, det var bara att gå in och sätta sig. Men först skulle rummet visas – och det var verkligen inget fel på det. Fräscht, rymligt, lyxig känsla, luftkonditionering, Finlandsbåts-muzak från dolda högtalare…

När vi kom ner till receptionen igen – efter ungefär två minuter – så hade plötsligt köket stängt och det gick inte längre att äta middag i restaurangen. Det var dessutom helt omöjligt att ens få några smörgåsar. Köket var tydligen alldeles oerhört stängt. Den lilla byn hade ingen restaurang och eftersom klockan var nästan 22.00 så skulle byns lilla matbutik dessutom stänga när som helst. Receptionisten i den glittriga tröjan föreslog att den unge mannen i jeans och T-shirt skulle följa med oss i bilen och visa oss till butiken, och möjligen förmå handlaren att öppna för oss om han hade hunnit stänga. På väg till bilen förstod vi varifrån musiken kom. En äldre och kanske överdrivet glad farbror hade parkerat sin bil vid hotellet och spelade musik på bilradion. Han bodde antagligen i den trista byn och ville ha lite liv och rörelse omkring sig.

Butiken var fortfarande öppen. Vi hittade en bit salami, yoghurt, tomatsås och ett par öl. Den unge hotellmannen passade också på att fylla på sitt lager av öl. Denna festmåltid intogs på lånade tallrikar och med lånade bestick på det tjusiga hotellrummet. Under tiden passade vi på att kolla upp hotellet på Internet. Det visade sig vara nästan nyöppnat, i december 2011. De hade inte hunnit få en enda recension på någon enda hotellsajt. Vi kom också fram till att hotellet hade 15 rum och en svit, men för ögonblicket troligen bara två gäster. Den där spöklika känslan återkom.

En tämligen ödslig matsal.

Frukost klockan åtta. I receptionen satt hon i den glittriga T-tröjan och lekte med sin lilla dotter. I lobbyns soffa och på bordet låg det fullt av leksaker. Från den tomma men eleganta terrassen hade man utsikt över fälten som, med avbrott för en skogsremsa, sträckte sig ända ner till Donau. Arbetare var i full färd med att färdigställa poolområdet. ”Färdigt om två veckor.” I den fullständigt öde matsalen stod kvinnan i uniformsjacka och låtsades arbeta. Ingen frukost var framdukad, men hon visade att det bara var att sätta sig där det passade – och så kom hon till bordet med frukostmenyer med tydligt angivna priser. Men ingick inte frukosten i rumspriset? Jodå, det var bara att beställa. Kaffe, apelsinjuice, honung, marmelad, bröd, grönsaker och omelett. Några grönsaker dök aldrig upp, men det gjorde inte särskilt mycket – man blev mätt ändå.

Dags att checka ut och betala. Då förklarade hon med den glittriga T-tröjan att kaffet och den goda färskpressade apelsinjuicen tyvärr inte ingick i frukosten. Nej, vem kunde väl föreställa sig att någon vill ha kaffe och apelsinjuice till frukost? Nå, det var väl ingen fara med det. Enligt menyn kostade juicen motsvarande 12 kronor per glas och kaffet 14 kronor per kopp. Men på vägen från matsalen till receptionen hade tydligen juicepriset höjts med 100 %. Kanske är det praxis i Rumänien, vad vet jag? Den ingående frukosten betingade nu alltså ett pris på nära 80 kronor. Högst intressant.

Ett femstjärnigt hotell har förstås intressanta kabel-TV-kanaler.

Det ska hur som helst bli intressant att följa det här märkliga hotellets öde. Det har helt klart potential: Man kan hyra fyrhjulingar där, man kan kanske någon gång i framtiden bada i dess pool… Och en vacker dag kanske detta femstjärniga hotell till och med kan erbjuda en macka efter klockan 22.00. De säger sig faktiskt redan nu ha rumsservice. Så kom ihåg var ni hörde namnet Domeniul Seniorilor första gången – och passa på att gilla dem på Facebook!

P.S. Ja, så var det det här med namnet. Jag blir inte riktigt klok på det, men domeniul betyder ”fält”. Det är logiskt med tanke på läget. Och seniorilor betyder förvisso ”seniorer” eller ”äldre”. Men det är nog snarare fälten som är äldre, inte de gäster som en gång kanske eventuellt möjligen hittar hit. D.S.

Read Full Post »

Borgen i Bran

Låt mig nu krossa en myt. På något sätt har åtminstone jag fått för mig att borgen i byn Bran ligger på en hög bergstopp och att det var här Vlad Ţepeş, även känd som Dracula, bodde. Det är nog inte så konstigt eftersom borgen flitigt marknadsförs som Draculas slott. Det gäller ju att locka turister, bevars. Sanningen är att Bran har extremt lite med Vlad Ţepeş att göra.  Borgen byggdes i början av 1200-talet av Tyska orden och existerade alltså på Ţepeş tid. Enligt vissa teorier kan han möjligen ha angripit Bran en gång – eller har möjligen suttit fängslad här ett par dagar, men det är högst osäkert. Så varför har det här blivit Draculas slott? Inte ens i Bram Stokers klassiker Dracula från 1897 bor den gode blodsugaren här. Det visar sig att Stoker troligen inte ens kände till borgen i Bran. Det troliga är väl helt enkelt att borgen är sinnebilden för hur en transsylvansk borg ser ut och därmed också hur Draculas slott ska se ut.

Nå, borgen ligger visserligen på en klippa, men den är inte särskilt hög, och den skyddas inte av några majestätiska berg utan närmast av skogsklädda höjder. Förmodligen kommer Bran mer till sin rätt en fullmånenatt, om det nu är den kusliga känslan man är ute efter. En stekhet och solig sommardag i juli framstår borgen mera som en egenartad sommarstuga av lite större snitt. Inredningen härrör från 1920-talet och framåt då slottet var kungligt residens. Ärligt talat är interiören inte särskilt sevärd, men det är lite kul att gå i alla konstiga halvtrappor och försöka klura ut hur planlösningen hänger ihop. Det smärtar lite att säga det, men behållningen med borgen i Bran är egentligen den pittoreska och fantasieggande exteriören. Geschäftet som pågår utanför slottsområdet klarar man sig ganska bra utan.

Den befästa kyrkan i Prejmer

Då är det faktiskt roligare att besöka ställen som betydligt färre turister än så länge tycks hitta till. I Transsylvanien finns omkring 150 befästa kyrkor från medeltiden. En handfull av dem är världsarvslistade av UNESCO. Egentligen är kyrkorna som sådana ganska ordinära, men de är omgivna av bastanta, höga ringmurar. Ibland till och med dubbla ringmurar. Ofta har de dessutom ett eller flera bevakningstorn, vilket gör att de på håll mer liknar fästningar än kyrkor. En av världsarvskyrkorna ligger i den än så länge fridfulla byn Prejmer. Här är ringmuren tjock och bländande vit. Men det är inte en solid mur med sten rakt igenom. På insidan – mot kyrkan – finns cirka 250 små rum inrymda, ett för varje bondefamilj i omgivningen. Trappor och gångar av trä gör att man kan nå de olika rummen. På murens motsatta sida – mot byn – finns en lång försvarsgång med skyttegluggar varvade med… dass.

Böndernas ”tillflyktsceller” i Prejmers befästa kyrka

De här kyrkorna (ursprungligen fanns det runt 300 stycken) uppfördes av sachsare och då måste man förstås fråga sig vad sachsare hade i Transsylvanien att göra. Jo, de ungerska kungarna lät tyska kolonister slå sig ner i det här området. De lyckades bygga upp välmående samhällen och för att freda sig mot angrepp av tatarer och osmaner valde de att bygga de här befästningarna. Här kunde de alltså både skydda sin kyrka, sig själva och sin egendom.

Rumänien är uppenbarligen vattenmelonens förlovade land. På vissa sträckor längs europavägarna – och i snart sagt varje by som vägarna passerar genom – står det folk och säljer vattenmeloner. Priset ligger på cirka tre kronor per kilo. I Prejmer begick jag min vattenmelonköpardebut. Det var lite otäckt, eftersom den vattenmelonsäljande farbrorn inte kunde ett ord engelska och min rumänska är en aning svag. Men vi samtalade glatt på varsitt språk och jag tror nog att han var fullständigt ärlig när han tog åtta av de tjugo lei som jag höll fram. Det motsvarar cirka sexton kronor – en rimlig summa för en melon som alltså bör ha vägt drygt fem kilo. Fast det verkade som om han tyckte att jag var konstig som bara ville köpa en melon. Vad ska man med bara en melon till? Va?

Byn Viscri

Efter en melonätarpaus tillsammans med traktens alla flugor bar det av till byn Viscri som ligger tämligen isolerad mitt ute i ingenstans. Förmodligen skulle ingen utom byborna själva komma på idén att åka dit – om det inte vore så att även den befästa kyrkan i Viscri är världsarv. Men genom sitt isolerade läge är även själva byn intressant att besöka, eftersom den fortfarande ser ut som en typisk sachsisk-transsylvansk by såg ut på 1700-talet. Gäss, kalkoner, höns och hundar spankulerar omkring fritt på de illa underhållna vägarna och folk sitter på bänkar utanför sina hus och tittar nyfiket på de tokiga turister som hittar dit. Många sitter och stickar för att ha något att sälja. En glad hund följde oss på hela vår promenad från bilen upp till kyrkan, runt kyrkan och sedan tillbaka igen. Jag har nämnt de rumänska hundarna tidigare, men tar det igen: Det kryllar av hundar i Rumänien och man vet aldrig riktigt vilka som är herrelösa och vilka som faktiskt tillhör någon. Man räknar i alla fall med att det finns tiotusentals lösdrivande hundar – bara i Bukarest lär det finnas 40 000! De utgör ett stort problem, inte minst i trafiken eftersom de har en tendens att uppehålla sig i vägkanten och plötsligt får för sig att springa ut i vägbanan. Ihjälkörda hundar är en alltför vanlig syn. Den som vill bidra till att förbättra situationen kan ta en titt här: Hundhjälpen

Read Full Post »

Parlamentspalatset i Bukarest

Intrycket av Bukarest är ganska oförändrat, så här i efterhand. Det är en smått absurd stad – det får jag lov att säga efter att ha sett den extremt stora parlamentsbyggnaden på lite närmare håll. Jag vet inte hur lång tid det tar att gå runt muren som omsluter monstret, men man gör det inte på en kvart. Säkert inte ens på 30 minuter. Vid varje öppning i muren står det en bister vakt och säger ”What do you want?!” och skakar oförstående på huvudet när man försöker säga att man bara vill titta. Kanske tycker de inte att det är något att se, men framför allt beror det förstås på att parlamentet/senaten håller till där. Runt om palatset finns gigantiska byggnader som förmodligen är tänkta att se pampiga ut, men de står för något slags ihålig och smaklös pampighet. Vad de var tänkta att innehålla är lite oklart. Och kommunistregimen hade förmodligen fått en kollektiv hjärtinfarkt om de förstått att byggnaderna så småningom skulle prydas av enorma reklamskyltar för till exempel Heineken, Microsoft och Vodafone.

Oförstört hus bakom Parlamentspalatset

Bakom mastodontpalatset finns det faktiskt oförstörda kvarter med charmiga 1800-talshus och man får en uppfattning om hur Bukarest kunde ha sett ut om inte Ceaucescu och hans anhang hade fått härja med staden. Men har man egentligen någon anledning att beskylla honom för barbari? Förstörelsen kan mycket väl jämföras med det som vissa politiker ägnade sig åt i Stockholm på 1960-talet och början på 1970-talet. Det är lätt att förfasa sig över maktgalna diktatorer i andra länder… Nå, även om Bukarest var en förhållandevis positiv överraskning – betydligt bättre än sitt rykte – så var det ganska skönt att sätta sig i en hyrbil och bege sig ut på ”landsbygden”. Nåja, området kring just Bukarest är inte särskilt lantligt. Om man reser norrut så råkar man till exempel strax på Rumäniens Texas – ett område där landskapet genomkorsas av pipelines och där man ser arbetande oljepumpar lite här och var. Det är inte överdrivet charmigt. Å andra sidan når man strax områden där kor står tjudrade precis intill Europavägen – och där man måste köra om hästkärror och passa sig för att inte köra på hundar. Lösspringande hundar är ett bekymmer – men hittills har ingen på något sätt varit aggressiv. De är snarare nyfikna.

Torget i Brașov

Brașov är en stad som turistböckerna lyfter fram som mycket sevärd. Det är lätt att föreställa sig att det är en liten pittoresk håla, men i själva verket bor där närmare 280 000 personer. När man når dess utkant så kan man inte alls föreställa sig att centrum är så charmerande som det är – man vill snarare genast åka därifrån. Men det vore dumt, för plötsligt blir bebyggelsen betydligt mer småskalig och ålderdomlig – och så öppnar sig en liten pärla till barockstad i ljusa färger. Man får försöka tänka bort den fåniga Hollywood-imiterande skylten med ortnamnet högt uppe på det angränsande berget. Det är lätt att förstå att turister gärna söker sig hit, inte bara för att gamla stan är så pittoresk, utan också för att Brașov är en bra utgångspunkt för vandringar och liknande. Området är dessutom extremt rikt på björnar – och det påstås att björnar ibland promenerar omkring på stadens gator. Ungefär som isbjörnar på Stockholms gator, alltså. Men inte såg vi några björnar. Däremot upptäckte vi att man visade utomhusbio på det charmiga torget på kvällen. Evenemanget var välbesökt – och filmen var norsk, textad på rumänska. Folk tyckte tydligen att ”Huvudjägarna”, efter Jo Nesbös bok, var spännande. Själv tyckte jag att den var en aning för blodig.
Ortens största sevärdhet får nog sägas vara ”Den svarta kyrkan”, en gotisk kyrka som fått sitt epitet på grund av att den brändes av den österrikiska armén på 1680-talet. Den klarade sig dock ganska bra, men fasaden blev ganska svart. Svärtan tycks dock ha regnat bort sedan dess. Nå, mulţumesc för den här gången!

Read Full Post »

Bukarest

Middag i gamla stan i Bukarest

Rumänien? Bukarest? Vad är det första man tänker på? Ceaușescu, barnhemsbarn och tiggare? Ja, det är nog lätt att de första associationerna går åt det hållet. Och även om moderna guideböcker gör sitt bästa för att förklara att Rumäniens och Bukarests dåliga rykte är mycket överdrivet så skiner det ändå igenom att man faktiskt bör vara på sin vakt. Numera är det falska poliser, lösdrivande hundar (rabies!) och ohederliga taxichaufförer man varnar för – i alla fall i Bukarest. Så det är klart att man närmar sig staden med viss respekt och stor försiktighet.

Men så landar man på flygplatsen som ligger någon mil norrut och möter – förstås – ett åtminstone på ytan väl fungerande land som känns som vilket medelhavsland som helst. Och Bukarest som framställts som en förfärlig, förstörd stad är inte alls så brutal, betonggrå och ful som man förleds att tro. Jodå, Ceaușescu gick hårt fram och mejade ner stora delar av den gamla bebyggelsen i ett anfall av storhetsvansinne och uppförde världens näst största byggnad (efter Pentagon) i änden av en nyanlagd och pampig boulevard. Men här och var finns gamla, fina hus kvar – och man anar varför Bukarest en gång sågs som Östeuropas Paris. Av någon anledning sparades några kvarter, det som nu kallas ”gamla stan”. Den är inte stor, men har en viss charm. Vissa hus är tragiskt fallfärdiga, bland dem hus med skyltar där det står ”historiskt monument”, andra är upprustade.

Naturligtvis föreställer man sig också att invånarna i en så ful och anskrämlig stad måste vara gråa och kuvade människor. Ja, man ser en och annan liten tant som sitter hopkrupen och sover på trottoaren – och en annan tant kommer fram och ber om några små slantar. Men sånt ser man även i Stockholm. I övrigt verkar bukarestborna vara mycket moderna, eleganta människor som påminner ganska mycket om italienare i sin avslappnade attityd och modemedvetenhet. Men, men… jag har bara varit här i några futtiga timmar och intrycken kan komma att ändra sig.

Det är förresten varmt och skönt här. Sa jag det?

 

Read Full Post »

För några år sedan såldes Lee Hazlewoods soffa på Blocket. En svart, något sliten skinnsoffa. Den hade stått i hans lägenhet eller kanske i hans studio, jag minns inte. Men det var i alla fall Lee Hazlewoods soffa. Om jag hade haft pengar och plats så kanske jag skulle ha köpt den. För tänk om man skulle få hans djupa röst om man satt i den. Och hans skamlöst stiliga mustasch. Och hans allmänna coolhet.

Lee Hazlewood? Kanske är det ingen som minns honom längre. Barton Lee Hazlewood föddes 1929 i Oklahoma och dog 2007 i Nevada. Men ungefär halvvägs i livet flyttade han till Sverige. Han tillbringade åtminstone ganska mycket tid här och hade en lägenhet på Valhallavägen 138 i Stockholm. Kanske var det där soffan stod. Karriärmässigt var det kanske inget snilledrag att flytta hit – han var en mycket framgångsrik låtskrivare, producent och artist hemma i USA. Han hade hits tillsammans med Duane Eddy och Nancy Sinatra. Elvis Presley, Dean Martin och Frank Sinatra spelade in hans låtar. Demonproducenten Phil Spector betraktade honom som sin läromästare. Men hit flyttade han. Oklart varför.

Det gick väl för all del rätt bra här också. Han spelade in några skivor, satte upp en krogshow med Ann-Kristin Hedmark på Berns och gjorde tillsammans med den banbrytande TV-mannen och poeten Torbjörn Axelman några filmer, bland annat TV-filmen Cowboy in Sweden (1970) och den mycket egendomliga Må vårt hus förskonas från tigrar (1975) – båda till stora delar inspelade på Gotland. Axelman är förresten nyligen frigiven från tre års sluten rättspsykiatrisk vård. Han dömdes för att ha försökt skjuta tre personer i Brucebo på Gotland. Men det här skulle ju handla om Lee Hazlewood. Och kanske hans soffa.

Min fascination för Lee Hazlewood är ganska gammal. Min syster hade LP:n Cowboy in Sweden och av något skäl tjuvlyssnade jag på den, kanske för att omslaget och bilderna är så fina. Lee ligger utsträckt på något slags schäslong på en stenig strand på Gotland. Han vilar huvudet på en sadel. På schäslongen sitter Nina Lizell och bakom den står Torbjörn Axelman – och en häst! Man bara måste lyssna på en skiva som har ett sådant omslag. Och vem kan motstå den stencoola Pray Them Bars AwayCold Hard Times eller den smått osannolika, men fullkomligt genialiska versionen av Vem kan segla förutan vind? Det är bara tråkigt att han inte har mustasch här.

Lees två mest svåråtkomliga skivor gavs, så vitt jag vet, bara ut i Sverige. Det rör sig om The Stockholm Kid – Live at Berns från 1974 och A House Safe for Tigers från 1975. De är därför mycket eftersökta, inte minst internationellt. Den senare är för övrigt den dyraste LP jag har i min skivsamling… I augusti ges den ut på cd och värdet på min stackars skiva kommer att sjunka som en mycket tung och grå sten. Men det hindrar förstås inte att det fortfarande är en riktigt schyst skiva. Här finns bland annat den storslagna, svepande Souls Island som utan något som helst tvivel har fått sin titel av det gotländska fiskeläget Själsö. Bara en sån sak.

2002 fick Lee för sig att göra en sista turné i Europa och naturligtvis var Stockholm en av anhalterna. Jag har glömt var konserten skulle äga rum, kanske på Berns, men den flyttades till Södra teatern på grund av dålig biljettförsäljning. Lite anmärkningsvärt, med tanke på att en ny generation hade upptäckt herr Hazlewood. Själv lär han ha ryckt på axlarna och sagt att hans många vänner i Sverige inte var den sorts människor som köper konsertbiljetter i förväg. Södra teatern lyckades han i alla fall fylla – och det blev en trivsam konsert. Men vi fick varken höra hans version av Taubes Brevet från Lillan eller hans egen (Let’s Take a Walk) Down Valhallavägen. Synd. Och nog var det en aning tragiskt att hans gamla duettpartner från Cowboy in Sweden, Nina Lizell, dök upp med en blomsterkvast som hon sprang fram till scenen med när konserten var slut. Tragiskt därför att Lee visserligen tog emot blommorna men inte tycktes känna igen henne. Eller inte ville.

Kenneth Ostlund har fått en autograf. Antagligen heter han Östlund, men Ostlund är roligare.

Nu får man kanske intrycket av att Lee Hazlewood såg Sverige som sitt andra hemland. Sanningen är att han levde ett kringflackande liv och hann vara bosatt i USA, England, Frankrike, Irland, Finland, Tyskland och Spanien. Det är fullt tänkbart, ja till och med mycket troligt, att han ägde svarta skinnsoffor även där. Som nu säljs på Blocket – eller vad det kan heta. Men det talar väl ändå sitt tydliga språk att han i en intervju inte så långt före hans bortgång sa att han ville ha sin aska strödd ”över en ö i Sverige där han skrev några av sina mest kända låtar”?

Och apropå det. Här är Lees synnerligen läsvärda testamente.

Och ett axplock av schysta låtar (understrukna titlar ovan och nedan är länkar):

Sand – med Nancy Sinatra

Hilli (At the Top of the World) – med den isländska gruppen Amiina. Lees sista inspelning.

Rider on a White Horse

Some Velvet Morning – med Nancy Sinatra

Poor Man

After Six

If It’s Monday Morning

Come Spend the Morning – Live på Berns 1974

Summer Wine – med Siw Malmkvist

Down From Dover – med Nancy Sinatra

Whole Lotta Shakin’ Goin’ On – Så kan den också framföras…

No Regrets

Califia – med Suzi Jane Hokom

My Autumn’s Done Come

Poet Fool or Bum

You’ve Lost That Lovin’ Feeling – med Nancy Sinatra

Read Full Post »