Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2017

”Mimbroschykl.” Så minns jag att min svensklärare på gymnasiet en dag skrev på svarta tavlan. Konstigt ord. Om man läser det högt så inser man förstår att det egentligen står ”min brors cykel”, fast med ett slags pöbelfonetisk skrift. (”Pöbelfonetisk” är en sammansättning som kanske kan ses som kränkande, men jag kom just på den och blev lite förtjust. Förlåt.) När jag häromdagen såg en annons där någon ville sälja ett ”upplängsfat” så kom jag att tänka på den där cykeln och jag funderade lite över det där med skriftspråk kontra talspråk i en väldigt bokstavlig mening. Hur stavar man om man förvisso kan skriva bokstäver, men aldrig har sett de ord man försöker skriva i skrift? Om man bara har hört orden? Hur ska man veta vilka bokstäver man förväntas använda, och hur kan man förväntas veta var ett ord slutar och nästa ord börjar? Om man bara har hört någon prata om ”uppläggningsfat” och aldrig har sett ordet i skrift, ja då är det ju lätt att tro att det faktiskt heter ”upplängsfat”. För så säger nog de flesta av oss. Vi uttalar inte alltid alla bokstäver och småord tydligt. (Det är förmodligen det som ligger bakom att många numera anser att det heter ”jag köpte massa kläder” och inte ”jag köpte en massa kläder”. När vi talar så sväljer vi ”en” och då tenderar det att försvinna även i skriftspråket.) Man kan förvisso tycka att man i ovan nämnda fall borde fundera lite över vad ”upplängs” kan tänkas betyda, men alla är inte lika intresserade av hur ord hänger ihop och var de kommer ifrån som jag är. Ord är liksom bara ord, sa han som var i Tyskland och sa: ”Give me öl, bitter!”

Det är intressant, men också skrämmande, att se hur ord förändras och hur snabbt det sker. Det ord som förmodligen ganska länge har betytt en sak betyder plötsligt något helt annat, och den där betydelseförändringen tycks ibland ske över en natt. Det finns ett antal exempel av olika slag. Många tycks nu anse att ordet familjär är synonymt med ”familjekär” eller att man liksom trivs bäst i hemmet tillsammans med familjen. Ibland är det väldigt lätt att ta till påverkan från engelskan som en uppenbar förklaring, men här fungerar inte det. Det är nog snarare en ren felkoppling. Man tycker att familjär borde betyda familjekär och så gör det plötsligt det. En liknande mekanism ligger antagligen bakom att många tror att beivra betyder ungefär ”uppmuntra till”. För låter inte ordet som något man gör när man nästan hoppar jämfota av iver att göra något? Och av någon anledning antar många att vederlägga betyder ungefär ”bekräfta” eller ”bevisa”, fast det i själva verket betyder ”motbevisa”. Varför tror man det? Kanske för att det i det sammanhang ordet förekommer lika gärna skulle kunna betyda det. Det är lättare att förstå, i analogi med beivra, varför man tror att bestrida betyder motsatsen till vad det egentligen betyder.

Spirituell är ett ord där kampen nog redan är förlorad. Där är det lättare att skylla på engelskan. Det är en klassisk så kallad false friend. Engelskans spiritual (andlig eller själslig) har plötsligt blivit spirituell på svenska. Och det vore kanske gott och väl om det inte vore så att spirituell betyder något helt annat på svenska. Ordet är så att säga redan upptaget. Men om utvecklingen fortsätter så här så finns det nog snart ändå inget behov av ordet spirituell i dess gamla betydelse. Om man ska vara elak.

Lite av ett personligt hatobjekt är det hiskligt överanvända episk. Ordet betyder egentligen ”berättande” och har ursprungligen att göra med litteratur, men har väl utvidgats till att innefatta även exempelvis mer ambitiösa musiktexter och handlingen i vissa filmer. Vet gemene man det i dag? Det är nog ganska tveksamt, med tanke på att ordet mest används på ett helt annat sätt. Hur har det gått till? Gissningsvis är det ett rent missförstånd, möjligen orsakat av lättja. Någon har, helt korrekt, beskrivit en låt med en lång och berättande text som episk. Men någonstans längs vägen har ordet liksom glidit över på musiken och snarare fått betydelsen ”storslagen”. Och nu verkar episk helt enkelt betyda ”skitbra”. Fast man kan även höra folk tala om ett ”episkt misslyckande” och då är det väl ordet närmast en synonym för ”enorm”. Så kan det gå när man inte bryr sig om att ta reda på vad ett ord betyder.

För någon dag sedan läste jag ett generaliserande angrepp på socialdemokratiska politiker där skribenten ondgjorde sig över dessa politikers brist på utbildning och därmed allmänbildning. Och så klämde hon dit ordet legio för att göra angreppet lite tjusigare. Naturligtvis utan att veta vad legio betyder. Det räcker förmodligen gott att en eller två tongivande personer, personer vars ord och texter syns och hörs väl, använder ett ord på ett felaktigt sätt för att det ska få genomslag och därmed strax ändra betydelse. Till exempel Leif G.W. Persson. I dag tycks han och många andra använda legio som synonym för ”närmast regelmässigt förekommande” eller ”mera regel än undantag” eller ”jättevanligt”. Och det är klart att den betydelsen är besläktad med ordets egentliga betydelse, ”oräkneligt antal”. Men rätt är det ju inte.

I går råkade jag tittade lite på något caféprogram på TV. Där presenterades på sedvanligt sätt olika tips på drycker inför helgen. En av dessa rusdrycker bar namnet Billabong, varvid en av programledarna liksom i förbigående sa att en av kameramännen just berättat att billabong betyder ”lägereld”. Rakt ut i direktsändning fick sig alltså kanske några tiotusental människor lite ny kunskap till livs som de kan skryta med när de serverar Billabong till sina gäster. Gäster som sedan kanske för kunskapen vidare till andra. Och plötsligt vet halva svenska folket att billabong betyder ”lägereld” för det har någon sagt på TV och då är det sant. Problemet är ju att billabong inte betyder ”lägereld”. Det betyder ”korvsjö”, ett faktum som är ungefär 2 000 gånger mer underhållande.

Det lustiga är att ord i vårt informationssamhälle tycks genomgå de här förändringarna extremt snabbt samtidigt som var och en har extremt goda möjligheter att kontrollera vad orden faktiskt betyder. Men antingen tänker man inte på att göra det eller också bryr man sig inte om det. Jag antar att de flesta tycker att det räcker med att ha en ungefärlig aning om hur och i vilka sammanhang olika ord brukar användas. Och kanske är det gott så. Kanske är jag, som arbetar med ord, onödigt noga med att hela tiden välja rätt ord för att ingenting ska kunna misstolkas. Men det hindrar mig inte från att intressera mig för hur de här förändringarna och betydelseförskjutningarna går till. Jag har kastat fram några antaganden ovan. De behöver inte alls stämma. Det ligger inga vetenskapliga undersökningar bakom.

Varför ska man då bry sig om ordens ”rätta” betydelser? Huvudsaken är väl att man förstår varandra? Ja, kanske. Men det finns en risk för att vi faktiskt inte förstår varandra om vi lägger in helt olika betydelser i ganska enkla ord, om vi tolkar dem olika. Medan jag höll på med den här texten dök en intervju med Theodor Kallifatides upp i en av våra morgontidningar. Jag ber att få citera tre små stycken ur den intervjun:

Vem kan orientera sig om det inte finns rätt och fel? Bara den invigda, den som redan kan. Det blir en klassfråga. Om allt färre vet vad som är rätt och fel kommer samhällets kvalificerade poster per automatik skötas av den lilla gruppen som behärskar sitt språk. Då blir centrala ämbeten inte längre öppna för alla.

Ett språk som är privat fungerar inte. När orden får en fluktuerande betydelse, eroderar sakta men säkert den semantiska strukturen av ett språk.

Men, förr eller senare kommer man förstå att språket är det rikaste och mest utvecklande redskap vi har som människor. För att utvecklas. Det måste vi odla, vårda och föra vidare.

Jag vill mena att Theodor Kallifatides är en synnerligen klok människa.

 

(Citaten i kursiv stil är hämtade ur Svenska Dagbladet, 2017-08-20)

 

 

Annonser

Read Full Post »

IMGP0733 (2)Vad är det för fel på Ulf Stureson? Ingenting, naturligtvis. Inte på Ulf Stureson. Det är den stora allmänheten det är fel på, eller åtminstone den allmänhet som bryr sig om musik. Så tänker jag, måhända lite elakt. Varför? För att Stureson efter drygt 20 år och fyra släppta fullängdsskivor och en EP fortfarande är en ganska okänd figur. Det är märkligt, men det är också okej. För ibland vill man liksom ha en artist för sig själv, lite som en hemlighet. Något som inte alla nödvändigtvis måste begripa. Dock är det djupt orättvist för en artist som verkligen förtjänar ett riktigt stort genombrott. Dels för att han gör intryck av att vara alldeles förskräckligt sympatisk och dels för att han gör små fina låtar där musik och text håller lika hög kvalitet och därför bildar en helhet. Han är helt enkelt värd att höras och älskas.

1996 var hans debutskiva I overkligheten mitt sommarsoundtrack då jag bodde i en liten enrummare i Ulriksdals slottspark. En ljuvligt rörande och på många sätt mycket privat skiva. Kanske en terapeutisk skiva. Jag ska villigt erkänna att sången Sista gången fortfarande efter drygt 20 år framkallar en tår i ögonvrån på en förvisso relativt lättrörd farbror. Men det var svårt att övertyga andra i min närhet om skivans förträfflighet. Jag minns att jag släpade med mig en tidigare studiekamrat till en Stureson-spelning på ett näringsställe på Kungsholmen – och jag tror inte att han blev så imponerad av den lite brötiga konserten. Själv såg jag nog en artist som jag tänkte följa i all evighet. Förvisso såg jag på den tiden ganska många artister som jag tänkte så om, artister som jag sedan tappade intresset för.

Men Ulf Stureson har jag följt. För det finns något i den där ljusa rösten och de där orden som den framför som är så eget och ärligt och självutlämnande att jag inte kan låta bli att lyssna. Och det blir ju inte sämre av att han inte har gett ifrån sig någonting som är dåligt under de här tjugo åren, även om jag av någon anledning tycker att varannan skiva är helt fantastisk och varannan bara är väldigt bra. Nu är han framme vid sin femte skiva efter ett uppehåll på obegripliga tio år. Den har den smått osannolika titeln Alfta förr och nu och pryds av en svartvit omslagsbild på Stureson med en lie uppslängd på axeln. En lie! Det är en väldigt snygg bild och den är fullständigt kongenial med den musik som ryms i vinylskivans svarta vindlingar.

Ulf Stureson 3 (2)Alfta förr och nu är en samling ganska lågmälda, melodiösa och poetiska sånger om slåtter och nyslagna ängar och att längta bort till något större och kanske att längta tillbaka till något mindre. Något som inte är så förtvivlat rörigt och stökigt. Det är naturligtvis ett slitet uttryck, en kliché, men det är i hög grad organisk musik. I en massa olika bemärkelser som jag inte bryr mig om att redogöra för. Ett lugn infinner sig när man lyssnar, i synnerhet i den nära sju minuter långa, tassande och liksom vindlande Ditt mörka hår. Den erinrar om vad producenten Daniel Lanois gjorde med Bob Dylan på skivorna Oh Mercy och Time Out of Mind, och jag kommer på mig själv med att undra vad Lanois skulle göra med Stureson och hans sånger. Men det är naturligtvis en fullständigt irrelevant undring, ty produktionen är det inget fel alls på.

Jag skulle så innerligt gärna vilja att alla kunde lyssna på Alfta förr och nu och bli gripna och finna den angelägen. Men jag har tänkt så om varje ny skiva, och det verkar inte som om det riktigt vill hända. Varför? Är det möjligen så att hans musik kräver ett visst engagemang, att man tar sig tid och verkligen lyssnar? En tid som många inte har eller anser sig ha i dag? Upplevs hans röst som för ljus och skör och skev? Jag vet inte. Jag vet bara att de här sångerna träffar just mig rakt i hjärtat och lungorna och hjärnan och kanske själen, om jag har någon. Och det är faktiskt det enda som är viktigt.

 

Read Full Post »

IMGP0653 (2)Cornelis Vreeswijk skulle alltså ha fyllt 80 år onsdagen den åttonde augusti 2017. Om han hade fått leva. Jaha, stor sak. Även om han hade fått leva så hade han säkerligen inte levt så länge att han hade fått uppleva sin åttioårsdag. Låter det krasst? Det är det också, men Cornelis var en man som levde hårt. Alltför hårt för sitt eget bästa. Han var nog inte alltid så rolig att ha att göra med heller. Inte för att jag kan veta det, ty jag kände honom inte. Däremot vet jag alldeles säkert att jag någon gång i början av 1990-talet lyssnade alldeles oerhört mycket på herr Cornelis. Då var han förvisso redan avliden, men likväl fullt lyssningsbar. Jag tror att jag samlade på mig nästan hela hans LP-produktion och lät mig inspireras. Sedan kom en samlingsbox som hette Mäster Cees memoarer och då blev det tråkigt. Det blev för lätt på något sätt. Halva nöjet är att leta efter obskyra inspelningar i de butiker för begagnade skivor som var vanliga förr och som nu börjar dyka upp igen.

Nåväl, medborgare. Jag lät mig som sagt inspireras. Jag försökte skriva som Cornelis. Jag försökte uppfinna gestalter av Polaren Per- och Fredrik Åkare-karaktär. Ut kom nog egentligen bara en. Någon som hette Lagerman. Mer än så vet jag inte om honom. Han dog ganska snabbt. Men mest handlade det nog om språket. Cornelis hade ett sätt att skriva som var ganska speciellt. Det kändes liksom som om han helt utan ansträngning slängde ihop något som blev bra. Säkerligen var det inte så. Säkerligen la han ner stor möda på sina texter, men likväl låter de enkla. Och samtidigt komplicerade. När man då betänker att han var nederländare och erövrade det svenska språket från tolv års ålder så blir man nästan lite avundsjuk. Skulle en nederländare komma här och lära sig att behärska vårt språk bättre än vad många infödda svenskar gör? Ja, det skulle han.

Han är lättparodierad, Cornelis. Titta bara på den där vad-han-nu-heter. Henrik Dorsin. Cornelis hade sin stil. Han hade sitt sätt att vara. Och han var nog som sagt inte alltid så rolig att ha att göra med, hur många skratt han än lockade fram på krogscenen med sina burleska visor. Han drack förstås. Och intog andra inte fullt legala substanser. Men ska man döma honom för det? Jag vet inte. Det finns de som påstår att artister ska vara föredömen och renlevnadsmänniskor. Men de är ju ganska sällan det. Så jag bryr mig inte om det där. Jag ratar inte artister eller konstnärer eller författare bara för att de lever eller levde svinaktigt. De blir lättare att parodiera då. Man kanske kan se det så?

Även om han hade sin stil så hade han en enorm bredd. Han var produktiv. Antagligen av nödvändighet, för att tjäna pengar, men också för att han hade produktiviteten i sig. Han var nog en sådan som måste arbeta och skriva för att må bra. När de egna visorna inte räckte till så passade han på att spela in skivor med andras material. Bellman. Taube. Lars Forssell. Till och med Povel Ramel. Den sistnämnde var kanske ett lite märkligt val, eftersom det är svårt att göra något eget av någon som i sig själv är så egen. Om tanken är begriplig? Men de andra fungerade utmärkt. Man måste därför säga att Cornelis Vreeswijk var en lika ypperlig uttolkare som han var ypperlig låtskrivare eller viskompositör eller vad man nu vill kalla honom. Det är lite klichéartat att säga det, men det finns en speciell närvaro i hans framföranden. Han menar liksom allvar, även när sångerna har en lustig poäng.

Vad ska man lyssna på? Nästan vad som helst. Men om jag bara får välja två av hans skivor att ta med mig till en liten stuga ute på fjället trettio mil från civilisationen så blir det förstås två dubbel-LP. Poem, ballader och lite blues från 1970. Och Felicias svenska suite från 1978. Men det är sannerligen inte lätt att välja – och varför ska man göra det? Gå på upptäcktsfärd! Cornelis ville bli journalist. Hans visor är emellanåt som reportage från en annan tid. Där är släktskapet med Bellman stort. Hans sista LP heter Till Fatumeh – Rapport från de osaligas ängder… Bara en sådan sak, medborgare!

Jag fick aldrig chansen att se Cornelis spela. Jag var blott tjugoett och ett halvt år när han avled i november 1987. Men jag såg honom i publikhavet framför scenen på en konsert i Johanneshovs isstadion den 26 september samma år. Jag inbillar mig att han såg trött och döende ut, men i själva verket har jag ingen aning om det. Avståndet var för stort. Tanken föresvävade mig att söka upp honom och säga några uppskattande ord, men jag tappade honom ur sikte. Så kan det gå. Man får nöja sig med den kvardröjande rösten och orden och skörheten och bullrigheten. Åttio år, medborgare. Stor sak!

IMGP0654 (2)

 

 

 

Read Full Post »