”Mimbroschykl.” Så minns jag att min svensklärare på gymnasiet en dag skrev på svarta tavlan. Konstigt ord. Om man läser det högt så inser man förstår att det egentligen står ”min brors cykel”, fast med ett slags pöbelfonetisk skrift. (”Pöbelfonetisk” är en sammansättning som kanske kan ses som kränkande, men jag kom just på den och blev lite förtjust. Förlåt.) När jag häromdagen såg en annons där någon ville sälja ett ”upplängsfat” så kom jag att tänka på den där cykeln och jag funderade lite över det där med skriftspråk kontra talspråk i en väldigt bokstavlig mening. Hur stavar man om man förvisso kan skriva bokstäver, men aldrig har sett de ord man försöker skriva i skrift? Om man bara har hört orden? Hur ska man veta vilka bokstäver man förväntas använda, och hur kan man förväntas veta var ett ord slutar och nästa ord börjar? Om man bara har hört någon prata om ”uppläggningsfat” och aldrig har sett ordet i skrift, ja då är det ju lätt att tro att det faktiskt heter ”upplängsfat”. För så säger nog de flesta av oss. Vi uttalar inte alltid alla bokstäver och småord tydligt. (Det är förmodligen det som ligger bakom att många numera anser att det heter ”jag köpte massa kläder” och inte ”jag köpte en massa kläder”. När vi talar så sväljer vi ”en” och då tenderar det att försvinna även i skriftspråket.) Man kan förvisso tycka att man i ovan nämnda fall borde fundera lite över vad ”upplängs” kan tänkas betyda, men alla är inte lika intresserade av hur ord hänger ihop och var de kommer ifrån som jag är. Ord är liksom bara ord, sa han som var i Tyskland och sa: ”Give me öl, bitter!”
Det är intressant, men också skrämmande, att se hur ord förändras och hur snabbt det sker. Det ord som förmodligen ganska länge har betytt en sak betyder plötsligt något helt annat, och den där betydelseförändringen tycks ibland ske över en natt. Det finns ett antal exempel av olika slag. Många tycks nu anse att ordet familjär är synonymt med ”familjekär” eller att man liksom trivs bäst i hemmet tillsammans med familjen. Ibland är det väldigt lätt att ta till påverkan från engelskan som en uppenbar förklaring, men här fungerar inte det. Det är nog snarare en ren felkoppling. Man tycker att familjär borde betyda familjekär och så gör det plötsligt det. En liknande mekanism ligger antagligen bakom att många tror att beivra betyder ungefär ”uppmuntra till”. För låter inte ordet som något man gör när man nästan hoppar jämfota av iver att göra något? Och av någon anledning antar många att vederlägga betyder ungefär ”bekräfta” eller ”bevisa”, fast det i själva verket betyder ”motbevisa”. Varför tror man det? Kanske för att det i det sammanhang ordet förekommer lika gärna skulle kunna betyda det. Det är lättare att förstå, i analogi med beivra, varför man tror att bestrida betyder motsatsen till vad det egentligen betyder.
Spirituell är ett ord där kampen nog redan är förlorad. Där är det lättare att skylla på engelskan. Det är en klassisk så kallad false friend. Engelskans spiritual (andlig eller själslig) har plötsligt blivit spirituell på svenska. Och det vore kanske gott och väl om det inte vore så att spirituell betyder något helt annat på svenska. Ordet är så att säga redan upptaget. Men om utvecklingen fortsätter så här så finns det nog snart ändå inget behov av ordet spirituell i dess gamla betydelse. Om man ska vara elak.
Lite av ett personligt hatobjekt är det hiskligt överanvända episk. Ordet betyder egentligen ”berättande” och har ursprungligen att göra med litteratur, men har väl utvidgats till att innefatta även exempelvis mer ambitiösa musiktexter och handlingen i vissa filmer. Vet gemene man det i dag? Det är nog ganska tveksamt, med tanke på att ordet mest används på ett helt annat sätt. Hur har det gått till? Gissningsvis är det ett rent missförstånd, möjligen orsakat av lättja. Någon har, helt korrekt, beskrivit en låt med en lång och berättande text som episk. Men någonstans längs vägen har ordet liksom glidit över på musiken och snarare fått betydelsen ”storslagen”. Och nu verkar episk helt enkelt betyda ”skitbra”. Fast man kan även höra folk tala om ett ”episkt misslyckande” och då är det väl ordet närmast en synonym för ”enorm”. Så kan det gå när man inte bryr sig om att ta reda på vad ett ord betyder.
För någon dag sedan läste jag ett generaliserande angrepp på socialdemokratiska politiker där skribenten ondgjorde sig över dessa politikers brist på utbildning och därmed allmänbildning. Och så klämde hon dit ordet legio för att göra angreppet lite tjusigare. Naturligtvis utan att veta vad legio betyder. Det räcker förmodligen gott att en eller två tongivande personer, personer vars ord och texter syns och hörs väl, använder ett ord på ett felaktigt sätt för att det ska få genomslag och därmed strax ändra betydelse. Till exempel Leif G.W. Persson. I dag tycks han och många andra använda legio som synonym för ”närmast regelmässigt förekommande” eller ”mera regel än undantag” eller ”jättevanligt”. Och det är klart att den betydelsen är besläktad med ordets egentliga betydelse, ”oräkneligt antal”. Men rätt är det ju inte.
I går råkade jag tittade lite på något caféprogram på TV. Där presenterades på sedvanligt sätt olika tips på drycker inför helgen. En av dessa rusdrycker bar namnet Billabong, varvid en av programledarna liksom i förbigående sa att en av kameramännen just berättat att billabong betyder ”lägereld”. Rakt ut i direktsändning fick sig alltså kanske några tiotusental människor lite ny kunskap till livs som de kan skryta med när de serverar Billabong till sina gäster. Gäster som sedan kanske för kunskapen vidare till andra. Och plötsligt vet halva svenska folket att billabong betyder ”lägereld” för det har någon sagt på TV och då är det sant. Problemet är ju att billabong inte betyder ”lägereld”. Det betyder ”korvsjö”, ett faktum som är ungefär 2 000 gånger mer underhållande.
Det lustiga är att ord i vårt informationssamhälle tycks genomgå de här förändringarna extremt snabbt samtidigt som var och en har extremt goda möjligheter att kontrollera vad orden faktiskt betyder. Men antingen tänker man inte på att göra det eller också bryr man sig inte om det. Jag antar att de flesta tycker att det räcker med att ha en ungefärlig aning om hur och i vilka sammanhang olika ord brukar användas. Och kanske är det gott så. Kanske är jag, som arbetar med ord, onödigt noga med att hela tiden välja rätt ord för att ingenting ska kunna misstolkas. Men det hindrar mig inte från att intressera mig för hur de här förändringarna och betydelseförskjutningarna går till. Jag har kastat fram några antaganden ovan. De behöver inte alls stämma. Det ligger inga vetenskapliga undersökningar bakom.
Varför ska man då bry sig om ordens ”rätta” betydelser? Huvudsaken är väl att man förstår varandra? Ja, kanske. Men det finns en risk för att vi faktiskt inte förstår varandra om vi lägger in helt olika betydelser i ganska enkla ord, om vi tolkar dem olika. Medan jag höll på med den här texten dök en intervju med Theodor Kallifatides upp i en av våra morgontidningar. Jag ber att få citera tre små stycken ur den intervjun:
Vem kan orientera sig om det inte finns rätt och fel? Bara den invigda, den som redan kan. Det blir en klassfråga. Om allt färre vet vad som är rätt och fel kommer samhällets kvalificerade poster per automatik skötas av den lilla gruppen som behärskar sitt språk. Då blir centrala ämbeten inte längre öppna för alla.
Ett språk som är privat fungerar inte. När orden får en fluktuerande betydelse, eroderar sakta men säkert den semantiska strukturen av ett språk.
Men, förr eller senare kommer man förstå att språket är det rikaste och mest utvecklande redskap vi har som människor. För att utvecklas. Det måste vi odla, vårda och föra vidare.
Jag vill mena att Theodor Kallifatides är en synnerligen klok människa.
(Citaten i kursiv stil är hämtade ur Svenska Dagbladet, 2017-08-20)
Vad är det för fel på Ulf Stureson? Ingenting, naturligtvis. Inte på Ulf Stureson. Det är den stora allmänheten det är fel på, eller åtminstone den allmänhet som bryr sig om musik. Så tänker jag, måhända lite elakt. Varför? För att Stureson efter drygt 20 år och fyra släppta fullängdsskivor och en EP fortfarande är en ganska okänd figur. Det är märkligt, men det är också okej. För ibland vill man liksom ha en artist för sig själv, lite som en hemlighet. Något som inte alla nödvändigtvis måste begripa. Dock är det djupt orättvist för en artist som verkligen förtjänar ett riktigt stort genombrott. Dels för att han gör intryck av att vara alldeles förskräckligt sympatisk och dels för att han gör små fina låtar där musik och text håller lika hög kvalitet och därför bildar en helhet. Han är helt enkelt värd att höras och älskas.
Alfta förr och nu är en samling ganska lågmälda, melodiösa och poetiska sånger om slåtter och nyslagna ängar och att längta bort till något större och kanske att längta tillbaka till något mindre. Något som inte är så förtvivlat rörigt och stökigt. Det är naturligtvis ett slitet uttryck, en kliché, men det är i hög grad organisk musik. I en massa olika bemärkelser som jag inte bryr mig om att redogöra för. Ett lugn infinner sig när man lyssnar, i synnerhet i den nära sju minuter långa, tassande och liksom vindlande Ditt mörka hår. Den erinrar om vad producenten Daniel Lanois gjorde med Bob Dylan på skivorna Oh Mercy och Time Out of Mind, och jag kommer på mig själv med att undra vad Lanois skulle göra med Stureson och hans sånger. Men det är naturligtvis en fullständigt irrelevant undring, ty produktionen är det inget fel alls på.
Cornelis Vreeswijk skulle alltså ha fyllt 80 år onsdagen den åttonde augusti 2017. Om han hade fått leva. Jaha, stor sak. Även om han hade fått leva så hade han säkerligen inte levt så länge att han hade fått uppleva sin åttioårsdag. Låter det krasst? Det är det också, men Cornelis var en man som levde hårt. Alltför hårt för sitt eget bästa. Han var nog inte alltid så rolig att ha att göra med heller. Inte för att jag kan veta det, ty jag kände honom inte. Däremot vet jag alldeles säkert att jag någon gång i början av 1990-talet lyssnade alldeles oerhört mycket på herr Cornelis. Då var han förvisso redan avliden, men likväl fullt lyssningsbar. Jag tror att jag samlade på mig nästan hela hans LP-produktion och lät mig inspireras. Sedan kom en samlingsbox som hette Mäster Cees memoarer och då blev det tråkigt. Det blev för lätt på något sätt. Halva nöjet är att leta efter obskyra inspelningar i de butiker för begagnade skivor som var vanliga förr och som nu börjar dyka upp igen.
elbrundino 