Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Tjuvlyssnat’ Category

Den som till äventyrs har läst denna så kallade blogg tidigare har säkert noterat att jag tycker att det är spännande att tjuvlyssna på folk. Alla möjliga saker avhandlas i offentlig miljö numera – och därmed får folk skylla sig själva. Kanske borde jag hålla det åhörda för mig själv, men ofta väcker det frågor i mig som jag på något sätt måste dryfta. De tjuvavlyssnade må därför förlåta mig, ty jag menar inget illa. Åtminstone inte så mycket illa.

Sålunda hamnade vi en lördag i juni på ett kafé i vad som får betraktas vara Stockholms mittpunkt. Eller kanske en av dess mittpunkter. På ett avstånd som inte var generande nära, men likväl nära, satt en kvinna och en man. Man vill inte gärna ägna sig åt ett alltför ihärdigt stirrande, men jag skulle bedöma deras ålder till cirka 30. I alla fall inte 40. Men möjligen något däremellan. De satt där med varsin blommig kopp som kan ha innehållit te. Varför jag tror det har jag ingen aning om. De föreföll kanske helt enkelt vara typen som dricker te. Mannen, som var iklädd en något slängig lugg, hade dessutom framför sig en laptop. Särskilt anmärkningsvärt är nu inte detta.

Men så började fragment av samtalet, som ärligt talat huvudsakligen fördes från mannens sida, att hitta fram genom luften till våra öron. Det som primärt fick mig att rycka till var orden: ”Och så måste vi ju byta städfirma.” Kvinnan erbjöd sig att ta hand om den detaljen. Genast var de därmed inplacerade i kategorin ”människor som har tillräckligt mycket pengar för att anlita en städfirma till sitt hem för att därmed kunna prioritera andra, viktigare saker”. Särskilt anmärkningsvärt är kanske inte heller detta. Kanske var det till och med så att de samtalade om ett företag som de drev tillsammans? Men det krävdes bara några fler ord i luften för att göra klart att så inte var fallet.

Under samtalets gång talades det sedan om olika konton för olika ändamål och frågan dryftades från mannens sida huruvida de skulle dela ansvaret för sonen xxxxx:s inskolning. Det tycktes inte alls vara någon självklarhet. I och med detta väcktes funderingen om det möjligen var så att de hade kommit överens om att skiljas och nu skulle försöka klura ut hur den gemensamma vårdnaden för sonen skulle se ut? Nej, för nu talades det om att köpa båt och det talades om inredning av en sommarstuga och vore det inte bra att hyra in en barnvakt åtminstone en gång i veckan? Och för allt detta tycktes en budget göras upp.

Kvinnan i det minimala sällskapet kastade emellanåt en blick mot oss, som för att säga: ”Ja, så här gör vi. Och vi struntar fullständigt i om ni tycker att det är konstigt.” Eller möjligen: ”Ja, så här har jag det. Det är inte lätt, men jag accepterar det.” Eller möjligen: ”Hjälp mig!” Uppenbart var i alla fall att hon förstod att vi lyssnade och småhäpnade. Allt medan mannen fortsatte att tala om struktur och behovet av att köpa en ny dammsugare och vem av dem skulle ta ansvaret för det? Hur som helst så kunde han tänka sig att sköta det mesta, eftersom han ansåg sig vara ”bra på att organisera”. Jo, det framgick med önskvärd tydlighet. Samtalet avslutades med något som väl inte kan kallas hångel, men väl några kyssar och kramar. Och ett från mannen trefaldigt upprepat uppmuntrande: ”Jag tycker att vi har gjort ett bra jobb nu.”

Bilden av en egenföretagare som inte bara driver sitt företag som ett företag framträdde. Detta var uppenbarligen en man som även betraktade sitt äktenskap (eller relation, de behövde ju inte vara gifta) som ett företag som måste styras och planeras in i minsta detalj för att det alls ska fungera. Och så slog det mig att det kanske är så alla äktenskap fungerar. Kanske är alla äktenskap ett nogsamt upprättat schema för resten av livet – och när någon av parterna bryter kontraktet och inte lagar mat det överenskomna antalet gånger per vecka så leder det ofelbart till skilsmässa. Eller åtminstone ett allvarligt samtal. Kanske finns det inget som helst utrymme för spontanitet. Kanske bestäms barnens framtida karriärer senast i graviditetens tolfte vecka i alla familjer? Vad vet jag om det? Dock hoppas och tror jag att det inte är på det sättet. För inte kan man väl driva familjen som ett företag? Eller?

 

Annonser

Read Full Post »

Jag besökte på traditionellt söndagsvis ett kafé. Inte ett sådant där kafé som ingår i en kedja med engelskt namn. Inte ett sådant där kafé där man kan få exakt likadana överstora och överflottiga muffins oavsett var i landet det ligger. Nej, ett kafé av hembygdsgårdstyp. Där brödet är bakat av stolta pensionärer och där kaffet serveras i blåvita koppar med fat. Serveras och serveras. Man hämtar själv kaffet i en pumptermos. Man tar det kaffebröd man vill ha på ett bord och betalar efteråt. Ett sådant där kafé där den ideellt arbetande personalen litar på gästerna. Man tror inte riktigt att den typen av kaféer existerar mitt i Sveriges största stad, men då tror man fel.

Nå. Vid bordet intill satt en farbror och läste tidningen medan han drack sitt kaffe och kanske åt en kaka. Det kändes dock som om han inte var där primärt för att dricka kaffe, läsa tidningen och äta en kaka. Om det dök upp ett tillfälle till socialt umgänge med vem det vara må så tog han det. När kvinnan som höll viss uppsikt över den publika delen av kaféet frågade om han ville ha mera kaffe (vilket han i ärlighetens namn kunde ha hämtat själv) så försökte han ge uttryck för en språklig fundering som gick ut på dubbeltydigheten i att något är på ”upphällningen”. Upphällning av kaffe och kaffe som är på upphällningen. Kvinnan tolkade det dock mycket bokstavligt. Hon trodde att kaffet var slut i pumptermosen, vilket fick mannen att försöka förtydliga vad han menade. Tyvärr förstod kvinnan fortfarande inte, utan stegade bort till termosen, skakade den och lyfte upp den för att känna på tyngden. Kaffet var alls icke på upphällningen!

Det är märkvärdigt jobbigt att beskåda och åhöra liknande situationer. Men det är ännu jobbigare att vara den som blir missförstådd eller den som missförstår – åtminstone om man är medveten om att man blir missförstådd eller missförstår, vilket ju inte alltid är säkert. Förmodligen gör man bäst i att sondera om man är på någorlunda samma våglängd innan man ger sig in på  exempelvis språkliga hårklyverier. Det gäller också att på olika sätt vara mycket tydlig med vad man sysslar med – att genom kroppsspråk eller kanske ett visst tonfall visa att man säger något med den berömda glimten i ögat. Men det verkar som om det ofta brister på den punkten. Många är helt enkelt inte tränade på att vara tydliga, och andra är inte tränade på att uppfatta tydlighetssignalerna. Ironin eller den vänliga sarkasmen seglar rakt över huvudet och allt uppfattas bokstavligt. Och det verkar bli allt vanligare, vad det nu beror på.

Om man tittar på det skrivna ordet så förefaller det som om väldigt många har förlorat förmågan att genom bara ord uttrycka och förmedla en känsla. Det är förvisso en konst, men en konst som går att lära sig att behärska om bara viljan finns. Sanningen är väl dock att man inte längre behöver behärska den. Det är ju bara att klämma dit en smiley, så förstår alla hur texten ska tolkas. Praktiskt! Lätt som en plätt! Men är det inte, ärligt talat, också en aning infantilt? Innebär det inte en utarmning av vår språkliga uttrycksförmåga? Jag ser framför mig hur man börjar slänga in smileys i exempelvis dagspressen och romaner för att man ska slippa hålla på och tjafsa med en massa språkliga nyanser och stilfigurer. Om något är tänkt att vara roligt så infogar man en glad eller jätteglad gubbe. Och så vidare. Eller också kan man ju skriva LOL, ROFL eller LMAO som ett slags instruktion till läsaren hur hen bör reagera vid läsningen. Jag tycker inte att det är någon vidare rolig framtidsutsikt.

Farbrorn på kaféet kanske hädanefter skulle kunna ha en uppsättning små smiley-skyltar med sig. Då kunde han hålla upp en skylt som antyder att han nu ämnar kåsera lite över en språklig fundering som på intet vis ska tas som kritik eller på alltför stort allvar. Frågan är bara hur en sådan smiley skulle se ut. I framtiden kanske vi har inbyggda smiley-skyltar i pannan som känner av vårt humör och känsloläge genom sensorer. De skulle också kunna spela en passande liten trudelutt. På så vis behöver man inte anstränga sig så mycket. På så vis behöver aldrig några missförstånd uppstå. Och vi slipper pinsamma incidenter mellan protagonister som exempelvis språkfilosofiskt lagda kafébesökare och tanter som är rädda att kaffet är på upphällningen. Det vore väl fenomenalt bra? 😉

Read Full Post »

Veckan är den fyrtionionde och veckodagen är söndag. På nytt har naturen beslutat att klä sig själv i vitt. Klävitt-klävitt-klävitt, som det heter att kattugglan säger på ornitologens språk. Åtminstone på ornitologsvenska. På exempelvis ornitologtyska förmodar jag att lätet beskrivs på ett annat sätt. Kattugglan har förmodligen dock föga att säga till om då det gäller vädrets fluktuationer, varken den här eller någon annan vinter. Mina nyinköpta GoreTex-skor förefaller dock vara både täta och någorlunda varma, vilket gör att jag tryggt kan angripa nästan vilket väder som helst. Dock är färgen på dem ljusbrun på gränsen till beige, vilket gör mig lite orolig att jag gör ett för glatt intryck med dem på. Att dessa skodon i sin nära-beigehet sticker ut för mycket i ett både faktiskt och mentalt landskap som går helt och hållet i svartvitt. Jag väljer att tro att det är en vanesak, och det är ändå ingen som lägger märke till mig och mina futtiga skor.

Förra veckan klagade jag över en viss händelselöshet. Den här veckan har utmärkt sig på samma sätt. Det mest glädjande har förmodligen varit att tre synnerligen andefattiga arbetsprojekt har tagit slut och en form av inbromsningssträcka inför julen har inletts. Det gläder mig att slippa texta en TV-programserie där en ung man med stolthet kungör att han är ”en riktig mansslukerska”. Det gläder mig att slippa texta en TV-programserie där dottern till en känd golfstjärna åker på konsertturné tillsammans med två danserskor som båda har varit barnflickor hos familjen. Det gläder mig att slippa texta en komediserie som enbart skådespelarna själva kan tycka är underhållande. Man kan tycka att jag därmed gläder mig över fel saker, det vill säga att något tar slut. Men så kan det vara ibland. Jag har i mina värsta stunder den här veckan undrat om jag kanske skulle kunna efterträda den elake TV-kritikern Johan Croneman som går i pension om fyra år. Jag har nämligen mycket ont att säga om TV. Och samtidigt är det, som bekant, dumt att bita den hand som föder en.

Det är svårt att värja sig från televisionen, även på söndagar då jag försöker låta bli att arbeta. Söndagarna brukar åtminstone delvis ägnas åt en promenad till något kafé där DN:s söndagskorsord ska avverkas. Man måste hålla ordhjärnan igång även på söndagar. Just denna söndag i vecka fyrtionio gick färden till en förort med det poetiska namnet Midsommarkransen och ett där beläget kafé som drivs av ett äldre par. När jag säger att det är ett äldre par så menar jag att de är äldre än vad jag är, men inte nödvändigtvis gamla. I dag fylldes lokalen av förförisk våffeldoft och i högtalarna satt Julio Iglesias och spelade. Det var egendomligt nog en befrielse, emedan man så här års väntar sig att få höra Last Christmas och Do They Know It’s Christmas och Jingle Bells och Feliz Navidad tills man tror att man heter något annat än vad man heter. Men icke. Här härskade Julio och han framförde häpnadsväckande nog inte ens julmusik.

Den relativa friden varade dock inte länge, ty plötsligt inträdde en röst på kaféet, en röst som jag igenkände som en känd tidigare idrottsman som även har deltagit i och vunnit TV-programmet Let’s Dance. Denne man, ty en man är det fråga om, förkunnade glatt för vem som än ville höra på (lokalen är liten) att han var nyss hemkommen från Florida där han varit på besök hos en känd svensk familj i deras 1 500 kvadratmeter stora villa. På plats hos denna kända familj i deras 1 500 kvadratmeter stora villa var också en känd svensk författare som utan omsvep beskrev sig själv som ”författarnas Zlatan”. Vi med stora öron fick även veta att den kände idrottsmannen, den golfspelande kände fadern i familjen och den kände författaren hade tävlat i bänkpress i familjens gym. Och att den sistnämnde hade pratat oupphörligt 90 procent av tiden. Och att familjens döttrar hade meddelat den kände författaren att de inte fattade ett ord av vad han sa. Men trots detta var han enligt den före detta idrottsmannen ”en skön typ”. Personligen vet jag inte vad en ”skön typ” är, men jag tror att det är något positivt. Där satt jag i alla fall med min grekiska sallad, min kopp kaffe och mina stora öron och tänkte: ”Detta är alltså vad jag kommer att få texta i vår.” Ty det var uppenbart att idrottsmannen är en av deltagarna i vårens upplaga av Parneviks i TV3. Man är inte befriad från sitt arbete ens på ett oansenligt kafé i Midsommarkransen. Ständigt tränger sig televisionen in i livet, på de mest obarmhärtiga sätt.

Men ibland bryter mänskligheten igenom den polerade och glättiga TV-ytan. Ibland finns det ögonblick som berör mitt i det där flödet av bilder och ord som inte fastnar. Jag tänker här på Patti Smiths framförande av A Hard Rain’s A-Gonna Fall vid Nobelprisutdelningen i Konserthuset i Stockholm. Tänk att inför den svenska kungafamiljen och några hundra högtidsklädda andra höjdare komma av sig. Tänk att inför detta auditorium av dignitärer rakt och ärligt erkänna sig vara väldigt nervös. Det är ett ögonblick som är så vackert och skört att det knappt går att beskriva. Det krävs ett stort mod för att göra något sådant och jag inbillar mig att exempelvis ”författarnas Zlatan” inte skulle klara det. Och ändå förkunnar Dagens Nyheter: ”Tabben vändes till succé.” Något högst mänskligt, som grav nervositet inför sammanhanget och uppgiften, förringas till en ”tabbe”. Jag vill påstå att det är symptomatiskt för vårt samhälle, där allt ska vara en polerad och skinande yta utan tuggmotstånd. Man får inte misslyckas. Men det är precis vad man får, annars kommer vi ingen vart. Och därmed återkommer jag till det som har varit något av ett tema här på sistone: Perfektion är tråkigt. Tesen kanske inte fungerar så väl för exempelvis en hjärnkirurg. Men i väldigt många andra fall hävdar jag med bestämdhet att det som är mänskligt måste ges utrymme. Det sköra och skeva måste få komma fram. Annars blir livet alldeles förskräckligt tråkigt.

********************

(För den som så vill: Ett filmklipp från Japan 1994 där Bob Dylan själv framför A Hard Rain’s A-Gonna Fall tillsammans med en symfoniorkester.)

Read Full Post »

Den här veckan har jag åkt buss. Buss nummer 160 från Hjälmarsvägen i Årsta till Gullmarsplan i Johanneshov. Det är en resa på högst sju minuter. Nu får man kanske intrycket att jag har åkt den där sträckan och sedan inte tillbaka. Och kanske får man intrycket att det bara är den här veckan jag har gjort det. Så är inte fallet. Naturligtvis inte. Jag är inte galen, eller åtminstone inte galen på det sättet. Men just den här veckan känns det som om den där tämligen ynkliga sträckan på morgonen har fyllts med egendomliga existenser. Exempelvis en farbror med ovanligt korta ben som iklädd byggarbetarkläder bär på ett kastspö. Går han och fiskar efter jobbet? Eller ingår det i hans arbetsuppgifter att använda kastspö? Eller bär han på detta kastspö av ren princip? Jag vet inte, och jag vågar sannerligen inte fråga. Han ser ut som en man som skulle kunna boxa en oförskämd person i magen.

En annan morgon, som kan ha varit denna veckas torsdagsmorgon, satt jag i den fullsatta och försenade bussen och retade upp mig på kvinnan som satt två säten framför mig. Hon var nämligen en sådan där människa som slår sig ner på yttersätet och lämnar innersätet tomt. Trots att hon rimligen noterade att bussen var mycket full. När bussen stannade för att ta emot ännu fler passagerare i sin buk reste hon sig dock plötsligt av okänd anledning, bara för att slå sig ner på ett av sätena vid ingången, där man normalt brukar ställa barnvagnar. Men se det skulle hon inte ha gjort, ty en nyss ombordstigen karl upphov då sin stämma och sa: ”Men där skulle ju jag sätta mig!” Detta trots att det nu alltså fanns två lediga säten precis bakom, vilket den nysatta kvinnan med rätta påpekade. Men nej. Människan skulle prompt sitta där. Varför kvinnan snällt reste sig. Jag var mycket frestad att fjåga om mannen kajnse vaj så lessen att han böhövde gjåta mot fajbjojs axel och kajnse till och med låjna en lijten näjsduk att tåjka tåjajna med? Men jag avstod. Även han såg ut som en man som skulle kunna boxa en oförskämd person i magen.

Så snabbt kan alltså omdömet om en människa skifta. Jag tänker nu på kvinnan som jag först tyckte illa om och därefter tyckte lite synd om. Den som bär sig dumt åt den ena sekunden blir nästa sekund utsatt för någon som bär sig ännu dummare åt. Man kan hävda att synden straffar sig själv, men det finns ju grader av straff. Och synd. Kvinnan förklarar jag härmed oskyldig. Hon insåg förmodligen att mannen skulle lägga sig ner på bussgolvet och skrikgråta om han inte fick som han ville. Hon räddade oss från detta spektakel. Men det utrotar dessvärre inte människors omogna beteenden. Till detta krävs större åtgärder. En analogi till denna bussincident inträffade för övrigt inom stockholmspolitiken under vecka 22, där ett stadsbyggnadsborgarråd var nära att offentligt skrikgråta av harm. Men jag lämnar honom därhän. Jag bryr mig inte ens om att nämna honom vid namn.

Vilka har förresten avlidit den här veckan? Jag talar nu om så kallade kändisar. Muhammed Ali. Mästerviolinisten och folkrockpionjären Dave Swarbrick. Zeb Macahan. Eller åtminstone hans uttolkare, James Arness. Och så Freddie Wadling. Av de fyra har jag endast sett den senare i verkliga livet. En gång tillsammans med Fläskkvartetten på den lilla Argusscenen på Hultsfredsfestivalen 1990. På samma scen framträdde M.A. Numminen och, ser jag till min häpnad, min granne Göran Greider. Dock inte tillsammans. Om jag minns rätt så satt Freddie Wadling på scenkanten hela tiden. Och om jag minns rätt så var han helt innesluten i sig själv och musiken och satt och dirigerade Fläskkvartetten med pekfingrarna. Men det är länge sedan och jag var smal och bar jeansjacka och en skjorta från Överskottslagret som jag batikfärgat i en röd plasthink. Sexton år senare hörde jag honom framföra en mäktig version av Olle Adolphsons Trubbel på Stockholms Kulturfestival. Och jag minns att han sa något mycket roligt och minnesvärt som jag lovade mig själv att aldrig glömma. Tyvärr har jag glömt vad det var. Något om läsglasögon, tror jag. Något självironiskt. Det plågar mig att jag inte minns detta minnesvärda. Det känns sorgligt. Men det kanske inte spelar någon roll. Vad jag ville komma fram till är att den mannen kunde sjunga vad som helst och göra det intressant. Kanske förtjänar jag att bli boxad i magen för att jag uttrycker det på ett så finesslöst vis. Men det är icke desto mindre sant. Ibland håller jag mig till sanningen.

Read Full Post »

Så kom den femtonde veckan under det femtionde året. Veckan då det femtionde året noga räknat övergick till det femtioförsta. Men det tänker jag inte bry mig om. Man kan inte byta namn på ett år efter bara femton veckor; det är högst orimligt. Men ja. Jag har nu passerat gränsen och fyllt femtio år. Märkligt nog så kändes det inte. Det gjorde varken ont eller gott. Somliga uppskattar inte denna gränsöverträdelse alls, andra berörs inte. Påverkas inte. Jag tillhör uppenbarligen den senare gruppen, vilket jag förmodligen ska vara glad för. Det är åtminstone det intryck jag får när jag hör andra berätta om ångest, olustkänslor och annat otrevligt. Naturligtvis gör det mig inte till en bättre människa. Förhoppningsvis inte heller till en sämre.

Kanske är det så att det är vi som tillhör den där gruppen som inte berörs som passar på att göra oss lite märkvärdiga genom att arrangera någon form av tillställning för att markera gränsövergången. Vi ber liksom med ett visst mått av falsk ödmjukhet att få påminna om att vi för en gångs skull är lite viktiga. ”Allt ljus på mig”, som Edvard Persson kanske aldrig sa men ständigt hävdas ha sagt. De som inte bryr sig om att uppmärksamma sig själva utan förbigår det hela med tystnad drabbas inte av det åtföljande. Man må behurras. Man må besjungas. Man må fyrfaldigtlevereras. Man må betalas. Men sedan, när allt är över, uppstår den stora tomheten. Ett slags självtrötthet. Var det inte mer än så här? Kunde det inte det här roliga ha fått pågå lite längre? Minnena finns dock kvar. Minnena av den goda maten. Minnena av de vänliga orden som yttrades. Minnena av ett stort välbefinnande. Men också glädjen över att måhända ha skapat positiva minnen hos andra människor. Det är något vars värde icke ska föraktas.

Men det är väl så här det fungerar med det mesta. Man kan ägna flera månader åt att förbereda ett projekt – och när det väl är sjösatt så kommer tomheten. Som när man kommer hem från en lyckad semester. Som när man har ägnat flera timmar åt att laga en maträtt som man äter upp på fem minuter. Jaha, och nu då? Jag blev mätt och det var ganska gott, men var det värt mödan? Man får intala sig att man kanske lärde sig något under förberedelsen, något som man kan ha nytta av senare. Man får intala sig att Karin Boye hade rätt när hon hävdade ”men det är vägen, som är mödan värd”. Annars faller man ner i ett träsk av total meningslöshet och tomhet med efterföljande bitterhet. Man riskerar att bli som kvinnan i sextioårsåldern som i går satt bredvid mig på en författarträff på Akademibokhandeln. Hon inledde sin vistelse i lokalen genom att spilla ut några milliliter medhavt kaffe på golvet och förkunnade för sin väninna att ”det värsta jag vet är att spilla”. Bara för att en halv minut senare förkunna att ”det värsta jag vet är kaffe som inte är varmt”. Bara för att fyrtiofem sekunder senare förkunna att ”det värsta jag vet är mackor som har för lite smör”. Hon kunde ha nöjt sig med att säga ”det värsta jag vet är det värsta jag vet” så hade hon liksom varit klar med sitt förkunnande i all evigheters evighet. Därtill meddelade hon att hon ångrade både det ena och det andra här i livet. Sådan vill man ju inte bli.

Vad är då botemedlet? Eller snarare det förebyggande vaccinet? Kanske att alltid ha något att se fram emot. Att alltid skapa roliga mål som ska uppnås. Förvisso kommer den stora tomheten att följa på varje uppnått mål, men det får man nog leva med. Efter femtioårsdagen kan man exempelvis börja föreställa sig hur sextioårsdagen ska firas. Eller varför inte hundraårsdagen? Då har man ju något roligt att se fram emot i femtio års tid. Börja baka redan nu. Sätt ihop ett sånghäfte. Köp ett par flaskor årgångsbananlikör att lagra. Det är precis så man håller sig vital och positiv. Och, förvisso, självtillräcklig. Där är mitt recept. Varsågod, det bjuder jag på.

Read Full Post »

Solen skiner och fåglarna kvittrar och det har varit en tämligen angenäm lördag. Jag har förvisso varit och klippt mig, vilket brukar orsaka oproportionerlig vånda, men det gick som en smärre polkett. Människan som jag slunkit in till relativt troget de senaste åren tycks nu känna igen mig, trots att jag nog inte klipper mig mer än tre gånger per år, och jag behöver inte ens berätta hur jag vill bli klippt. ”Som vanligt?” säger han. Jag kunde nöja mig med att nicka, men jag kväker fram ett litet ”ja”. Så länge jag har hår kommer det att vara ”som vanligt” som gäller. Inga äventyrligheter. Någon gång har jag till en frisör ställt frågan: ”Eller har du något annat förslag?” Svaret blev nej.

Jag tycker om angenäma lördagar, men det dyker förstås alltid upp något smolk i glädjebägaren. Exempelvis passerade jag någon form av anslag som skrek ”VAD VILL DU MED DITT LIV?”. Kanske stod det inte exakt så, om nu någon vill kontrollera saken och anklaga mig för att för att fara med osanning. Men ungefär. Andemeningen var detta. Jag läste inte mer än så, eftersom jag förutsatte att budskapet kom från någon sekt som vill ha mig som viljelös slav. ”GRATIS” tror jag också att det stod. Jag tycker förvisso om gratis, men gratis är inte alltid bra. I slutänden får man liksom alltid betala något ändå. Hur som helst så tyckte jag att de var en oförskämd fråga. Vad vill du med ditt liv. ”Hurså?” vill jag snäsa till denna tänkta fiende. Kom inte och pracka på mig en mening med mitt liv.

Men självklart börjar man fundera. Har de här första 50 åren bara varit ett långt tidsfördriv eller har jag uträttat något av värde? Det beror naturligtvis på vad man menar med ”värde”. Inte har jag löst cancerns gåta, till exempel. Om sanningen ska fram så har jag inte ens försökt. Jag har inte heller uppfunnit någon revolutionerande manick. Herregud, jag har inte ens varit i Thailand! Men jag kan inte säga att det bekymrar mig. För någon vecka sedan textade jag ett TV-program där den där Samir vad-han-nu-heter deltog. Han som var med i ”Paradise Hotel” och sedan deltog två gånger i Melodischlagerfestivalsparaden. Hans pappa ville att han skulle flytta hem till Linköping och ta över familjens restaurang. Men det ville Samir inte veta av. Han sa något i stil med att ”på dödsbädden vill jag inte känna att det finns något som jag inte har prövat”. Jösses. Men vi människor är för all del olika. Själv skulle jag aldrig orka ägna livet åt att pröva på precis allting. Det krävs ju ett helt liv bara för att ta reda på vad allt detta allting är. Jag blev trött av att höra vad han sa. Jag blev trött och drabbades av en lust att gå i pension.

Jag har en vän som gärna skulle gå i pension i morgon. Hon är yngre än jag. Det går naturligtvis inte, men sedan något år tillbaka tycker jag att tanken är attraktiv. Men vid ett kafébesök i dag hamnade jag vid bordet bredvid två äldre damer. Den ena skulle snart fira sin 80-årsdag, vilket innebär att hon är 30 år äldre än jag. Den andra var något yngre. Det gick inte att undgå att lyssna på deras samtal – och det rörde sig helt och hållet om gamla bedrifter. Sådant som de gjort under sitt yrkesverksamma liv. Ett oupphörligt vilande på gamla lagrar. Kanske är det roligare att tala om sådant än om sina aktuella krämpor, men det kändes ändå egendomligt tragiskt. Som om livet upphörde när de gick i pension. Då känns det där pensionsgåendet inte så attraktivt längre.

Så ”VAD VILL DU MED DITT LIV”? Ja, inte vill jag hoppa bungyjump. Inte vill jag åka i en tunna nedför Niagarafallen. Inte vill jag bli fotograferad med en pytonorm runt halsen. Inte vill jag äta daggmask. Inte vill jag hoppa fallskärm. Inte vill jag springa ett maraton. Jag känner inte ens någon överdriven längtan efter att simma med delfiner. Jag är mera intresserad av att läsa en god bok. Äta en god måltid på en trevlig restaurang. Besöka ett intressant och vackert slott. Och faktiskt allra helst att få mina medmänniskor att skratta eller åtminstone dra lite på munnen. Eller varför inte att bidra till att ge samma medmänniskor en intressant aha-upplevelse? Men det kanske är förmätet. Mer anspråksfullt än att ”pröva allt” à la Samir. Inte vet jag. I alla fall inte än.

Read Full Post »

Denna den elfte veckan under det femtionde året har varit en sorgens vecka. Nej, ingen som jag känner eller känner till har avlidit – vilket annars tycks ha varit något av ett tema i år. (Dock såg jag häromdagen en dödsannons som lakoniskt förkunnade ”Jag är död”. Noga räknat räcker det ju så.) Min sorg handlar i stället om ett hus från 1876 som vissa av Stockholms politiker har dömt till döden. Sådant är mitt förhållande till gamla hus. Ja, egentligen till gamla nästan vad som helst. Jag tillhör nämligen den där gruppen konstiga människor som vill mena att gamla ting är besjälade av alla dem som tillverkat och använt dem. Dumheter, säger någon. Och det är möjligt. Men jag tänker inte ändra mig på den punkten.

På Konstvetenskapliga institutionen i Uppsala fanns det en man som föreläste om arkitektur och bebyggelsehistoria. Jag hade förvisso inte förmånen att lyssna på honom någon gång, men det påstods att han alltsomoftast brast i gråt när han berättade om rivna hus och miljöer. Han hade ett mycket känslomässigt förhållande till gamla hus. Jag gråter inte, men jag tycker att det är oerhört sorgligt när man på ett okänsligt sätt dömer hus till döden. I synnerhet när det inte alls är nödvändigt. Men vissa politiker har bestämt sig för att de ska skapa ett ”modernt Stockholm för den moderna stockholmaren”. Ett stålblankt Stockholm med wifi överallt. Då får 1800-talet maka på sig – och det ska ske genom rivning. Att flytta huset? ”Nej, tyvärr. Det finns ingen plats att ställa det på.” Sanningen är förstås att det är en markering gentemot de människor som med en fnysning kallas ”bevarare”. Här gäller det att visa vem som bestämmer.

Den här veckan har jag därför tillskrivit herr Stadsbyggnads- och Kulturborgarrådet Roger Mogert och låtit honom veta vad jag anser om ett dylikt beteende. Han har inte svarat. Jag väljer att tolka det som att han blev svarslös, trots att det i egentlig mening är jag som blev svarslös. Man ska dock inte tro att man ska få svar av politiker. Om man trots allt får det så är svaret fullständigt intetsägande, det har jag personlig erfarenhet av. Och det går ju ändå inte att påverka en politiker som har bestämt sig. Men vad ska man göra? Det känns ändå bättre att skriva och skicka en stilla protest än att inte reagera alls. Kanske för att i framtiden kunna säga: ”Se här – detta är beviset för att jag motsatte mig detta nidingsdåd.” Lite som en brundinsk brasklapp. Det var helt enkelt nödvändigt att göra det, ty den här staden tillhör trots allt oss alla – inte bara en handfull politiker och Nobelstiftelsen.

Det här är de tankar som har upptagit en stor del av denna vecka 11. Varför blir jag upprörd över att ett gammalt hus rivs? Det är ju trots allt bara en massa tegelstenar. För att någon har lagt ner möda på att rita det. För att någon har bränt de där tegelstenarna. För att någon har fraktat dem till platsen. För att någon har sammanfogat dem till en helhet. Tror jag. Antar jag. Huset har en historia och jag vill inte att en historia ska ta slut, jag vill inte att en historia ska utplånas. En gång i tiden höll jag en barnvisning på min dåvarande arbetsplats och förklarade bland annat att man inte fick sitta i eller ens vidröra en 1600-talsstol. De flesta barnen insåg att en nästan 400 år gammal stol är värdefull – och de frågade självklart hur många miljoner den var värd (suck) – men ett barn räckte upp handen och sa: ”Om den där stolen går sönder och man gör en ny stol, så tar det 400 år innan den stolen är lika gammal.” Ja, precis så. Ett barns klarsyn. En stol som har överlevt sedan 1600-talet förtjänar liksom respekt. Detsamma gäller ett hus från 1876.

Nå. Denna vecka elva tycktes dock inte bara vilja bjuda på sorg, utan även ilska. Det är känslor som ibland flyter ihop. Man kan tycka att följande händelse inte är något att bli upprörd över, men en händelse som får mig att vilja skälla ut någon är också en händelse som gör mig upprörd. Om det där nu blev begripligt:

Efter en utflykt i västerled kliver jag på tunnelbanan i Bredäng och hamnar mittemot en yngling vars ålder jag uppskattar till 23 år. Det är ingen sho-bro-hiphop-gangsta-yo-kille. Det är en lite spenslig typ med glasögon och tunt hår. Så varför vill jag skälla ut honom? Han talar i mobiltelefon. Jaha, men det gör ju alla människor. Ja, men det är samtalets innehåll som får mig att se rött – trots att jag ju bara hör den ena halvan av det. Ungefär så här:

”Jag kollade på en video med en skitgammal och vithårig gubbe, men fick stänga av för det var så sjukt dåligt. Han låg i nån säng och hade ett bandage över ögonen och knappar till ögon. Han sjöng så sjukt dåligt. Han måste vara minst 85 år. Man ska inte sjunga när man är 85 år. Jag fattar inte hur den kan ligga på topplistan. Nämen, kolla på den. Jag tror att den låg på tredje plats. Hittar du den? Jag kommer inte ihåg vad han hette. Vad hette han? Jaha. Har aldrig hört namnet. Hur känd då? Som Frank Sinatra, typ? 60-talet? Jaha, då är det out of my league. Precis som Simon & Garfunkel. Jag lyssnade på en av deras låtar och de fastnade inte alls för mig. Samma sak med opera. Det är ju bara ljud, liksom. Jaha, men då är det väl därför den där videon ligger så högt då, men nu kan han i alla fall inte sjunga. Då kan han lika gärna lägga av. Jag gillar ju lyrics, som du vet. Såna som betyder nånting. Musik med känslor.”

Jag ville lägga mig i samtalet gång på gång. Ynglingen talade om videon till låten Lazarus med David Bowie. En 69-årig cancersjuk människas farväl till livet. Kan det bli mer känslosamt och gripande än så? Hur kan man som musikintresserad överhuvudtaget aldrig ha hört talas om David Bowie? Hur kan man döma ut Simon & Garfunkel efter en låt? Och hur kan man, om man gillar ”musik med känslor”, betrakta opera som ”bara ljud”? Men en sak hade han ju rätt i. David Bowie kan inte sjunga nu. Ity han är död. Även det ville jag påtala. Men jag är rädd att jag bara fnyste till, skakade på huvudet och log hånfullt. Det tjänar nämligen inget till att skälla ut och undervisa. Ynglingar är som Stockholms politiker. Har de väl bestämt sig för något så är det det som gäller.

Nästa vecka ämnar jag vara glad och långt mer balanserad. Utsikten att äntligen få en långhelg gör nämligen underverk för humöret.

Read Full Post »

Older Posts »