Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Namn’ Category

Greetings you alla foreign besökare till Årsta.

Förmodligen har jag redan tidigare ondgjort mig över fånerier som går ut på att göra Stockholm (eller vilken annan svensk stad som helst) till New York (eller vilken amerikansk storstad som helst). Vid Globen vill man ha en motsvarighet till Meatpacking district i New York, på Södermalm vill man göra om ett tidigare järnvägsspår till ”Stockholms motsvarighet till Chicagos High Line”, man vill anlägga en ”Stockholms Central Park” på Årstafältet – och den så kallade ”Guldbron” vid Slussen har på ett fullständigt ologiskt och okunnigt sätt kallats ”Stockholms Golden Gate”. (Golden Gate är namnet på sundet i Kalifornien som den rödorange Golden Gate Bridge sträcker sig över. Varken sundet eller bron bär minsta spår av guldfärg – eller ”guldish”, som en företrädare för Stockholms stad beskrivit färgen som. Bron lär också vara världens självmordstätaste plats, ett faktum som kanske inte är lika attraktivt att släpa fram i samband med ”Guldbron”.) Men det är förstås viktigt att hitresta amerikaner känner sig hemma i Stockholm. Och Sverige är som bekant, trots allt, USA:s 51 stat.

Det hela är en sjuka. Visst. Vi har väl i någorlunda modern tid alltid sneglat på andra i stället för att göra något eget. Det funkar inte att bygga långhus med öppna eldstäder och hål i taket i för evigt. Man har glott på Rom, Paris, Venedig, London, ja, kanske till och med Sankt Petersburg och kopierat eller nästan-kopierat koncept och arkitektur därifrån. Men de senaste hundra åren eller så har det varit USA som dominerat. Jag påstår nu inte att influenser från USA skulle vara dåliga. Det är inte det jag vill säga. Jag tycker bara att det som sker, detta stor- och enögda kopierande, är en smula löjligt. Det var naturligtvis lika löjligt när Gustav III på sin tid importerade både arkitektur och namn (Tivoli, Albano, Frescati, Montebello) från Italien. Vore det inte långt mer intressant att hämta inspiration på lite olika håll i världen?

Men kanske är det värsta ändå trenden att uppkalla vissa kvarter eller områden efter mönster av SoHo i New York (var annars?). SoHo står här för South of Houston (Street). En stackars människa som hade varit på besök i New York kom hem till Stockholm i slutet av 1990-talet och fann att det inte fanns något bra namn på kvarteren söder om Folkungagatan på Södermalm – och myntade därför begreppet SoFo, alltså South of Folkungagatan. Det är lätt att se det som ett inflytande från den så kallade ironiska generationen, men det är många som tar namnet på fullt allvar. Ja, faktum är att det till och med är registrerat som varumärke!

Nu ska det väl i ärlighetens namn sägas att SoFo nog är det enda namnet i den här genren som har fått riktigt fäste. Men nog sjutton har det gjorts försök att lansera det motsvarande begreppet NoFo – och säkert ett antal andra i samma stil. Man skulle kunna tänka sig att döpa om Gamla stan till NoSo (North of Southermalm) och Vasastan till NoNo (North of Northmalm). Kvarteren kring Jakobsgatan blir NoJa respektiva SoJa. Och i dag upptäckte jag till min stora häpnad en lokalpatriotisk affisch där man har gjort ett patetiskt försök att översätta det gamla och väl inarbetade begreppet ”Söder om Söder” till… SoSo. Det ska antagligen utläsas ”South of”… ja, vadå? Förmodligen South of Souther – en otroligt konstig konstruktion. Eller kanske Southermalm? Ett ord som jag ovan skrev som ett skämt kanske här har blivit blodigt allvar? Eller ska SoSo ses som ironi? Det är i alla händelser att betrakta som ett ytterst dåligt begrepp i marknadsföringssammanhang, med tanke på att ”so-so” på engelska betyder ungefär ”sådär”, ”hyfsat bra” eller ”någorlunda okej”. Alltså: Årsta – ett okej ställe att bo på – men inte mer än så. Och varför är affischen på engelska? För att alla turister som hänger i Årsta ska känna sig välkomna eller kunna köpa med sig en souvenir på ett begripligt språk? Så många frågor. Gör om, gör rätt.

Read Full Post »

Så har Sverige fått en ny prinsessa och vi väntar alla med spänning på vilka namn tösen ska lystra till. Det gäller förstås att välja noga. Det bör vara namn som har kunglig klang och samtidigt känns lite moderna. Men de får inte vara kontroversiella. Alla minns väl vilket rabalder det blev när det kungjordes att prinsessan Estelle skulle heta Estelle? Visserligen var det mest Herman Lindqvist som stod för rabaldret, men ändå. ”Det låter som en nattklubbsdrottning” hävdade han. Men man vänjer sig. Och det där med nattklubbsdrottningen säger kanske mer om Herman Lindqvist än om någon annan.

Men medge att de kungliga figurerna hade roligare, mer fantasieggande namn förr. Namnen var kanske inte alltid självvalda – och inte alltid så smickrande – men ändå betydligt mer färgstarka än dagens titel plus förnamn-varianter. Så vitt jag kan bedöma så kan man dela in namnen i tre kategorier:

1. Tillnamn som säger något om kunglighetens gärningar. Här kan nämnas ett par svenska exempel: Magnus Ladulås, som ju fick sitt namn för att han satte lås på böndernas lador för att på så sätt förhindra att lokala stormän lade beslag på böndernas strävsamt skördade grödor. Och Margareta Fredkulla, prinsessan som fick sitt tillnamn för att hon ingick i en fredsöverenskommelse mellan Sverige och Norge 1101. Och varför inte slänga in Blot-Sven också? Vad han ägnade sig åt kan man lätt gissa. Ett danskt exempel är Erik Plogpenning, som lär ha infört en särskild plogskatt. Man kan väl här nämna även Valdemar Atterdag. Hans tillnamn har tolkats som ”Åter dag”, alltså att Danmarks tillvaro ljusnade under hans tid.

2. Tillnamn som på ett eller annat sätt beskriver kunglighetens personliga karaktärsdrag. I den här kategorin får man nog säga att fransmännen är oöverträffade. Några exempel: Robert den fromme, Filip den kärleksfulle, Ludvig den trätgirige och Karl den galne. Och i England återfinner vi Ethelred den villrådige. Vi ska väl ha ett svenskt exempel också: Emund Slemme. ”Slemme” betyder här ungefär ond eller obehaglig. Det finns också en hoper kungligheter som har kallats ”den helige” (Erik, Olof, Knut, Ludvig…) – och även de får väl sorteras in i den här kategorin. Ett gränsfall torde vara Ludvig XVI av Frankrike som har fått tillnamnet ”den siste”. Men det berodde ju på något som han själv inte riktigt kunde styra. Fast det gäller i och för sig även Karl den galne. Frågan är om han överhuvudtaget hör hemma i den här kategorin eller bör överföras till nästa. Ett gränsfall. Karl den enfaldige platsar också här. Roligt namn, eller hur? Men enfaldigheten tycks bero på en lite slö översättning någon gång för länge sedan. Det franska (eller latinska) tillnamnet simple (simplex) ska snarare tolkas som ”ärlig”. Fast det kan förvisso ibland vara enfaldigt att vara ärlig. Eller i alla fall vara tecken på naivitet.

3. Tillnamn som beskriver kunglighetens utseende eller annat som har med kroppen att göra. Man kan tycka att Karl den skallige är ett bra exempel, men här råder delade meningar om huruvida han verkligen var skallig eller om namnet är ironiskt menat. Det vill säga att han i själva verket var ovanligt hårig. Ingen tycks veta säkert. Han var för övrigt far till Ludvig den stammande, som också måste sorteras in i den här kategorin. Även Pippin den lille borde rimligen höra hit, men även här är det lite oklart vad namnet ”den lille” egentligen syftar på. Det behöver inte alls ha att göra med hans längd. Vi kanske får nöja oss med att konstatera att det är lite lustigt att han var far till Karl den store. Som förstås inte kallas så för att han var särskilt storväxt, utan av andra skäl. Lyckligtvis har vi i Sverige ett riktigt praktexempel på kategori 3, nämligen Erik Eriksson, kallad Läspe och halte. Han tycks verkligen ha både läspat och haltat, åtminstone enligt Erikskrönikan. Men själva tillnamnet är en senare historia.

Nå. Vore det inte roligare om kungligheterna även i dag kunde ha några skojiga tillnamn av det här slaget? Det tycks som om man slutade med dylikt kring Gustav Vasas tid, även om det har funnits vissa smeknamn eller öknamn på somliga kungligheter även sedan dess. Vi har exempelvis ”Gråkappan” som alternativnamn på Karl XI, och Karl XV kallades ”Kron-Kalle”. Och så har vi Målarprinsen (Eugen) och Motorprinsen (Bertil) och Sångarprinsen (Gustaf). Men de har ju inte riktigt samma karaktär och schvung som de där gamla medeltida namnen. Kanske får man i dag helt enkelt nöja sig med titel och ett helt vanligt men ändå lite ovanligt förnamn? Här är några förslag på prinsessnamn som bör ligga i tiden:

Pommeranzia
Chiliflakes
Sprudla
Emoji
Häntivecka
Fredagsmys
Lillasyster
Anna Anka
Marionette
Granola
Bubbel
Mozzarella
Spontan
Zumba
Morgonstund
Silverstina
Zlatania
Kofta
Blogga
Tasjkenta
Volvo Amazonia
Gurkmeja
Rhododendron
Picknick
Pralin
Wikipedia
Tombola
Valkyria
Mello
Loredana Berté

Eller varför inte allihop? Kungligheter ska ha många namn.

Read Full Post »

Ibland är man, som det numera heter, lite sen på bollen. Det här är nämligen något som jag har varit på väg att skriva sedan den åttonde september 2017, då en artikel av Anton Säll publicerades i Dagens Nyheter. Säll frågar sig kort och gott: ”Varför har alla nya byggprojekt i Stockholm så konstiga namn?” Det är sannerligen ingen dum fråga, i synnerhet som jag själv har haft skäl att ställa den ett flertal gånger. Några av hans exempel är området The Brick vid Telefonplan i Hägersten, West Village Rissne i Sundbyberg och Bromma Boardwalk i Bromma. Tilläggas bör att det finns fler exempel. Låt oss ta en titt på de här namnen och byggprojekten.

The Brick är ”ett nytt mångfacetterat område” i ”en av Stockholms mest kreativa stadsdelar” där man vill skapa ”en levande boendemiljö för medvetna människor”. Allt enligt projektets hemsida. Tja… Vem vill skapa en död boendemiljö för medvetslösa människor? (Inom parentes sagt: Det är ofta det man ändå lyckas göra.) Här ges man minsann också tillfälle att vara med och forma framtidens boende. Det är förstås sympatiskt. Och för att kanske stänga ute människor som man inte vill ha i sitt nya område så kan man bidra med sina idéer under hashtaggen #cocreatedliving. Och vips har man created ett living som alla vill ha. Projektet illustreras förstås med de vanliga stereotypa solskensbilderna med inklippta och glada lekande barn. Och texter om bostäder med ”stark karaktär” och – ursäkta mig – ”den yttre exteriören”.

Hur har vi det med West Village Rissne, då? Här hittar jag inte lika mycket häpnadsväckande information, men det är tydligen ett område för ”den medvetna familjen” och husen är ”urbana”. Vad betyder det? Urbana hus? Urban betyder ”(stor)stadsmässig”, men även ”världsvan”. Det är dock ett ord som det har gått inflation i och det tycks användas lite hur som helst utan att någon riktigt kan definiera vad man menar med det. Ett modeord som slängs in för att det låter bra. Det lustiga är att husen och miljön i West Village Rissne inte ger ett särskilt stadsmässigt intryck, åtminstone inte när man tittar på projektbilderna.

Över till Bromma Boardwalk! Jag citerar från projektets hemsida:
”Festivalsommar i Göteborg, Malmös bästa falafelrulle eller bärs i Bryssel – från det höga hustaket på Bromma Boardwalk är det nära till allt och lätt att se långt, med blicken riktad ut i landet ända till kontinenten.” Det talas om närhet till Sundbybergs stadsliv, bubblande citypuls och nästa avgående flyg. ”Bubblande”? Och framför allt: ”Nästa avgående flyg”? Här har vi bostäderna för de sköna snubbarna som spontant glider ner till Bromma flygplats (förlåt, Bromma Stockholm Airport) och hoppar på ett plan när de får lust att sticka till Malmö och käka falafel. Bromma Boardwalk är, återigen enligt hemsidan, ”ett multiurbant boende för moderna människor som håller blicken högt”. Multiurbant boende, alltså. M-u-l-t-i-u-r-b-a-n-t. För människor som sätter näsan i vädret. Eller det kanske inte är samma sak som att hålla blicken högt?

I centrala Stockholm ligger sedan en tid tillbaka det nya citykvarteret Urban Escape. Det är ännu inte helt färdigbyggt. ”Taklandskapet” med sina ”destinationer” (?) är till exempel inte klart ännu. Men i detta Urban Escape hittar vi i alla fall bland annat två ”internationella livsstilshotell”, båda – förstås – med engelska namn. Det ena är för övrigt en ”urban oas”. Tvärs över gatan ligger ett tredje hotell – även det med engelskt namn. Stockholms stad har bidragit med en upprustning av det sedan 1960-talet svårt misshandlade Brunkebergstorg, som nu ger ”direktaccess” till Gallerian och de nya hotellen. Tänka sig – ett torg som ger ”direktaccess” till de byggnader som kantar det. Det måste vara fullständigt unikt och säkert jättejätteurbant. Men det där torget kan få ett eget blogginlägg någon gång, så jag väljer att inte gå vidare där. Däremot vill jag väcka frågan vad namnet Urban Escape egentligen betyder. Är det en flykt från allt det urbana som finns runtomkring? Eller är det tvärtom en urban tillflykt från alla de outhärdligt bonniga kvarteren runtomkring?

Det går att säga väldigt mycket om alla underbara floskler som sprids av fastighetsbolag, byggbolag, Stockholms stad och andra företag och organisationer. Men det jag egentligen ville komma åt var ju det här med namnen.  Varför har byggprojekten egentligen så konstiga namn? Anton Säll på Dagens Nyheter ställde frågan till en kvinna som ingår i en grupp som namnger projekt på det här sättet, och fick svaret att namnen ska tilltala den tilltänkta målgruppen, ”morgondagens urbaniter”. Och man använder engelska för att det ska kännas ”modernt och urbant eftersom målgruppen är så internationell”. Vanliga Svensson-människor göre sig icke besvär. Här vill man ha lite sköna, trendängsliga människor som åker till New York för att hämta inspiration minst tre gånger om året. Så att de sedan kan åka hem och vara härligt kreativa och kanske ställa till med spontana urbana gårdsfester med hemodlade alger, barbecue, granola och frozen yoghurt bars. Förlåt, men det är precis det intrycket man får.

Eller är det till och med så att man använder engelska namn för att locka till sig the real thing, det vill säga riktigt sköna individer som faktiskt har engelska som modersmål? Snacka om internationell miljö! Och då talar jag förstås inte om engelsmän, utan om amerikaner. Och då inte några bonnläppar från Kentucky, utan antingen newyorkare eller några snygga surfer dudes från Kalifornien. För naturligtvis söker sig utlänningar bara till bostadsområden som har internationella (engelska) namn, annars förstår de ju inte var de bor. Men skämt åsido: Skulle ett bostadsområde i exempelvis Paris utkanter kunna ges namnet Köttbullen för att locka till sig svenskar? Eller skulle man någonstans i Texas uppföra området Houstons Väsby som en service till potentiella svenska bosättare? Eller skulle man i Mexiko hitta på ett officiellt alternativt namn på Guadalajara för att originalnamnet är svårt för utlänningar att uttala? (Precis det har man gjort med Norra Djurgårdsstaden i Stockholm. På engelska heter området Stockholm Royal Seaport. Ett fullständigt självklart namn.)

Låt oss ponera att man tar till engelska namn för att locka internationella framtida bostadsinnehavare, och inte bara internationellt inriktade vanliga svenskar. Låt oss sedan ponera att exempelvis en amerikan råkar passera skylten som kungör att bostadsområdet till höger om vägen heter West Village Rissne. Kommer han eller hon då att säga ”wow!”? Ja, kanske. Men det är nog inte ett beundrande wow, utan snarare ett ”hur sjutton tänkte de här?”-wow. Förmodligen åtföljs det också av en bekymrad huvudskakning och ett beslut att aldrig mer passera Sundbyberg.

Men av någon anledning är vi i Sverige fullständigt besatta av att vara ”moderna och urbana” och vi inbillar oss på något sätt att det bästa sättet att vara modern och urban på är att använda sig av engelska namn. Och liksom för 170 år sedan är det USA som hägrar på ett närmast sjukligt sätt. Vi blickar ständigt mot USA för att hitta de senaste trenderna. Och som någon skarp analytiker sa på TV häromdagen: ”Och vi vill så väldigt gärna bli uppmärksammade av USA.” Det är en märklig kärleksaffär. Jag inbillar mig att det är det som är förklaringen till alla de här konstiga namnen. Det moderna och urbana är det som kommer från USA och där talas engelska och således måste vi ha engelska namn. Varför heter den gigantiska gallerian i Solna Mall of Scandinavia? (Kanske för att det finns en gigantisk Mall of America i Minnesota? Och hur ska annars alla utländska turister hitta dit så att de kan shoppa ihjäl sig?) Varför kallar Stockholms Stad den nya bron vid Slussen för ”Slussens egen Golden Gate”? (En synnerligen egendomlig jämförelse, men antagligen syftar de på den orangeröda Golden Gate-bron i San Francisco.) Varför kallar NCC ett upprustningsprojekt i Fittja för Fittja People’s Palace? (Ett namn som för tankarna till något slags kinesiskt folkets hus, fast på engelska.) Varför heter ett bostadsprojekt på Gärdet i Stockholm 79&Park? (Gissningsvis syftar namnet på mötet mellan East 79th Street och Park Avenue på Manhattan. Projektet erbjuder för övrigt en ”urbant dynamisk” boendemiljö.)

Här är några frågor till: Kommer någon med stolthet att säga att hen bor i West Village Rissne? Eller Platform West (i Roslags Näsby, förlåt, Roseteam Nose Village)? Eller Kista Square Garden? Kommer den som bor i The Brick någonsin att säga att hen bor där? Min gissning är att stället kommer att kallas för Brickan – och att man ännu hellre bara säger att man bor vid Telefonplan. Och så en sista fråga: När ska folk genomskåda alla dessa floskler och fullständigt tomma begrepp så att byggföretag, kommuner och vem det än är som använder dem inser att det är dags att lägga av nu? För det är nog där det stora problemet ligger. Så länge folk tycker att ”multiurban” är ett ord som beskriver dem själva på pricken, och så länge folk köper något som beskrivs som ”hållbart” utan närmare analys, och så länge folk inte kräver en förklaring på vad det i dessa sammanhang frekvent använda ordet ”mötesplats” innebär så kommer det här tyvärr bara att fortsätta och bli löjligare och löjligare.

Read Full Post »

Det händer ibland att jag ensamreser. Det har sina fördelar. Till exempel att man kan göra precis vad man vill (förvisso inom lagens gränser) och att man får gott om utrymme för tankar, även om mycket av tankeutrymmet går åt till att fatta beslut och att försöka hålla reda på var man befinner sig. Jag vill påstå att det är en del av reseupplevelsen att emellanåt gå vilse, men det är utan tvivel bra om man vet åtminstone ungefär var man befinner sig någonstans. Ensamresandet har dock även nackdelar. Exempelvis att hela upplevelsebördan så att säga ligger på en själv.

IMGP0578 (2)I bästa fall uppnår man den effekten att man lär sig saker om sig själv. Man märker bland annat att ens agerande av nödvändighet blir lite mer självsäkert. Ett typexempel är ankomsten till en helt obekant storstad, då det gäller att se ut som om man har varit där hundra gånger tidigare, eller kanske till och med som om man är bosatt där sedan åtminstone tio år tillbaka. Snabba och diskreta blickar på skyltar för att hitta rätt. Inga dröjande och tvekande steg. Ty annars faller man lätt offer för alla de bondfångare och ligister som helt säkert befinner sig på järnvägsstationen för att plundra arma turister på allt vad de äger och har. Jag tror att jag lyckas rätt bra med det där. Men i själva verket är det säkert extremt tydligt för var och en som eventuellt lägger märke till mig att jag är ny i staden. Det är så oerhört lätt att lura sig själv.

Nåväl. Den här gången for jag till Stuttgart i Tyskland. Kanske ett något udda val, med tanke på att det väl inte är världens roligaste stad, men det är en bra bas för utflykter i den relativa närmiljön. Där finns det nämligen mycket fint att titta på. Således: Ett hotell och ett gäng tågbiljetter så är man rustad för en veckas upptäcktsfärder. Så här i efterhand ångrar jag dock något att jag inte i stället valde att bo i olika städer. I varje nästan outhärdligt pittoresk tysk småstad råkade jag hitta någon form av härbärge som skulle ha varit trevligt att bo på. ”Där ska jag bo nästa gång jag kommer hit” är en tanke som envist dyker upp, trots att det nog är ganska osannolikt att jag kommer dit en nästa gång. Å andra sidan äger det en viss trevlighet att bo på ett och samma lilla hotell i en vecka och på så sätt i det närmaste bli ett inventarium. Man får ett stambord i frukostmatsalen. Frukostvärdinnan behöver inte fråga om man vill ha te eller kaffe. Hon vet.

Det gäller förvisso att hitta precis rätt hotell när man inte bara ska bo där en natt. Det ska uppfylla vissa krav och hålla en rimlig prisnivå. Att välja helt rätt hotell är, vill jag påstå, en konst. Det här låg ett litet stycke utanför stadskärnan, vilket medförde att det var lugnt och tyst. Det gick till och med att ha fönstret öppet på natten för att få en dräglig rumstemperatur utan att störas av förbiilande och tutande bilar. Dock måste jag erkänna att jag inte väntade mig att grannarna i huset tvärs över gården från hotellet skulle få för sig att ägna den ljumma lördagskvällen åt att äta middag och dricka lite för mycket alkohol utomhus. Det föreföll vara en tämligen normal utomhusmiddag ackompanjerad av ett tämligen normalt middagssamtal. Men vad vet jag? Samtalet fördes på klingande tyska, ett språk som jag inte behärskar, och jag vet därför inte vad som avhandlades. Det enda jag snappade upp var ett några gånger upprepat citat som framfördes på engelska: ”I have a dream…”

När det var dags för farbror att sussa hade samtalet där nere på gården nått en något högre volym, förmodligen i samma takt som innehållet i buteljerna minskade. Men det var inte värre än att jag förmodligen inte skulle ha något problem med att sova. Jag har tack och lov sällan det. Nu kan jag inte riktigt säga hur lång tid det dröjde, men plötsligt vaknade jag av att det var ett förfärligt liv nere på gården. Medlemmarna i den lilla gruppen hade nu uppenbarligen nått det berusningsstadium då man tvunget måste älta politik eller något annat som gör att man måste gapa och skrika i munnen på varandra. Själv är jag inte riktigt van vid dylika scener och valde därför att se det hela som ett pittoreskt tyskt beteende i stället för att bli upprörd. Om jag bara stängde fönstret så skulle jag nog kunna sova, men jag tänkte samtidigt tanken: Nog vore det väl roligt om någon ringde polisen?

Jag somnade om – och vaknade ånyo, men nu av ljudet av sirener. Genom en springa mellan mina hotellrumsdraperier betraktade jag hur en hel parad av poliser, minst tio stycken, taktfast marscherade in på gården. Det hela erinrade om när hela den franska poliskåren kommer för att gripa Ville Vessla i någon Ture Sventon-bok. Det mest absurda är att de ätande och drickande grannarna som genom ett trollslag blev bästa vänner igen. Polisen var där i högst tjugo sekunder innan de marscherade ut igen. Jag visste väl att jag hade valt rätt hotell! Oväntade upplevelser är bra upplevelser så länge man inte lider alltför mycket av dem. Och om jag inte hade valt just det här hotellet så hade jag inte heller funnit mig bo granne med världens största grismuseum, Das Schweinemuseum. Men det var faktiskt en ren slump, även om många vägrar att tro det.

(Nu har jag kanske i alltför många stycken ägnat mig åt något som närmast är att betrakta som en parentes, men ibland kan parenteser vara berättigade – även om min svensklärare på gymnasiet inte ansåg det.)

Men som sagt: Ensamresande är bra på så sätt att man själv helt och hållet kan bestämma vad man vill göra. Och när man köper dagsbiljetter som gör att man kan åka hur mycket tåg man vill (visserligen bara tämligen långsamma lokal- och regiontåg) så gäller det ju att utnyttja dem. Därför kan man mycket väl få för sig att när dagens huvudmål är avklarade sätta sig på ett tåg och åka till en ort bara för att dess namn är vackert, roligt eller intressant. Tyvärr visar det sig ganska ofta att det bara är just namnet som är vackert, roligt eller intressant. Men visst vill man väl åka och titta hur det ser ut i Osterburken? Eller Ingelfingen? Eller Mössingen? Eller Pfullingen? Och nog måste det väl vara synnerligen roligt att besöka Bad Boll? Ett bra tips kan dock vara att hålla sig till orter som på kartan är markerade som besonders sehenswert, det vill säga alldeles extra i synnerhet sevärda. Men till och med då kan man bli besviken. Vill man till exempel verkligen besöka ”det berömda” fingerborgsmuseet i Creglingen?20170729_125435

Om jag nu ska lyfta fram ett annat problem med ensamresande så får det bli det här med intagande av middag. I Sverige är det ju närmast suspekt att gå ut på restaurang och äta middag ensam. Och samma känsla infinner sig i Tyskland, men märkligt nog bara när det är dåligt väder. När solen skiner är det ytterst lätt att slå sig ner på en uteservering, det är ytterst lätt att få serveringspersonalens uppmärksamhet och allt flyter på som i en tysk dröm. Det känns inte konstigt alls att äta ensam. Men så fort vädret blir sämre och det inte går att sitta ute, ja då stängs dörrarna till alla restauranger och man måste bemöda sig med att gå och öppna dem och kanske bli överraskad av det som finns innanför. Kanske är lokalen befolkad av monster som stirrar sig blinda på dig när du som fullständig främling träder in i deras restaurang, i deras sfär. Kanske står en stor tysk matrona precis innanför dörren och säger ett uppfordrande ”Ja?” så att det klirrar i de tjugotvå ölsejdlar som hon håller i sina labbar. Det kan man inte veta. Och då har vi det här med insikten om det egna agerandet igen. Det blir plötsligt riktigt, riktigt jobbigt att på egen hand öppna den där dörren och träda in och eventuellt bli betittad och tilltalad och ifrågasatt. Det krävs omänskliga krafter för att göra det. Ja, det är till och med nästan så att man övertygar sig själv om att man egentligen ändå inte är hungrig och så sätter man sig på tåget till nästa stad i förhoppning om att solen kanske skiner och uteserveringarna är öppna där. Trots att världens största regnområde täcker hela Tyskland. Det slutar med en på järnvägsstationen inköpt baguette och ett glas vatten på hotellrummet. Löjligt? Javisst.

20170721_150214

Som ensamresenär måste man också förlita sig på sig själv och ta hela ansvaret för begångna misstag. Som när man på väg till den lilla staden Weikersheim kliver av vid stationen och upptäcker att man i stället befinner sig i en liten by som heter Markelsheim. Dåliga högtalare på tåget i kombination med bristande uppmärksamhet möjliggör dylika fadäser. En timmes väntan till nästa tåg? Eller sex kilometers promenad i duggregnet? Man får, som det heter, gilla läget och gå på upptäcktsfärd i en by som säkert äger sin charm när solen skiner. Det luktar gödsel och där finns en bäck. Och ett litet torg. Och en liten farbror som jag möter på väg från stationen och som jag sedan möter igen på väg till stationen. Kanske har han varit där och tittat på ett tåg som åkt förbi. Jag är på sätt och vis glad att jag har varit i Markelsheim.

Som ensamresande får man dessutom tid att bekräfta sina fördomar, men också att krossa vissa av dem. Eller skaffa sig nya. Jag kunde till exempel konstatera att tyskar som åker tåg älskar att ha med sig plastbyttor innehållande mat som de sitter och slevar i sig. Jag vet inte riktigt vad det är med tyskar och plastbyttor och mat. Tyskar tycker också – fortfarande – att tokiga mobiltelefonsignaler är riktigt lajbans. Jag har också upptäckt att min bild av tyskar som effektiva, regelföljande och ordentliga människor inte håller. Sällan har jag åhört så högljudda och skräniga barn som på tyska lokaltåg. Några av dem fann dessutom ett oförskämt nöje i att härma min lågmälda och utsökta gestik.

Jag slogs även av det tyska folkets markanta ovilja att ens försöka kommunicera på engelska, trots att det är uppenbart att de besitter förmågan. Kanske handlar det om dåligt självförtroende. Kanske handlar det om stolthet. Och hur är det egentligen med den berömda tyska effektiviteten? Jo vars. Det mesta fungerar ju väl – vilket möjligen är skälet till att jag uppskattar att resa i Tyskland – men tågen är ofta försenade och vissa dagar kunde jag åka tåg en hel dag, på flera olika linjer, utan att en enda gång behöva visa min biljett! Va? När man betalar en god slant för en biljett så vill man väl ändå visa upp den någon gång emellanåt?

IMGP0611 (2)Nu kanske slöläsaren tycker att jag har urartat och använder mina reflektioner över ensamresandets vedermödor som en ursäkt för att exotisera ett grannland och dess befolkning. Slöläsaren kanske också tycker att jag för fram orättvisa fördomar, som är just fördomar. Och allt det där kan ju slöläsaren ha rätt i. Men för mig är Tyskland faktiskt fortfarande ganska exotiskt och därtill vackert. Därför kommer jag envist att återvända dit, ensam eller i något som med god vilja kan kallas en minimal grupp, och titta på saker. Och det där med fördomarna? Tja, det är ju alltid roligt att generalisera. Men egentligen gillar jag tyskar. Så länge de inte är för högljudda. Och oförskämda. Och äter medhavd mat ur plastbyttor. Förstås.

Read Full Post »

Det är förmodligen ett välkänt faktum för de flesta att frisersalonger tenderar att skoja till sina namn. Listan kan göras riktigt lång, men här är några tämligen oförargliga exempel: Hair och Nu, Sax & Fön, Bel Hair, Love is in the Hair, Cut the Crap, Hairmony, Agaton Sax, Håriskåpet, samt Helena Klipper Till. Namnet på frisersalongen Rätt Vågat är kanske inte särskilt vågat, men det finns frisörer som går någon millimeter över gränsen. Till exempel: Hårhuset. Hårnästet. Tjörns Hår. (De två första är möjligen oavsiktligt vågade, det sista nästan helt säkert.)

Men man kan sannerligen undra varför just frisörer tenderar att vara så humoristiska. För hur ofta ser man andra branscher skoja till det med sina namn? Visst finns det andra lustifikationer när det gäller företagsnamn, men det verkar inte gälla några särskilda verksamhetsområden. Utanför Kungsbacka finns ett företag som heter Schakta i Backarna. Vad de sysslar med förstår man ju. Först Claes Transport är också ett självförklarande namn. Lika som Bär är ju ett ganska skojigt namn på en flyttfirma, i synnerhet som den grundades av ett tvillingpar. Man kan faktiskt möjligen ana en frisörtendens inom just transportbranschen, ty här hittar man även BudfadernSamma inspirationskälla hittar vi hos företaget Ljudfadern. Både Hundbiten och Café Sumpen är väl att betrakta som halvroliga namn – och man förstår vad de sysslar med. Detsamma gäller Harry Kuvert i Malmö. I Malmö lär även keramikverkstaden Lerendrejeri en gång ha funnits. Och så har vi Zoolefteå i Sollefteå. En riktig klassiker för oss ordlekare är Ordbruk och Bokstavsskötsel AB i Västervik. Och jag är ganska förtjust i undertextarkollegan Kalles företagsnamn Ordlystnad. Ett mer oklart namn, men ändå ganska fyndigt, är Brända Bocken (i Gävle, förstås). Det visar sig vara en restaurang.

Jo, restauranger och andra näringsställen har möjligen också en tendens att skoja till det lite, men det är ändå ingen riktigt genomgående trend. Café Nyfiket och Café & Le är väl lite skojiga namn? Döden i grytan kan man döpa sin restaurang till om man vågar. Och det finns ett par fyndiga namn på thairestauranger, såsom Thaibreak och Timeout. Det senare namnet bör uttalas på skånska. Dels för att det först då blir roligt, dels för att restaurangen ligger i Malmö. Annars tenderar företagsnamn att vara ganska tråkiga. Om man återgår till frisörerna så kan man konstatera att vissa namn inte är särskilt upphetsande. Salong Janne till exempel. Eller Frisyrmakarna. En klar tendens när det gäller både tobakshandlare och enklare näringsställen är att helt enkelt ta gatuadressen som firmanamn. Ibland både med gata och nummer, ibland bara med numret. Tolvans tobak. Eller haket på Ringvägen 91 i Stockholm som helt enkelt heter 91:an. Det senare hade kanske fungerat om det hade varit en butik som säljer begagnade serietidningar.

Sedan har vi ju de här märkliga namnen, de som verkligen får en att undra. Under en period gick jag dagligen förbi ett ställe på Karlbergsvägen i Stockholm där en skylt förkunnade att Bill & Bobs vänner höll till. Det väcker ju frågor. Men det visade sig vara en organisation för anonyma drogmissbrukare. I lokalen bredvid huserade förövrigt Hundgrottan, vilket också var ett intressant namn – men på ett annat sätt. När jag flyttade till Årsta och vandrade omkring för att bekanta mig med omgivningen så gick jag ibland förbi ett ställe på Skulptörsvägen, nära Globen. Och det är egentligen minnet av det stället som fick mig att skriva det här: Det rörde sig om en restaurang av det enklare slaget som stolt bar namnet Restaurang Skalpören. Skalpören? Låter det inte lite…otäckt? I synnerhet som namn på en restaurang? I min fantasi målade jag upp en bild av att innehavaren inför öppningen ringde till en skyltfirma och beställde en skylt. På en möjligen knastrig telefonlinje uttalade innehavaren på kanske lite grötig svenska att hen ville ha en skylt med texten Restaurang Skulptören (efter vägens namn, då). Och när skylten väl anlände så stod det Skalpören. En felhörning, alltså. Och då rycker restaurangägaren på axlarna och tänker att krogen väl får heta Skalpören. Det blir ju så jobbigt att reklamera skylten och ha sig. Jag bestämde mig för att det här var förklaringen till det märkliga namnet.

Nu gjorde jag nyss lite sökningar på det berömda internet, och fann då ett vittnesmål från en som faktiskt hade vågat besöka denna krog. Det visade sig att väggarna var prydda av vildavästernmotiv och att innehaverskan var mycket intresserad av cowboyer och indianer och dylikt. Vi som är uppväxta med våra Lucky Luke-seriealbum vet förstås att ett av apachernas favoritnöjen var att skalpera vitingar. Och därmed skulle alltså restaurangens namn vara förklarat. Visst är det tråkigt när man målar upp en intressant bild, som ibland involverar en fast åsikt att folk är dumma i huvudet, och denna bild sedan kastas omkull? Eller är det egentligen så att det där intresset för cowboyer och indianer är en efterkonstruktion? Kanske fann innehaverskan det nödvändigt att skapa ett vildavästerntema för att slippa stå där med skammen över att namnet blev fel? Jag väljer självklart att tro på det senare.

Read Full Post »

Alltså det här med namn, va? En gång i tiden hade folk rejäla namn som folk kunde stava till. I min klass i grundskolan fanns det tre Anna, tre Cecilia, två Lars, två Peter, två Kristina och säkert några dubbletter eller tripletter till som jag på grund av hög ålder inte längre minns. Det mest exotiska namnet var Pierre, men han hade å andra sidan Sveriges då näst vanligaste efternamn för att liksom balansera exotismen. Själv var jag så oerhört rejäl att jag besatt Sveriges då vanligaste efternamn och dess då vanligaste förnamn. För män, alltså. Eller om jag ska säga pojkar, för på den tiden var jag inte mycket mer än en sådan. Pojke, alltså. Eller möjligen gosse. Fast det ska ju erkännas att det varken var mitt fel eller min förtjänst att jag besatt de där namnen. Men i dag! Vad är det som pågår, gott folk? Jo, det är uppenbart att föräldrar gör sig märkvärdiga genom att ge sina barn pretentiösa namn som i vissa fall varken går att uttala eller stava. Vad ska det vara bra för? Riskerar inte de stackars barnen snarare att bli till åtlöje? Vill man verkligen heta Månztråle, Charisma eller Deztiny? Blanceflor? Mazarin?

Jag vet inte var det började gå så fel. Var det kanske när Frank Zappa och hans hustru Gail fick för sig att döpa sin dotter till Moon Unit 1967? (Hennes syskon heter Dweezil, Diva Muffin och – håll i er – Ahmet.) Nu kryllar det kanske inte av mänskor som heter Muffin eller Moon Unit i Sverige, men det finns faktiskt en Dweezil. Hans föräldrar har dessutom tagit i lite extra och döpt honom till Makx Dweezil Jimi. Å andra sidan balanseras de något ovanliga förnamnen av efternamnet Svensson. Så man ska inte underskatta kändisars inflytande när det gäller val av namn. Om man ska titta på svenska förhållanden så har vi ju ett potentiellt exempel i Lena Philipsson och Måns Herngrens son Noa Månfare – men det föll tydligen inte folk på läppen, ty den gossen är alldeles ensam om att heta Månfare. Eller också har hans föräldrar varumärkesskyddat namnet.

Det är klart att det går mode i namn och det har redan inträffat att gamla hederliga namn dyker upp igen. I början känns det lite udda att en liten telning heter exempelvis Manfred, Nathanael eller Signe – men strax blir det något ganska självklart. Kanske helt enkelt för att man upptäcker att den lilla individen är just en individ och inte ett fristående namn som skuttar runt och är allmänt okynnigt. Och någon gång var förstås även de här gamla ärevördiga namnen både nya, fräscha och originella, låt vara att det i vissa fall var för ganska många hundra år sedan.

Men plötsligt blir ett specifikt namn som tidigare inte varit särskilt vanligt ohyggligt populärt, och det är ofta svårt att säga varför. Ett tag skulle av något skäl vartenda nyfött flickebarn heta Natalie, men sällan uttalat på det där franskt eleganta sättet. Nej, det skulle ha samma betoning som ”kokosboll” (eller ”cykelpump”, om man så vill). Vem var skyldig till att detta namn plötsligt exploderade i popularitet? Ingen aning. Och för kanske tio år sedan skulle plötsligen alla nyfödda gossebarn heta Kevin. Kevin hit och Kevin dit. Inte heller i det fallet har jag någon teori kring var namnet kom ifrån. Från bestsellern ”Vi måste prata om Kevin”? Knappast, va? Från Kevin McCallister i ”Ensam hemma”-filmerna? Kanske. Den lille gynnaren präglas väl av just den käcka gullighet som föräldrar kan tänkas vilja projicera på sina barn. Och så har vi ju Ronja. Det kryllar av snart-30-åringar som heter Ronja (Sveriges vanligaste hundnamn!) – och det krävs ingen direkt einsteinsk intelligens för att komma på att de föddes strax efter att filmen ”Ronja Rövardotter” hade premiär. Och för tillfället verkar det som om åtminstone varannan liten flicka heter Tindra. Jag föreställer mig en framtida hårdför åklagare vid namn Tindra Svandun Älvadotter och undrar hur lätt det blir att ta henne på allvar.

Men visst, självklart ska man få kalla sina barn precis vad man vill (även om det kanske finns gränser). Jag kan bara tycka att dagens föräldrar tenderar att antingen slå knut på sig själva för att ge sina barn ett pretentiöst namn som ska göra dem superdupermaximalt unika, eller slår till med ett av de namn som är som allra populärast just nu – vilket då å andra sidan kanske kan ses som lite fantasilöst. Jag inser att mitt förespråkande av gamla hederliga namn skulle kunna resultera i en mer gammaldags fantasilöshet, där var tredje flicka heter Anna och var fjärde gosse heter Karl. Det kan ju också bli lite tjatigt.

Sedan har vi ju det här med syskon också – eller tvillingar – där föräldrar ibland anstränger sig för att vara lite roliga. Och det kan väl gå an. Vissa ger sina barn namn med samma begynnelsebokstav (jag har en syskonskara kusiner som heter Barbro, Britt, Bosse och Björn), andra ger första barnet ett namn på A, nästa på B och så vidare. För deras egen skull får man väl hoppas att de inte hinner avverka hela alfabetet. Åter andra slår till med syskonpar vid namn Emil och Ida, Peter och Petra, Whitney och Britney, eller Mi och Rakel. Här är några andra förslag: Orsak och Verkan, Kreti och Pleti, Ler och Långhalm, Pest och Pina. Och vill man ha namn som fungerar för en syskonskara om tre så kan man ju slå till med namnen som en före detta kollega berättade om: Horror, Terror och Error. Fast de är ju inte vidare smickrande.

En gång när jag åkte tåg tjuvlyssnade jag på ett samtal mellan två kvinnor som råkade träffa på varandra efter långvarig brist på kontakt. På den oundvikliga frågan huruvida de nu var gifta och hade barn så redogjorde den ena för att hon hade två barn, en pojke och en flicka, som hette Love och My. ”Vad fint” sa den andra och klappade förtjust i händerna. ”Som i ‘min kärlek’!” ”Va?” sa Love och Mys mamma och underströk sitt utrop genom att se ytterst frågande ut. ”Ja, ‘My Love’ – engelska för ‘min kärlek’!” Mamman såg häpen ut och sa: ”Oj, det har vi inte haft en tanke på!” Så kanske är det så att den sluga namngivningen inte alltid är hundraprocentigt medveten. Men oftast är den nog det.

Låt mig återvända till det jag så chevalereskt påstod tidigare – att man ska få kalla sina barn vad man vill. Rent juridiskt är det väl inte riktigt så. Men moraliskt, då? Är det lämpligt att ge sitt barn vilket namn som helst? Är exempelvis Caligula ett bra namn? Tydligen finns det de som anser det. I Sverige finns det tre personer över 18 år som heter Caligula. En av dem stoltserar dessutom med förnamnen Lorentz Lancelot Nicolai Hamlet Larz Owe. Och efternamnet Lorentz. I dagligt tal tydligen kallad Lorentz Lorentz. Kul! Och hör ni, i Ludvika bor det en person som heter Gud. Och det är en kvinna.

*Ur Shakespeares ”Romeo och Julia”, översatt av Carl August Hagberg.

Read Full Post »