Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Namn’ Category

Det händer ibland att jag ensamreser. Det har sina fördelar. Till exempel att man kan göra precis vad man vill (förvisso inom lagens gränser) och att man får gott om utrymme för tankar, även om mycket av tankeutrymmet går åt till att fatta beslut och att försöka hålla reda på var man befinner sig. Jag vill påstå att det är en del av reseupplevelsen att emellanåt gå vilse, men det är utan tvivel bra om man vet åtminstone ungefär var man befinner sig någonstans. Ensamresandet har dock även nackdelar. Exempelvis att hela upplevelsebördan så att säga ligger på en själv.

IMGP0578 (2)I bästa fall uppnår man den effekten att man lär sig saker om sig själv. Man märker bland annat att ens agerande av nödvändighet blir lite mer självsäkert. Ett typexempel är ankomsten till en helt obekant storstad, då det gäller att se ut som om man har varit där hundra gånger tidigare, eller kanske till och med som om man är bosatt där sedan åtminstone tio år tillbaka. Snabba och diskreta blickar på skyltar för att hitta rätt. Inga dröjande och tvekande steg. Ty annars faller man lätt offer för alla de bondfångare och ligister som helt säkert befinner sig på järnvägsstationen för att plundra arma turister på allt vad de äger och har. Jag tror att jag lyckas rätt bra med det där. Men i själva verket är det säkert extremt tydligt för var och en som eventuellt lägger märke till mig att jag är ny i staden. Det är så oerhört lätt att lura sig själv.

Nåväl. Den här gången for jag till Stuttgart i Tyskland. Kanske ett något udda val, med tanke på att det väl inte är världens roligaste stad, men det är en bra bas för utflykter i den relativa närmiljön. Där finns det nämligen mycket fint att titta på. Således: Ett hotell och ett gäng tågbiljetter så är man rustad för en veckas upptäcktsfärder. Så här i efterhand ångrar jag dock något att jag inte i stället valde att bo i olika städer. I varje nästan outhärdligt pittoresk tysk småstad råkade jag hitta någon form av härbärge som skulle ha varit trevligt att bo på. ”Där ska jag bo nästa gång jag kommer hit” är en tanke som envist dyker upp, trots att det nog är ganska osannolikt att jag kommer dit en nästa gång. Å andra sidan äger det en viss trevlighet att bo på ett och samma lilla hotell i en vecka och på så sätt i det närmaste bli ett inventarium. Man får ett stambord i frukostmatsalen. Frukostvärdinnan behöver inte fråga om man vill ha te eller kaffe. Hon vet.

Det gäller förvisso att hitta precis rätt hotell när man inte bara ska bo där en natt. Det ska uppfylla vissa krav och hålla en rimlig prisnivå. Att välja helt rätt hotell är, vill jag påstå, en konst. Det här låg ett litet stycke utanför stadskärnan, vilket medförde att det var lugnt och tyst. Det gick till och med att ha fönstret öppet på natten för att få en dräglig rumstemperatur utan att störas av förbiilande och tutande bilar. Dock måste jag erkänna att jag inte väntade mig att grannarna i huset tvärs över gården från hotellet skulle få för sig att ägna den ljumma lördagskvällen åt att äta middag och dricka lite för mycket alkohol utomhus. Det föreföll vara en tämligen normal utomhusmiddag ackompanjerad av ett tämligen normalt middagssamtal. Men vad vet jag? Samtalet fördes på klingande tyska, ett språk som jag inte behärskar, och jag vet därför inte vad som avhandlades. Det enda jag snappade upp var ett några gånger upprepat citat som framfördes på engelska: ”I have a dream…”

När det var dags för farbror att sussa hade samtalet där nere på gården nått en något högre volym, förmodligen i samma takt som innehållet i buteljerna minskade. Men det var inte värre än att jag förmodligen inte skulle ha något problem med att sova. Jag har tack och lov sällan det. Nu kan jag inte riktigt säga hur lång tid det dröjde, men plötsligt vaknade jag av att det var ett förfärligt liv nere på gården. Medlemmarna i den lilla gruppen hade nu uppenbarligen nått det berusningsstadium då man tvunget måste älta politik eller något annat som gör att man måste gapa och skrika i munnen på varandra. Själv är jag inte riktigt van vid dylika scener och valde därför att se det hela som ett pittoreskt tyskt beteende i stället för att bli upprörd. Om jag bara stängde fönstret så skulle jag nog kunna sova, men jag tänkte samtidigt tanken: Nog vore det väl roligt om någon ringde polisen?

Jag somnade om – och vaknade ånyo, men nu av ljudet av sirener. Genom en springa mellan mina hotellrumsdraperier betraktade jag hur en hel parad av poliser, minst tio stycken, taktfast marscherade in på gården. Det hela erinrade om när hela den franska poliskåren kommer för att gripa Ville Vessla i någon Ture Sventon-bok. Det mest absurda är att de ätande och drickande grannarna som genom ett trollslag blev bästa vänner igen. Polisen var där i högst tjugo sekunder innan de marscherade ut igen. Jag visste väl att jag hade valt rätt hotell! Oväntade upplevelser är bra upplevelser så länge man inte lider alltför mycket av dem. Och om jag inte hade valt just det här hotellet så hade jag inte heller funnit mig bo granne med världens största grismuseum, Das Schweinemuseum. Men det var faktiskt en ren slump, även om många vägrar att tro det.

(Nu har jag kanske i alltför många stycken ägnat mig åt något som närmast är att betrakta som en parentes, men ibland kan parenteser vara berättigade – även om min svensklärare på gymnasiet inte ansåg det.)

Men som sagt: Ensamresande är bra på så sätt att man själv helt och hållet kan bestämma vad man vill göra. Och när man köper dagsbiljetter som gör att man kan åka hur mycket tåg man vill (visserligen bara tämligen långsamma lokal- och regiontåg) så gäller det ju att utnyttja dem. Därför kan man mycket väl få för sig att när dagens huvudmål är avklarade sätta sig på ett tåg och åka till en ort bara för att dess namn är vackert, roligt eller intressant. Tyvärr visar det sig ganska ofta att det bara är just namnet som är vackert, roligt eller intressant. Men visst vill man väl åka och titta hur det ser ut i Osterburken? Eller Ingelfingen? Eller Mössingen? Eller Pfullingen? Och nog måste det väl vara synnerligen roligt att besöka Bad Boll? Ett bra tips kan dock vara att hålla sig till orter som på kartan är markerade som besonders sehenswert, det vill säga alldeles extra i synnerhet sevärda. Men till och med då kan man bli besviken. Vill man till exempel verkligen besöka ”det berömda” fingerborgsmuseet i Creglingen?20170729_125435

Om jag nu ska lyfta fram ett annat problem med ensamresande så får det bli det här med intagande av middag. I Sverige är det ju närmast suspekt att gå ut på restaurang och äta middag ensam. Och samma känsla infinner sig i Tyskland, men märkligt nog bara när det är dåligt väder. När solen skiner är det ytterst lätt att slå sig ner på en uteservering, det är ytterst lätt att få serveringspersonalens uppmärksamhet och allt flyter på som i en tysk dröm. Det känns inte konstigt alls att äta ensam. Men så fort vädret blir sämre och det inte går att sitta ute, ja då stängs dörrarna till alla restauranger och man måste bemöda sig med att gå och öppna dem och kanske bli överraskad av det som finns innanför. Kanske är lokalen befolkad av monster som stirrar sig blinda på dig när du som fullständig främling träder in i deras restaurang, i deras sfär. Kanske står en stor tysk matrona precis innanför dörren och säger ett uppfordrande ”Ja?” så att det klirrar i de tjugotvå ölsejdlar som hon håller i sina labbar. Det kan man inte veta. Och då har vi det här med insikten om det egna agerandet igen. Det blir plötsligt riktigt, riktigt jobbigt att på egen hand öppna den där dörren och träda in och eventuellt bli betittad och tilltalad och ifrågasatt. Det krävs omänskliga krafter för att göra det. Ja, det är till och med nästan så att man övertygar sig själv om att man egentligen ändå inte är hungrig och så sätter man sig på tåget till nästa stad i förhoppning om att solen kanske skiner och uteserveringarna är öppna där. Trots att världens största regnområde täcker hela Tyskland. Det slutar med en på järnvägsstationen inköpt baguette och ett glas vatten på hotellrummet. Löjligt? Javisst.

20170721_150214

Som ensamresenär måste man också förlita sig på sig själv och ta hela ansvaret för begångna misstag. Som när man på väg till den lilla staden Weikersheim kliver av vid stationen och upptäcker att man i stället befinner sig i en liten by som heter Markelsheim. Dåliga högtalare på tåget i kombination med bristande uppmärksamhet möjliggör dylika fadäser. En timmes väntan till nästa tåg? Eller sex kilometers promenad i duggregnet? Man får, som det heter, gilla läget och gå på upptäcktsfärd i en by som säkert äger sin charm när solen skiner. Det luktar gödsel och där finns en bäck. Och ett litet torg. Och en liten farbror som jag möter på väg från stationen och som jag sedan möter igen på väg till stationen. Kanske har han varit där och tittat på ett tåg som åkt förbi. Jag är på sätt och vis glad att jag har varit i Markelsheim.

Som ensamresande får man dessutom tid att bekräfta sina fördomar, men också att krossa vissa av dem. Eller skaffa sig nya. Jag kunde till exempel konstatera att tyskar som åker tåg älskar att ha med sig plastbyttor innehållande mat som de sitter och slevar i sig. Jag vet inte riktigt vad det är med tyskar och plastbyttor och mat. Tyskar tycker också – fortfarande – att tokiga mobiltelefonsignaler är riktigt lajbans. Jag har också upptäckt att min bild av tyskar som effektiva, regelföljande och ordentliga människor inte håller. Sällan har jag åhört så högljudda och skräniga barn som på tyska lokaltåg. Några av dem fann dessutom ett oförskämt nöje i att härma min lågmälda och utsökta gestik.

Jag slogs även av det tyska folkets markanta ovilja att ens försöka kommunicera på engelska, trots att det är uppenbart att de besitter förmågan. Kanske handlar det om dåligt självförtroende. Kanske handlar det om stolthet. Och hur är det egentligen med den berömda tyska effektiviteten? Jo vars. Det mesta fungerar ju väl – vilket möjligen är skälet till att jag uppskattar att resa i Tyskland – men tågen är ofta försenade och vissa dagar kunde jag åka tåg en hel dag, på flera olika linjer, utan att en enda gång behöva visa min biljett! Va? När man betalar en god slant för en biljett så vill man väl ändå visa upp den någon gång emellanåt?

IMGP0611 (2)Nu kanske slöläsaren tycker att jag har urartat och använder mina reflektioner över ensamresandets vedermödor som en ursäkt för att exotisera ett grannland och dess befolkning. Slöläsaren kanske också tycker att jag för fram orättvisa fördomar, som är just fördomar. Och allt det där kan ju slöläsaren ha rätt i. Men för mig är Tyskland faktiskt fortfarande ganska exotiskt och därtill vackert. Därför kommer jag envist att återvända dit, ensam eller i något som med god vilja kan kallas en minimal grupp, och titta på saker. Och det där med fördomarna? Tja, det är ju alltid roligt att generalisera. Men egentligen gillar jag tyskar. Så länge de inte är för högljudda. Och oförskämda. Och äter medhavd mat ur plastbyttor. Förstås.

Annonser

Read Full Post »

Det är förmodligen ett välkänt faktum för de flesta att frisersalonger tenderar att skoja till sina namn. Listan kan göras riktigt lång, men här är några tämligen oförargliga exempel: Hair och Nu, Sax & Fön, Bel Hair, Love is in the Hair, Cut the Crap, Hairmony, Agaton Sax, Håriskåpet, samt Helena Klipper Till. Namnet på frisersalongen Rätt Vågat är kanske inte särskilt vågat, men det finns frisörer som går någon millimeter över gränsen. Till exempel: Hårhuset. Hårnästet. Tjörns Hår. (De två första är möjligen oavsiktligt vågade, det sista nästan helt säkert.)

Men man kan sannerligen undra varför just frisörer tenderar att vara så humoristiska. För hur ofta ser man andra branscher skoja till det med sina namn? Visst finns det andra lustifikationer när det gäller företagsnamn, men det verkar inte gälla några särskilda verksamhetsområden. Utanför Kungsbacka finns ett företag som heter Schakta i Backarna. Vad de sysslar med förstår man ju. Först Claes Transport är också ett självförklarande namn. Lika som Bär är ju ett ganska skojigt namn på en flyttfirma, i synnerhet som den grundades av ett tvillingpar. Man kan faktiskt möjligen ana en frisörtendens inom just transportbranschen, ty här hittar man även BudfadernSamma inspirationskälla hittar vi hos företaget Ljudfadern. Både Hundbiten och Café Sumpen är väl att betrakta som halvroliga namn – och man förstår vad de sysslar med. Detsamma gäller Harry Kuvert i Malmö. I Malmö lär även keramikverkstaden Lerendrejeri en gång ha funnits. Och så har vi Zoolefteå i Sollefteå. En riktig klassiker för oss ordlekare är Ordbruk och Bokstavsskötsel AB i Västervik. Och jag är ganska förtjust i undertextarkollegan Kalles företagsnamn Ordlystnad. Ett mer oklart namn, men ändå ganska fyndigt, är Brända Bocken (i Gävle, förstås). Det visar sig vara en restaurang.

Jo, restauranger och andra näringsställen har möjligen också en tendens att skoja till det lite, men det är ändå ingen riktigt genomgående trend. Café Nyfiket och Café & Le är väl lite skojiga namn? Döden i grytan kan man döpa sin restaurang till om man vågar. Och det finns ett par fyndiga namn på thairestauranger, såsom Thaibreak och Timeout. Det senare namnet bör uttalas på skånska. Dels för att det först då blir roligt, dels för att restaurangen ligger i Malmö. Annars tenderar företagsnamn att vara ganska tråkiga. Om man återgår till frisörerna så kan man konstatera att vissa namn inte är särskilt upphetsande. Salong Janne till exempel. Eller Frisyrmakarna. En klar tendens när det gäller både tobakshandlare och enklare näringsställen är att helt enkelt ta gatuadressen som firmanamn. Ibland både med gata och nummer, ibland bara med numret. Tolvans tobak. Eller haket på Ringvägen 91 i Stockholm som helt enkelt heter 91:an. Det senare hade kanske fungerat om det hade varit en butik som säljer begagnade serietidningar.

Sedan har vi ju de här märkliga namnen, de som verkligen får en att undra. Under en period gick jag dagligen förbi ett ställe på Karlbergsvägen i Stockholm där en skylt förkunnade att Bill & Bobs vänner höll till. Det väcker ju frågor. Men det visade sig vara en organisation för anonyma drogmissbrukare. I lokalen bredvid huserade förövrigt Hundgrottan, vilket också var ett intressant namn – men på ett annat sätt. När jag flyttade till Årsta och vandrade omkring för att bekanta mig med omgivningen så gick jag ibland förbi ett ställe på Skulptörsvägen, nära Globen. Och det är egentligen minnet av det stället som fick mig att skriva det här: Det rörde sig om en restaurang av det enklare slaget som stolt bar namnet Restaurang Skalpören. Skalpören? Låter det inte lite…otäckt? I synnerhet som namn på en restaurang? I min fantasi målade jag upp en bild av att innehavaren inför öppningen ringde till en skyltfirma och beställde en skylt. På en möjligen knastrig telefonlinje uttalade innehavaren på kanske lite grötig svenska att hen ville ha en skylt med texten Restaurang Skulptören (efter vägens namn, då). Och när skylten väl anlände så stod det Skalpören. En felhörning, alltså. Och då rycker restaurangägaren på axlarna och tänker att krogen väl får heta Skalpören. Det blir ju så jobbigt att reklamera skylten och ha sig. Jag bestämde mig för att det här var förklaringen till det märkliga namnet.

Nu gjorde jag nyss lite sökningar på det berömda internet, och fann då ett vittnesmål från en som faktiskt hade vågat besöka denna krog. Det visade sig att väggarna var prydda av vildavästernmotiv och att innehaverskan var mycket intresserad av cowboyer och indianer och dylikt. Vi som är uppväxta med våra Lucky Luke-seriealbum vet förstås att ett av apachernas favoritnöjen var att skalpera vitingar. Och därmed skulle alltså restaurangens namn vara förklarat. Visst är det tråkigt när man målar upp en intressant bild, som ibland involverar en fast åsikt att folk är dumma i huvudet, och denna bild sedan kastas omkull? Eller är det egentligen så att det där intresset för cowboyer och indianer är en efterkonstruktion? Kanske fann innehaverskan det nödvändigt att skapa ett vildavästerntema för att slippa stå där med skammen över att namnet blev fel? Jag väljer självklart att tro på det senare.

Read Full Post »

Alltså det här med namn, va? En gång i tiden hade folk rejäla namn som folk kunde stava till. I min klass i grundskolan fanns det tre Anna, tre Cecilia, två Lars, två Peter, två Kristina och säkert några dubbletter eller tripletter till som jag på grund av hög ålder inte längre minns. Det mest exotiska namnet var Pierre, men han hade å andra sidan Sveriges då näst vanligaste efternamn för att liksom balansera exotismen. Själv var jag så oerhört rejäl att jag besatt Sveriges då vanligaste efternamn och dess då vanligaste förnamn. För män, alltså. Eller om jag ska säga pojkar, för på den tiden var jag inte mycket mer än en sådan. Pojke, alltså. Eller möjligen gosse. Fast det ska ju erkännas att det varken var mitt fel eller min förtjänst att jag besatt de där namnen. Men i dag! Vad är det som pågår, gott folk? Jo, det är uppenbart att föräldrar gör sig märkvärdiga genom att ge sina barn pretentiösa namn som i vissa fall varken går att uttala eller stava. Vad ska det vara bra för? Riskerar inte de stackars barnen snarare att bli till åtlöje? Vill man verkligen heta Månztråle, Charisma eller Deztiny? Blanceflor? Mazarin?

Jag vet inte var det började gå så fel. Var det kanske när Frank Zappa och hans hustru Gail fick för sig att döpa sin dotter till Moon Unit 1967? (Hennes syskon heter Dweezil, Diva Muffin och – håll i er – Ahmet.) Nu kryllar det kanske inte av mänskor som heter Muffin eller Moon Unit i Sverige, men det finns faktiskt en Dweezil. Hans föräldrar har dessutom tagit i lite extra och döpt honom till Makx Dweezil Jimi. Å andra sidan balanseras de något ovanliga förnamnen av efternamnet Svensson. Så man ska inte underskatta kändisars inflytande när det gäller val av namn. Om man ska titta på svenska förhållanden så har vi ju ett potentiellt exempel i Lena Philipsson och Måns Herngrens son Noa Månfare – men det föll tydligen inte folk på läppen, ty den gossen är alldeles ensam om att heta Månfare. Eller också har hans föräldrar varumärkesskyddat namnet.

Det är klart att det går mode i namn och det har redan inträffat att gamla hederliga namn dyker upp igen. I början känns det lite udda att en liten telning heter exempelvis Manfred, Nathanael eller Signe – men strax blir det något ganska självklart. Kanske helt enkelt för att man upptäcker att den lilla individen är just en individ och inte ett fristående namn som skuttar runt och är allmänt okynnigt. Och någon gång var förstås även de här gamla ärevördiga namnen både nya, fräscha och originella, låt vara att det i vissa fall var för ganska många hundra år sedan.

Men plötsligt blir ett specifikt namn som tidigare inte varit särskilt vanligt ohyggligt populärt, och det är ofta svårt att säga varför. Ett tag skulle av något skäl vartenda nyfött flickebarn heta Natalie, men sällan uttalat på det där franskt eleganta sättet. Nej, det skulle ha samma betoning som ”kokosboll” (eller ”cykelpump”, om man så vill). Vem var skyldig till att detta namn plötsligt exploderade i popularitet? Ingen aning. Och för kanske tio år sedan skulle plötsligen alla nyfödda gossebarn heta Kevin. Kevin hit och Kevin dit. Inte heller i det fallet har jag någon teori kring var namnet kom ifrån. Från bestsellern ”Vi måste prata om Kevin”? Knappast, va? Från Kevin McCallister i ”Ensam hemma”-filmerna? Kanske. Den lille gynnaren präglas väl av just den käcka gullighet som föräldrar kan tänkas vilja projicera på sina barn. Och så har vi ju Ronja. Det kryllar av snart-30-åringar som heter Ronja (Sveriges vanligaste hundnamn!) – och det krävs ingen direkt einsteinsk intelligens för att komma på att de föddes strax efter att filmen ”Ronja Rövardotter” hade premiär. Och för tillfället verkar det som om åtminstone varannan liten flicka heter Tindra. Jag föreställer mig en framtida hårdför åklagare vid namn Tindra Svandun Älvadotter och undrar hur lätt det blir att ta henne på allvar.

Men visst, självklart ska man få kalla sina barn precis vad man vill (även om det kanske finns gränser). Jag kan bara tycka att dagens föräldrar tenderar att antingen slå knut på sig själva för att ge sina barn ett pretentiöst namn som ska göra dem superdupermaximalt unika, eller slår till med ett av de namn som är som allra populärast just nu – vilket då å andra sidan kanske kan ses som lite fantasilöst. Jag inser att mitt förespråkande av gamla hederliga namn skulle kunna resultera i en mer gammaldags fantasilöshet, där var tredje flicka heter Anna och var fjärde gosse heter Karl. Det kan ju också bli lite tjatigt.

Sedan har vi ju det här med syskon också – eller tvillingar – där föräldrar ibland anstränger sig för att vara lite roliga. Och det kan väl gå an. Vissa ger sina barn namn med samma begynnelsebokstav (jag har en syskonskara kusiner som heter Barbro, Britt, Bosse och Björn), andra ger första barnet ett namn på A, nästa på B och så vidare. För deras egen skull får man väl hoppas att de inte hinner avverka hela alfabetet. Åter andra slår till med syskonpar vid namn Emil och Ida, Peter och Petra, Whitney och Britney, eller Mi och Rakel. Här är några andra förslag: Orsak och Verkan, Kreti och Pleti, Ler och Långhalm, Pest och Pina. Och vill man ha namn som fungerar för en syskonskara om tre så kan man ju slå till med namnen som en före detta kollega berättade om: Horror, Terror och Error. Fast de är ju inte vidare smickrande.

En gång när jag åkte tåg tjuvlyssnade jag på ett samtal mellan två kvinnor som råkade träffa på varandra efter långvarig brist på kontakt. På den oundvikliga frågan huruvida de nu var gifta och hade barn så redogjorde den ena för att hon hade två barn, en pojke och en flicka, som hette Love och My. ”Vad fint” sa den andra och klappade förtjust i händerna. ”Som i ‘min kärlek’!” ”Va?” sa Love och Mys mamma och underströk sitt utrop genom att se ytterst frågande ut. ”Ja, ‘My Love’ – engelska för ‘min kärlek’!” Mamman såg häpen ut och sa: ”Oj, det har vi inte haft en tanke på!” Så kanske är det så att den sluga namngivningen inte alltid är hundraprocentigt medveten. Men oftast är den nog det.

Låt mig återvända till det jag så chevalereskt påstod tidigare – att man ska få kalla sina barn vad man vill. Rent juridiskt är det väl inte riktigt så. Men moraliskt, då? Är det lämpligt att ge sitt barn vilket namn som helst? Är exempelvis Caligula ett bra namn? Tydligen finns det de som anser det. I Sverige finns det tre personer över 18 år som heter Caligula. En av dem stoltserar dessutom med förnamnen Lorentz Lancelot Nicolai Hamlet Larz Owe. Och efternamnet Lorentz. I dagligt tal tydligen kallad Lorentz Lorentz. Kul! Och hör ni, i Ludvika bor det en person som heter Gud. Och det är en kvinna.

*Ur Shakespeares ”Romeo och Julia”, översatt av Carl August Hagberg.

Read Full Post »