Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Leonard Cohen i Sunne



I ett radioprogram som jag av tradition lyssnar på frågade plötsligt en av deltagarna de andra huruvida de visste att Leonard Cohen en tid vistades i Sverige. Närmare bestämt i Sunne i Värmland. En av dem tyckte sig ha hört talas om det. Historien gick ungefär som följer: Leonard Cohen och vår svenske författare Göran Tunström var vänner. Cohen kom för att besöka Tunström i Sunne. Uppgiften kommer från en vän till frågeställaren, en i dag ”över 75 år” gammal man, som flera gånger under den kanadensiske poetens besök ska ha fått cykla till Konsum för att köpa cigarretter åt honom. Enligt uppgift var vännen då 12 eller 14 år. Något i den stilen. (På den tiden kunde en 12-åring köpa cigarretter. Det vara bara att säga att de var ”till pappa”.)

Det var ju en intressant, och för mig okänd, historia. Så jag började googla lite på ”Leonard Cohen” och ”Sunne”. En rad artiklar dök upp om att Cohen 2010 skänkte ett grafiskt blad till biblioteket i Sunne till minne av Göran Tunström. Men inte ens när representanter för kommunen uttalar sig om saken nämns ett enda ord om den där gången då Leonard Cohen besökte Tunström i Sunne. Är inte det lite konstigt? Sådant gör mig nyfiken.

Leonard Cohen föddes 1934 i Montréal i Kanada. Göran Tunström föddes 1937 i Karlstad. Cohen debuterade litterärt med diktsamlingen Let Us Compare Mythologies 1956, medan Tunström debuterade två år senare med Inringning, också det en diktsamling. De var alltså ungefär jämnåriga och låg så att säga jämsides när det gäller vad vi kanske kan kalla kändisskap – åtminstone i fråga om antal utgivna böcker. Leonard Cohen blev förstås så småningom världskänd, mycket tack vare att han satsade på att bli musikartist från och med 1967.

Vänskapen mellan de två personligheterna inleddes på den grekiska ön Hydra, av allt att döma i början av 1960-talet. I en intervju för Sveriges Radio i samband med Leonard Cohens konserter i Sverige 1985 berättar Göran Tunström att han vid sitt andra eller tredje besök på ön skulle bo hos en vän ”och den som hade nyckeln hette Leonard Cohen”. Enligt de uppgifter jag har hittat så besökte Cohen Hydra första gången 1960. Men Tunström berättar också att han fick en diktsamling som heter The Spice-Box of Earth. Den gavs ut 1961, så där har vi ett årtal för första mötet.

Året därpå delade de bostad på Hydra och satt vid varsin skrivmaskin och skrev på romanerna The Favorite Game och Maskrosbollen, utgivna 1963 respektive 1962. Om man får tro Tunström så dröjde det sedan till 1967 innan de två träffades igen, på ett hotell i New York. Därefter tycks de ha setts i samband med Leonard Cohens konserter, samt under några veckor i Nashville i början av 1970-talet. Men Tunström nämner inte med ett ord att de skulle ha umgåtts i lilla Sunne i Värmland. Är inte det lite märkligt?

Men åter till morgonens radioprogram. Den nu över 75 år gamle mannen som köpte cigarretter till Leonard Cohen skulle alltså ha varit 12-14 år på den tiden. Om vi ponerar att mannen nu är 76 så är han född 1945. Då var han 12-14 år 1957-1959 – vilket är innan Cohen och Tunström kände varandra. Det är ju lite problematiskt. Men samtidigt kan ju cigarettköparen ha varit lite äldre vid tillfället. Eller också är han inte fullt lika gammal som det påståddes.

En annan tveksamhet i hela historien är att Göran Tunström visserligen var bosatt i Sunne en tid, men enligt uppgift växte han bara upp där. Han har skrivit med utgångspunkt från minnen av Sunne, men han bodde inte alls där hela livet. Jag vet inte när han flyttade därifrån. Jag vet heller ingenting om några eventuella fortsatta sommarvistelser i Sunne. Men Leonard Cohens besök skulle enligt uppgift ha ägt rum ”under 60-talet” och det är i så fall rimligt att man bodde i Tunströms föräldrahem (som tyvärr brann ner 2008).

Om det inte har framgått ännu så ställer jag mig lite undrande inför hela den här historien. Borde man inte i senare tid ha gjort en poäng av att en världskändis bodde i Sunne någon gång på 60-talet, om än bara en mycket kort period? För inte kan väl besöket vara fullständigt bortglömt av alla utom en person? Eller? Leonard Cohen var naturligtvis ingen världskändis före 1967. Ingen kände igen honom. Men en kanadensare på Sunnes gator borde ändå ha väckt en aning uppmärksamhet på den tiden.

Så vart vill jag komma? Jo, tanken väcktes hos mig att man ibland kan bli så övertygad om att man varit med om något att man börjar betrakta det som alldeles sant. Nej, jag säger inte att den gamle mannen har hittat på hela historien, men minnesfragment kan hamna på fel plats så att nya minnen, nya sanningar bildas. Kanske var det någon annan han köpte cigarretter åt?

Jag var själv fullständigt övertygad om att jag i slutet av 1990-talet hamnade på en buss i Stockholm som framfördes av Kalle Sändare (om nu någon minns honom). Chauffören var mycket lik Kalle Sändare och höll låda via bussens högtalarsystem på ett extremt underhållande sätt. Någon tackade honom för en rolig resa vid avstigandet, och då sa han: ”Då skulle du ha hört mig på 70-talet.” Många år senare fick jag kontakt med Kalles manager och fick veta att han aldrig ens hade haft körkort. Men i min värld hade jag alltså åkt buss med Kalle Sändare.

Det hela får mig också att tänka på den historia som berättas i den marockanska staden Essaouira, nämligen att Jimi Hendrix var bosatt där en gång i tiden. På ett eller annat sätt har den historien växt och blivit till en sanning som är bra för turismen. Men det där har jag skrivit om tidigare, så jag ska inte gå in närmare på det igen. Så hade Göran Tunström besök av Leonard Cohen i Sunne någon gång på 60-talet? Jag har inget svar på det, men kanske går det att reda ut frågan en gång för alla. Kanske finns det någon därute på det stora internet som vet besked? En spännande uppgift är det i alla fall. Om det stämmer så är Leonard Cohen definitivt ett namn som skulle ha platsat i Göran Tunströms bok Berömda män som varit i Sunne.

Jag såg och belyssnade häromdagen en smärre intervju med den i dag 81-årige Ringo Starr, hållen med anledning av ett så kallat skivsläpp. Han är så gott som alltid underhållande, men den här gången hörde jag inte riktigt vad han sa. Det beror inte på att han sluddrade eller sa ointressanta saker. Nej, jag blev helt enkelt distraherad av hans öron. ”Hans öron?” undrar nu den som inte riktigt förstår. Ja. De har nämligen blivit gammelmansstora. Med all rätt, naturligtvis. Och då kom jag att tänka på Svenska Akademien. Kanske låter det konstigt, men det är det inte.

Vilket året var minns jag inte. Kanske var det nittonhundranittiosex eller nittonhundranittiosju. Någonstans i de trakterna. Jag tror mig dock veta att det var en sommarkväll. Eller kanske mycket sen eftermiddag. Det har inte så våldsamt stor betydelse. På min dåvarande arbetsplats, Ulriksdals slott, hade jag stulit till mig eller blivit tilldelad ett arbetspass utanför ordinarie visningstider. Då fick man en någorlunda attraktiv extraslant. Den här gången skulle jag inte, som var brukligt, behöva ljuga besökare fulla med fullständigt sanna anekdoter. Jag skulle bara finnas till hands och svara på eventuella frågor, samt huta åt folk om de gjorde en ansats att vidröra konstverken. Många känner sig manade att göra just det, särskilt i det av skulpturer fyllda Orangerimuseet. Och det var just där besöksgruppen skulle vandra runt.

Någonstans vill jag inbilla mig att jag inte visste vad det var för grupp som skulle komma. Någonstans vill jag tro att jag blev lite förvånad när en stor, lyxig, svart och nytvättad buss blev synlig. Det var den typ av buss som rockstjärnor gärna färdas i på sina turnéer. En buss med luftkonditionering, teve och kanske en bardisk längst bak. Och nog var det ett slags stjärnor som klev ur och in i Orangeriet. Svenska Akademien! De hedrade just mig med sin närvaro!

Dock måste jag erkänna att jag bara kände igen ett litet fåtal, och jag reflekterade över att det allt var lite pinsamt. Där var Sture Allén, vars nuna jag igenkände från Nobelpristillkännagivandet. Där var Kjell Espmark. Där var, tror jag, Katarina Frostensson. Där var, vill jag mycket gärna tro, Torgny Lindgren. Och där var i alla fall Lars Forssell. Där var varken Kerstin Ekman, Werner Aspenström eller Lars Gyllensten, ty de deltog inte i Akademiens arbete efter Salman Rushdie-affären och därmed med största sannolikhet inte heller i Akademiens utflykter. Men borde jag inte ha känt igen fler? Borde man inte vara mer bekant med Svenska Akademien? Jag menar inte på ett personligt plan, men åtminstone så att man har ett ansikte på dem? Jag vet inte.

I denna jättelika buss färdades dock inte bara ledamöter av Svenska Akademien, utan även några vad som föreföll vara bekanta till ledamöterna. Jag antar att de var särskilt inbjudna till utflykt på grund av sin allmänna snillighet eller trevlighet eller familjekoppling. Om nu Katarina Frostensson var med så fanns antagligen den numera riksbekante herr Arnault med i gänget. Av de andra minns jag bara journalisten och författaren John Chrispinsson.

Gjorde de något väsen av sig? Inte direkt. Några gick omkring och samtalade, vilt gestikulerande på snillens vis. Andra vankade omkring ensamma med händerna på ryggen, på andra snillens vis. (I miljöer med ovärderliga konstverk är de vilt gestikulerande alltid farligare än de händernapåryggenvankande.) John Chrispinsson ställde en fråga till mig om en modellskiss till monument över Karl XII, vilket ledde till ett litet samtal om skulpturer och monument som aldrig förverkligats. Lars Forssell stod i närheten och började plötsligt lyssna uppmärksamt. Jag trappade tråden och ville sjunga ”Sommaren som aldrig säger nej” eller ”Jack Uppskäraren” för honom.

Det var då jag såg Lars Forssells öron. Gigantiska. Och då var de ändå högst 70 år gamla. Det fick mig att tappa tråden ännu mer, vilket nog både han och Chrispinsson noterade. ”Han klarar inte av min stjärnstatus” tänkte säkert Chrispinsson. ”Stackars pojke, han hamnar aldrig i Akademien” tänkte säkert Forssell. Men jag skyller på de där öronen och måste erkänna att jag allt sedan dess har haft svårt att släppa taget om dem. Då är det inte särskilt konstigt att Ringo Starr fick mig att tänka på Svenska Akademien. Frågor på det?



I Kungliga Konsthögskolans arkiv finns ett antal ritningar till en ombyggnation av Ekolsunds slott signerade arkitekten Melchior Wernstedt (1886-1973). De är alla daterade i oktober 1917, då Wernstedt var 31 år gammal. Årtalet sammanfaller med året då industrimannen Carl Kempe (1884-1967) köpte Ekolsund av den tidigare ägaren Oscar Danielsson, som bara innehade slottet i ett fåtal år. Vem var Wernstedts uppdragsgivare? Med tanke på årtalet så kan det vara både Danielsson och Kempe. Möjligheten finns också att en annan intresserad köpare beställde ritningarna, men sedan inte köpte slottet. Jag återkommer till den frågan.

Uppenbarligen var syftet att bygga om Ekolsund till internatskola. De befintliga två slottsbyggnaderna skulle byggas om – och så skulle miljön kompletteras med flera nya byggnader. Det är ett ambitiöst projekt som skulle ha resulterat i en skola av riktigt stora proportioner. Påskrifter på ritningarna avslöjar att skolan skulle drivas i stiftelseform. Det är svårt att säga om den skulle ha någon särskild inriktning. Av rumsbeteckningarna att döma var det snarast en ”allmänskola” där det fanns rum för de vanliga skolämnena. Fast någon skola för vem som helst var det nog inte tänkt att bli, utan snarare något för barn till välbeställda föräldrar.

Ekolsund är känt sedan 1300-talet, men medeltidsgården låg en bit ifrån det nuvarande slottet, som började uppföras på 1600-talet. Slottet var tänkt att få en kanske lite udda utformning med två L-formade flyglar som skulle bindas ihop av en lång byggnad som vi kan kalla för högslottet. I ett senare projekt tänktes de i stället bindas ihop av en låg gallerilänga. Men ingen av de båda byggnaderna kom till utförande. I stället länkades flyglarna 1739 (nästan) samman av två låga, svängda stallflyglar, ritade av Carl Hårleman. På Wernstedts ritningar benämns de stora, L-formade flyglarna ”norra slottet” respektive ”södra slottet”, vilket också är de benämningar jag kommer att använda fortsättningsvis. Ekolsunds byggnadshistoria är lite komplicerad och jag tänker därför inte gå in närmare på den än så.

Skolprojektets på sätt och vis största ingrepp i slottsmiljön är att Wernstedt har ritat något som skulle kunna ses som den ”saknade” huvudbyggnaden. Mellan norra och södra slottet, fast ett gott stycke bort från dem, har han nämligen ritat in en stor och ståtlig byggnad i tre våningar (plus en halvvåning under taket). Dessutom har han försett byggnaden med ett högt takfall, vilket ger en totalhöjd på cirka 25 meter på den sida som vetter mot parken. Från andra sidan är totalhöjden ”bara” 20 meter eftersom byggnaden var tänkt att ligga i en sluttning. Han har alltså på så sätt skapat en mer traditionell slottsanläggning med högslott och två flyglar.



Det stora huset bär beteckningen Skolhuset. På parksidan, östra sidan, är det försett med en rusticerad bottenvåning och en framförställd dubbeltrappa som leder upp till en pampig port inramad av skulpturer. Likartade trappor hittar man till exempel på slotten Tidö, Drottningholm och Tyresö. Huset har en längd på hela 55 meter, vilket så vitt jag kan bedöma är samma mått som Riddarhuset i Stockholm har. Det är en händelse som ser ut som en tanke, eftersom Wernstedts byggnad erinrar ganska mycket om just Riddarhuset. Det är inte orimligt att anta att arkitekten hämtade viss inspiration därifrån. På västra sidan tänkte sig Wernstedt två flygelutsprång som skapar ett gårdsrum. Men ritningen visar även ett utskjutande trapptorn vid fasadens mitt, vilket innebär att gårdsrummet delas i två delar. Något liknande kan ses på slottet Venngarn, fast där är flyglarna längre i relation till trapptornet. Trapptornet på Wernstedts ritning kröns av en lanternin som avslutas i en omkring tio meter hög spira som kanske var tänkt att fungera som flaggstång.



Skolhuset skulle i det som benämns ”källaren” inrymma lokaler för trä- respektive metallslöjd, ett korridorsliknande omklädningsrum (med kryssvalv!), rum för vaktmästaren, pannrum, kolkällare – och en stor högtidssal. I ”huvudvåningen” skulle det finnas tre lärosalar, bibliotek, kapprum, kollegierum och rum för rektorn och sysslomannen. Dessutom skulle den inrymma högtidssalens övre del. Högtidssalen skulle alltså vara två våningar hög. Om man tittar på ritningen som visar den östra fasaden så är ”källaren” alltså den rusticerade våningen längst ner, medan ”huvudvåningen” är den som den stora trappan leder upp till. Tittar man på ritningen som visar den västra fasaden så syns inte källaren. Porten i markplan leder in till ”huvudvåningen”. Någon ritning till övervåningen står tyvärr inte att finna, och inte heller någon ritning till halvvåningen högst upp. Man kanske kan anta att övervåningen skulle bestå av ytterligare lektionssalar.



Väster om skolhuset har Wernstedt ritat en stor gård (cirka 70×80 meter) med vad som antagligen är gräsmattor och grusgångar. Men i mitten finns en öppen plats som benämns ”gymnastikplan”. Norr om den finns en cirkelformad ”lekplan” inritad, tänkt att mäta 20 meter i diameter. (Det ansågs tydligen vara skillnad på gymnastik och lek.) Gården kringgärdas av ett antal hus:



I öster ligger det stora skolhuset, som jag redan redogjort för.
I norr ligger en elegant envåningsbyggnad med högt takfall. Taket kröns av en mycket hög spira. Byggnaden är nästan halvcirkelformad i plan och har en framförställd arkad med tio kolonner. På en ritning kallas huset ”ekonomihus”, på en annan ”centralkök och ekonomibyggnad”. En planritning avslöjar att huset skulle inrymma bland annat kök, tvättstuga, mangel- och strykrum, förråd och en föreståndarexpedition. Det finns även två trappor inritade. Gissningsvis leder den ena ner till källaren och den andra till vinden. Kanske var vindsrummen tänkta som personalbostäder?



I väster ligger en nära 70 meter lång byggnad som kallas ”gymnastik- och badhus”. Det är en elegant byggnad med säteritak och en framförställd portik med fyra kraftiga kolonner. Södra delen skulle innehålla en gymnastiksal och den norra en elliptisk badbassäng, duschrum och en ”varmstuga”. I byggnadens mitt är ”avklädningsrum” till gymnastiksalen inritade, medan avklädningsrum till badavdelningen var tänkt att ligga i källaren. Gymnastiksalens duschar skulle också ligga i källaren. På övervåningen finns en åskådarläktare till gymnastiksalen inritad, medan det finns två läktare – en på vardera kortsidan – av badhusrummet.



I söder ligger två fina L-formade elevhemsbyggnader. Det finns tyvärr finns inga detaljerade planritningar av dem, så man får nöja sig med att anta att de helt enkelt skulle innehålla bostäder för eleverna. Bilden ovan visar byggnaderna från söder. I mitten ses en elegant utformad dubbel ramp som leder från den ovan nämnda gården ner till Blå sjön och parken.



Men så kommer vi till de två gamla slottsbyggnaderna. De var enligt Wernstedts ritningar också tänkta att användas för skolverksamhet. Det finns detaljerade planritningar av både norra och södra slottet. Det norra slottets källarvåning skulle innehålla bland annat kolförråd, pannrum, verkstad, ett kombinerat serverings- och diskrum samt en matsal i det forna kungliga köket.



På bottenvåningen skulle det finnas en stor rektorsbostad (den högra delen på planen ovan) inklusive kök, matsal och serveringsrum. Bostaden sträcker sig faktiskt över tre våningar, vilket väl visar vilken status rektorn hade. Eller snarare var tänkt att ha. Vidare finns här – naturligtvis avskilt från rektorsbostaden – kapprum, skorum och lärarrum. Och så övre delen av matsalen/kungliga köket. Noteras bör att matsalen skulle nås via en trappa från bottenvåningen. Huvudingången var alltså inte belägen i källarplanet. En ingång från källarplanet finns också, men den var ämnad för personalen.



Nästa våning, alltså en trappa upp, innehåller ytterligare rum i rektorsbostaden, bland annat bibliotek, musikrum och ”fruns rum”. Vidare en liten rumssvit för skolans husmor, ett lärarrum, tvättrum, borstrum, ett stort samlingsrum och några ospecificerade rum som rimligtvis var tänkta som bostadsrum för internateleverna.



Våningen två trappor upp innehåller ännu fler rum i rektorsbostaden, inklusive barnkammare och separata sovrum för rektorn och hans fru. Även på den här våningen finns tvätt- och borstrum, ett lärarrum, ett samlingsrum och åtta rum utan beteckning, som också de med största sannolikhet är bostadsrum för elever.



Det finns ingen planritning över södra slottets källarvåning. Det är möjligen så att det inte finns någon källarvåning, eller snarare att den är utfylld och inte möjlig att utnyttja. Vi får alltså gå direkt till bottenvåningen. Där skulle det bland annat finnas fyra lektionssalar av varierande storlek, rektorsexpedition, bibliotek och kollegierum (inrymt i det som anges vara Gustav III:s sängkammare).



Våningen en trappa upp skulle bjuda på en större och en mindre lektionssal, musiksal (passande nog inrymd i det så kallade Fågelrummet), ett par materialrum, samt en stor högtidssal (i den aldrig färdigställda Riddarsalen eller Festsalen).



Slutligen, två trappor upp, har Wernstedt ritat in två lektionssalar, en föreläsningssal, ett laboratorium och ett par rum för samlingar. Dessutom finns här den övre delen av högtidssalen, som alltså är två våningar hög.



Om man tittar på resten av slottsområdet så har Melchior Wernstedt ritat in ett antal andra byggnader i parken. Här finns en sjukstuga, ett båthus, ett stort växthus, en idrottspaviljong och fyra lärarbostäder. Dessutom finns tre bollplaner och två tennisplaner inritade. Möjligen hade han tänkt sig att parken skulle restaureras till sin forna glans också, eftersom han har ritat in formationer som anges som ”numera förfallna eller förstörda trädgårds- och parkanläggningar”. Han hade åtminstone tänkt att den fortfarande existerande Stora dammen skulle hyfsas till och kompletteras med en damm som han kallar Blå sjön.

Vad var nu det här egentligen för projekt? Skulle Carl Kempe ha köpt slottet för att göra internatskola av det? Kempe var en kulturintresserad man, som samlade på kinesiskt porslin och hantverk. Det var också han som tio år senare restaurerade södra flygeln och återställde 1700-talsinteriörerna. Han kanske inte var den som skulle ha genomdrivit ett projekt som utan tvivel skulle ha inneburit ett stort slitage och krävt stora förändringar av miljön? Det vore onekligen intressant att få reda på vem som egentligen var initiativtagare. Men alla gåtor har sin lösning. Just som jag var på väg att ge upp försöken att hitta ett svar så hittade jag en artikel i tidningen Vestkusten från 26 april 1917.

Tidningen meddelar att en inbjudan till teckning av stiftarandelar i Stiftelsen Ekolsunds skola har skickats ut av ett antal herrar, närmare bestämt hovjägmästare friherre S. Rålamb, grosshandlare William Olson, riksgäldsfullmäktige H. S. Tamm, bankdirektör Carl Frisk, grosshandlare C. Setterwall, generalmajor Victor Balck och disponent Hugo Brundin (Släkting till mig? Vet inte.). Och slutligen direktör Carl Kempe! Herrarna Rålamb och Tamm ingick intressant nog i det konsortium som 1912 köpte Ekolsund av familjen Seton, styckade egendomen och sålde slottet till Oscar Danielsson. Tanken var att på Ekolsund inrätta ett elementarläroverk för gossar ”af samma typ, organisation och uppfostringsprinciper som Lundsbergs skola.” Det framgår också att inbjudan sänts ut efter samråd med styrelsen för Lundsbergs skola i Värmland, och att man ingått avtal med en filosofie licentiat Einar Gauffin, med 22 års erfarenhet från Lundsberg, om att leda den nya skolan. Kopplingen till Lundsberg blir ännu tydligare när man plötsligt inser att grosshandlare William Olson var den som grundade skolan 1896.

Vad hände sedan? Någon skola blev det bevisligen inte. Kanske var intresset för svalt? Kanske ifrågasatte någon det lämpliga i att göra om ett före detta kungligt slott till internatskola? Var det tänkt att stiftelsen skulle äga slottet och de nya byggnaderna, eller bara själva verksamheten? Hade Carl Kempe redan köpt slottet när skolplanerna väcktes, eller köpte han det först när projektet gick om intet? Det finns en del frågor kvar att besvara.

Men får man då göra på det här viset med ett 1600-talsslott? Man får i det här fallet komma ihåg att Ekolsund inte var i särskilt gott skick vid den här tiden. Det södra slottet användes på Gustav III:s tid som kunglig bostad, medan det norra bland annat innehöll gästrum. 1809 inkvarterades tyvärr militärtrupper i södra slottet, vilket innebar att interiörerna blev hårt åtgångna. Slottet kom efter det att bland annat användas som sädesmagasin, medan den dåvarande ägarfamiljen Seton bodde i det norra slottet. 1917 var alltså södra slottet fortfarande i dåligt skick. Ett par interiörbilder från södra slottet daterade 1915 säger något om slottets dåvarande skick. Bilderna ovan visar Fågelrummet (övre bilden) och Festsalen (undre bilden). Kanske ansågs det bättre att Ekolsund skulle komma till användning än att det fick stå och förfalla.



Vad ska man säga om projektet i övrigt? Personligen tycker jag att det är skönt att det inte blev av, att Carl Kempe i stället efter en tid valde att ”rädda” södra slottet och bevara Ekolsund i så hög grad som möjligt. Melchior Wernstedt gjorde absolut inget dåligt jobb. Man ser att han har anpassat arkitekturen efter de gamla byggnaderna och till och med låtit dem fungera som inspirationskälla. Jag tänker till exempel på de båda elevhemmen som lånat sin L-form från tvillingslotten. Byggnaderna är mycket fina och skulle pryda vilken plats som helst, men det stora skolhuset skulle ha förminskat de båda gamla slottsbyggnaderna och gjort dem sekundära. Det är åtminstone det intryck man får av Wernstedts ritningar. Och som fantast av allting gammalt tycker jag att det skulle ha varit olyckligt. Om hela anläggningen hade varit ett nybygge skulle det ha varit en annan sak. Den är ju onekligen mycket ståtlig.

Ritningarna avslöjar ju också att Wernstedt föreslog ett återskapande av de svängda takfallen på slottsbyggnaderna, så som de är avbildade i Suecia antiqua et hodierna och som också återfinns på en ritning av Nicodemus Tessin d.ä. Det skulle kanske inte ha varit så dumt. Mindre lyckad var väl hans plan att uppenbarligen demolera parken genom att schakta bort ganska mycket jord framför de båda slottsbyggnaderna för att kunna förse dem med pampiga trappor. Det blir som om byggnaderna hamnar på en hög platå. Jag kan inte tolka bilden ovan på något annat sätt. Man måste också fråga sig vad arkitekten hade tänkt skulle hända med Hårlemans svängda längor som alltsedan 1739 fungerar som en länk mellan de två slotten. De finns inte med i Wernstedts vision – annat än som streckade plankonturer på en av ritningarna. Kanske var han själv tveksam till att riva dem? Det får vi nog aldrig veta.

Bilden tagen från ungefär den plats där Skolhuset skulle ligga.
Carl Kempes grav på Lycksalighetens ö i Ekolsunds slottspark.

(Samtliga svartvita bilder finns i Kungl. Konsthögskolans arkiv.
Färgbilderna tagna av artikelförfattaren i augusti 2021.)

Elskotereländet

img_20210612_141516_224-1Nej! Inte ännu en människa som ska ha synpunkter på våra älskade elskotrar! Jo, precis det. Det går inte att låta bli att ha synpunkter på dem. Nu har jag dessutom skaffat en så kallad app till min mobiltelefon. Den heter Felsparkerad och via den kan man på ett mycket smidigt och snabbt sätt meddela elskoteruthyrare att de har en idiotiskt placerad manick att komma och ta hand om. Jag vet inte om man kan flytta på dem själv, eller om de börjar pipa och skräna i protest då. Men poängen är att uthyrarna ska tycka att det är jobbigt att behöva åka runt och ställa saker till rätta – och därmed kanske lära sig en läxa. Alltså anmäler jag flitigt felparkeringarna. Folk behöver nämligen i allmänhet lära sig läxor. Här bör jag kanske förtydliga att jag är tämligen tolerant. Det är bara de verkligt idiotiska placeringarna jag anmäler.

Och innan någon skriker att jag är teknik- och utvecklingsfientlig så kanske jag även bör säga att jag inte har något emot de där fordonen i sig. De är naturligtvis smidiga att ta till i vissa situationer och de tar inte så värst mycket plats. Men dels finns det något med själva bruket av dem som skaver, och dels har vi alltså det här med att de har en tendens att stå i vägen. Om de stod ordentligt parkerade, helst på platser som är avsedda för dem, så skulle det väl gå an. Men nu är det ju bara kaos som gäller. ”Jaha”, säger en del. ”Men i en storstad ska det vara kaos, för det är härligt med kaos, för det är därför jag bor i en storstad, för jag är jättejätteurban i min livsstil.” Jaha. Själv blir jag bara oändligt trött av kaos och anser mig ändå ha rätt att bo i en storstad. Tänka sig. Men varför uppstår då kaoset?

20210620_130140-2Skoteruthyrarna vill naturligtvis att så många som möjligt ska använda deras mackapärer. De vill tjäna pengar. De vill skapa ett behov. Det är inte ett dugg konstigt. Alltså måste skotrarna vara så synliga som möjligt. Om man placerar ut dem mitt på en trottoar eller mitt på en parkering eller mitt på en cykelväg så blir de synliga. Tanken är väl att en flanör ska se skotern (eller i sämsta fall snubbla över den) och inse att just precis nu skulle det vara fantastiskt urbant och skönt att ställa sig på ett eldrivet fordon och slippa svettas eller nöta på skosulorna. Eller om den står mitt på en parkering: ”Jaha, nu har jag parkerat min bil här. Hur ska jag nu ta mig ända till min port 200 meter bort? Nämen, där står ju en elskoter. Så attans lägligt.” När man ser en galet placerad skoter så är det lätt att tänka att det är mindre nogräknade användare som har lämnat den där. Men jag är helt övertygad om att det i många fall är uthyrarna som är bovarna i dramat. De tycks tro att man inte har en chans att se de grällt målade mojängerna om de inte står mitt framför ögonen på folk – alltså på ställen där de är i vägen. Tänk om de kunde ställa ut dem på ett ordnat sätt i stället. Jag har faktiskt sett sådana exempel. Då vore mycket vunnet.

Men så har vi användarna också. Många tycks se elskotrarna som leksaker snarare än fordon. Kanske är det därför man inte anser sig behöva följa några trafikregler alls, eller också har man ingen aning om att det finns något som heter trafikregler. (Inom parentes sagt så finns det gott om bilister, fotgängare och vanliga cyklister också som närmast tycks se trafikregler som rekommendationer som inte behöver följas. ”Rödljus? Nej, Gud så töntigt.”) Det kan också vara så att beskeden kring vad elskotrarna egentligen är är lite luddiga. I en artikel i Svenska Dagbladet för några veckor sedan meddelades i själva artikeln att skotrarna, om de framförs på trottoarer, ska köras i promenadhastighet. I artikelns faktaruta framgick däremot att skotrarna inte får framföras på trottoarer. Klara besked, minsann. Och Stockholms kommun (där jag befinner mig) tycks inte riktigt vilja stöta sig med elskotristerna och är därmed allmänt mjäkiga i sina riktlinjer. Så det kanske inte är så konstigt att det är som det är.

20210717_132411Jag har sett skoterburna ungdomar som glatt färdas mot färdriktningen på enkelriktade cykelbanor. Jag har sett folk åka skoter på gångbanan på delade cykel- och gångbanor. (Å andra sidan har jag på samma ställe sett folk jogga på cykelbanan också, mitt bland alla cyklister.) Jag har på promenad på trottoar i närheten av mitt hem medelst ringklockor på elskotrar blivit anmanad att flytta på mig illa kvickt så att två unga damer skulle kunna komma förbi och fram. Jag har sett både två och tre personer färdas på samma skoter. Jag har en tidig morgon för något år sedan sett en man fara i en helt osannolik hastighet på en gudskelov helt biltom gata och ryser fortfarande vid tanke på vad som kunde ha hänt om han tappat balansen eller om en hare eller ett rådjur plötsligt fått för sig att korsa hans väg. Hjälm bar han förstås inte. Jag har även sett representanter från uthyrningsföretagen kryssa sig fram mellan fotgängare på trottoarer.

Ja, och så tycks folk inte ha något problem med att ställa ifrån sig skotrarna på de mest häpnadsväckande ställen, uppenbarligen utan en tanke på att placeringen är olämplig. Kanske tänker de att den ju faktiskt stod på ett liknande sätt när de hämtade den. Mitt framför en port eller mitt på en gångväg. Visst kan även privata cyklar vara illa parkerade, men det är ganska sällan man ställer dem mitt på en trottoar så att gående måste gå ut i gatan för att ta sig förbi. Den som själv äger en elskoter parkerar nog inte heller på det sättet. Så varför tycker man att hyrskotrar ska stå så illa placerade som möjligt? Troligen för att man inte känner något ansvar för själva fordonet. Det är ju någon annan som äger det. Kanske tycker man till och med att man hjälper uthyraren genom att lämna skotern på ett ”synligt” sätt. För då kommer strax någon ny användare som vid åsynen av mackapären inser att hen nog måste åka en bit.

20210614_173758Möjligen är det så att mängden elskotrar så småningom minskar. Att branschen självsaneras i takt med att folk kanske tröttnar på dem. Kanske är det lite nyhetens behag som gör att så många känner att det är nödvändigt att elskotra sig fram i stället för att promenera eller cykla. Kanske kan det rent av bli så att polisen börjar tycka att de har resurser nog att stoppa och bötfälla trafikmarodörer. I nuläget tycks de mest rycka på axlarna och tycka att det finns viktigare saker att göra. Jag är nämligen av den åsikten att elskotern visst fyller ett behov. Det är som sagt en rätt smidig och smart manick när man vill ägna sig åt… håll i er… mikromobilitet, som pretentiöstermen lyder. Men det behövs en mognad hos både användare och uthyrare. En insikt om att alla faktiskt vinner på att det blir ordning och reda. Fast den dagen det inträffar så kommer jag ju inte att kunna använda min app längre. Det kommer att kännas tomt.

Jag ägnar mig emellanåt åt att delta i ett så kallat quiz som går av stapeln via mobiltelefon. Om man vill stava quiz lite svenskare så kan man skriva ”kviss”. Många tycker säkert att det ser idiotiskt ut, eftersom en utbredd uppfattning är att allt ser bättre ut på engelska. Jag påpekar det, eftersom det råkar ha viss relevans för det jag tänkte avhandla. Ett bra sätt att undvika problemet är förresten att kalla det frågesport i stället. Det är ett bra ord som avslöjar rätt väl vad det handlar om. Men i alla fall. Man blir inte rik på den där frågesporten – såvida inte potten är väldigt stor eller alla ens motspelare är väldigt obegåvade. Det fungerar dock som tidsfördriv, och som irritationsmoment. ”Irritationsmoment?” tänker nu den intresserade läsaren. Jaha. Varför spela om det är irriterande? Ja, det är en fråga jag ofta ställer mig själv. Jag antar att jag helt enkelt är förtjust i att bli lite upprörd emellanåt.

Jag kan ju tycka att man bör vara hyfsat allmänbildad om man ska leda en frågesport. Det ger lite mer pondus, liksom. Tänk er Jeopardy med en fullständigt obildad och opåläst Magnus Härenstam. Det är svårt. Men den här frågesporten leds tyvärr ofta av människor som är alldeles för unga och alldeles för obildade. Eller… de har säkert bildning på något område, men det räcker inte. De saknar bredd. Det är i och för sig ett ganska vanligt problem i dag. Allmänbildningen är på tillbakagång. Eller också har allmänbildningen liksom omdefinierats. Folk kommer undan med att säga: ”Jag är för ung för att veta sånt.” Eller: ”Det där är inget vi har fått lära oss i skolan.” Som om all kunskap man inhämtar ska inhämtas i skolan och att man sedan är fullärd. Det känns lite som om nyfikenhet är en egenskap som inte riktigt finns längre. Får man inte något serverat så behöver man inte anstränga sig.

Ofta handlar min irritation – som vanligt – om språk. Jag råkar ju vara språk- och ordintresserad, och därför gör det lite extra ont när folk inte har en aning om hur väldigt vanliga ord uttalas. Eller när exempelvis franska eller tyska eller spanska namn uttalas fullständigt åt skogen. Alla kan förstås inte kunna alla språk, men borde man ändå inte ha ett hum om hur de låter? Borde man inte känna till vissa grundläggande uttalsregler? Men nej. I stället drar man till med hur man tror – eller vet – att ord och namn uttalas på engelska! Hur uttalas till exempel Maurice Ravel? Jo, naturligtvis ”Måris Rejvel”. Hur uttalas Mont Blanc? Just det. ”Maund blänk.” Inte ens grundläggande svenska uttal har man koll på. Grundämnet litium. Hur kan det uttalas? Jo, ”lithium”, förstås. För det låter ju mycket bättre på engelska. En aning ironiskt, med tanke på att grundämnet upptäcktes av en svensk.

Och när det frågas om vilket som är ett annat ord för åttahörning (pentagon, hexagon eller oktogon) så uttalar frågesportsledaren ordens sista led på samma sätt som man uttalar ”zon” eller ”jon”. Och avslöjar sedan det rätta svaret och lägger till: ”Eller octogon, som det heter på engelska. Det låter ju lite tyngre på engelska.” Jaså, det gör det? Och när man frågar vilken ätt Ludvig XIV tillhörde så är ett av alternativen Bourbon. Naturligtvis uttalat som namnet på den amerikanska whiskeyn. (Och Valois uttalas självklart ”Vällois”.) Alltså, den här fixeringen vid den företrädesvis amerikanska kulturen och den företrädesvis amerikanska engelskan gör mig galen. Det är som om folk verkligen, verkligen tror att USA är mallen för allt.

Ett exempel till: ”Vad tappade Askungen på balen?” Jag struntar i att redogöra för alternativen, för de är oviktiga i sammanhanget. Det viktiga är det extremt förutsägbara tillägget: ”Askungen, alltså. Eller Cinderella, som hon ju heter i Disneys original.” Va? Varför i all världen är det nödvändigt att tala om vad Askungen heter på engelska? För att Askungen är ett namn som en försvinnande liten del av Sveriges befolkning har hört talas om? Och varför inbillar man sig automatiskt att Askungen är något som Disney har hittat på? Jo, för att man saknar allmänbildning. Man bryr sig inte om att kolla upp saker innan man låter munnen gå. Men vem är jag att gläfsa? Jag har till exempel ingen aning om vad medlemmarna i familjen Kardashian heter. Och den kunskapen är väl dagens allmänbildning. Jag borde verkligen skämmas.

I dag fyller Johann Sebastian Bach år. Det har han gjort ganska många gånger vid det här laget, men det gör honom förstås inte mindre värd att fira. Jag vet inte om Bach uppskattade tårta, men det skulle förvåna mig om han inte gjorde det. Jag föreslår en maffig frukttårta till hans ära. Nu skulle det här kunna utvecklas till en hyllning till just denne tonsättare, men så roligt ska vi inte ha. Av någon anledning rusar tankarna i stället i väg till en svensk singel som gavs ut ungefär vid den här tiden 1968. Det kanske kan förefalla vara en lite överraskande och märklig association, men det är inte så långsökt som det verkar.

I låten Mälarö kyrka med artisten Lenne Broberg sjungs om en ung kantorsson som en sommarkväll slår sig ner vid orgeln i en kyrka och spelar när ingen hör på. I första versen framgår att han spelar Bach, i andra versen spelar han i stället ”det bästa som han vet”, nämligen ”en Beatles”. Vi får aldrig veta vilken Beatleslåt det handlar om, men vi får i alla fall veta att Bachstycket är en fuga (fast det låter som om Broberg sjunger ”fua”). Egentligen är den upplysningen lika oprecis som upplysningen om Beatles. Det finns liksom inte bara en fuga i Bachs produktion. Men hur som helst. Mälarö kyrka handlar i alla fall bland annat om att den unge kantorsaspiranten när en önskan om att så småningom kunna anordna en egen konsert med kör och allt i kyrkan. Och då ska alla i publiken tycka ”båda lika vackra är”, alltså både Bach och Beatles.

Nu råkar jag vara väldigt förtjust i både Bach och Beatles och jag inbillar mig att jag alltid har gillat den här låten med Lenne Broberg av den anledningen. Men det stämmer nog inte, för den spelades frekvent på radion innan jag blev besatt av Beatles och i kanske något mindre grad Bach. Så det var nog mera att melodin är trevlig. Nu kanske man tror att låten är skriven av artisten som framförde den, men så är det inte. Kompositör och textförfattare är i stället journalisten, tv-mannen och piloten (!) Sven Lindahl. Äras den som äras bör.

Låten har nästlat sig in så pass mycket i svenska folkets medvetande att Magnus Uggla fick för sig att spela in en egen version 1979. Det är inget fel på den heller, men det är klart att originalversionen är lite mer kongenial med texten eftersom en orgel framträder tydligt. Herr Uggla lär ha kallat låten ”ett helt suveränt pekoral”, men menade nog inget illa med det. Jag är faktiskt benägen att hålla med. Texten är ett sentimentalt pekoral, men ett väldigt fint sentimentalt pekoral. Faktum är att jag bli lite gråtmild av att höra den – och jag skäms inte ett dugg över det.

Det gjordes även raskt en finsk version av Mälarö kyrka, men där har man hoppat över Beatles helt och hållet – vilket förstås gör mig lite gramse. Inte minst för att lite av textens poäng försvinner. Men Bach finns i alla fall med, så det får väl räcka. Den finska varianten heter Vanha holvikirkko, vilket väl betyder ”Den gamla valvförsedda kyrkan”, och är mest känd med Eero Raittinen. Där har själva kyrkan alltså anonymiserats, men då ska man förstås komma ihåg att det inte heller finns någon specifik kyrka som heter Mälarö kyrka. Det har dock framkommit att den kyrka som avses är Adelsö kyrka – och den ligger ju på en av Mälaröarna.

Så kan man knyta ihop barockens stora mästare med ett av rockens största band, och slänga in en svensk klassiker på köpet. Beatles, Bach, Broberg. Tre B:n. Men för att stå riktigt stadigt kan det behövas fyra B:n. Då är det ju en händelse som ser ut som en tanke att Beatlesmedlemmen Ringo Starr 1981 gifte sig med Bond-bruden Barbara Bach! Nu är hon nog inte släkt med barockkompositören, men ett lustigt sammanträffande är att Johann Sebastian Bachs första hustru hette Maria Barbara Bach. Det är nästan för bra för att vara sant, men sådan är verkligheten ibland.

Så grattis, Johann Sebastian! (Och grattis till Ringo och Barbara, som alltså i år har varit gifta i 40 år.)

Filmrutan

Många är de filmer som oförtjänt blivit bortglömda i det mediebrus som heter 2020-talet. Hur mycken hjärnmöda har icke lagts ned på dessa skapelser av manusförfattare och regissörer, för att inte säga skådespelare och kameraskötare? Så kan vi faktiskt inte ha det. Här följer därför ett axplock av underskattade filmer ur den vita dukens fatabur.

Stoftgrandet från 1919 kalladStoftgrandetes vid premiären den 12 juni 1919 högeligen orättvist för ”melodram”. Handlingen kanske låter en aning melodramatisk, men i själva verket finns det inte ett uns sentimentalitet i denna närmast hyperrealistiska pärla. Handlingen i korthet: Underklädesfabrikör Hagström behöver anställa en ny maskinskriverska. En av de sökande är Elsa Lundgren från Ludvika, en duglig och parant ung flicka. Fabrikören faller som en atombomb (även om dylika inte fanns då) och anställer genast ”Stoftgrandet”, som han av oklar anledning kallar henne. Det ömsesidiga intresse som han inbillar sig finns där visar sig tvärtom vara mycket ensidigt, varför han tar till flaskan. Stoftgrandet finner det då lämpligt att flytta till Borås, men genom olika ödets nycker möts hon och han ånyo utanför den hälsoklinik som fabrikören tvångsinskrivits på. Hon har öppnat en garnbutik i staden och fabrikören får anställning som garnhärvhållare. Rollerna är nu ombytta och allt slutar i oförblommerad lycka. Filmen blev tyvärr ingen större publikframgång, men alla som såg den blev själva filmregissörer.

 

BrytningstidBrytningstid hade premiär 1930 och blev den fina skådespelerskan Agda Lundins stora publika genombrott, dessvärre på bekostnad av Alva Lundins (hennes likaledes skådespelande syster) publika sammanbrott. På ett för tiden mycket vågat sätt skildrar här regissören Richard Oswald två trädskärares svettiga arbete med att försöka få fason på en mycket ovårdad trädgård från början av seklet. Deras synnerligen okonventionella och mot naturen våldsamma metoder fick verklighetens arborister att storma ut ur biosalongernas mörker i protest. Övriga tycktes dock snarast njuta av den i princip käftsmäll som filmens trädskärare utdelade mot de högbrynta arboristerna, och filmen blev en succé. Den gick på export till Italien, Frankrike, Monaco, Wales och Danmark. Dock var filmen mycket dialogtung, varför språkförbistring uppstod och ingen förstod någonting av handlingen. Inte ens i Danmark. Där trodde man att det var en film om Dansk-Tyska kriget 1864, då Danmark tvingades lämna ifrån sig Schleswig. Regissören Richard Oswald (pseudonym för Rolf Ohlsson) svor då på att aldrig mer dricka öl av märket Tuborg.

 

Filmaffisch 4Vendetta, också den från 1930, är enligt filmaffischen ”en korsikansk historia om kärlek och släkthämnd”. Det stämmer förvisso, men vad som inte nämns är att filmen är en så kallad prequel till filmerna Vendåtta (1928) och Vendtia (1929). Protagonist är i alla tre filmerna Laetitia Andersson, en till Korsika från Delsbo utvandrad prismjölkerska. Hennes svåra spelmissbruk får näring i de otillgängliga bergsbyarna där herdar och enögda smeder gärna spelar om pengar. Insatserna blir mycket höga, men Laetitias skicklighet leder till att hon blir stenrik. Tyvärr innebär det också att hon får fiender. En av dem är hennes egen halvbror Östen, som hon vägrat bevilja ett mindre lån. Ett par fiender hänger också kvar från Vendåtta och Vendtia. Fast eftersom det här är en prequel så är det egentligen i den här filmen hon får sina gamla fiender. Plus ett par nya. Som ju egentligen alltså också är gamla. Det blir lite rörigt, varför det är rekommendabelt att se Vendetta först, förutsatt att man inte redan har sett de andra två, till exempel 1928 respektive 1929. Men det där gör man ju som man vill.

 

filmaffisch 1Förstadsprästen gjorde stor succé bland den bildade allmänheten när den hade premiär 1917. Regissören, tillika manusförfattaren, scriptan och textskyltskalligrafisten Harriet Bloch bjöd på en säregen blandning av komedi och religiös mysticism som gjorde publiken både förundrad, skrattnödig och lite, lite förbannad. Men det är trots allt komedin som tar överhanden, ofta genom halsbrytande ordlekar som ibland är så geniala att man inte förstår dem. Filmen handlar om den nyutexaminerade prästen Hilarius Gormander som blir placerad i en allt annat än pastoral förstad där det finns gott om tjuvar, herrelösa hundar och prostituerade. Han drabbas av svår prästationsångest, men förstår att hans nästan övermänskliga prästanda kommer att rädda honom. När han drabbas av prostatabesvär tar prästigen överhanden och han börjar av någon anledning kämpa mot komministerna på Korsika. Förstadsprästen marknadsfördes stort som ”en p(r)ostmodern skrattfest” och det är bara att erkänna att den var långt före sin tid och fortfarande håller. Det enda som skämmer den lite är den sista textskylten, som på ett något sökt sätt är på engelska: ”See you prelater!”

Det var allt för den här gången. Nästa gång kanske jag tar upp titlar som Barflickan på Öknens Blomma, Sockenskomakarna, Bilkurtis eller Studentatleten – en gosse med gry i.

Jag är en dålig järnhandlarson. Ganska opraktisk. Är rädd för att skära mig eller slå mig på tummen. Men jag har i alla fall ganska många verktyg. Ibland begår jag misstaget att tro att allt liksom ska falla på plats om jag bara har verktygen. Och då menar jag verktyg i alla möjliga bemärkelser, alltså även till exempel ordbehandlingsprogram. Dylika behöver man inte vara rädd för att skada sig på. Men nu tänkte jag orda lite om verktygsverktyg. Sådana som man snickrar och borrar och halverar och putsar och har sig med. Jag tänkte närmare bestämt uppehålla mig vid ett favoritämne, nämligen etymologi. Var kommer alla dessa märkliga benämningar ifrån?

Hammare, till exempel. Varför heter det så? Det enkla svaret är att det naturligtvis kommer av att man hamrar med den. Men eftersom det är ett löjligt svar så ber jag i stället att få påpeka att grundbetydelsen egentligen är sten. En stenkulle kallas också hammare. Och här får man alltså tänka sig att den äldsta formen av hammare var en sten. Man behöver inte ens tänka sig det. Det var helt enkelt så. I dag är hammaren oftast av metall – och för den som eventuellt nu börjar mumla om träskaftet så vill jag påpeka att det är just ett skaft och inte själva hammaren.

Hyvel är ett skojigt ord. Det råkar dessutom vara mitt favoritverktyg, men då med förleden ost-. Fast egentligen borde osthyveln heta västhyvel, emedan det är en norsk uppfinning. Om den hade uppfunnits i Finland så hade det stämt bättre, men där heter den i stället juustohöylä och har ingenting med väderstreck att göra. Men var kommer själva ordet hyvel ifrån? Jo, det anses komma från tyskans hobel, hübel eller höbel. Vad det betyder är dock lite oklart. En teori är att redskapet har fått sitt namn efter själva resultatet av hyvlingen: hubal – ”liten hög”. Och så kan det ju vara ibland. Somliga tror att man kan vara ”hyvelns” (t.ex. en hyvelns grabb), men det är fel. ”Hyvens” heter det, och det kommer – apropå Finland – från finskans hyvä, som ju betyder ”bra”. Högst logiskt.

Rubank är en typ av hyvel. Jag nämner den mest för att den ingår i ett av mina favoritcitat från en svensk bok och film, nämligen ”Vem älskar Yngve Frej”. Hur lyder då detta citat? Jo, som följer: ”Hon vet nog fan vad en rubank är.” Det är skomakare Gustafssons sätt att uttrycka att den där tjejen från stan som har dykt upp på hans gård antagligen inte är helt bakom flötet. Om man vet vad en rubank är så är man bildad. Rubank låter lite som en rysk oligark, men ordet har troligen med tyskans rauh (”grov” eller ”ojämn”) att göra.

Skölp är ett märkligt ord. Det låter liksom fullständigt påhittat av någon som har fantasi, men inte nödvändigtvis god fantasi. Fast så är det förstås inte. Det anses härstamma från tyskans schulpen, som betyder ”gräva i sten eller trä”. Ständigt denna tyska. Om man vet att det är ett verktyg som kan användas till att gröpa ur något med så ligger det ju nära till hands att man kopplar det till verbet ”skulptera” också. Sculpere på latin. Det alternativa namnet håljärn tycker jag är lite tråkigt, så det glömmer vi.

Pryl. Det här är ju ett fantastiskt användbart ord. Nästan alla föremål är en pryl. Om de inte är en mojäng, förstås. Fast en träslöjdslärare blir förmodligen topp tunnor rasande om man exempelvis kallar en rubank för en pryl. För i träslöjdssammanhang är förstås en pryl ett specifikt verktyg som man kan sticka sina medmänniskor med – om man är lagd åt det hållet. Nu kanske det låter som om min fantasi löper amok, men det jag skrev nyss är inte så långt från sanningen. Pryl är nämligen en gammal benämning för dolkar och andra stickvapen. Nämnde träslöjdslärare skulle antagligen ånyo bli topp tunnor rasande om verktyget användes för det ändamålet. Etymologin är tyvärr oklar här, men det kan komma från medelnederländskans pryel. Som betyder…dolk!

Sylen är ju lite som prylens vassa lillasyster. Sylen och Prylen. Ett riktigt radarpar. Men rent ordmässigt har de inget med varandra att göra. Syl antas nämligen ha med verbet ”sy” att göra. Med en syl gör man hål i exempelvis läder så att man lättare kan tråckla ihop två läderstycken. Och verbet sy är så fruktansvärt gammalt och finns i så många språk i liknande form att det inte är lönt att gå in på det. I vår vardag är sylen kanske mest använd i uttrycket ”inte få en syl i vädret”. Varför säger man så? Jo, om folk pratar och pratar och pratar så fylls luften med så otroligt många ord att inte ens den tunna spetsen på en syl förmår genomborra ordmassan. Då får man ta fram motorsågen i stället. Vilket helt osökt får mig att avsluta denna lilla genomgång med…

Fogsvansen. Denna utsökta såg (sagu = skära) är ett klassiskt exempel på en ombildning där man har förvanskat ett utlandsord, kanske genom att man har missuppfattat det eller hört fel. Den har ju ingenting med fogar att göra och egentligen inte med svansar heller. Men med lite fantasi så kan man tycka att den ser ut som en svans, nämligen en som tillhör en räv. Och vad heter det på tyska? Fuchsschwanz. Man fattar ju att det lätt blir ”fogsvans”. Superlätt.

Nu får det räcka för den här gången.

Äntligen borta

Det är sannerligen med blandade känslor man sänker ner pickupens nål mot det stycke vackert röda vinyl som Jakob Hellmans nya skiva rent fysiskt består av. När en artist ger ut sin andra skiva efter ett uppehåll på nästan exakt trettiotvå år blir man naturligtvis en aning orolig. Man vill verkligen inte att resultatet ska vara ett magplask, men man är högst medveten om att det kan vara det. Det har dock framgått med ganska stor tydlighet att herr Hellman ställer mycket höga krav på sig själv, vilket borde borga för en genomtänkt och genomarbetad skiva. Man förstår någonstans att han gör det här för sin egen skull, för att det känns bra att göra det nu.

I oktober släpptes två låtar som en försmak på Äntligen borta. Den ena, Jag kan inte säga hejdå till dig, blev jag genast gråtmilt förtjust i, kanske delvis för att min mamma just gått bort. Texten fick en speciell dimension. Den andra, När jag går in nånstans och känner mig utanför, var jag mer tveksam till. Inte för att det var en dålig låt, utan för att produktionen kändes märklig. Det var lite som om några killar hade spelat in en bakgrund och sedan bjudit in Jakob Hellman att sjunga karaoke över den. Det kändes plastigt, och jag blev orolig att hela skivan skulle låta på det sättet. Så: Å ena sidan en stor förväntan över att äntligen få kasta sig över en ny skiva, å andra sidan en oro över att motvilligt behöva bli besviken. Jobbigt. (När jag går in nånstans… låter lyckligtvis bättre på vinyl än på Spotify.)

Men inte hade jag behövt vara orolig. Äntligen borta är lite som att få ett brev från någon som man inte har hört av på länge, men som man från första ordet, första bokstaven, känner igen. Man inser att det inte har hänt så mycket på trettiotvå år, samtidigt som det naturligtvis har hänt fruktansvärt mycket. Rösten är i princip densamma. Det är samma attack i sången, samma luftighet mellan orden (det är något med andningen) och samma kluriga och lite aviga formuleringar. En tendens som fanns redan då, precis på gränsen till 1990-talet, tycker jag dock har förstärkts. Jakob Hellman bryr sig inte så mycket om att texterna ska passa melodierna exakt. Ibland tänjer han på orden för att det ska gå ihop, ibland är det som om han snubblar över stavelserna för att uppnå samma resultat. Det är ingen kritik, det är bara något som jag med lika delar förundran och beundran konstaterar. Han vet exakt hur han ska sjunga för att det ska fungera. För övrigt är han i gott sällskap. Bob Dylan har alltid gjort på det sättet.

Det är inte bara rösten och texternas karaktär som man känner igen. Också känslan för melodier återfinns här, även om jag inte hör något som kan bli en hit såsom Vara vänner och Hon har ett sätt blev. Kanske har det delvis att göra med att låtarna inte nödvändigtvis har några tydliga refränger. Jag tycker att det är sympatiskt. Alltför mycket musik som släpps i dag är fruktansvärt beräknande och präglas av en viss tjatighet för att de ska nötas in i folks medvetande och locka till upprepade lyssningar. Sångerna på Äntligen borta har en annan, lite vindlande struktur som ställer högre krav på lyssnaren. Och därför är jag lite rädd för att folk inte riktigt kommer att orka ta skivan till sina hjärtan, utan avfärda den som lite svårlyssnad. Den är inte lika lättillgänglig och omedelbar som …och stora havet, men det tror jag bara att den vinner på. Den kräver ett ganska stort antal lyssningar innan den fastnar, men då vill jag tro att man får sin belöning. Så var det åtminstone för mig.

Det är ett knippe fina, reflekterande sånger som presenteras här. Jag har svårt att plocka ut några favoriter, men jag har redan nämnt Jag kan inte säga hejdå till dig, och det vore direkt fel att inte nämna den fina Trettiofem. Nu är natten här minns jag från konserten på Cirkus 2019 – och det är mycket trevligt att nu få höra studioversionen. Det som de flesta recensenter ställt sig frågande till är att vi på sida två hittar en version av I denna ljuva sommartid. Valet är lite gåtfullt och kanske har Hellman någon särskild tanke med det. Psalmen följer direkt efter den ganska hetsiga och hårda När det skymmer (den här skivans musikaliska motsvarighet till Stora havet på debutskivan) och utgör en intressant kontrast till den. Men om jag inte minns alldeles fel (vilket jag för all del gör ibland) så framfördes I denna ljuva sommartid redan vid en Hellman-konsert på Gröna Lund 2011. Så det är väl helt enkelt en favoritpsalm som har fått sin plats här. Det är inget fel på den, men den sticker verkligen ut.

Vi är nästan jämngamla, Jakob och jag. Det skiljer nästan exakt ett halvår i ålder mellan oss. När han släppte …och stora havet i februari 1989 var han 23 år och jag 22. Jag tror att det var därför det var så lätt att identifiera sig med det han sjöng om och ta skivan till sitt hjärta. När man hade växt upp i 1970-talets Sverige hade man, vill jag tro, väldigt mycket gemensamt när man var strax över 20 år gammal. Nu är han 55 och jag 54. Då kanske man tror att jag har lika lätt att identifiera mig med det han sjunger om nu, men så fungerar det inte riktigt. Från och med en viss ålder kan man förstås utvecklas åt helt olika håll. Jag kan därför inte påstå att jag känner igen allt som han sjunger om på sin nya skiva. Men gör det något? Inte ett dugg. Det är bara intressant och trevligt att få en inblick i en jämnårig persons liv och sätt att tänka. Jag vill bara kasta fram det som en delförklaring till att jag inte tror att Äntligen borta kommer att få samma enorma genomslag som den första skivan fick. Då var det något helt nytt, något fräscht och överraskande. I dag är det nog mest de redan frälsta som köper skiva nummer två, och det är ju faktiskt gott så. Samtidigt hoppas jag att Jakob Hellman även kan få en ny publik, en som ger honom energi och inspiration till att skriva fler låtar. Men det skulle faktiskt inte heller vara helt fel med en skiva där han tolkar andra artister, något som han har visat sig ha en särskild talang för. Spela på, Jakob. Äntligen borta är en riktigt fin skiva nummer två.

Greetings you alla foreign besökare till Årsta.

Förmodligen har jag redan tidigare ondgjort mig över fånerier som går ut på att göra Stockholm (eller vilken annan svensk stad som helst) till New York (eller vilken amerikansk storstad som helst). Vid Globen vill man ha en motsvarighet till Meatpacking district i New York, på Södermalm vill man göra om ett tidigare järnvägsspår till ”Stockholms motsvarighet till Chicagos High Line”, man vill anlägga en ”Stockholms Central Park” på Årstafältet – och den så kallade ”Guldbron” vid Slussen har på ett fullständigt ologiskt och okunnigt sätt kallats ”Stockholms Golden Gate”. (Golden Gate är namnet på sundet i Kalifornien som den rödorange Golden Gate Bridge sträcker sig över. Varken sundet eller bron bär minsta spår av guldfärg – eller ”guldish”, som en företrädare för Stockholms stad beskrivit färgen som. Bron lär också vara världens självmordstätaste plats, ett faktum som kanske inte är lika attraktivt att släpa fram i samband med ”Guldbron”.) Men det är förstås viktigt att hitresta amerikaner känner sig hemma i Stockholm. Och Sverige är som bekant, trots allt, USA:s 51 stat.

Det hela är en sjuka. Visst. Vi har väl i någorlunda modern tid alltid sneglat på andra i stället för att göra något eget. Det funkar inte att bygga långhus med öppna eldstäder och hål i taket i för evigt. Man har glott på Rom, Paris, Venedig, London, ja, kanske till och med Sankt Petersburg och kopierat eller nästan-kopierat koncept och arkitektur därifrån. Men de senaste hundra åren eller så har det varit USA som dominerat. Jag påstår nu inte att influenser från USA skulle vara dåliga. Det är inte det jag vill säga. Jag tycker bara att det som sker, detta stor- och enögda kopierande, är en smula löjligt. Det var naturligtvis lika löjligt när Gustav III på sin tid importerade både arkitektur och namn (Tivoli, Albano, Frescati, Montebello) från Italien. Vore det inte långt mer intressant att hämta inspiration på lite olika håll i världen?

Men kanske är det värsta ändå trenden att uppkalla vissa kvarter eller områden efter mönster av SoHo i New York (var annars?). SoHo står här för South of Houston (Street). En stackars människa som hade varit på besök i New York kom hem till Stockholm i slutet av 1990-talet och fann att det inte fanns något bra namn på kvarteren söder om Folkungagatan på Södermalm – och myntade därför begreppet SoFo, alltså South of Folkungagatan. Det är lätt att se det som ett inflytande från den så kallade ironiska generationen, men det är många som tar namnet på fullt allvar. Ja, faktum är att det till och med är registrerat som varumärke!

Nu ska det väl i ärlighetens namn sägas att SoFo nog är det enda namnet i den här genren som har fått riktigt fäste. Men nog sjutton har det gjorts försök att lansera det motsvarande begreppet NoFo – och säkert ett antal andra i samma stil. Man skulle kunna tänka sig att döpa om Gamla stan till NoSo (North of Southermalm) och Vasastan till NoNo (North of Northmalm). Kvarteren kring Jakobsgatan blir NoJa respektiva SoJa. Och i dag upptäckte jag till min stora häpnad en lokalpatriotisk affisch där man har gjort ett patetiskt försök att översätta det gamla och väl inarbetade begreppet ”Söder om Söder” till… SoSo. Det ska antagligen utläsas ”South of”… ja, vadå? Förmodligen South of Souther – en otroligt konstig konstruktion. Eller kanske Southermalm? Ett ord som jag ovan skrev som ett skämt kanske här har blivit blodigt allvar? Eller ska SoSo ses som ironi? Det är i alla händelser att betrakta som ett ytterst dåligt begrepp i marknadsföringssammanhang, med tanke på att ”so-so” på engelska betyder ungefär ”sådär”, ”hyfsat bra” eller ”någorlunda okej”. Alltså: Årsta – ett okej ställe att bo på – men inte mer än så. Och varför är affischen på engelska? För att alla turister som hänger i Årsta ska känna sig välkomna eller kunna köpa med sig en souvenir på ett begripligt språk? Så många frågor. Gör om, gör rätt.