Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Hässelby_Suecian1
Ett av de finaste slotten eller herresätena som finns avbildade i Erik Dahlberghs Suecia antiqua et hodierna är i mitt tycke Hässelby säteri. I det stora planschverket från 1716 skrivs namnet Hesselby, men även stavningen Hessleby förekommer i äldre dokument.  Faktum är att det finns två Hässelby i verket – båda belägna i Uppland och båda lustigt nog troligen ritade av samma arkitekt. Det ena Hässelby är fullt igenkännbart än i dag, det andra finns inte kvar. Det är just den mindre kända gården som jag har tänkt fördjupa mig lite i, nämligen den som ligger i Tuna socken, nordost om Uppsala.

Gården som sådan är känd sedan medeltiden och har bland annat tillhört Uppsala stift. Men herrgården som finns med i Suecia antiqua et hodierna uppfördes antagligen i slutet av 1630-talet eller början av 1640-talet. Den anses nämligen vara ritad av Simon de la Vallée, som avled 1642 efter att ha blivit omkullriden och slagen i huvudet av Erik Karlsson Oxenstierna, ett kusinbarn till rikskanslern Axel Oxenstierna. Hässelby kan för all del ha uppförts efter arkitektens död, men grundat på de stilmässiga dragen är det ett rimligt antagande att herrgården byggdes omkring 1640. Det är kanske inte nödvändigt att leta efter ett mer exakt årtal. Vem byggherren var finns det egentligen ingen klar uppgift om, men när man följer ägarlängden så vill åtminstone jag hävda att det inte råder något tvivel om vem som bekostade bygget.

Ägarförhållandena vid den här tiden är både osäkra och en aning röriga, och jag tänker därför inte gå in på dem i detalj, men under större delen av 1500-talet och fram till 1630-talet ägdes Hässelby av olika medlemmar av (eller nära släktingar till) familjen Cruus (Kruus, Krus, Kruse). Enligt uppgift ska dock gården under en kortare period ha dragits in till kronan på grund av att en av ägarna, Anna Eriksdotter Cruus, följde med prinsessan Anna till Polen och därmed ansågs ha förverkat sin rätt att äga Hässelby.

Hästen

Hästen

1634 bytte en mäktig herre till sig godset, nämligen amiralen och riksrådet Klas Fleming (1592-1644). Det är högst rimligt att han var byggherren till det Hässelby som vi ser i Suecia-verket, dels för att tidpunkten stämmer, dels för att han hade den ekonomi och den samhällsposition som krävdes för att bygga en herrgård av den här digniteten. En alternativ byggherre skulle möjligen kunna vara sonen Lars Claesson Fleming (1621-1699), men i så fall var han mycket ung när han anlitade Simon de la Vallée, så det håller jag för mindre troligt.

Lars Fleming ägde dock bevisligen Hässelby 1650, och det vet vi av en inte särskilt trevlig anledning. Han anklagades nämligen vid Svea Hovrätt för att ha tvingat några av sina bönder på Hässelby att utföra skjutstjänst när de hade som allra mest arbete med skörden. De hade rätt att köpa sig fria från pålagan, men när de ville göra det blev de kastade i fängelse och deras söner plus ytterligare en man sattes på trähästen med tyngder på benen. (Trähästen var ett tortyr- eller straffredskap i form av en bom eller liknande med en skarp, uppåtriktad kant – se bild.) När modern till en av männen kom för att vädja för sin son blev hon misshandlad av Fleming för att hon brukat ”en skamlös mun”. Han ska även ha lurat bönder att skriva på ett hårdare dagsverkskontrakt än han hade rätt till – genom att supa dem fulla. Godsägaren straffades, men inte särskilt hårt.

Hässelby_Suecian2

Men tillbaka till herrgårdsanläggningen. Den var ganska säregen, på så sätt att den inte var byggd så som vi är vana att se herrgårdar och slott från den här tiden. De brukar bestå av en huvudbyggnad och två utskjutande eller friliggande flyglar – ibland bara av en huvudbyggnad. Men här rör det sig om ett dubbelhus, två likadana längor som är sammanbundna med en portal. Det är svårt att veta varför man valde den lösningen, men det finns franska ”mönsterböcker” från slutet av 1500-talet där liknande hus presenteras. Där handlar det dock ofta om att dubbelhusen, som då ligger längre från varandra, länkas samman med en låg byggnadskropp – inte bara en portal. Hässelby är lite som en provinsiell variant av idén, med sina relativt små, ganska tätt liggande huskroppar. Det är högst troligt att de la Vallée kände till mönsterböckerna (han var trots allt fransman) och lät sig inspireras av dem.

Hässelby Verneuil

Château de Verneuil, 1560-talet.

Ska man då betrakta Hässelby som en unik herrgård i Sverige? Nej, något liknande fanns faktiskt vid Säby säteri i Aspö socken i Södermanland. Även där var de två husen sammanbundna med en portal. På 1830-talet valde man dock att bygga ihop husen, vilket gör dagens Säby till ett ovanligt långsträckt hus med hela 17 fönsteraxlar. Man får anta att det gjordes av praktiska skäl. Det måste ha varit besvärligt att röra sig mellan de båda herrgårdshalvorna, i synnerhet vintertid.

Hässelby_Säby

Ytterligare en anläggning som är byggd enligt ungefär samma princip är Ekolsunds slott. Även här var det tänkt att två separata huvudbyggnader – fast av mycket större format – skulle sammanlänkas av en portbyggnad. Men så blev det inte. Först på 1700-talet uppfördes två, låga bågformade byggnader som med lite god vilja kan sägas förena tvillingbyggnaderna. Men det skedde på slottets ”baksida”, inte som en entréportal från parksidan. Det intressanta är att Simon de la Vallée var engagerad som arkitekt vid bygget av Ekolsund, och det anses som troligt att han även ritade Säby. Det finns alltså fog för att påstå att dubbelherrgårdar var lite av hans signum, även om det bara finns tre exempel.

Här kan tilläggas att det finns andra exempel på herrgårdar och slott som består av två byggnader utan huvudbyggnad, men då handlar det om anläggningar som har haft eller har varit tänkta att ha en huvudbyggnad. Några exempel är Fållnäs och Fiholm (båda i Södermanland) och Målhammar (i Västmanland). Av en ren tillfällighet är de två sistnämnda också ritade av Simon de la Vallée.Det är som vanligt svårt att veta hur pass sanningsenliga Suecia-bilderna av Hässelby är. Själva herrgården ser ganska trovärdig ut i både storlek och form. Men kom den ganska avancerade parken, med skulpturer och fontän, till utförande? Faktum är att det till och med är tre olika parkavdelningar: två formella med klippta häckar och broderiparterrer, och en som troligen består av fruktträd. Storleken är inte orimlig, men kanske var parken inte fullt så påkostad som den ser ut att vara. Och existerade verkligen de två byggnaderna (orangerier?) som symmetriskt speglar herrgården på andra sidan parken? Kanske, kanske inte. Men jag hoppas att de gjorde det, för de bidrar till hela anläggningens näpna och väl sammanhållna karaktär.

Jag har redan avslöjat att Hässelby inte finns längre – i alla fall inte så som vi ser säteriet i Suecia antiqua et hodierna. Vad som egentligen hände med dubbelhuset har jag inte lyckats ta reda på. Kanske blev det helt enkelt uttjänt eller ansågs omodernt och revs. Kanske brann det ner. Eldsvådor hörde inte till ovanligheterna. Jag vet inte heller när dubbelhuset försvann. Men i början av 1800-talet uppfördes i alla fall en ny huvudbyggnad, som fortfarande finns kvar. Det är inget större fel på den, men man kan väl åtminstone kanske drista sig att påstå att den är mindre arkitekturhistoriskt intressant än föregångaren. Det finns dock en äldre flygel kvar, visserligen ”bara” från 1700-talet, men ändå. Den andra förstördes tyvärr i en brand 1845, vilket gör att gårdsbilden i dag liksom haltar en aning.

Hässelby karta 1842

Karta från 1842 med dubbelhuset inritat i rött.

En märklighet i sammanhanget är att bilderna i Suecia-verket visar Hässelby mot öster (bilden där man ser dubbelhuset framifrån) och mot söder (bilden där man ser parken från sidan). Men i dag vetter huvudbyggnadens framsida mot väster. När man byggde nytt i början av 1800-talet valde man alltså att inte bygga på den gamla herrgårdens plats, utan snarare där (de eventuella) orangeribyggnaderna en gång låg. På så vis har man vänt hela gården och orienterat den västerut. En karta från 1842 avslöjar att så är fallet. Jag har ritat in dubbelhusets ungefärliga läge i rött på kartan. Som synes fanns ännu 1842 en stor parkanläggning på egendomen. Den formella parken tycks till och med ha utökats genom att man har tagit bort fruktträden som syns på Suecia-bilden. Förekomsten av en park på ”rätt” plats 1842 talar i alla fall för att det faktiskt fanns en park även på 1600-talet.

Hässelby_gård,_Uppsala,_mars_2019b

Foto: Holger Ellgaard / CC BY-SA https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0

I dag är det tyvärr inte mycket som minner om det gamla Hässelby. Allt är förändrat och det är väldigt svårt att tro att det en gång har funnits en så elegant och säregen herrgård här. Det hade varit roligt om åtminstone ett av Simon de la Vallées dubbelhus kunde ha fått vara kvar. Man får väl helt enkelt nöja sig med att drömma sig tillbaka till det som har varit med hjälp av bilderna i Suecia antiqua et hodierna.

 

 

 

Pizza året runt

QuattroJag ålyssnade i morse ett radioprogram där det omtalades att ganska många människor tydligen – medvetet eller omedvetet – lägger upp mat på tallriken i en särskild ordning. Man börjar med kolhydraterna (ris, potatis eller vad det nu kan vara) och placerar dem till vänster. Därpå tar man proteinerna och lägger dem till höger. Salladen eller grönsakerna får till sist sin plats högst upp på tallriken. Man kan ju undra var det här bruket kommer ifrån. Man kan också fundera över om uppläggningen ser annorlunda ut om man är vänsterhänt. Eller när man, som jag, är högerhänt i alla sammanhang utom när det gäller ätning. Nå, det får vara hur det vill med den saken. Kanske står det någonstans i någon etikettbok från 1940-talet att det ska vara på det sättet och helt säkert har jag i så fall missat det.

Jag kom dock på den snillrika idén att man kringgå det här problemet med upp och ner och höger och vänster på tallriken genom att alltid äta pizza, vilket jag även dristade mig att skriva på radioprogrammets Facebook-sida. (Så här i efterhand inser jag att jag kunde ha föreslagit soppa eller pannkakor också.) Jag konstaterade raskt att ingen brydde sig om mitt geniala inpass, utom en person som tyckte att det var roligt – och en person som, naturligtvis, hade invändningar mot det där med pizzan. Det är alltid någon som har invändningar. Hon hävdade att hon och hennes kolleger nyligen hade kommit fram till att man vid spisning av quattro stagioni ska börja med ”våren”, alltså musslorna. Jaha. Nu hör det till saken att jag vid mothugg blir lite bitter och måste börja nysta i saker och ting för att reda ut hur det egentligen förhåller sig. Nu är jag färdignystad och kan presentera resultatet.

Pizza alle quattro stagioni betyder alltså de fyra årstidernas pizza. Varje årstid representeras av en ingrediens och ska traditionellt sett vara åtskild från de andra. Man skulle kunna säga att det är fyra pizzor i en. Det ska naturligtvis inte vara vilka ingredienser som helst, utan sådana som är typiska för respektive årstid, annars faller hela idén. Nu är det lite omdiskuterat var pizzan som företeelse har sitt ursprung, men jag väljer i det här fallet att gå till uppgifter från Italien – i synnerhet som namnet på pizzan är italienskt. Då finner jag med hjälp av mina rudimentära kunskaper i det ädla italienska språket att följande ingredienser brukar användas: svamp (hösten), skinka eller oliver (vintern), kronärtskocka (våren) och tomater eller basilika (sommaren).

Men vänta nu… Hävdade inte den tidigare nämnda personen att våren symboliseras av musslor? Jo, just det. Men var kommer då musslorna in i bilden? Är det möjligen så att en svensk quattro stagioni skiljer sig från en italiensk? Ja, så är det helt uppenbart. Dock visar det sig vara svårt att hitta ett svenskt ”standardrecept” på quattro stagioni. Någon hävdar att det ska vara räkor, svamp/feta, skinka och oliver/salami. En annan menar att det ska vara räkor, skinka, musslor och champinjoner. En tredje anser att det ska vara skinka, champinjoner, räkor och kronärtskockor. Man kan i alla fall konstatera följande: Om grundregeln är att varje årstid ska representeras av en för årstiden typisk ingrediens så får man naturligtvis problem i ett land som Sverige – åtminstone om man vill göra en lokal variant. Då skulle man kunna tänka sig: svamp (hösten), varm choklad med vispgrädde (vintern), tussilago (våren) och jordgubbar (sommaren). Frågan är bara om det är gott.

Hur som helst så tycks det som om de flesta pizzerior (jag har inte kollat alla, men i alla fall ett tiotal) har räkor och musslor som två av ingredienserna. Men vilken årstid är musslor representativa för? Och räkor? Vet någon överhuvudtaget vilken ingrediens som ska representera vilken årstid? Ligger ingredienserna på en svensk quattro stagioni alltid i rätt ordning? Det uppstår väldigt många frågor här, och det är väldigt svårt att hitta några svar. I ett nätrecept skrivs det faktiskt rent ut att det där med årstiderna och ingredienserna är ett oklart kapitel.

Men låt oss anta att någon har bestämt att musslorna representerar den svenska våren. Och låt oss även anta att det är viktigt var våren/musslorna befinner sig på pizzan i relation till den som äter. Då antar jag, även om det inte uttryckligen sägs, att musslorna ska ligga snett upp till höger. Vi har ju av någon anledning en tendens att se året som en cirkel med nyår vid klockan tolv. Då ska man alltså, enligt reglerna, sträcka sig över hela pizzan och börja karva i övre högra hörnet. Hur praktiskt är det? ”Men man kan väl vrida tallriken så att våren kommer nere vid klockan sex?” säger någon då. Ja, det kanske man kan, men det är ju inte rätt. Alla årstider hamnar fel och totalt kaos uppstår.

Och vad inträffar om man anser att årstiderna inte börjar med våren, utan med hösten? Det där med att sätta våren först är ju faktiskt bara en konvention. Och vad händer om man i stället följer kyrkoåret? Jo, då måste man ju faktiskt börja med att äta vintern. Det är också nödvändigt att ta med ännu en aspekt i beräkningen: Tänk om pizzabagaren är en lurifax och spjuver som lägger ingredienserna i fel ordning! Eller om Internationella pizza-akademien plötsligt bestämmer att musslor på en svensk quattro stagioni från och med nu ska symbolisera vintern! Och glömmer berätta det för de pizzaätande svenskarna. Ska man då fortfarande börja med musslorna?

Nu börjar det bli absurt, vilket förstås är meningen. Ty då förstår man nog att idén att man ska börja med musslorna/våren när man äter en quattro stagioni bara är ett fånigt påhitt. Man får äta i precis vilken ordning man vill och det går alldeles utmärkt bra att ha hösten vid klockan sex. Man kan också strunta i hela det här årstidstramset och i stället beställa en capricciosa – som i princip innehåller samma ingredienser fast i en enda salig röra. Slutsats: Pizza är – möjligen med undantag för calzone – en utmärkt rätt om man vill slippa ifrån det där problemet med var på tallriken proteinerna respektive kolhydraterna ligger. Och därmed basta!

(En pizzeria på Hantverkargatan i Stockholm har cinque stagioni på menyn.
Fem årstider! Jobbigt.)

 

skruvarI samband med Fars dag avslutade den politiska chefredaktören på Svenska Dagbladet en ledarartikel på följande vis:
”Som Tage Danielsson sade apropå föräldraskap:
Pappa bli kan varje herre
Vara det är mycket värre”
Det är en slug formulering, och då syftar jag inte på själva versen. Att påstå att någon har sagt något är mycket tryggare än att påstå att någon har skrivit något, eftersom det är svårt att kontrollera vad någon har sagt under ett liv. Men skribenten i fråga lurade åtminstone mig att tolka det hela som att Tage Danielsson var upphovsman till den lilla versen. Jag vet dessutom att jag inte var den ende som blev lurad. Versen spreds glatt över Internet med Tage Danielsson som upphovsman medan jag tänkte: ”Nej, nej, stopp och belägg. Det där har han definitivt inte skrivit.” Jag visste nämligen att versen fanns tryckt i en bok av Pekka Langer från 1954 – och jag förutsatte därför att det var han som låg bakom den. Dock gav ytterligare forskning vid handen att det knappast heller var herr Langer som var upphovsmannen. En teori gör gällande att det är Axel Wallengren, alias Falstaff, fakir, som har författat den svenska varianten av versen. Den går nämligen tillbaka på ett tyskt alster skrivet av Wilhelm Busch (1832-1908):
Vater werden ist nicht schwer
Vater sein dagegen sehr
Till saken hör att Axel Wallengren arbetade som Aftonbladets korrespondent i Berlin och mycket väl kan ha kommit i kontakt med Buschs vers.
Jag kunde naturligtvis inte låta bli att kontakta Svenska Dagbladet, och fick till svar att ledarskribenten medvetet valt sin formulering, eftersom hon inte kunde belägga att Tage Danielsson hade skrivit versen. Frågan är om hon kan belägga att han vid ett enda tillfälle har sagt nämnda ord.

För ett par år sedan spreds på Internet en fyndig vers med titeln ”Invandrarna”. Första versen ser ut så här:
En kommer hit för att fly från nöden
En kommer hit för att undgå döden
En kommer hit av terror tvungen
En kom hit för att gifta sig med kungen
Vad var det med det då? Jo, det hävdades att det var Tage Danielsson som var upphovsmannen. Humanism och humor i skön förening. Typiskt Tage Danielsson. Underbara Tage. Etcetera. Men efter ett tag började en dementi spridas, skriven av den verklige upphovsmannen – en karl som heter Bosse Parnevik. Nämen hoppsan. Han kände sig visserligen smickrad över felattribueringen, men rätt ska ändå vara rätt.

Häromdagen publicerades på Facebook något som med lite god vilja kan kallas en vers:
Livet är en kamp
kampen är en häst
hästen är en dragare
dragaren är ett stadsbud
stadsbudet är en knöl
knölen är en potatis
alltså är livet en potatis
Ska vi gissa vem som angavs som upphovsman? Tage Danielsson, naturligtvis!
Men det här är en harang som (ironiskt nog) brukar användas som exempel på felslut, närmare bestämt det som kallas ekvivokation.
Vem som har hittat på exemplet är det nog ingen som riktigt vet – men eftersom det är lite underhållande så måste det väl vara Tage Danielsson? Jag dristade mig att påpeka att det nog inte är herr Danielsson som är upphovsman – och fick ett svar som löd: ”Det spelar ingen roll.” Det är ett lite märkligt svar, med tanke på att versen publicerades i en grupp som handlar om Hasse och Tage.

Nåväl. Vart vill jag komma? Jo, jag tycker att det jag har redogjort för här är lite bekymmersamt. Dels är det märkligt – och lite lustigt – att olika litterära alster och citat närmast per automatik tillskrivs Tage Danielsson. Det är som om det finns en föreställning om att Tage är synonymt med saker som kombinerar humor, klokskap och humanism. Som om han har monopol på det. Dels är det oroväckande att man inte ens när det gäller en dylik (relativ) småsak orkar, bryr sig om eller tänker på att ägna sig åt källkritik. Om man gör en enkel googling så kan man konstatera att det finns en eller två källor som anger Tage Danielsson som upphovsman till den första respektive den tredje versen ovan. Räcker det? Nej. Varför är det ett bekymmer? Jo, för att det uppenbarligen är extremt enkelt att få många människor att tro att en viss person är upphovsman till ett citat, en dikt eller en artikel. Och det vill jag mena är väldigt farligt. Jag är ganska säker på att jag själv skulle kunna fabricera ett citat eller skriva en vers och få folk att tro att det är Tage Danielsson som har sagt eller skrivit det. Det är bara att skriva ”Av Tage Danielsson”.

En annan aspekt på det hela är att en felattribuerad text, eller ett citat, gör att den förmente upphovsmannen plötsligt kan tillskrivas en åsikt som han eller hon kanske inte har och aldrig skulle drömma om att ha. Och samtidigt fråntas den verklige upphovsmannen äran av att ha författat texten eller sagt något klokt. Jag ber om ursäkt, men jag anser verkligen att det ”spelar roll” vem som anges som upphovsman och jag önskar verkligen att folk i allmänhet kunde ägna sig lite mer åt kritiskt tänkande. Så svårt är det inte.

Jag avslutar med ett favoritcitat av Tage Danielsson:
”I dag delar vi på arbetsbördorna:
Jag känner mig lite yr och snön gör det.”

Denna händelse tilldrog sig i en tid då en groda bara var en groda och inte ett idiomatiskt uttryck. Denna händelse tilldrog sig i en tid då grodor dessutom var allmänt förekommande individer i snart sagt varje samhälle, individer som man hälsade på med en naturlighet som kanske i dag är svår att föreställa sig. ”Goddag, fru groda” sa man när man mötte henne. Man kunde också säga ”Goddag, herr groda”, om det nu var herr groda man mötte. Men av någon anledning var det betydligt vanligare att träffa på fru än herr groda. Möjligen höll sig herr groda hellre hemma och ägnade sig åt det som herrgrodor pläga göra. Möjligen satt herr groda på grodpuben och drack rom, alltmedan fru groda ordnade med de dagliga bestyren. Vari de bestod är höljt i dunkel, men de innebar ofrånkomligen att de träffade på vanligt folk. Det vill säga människor. Och det var inget konstigt med det.

Frog-paradeNu närmade sig i alla fall julen och grodsamfundet i byn förberedde sig på vanligt vis. Då undrar förstås vän av ordning vad som menas med ”vanligt vis” i detta sammanhang. Jo, det var en hektisk tid för grodorna. Klappar skulle köpas, sill skulle läggas in, kola skulle kokas och revbensspjäll (av syrsa) skulle stekas. I det stora hela skilde sig inte grodornas förberedelser särskilt mycket från människornas. Däremot hade grodorna genomskådat det där med tomten och trodde inte alls på honom. Det hindrade dem emellertid inte från att se tomten som ett måste vid julfirandet. Men var kom då grodtomten ifrån? Jo, i slutet av november anmälde sig hundratals grodor som tomtekandidater och så förrättades ett val. Både frugrodor och herrgrodor fick ställa upp. Allt försiggick på ett mycket demokratiskt sätt. Det sågs som en stor ära att bli vald till grodtomte, men det hade även den fördelen att man blev skattebefriad i ett år, och dessutom skulle man tituleras Ers Grodlår av alla. Eftersom grodor av naturen är tämligen fåfänga så betraktades i synnerhet det senare som något mycket eftersträvansvärt. Grodskatten var ändå relativt blygsam, så skattefriheten var mest en symbolisk belöning.

Allt hade fungerat mycket smidigt så länge alla grodor kunde minnas, vilket i och för sig inte var så länge. Grodor blir nämligen såväl då som nu bara mellan sju och tio år gamla. Men traditionen var stark och enligt den grodiska historieskrivningen hade det aldrig uppstått några problem vid tomtevalen. Resultatet av omröstningen grodtogs alltid utan knot, ty även om grodor alltså är tämligen fåfänga så är de också tämligen grodmodiga. De ryckte lite på grodaxlarna och försökte vifta lite med den svans de inte har – och så var det inte mer med det. Livet gick helt enkelt vidare. De gladdes tillsammans med grodtomten som fick några få dagar i rampljuset vid olika framträdanden som var betydelsefulla för grodjulen. Och det där med att titulera grodtomten Ers Grodlår var inte alltför betungande.

Frogs on iceMen så inträffade något som störde den vanliga friden. Av någon anledning som ingen riktigt förstod började grodor komma från en by på andra sidan sjön. Till det yttre var de likadana som lokalgrodorna, men de kväkte på ett lite annorlunda sätt. Sjön hade frusit och grodorna, som inte är anpassade till att gå på is, kom farande på ett slags skridskor som de hade fäst under fötterna. De var inte alltför duktiga skrinnare och satte sig på stjärten stup i kvarten, vilket orsakade en hel del munterhet bland lokalgrodorna. Men kanske borde de inte ha skrattat. En bit in i december hade det kommit så många främmande grodor från andra sidan sjön att byn nu hade dubblerat sitt grodantal. Det började bli lite problematiskt på grund av den begränsade tillgången på föda, men dessutom visade det sig att de nyanlända hade lite andra vanor. De hade inte riktigt de traditionella grodvärderingarna och levde inte det stilla liv som bygrodorna var vana vid. De dansade och sångkväkte och lekte märkliga lekar. Ja, de spelte till och med klarinett! I den grodiska historieskrivningen fanns det faktiskt en uppgift om något som kallades röjargrodor som en gång hade kommit på besök i tämligen stort antal, men sedan gett sig av igen. Kanske var det just röjargrodor som nu hade dykt upp i sådan mängd? Rykten gjorde gällande att de kunde vara släkt med paddorna, som ju var kända för sitt vilda leverne.

Det som verkligen komplicerade saken var dock att de främmande grodorna hade med sig en egen grodtomte! Som alla förstår gick det naturligtvis inte an att ha två tomtar samtidigt. Trovärdigheten skulle gå förlorad. Det kom dessutom fram att röjargrodornas valprocedur gick till på ett annat sätt. Alla grodor fick visserligen ställa upp i valet, men det var alltid den som hade lyckats få ihop mest bidrag till sin kampanj som vann. Röjargrodor var inte alls främmande för att ta emot en slant som ersättning för att rösta på ”rätt” kandidat. Till deras försvar ska kanske sägas att det hade fungerat på det sättet så länge de kunde minnas. Vilket alltså inte var särskilt länge, emedan inte heller röjargrodorna levde i mer än högst tio år.

Kanske hade de båda grodpopulationerna kunnat komma fram till någon form av kompromiss, om inte röjargrodornas tomte hade varit en självsäker och bufflig typ med märklig frisyr som hade blivit vald till tomte fem år i rad. Han skulle aldrig i livet kompromissa. Han ansåg tvärtom att han skulle vara grodtomte för alla grodpopulationer i hela världen ”i all evighet amen”, som han så självsäkert kväkte. ”För att jag helt enkelt är bäst”, tilläggskväkte han. Och röjargrodorna verkade hålla med honom. Situationen började bli ohållbar. Lokalgrodorna kunde verkligen inte acceptera röjargrodornas tomte. Allt det andra – de konstiga lekarna, dansen, sångkväkningarna och klarinettspelandet – kunde de nog lära sig att åtminstone stå ut med. Men att deras demokratiskt valda tomte skulle utkonkurreras av en bufflig röjargroda var verkligen otänkbart! Motsättningarna blev förfärliga och kväkningarna blev allt fulare. Ja, grodorna drog sig inte för att ta till den värsta kväkningen av alla, nämligen ”Lägg ägg!”.

Så skedde det otänkbara. Den buffliga röjargrodtomten kontaktade en riktigt slemmig groda och erbjöd honom en påse med hela två tusen grodpengar silvermynt om han röjde lokalgrodornas tomte ur vägen. Det skulle, ansåg buffeln (som alltså var en groda), lösa hela problemet. Frid skulle åter råda och han själv skulle kunna återväljas till grodtomte och bli skattebefriad och bli kallad Ers Grodlår ”i all evighet amen”, som han repetitionskväkte för sig själv. Men föga anade han konsekvenserna av denna sin handling. Om han hade förstått vad som väntade, hade han då låtit bli att kontakta den slemmiga grodan? Hade han då storsint valt att träda tillbaka och släppa fram lokalgrodornas demokratiskt valda tomte? Ja, kanske. Eller kanske inte. Det får vi med största sannolikhet aldrig veta.

Frog_murderEn morgon hittades lokalgrodornas tomte död med en dolk i buken. Det går inte att beskriva den chockvåg som gick genom hela grodsamfundet. Aldrig någonsin tidigare hade en groda burit hand på en annan groda. Visst hade det hänt att man kväkt okväkningsord mot varandra, men aldrig att man gått till handgripligheter. En groda fick helt enkelt inte mörda en annan groda! Och absolut definitivt verkligen aldrig i livet någonsin en tomtegroda. Det var som om de alla drabbades av en kollektiv skam. Allra mest skämdes röjargrodorna. Men allra, allra mest skämdes buffelgrodan. Fast allra, allra, allra, allra mest skämdes den slemmiga grodan. Det redogjorde han för i ett avskedsbrev som han skrev innan han emigrerade till Grodahoppsudden, som därav fått sitt namn, i det södrigaste av Afrika. Konsekvensen av det förfärliga som inträffat blev att man samfällt beslöt att aldrig mer välja en grodtomte till jul, eftersom man förstod att det var just grodtomteprivilegiet som hade lett till alla bekymmer. Men det räckte inte med det. Det fick även vara slut på klappar, inlagd sill, revbensspjäll (av syrsa), rom och kola. Julen blev helt enkelt ett avslutat kapitel och snart var den glömd, eftersom grodor som bekant lever i högst tio år. För att verkligen se till att denna mörka episod skulle glömmas, beslöts dessutom att det inte skulle skrivas ett ord om den i den grodiska historieskrivningen.

Frogs-beach (2)Men på något sätt blev händelsen känd i människornas värld. De skakade på huvudet och undrade hur det hade kunnat gå så illa för de rara grodorna som ju aldrig gjorde en fluga förnär. [Reds. anm: Jo, just flugor gjorde de faktiskt förnär.] Och på grund av att människorna fick kännedom om det hela levde faktiskt historien vidare som ett slags varnande exempel i ett antal år, innan den glömdes även av dem. Detta är alltså förklaringen till de märkliga julkort med grodmotiv som trycktes i det viktorianska England och som länge har förbryllat julkortssamlare i all världens länder. Att detta är alldeles sant intygas av en som vet.

Ha det bättre

Konditori1 (2)I den förort där jag framlever delar av mina dagar och de allra flesta nätter finns ett konditori med röd neonskylt. Det är ett riktigt konditori där man kan få en kopp bryggkaffe utan att göra sig till. Man säger en kopp kaffe och får en kopp kaffe. Det kostar, tror jag, tjugofyra kronor och då ingår påtår. Troligtvis ingår även tretår om man skulle vara av den ullen, men av den ullen är jag oftast inte. Man hämtar sitt kaffe själv. Därför ingår förmodligen även fyrtår, för det är ju ingen som kontrollerar den saken. Dock finns det ingen toalett, så varken tre- eller fyrtår är väl att rekommendera.

Detta riktiga konditori nådde jag från min förra bostad på två minuter, från dörr till dörr. Jag tog förvisso aldrig tid. Det är en uppskattning. Förmodligen hade jag kunnat nå det på en och en halv minut springande, men jag är sällan så angelägen att jag springer. Om jag hade hasat fram så hade det tagit längre tid. Det egendomliga är att jag sällan nyttjade det riktiga konditoriet då jag bodde i min förra bostad. Troligen låg det för nära. Det som ligger för nära glömmer man ibland bort att se. Från min nuvarande bostad tar det kanske sex minuter att nå detta riktiga konditori, om jag marscherar raskt med kaffe i blick. Kanske är det önsketänkande. Kanske tar det i själva verket sju minuter. Det ligger i alla händelser så nära att det inte är lönt att ta bussen.

Det rör sig inte om något stort konditori. Det finns fyra bord med fyra stolar vid varje. Här ryms alltså sexton personer, vilket gör att man emellanåt måste eller bör dela bord med okända människor. Inte ens jag anser att det är särskilt farligt. Om det vore farligt skulle ryktet ha spritt sig och ingen skulle gå dit. Akten eder för Årsta Konditori! Så säger ingen. Jag tror inte att någon enda människa har sagt så sedan 1950-talet då rörelsen startade. Förvisso vet jag inte säkert att rörelsen startade då, men jag förutsätter det. Det ser nämligen ut så och det vore en stor förlust om det slutade se ut så.

Bakom glas- och trädisken står en jovialisk människa och tar emot beställningar och om man inte vet vad saker heter så går det utmärkt bra att peka på vad man vill ha. Lite som i de kiosker som väl knappt finns längre, när man för mycket länge sedan skulle handla smågodis för två kronor. En sån kaka och en sån kaka, men inte en sån kaka. När det inte är så många kunder går den jovialiska människan ut i själva bageriet och samtalar med någon kollega på ett språk som jag inte riktigt förstår. Det kan möjligen vara bageriska eller konditoriska. Sak samma, jag har inte med det att göra.

Det riktiga konditoriet i Årsta är en institution. Jag påstår det med viss tvekan, eftersom institution är ett ord som ibland har en lite dålig klang, som i ”Han sitter på institution”, men här använder jag det i en mycket positiv bemärkelse. Jag kan inte tänka mig att någon vill att det ska ersättas av ett kafé tillhörigt en kafékedja som säljer maskerat kaffe för människor som inte tycker om kaffe. Jag kan i alla fall absolut inte tänka mig att någon som är bosatt i den förort där jag är bosatt skulle vilja det. Ett konditori ska vara besjälat och det är det riktiga konditoriet i min förort. Annars skulle jag inte kalla det för riktigt konditori.

Om man har tur när man sitter på konditoriet och dricker en kopp kaffe och kanske äter en bulle så kan Göran Greider titta in. Om man tillhör den del av befolkningen som inte uppskattar Göran Greider så kanske man undrar vad jag menar när jag säger ”om man har tur”. Jag kan då avslöja att man inte behöver sympatisera med hans politiska åsikter för att tycka att han är ganska rolig att titta på. Men allt är förvisso relativt. Denna gråa lördag i december har jag dock inte tur. Det enda anmärkningsvärda som händer är att en människa kommer in och köper med sig en brie- och salamismörgås. Det är i sig inte så anmärkningsvärt. Men när han går säger den jovialiska människan bakom disken ”Hej då, ha det bra”. Varpå smörgåsköparen säger ”Tack, ha det bättre”. Och jag funderar fortfarande på om det var roligt, arrogant eller löjligt sagt. Ett besök på ett riktigt konditori kan alltså ibland leda till grubbel. Det var väl egentligen det jag från början ville säga. Det eventuella grubblet ska man dock inte låta sig förskräckas av. Gå in, och du skall bli belönad.

Sten i skon

Så händer det sig att jag mitt under en färd med tunnelbanan får för mig att jag har fått en sten i skon. Det känns så. Stenen är av en storlek som inte direkt ställer till besvär, men som likväl är irriterande. Lite som en människa som inte kan låta bli att spela på läppen en gång i kvarten, men som i grunden är snäll och trevlig. Så länge jag bara står där ställer den inte till besvär. Det är dock svårt att veta om den kanske blir outhärdlig så fort jag kommer till Gullmarsplan och ska förpassa mig uppför trappan och ut till en förhoppningsvis snart avgående buss. Det får man se. Men just nu är den, låt oss säga, fullt överkomlig.

Detta får mig att fundera över skostenar. Känslan av att ha en sten i skon känns märkvärdigt ovan, vilket kan ha sin förklaring i att jag inte kan minnas när jag senast hade en sten i skon. Sand kan hitta in i skon ibland, men då främst på sommaren när man har begått dumheten att gå på en strand med kanske lite för öppna skor. Eller om man möjligen har dristat sig att bada ett par varma fötter i havet och sedan försöker krångla på sig skorna. Eller både och. Det ena utesluter sannerligen inte det andra.

Ja, jag finner mig nu undra om det inte är så att man hade fler stenar i skorna förr än man har nu. Kanske inte nödvändigtvis fler, det vill säga samtidigt. Men man hade det betydligt oftare. Bestämt är det så. Men vad skulle det kunna bero på? Jag ser två huvudalternativ. Det första: Skorna förr var av en annan art. Jag vill inte påstå att de var sämre, ty då känner sig säkert någon stolt skomakare kränkt, men de var annorlunda. Det andra: Man vistas inte längre i miljöer där man riskerar att få en sten i skon. Om nu ”riskerar” är rätt ord i sammanhanget. Det kan av somliga ses som ett kränkande ordval, emedan människor är olika och det inte är helt otänkbart att det finns de som faktiskt uppskattar att få en sten i skon emellanåt. Kanske som en påminnelse om att man lever. Eller för att man känner ett behov av att på något sätt straffas.

Var det då en lyckligare tid när man oftare fick en sten i skon? Var det en finare tid? En tid då det största bekymret kanske var om man fick just en sten i skon? Ett slags folkhems-sten-i-skon-tid. I våra dagar finns det ju så mycket annat att oroa sig för, till exempel nedgången på börsen och dödsskjutningar och transfetter i fredagsmyschipsen och att både Arne Weise och Bengt Feldreich är döda och hur ska det då kunna bli jul? Och kanske är det just därför som vi så sällan drabbas av stenar i skorna? För att vi inte ska bli överväldigade. Men det skulle i så fall innebära att det minskade antalet stenar i skorna antingen har med evolutionen eller en ingripande gudom att göra. På något sätt känns det futtigt om det skulle vara så. Större saker, javisst! Men inte en sten i skon.

När tåget så närmar sig Gullmarsplans perrong och jag ursäktar mig fram till utgången mellan mobiltelefontittande zombier och fyllerister så hinner jag fundera mycket på hur det ska kännas att gå med en sten i skon. Är det nu den hittills nästan behagliga förnimmelsen av stenen ska förvandlas till en outhärdlig smärta som får mig att göra en obehaglig min som kanske skrämmer slag på något stackars barn som sedan gråter ända till Farsta? Är det nu jag ska utbrista i ett stön som av somliga skulle kunna uppfattas som stötande? Men nej. Till min besvikelse tycks stenen vara borta. Var det en fantomsten från en svunnen tid? Var dess syfte kanske att för ett ögonblick få mig att tycka synd om mig själv? Jag har inga svar. Jag vet bara att denna måhända inbillade sten har fått mig att skriva 694 ord till i stort sett ingen nytta alls. Likväl var det nödvändigt för att bearbeta detta tillfälliga vardagstrauma.

Magnell-södraNär jag träder in i foajén på Södra Teatern i Stockholm blir jag förvånad och glad över att se så många unga ansikten där. Därpå inser jag att de inte har biljetter till Ola Magnells konsert – de är där för att hänga i baren. Men det finns även yngre ansikten i den faktiska publiken, och det gläder mig att det finns människor i en yngre generation som har fattat att herr Magnell inte är en relik från förr, en angelägenhet bara för pensionärer. Men de kunde gott ha varit fler. Kanske är orden i sångerna för svåra, för många och för smarta? Kanske kräver de ett tålamod som dagens unga inte har? Och knappt vi som är något eller mycket äldre heller. Jag vet inte.

Men salongen är helt fullsatt och publiken är mycket entusiastisk. Det är sista anhalten på en lång och uppskattad höstturné med namnet ”Innan elden brunnit ut”. Hur namnet ska tolkas får man antagligen själv bestämma. Spelningarna har genomförts tillsammans med den alldeles utmärkte gitarristen (som även hanterar andra instrument) Jonatan Stenson, men till avslutningsspelningen har utlovats ett fullt band och dessutom gästartister. Kanske bidrar det lite extra till publikens entusiasm. I en fyrtio år gammal recension av en Magnell-spelning säger han att han hellre uppträder med en större sättning bestående av gitarr, bas, trummor och klaviatur. Så det lovar ju gott.

På scenen finns både trummor, klaviatur, ståbas, dragspel och banjo, men när ljuset i salongen släcks dyker bara Jonatan och Ola upp, den senare med viss svårighet – efter en otäck fallolycka i Lund för drygt ett år sedan. De inleder alltså som duo, som de väl har vant sig vid under turnén, och det är bara att konstatera att den ”lilla” sättningen fungerar alldeles ypperligt bra. Ljudet är så fylligt det kan bli med två gitarrer. Och apropå fylligt så är den magnellska rösten imponerande välbevarad och stark, även om den vid ett tillfälle behöver vatten (”Är det nån som har ett glas vatten? Brännvin går också bra.”). Det är dock inget konstigt med det.

Duon framför ett gott antal sånger, nästan så många att man börjar undra om inte det utlovade bandet ska komma in snart. Inte för att den lilla sättningen på något sätt är tråkig, utan för att man är nyfiken på hur det ska låta med ett fullt band. Och till slut kommer musikerna insläntrande mitt i en låt och börjar fylla ut den. Det är ett sympatiskt litet band som inte ägnar sig åt några excesser eller högljuddheter, utan effektivt skapar en trivsam ram kring Magnellmusiken och Magnellorden. Ljudbilden drar åt den som Tom Waits emellanåt brukar bjuda på.

Ola Magnell 100423 Bengans

Foto taget vid ett tidigare tillfälle.

Sångerna, då? Jo, det blir ett veritabelt pärlband av både äldre och nyare sånger, inklusive Opportunisten, Ett hus, Vargarnas vår, Elegi, Tomma tunnor, Dimman igen och Nattens vind är hemlös. Och, jodå, vi får höra klassiker som Kliff, den extremt aktuella Rulltrappan, en tågtuffande På snespår och till och med Påtalåten. Det är lätt hänt att artister spelar det som de tror att publiken vill höra, och då är det likaledes lätt hänt att hjärtat inte riktigt är med i framförandet. Men så är det inte här. Ingen av sångerna framförs på ett pliktskyldigt sätt. Vi får dessutom några sånger som (hittills) inte finns på skiva. Där måste jag särskilt nämna Små, små ord av kärlek, som med utgångspunkt från titeln skulle kunna vara en extremt kletig historia, men som på magnellskt vis visar sig vara något helt annat. Den är i stället fylld av en rad ”åt helvete med…”-strofer. Roligt, men också tänkvärt.

Gästartister var utlovade. Det är klart att man sitter och undrar vilka det kan vara. Ola nämner lite i förbigående de två Lassarna Tennander och Winnerbäck, men även Lalla Hansson. Andra kandidater skulle kunna vara Marie Bergman, Elin Sigvardsson eller kanske Stefan Sundström. Det visar sig dock bara vara en gästartist, men en av synnerligen god kvalitet. Jag tror inte att någon i publiken väntade sig att Lisa Nilsson skulle dyka upp, men det gjorde hon. Och det var sannerligen inte alls dumt. Hon visade sig i det närmaste vara uppfödd på Magnell-musik och fick här bland annat tillfälle att framföra Min nye magister i duett med Ola och förgylla konsertavslutaren Innan elden brunnit ut.

Magnell-södra3 (2)

Lisa Nilsson tittar in en stund.

Jag lämnade Södra Teatern med en varm känsla inom mig. Men också ett visst mått av frustration över att människor i dag inte riktigt har tiden och tålamodet att ta till sig varsamt och noggrant formulerade ord. Det förefaller mig som om alla budskap i dag ska vara så korta som möjligt och dessutom inpräntas genom tjat. Även sångtexter präglas av den tendensen. Ju tjatigare desto bättre. Det är en tråkig tendens och jag är glad att det finns människor som Ola Magnell, som lägger vikt vid orden och språket och vågar vara både finurlig och smart i sina formuleringar. Han är, det måste sägas, en mästare på det.

Hellmanc1 (2)

Oskarp, men ändock stilstudie. Kitok till höger.

När Jakob Hellman träder in på Cirkus scen så är det utan några som helst åthävor, lite som om scenen (och faktiskt hela konsertlokalen) är hans vardagsrum. Den mentala vägg som ibland finns mellan scen och publikrum existerar inte, vilket väl i och för sig är lika mycket publikens förtjänst som hans egen. Det står nämligen omedelbart klart att han är ytterst välkommen och efterlängtad. Jag skulle nästan vilja påstå att stämningen är närmast andaktsfull på Cirkus, som om alla är angelägna att inte missa ett enda ord eller en enda ton. Faktum är att publiktystnaden under mellansnacken är av ett slag som man mycket sällan upplever i konsertlokaler.

Förväntningarna är naturligtvis höga när Jakob Hellman efter cirka trettio år ger sig ut på en ordentlig turné med ett band i ryggen. Det är så många som har ett speciellt förhållande till honom och hans musik och alla vid sina sinnens fulla bruk vill naturligtvis att det ska gå bra för honom. Just därför känns det så härligt att en avslappnad stämning genast infinner sig. Jakob ser verkligen ut att trivas. Han är glad och energisk och rör sig i små och stora språng över scenen. Och någon nervositet ser i alla fall inte jag några spår av. Ja, vid något tillfälle kommer han av sig och börjar på fel vers. Ett par gånger glömmer han att sätta i gitarrsladden. Men de små fadäserna är absolut ingenting som stör och han finner sig mycket snabbt till rätta, inte minst tack vare blixtsnabba, roliga kommentarer till publiken och en stor portion charm. Om mikrofonen råkar rasa i golvet – vilket den gör – ja, då lägger man sig förstås på golvet och sjunger. Perfektionisten Hellman bryr sig nog inte så mycket om små fadäser så länge de inte drabbar musiken: En gång ger han bandet order om att börja om låten för att ”det är nödvändigt”. Det ska låta rätt från början – det är tydligt att det är viktigt för honom.

Fyramannabandet bidrar starkt till att det låter rätt. Herrarna är samspelta och kompetenta och gör egentligen inte så mycket väsen av sig, om man nu kan säga så. De gör sitt jobb och spelar de trettio år gamla låtarna så att man känner igen dem. Någon kanske uppfattar det som tråkigt att arrangemangen ligger så nära hur de lät på skivan ”…och stora havet”, men det är det verkligen inte. Arrangemangen fungerade då och de fungerar precis lika bra nu, och man får förmoda att det är precis så upphovsmannen vill ha det. Och gissningsvis även publiken. Till min stora glädje känner jag också igen Jakobs sångröst och sätt att sjunga och frasera. Jag minns då, för trettio år sedan, att folk hade synpunkter och menade att han inte kunde sjunga. Det är lika obegripligt nu som då.

Till den här konserten har två gästartister bjudits in, den tredje är, om jag förstår saken rätt, ständig gästartist under turnén. Han heter Magnus Ekelund, men uppträder under sitt samiska släktnamn Kitok. Hans gästspel i två låtar (Mitt elixir och Inland Empire) fungerar alldeles, alldeles utmärkt. Detsamma måste sägas om Per Perssons bejublade uppdykande i Tusen dagar härifrån, som ju herr Hellman förgyllde med sin sång en gång för länge sedan. Den tredje gästartisten fungerar kanske inte riktigt lika bra. Inget ont om Mattias Alkberg, men han tillför liksom inte så mycket till den fina singelbaksidan Som jag vill. Fast det är klart, han får sjunga textraden ”Att gå till en för dyr frisör mitt inne i vår stad” och samtidigt dra sig i det långa och toviga håret. Det är roligt.Hellmanc7 (3)

Det som kanske överraskar mest med den här konserten är att den är så pass underhållande. Mellansnacken är generellt väldigt roliga – men också kloka och mångbottnade. Någon gång är de en aning svåra att hänga med i innan man förstår vart han vill komma, men det känns bara charmigt och bidrar till en känsla av spontanitet. Den gode mannen har känsla för timing och en underbar självdistans. Han skämtar till exempel om att de som såg någon spelning med honom under 90-talet och början av 2000-talet antagligen blir väldigt nervösa när han börjar stämma gitarren, och syftar på att han då tenderade att stämma gitarren väldigt länge. ”Men ni behöver inte vara oroliga” försäkrar han. Och det behöver vi inte heller.

Vi behöver inte heller vara oroliga för att inte få höra det vi har kommit för att höra. Nästan alla låtar från …och stora havet framförs, plus de tidigare nämnda ”gästlåtarna”, en Evert Taube-sång och en sång av Hellman-favoriten Alf Hambe. Det är gott nog. Men det verkligt glädjande är de ”nya” låtarna som, om jag räknade rätt, var sju till antalet. Vissa är verkligen nya, andra har kanske tio år på nacken. De låter bra och kommer garanterat att låta ännu bättre på skiva. Man kan inte vara annat än nöjd med den fina blandningen av material. Jag var lite orolig för att min stora favorit Avundsjuk på dig skulle uteslutas, men lyckligtvis dök den också upp. Det enda jag saknade var singelbaksidan Vägar hem, som jag är också är oerhört förtjust i. Kanske kommer den med nästa gång, Jakob?

Ja men och nej men

När man väl har lagt märke till något så är det ofta svårt att glömma det.
Eller annorlunda uttryckt: När man väl har börjat irritera sig på något så är det svårt att sluta. Nu talar jag förstås om mig själv. Andra lever efter devisen: ”Men det är väl ingenting att bry sig om? Livet är kort. Carpe diem. Alla kan bli en Zlatan.” (Vad det där sista har där att göra har jag ingen aning om, men numera ska ju Zlatan vara med i alla sammanhang.)

Nu kommer vi till irritationsmomentet. Jag förmodar att de flesta tittar på Aktuellt eller Rapport någon gång ibland – kanske rent av varje dag? Min lilla åsikt är att det är lämpligt att försöka hänga med någorlunda i vad som händer i världen och då är nyhetssändningarna i allmänhet en bra informationskälla. Men tänk, jag kan inte ens titta på Aktuellt utan att bli irriterad! Just nu handlar irritationen om korrespondenter som blir intervjuade av nyhetsankaret. Jag ska inte påstå att det här fenomenet gäller alla – eller alltid – men väldigt ofta inleder människan som blir intervjuad genom att säga antingen ”nej men…” eller ”ja men…”. Det är ganska märkligt, ty i min språkliga värld innebär båda uttrycken att man liksom opponerar sig mot det som nyss har frågats eller påståtts. Men det de sedan säger bekräftar däremot frågan eller påståendet. Några exempel:

”Nu har mötet avbrutits utan att något avtal undertecknats. Hur överraskande var det?”
”Ja men man måste nog säga att det är ganska anmärkningsvärt.”
”Och vad händer nu?”
”Ja men det är just det. Vad händer nu? Ingen vet.”
”Vad står den här vändningen för?”
”Ja men det var Singapore-mötet som skapade de här goda relationerna…”
”Vad mer har kommit fram i kongressen i dag?”
”Ja men det är explosiva anklagelser som Michael Cohen lägger fram.”
”Vilka följder kan det få för president Trump?”
”Ja men det är praxis i USA att man inte ska åtala en sittande president.”
”Är det här ett sätt för president Trump att visa att det är han som har makten?”
”Nej men man kan väl säga att han vill visa vem det är som bestämmer.”

Det hela blir alldeles extra egendomligt om man utgår från att det är korrespondenten själv som har författat frågorna. Det blir liksom som om vederbörande inleder ett försvar av sitt eget spörsmål. (Här har vi en annan egendomlighet: Efter frågan följer ofta en lite för lång paus innan svaret kommer. Den där pausen kan möjligen bero på en dålig länk, men knappast alltid. Innan svaret kommer hör det dessutom till att korrespondenten ska nicka lite för att visa att vederbörande har förstått frågan som vederbörande själv har författat! Det här är ju inget annat än lätt genomskådad teater.) Ibland kan man till och med höra en antydan till suck, som med lite fantasi skulle kunna uppfattas som: ”Ja men herregud, ska jag verkligen behöva förklara en så simpel sak?” Eller rent av: ”Ja men är du helt dum i huvudet?”

Nu är ju inte jag dummare i huvudet än att jag fattar att det där ”Ja men” eller ”Nej men” egentligen är något annat. Det är ju välkänt att exempelvis idrottspersoner gärna inleder svar på intervjufrågor med ett ”Näääääääääääe…”, men där antar jag att det beror på att de behöver lite extra tid på sig för att hitta ett någorlunda smart svar på frågan: ”Hur känns det?” Så ”Ja men” eller ”Nej men” kan mycket väl vara samma sak. Ett slags markör som säger: ”Jag har förstått frågan och funderar på ett svar, men för att det inte ska bli pinsamt tyst så säger jag ‘nej men’ medan jag funderar.” Jag fattar det. Men det jag inte fattar är vilken funktion den där lilla frasen skulle kunna tänkas ha för en korrespondent, som dels – gissningsvis – har förberett sitt svar mycket noga och dels är helt ensam i bild och får all uppmärksamhet i världen. Med det sista menar jag att ”ja men…” inte kan ha funktionen: ”Hallå, här är jag! Nu är det jag som ska prata.”

Nu ska jag inte bara attackera korrespondenter. Även exempelvis TV-meteorologer och politiker som blir intervjuade ägnar sig mer än gärna åt att inleda med ”nej men” eller ”ja men”, trots att det inte finns minsta lilla element av ”men” i det de sedan säger:
”Det lär vara busväder på gång, Pereric.”
”Ja men det kan bli riktigt regnigt på lördag.”
Det är ett egendomligt maner som gott kunde få försvinna. Fast det är nog för sent. Fråga en kollega eller en vän hur läget är – och du riskerar att få svaret: ”Nej men det är bra.”  Det är ju ett ganska märkligt svar, om man besvärar sig med att analysera det.

Nej, det duger förstås inte att diktatoriskt berätta för folk hur de ska och inte ska tala. Även om det bär emot att säga det så begriper jag det. Jag vill mest bara fästa uppmärksamheten på en egendomlig språklig krumelur som jag uppfattar som fullkomligt idiotisk – i synnerhet de TV-situationer som jag beskrivit ovan. Hej då!

Pugh går på Cirkus

Pugh1Jag vet inte hur gammal jag var när jag hörde Pugh Rogefeldts LP Ja, dä ä dä första gången. Min bror hade den i alla fall, medan min syster hade Bolla och rulla. Om jag nu minns rätt. Mitt minne vill också påstå att jag föredrog den förstnämnda, kanske för att den var den mer lekfulla av de två skivorna. Oberäknelig, liksom. Knasig. Och så gillade jag omslaget. Omslag är viktiga. Det är med andra ord inte så konstigt att det var en självklarhet för mig att bevista den konsert på Cirkus där skivans 50-årsjubileum skulle uppmärksammas.

Vad kan man förvänta sig av en sådan konsert? Nostalgisk ljudtrogenhet? Eller en uppdatering av låtarna till oigenkännlighet? När man omger sig med ett ungt (eller i alla fall yngre) garde av musiker så kan det senare mycket väl inträffa. Men jag tror att Pugh är lite försiktig med det; han känner sin publik och vet vad den vill ha. Med tanke på att publiken till allra största delen består av människor som så att säga var med när det begav sig så tänker han nog rätt. Jag blir ärligt talat lite förvånad över att inte se fler yngre ansikten i publiken – Pugh 1969 (då tjugotvå år) borde faktiskt tilltala även senare generationer. Men nu är han förstås femtio år äldre, och då kanske folk inte tror att han är angelägen längre. I dag är det nämligen ungdom som räknas, inte någon som var ung för femtio år sedan.

Nu ska man inte tro att det är ett hårt hållet band som står där på scenen, musiker som har blivit tillsagda att inte ta ut svängarna. Så är det inte alls. Det är ett vitalt band som stundtals fläskar på ordentligt. Och duktiga är de. Ändå är det roligast att se åldermannen bland dem, nämligen Jojje Wadenius (74). Delvis för att han var med och spelade på Ja, dä ä dä, delvis för att han är en så gudabenådad musiker. Med ålderns rätt bär han svart kostym till sitt vita hår och sitt goda humör. Det är även roligt att höra trummisen Andreas Dahlbäck som lyckas spela i samma stil som Janne ”Loffe” Carlsson spelade den där gången för ett halvsekel sedan.

Huvudpersonen, då? Tja, Pugh är betydligt ledigare klädd i en rosa T-tröja och en bakochframvänd keps på huvudet. Ibland tänker jag att han ser lite hopsjunken och trött ut. Det gäller särskilt när han lufsar runt lite förstrött på scenen och ibland till och med försvinner ut i kulisserna. Men så kommer jag på att han är sjuttiotvå år fyllda och då ser han inte hopsjunken och trött ut längre. I själva verket är han nog oförskämt pigg.
Jag tänker förresten emellanåt samma sak om rösten. Den är ju inte riktigt vad den har varit, och alldeles i början tycker jag till och med att sången är på gränsen till falsk – men det rättar mycket snabbt till sig. Och naturligtvis landar jag strax i att även rösten är oförskämt pigg och stark.

Nå. Konserten utvecklas till en kavalkad av låtar från inte bara Ja, dä ä dä, utan från hans fem första, ganska så fenomenala LP-skivor. Och dessutom singeln Haru vart på cirkus från 1968, som nog mest spelades för att konserten ägde rum på Cirkus. Det finns inte mycket att säga om urvalet, men jag måste säga att jag saknade den fina Signe och Om du vill ha mej. Man ska dock inte klaga när man får sig en så gedigen samling klassiker till livs, framförda på ett så vitalt sätt. Pugh lyckas till och med få in en liten allsångshyllning till en av mina personliga svenska favoriter, Bernt Staf.

Men om jag ändå ska våga mig på att vara lite negativ så kanske jag hade väntat mig några större namn som gästartister. Pugh lovade publiken att den nog skulle bli ganska överraskad. Jag fantiserade om ett gästframträdande av Thåström i Surabaya Johnny eller kanske att Svante Thuresson skulle dyka upp och sjunga Sommarflicka (skriven av Pugh) eller varför inte ett besök av Mikael Rickfors? Missförstå mig rätt, det är absolut inget fel på de två gästartister som dök upp, Robert Hurula och Sarah Klang, men det var väldigt lätt att vänta sig något mer.

Sammanfattningsvis en trivsam och varierad konsert som kändes ganska exklusiv, kanske delvis för att den också förevigades på film. Det var säkerligen därför Pugh gjorde någon liten utflykt till scenkanten för att krama om någon och vid hela tre tillfällen gav sig ut på en maklig promenad nere bland publiken, tätt följd av kameramän. Några ”spontana rusningar” som Aftonbladets recensent ville ha det till var det absolut inte fråga om, snarare noga valda tillfällen för att få lite snygga publikkontaktbilder. Jag inbillar mig att det är något som Pugh i normala fall inte skulle ägna sig åt. Men vad vet jag? Nöjd och glad är jag i alla fall över att ha fått se denna väl sammanhållna och musikaliskt högklassiga jubileumskonsert. Och jag vill slutligen med bestämdhet hävda att herr Rogefeldt har en självklar plats i den svenska rockhistorien. Den som inte begriper det förtjänar förmodligen inte att begripa det.