Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Sten i skon

Så händer det sig att jag mitt under en färd med tunnelbanan får för mig att jag har fått en sten i skon. Det känns så. Stenen är av en storlek som inte direkt ställer till besvär, men som likväl är irriterande. Lite som en människa som inte kan låta bli att spela på läppen en gång i kvarten, men som i grunden är snäll och trevlig. Så länge jag bara står där ställer den inte till besvär. Det är dock svårt att veta om den kanske blir outhärdlig så fort jag kommer till Gullmarsplan och ska förpassa mig uppför trappan och ut till en förhoppningsvis snart avgående buss. Det får man se. Men just nu är den, låt oss säga, fullt överkomlig.

Detta får mig att fundera över skostenar. Känslan av att ha en sten i skon känns märkvärdigt ovan, vilket kan ha sin förklaring i att jag inte kan minnas när jag senast hade en sten i skon. Sand kan hitta in i skon ibland, men då främst på sommaren när man har begått dumheten att gå på en strand med kanske lite för öppna skor. Eller om man möjligen har dristat sig att bada ett par varma fötter i havet och sedan försöker krångla på sig skorna. Eller både och. Det ena utesluter sannerligen inte det andra.

Ja, jag finner mig nu undra om det inte är så att man hade fler stenar i skorna förr än man har nu. Kanske inte nödvändigtvis fler, det vill säga samtidigt. Men man hade det betydligt oftare. Bestämt är det så. Men vad skulle det kunna bero på? Jag ser två huvudalternativ. Det första: Skorna förr var av en annan art. Jag vill inte påstå att de var sämre, ty då känner sig säkert någon stolt skomakare kränkt, men de var annorlunda. Det andra: Man vistas inte längre i miljöer där man riskerar att få en sten i skon. Om nu ”riskerar” är rätt ord i sammanhanget. Det kan av somliga ses som ett kränkande ordval, emedan människor är olika och det inte är helt otänkbart att det finns de som faktiskt uppskattar att få en sten i skon emellanåt. Kanske som en påminnelse om att man lever. Eller för att man känner ett behov av att på något sätt straffas.

Var det då en lyckligare tid när man oftare fick en sten i skon? Var det en finare tid? En tid då det största bekymret kanske var om man fick just en sten i skon? Ett slags folkhems-sten-i-skon-tid. I våra dagar finns det ju så mycket annat att oroa sig för, till exempel nedgången på börsen och dödsskjutningar och transfetter i fredagsmyschipsen och att både Arne Weise och Bengt Feldreich är döda och hur ska det då kunna bli jul? Och kanske är det just därför som vi så sällan drabbas av stenar i skorna? För att vi inte ska bli överväldigade. Men det skulle i så fall innebära att det minskade antalet stenar i skorna antingen har med evolutionen eller en ingripande gudom att göra. På något sätt känns det futtigt om det skulle vara så. Större saker, javisst! Men inte en sten i skon.

När tåget så närmar sig Gullmarsplans perrong och jag ursäktar mig fram till utgången mellan mobiltelefontittande zombier och fyllerister så hinner jag fundera mycket på hur det ska kännas att gå med en sten i skon. Är det nu den hittills nästan behagliga förnimmelsen av stenen ska förvandlas till en outhärdlig smärta som får mig att göra en obehaglig min som kanske skrämmer slag på något stackars barn som sedan gråter ända till Farsta? Är det nu jag ska utbrista i ett stön som av somliga skulle kunna uppfattas som stötande? Men nej. Till min besvikelse tycks stenen vara borta. Var det en fantomsten från en svunnen tid? Var dess syfte kanske att för ett ögonblick få mig att tycka synd om mig själv? Jag har inga svar. Jag vet bara att denna måhända inbillade sten har fått mig att skriva 694 ord till i stort sett ingen nytta alls. Likväl var det nödvändigt för att bearbeta detta tillfälliga vardagstrauma.

Magnell-södraNär jag träder in i foajén på Södra Teatern i Stockholm blir jag förvånad och glad över att se så många unga ansikten där. Därpå inser jag att de inte har biljetter till Ola Magnells konsert – de är där för att hänga i baren. Men det finns även yngre ansikten i den faktiska publiken, och det gläder mig att det finns människor i en yngre generation som har fattat att herr Magnell inte är en relik från förr, en angelägenhet bara för pensionärer. Men de kunde gott ha varit fler. Kanske är orden i sångerna för svåra, för många och för smarta? Kanske kräver de ett tålamod som dagens unga inte har? Och knappt vi som är något eller mycket äldre heller. Jag vet inte.

Men salongen är helt fullsatt och publiken är mycket entusiastisk. Det är sista anhalten på en lång och uppskattad höstturné med namnet ”Innan elden brunnit ut”. Hur namnet ska tolkas får man antagligen själv bestämma. Spelningarna har genomförts tillsammans med den alldeles utmärkte gitarristen (som även hanterar andra instrument) Jonatan Stenson, men till avslutningsspelningen har utlovats ett fullt band och dessutom gästartister. Kanske bidrar det lite extra till publikens entusiasm. I en fyrtio år gammal recension av en Magnell-spelning säger han att han hellre uppträder med en större sättning bestående av gitarr, bas, trummor och klaviatur. Så det lovar ju gott.

På scenen finns både trummor, klaviatur, ståbas, dragspel och banjo, men när ljuset i salongen släcks dyker bara Jonatan och Ola upp, den senare med viss svårighet – efter en otäck fallolycka i Lund för drygt ett år sedan. De inleder alltså som duo, som de väl har vant sig vid under turnén, och det är bara att konstatera att den ”lilla” sättningen fungerar alldeles ypperligt bra. Ljudet är så fylligt det kan bli med två gitarrer. Och apropå fylligt så är den magnellska rösten imponerande välbevarad och stark, även om den vid ett tillfälle behöver vatten (”Är det nån som har ett glas vatten? Brännvin går också bra.”). Det är dock inget konstigt med det.

Duon framför ett gott antal sånger, nästan så många att man börjar undra om inte det utlovade bandet ska komma in snart. Inte för att den lilla sättningen på något sätt är tråkig, utan för att man är nyfiken på hur det ska låta med ett fullt band. Och till slut kommer musikerna insläntrande mitt i en låt och börjar fylla ut den. Det är ett sympatiskt litet band som inte ägnar sig åt några excesser eller högljuddheter, utan effektivt skapar en trivsam ram kring Magnellmusiken och Magnellorden. Ljudbilden drar åt den som Tom Waits emellanåt brukar bjuda på.

Ola Magnell 100423 Bengans

Foto taget vid ett tidigare tillfälle.

Sångerna, då? Jo, det blir ett veritabelt pärlband av både äldre och nyare sånger, inklusive Opportunisten, Ett hus, Vargarnas vår, Elegi, Tomma tunnor, Dimman igen och Nattens vind är hemlös. Och, jodå, vi får höra klassiker som Kliff, den extremt aktuella Rulltrappan, en tågtuffande På snespår och till och med Påtalåten. Det är lätt hänt att artister spelar det som de tror att publiken vill höra, och då är det likaledes lätt hänt att hjärtat inte riktigt är med i framförandet. Men så är det inte här. Ingen av sångerna framförs på ett pliktskyldigt sätt. Vi får dessutom några sånger som (hittills) inte finns på skiva. Där måste jag särskilt nämna Små, små ord av kärlek, som med utgångspunkt från titeln skulle kunna vara en extremt kletig historia, men som på magnellskt vis visar sig vara något helt annat. Den är i stället fylld av en rad ”åt helvete med…”-strofer. Roligt, men också tänkvärt.

Gästartister var utlovade. Det är klart att man sitter och undrar vilka det kan vara. Ola nämner lite i förbigående de två Lassarna Tennander och Winnerbäck, men även Lalla Hansson. Andra kandidater skulle kunna vara Marie Bergman, Elin Sigvardsson eller kanske Stefan Sundström. Det visar sig dock bara vara en gästartist, men en av synnerligen god kvalitet. Jag tror inte att någon i publiken väntade sig att Lisa Nilsson skulle dyka upp, men det gjorde hon. Och det var sannerligen inte alls dumt. Hon visade sig i det närmaste vara uppfödd på Magnell-musik och fick här bland annat tillfälle att framföra Min nye magister i duett med Ola och förgylla konsertavslutaren Innan elden brunnit ut.

Magnell-södra3 (2)

Lisa Nilsson tittar in en stund.

Jag lämnade Södra Teatern med en varm känsla inom mig. Men också ett visst mått av frustration över att människor i dag inte riktigt har tiden och tålamodet att ta till sig varsamt och noggrant formulerade ord. Det förefaller mig som om alla budskap i dag ska vara så korta som möjligt och dessutom inpräntas genom tjat. Även sångtexter präglas av den tendensen. Ju tjatigare desto bättre. Det är en tråkig tendens och jag är glad att det finns människor som Ola Magnell, som lägger vikt vid orden och språket och vågar vara både finurlig och smart i sina formuleringar. Han är, det måste sägas, en mästare på det.

Hellmanc1 (2)

Oskarp, men ändock stilstudie. Kitok till höger.

När Jakob Hellman träder in på Cirkus scen så är det utan några som helst åthävor, lite som om scenen (och faktiskt hela konsertlokalen) är hans vardagsrum. Den mentala vägg som ibland finns mellan scen och publikrum existerar inte, vilket väl i och för sig är lika mycket publikens förtjänst som hans egen. Det står nämligen omedelbart klart att han är ytterst välkommen och efterlängtad. Jag skulle nästan vilja påstå att stämningen är närmast andaktsfull på Cirkus, som om alla är angelägna att inte missa ett enda ord eller en enda ton. Faktum är att publiktystnaden under mellansnacken är av ett slag som man mycket sällan upplever i konsertlokaler.

Förväntningarna är naturligtvis höga när Jakob Hellman efter cirka trettio år ger sig ut på en ordentlig turné med ett band i ryggen. Det är så många som har ett speciellt förhållande till honom och hans musik och alla vid sina sinnens fulla bruk vill naturligtvis att det ska gå bra för honom. Just därför känns det så härligt att en avslappnad stämning genast infinner sig. Jakob ser verkligen ut att trivas. Han är glad och energisk och rör sig i små och stora språng över scenen. Och någon nervositet ser i alla fall inte jag några spår av. Ja, vid något tillfälle kommer han av sig och börjar på fel vers. Ett par gånger glömmer han att sätta i gitarrsladden. Men de små fadäserna är absolut ingenting som stör och han finner sig mycket snabbt till rätta, inte minst tack vare blixtsnabba, roliga kommentarer till publiken och en stor portion charm. Om mikrofonen råkar rasa i golvet – vilket den gör – ja, då lägger man sig förstås på golvet och sjunger. Perfektionisten Hellman bryr sig nog inte så mycket om små fadäser så länge de inte drabbar musiken: En gång ger han bandet order om att börja om låten för att ”det är nödvändigt”. Det ska låta rätt från början – det är tydligt att det är viktigt för honom.

Fyramannabandet bidrar starkt till att det låter rätt. Herrarna är samspelta och kompetenta och gör egentligen inte så mycket väsen av sig, om man nu kan säga så. De gör sitt jobb och spelar de trettio år gamla låtarna så att man känner igen dem. Någon kanske uppfattar det som tråkigt att arrangemangen ligger så nära hur de lät på skivan ”…och stora havet”, men det är det verkligen inte. Arrangemangen fungerade då och de fungerar precis lika bra nu, och man får förmoda att det är precis så upphovsmannen vill ha det. Och gissningsvis även publiken. Till min stora glädje känner jag också igen Jakobs sångröst och sätt att sjunga och frasera. Jag minns då, för trettio år sedan, att folk hade synpunkter och menade att han inte kunde sjunga. Det är lika obegripligt nu som då.

Till den här konserten har två gästartister bjudits in, den tredje är, om jag förstår saken rätt, ständig gästartist under turnén. Han heter Magnus Ekelund, men uppträder under sitt samiska släktnamn Kitok. Hans gästspel i två låtar (Mitt elixir och Inland Empire) fungerar alldeles, alldeles utmärkt. Detsamma måste sägas om Per Perssons bejublade uppdykande i Tusen dagar härifrån, som ju herr Hellman förgyllde med sin sång en gång för länge sedan. Den tredje gästartisten fungerar kanske inte riktigt lika bra. Inget ont om Mattias Alkberg, men han tillför liksom inte så mycket till den fina singelbaksidan Som jag vill. Fast det är klart, han får sjunga textraden ”Att gå till en för dyr frisör mitt inne i vår stad” och samtidigt dra sig i det långa och toviga håret. Det är roligt.Hellmanc7 (3)

Det som kanske överraskar mest med den här konserten är att den är så pass underhållande. Mellansnacken är generellt väldigt roliga – men också kloka och mångbottnade. Någon gång är de en aning svåra att hänga med i innan man förstår vart han vill komma, men det känns bara charmigt och bidrar till en känsla av spontanitet. Den gode mannen har känsla för timing och en underbar självdistans. Han skämtar till exempel om att de som såg någon spelning med honom under 90-talet och början av 2000-talet antagligen blir väldigt nervösa när han börjar stämma gitarren, och syftar på att han då tenderade att stämma gitarren väldigt länge. ”Men ni behöver inte vara oroliga” försäkrar han. Och det behöver vi inte heller.

Vi behöver inte heller vara oroliga för att inte få höra det vi har kommit för att höra. Nästan alla låtar från …och stora havet framförs, plus de tidigare nämnda ”gästlåtarna”, en Evert Taube-sång och en sång av Hellman-favoriten Alf Hambe. Det är gott nog. Men det verkligt glädjande är de ”nya” låtarna som, om jag räknade rätt, var sju till antalet. Vissa är verkligen nya, andra har kanske tio år på nacken. De låter bra och kommer garanterat att låta ännu bättre på skiva. Man kan inte vara annat än nöjd med den fina blandningen av material. Jag var lite orolig för att min stora favorit Avundsjuk på dig skulle uteslutas, men lyckligtvis dök den också upp. Det enda jag saknade var singelbaksidan Vägar hem, som jag är också är oerhört förtjust i. Kanske kommer den med nästa gång, Jakob?

Ja men och nej men

När man väl har lagt märke till något så är det ofta svårt att glömma det.
Eller annorlunda uttryckt: När man väl har börjat irritera sig på något så är det svårt att sluta. Nu talar jag förstås om mig själv. Andra lever efter devisen: ”Men det är väl ingenting att bry sig om? Livet är kort. Carpe diem. Alla kan bli en Zlatan.” (Vad det där sista har där att göra har jag ingen aning om, men numera ska ju Zlatan vara med i alla sammanhang.)

Nu kommer vi till irritationsmomentet. Jag förmodar att de flesta tittar på Aktuellt eller Rapport någon gång ibland – kanske rent av varje dag? Min lilla åsikt är att det är lämpligt att försöka hänga med någorlunda i vad som händer i världen och då är nyhetssändningarna i allmänhet en bra informationskälla. Men tänk, jag kan inte ens titta på Aktuellt utan att bli irriterad! Just nu handlar irritationen om korrespondenter som blir intervjuade av nyhetsankaret. Jag ska inte påstå att det här fenomenet gäller alla – eller alltid – men väldigt ofta inleder människan som blir intervjuad genom att säga antingen ”nej men…” eller ”ja men…”. Det är ganska märkligt, ty i min språkliga värld innebär båda uttrycken att man liksom opponerar sig mot det som nyss har frågats eller påståtts. Men det de sedan säger bekräftar däremot frågan eller påståendet. Några exempel:

”Nu har mötet avbrutits utan att något avtal undertecknats. Hur överraskande var det?”
”Ja men man måste nog säga att det är ganska anmärkningsvärt.”
”Och vad händer nu?”
”Ja men det är just det. Vad händer nu? Ingen vet.”
”Vad står den här vändningen för?”
”Ja men det var Singapore-mötet som skapade de här goda relationerna…”
”Vad mer har kommit fram i kongressen i dag?”
”Ja men det är explosiva anklagelser som Michael Cohen lägger fram.”
”Vilka följder kan det få för president Trump?”
”Ja men det är praxis i USA att man inte ska åtala en sittande president.”
”Är det här ett sätt för president Trump att visa att det är han som har makten?”
”Nej men man kan väl säga att han vill visa vem det är som bestämmer.”

Det hela blir alldeles extra egendomligt om man utgår från att det är korrespondenten själv som har författat frågorna. Det blir liksom som om vederbörande inleder ett försvar av sitt eget spörsmål. (Här har vi en annan egendomlighet: Efter frågan följer ofta en lite för lång paus innan svaret kommer. Den där pausen kan möjligen bero på en dålig länk, men knappast alltid. Innan svaret kommer hör det dessutom till att korrespondenten ska nicka lite för att visa att vederbörande har förstått frågan som vederbörande själv har författat! Det här är ju inget annat än lätt genomskådad teater.) Ibland kan man till och med höra en antydan till suck, som med lite fantasi skulle kunna uppfattas som: ”Ja men herregud, ska jag verkligen behöva förklara en så simpel sak?” Eller rent av: ”Ja men är du helt dum i huvudet?”

Nu är ju inte jag dummare i huvudet än att jag fattar att det där ”Ja men” eller ”Nej men” egentligen är något annat. Det är ju välkänt att exempelvis idrottspersoner gärna inleder svar på intervjufrågor med ett ”Näääääääääääe…”, men där antar jag att det beror på att de behöver lite extra tid på sig för att hitta ett någorlunda smart svar på frågan: ”Hur känns det?” Så ”Ja men” eller ”Nej men” kan mycket väl vara samma sak. Ett slags markör som säger: ”Jag har förstått frågan och funderar på ett svar, men för att det inte ska bli pinsamt tyst så säger jag ‘nej men’ medan jag funderar.” Jag fattar det. Men det jag inte fattar är vilken funktion den där lilla frasen skulle kunna tänkas ha för en korrespondent, som dels – gissningsvis – har förberett sitt svar mycket noga och dels är helt ensam i bild och får all uppmärksamhet i världen. Med det sista menar jag att ”ja men…” inte kan ha funktionen: ”Hallå, här är jag! Nu är det jag som ska prata.”

Nu ska jag inte bara attackera korrespondenter. Även exempelvis TV-meteorologer och politiker som blir intervjuade ägnar sig mer än gärna åt att inleda med ”nej men” eller ”ja men”, trots att det inte finns minsta lilla element av ”men” i det de sedan säger:
”Det lär vara busväder på gång, Pereric.”
”Ja men det kan bli riktigt regnigt på lördag.”
Det är ett egendomligt maner som gott kunde få försvinna. Fast det är nog för sent. Fråga en kollega eller en vän hur läget är – och du riskerar att få svaret: ”Nej men det är bra.”  Det är ju ett ganska märkligt svar, om man besvärar sig med att analysera det.

Nej, det duger förstås inte att diktatoriskt berätta för folk hur de ska och inte ska tala. Även om det bär emot att säga det så begriper jag det. Jag vill mest bara fästa uppmärksamheten på en egendomlig språklig krumelur som jag uppfattar som fullkomligt idiotisk – i synnerhet de TV-situationer som jag beskrivit ovan. Hej då!

Pugh går på Cirkus

Pugh1Jag vet inte hur gammal jag var när jag hörde Pugh Rogefeldts LP Ja, dä ä dä första gången. Min bror hade den i alla fall, medan min syster hade Bolla och rulla. Om jag nu minns rätt. Mitt minne vill också påstå att jag föredrog den förstnämnda, kanske för att den var den mer lekfulla av de två skivorna. Oberäknelig, liksom. Knasig. Och så gillade jag omslaget. Omslag är viktiga. Det är med andra ord inte så konstigt att det var en självklarhet för mig att bevista den konsert på Cirkus där skivans 50-årsjubileum skulle uppmärksammas.

Vad kan man förvänta sig av en sådan konsert? Nostalgisk ljudtrogenhet? Eller en uppdatering av låtarna till oigenkännlighet? När man omger sig med ett ungt (eller i alla fall yngre) garde av musiker så kan det senare mycket väl inträffa. Men jag tror att Pugh är lite försiktig med det; han känner sin publik och vet vad den vill ha. Med tanke på att publiken till allra största delen består av människor som så att säga var med när det begav sig så tänker han nog rätt. Jag blir ärligt talat lite förvånad över att inte se fler yngre ansikten i publiken – Pugh 1969 (då tjugotvå år) borde faktiskt tilltala även senare generationer. Men nu är han förstås femtio år äldre, och då kanske folk inte tror att han är angelägen längre. I dag är det nämligen ungdom som räknas, inte någon som var ung för femtio år sedan.

Nu ska man inte tro att det är ett hårt hållet band som står där på scenen, musiker som har blivit tillsagda att inte ta ut svängarna. Så är det inte alls. Det är ett vitalt band som stundtals fläskar på ordentligt. Och duktiga är de. Ändå är det roligast att se åldermannen bland dem, nämligen Jojje Wadenius (74). Delvis för att han var med och spelade på Ja, dä ä dä, delvis för att han är en så gudabenådad musiker. Med ålderns rätt bär han svart kostym till sitt vita hår och sitt goda humör. Det är även roligt att höra trummisen Andreas Dahlbäck som lyckas spela i samma stil som Janne ”Loffe” Carlsson spelade den där gången för ett halvsekel sedan.

Huvudpersonen, då? Tja, Pugh är betydligt ledigare klädd i en rosa T-tröja och en bakochframvänd keps på huvudet. Ibland tänker jag att han ser lite hopsjunken och trött ut. Det gäller särskilt när han lufsar runt lite förstrött på scenen och ibland till och med försvinner ut i kulisserna. Men så kommer jag på att han är sjuttiotvå år fyllda och då ser han inte hopsjunken och trött ut längre. I själva verket är han nog oförskämt pigg.
Jag tänker förresten emellanåt samma sak om rösten. Den är ju inte riktigt vad den har varit, och alldeles i början tycker jag till och med att sången är på gränsen till falsk – men det rättar mycket snabbt till sig. Och naturligtvis landar jag strax i att även rösten är oförskämt pigg och stark.

Nå. Konserten utvecklas till en kavalkad av låtar från inte bara Ja, dä ä dä, utan från hans fem första, ganska så fenomenala LP-skivor. Och dessutom singeln Haru vart på cirkus från 1968, som nog mest spelades för att konserten ägde rum på Cirkus. Det finns inte mycket att säga om urvalet, men jag måste säga att jag saknade den fina Signe och Om du vill ha mej. Man ska dock inte klaga när man får sig en så gedigen samling klassiker till livs, framförda på ett så vitalt sätt. Pugh lyckas till och med få in en liten allsångshyllning till en av mina personliga svenska favoriter, Bernt Staf.

Men om jag ändå ska våga mig på att vara lite negativ så kanske jag hade väntat mig några större namn som gästartister. Pugh lovade publiken att den nog skulle bli ganska överraskad. Jag fantiserade om ett gästframträdande av Thåström i Surabaya Johnny eller kanske att Svante Thuresson skulle dyka upp och sjunga Sommarflicka (skriven av Pugh) eller varför inte ett besök av Mikael Rickfors? Missförstå mig rätt, det är absolut inget fel på de två gästartister som dök upp, Robert Hurula och Sarah Klang, men det var väldigt lätt att vänta sig något mer.

Sammanfattningsvis en trivsam och varierad konsert som kändes ganska exklusiv, kanske delvis för att den också förevigades på film. Det var säkerligen därför Pugh gjorde någon liten utflykt till scenkanten för att krama om någon och vid hela tre tillfällen gav sig ut på en maklig promenad nere bland publiken, tätt följd av kameramän. Några ”spontana rusningar” som Aftonbladets recensent ville ha det till var det absolut inte fråga om, snarare noga valda tillfällen för att få lite snygga publikkontaktbilder. Jag inbillar mig att det är något som Pugh i normala fall inte skulle ägna sig åt. Men vad vet jag? Nöjd och glad är jag i alla fall över att ha fått se denna väl sammanhållna och musikaliskt högklassiga jubileumskonsert. Och jag vill slutligen med bestämdhet hävda att herr Rogefeldt har en självklar plats i den svenska rockhistorien. Den som inte begriper det förtjänar förmodligen inte att begripa det.

Blickling Hall

20190819_170924 (2)Av någon anledning är det lite kittlande att besöka en plats som anses vara hemsökt. Tänk om man själv får uppleva något fullständigt oförklarligt, om det så bara är en otäck och odefinierbar känsla! Blickling Hall i Norfolk i England anses vara hemsökt. Det påstås till och med att det är Englands mest hemsökta hus. Varför det då? Jo, skälet skulle vara att Anne Boleyn, Henrik VIII:s andra hustru, föddes i slottet. Som bekant dömdes hon till döden på högst tveksamma grunder och avrättades 1536. På årsdagen av avrättningen kommer hon därför tillbaka till Blickling Hall och är förmodligen hiskelig att skåda – för den som nu lyckas se henne.

20190819_173657 (2)Namnet Blickling är känt sedan mitten av 1000-talet, men även om man känner till namnen på godsherrarna så vet man ingenting om när platsen bebyggdes med något som kan kallas slott för första gången. Men det står ganska klart att det nuvarande slottet är byggt på grunderna av ett gammalt slott och dessutom finns det en vallgrav kvar (numera torrlagd) som tillhör en tidigare epok. Det var det slottet som Anne Boleyns föräldrar, Sir Thomas och Lady Elizabeth Howard, bodde i.

20190819_164211 (2)Det nuvarande slottet började uppföras 1616 och stod klart cirka 1625. Byggherre var Sir Henry Hobart och den som fick uppdraget att rita och ansvara för byggnationen av slottet var Robert Lyminge, som tidigare haft samma funktion vid uppförandet av slottet Hatfield House. De båda husen har tydliga gemensamma stildrag, men av någon anledning valde man att bygga Blickling på ett lite mer ålderdomligt sätt. Hatfield består av tre längor (en huvudbyggnad hopbyggd med två flyglar) som alltså på tre sidor ramar in en gård som är öppen mot parken. Blickling har däremot två slutna gårdar mitt inne i byggnadskomplexet.

 

20190819_154028 (2)

Trapphallen med originaltrappa från 1620-talet.

Slottet förblev länge i familjen Hobarts ägo. Som kuriosum kan nämnas att Sir Henry Hobart (född 1657) avled i slottet 1698 efter att ha utkämpat en olaglig duell. (Kanske spökar även han?) När hans sonson dog 1793 så fanns det ingen manlig arvinge, vilket innebar att Blickling Hall överlämnades till yngsta dottern Caroline som var gift med Lord Suffield. Under deras tid drabbades slottet av två eldsvådor, först 1808 och sedan 1849. Men lyckligtvis kunde bränderna släckas i tid. Äktenskapet blev barnlöst och därför ärvdes Blickling vid Carolines död 1850 av en systerson till henne, Sir William Kerr. Han lät bygga om den västra byggnadslängan helt för att där inrymma ett modernt kök, tvättstuga och brygghus, men 1600-talsfasaden sparades klokt nog.

20190819_160013 (2)Under 1900-talets första trettio år användes inte slottet av familjen Kerr, men 1930 flyttade politikern och diplomaten Philip Henry Kerr, 11:e markisen av Lothian, in. Eftersom han aldrig gifte sig så fanns det ingen naturlig arvinge till Blickling Hall – och därför beslöt markisen att skänka slottet till National Trust. Men i likhet med många andra herresäten rekvirerades Blickling av militären under andra världskriget. Efter krigets slut kunde dock National Trust långsamt börja ställa i ordning slottet för att kunna öppna det för allmänheten. Och än i dag går det alltså fint att besöka slottet och dess vackra park.

 

20190819_162115 (2)

Det 37 meter långa ”Long gallery”, sedan 1740-talet bibliotek.

Men hur var det nu med spökerierna? Jo, de består visst i att en huvudlös Anne Boleyn kommer åkande i en vagn förspänd av huvudlösa hästar. Och kusken är förstås även han huvudlös. Problemet är att Anne Boleyn troligen föddes 1507 – och hennes föräldrar flyttade från Blickling Hall till Hever Castle i Kent 1505. Dock ska sägas att hennes födelseår är omdiskuterat och i själva verkat kan det vara 1501. I så fall är verkligen slottet hennes födelseplats och i så fall kanske hon i alla fall har en teoretisk anledning att spöka där. Men det här med en huvudlös kusk och huvudlösa hästar – är det inte att ta i lite? Hur som helst så får man ingen känsla av att det sker något övernaturligt i slottet när man vandrar runt i det. Åtminstone inte en sommardag 2019.

Här följer till sist ytterligare några bilder:

20190819_162403 (2)

Salong med broderad tapet föreställande Peter den store av Ryssland.

20190819_162700 (2)

Paradsängkammare.

20190819_160446

Bekvämlighetsinrättning.

20190819_161717 (2)

Taket i ”Long gallery” – original från 1620-talet.

20190819_161405 (2)

Salong med broderade tapeter.

20190819_160200 (2)

En titt ut mot entrégården.

20190819_155636 (2)

En trappa – helt enkelt.

20190819_154719 (2)

Matsalen. Eller i alla fall en av dem.

20190819_154914 (2)

Samma matsal.

20190819_155239 (2)

Och så köket.

IMGP2280 (2)

Ightham Mote 3En sak som man slås av när man reser runt i England är att landets äldre historia är så väldokumenterad. Åtminstone om man jämför med Sverige. En annan sak som är smått häpnadsväckande är den relativa rikedomen av bevarade riktigt gamla byggnader. Visst, vi har även i vårt land gamla byggnader som inte skäms för sig, men då handlar det om kyrkor – den äldsta från 1000-talet – och ett fåtal bodar och liknande. Det är förstås inget fel på kyrkor och bodar, men eftersom jag är särskilt intresserad av slott och herrgårdar så känns Sverige lite fattigt när det gäller medeltida byggnader. Då är det kanske lätt att förstå min förtjusning över att träda in i en förbluffande välbevarad engelsk herrgård från 1300-talet. Ja, 1300-talet! Det är nästan ofattbart.

Ightham Mote 15Ightham Mote heter herrgården som ligger mellan städerna Tonbridge och Sevenoaks i sydöstra England. På vägen dit är det inte mycket som avslöjar att man närmar sig ett högreståndsboende. Där finns inga alléer eller ståtliga grindar. Huset kommer nästan som en överraskning och det ger på något vis ett både ståtligt och blygsamt intryck, det är stort och litet på samma gång. Men den lite skeva karaktären gör det hur som helst otroligt charmigt. Byggnaden omges av en vallgrav, och det är lockande att tro att ”Mote” är en äldre stavning av ”moat”, det vill säga vallgrav. Men så är det inte. Ordet betyder faktiskt ”möte” och kommer av att de lokala styresmännen ofta samlades i bygdens mest framträdande hus. Och Ightham har inte specifikt med herrgården att göra, utan är namnet på en närliggande by. Om jag förstår saken rätt så betyder alltså namnet ”platsen där man har möten i Ightham”.

Ightham Mote 16

Gården. Hundkojan är ett 1800-talstillägg.

Gården anses ha funnits redan på 1320-talet, men den första dokumenterade ägaren till Ightham Mote var en herre vid namn Thomas Cawne. Han var son till en skräddare, men valde den militära banan och blev dubbad till riddare för sina insatser i Hundraårskriget. Han slog sig ner här omkring 1350 med sin hustru, som kom från trakten, och de två sönerna Robert och Thomas. Här ska väl poängteras att det Ightham Mote som står här i dag inte i sin helhet är från Cawnes tid. Men delar av huset, den stora hallen, det gamla kapellet med kryptan, köket och två kammare, är från den tiden. Faktum är att mycket tyder på att de till och med är från 1330-talet, alltså innan Cawnes flyttade hit. Vallgraven och en av broarna är också från 1300-talet.

20190817_145141 (2)

”The Great Hall” – ett obligatoriskt inslag i ett medeltida herresäte.

Sonen Robert ärvde Ightham Mote efter faderns död. Han var uppenbarligen ingen trevlig karl, med tanke på att han dömdes till fängelse i Towern för att ha försökt döda sin fru genom att kasta henne i en brunn. Efter honom fick hans syster Alice ta över herrgården, vilket resulterade i att den genom gifte hamnade i familjen Hautes ägo. Det var en förmögen och inflytelserik familj, vars manliga medlemmar dessutom såg till att gifta sig med kvinnor som genom arv gjorde familjen ännu rikare. Men trots det tvingades Edward Haute, som ärvde herrgården vid 11 års ålder 1487, sälja egendomen 1519. Då hade Ightham Mote fått den form som den har än i dag, det vill säga fyra längor som omsluter en gård.

Ightham Mote 6Ightham Mote ägdes av ett par andra familjer under 1500-talet, innan familjen Selby köpte egendomen 1591. De kom faktiskt att inneha herrgården i nästan exakt 300 år, även om de under några år på 1880-talet hyrde ut den till en amerikansk ingenjör och filantrop, som här skapade en form av konstnärskoloni. Men 1889 tog Selbys långa ägarperiod slut i och med att både den dåvarande ägaren, Marianne Luard-Selby, och hennes son avled. Det fanns ingen annan lösning än att bjuda ut egendomen till försäljning.

Ightham Mote 10Huset köptes av baronet Thomas Colyer-Ferguson, som restaurerade Ightham Mote som vid det här laget var ganska nedgånget. Han öppnade dessutom sitt hem för allmänheten en eftermiddag i veckan, så han måste ha insett att det var en märkvärdig byggnad. När Sir Thomas dog 1951 ärvdes huset av sonsonen James, som tyvärr inte hade råd att behålla det. Herrgården såldes och de flesta av inventarierna såldes på auktion. Häpnadsväckande nog fanns det nu ett förslag att man skulle riva herrgården, alternativt inreda lägenheter i den, men lyckligtvis köptes den i stället av tre personer i grannskapet som hade ambitionen att bevara den.

Ightham Mote 9

Det nya kapellet, från ca 1530.

Bara två år senare såldes Ightham Mote på nytt, nu till en amerikan vid namn Charles Henry Robertson som var bekant med byggnaden eftersom han hade varit stationerad i närheten som militär under andra världskriget. Han lät restaurera och återmöblera huset med 1600-talsmöbler innan han kungjorde att han så småningom tänkte skänka herrgården till National Trust. Robertson dog av en hjärtinfarkt 1985 och sedan dess har alltså Ightham Mote skötts av just National Trust som också håller huset öppet för allmänheten.

Ightham Mote 11Vad är det då som gör Ightham Mote så speciellt? Ja, bortsett från att delar av huset står kvar från 1330-talet så är det ovanligt att man har behållit formen med fyra längor runt en gård. I många motsvarande gårdar har man valt att senare riva en eller flera längor för att skapa en öppnare och betydligt mindre sluten karaktär när det representativa har blivit viktigare än det funktionella. Dessutom är exteriören i princip orörd från 1400- och 1500-talen, även om det är en sanning med modifikation. National Trust har nämligen plockat isär i stort sett hela byggnaden för att dokumentera och restaurera den, och sedan satt ihop den igen med samma material så långt det överhuvud taget varit möjligt. Men det är så varsamt gjort att man inte anar det om man inte vet det, och själva poängen är att huset till det yttre inte har genomgått några moderniseringar som påverkat uttrycket.

Ightham Mote 7

Gamla kapellet – från cirka 1330.

En förklaring till Ightham Motes ålderdomliga utseende kan mycket väl vara det som jag inledde med att påtala. Herrgården har aldrig varit avsedd att vara särskilt representativ. Syftet har inte varit att imponera på andra. Även om ägarna tidvis har varit förmögna så har den praktiska boendefunktionen varit viktigast och det har inte funnits något riktigt behov av att bygga om. Men möjligen är det tur att ägarna ofta helt enkelt inte har haft råd att modernisera det och följa modets växlingar. Det kan mycket väl bidra till att huset bevaras orört, samtidigt som det förstås är tråkigt att själva skicket blir lidande.

Ightham Mote 18

En modernitet!

Interiören är en annan sak. Där har det nog varit lite viktigare att följa med sin tid, men framför allt att bo någorlunda bekvämt. Medeltida möbler har nötts ut eller ersatts av mer moderiktiga möbler, som i sin tur har ersatts av något annat. Det är bara naturligt. Följden är att Ightham Motes interiörer inte är den medeltida dröm som man kanske hoppas på när man ser huset utifrån. Men rummen i sig är ändå spännande och fantasieggande i sin skeva ålderdomlighet och absolut värda ett besök. Det är bara att hoppas att detta gamla hus tas väl om hand och får överleva tills världen går under.