Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2015

Svensk översättning

Svensk översättning

Fråga: Vad blir man när man blir tillfrågad om att översätta direktsändningar från Metropolitan Opera i New York? Svar: Lätt skräckslagen. Om man nu kan bli lätt skräckslagen. När man ställs inför något obekant och skrämmande så är det ju i allmänhet lätt att säga tvärt nej, men när det samtidigt finns något lockande i det så gör man ofta klokt i att åtminstone undersöka vad det innebär innan avslaget kommer. Eftersom jag är road av klassisk musik och opera, om än ingen finsmakare, så lät det ju spännande. Så vad handlade det om? Skulle jag bli tvungen att rimma och tänka på antal stavelser? Vad gör jag om de sjunger på exempelvis ryska, italienska, ungerska eller tyska? Och det här med direktsändning, innebär det att man måste sitta och simultanöversätta? Så många frågor. Nej, syftet med de här översättningarna visade sig främst vara att ge den svenska publiken en chans att hänga med i handlingen, så det fanns inga krav på att texten ska ”passa” till musiken – eller rimma. Och själva uppdraget utförs genom att ta vägen över en engelsk översättning, densamma som går ut till publiken på Metropolitan via textmaskin. Och texten får man i förväg så att man har gott om tid på sig att hitta rätt formuleringar. Törs man tacka ja då? Jodå, fast med viss bävan. Föreställningarna visas på digitala biografer runt om i Sverige inom konceptet ”Live på bio”. Det innebär att publiken kan vara ganska stor. Och folk som går och ser en operaföreställning, även om det sker på bio, är nog i allmänhet en kräsen och (för att nu vädra mina fördomar ytterligare) bildad publik. Ett uppdrag av den här arten känns därför lite mer kravfyllt och allvarligt än att exempelvis översätta ”Paradise Hotel” eller något annat i samma genre.

Rent praktiskt går det alltså till så att Metropolitan gör en engelsk översättning som jag får mig tillhanda cirka en månad innan det är dags för livesändningen. Texten är noggrant indelad och formaterad så att den följer en viss standard, vilket förstås är viktigt eftersom någon i New York i realtid ska kunna ”trycka fram” texten rad för rad på rätt plats i föreställningen. Min svenska översättning måste därför ha exakt lika många textrader som den engelska, och detsamma gäller naturligtvis för översättningarna till italienska, ryska, portugisiska, spanska etc som sänds ut i respektive land. Det är smått fascinerande att det fungerar – och att allt sker simultant på en massa olika platser i Europa.

Engelsk översättning

Engelsk översättning

Trots att allt är ganska välordnat och genomtänkt så finns det ett stort problem. Vi som normalt sett ägnar oss åt att översätta film eller TV-program är vana vid att se och höra vad det är vi översätter. Men när det gäller Metropolitan-operorna så finns det inget bildmaterial – vi har bara tillgång till själva texten. Man får alltså ibland gissa en aning och hoppas att det blir rätt. I texten kan det till exempel stå: ”You don’t have a sword? Here, take mine.” Alltså: ”Har du inget svärd? Här, ta mitt.” Men på engelska kan ”sword” referera till svärd, värja och kanske även sabel. Eftersom man inte ”ser” handlingen så är det svårt att veta vilket ord man ska välja. Den typen av problem dyker dock upp relativt sällan. Ett långt större problem är att veta vem som sjunger vad. Det är viktigare än man kanske tror, bland annat eftersom det har betydelse för hur rollfigurerna tilltalar varandra. Engelskan har ju den finessen att ”you” kan referera till både ”du”, ett kollektivt ”ni” och den där lite artigare formen av ”ni”-tilltal. Därför kan man plötsligt upptäcka att man har låtit någon tilltala en grupp med ”du” eller att en underdånig tjänare säger ”du” till självaste greven. Ganska lurigt – och kanske något som man som tittare reagerar på.

Hur undviker man då den snårskogen? Det finns två vägar. Man kan först leta upp operans libretto, som lyckligtvis oftast går att hitta på internet. Där framgår vanligtvis vem som sjunger vad till vem. Om librettot är på tyska, italienska, spanska eller franska så går det normalt sett ganska bra att navigera i det. Men om det är på ryska, ungerska eller polska så blir det genast lite svårare. Då får man kopiera in någon textrad på måfå i något dåligt översättningsprogram på internet, försöka få ett sammanhang och sedan leta upp motsvarande parti i den egna översättningen. Ganska tidsödande, men fullt möjligt. Sedan kan man försöka hitta någon filmad föreställning av den aktuella operan, helst med undertext på ett språk som man förstår, och titta på filmen för att hänga med i handlingen och därmed bättre begripa vem som sjunger vad. Lyckligtvis tar man sig sällan alltför stora friheter i olika uppsättningar, även om det händer att man stryker eller kastar om partier efter behag. Då kan det bli lite förvirrat.

Tyskt libretto.

Tyskt libretto

Men det är absolut ett roligt arbete. Det är en fröjd att för en gångs skull få vara lite poetisk och hitta formuleringar som låter vackra på svenska. Kantigheter och alltför moderna ord fungerar helt enkelt inte i opera. Och även om det inte finns några krav på det så tillåter jag mig själv att rimma emellanåt – förutsatt att de har bemödat sig att göra det i den engelska texten. Fast det visar sig ganska ofta att det är ett onödigt slit, eftersom rimmen sällan är särskilt tydliga rent musikaliskt. De liksom bara försvinner i biosalongen. Häromsistens, när jag översatte ”Glada änkan”, fick jag även för mig att lägga energi på att få tre av de mest kända sångerna att både rimma och ha rätt antal stavelser – det vill säga att göra dem fullt sångbara. Det var betydligt svårare än vad jag trodde, särskilt som det var viktigt att hålla sig nära den engelska översättningen också. Men det gick ändå till slut och resultatet blev nog ganska hyfsat. Frågan är dock om det är värt besväret.

Det visar sig nämligen att Metropolitan anlitar en granskare som jämför min översättning med den engelska – och glatt ändrar den om hen anser att den svenska texten glider i väg för långt från den engelska. En ganska absurd åtgärd, med tanke på att den engelska översättningen ofta i sin tur glider i väg ganska långt från librettot för att få till rim och liknande. Och i synnerhet med tanke på att den svenska biopubliken bara hör operan på originalspråket, inte på engelska. Det spelar alltså ingen roll att min översättning kanske ligger närmare originallibrettot – det är den engelska översättningen som betraktas som normen. Jag har inget emot att någon granskar min översättning, men tyvärr görs ibland ändringar av mycket genomtänkta och noggranna formuleringar. Ibland byts uttryck ut mot rena anglicismer, korrekt grammatik byts ut mot felaktig – och emellanåt ändrar man ordföljden men glömmer att ta bort ord som då blivit redundanta. Det är lite tråkigt eftersom man efter ett tag börjar betrakta en text som sin egen, som något man har satt sin prägel på. Ett av de mödosamma rimmen i en av de mest kända melodierna i ”Glada änkan” hade vid visningen massakrerats (och det till på köpet genom en mycket ful särskrivning), vilket ju gör att man tappar lusten för uppgiften en aning. Men samtidigt har jag alltmer kommit att acceptera de där ingreppen – det är Metropolitans show, inte min. Och det är som sagt ett av de absolut roligaste jobb jag har. I kväll ska jag gå och se livesändningen av ”Hoffmanns äventyr”. Det ska bli spännande att se om jag har lyckats göra några sköna misstag.

 

Annonser

Read Full Post »

Istanbul 004aDet är mycket kallt i Istanbul. Kanske inte temperatur-mässigt kallt, men det är något med luftfuktigheten eller möjligen vinden som gör att det känns betydligt kallare än det egentligen är. Den råa kylan gör att vi ogärna lämnar det varma och ombonade hotellet i det område som bär namnet Sultanahmet. Men så gör vi det och söker oss i riktning mot den gigantiska moské som kallas Blå moskén, men som egentligen heter Sultan Ahmed-moskén. Området är nog uppkallat efter moskén och inte tvärtom. Vi går genast lite vilse, eftersom man måste gå längs ett par vindlande gator för att nå ingångssidan. Man kan tro att det bara är att hålla utkik efter de sex höga minareterna, men på en trång och vindlande gata försvinner de förbluffande fort ur synfältet. Tre män som är fullt upptagna med att vakta en minimal parkeringsplats pekar åt vilket håll vi ska gå.

De sex minareterna dyker upp igen och vi hittar en portal som tycks leda in på moskéområdet. Ett par trappsteg i vit marmor måste passeras. Marmor är ett vackert material, men i minusgrader och snö förvandlas det till rena isgatan. Mina skor fäster mycket bra på snö, men marmor klarar de inte. De borde i butiken vara försedda med en etikett som förkunnar: ”Dessa skor är icke lämpade för istanbulskt nedkylda marmorplattor.” Men någon sådan etikett har jag inte sett. Här krävs ett stort kliv för att ta sig över de två trappstegen. Strategiskt utplacerade skyltar visar hur vi som besökare förväntas bära oss åt. Vi måste klä oss anständigt. Kvinnorna ska ha täckt huvud och varken kvinnor eller män får ha bara axlar eller underben. Det senare är knappast något problem i det här vädret. Innan vi träder in i själva byggnaden måste vi dessutom ta av oss skorna – något som inte direkt känns lockande. Visserligen finns det mattor på golvet, men mattor som ligger utomhus på vintern är sällan särskilt varma. Skorna får man stoppa i en för temperaturen passande fryspåse och bära med sig in.

Istanbul 019aBlå moskén är sannerligen en imponerande byggnad. Jag känner mig mycket liten – vilket naturligtvis är meningen – när jag står och blickar upp mot kupolen. Så vitt jag minns har jag aldrig tidigare stått i en så stor öppen sal, men så drabbas jag av insikten att exempelvis Globen är större. Tanken framstår dock som befängd, de två byggnaderna går absolut inte att jämföra. Jag befinner mig i en byggnad som är uppförd precis i början av 1600-talet, ungefär 370 år innan Globen stod färdig. Då har jag ändå ännu inte riktigt insett att grannbyggnaden, den tidigare kyrkan och moskén Hagia Sofia, obegripligt nog är nästan 1 100 år äldre och dessutom större. Men ändå. Det är lätt att förlora sig i tankar kring vad som egentligen driver människan att bygga något så enormt.

Vi kliver huttrande och med iskalla fötter ut och tillåts ta på oss fotbeklädnaderna igen. Den arkadomgivna gården utanför är nästan lika vidsträckt som själva moskén. Marmorplattorna är lika hala som trappan som ledde in till moskéområdet – men fastfrusen snö bildar små halkfria öar som man kan ta sig fram på. Några män går med någon form av kvastar och försöker få bort denna snö. Lite dumt, kan jag tycka. Mina medresenärer tycks inte ha lika stora problem med halkan och tar sig utan problem uppför de få trappstegen som leder till den täckta arkaden. Själv står jag hjälplös nedanför. Två män i trettioårsåldern tilltalar mig, undrar var jag kommer ifrån. Klassisk inledningsreplik för att skapa kontakt. Jag svarar artigt att jag kommer från Sverige. De skiner upp och den ene säger något obegripligt som uppenbarligen ska föreställa ett svenskt ord. Den andre rättar honom och säger klart och tydligt ”matta”. ”I have a carpet store, I will show you my carpets.” Jag förklarar att jag inte behöver någon matta. ”Why?” undrar han lite förnärmat. Varför? Ska jag behöva redogöra för varför jag inte vill ha något? Jag får genast en inre bild av hur jag träder in i en svensk butik och börjar berätta för innehavaren vad jag inte är intresserad av och varför. Mina medresenärer räddar mig uppför trappan med en hjälpande hand. Arkadens golvplattor är inte alls lika hala – de har skyddats från väder och vind.

Istanbul 027a

Blå moskéns halkbana.

Eftersom jag gärna foto-graferar på mina resor så hamnar jag lite på efterkälken. När jag kommer ifatt mitt ressällskap så inser jag att en av de två männen som prompt ville sälja en matta till mig nu har slagit klorna i min syster. Han tycks ännu inte ha presenterat sitt ärende – än så länge vill han bara ”visa hippodromen” för oss. Min syster är inte dum, hon förstår naturligtvis vad det är fråga om, men hon är precis som jag uppfostrad till att vara vänlig och artig mot andra människor. Det är en konst att vara avspisande. En lite plågsam konst. Och har man väl hamnat i månglarnas klor så är det svårt att ta sig ur dem. Jag lommar efter den lilla skaran och tänker att det är alldeles extra fult att stå och ragga mattkunder på moskéns gård. Men i affärer kanske allt är tillåtet?

Räddningen? Mina syskonbarn har tagit på sig alldeles för kalla skor. Converse fungerar inte i istanbulsk kyla. Under förevändning att vi måste tillbaka till hotellet och byta skor lyckas vi bryta oss loss från mannen, som inte blir särskilt glad. ”Följ åtminstone med till min butik och ta mitt visitkort!” Pyttsan. Man hinner inte innanför dörren förrän någon kommer med en bricka med upphällt te – och efter en stund har man köpt en matta som man varken behöver eller har råd med.

Katt. I Hagia Sofia.

Katt. I Hagia Sofia.

Javisst, det är en del av kulturen. Och javisst, kanske är det en del av reseupplevelsen att genomgå den här ritualen och eventuellt bli lurad. Men det behöver inte innebära att man känner sig tillfreds med det. Det nästan aggressivt påstridiga är så främmande och psykiskt påfrestande. Man blir trött ända in i själen. Men förmodligen vänjer man sig efter ett tag, förmodligen lär man sig hur man ska bete sig för att inte bli utsatt för indragningsförsök i varje butik man passerar. Dock. Hur talar man om för en medföljande 85-årig mor att fönstershoppande ofelbart leder till att någon störtar ut och ska sälja en matta? Eller en teservis. Eller en fez. Det är klart att hon vill titta på vackra saker som passeras – och det vill även jag. Den storsinta människan inom mig säger än en gång: ”De kan inte ändra sin urgamla kultur för vår skull. Det här är ett sedan länge invant beteendemönster. Det är så här det går till här.” Den småsinta människan inom mig muttrar bara: ”Lämna mig i fred.” Faktumet att Försäljare A kan några ord på svenska och att Försäljare B har en kusin som bor i Malmö gör mig inte mer benägen att köpa en matta. Eller en teservis. Eller en fez. Snarare tvärtom. Kanske gör det mig till en dålig människa.

Istanbul 161a

Stora basaren i Istanbul.

Det påstås att man går vilse i Stora basaren i Istanbul. Men då har man inte varit i Stora basaren i Marrakech. Ibland drömmer jag att jag fortfarande irrar runt där. Men det gör för all del inte Istanbul-basaren mindre imponerande. Eller mindre färgstark. Man ska nog, när jag tänker efter, inte jämföra basarer. Min systerson, 20 år gammal, finner sig lite intresserad av en tröja och frågar butiksinnehavaren vad den kostar. 90 turkiska lira, blir svaret. Det motsvarar för tillfället cirka 350 svenska kronor. 20-åringen vet att man ska pruta och gör ett försök. Han säger sig vara villig att betala 25 lira. Butiksinnehavaren tittar konstigt på honom. Sedan lägger han sin hand på min systersons panna för att indikera att han är sjuk, vänder på klacken och går in i butiken. Det kanske är den taktiken som ska anammas när man ska köpa en matta som man inte har bett om att få titta på. Kanske får man då ett litet märke att fästa på bröstet, ett slags varningsmärke till andra butiksinnehavare om att man inte är riktigt klok.

 

Read Full Post »