Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2011

Ring, klocka, ring i dystra nyårsnatten
mot rymden och mot mark som borde vara täckt av snö
Det gamla året viskar trött adjö
Ring så swingpjatten tappar hatten i latten

Ring ut alla trötta skolbarnen på rast
och låt dem hoppa rep och sparka boll
Ring ut urinvägsinflammation och håll
Ring in västergök, näktergal och trast

Ring ut hemska saker som fiskbullar och tunga
Ring in delikatesser som raggmunk och som fläsk
Ring ut lömskt förtal, hemska lögner och rent fjäsk
Ring ut Eric Saade, E-Type och Örkelljunga

Ring ut både Juholt och mediernas drev
Ring in glada mänskor som litar på sin nästa
Ring in alla dem som önskar dig ditt bästa
Ring ut datavirus och Nigeriabrev

Ring ut Sten Nordin, men också politikerförakt
Ring ut alla typer som tror sig föra allas talan
Ring in Antikrundan, På spåret och Skavlan
Ring ut Gladiatorer och Robinson-pakt

Ring ut pretentiösa surdegshotell
Ring ut de mänskor som bara ser sig själva
Ring inte morgontrötta före klockan elva
Ring ut dig, photoshoppade bikinimodell

Ring Ring så spelar vi och ”Ring, ring” med ABBA
Ring in toleransen och ut intoleransen
Ring in möjligheter och ring ut sista chansen
Ring in friska barn, så alla slipper vabba

Ring in det glada och ring ut det trista;
allt det där som får en att vilja hoppa av
Ring ut miljöförstöring och övergödda hav
ring ut… Äsch, nu glömde jag det sista

Annonser

Read Full Post »

Ibland går man lite pliktskyldigt och lyssnar på sina ungdomsidoler. Man vet att de inte har gjort något av större värde på ganska länge och egentligen blir det bara intressant om de spelar gammalt material. Det är på sätt och vis lite tragiskt, för då kan det paradoxalt nog bli väldigt trött och intetsägande. Lyckligtvis gäller det inte Sir Paul McCartney. Visserligen är det inget större fel på hans senare produktioner, men de når ändå inte riktigt upp till det han gjort tidigare. Denne 69-åring har en av vår tids största låtskatter att ösa ur och det gör att han nog inte kan misslyckas. Det skulle möjligen vara om han fick för sig att omge sig med dåliga musiker – eller förlorar förmågan att sjunga.

Jag borde ha koll på det här, men jag vet inte riktigt om konserten i Globen i går (10 december) var min fjärde, femte eller sjätte McCartney-konsert. Det kan bero på att alla har hållit en så förbålt hög kvalitet. Förväntningarna inför den första konserten och den i går skilde sig förstås åt ganska rejält. Det är ju en alldeles särskild känsla att se en ungdomsidol live för första gången – jag fick vänta i drygt tio år innan det skedde – och med åldern får man väl en lite mer avslappnad attityd till det hela. Ändå måste jag erkänna att jag fortfarande fick tårar i ögonen vid vissa tillfällen under gårdagens konsert. Det var en levande legend som stod där på scenen, en underhållare av Guds nåde. I motsats till exempelvis Bob Dylan så bjuder McCartney verkligen på sig själv, inte bara när det gäller längden på konserten (nära tre timmar!), utan även när det gäller publikkontakt. Dock gjorde han så många försök att tala svenska – med hjälp av fusklappar – att det blev en aning fånigt i stället för charmigt. Och för mig får han gärna skippa töntigheter som att få publiken att samfällt härma honom i olika tjut och oanden. Men hans små anekdoter om exempelvis Jimi Hendrix och besök i Ryssland är exempel på en publikkontakt som fungerar. Om man nu bortser från själva musiken, då.

Har man tjuvläst listor över vad mannen brukar spela på den här turnén så kom säkert låtvalet inte som någon överraskning. Själv hade jag struntat i det, just för att bli en aning överraskad. Och det började synnerligen bra, med ”Magical Mystery Tour” – lite som en programförklaring för kvällen. Och så följde hit efter hit, med tyngdpunkt på Beatleslåtar. Det är kanske inget som man borde klaga på. Om någon har rätt att spela låtar av Beatles så är det väl Paul McCartney. Samtidigt är det lite synd att han liksom skuffar undan en 40-årig fin solokarriär (jag räknar in tiden med Wings där) till förmån för en period som varade i knappt tio år. Visst dyker det upp några låtar från Wings-klassikern ”Band on the Run” och ett fåtal låtar från de renodlade soloskivorna, men sanningen är ju att det finns en riktig låtskatt där som borde lyftas fram mer. Jag skulle inte ha något alls emot att höra exempelvis ”Backseat of My Car” från den utmärkta skivan ”Ram”. Samtidigt är det förstås sympatiskt att McCartney ger publiken vad publiken vill ha. Och så länge han framför Beatles-låtarna så inspirerat som han gör så ser jag inget fel i det. Om han är trött på dem så döljer han det synnerligen väl.

Men visst dyker det upp små överraskningar också. Mandolindängan ”Dance Tonight” från senaste skivan ”Memory Almost Full” är kul och charmig. Detsamma måste sägas om ”Come And Get It” som han skrev för Apple-gruppen Badfinger 1968. Och så hade jag alldeles glömt att han brukar framföra den makalösa ”A Day in the Life”, så där tappade jag hakan för några ögonblick. I övrigt handlade det om ganska förväntade klassiker som ”The Long And Winding Road” (som kanske behandlades lite ovarsamt), ”Got To Get You Into My Life”, ”Ob-La-Di-Ob-La-Da”, ”Let it Be”, ”Yesterday”, ”Eleanor Rigby”, ”Maybe I’m Amazed”, ”I’ve Got A Feeling”, ”Get Back”… Alla synnerligen väl framförda med hjälp av ett fyramannaband som Aftonbladets recensent av någon anledning inte tyckte om. Jag tycker tvärt om att de gjorde ett utmärkt jobb och visade på en sällsynt spelglädje, kanske i synnerhet trummisen Abe Labroiel Jr . Tur för dem. Jag skulle skämmas om jag inte var glad över att stå på samma scen som Paul McCartney.

Nå. Det är svårt att bli besviken på en konsert med Paul McCartney. Kombinationen av finstämda ögonblick och stundtals hård rock’n’roll är svårslagbar. Höjdpunkter? Pyrotekniken i ”Live And Let Die” är mäktig. Allsången i ”Hey Jude”. ”A Day In The Life” som utmynnar i  ”Give Peace A Chance”. De rörande  hyllningarna till John Lennon (”Here Today”) och George Harrison (”Something”). Den fina ”Blackbird”. Och inte minst en efterlängtad och hårt manglande ”Helter Skelter” följd av det avslutande medleyt ”Golden Slumbers”/”Carry That Weight”/”The End”. Mäktigt. Minst sagt mäktigt.

Roligast av allt var dock nästan att se blandningen av åldrar i den fullsatta Globen. Där fanns entusiastiska gubbar och gummor i McCartneys egen ålder, men också gott om minst lika entusiastiska tonåringar. Det är väldigt skönt att tillväxten är god. Ett bevis så gott som något på att The Beatles musik fortfarande är relevant. Amen.

Read Full Post »

I Nöjesguiden nr 9 2011 meddelar journalisten Pascal Engman att Jan Guillou är en av Sveriges MEST VOKALA FÖRFATTARE. Ja, Guillou är så vokal att orden till och med skrivs med versaler. Men vänta nu… Vokala? Vad menas? Sjunger Guillou? Eller ser han till att använda så många vokaler som möjligt när han skriver? Nja, det troliga är att herr Engman har tagit det engelska ordet ”vocal” (”högljudd” – eller möjligen, lite mer välvilligt tolkat, ”vältalig”) och förutsatt att det väl måste heta så på svenska också. Det gör det inte. Men hur gick det här egentligen till? Om det här hade rört sig om en översatt artikel så hade den här fadäsen kanske varit förlåtlig. Det är löjligt lätt för en obetänksam översättare att låta ett ord eller uttryck bli svengelskt, men här handlar det, får man förmoda, om en svensk artikel som ursprungligen skrivits på svenska. Så varför i all världen har Jan Guillou blivit en ”vokal” författare?

Nu är ju inte Pascal Engman ensam om det här. Det finns gott om exempel på hur märkliga ”översättningar” av främmande ord och uttryck smyger sig in i tidningar, böcker och tv. Jag vet inte, men det förefaller som om allt fler svenskar tänker på engelska och sedan översätter det de tänker till svenska. Är det ett problem? Japp. Inte bara för att det får ganska löjliga effekter och för att språket blir svårt att förstå. Det handlar också om trovärdighet. Och en journalist – om någon – vinner nog en hel del på att framstå som trovärdig.

Inför ett stort prov i engelska på gymnasiet sa vår lärare: ”Ni ska plugga så hårt att ni till och med drömmer på engelska.” Inte minns jag om jag gjorde det, men det gick nog hyfsat bra ändå. I dag undrar jag om inte hans ord var profetiska och har kommit att gälla betydligt fler än min gymnasieklass. För inte kan det väl vara så att folk tycker att det är lite häftigt att proppa sitt språk fullt med onödiga anglicismer? I egenskap av översättare är jag kanske alldeles extra känslig för det där. En av översättarens uppgifter är nämligen att se till så att originalspråket inte skiner igenom på ett irriterande sätt. Man ska helt enkelt inte märka att det rör sig om en översatt text. Av den anledningen måste anglicismer och kantigheter slipas bort för att texten ska bli trovärdig och – vågar jag säga det? – en aning elegant.

Men tyvärr vinner anglicismerna häpnadsväckande snabbt mark och det troliga är att de inom bara några år kommer att vara helt accepterade – utom av några ihärdiga språkvårdare som kämpar i motvind. Yngre generationer förstår ingenting när man suckar över att de säger: ”Jag spenderade två veckor i Båstad i somras.” De begriper inte heller varför man rynkar på näsan när de talar om ”Brad Pitts karaktär i ‘Ocean’s Thirteen'”. Eller varför man stönar när de påstår att George Harrison var ”den mest spirituelle i The Beatles”. I samtliga fall verkar det som om man har tänkt på engelska och ”översatt” till svenska.

I det första fallet är det bara att ge upp. ”Spendera” har redan tagit sig in i Svenska Akademiens Ordlista i betydelsen ”tillbringa”. Till för bara några år sedan användes ”spendera” enbart i betydelsen ”(frikostigt) göra av med pengar”. Men inte nu längre. Det har fått följden att meningen ”Jag spenderade två veckor i Båstad i somras” är öppen för tolkning och därmed otydlig. Var du bara där, eller gjorde du av med en massa pengar i två veckor?

Hur har vi det med Brad Pitt och hans karaktär, då? När ungdomen säger ”karaktär” så tycks de mena ”rollfigur”. Men varför säger de inte det då? Jo, för att det heter character på engelska, förstås. Men karaktär är något man har, inte något man är. En rollfigur kan alltså ha en viss karaktär, det vill säga en särart eller läggning. Det gäller att hålla isär begreppen.

George Harrison kunde alldeles säkert vara spirituell, även om han är känd som ”den tyste Beatlen”. Men när man påstår att han var spirituellt lagd så menar man med största sannolikhet egentligen att han var intresserad av andliga ting. Spirituell betyder på svenska ”kvick” eller ”fyndig” – inte att man är lagd åt det andliga hållet.

Det här var bara ett fåtal exempel. Det finns väldigt många andra exempel på frekventa ord och uttryck där engelskan skiner igenom – utan att det rör sig om en översättning. En planlösning är plötsligt en layout, könsdelar är privata delar, ett höghus beskrivs märkligt nog som massivt, folk entrar en lägenhet, startar upp ett företag eller möter upp någon på stan. Den anställda på ett företag beskrivs som ett dedikerat team. En bilförsäljare förkunnar att modellen kommer i tre olika färger. Till en festival har man minsann bokat flera kredibla akter. Och när det kommer till anledningen till varför man tar ett test även fast det reser frågor i termer av att vara i chock, ja, då vill man bara ställa sig upp och lämna. Kära nån.

Jag började med ett exempel ur journalistikens värld. Låt mig avsluta med två exempel till, den här gången hämtade ur Svenska Dagbladet. Men nu handlar det om en journalist som tycks vilja kokettera med att han minsann är bosatt i London och minsann har koll på de häftiga engelska uttrycken – men totalt saknar förmåga att förstå att han skriver för en svensk tidning. Den 3 juli skriver han: ”Egentligen borde det ju vara hans experimentella album McCartney II från 1980 som tickar alla baleariska boxar.” Ursäkta? Tickar. Alla. Baleariska. Boxar. Exakt vad betyder det?

Den 13 november slår han till igen och inleder sin krönika med: ”Det är inte humor om man inte knuffar kuvertet.” Här ber han faktiskt om ursäkt för att han ”ibland tänker på svengelska”, men bryr sig ändå inte om att förklara vad han menar. Jomen, alla vet väl vad uttrycket ”push the envelope” betyder? Alla kan väl engelska? Jag är hemskt ledsen, Andres Lokko. Det som du kanske tycker är fyndiga små ”jag bor i London”-markörer är faktiskt bara tramsiga. Det innefattar även bruket att inleda en annars svensk mening med ordet well. Faktiskt.

Read Full Post »