Utanför mitt vardagsrumsfönster växer en tall. Om jag står på balkongen så skulle jag kunna nå dess grenar om jag hade två och en halv meter långa armar. Men det har jag lyckligtvis inte. Och varför skulle jag vilja nå dess grenar? För att få kontakt med naturen? Den ser för övrigt rätt eländig ut, den där tallen. Den del som jag ser genom fönstret är grå och död. Det finns barr på en av grenarna – den som jag skulle kunna nå med långa armar – men de är alldeles bruna. Det är inte utan att jag känner mig lite som den där tallen antagligen känner sig just nu. För blott en månad sedan började jag arbeta igen efter semestern, och jag är redan mer än lovligt slutkörd. För mycket jobb. För högt tempo. Då mår man strax som en halvdöd tall.
Den här veckan har jag dessutom haft en obehaglig tendens att vakna vid femtiden och funnit det för gott att stiga upp eftersom klarvakenheten förhindrar omsomnande. Det är irriterande. Det är också ett ålderstecken. Min forna kollega och nuvarande vän Göran kallar det för att man är ”gubbvaken”. Jag trodde ärligt talat att jag aldrig skulle drabbas av det, med tanke på att jag så gott som alltid har haft ganska lätt för att sova. Men nu är jag drabbad. Förmodligen är det ett förstadium till det där pensionärstillståndet då man sätter sig på en pall bredvid brevinkastet för att invänta tidningsbudet. I extrema fall sitter man beredd att gripa tag i tidningen och dra in den, som om själva fallet ner på dörrmattan inte skulle gå fort nog. Men dit har jag inte nått än.
När man vaknar så där tidigt så finner jag ingen anledning att inte bege mig till jobbet, i synnerhet som jag alltså för närvarande är överöst med arbete. Och den här veckan har det faktiskt inte varit så illa att traska ner till bussen och så småningom leta mig fram genom Gamla stans gator och gränder. Det har varit varmt och gott och morgonsolen har strålat så att jag flera gånger har drabbats av någon sorts utlandskänsla, kanske från tidiga morgnar den där rekordvarma sommaren i England 1984, kanske från en tidig morgon i Paris, kanske från en tidig morgon i Urbino eller Gent. ”Osvenskt” är ordet som, pinsamt nog, dyker upp i huvudet. Pinsamt enär jag brukar fnysa föraktfullt när folk pratar om att något är just osvenskt. Nå. Ensam är man inte, trots den relativt tidiga timmen. Varuleverantörer och sophämtare är alltid i farten. Och häpnadsväckande ofta en eller annan klunga turister. Vad gör de uppe så tidigt? Är även de gubbvakna? Jag vet inte. Kanske borde jag fråga dem, men de verkar vara så upptagna med att leva genom sina kameror och paddor. Jag vill ogärna störa, varken dem eller någon annan eller knappt mig själv. Jag är ingen störig människa.
Tyvärr straffar sig det arla uppstigandet och det höga arbetstempot. Plötsligt upptäcker jag att jag sitter med tårar i ögonen över någon snyfthistoria som jag textar i ett TV3-program. Det är närmast skamligt. Normalt sett skulle jag genomskåda dem. Motstå det som Mia Parnevik och programmets producent och klippare vill uppnå, i ren protest. Men nu är jag lättrörd. Minsta motgång får mig att tro att alla är emot mig och vill mig illa. ”Hur kan någon vara så grym?” undrar jag när någon har tagit det sista kaffet utan att bry sig om att brygga nytt. Och så utstöter jag en hjärtskärande och liksom skälvande suck. Det känns rätt bra att sucka, särskilt när man känner sig så där oerhört skör och hjälplös.
Det myckna arbetandet medför tyvärr också att det inte har funnits utrymme för särskilt mycket annat. Vem orkar tänka på matinköp och matlagning och hushållspappershållaresvarvning och grovsopsslängningstillfällen och korvstoppning för allmänheten när man är övertrött? Jag orkar inte bli upprörd över Fråga Lund eller småaktiga och poänglösa debattinlägg. Jag orkar inte börja läsa Lars Noréns 1 354 gram tunga En dramatikers dagbok 20132015. Jag orkar inte ens påpeka stavfel och skratta åt syftningsfel i tidningarna. Då har det gått ganska långt. Men jag ämnar komma igen. Jag finner det inte särskilt attraktivt att känna mig som en halvdöd tall utanför någons vardagsrumsfönster. Det kunde förvisso ha varit värre. Det kunde ha varit toalettfönstret.
Ja, det är klart att det är ett lyxproblem. Ja, det är klart att det kanske inte ens kan kallas för ett problem. Men ändå: Jag har varit ute och rest en aning igen den gångna veckan, bara en smärre tur till den österrikiska pärlan Wien. Och precis som vanligt vid hemkomsten drabbas jag av den där otäcka känslan av att kastas ner i ett avgrundsdjupt vardagshål. Inte klarar sig väl världen, den stora världen utanför Stockholm, utan mig? Visst är det väl så att jag egentligen måste befinna mig någonstans ute i Europa för att jorden ska kunna snurra? Jaså, inte? Nåja, man vänjer sig. Det går fort att ännu en gång komma in i rutinerna och harva vidare. Likväl kan jag inte låta bli att ännu en gång älta detta att livet alltid känns lite lättare när man befinner sig på en plats där ens vardag är långt borta. Så fort jag sätter mina små fötter på Arlandas golvplattor faller den över mig som en vägg, den där tröttsamma, skrytsamma, tatuerade självgodheten som förefaller så typisk för Sverige – och framför allt Stockholm. Vi är bäst i världen, vi. Och på väggarna förkunnar en hel radda människor att det här är minsann deras hemstad. Och jag tvingas erkänna att jag inte ens känner igen hälften av dem. Är det meningen att man ska bli imponerad? Varför tycks inte den där självgodheten behövas i andra länder på den europeiska kontinenten? Slappna av, va. Självgodheten är inget annat än en monumental ängslighet.
elbrundino 