Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Ulriksdal’ Category

Sjöholm - kopparstickFör många herrans år sedan satt jag på en föreläsning i arkitekturhistoria på Konstvetenskapliga institutionen i Uppsala och drog efter andan. På salens projektionsduk visades ett foto föreställande ett brinnande hus. Det kunde ha varit vilket hus som helst, men det här var ett slott. Som alltså brann. Det är illa nog när ett hus brinner, men det gör lite extra ont när det är fråga om en så ståtlig byggnad som ett slott. Ett stycke arkitekturhistoria går bokstavligen upp i rök. ”Sådant händer” kanske den fatalistiskt lagda säger. Blixten råkade väl slå ner där. Skorstensstocken hade väl sprickor. Men så var det inte i det här fallet. Slottet föll offer för en anlagd brand och den som anlade branden var ägaren själv och ägaren själv hade tillstånd av myndigheterna att anlägga denna brand. Får man göra så? Hur som helst: Den där bilden etsade sig fast i hjärnan, men tyvärr försvann slottets namn ur minnet – till i dag.

Sjöholm är beläget på en udde vid sjön Näsnaren nära Katrineholm i Södermanland. Udden var tidigare en holme, vilket väl förklarar egendomens namn. Den första kända ägaren hette Johan Arendsson Ulv. Han var lagman och riksråd i början av 1500-talet och fick vara med om en del dramatiska och tragiska händelser. Hans hustru och fyra barn dog då danskarna 1517 brände ner Stegeholms slott, där Arendsson vid det tillfället råkade vara hövitsman. Själv sattes han i fängelse i Danmark, men tilläts återvända till Sverige och sätesgården Sjöholm 1520. Någon form av boningshus måste Arendsson naturligtvis ha haft, men mig veterligen finns det inga spår av något sådant i dag.

Sjöholm-lansidanSjöholm finns dock med i Erik Dahlbergs planschverk Suecia antiqua et hodierna, men då är det fråga om ett ganska ståtligt 1600-talsslott. Vem som lät uppföra det förefaller vara något oklart, men byggherre var förmodligen antingen Göran Fleming (1628-1667) eller Jakob Johan Hastfer (1647-1695). Bilden i Suecian visar en anläggning som på sätt och vis är typisk för tiden med sin gårdsplan och sina närmast paviljongartade flyglar. Men själva slottets utformning är lite ovanlig. Det är fråga om en italienskinspirerad tvåvåningsbyggnad som flankeras av två åttkantiga torn med höga tornhuvar. Huvudbyggnaden och tornen kopplas ihop av två korta gallerier. Eller är i själva verket utrymmet mellan tornen och huvudbyggnaden två öppna gårdar? Om man tittar närmare på den ena Suecia-bilden så ser det faktiskt ut så.

Sjöholm-sjösidanSom vanligt då det gäller Suecia antiqua et hodierna så gör man klokt i att ställa sig lite tvivlande till bildernas sanningshalt. Ett exempel: På en karta från 1686 är bara ett torn markerat. Det andra kanske aldrig kom till utförande? Det är ju väl känt att Erik Dahlberg i samråd med godsägarna emellanåt avbildade slotten så som de var tänkta att så småningom bli men inte alltid blev. Och det som ser ut som ett präktigt italienskinspirerat palats i sten tycks faktiskt i själva verket ha varit uppfört i trä.

Uppgifterna går isär angående när träslottet revs. Enligt vissa källor skedde det redan 1780, enligt andra stod slottet kvar till 1850-talet. De två flyglarna som man kan se i synnerhet på den ena Suecia-bilden fanns dock kvar ännu i mitten av 1800-talet. Efter en förfallsperiod i början av 1800-talet iståndsattes godset och såldes på 1850-talet till överkammarherre Adam Lewenhaupt, som var född på godset Claestorp i närheten. Det kan mycket väl vara skälet till att han köpte just Sjöholm. Det var så att säga nästan hemma för honom. Men de två kvarstående 1700-talsflyglarna dög nog inte åt honom, även om han använde den ena som bostad till en början. Alltså började han så gott som genast smida planer på att uppföra ett nytt slott där han inte bara skulle kunna bo, utan även förvara sina omfattande samlingar av bland annat konst, stenyxor och historiska dokument. Av någon anledning kom man fram till att det nya slottet inte skulle ligga på platsen för det gamla. Man valde alltså att riva den gamla västra flygeln och placerade det nya slottet på dess plats. Den östra flygeln behölls. På så sätt försvann alltså symmetrin i den gamla anläggningen.

Sjöholm - vykortDet råder viss osäkerhet kring vem som egentligen ritade det nya Sjöholm. Flera källor anger att det var Fredrik Wilhelm Scholander, en arkitekt som Lewenhaupt kände personligen genom sin tjänstgöring vid hovet. Scholander var flitigt använd av Karl XV, bland annat vid inredningar av Kungliga slottet och Ulriksdal. Men det tycks som om arkitekten möjligen bara gjorde några skisser, som sedan Lewenhaupt personligen färdigställde. Det påstås att Lewenhaupt var mycket förtjust i Rosenborgs slott i Köpenhamn och att det fick styra utseendet på det nya slottet. I sin läsvärda bok Drömmen om renässansen (Nordiska museets handlingar 93, 1979) framkastar Bo Grandien teorin att man ville försöka ansluta till det gamla slottets utformning, även om det inte handlade om något slaviskt kopierande. Två flankerande torn blev det – och nog påminner tornhuvarna väldigt starkt om tornhuvarna på Suecia-bilderna? Men det är ungefär där likheterna slutar. Nej, det finns en likhet till. Även det nya slottet byggdes i trä – men ger illusion av att vara byggt av tegel. Ödesdigert!

Sjöholm - artikelÅter till det där fotografiet som föreställer ett brinnande slott. Vad var det egentligen som hände 1969? Jo, den dåvarande ägaren, grevinnan Cecilia Lewenhaupt, ansåg sig inte ha råd att underhålla slottet. Och dessutom frös hon. Det gick inte att få upp temperaturen till mer än 16 grader i det oisolerade och dragiga träslottet. Således bad hon myndigheterna om tillstånd att bränna ner hela rasket, inklusive den kvarstående 1600-talsflygeln. Detta trots att hon blivit erbjuden en miljon för slottet. Får man göra så? Då fick man uppenbarligen det. En dragig 1800-talskåk ansågs väl inte ha något större kulturhistoriskt värde. På platsen finns i dag en villaliknande historia som säkert är bekväm och varm och faktiskt ganska snygg. Men något slott är det ju inte. Och enligt Bo Grandien i tidigare nämnda bok ångrar man sig nu på Sjöholm.

Jag avslutar med ett citat av grevinnan Cecilia Lewenhaupt:

”Tänk-på-att-arna är de värsta. Tänk på att kulturhistoriska värden går förlorade säger dom. Tänk på att slottet ser så vackert ut från vägen. Tänk på att, tänk på att. De har börjat tänka nu där jag har tänkt färdigt för ett år sedan.”

Visst blir man lite arg när man läser det? Fast det är förstås inte roligt att frysa.

 

Annonser

Read Full Post »

2014-07-09 18.17.57Det händer att man får en fråga som gör att man tvingas rannsaka sig själv. Emellanåt är frågan obehaglig, ibland närmast ett nöje att försöka besvara. Den här gången gällde frågan varför mitt besök vid Ludvig II:s ”sagoslott” Neuschwanstein i Tyskland gjorde mig besviken. Hur kan man bli besviken på något så grandiost? Och då måste jag ju börja fundera över det här med min fäbless för gamla slott. Var kommer det intresset ifrån? Och vad är det som gör slott så intressanta? Ett enkelt och snabbt svar kanske kunde vara att jag aldrig har lämnat den där tiden i barndomen då prinsar och prinsessor och kungar och drottningar och grevar och baroner befolkade sagoböckerna. En tid då slott var magiska och ouppnåeliga byggnader där allt kan hända. Men det ska nog gå att klämma fram ett lite mer vuxet svar också.

Att intresset är gammalt råder det dock inget tvivel om. Jag minns till exempel att jag i fjärde eller femte klass försökte övertyga min lärare att ett lämpligt mål för en klassresa kunde vara Hagaparken med Gustav III:s paviljong och Drottningholms slott. Tji fick jag. Hon gick inte på det, och det kanske var lika bra. Jag fick nöja mig med att titta på slottsbilder i diverse biblioteksböcker. Hur som helst så kopplade jag nog också ihop slotten med historiska händelser och personer. Slotten blev scenen där olika personer hade gått omkring, tänkt och på olika sätt agerat. Tänk att i verkligheten få se den sal där drottning Kristina abdikerade eller den fängelsehåla där Erik XIV tog livet av några ur familjen Sture, för att nu ta ett par exempel från Uppsala slott. Historien är full av dessa fascinerande och hemska händelser. Och tänk att många av platserna där både stora och små saker inträffade finns kvar i mer eller mindre oförändrat skick!

Ett kanske något mer vuxet förhållande till slott grundades när jag läste konst- och arkitekturhistoria på Uppsala Universitet. Då blev det intressant att analysera slottens utseende genom tiderna och hitta olika stilelement som utvecklades eller återanvändes. Funktionsmässighet, planlösning och liknande saker blev en ny dimension. Ett slott är ju inte bara en fasad eller en scen för historiska händelser. Hur kombinerade man till exempel försvarsändamål med representationsändamål? Hur kombinerades godsförvaltning med socialt liv? Hur ordnade man det där med hygien (ett ack så intressant kapitel)? Hur transporterades maten från köket till matsalen? Hur såg livet ut bakom kulisserna? Det finns så oerhört många aspekter av ett levande slott.

Därför försitter jag sällan chansen att besöka slott och – om möjligt – gå med på visningar. Ofta är den information man får ganska likartad, åtminstone då det gäller allmängiltiga saker, men emellanåt dyker det upp ”ny” information som fungerar som en historisk pusselbit – saker som kan leda till en aha-upplevelse eller ge upprinnelse till en sambandsteori. ”Tänk om det är så att…?” ”Jaha, det är naturligtvis därför som…” Och även om man bara får se ett slott från utsidan så kan man alltid fundera över varför det ser ut som det gör och om det finns gemensamma stildrag – och därmed samband – med andra slott. Det finns alltid något som faller på plats.

Karlstejn (2)

Att sedan få förmånen att själv arbeta på ett slott var förstås ytterligare en etapp i mitt personliga slottsnörderi. Tänk att nästan dagligen få gå omkring i en vacker och spännande miljö och lägga märke till detaljer och verkligen sätta sig in i hur livet måste ha tett sig och fungerat på just den här specifika platsen. Tänk att få nöta på samma knarrande parkettgolv som den ena eller andra historiska personen har nött på. Man får en direktkontakt med historien som är oerhört fascinerande. Det kanske kan låta väldigt flummigt, men jag är en av de där människorna som vill mena att de som har levt på en plats liksom sätter sig i väggarna. De lämnar något slags spår. Och om de spåren på ett eller annat sätt har sopats bort – eller aldrig har kommit på plats – så blir hela byggnaden själlös.

Och där har vi nog problemet med slottet Neuschwanstein. Det är ett magnifikt slott med ett helt fantastiskt läge, men byggherren Ludvig II av Bayern fick bara bo i sin skapelse i knappt två år innan han arresterades och avled under oklara omständigheter. Bara fjorton av trehundrasextio rum hann inredas. Sju veckor efter kungens död öppnades slottet för allmänheten. Med andra ord så uppstod det egentligen aldrig något liv i slottet – åtminstone inte den typ av liv som det var avsett för – och därför känns det bara som en perfekt kuliss för en pjäs som aldrig spelades. Det är ju på sitt sätt passande, eftersom slottet i någon mening byggdes för att vara just en kuliss. Men själva livet fattas likväl, och jag vill mena att livet är en oerhört viktig ingrediens för att göra ett slott riktigt välsmakande.

Alltså: Slott är för mig en form av allkonstverk som innefattar själva arkitekturen, fast inredning, möbler, funktion, park, annan kringmiljö, historia – och inte minst människor. Ett slott som står helt tomt och övergivet kan förvisso också vara otroligt fascinerande och verkligen tilltala fantasin. Men det måste finnas människoöden förknippade med det, annars är det inte särskilt roligt. Tycker jag. Andra kan och får förstås tycka annorlunda.

**********************************************************************************

Ingen har väl egentligen bett mig om det, men här är en liten lista på slott som jag har besökt och som jag gillar av olika anledningar:
Skokloster – för att det ger en makalös bild av framför allt 1600-talets slottsliv.
Chambord – för storslagenheten och det fantastiska taklandskapet.
Gripsholm – för den fantastiska blandningen av olika epoker från 1500-talet och framåt.
Weikersheim – för 1600-talskänslan och den enorma festsalen.
Chenonceau – för den sagolika utformningen med ett galleri över floden Cher.
Ulriksdal – för att det närmast var mitt andra hem under tio års tid.
Lejondal – för att det är en underbart knasig byggnad, typisk för det sena 1800-talet.
Tjolöholm – en ambitiös anläggning från en tid då nya slottsbyggen börjar bli otänkbara.
Vittskövle – för att slott med vallgravar är något alldeles speciellt!
Haus Havixbeck – bara för att det är så otroligt vackert.

Ett tidigare blogginlägg med koppling till ovanstående:
https://elbrundino.com/2013/01/13/spoken-finns-inte/

 

Read Full Post »

IMGP9732 (2)Det är alltid en fröjd att strosa runt i Orangerimuseet i Ulriksdals slottspark. Det är en plats där åtminstone jag känner frid. Om jag någonsin får för mig att skriva en topp-tio-lista med titeln ”Golv jag nött” så kommer antagligen just Orangerimuseets golv att finnas med på den. Fram och tillbaka har jag gått i denna cirka ett hundra meter långa byggnad, ibland vägledande en grupp genom mitt prat och mina gester, ibland stumt begrundande den skönhet som finns samlad där. När jag först insåg att jag genom mitt arbete skulle bli tvungen att hålla små föreläsningar om skulptur blev jag faktiskt skräckslagen. Hur pratar man om skulptur? Svårt! Men det visade sig vara riktigt, riktigt roligt. Och det faktum att själva miljön är så vacker försämrade inte alls upplevelsen. Det blev en plats att längta till.

IMGP9737 (2)Tanken med museet är att visa upp skulptur ur Nationalmusei samlingar tillsammans med växter. Växterna är inte huvudsaken, men de lyfter fram skulpturerna på ett speciellt sätt. Det blir helt enkelt en ovanligt fin kombination, ungefär som sill och potatis eller champagne och jordgubbar. Växterna ska också erinra om orangeriets ursprungliga funktion, alltså en vinterförvaringsplats för mer eller mindre exotiska växter som sommartid ställdes ut i slottsparken. Men emellanåt blir växterna faktiskt huvudsaken, och det tycks mig som om växter lockar en större publik än skulpturer gör. Det kan kännas lite orättvist, men världen är inte alltid rättvis.

IMGP9743 (2)Tidigare har man här bland annat haft en utställning med kungliga brudbuketter. Och för lite drygt tio år sedan en utställning om tulpaner. Just nu och fram till 1 maj är Orangerimuseet ånyo fullt av blommor under ett arrangemang som kallas Blomstrande vårfest. Tonvikten ligger på tulpaner, om inte min bristfälliga blick för blomster lurade mig, men där finns också ett helt gäng penséer och andra blommor. Det lär finnas drygt 150 olika tulpansorter representerade, den äldsta från 1595. Det är ett år efter att Gustav II Adolf föddes, det. Om man nu ska prata om tulpaner och Gustav II Adolf i samma andetag. Jag vet inte om han var så intresserad av blommor. Men det behöver man inte vara för att ändå njuta av prakten, vare sig det är i en prunkande park eller i inomhusmiljö. En skönhetsupplevelse är det ändå, förutsatt att man är mottaglig för sådana, förstås.

IMGP9756 (3)När jag åter promenerar på det där golvet som jag har nött så många gånger förr så drabbas jag av den starka känslan att det alltid borde se ut så där i Orangerimuseet. Skulpturerna är på sätt och vis både levande och döda samtidigt. Men växterna är också skulpturer – och de är bara levande. Den växtliga färgprakten lyfter fram skulpturerna och gör dem ännu vackrare. De skapar ett trivsamt hem för skulpturerna att bo i. Carl von Linné bor i museet i skulpturform – faktiskt i två olika varianter av två olika konstnärer – och jag är alldeles säker på att han trivs alldeles extra bra just nu. Det kan även du göra. Pallra dig dit, helst en solig och varm dag. Då blir allting ännu vackrare.

*****

(Utställningen är öppen 19-23 april respektive 26 april-1 maj 2017. Tid: 11.00-17.00.)

IMGP9773 (2)

Read Full Post »

Lasse027

Den där färgglada fläcken är Chuck Berry på Skeppsholmen

Chuck Berry död. 90 år gammal. En ansenlig ålder i en bransch som tenderar att ta död på folk i förtid. Kanske var det ändå musiken som räddade honom, med tanke på att han inledde sin ”karriär” genom att åka dit för väpnat rån och bilstöld som 17-åring. Eller om det var 18-åring. Karriären kunde så att säga ha blivit en helt annan. Men det var väl inget som inte tre år på anstalt och ett vanligt kneg på en bilfabrik kunde få rätsida på. Och musikintresset, då. Ändå dröjde det relativt länge innan herr Berry nådde någon sorts framgång inom musikvärlden. I dag känns det i det närmaste otänkbart att en trettioåring skulle kunna bli tonårsidol – men det är vad han blev. Lite osannolikt, men mera nu än då.

Uppfann Chuck Berry rocken? I och med hans död är det förstås en hel massa viktigpettrar som hävdar det. Men jag säger nej. Och samtidigt ja. Visst var han oerhört viktig, men han var knappast ensam. Han klev inte en dag fram och sade ”Let there be rock” och så var allting klart. Det är sällan så det fungerar. Missförstå mig inte. Jag är inte ute efter att förringa honom – det är bara så lätt att i hyllningsivern skyffla alla andra åt sidan, att hävda att den nyss avlidne är ensam ansvarig för ditten eller kanske datten eller kanske både och. Men ingen kan ta ifrån honom hans stilbildande gitarriff som är ett slags grundbult inom rockmusiken. Och ingen kan ta ifrån honom att han skrev en rad klassiska rocklåtar (även om hans pianist Johnnie Johnson senare hävdade att han varit rejält behjälplig i komponerandet). Och ingen kan ta ifrån honom att han var en underhållande  scenpersonlighet, inte minst genom sitt säregna sätt att använda kroppen medan han spelade. Man bör heller inte underskatta hans förmåga att skriva rytmiska texter som genom sitt innehåll ofta avvek från det som var gängse under 50-talet och det tidiga 60-talet.

Min första kontakt med Chuck Berry var när vi hade en lärarvikarie i skolan. Kanske gick vi i trean, kanske i fyran. Han släpade med sig en gitarr och lärde oss att sjunga Johnny B. Goode. Det var något annat än de mesiga sånger som fanns med i Nu ska vi sjunga eller vad nu den i skolan befintliga sångboken kunde ha hetat. Chuck Berry. Jaha. Sedan visade det sig att grannpojken (som var ett år äldre) besatt en smärre samling singlar och EP-skivor där några Berry-alster fanns med. Sångerna var raspiga och obegripliga. Men musiken svängde. Jag minns också en film som sändes på televisionen där Chuck Berry framförde You Can’t Catch Me på sitt oefterhärmliga sätt. Cool kille. Det var svårt att inte tycka om honom.

Lasse026

Chuck Berry och en Arla-kossa

Nå. Vad jag skulle komma fram till är att jag lyckades se människan live så småningom. Det kan ha varit 1987, men det kan också ha varit 1989. Det var i alla fall på Skeppsholmen i Stockholm. Jag vill minnas att han gjorde sitt jobb och att pianisten Johnnie Johnson var med och fick både honom och resten av bandet att känna sig lugna. Annars finns det en och annan historia om kompmusiker som har varit livrädda för mannen. Det förefaller som om Chuck Berry kunde vara en aning lynnig och inte var nådig att ha att göra med om man skulle råka spela fel eller göra någon musikalisk utflykt som han inte gillade. Hur som helst. Om vi nu ponerar att ovan nämnda konsert ägde rum 1987 så skulle det dröja ganska exakt tjugo år innan jag såg ytterligare en konsert, nu i parken vid Ulriksdals slott. Det var en egendomlig konsert som ingick i en Sverigeturné tillsammans med Status Quo och Nisse Hellberg. Och särskilt bra var det ju inte. Inget fel på humöret och inget större fel på rösten heller – men en uppsättning 80-åriga fingrar klarade inte riktigt av att spela gitarr. Så är det. Nu gjorde det nog inte så mycket eftersom publiken till 95 % bestod av överförfriskade raggare som tycktes vara nöjda med att få se en legend på scenen.

IMGP9558Fast vad jag egentligen skulle komma fram till var en liten historia som jag hörde i samband med denna turné 2007. Kanske har jag glömt någon detalj, men ungefär följande är vad som hände: Platsen lär ha varit Kalmar. Herr Berry bodde på hotell och skulle på utsatt klockslag hämtas upp för avfärd till själva spelplatsen av en chaufför och antingen en vägvisare eller en tolk. (Minnet sviker mig. Det framstår som absurt att ha med sig en tolk i ett land där i princip alla talar utmärkt engelska. Och lika absurt att ha en vägvisare när man har en chaufför. Men nu snackar vi om Chuck Berry.) Tanken var förstås att göra en ståndsmässig entré i en amerikansk bil, som jag tror var en Cadillac. Men bilen dök inte upp vid överenskommen tidpunkt! Irritationen växte hos 80-åringen. När chauffören och hans bisittare väl dök upp så förkunnade en ilsken Chuck Berry att han själv tänkte köra bilen. De två hundsfotterade personerna gjorde sig redo att hoppa in i baksätet, men se det tilläts icke! I stället beordrades de att framför bilen och visa vägen till spelplatsen. Den processionen hade jag gärna velat se. Sådan var han uppenbarligen. Lite lynnig, lite knepig, kanske inte alltid så noga med moralen och lagen. Men en legend. Och ett geni. Därom råder inget tvivel. Hej då, Chuck Berry.

 

Read Full Post »

Skulptur. Smaka på ordet. Låter det tråkigt? Om jag ska vara ärlig så tyckte jag också det tills jag började arbeta på Orangerimuseet i Ulriksdals slottspark, ett museum som är smockfullt av svensk skulptur från framför allt 1700- och 1800-talen. Då upptäckte jag att jag hade haft fel. Det var riktigt intressant att springa runt där och detaljstudera konstverken och lära sig saker om hur de har tillverkats och varför de överhuvudtaget har skapats. Faktum är att just skulpturer ofta har en intressant tillkomsthistoria. Man går ju inte loss och hackar ut en fyra meter hög staty ur ett marmorblock bara för att man känner för det – åtminstone inte förr i tiden. Då låg det oftast en beställning bakom skapandet, en beställning som det i sin tur vanligen fanns en specifik idé bakom. Det var med andra ord inte alls säkert att skulpturens ämne, alltså själva motivet, var skulptörens eget val. Och för att göra saken ännu mer förvirrad så kunde beställarens motiv vara något helt annat än motivet för skulpturen – om ni hänger med i ordens olika betydelse här.

I museet finns även några skulpturer från början av 1900-talet. Då har man gått in i vad man nog får kalla för en modern tid, eller åtminstone en övergångstid. Vissa stod nog fortfarande kvar med ena benet i 1800-talet. En viss Fredrik Henrik Richard Kleen var nog en sådan person, vilket verkligen inte är särskilt konstigt eftersom han föddes i Karlsborg 1841. Jag ska inte gå in alltför mycket på hans person, bara konstatera att han ägnade sig åt den juridiska/diplomatiska banan, att han förespråkade dödsstraff och att han varken tålde tobaksrök eller drag. Han tycks alltså ha gjort skäl för namnet, om man ska vara lite elak. Varför släpar jag då fram denne herre ur historiens gömslen? Jo, han var en av de där gubbarna som tydligen tyckte att skulpturer och monument kunde tjäna ädla syften. Han var visserligen ingen regelrätt beställare, men han klämde ur sig en stor donation för att möjliggöra resandet av ett monument. Det är ju gott så.

Svea1Herr Kleen hade dock inga små pretentioner. Nej, hans avsikt var att donationen skulle bli en grundplåt till något så grandiost som ett nationalmonument! Han verkade anse att alla andra länder i Europa ståtade med nationalmonument (vilket förstås inte är sant) och att Sverige inte borde vara sämre. Tanken var att detta monument skulle symbolisera en abstrakt idé, inte vara ännu ett porträtt av någon så kallad hjältekung. Så på det sättet kanske man kan säga att tanken var modern, annars inte. I början av 1900-talet var idén om grandiosa monument i offentlig miljö om inte död så åtminstone på utdöende. I alla fall när det gällde kungamonument. (Vilket förvisso inte hindrade att man reste en ryttarstaty över Karl XV på Djurgården 1909 och en över Karl X Gustav ett stenkast därifrån 1917.) Nationalmonumentets syfte var att inspirera den ”intelligenta och bildade arbetarklassen” till någon form av fosterländskhet,  idealitet och självkänsla. Om det behövdes eller inte törs jag inte uttala mig om.

Kleen utbytte tankar med konstnären Gustaf Cederström och lämnade 1908 in en skrivelse till Kungl. Maj:t där han föreslog en nationalinsamling för att bekosta ett Sveamonument som skulle symbolisera till exempel ”Rättvisan, Freden, Nationalförsvaret, Reformationen” (notera versalerna). Han hade tänkt sig en placering framför det då nästan helt nybyggda riksdagshuset på Helgeandsholmen. Och så bidrog han alltså med en storståtlig donation som grundplåt. Social-demokraterna tjafsade emot lite, men eftersom Sverige hade en högerregering som säkert i synnerhet gillade pratet om Nationalförsvaret – något som låg i tiden – så antogs Kleens erbjudande och förslag. Någon annan, som jag inte fått fram namnet på, donerade ytterligare 10 000 kronor, men det tycks inte som om någon nationalinsamling igångsattes.

Året därpå utlystes en allmän tävling där alltså svenska konstnärer (utländska kunde näppeligen komma ifråga för ett nationalmonument!) fick inkomma med förslag på utformning. Det dök upp hela 36 förslag och av dessa valdes tre ut. Men de dög uppenbarligen inte som de var, utan konstnärerna anmodades att arbeta vidare på sina idéer och så småningom visa upp sina bearbetade skisser. Inte heller nu dög de riktigt – åtminstone ansåg juryn att de inte kunde förorda något av dem. Men efter ett uppehåll kom man ändå till skott och utsåg en vinnare, något som kallades ”Skarp klinga” och var förfärdigat av värmlänningen Christian Eriksson. Skulpturen föreställer helt enkelt en man som just är i färd med att dra sitt stora svärd. Nationalistiskt och krigiskt så det förslår. Men var står då detta nationalmonument? Tja, Christian Erikssons modell till det står i ett av de bakre rummen i Orangerimuseet. Något färdigt monument blev det nämligen aldrig, så stackars herr Kleen blev inte förknippad med något storståtligt och nationalistiskt – utan snarare med ett misslyckande. Lite trist för hans del. De donerade pengarna låg och skvalpade ganska länge innan man genom en juridisk ändring av donationen beslöt att i stället använda den till en restaurering av Kungshögarna i Gamla Uppsala. På så sätt kan man kanske säga att pengarna ändå användes till ett nationalmonument.

Det verkligt roliga med hela detta projekt är dock att skulptören, tecknaren och smålänningen Sven Boberg utom tävlan lämnade in ett förslag till national-monument. Skulpturen föreställer Moder Svea – vilket nog som ämne betraktat tilltalade donator Kleen mycket. Jag vill minnas att jag har läst någonstans att han hade föreslagit just Moder Svea som motiv. Problemet är bara att det rör sig om en karikatyr. Jag lånar den gamle konsthistorikern Carl Gustaf Laurins beskrivning av kvinnofiguren: ”Den af vällefnad något ‘rultikultiga’ moder Svea har tyngd af mat och dryck insomnat.” Ja, själva inkarnationen av det stolta Sverige sitter helt skamlöst och sover i sin tron! Hon har är på mycket god väg att tappa spiran och riksäpplet har redan trillat ner och lagt sig till ro framför tassen på Göta Lejon – som förstås också slumrar sött. På tronstolens rygg sitter två symboler för ett mytiskt, forntida Sverige, nämligen Odens korpar Hugin och Munin. De har väl blivit alldeles slut av att inhämta information om sakernas tillstånd och har därför också somnat. Eller om de helt enkelt är uttråkade. Det kan man ju också bli trött av. Och om nu någon skulle ha missat hela poängen med skulpturen så har Sven Boberg låtit karikatyrhuvuden av Karl XII respektive Gustav II Adolf utgöra avslut på armstöden. Tittar man riktigt noga så upptäcker man dessutom att de är placerade i varsin tidstypisk stövel, som också får utgöra de främre benen på tronstolen. Till råga på allt döpte Boberg hela förslaget till ”Sof i ro” (”Sov i ro”, för den som eventuellt inte begriper den gamla stavningen.)

Förmodligen fanns det en och annan som blev lite upprörd över Sven Bobergs behandling av ett så allvarligt motiv. Och Bobergs uttalade intention att skulpturen skulle göras i monumentalformat och ställas precis framför riksdagshusets entré så att ledamöterna med möda skulle tvingas att klättra över den gjorde nog inte saken bättre. Jag behöver nog inte påpeka att ”Sof i ro” aldrig blev något mer än en skiss. Den tycks dock finnas i ett fåtal exemplar, vilket väl innebär att några människor i dåtidens Sverige uppskattade den och bad att få köpa ett exemplar. Ett finns i Orangerimuseet i Ulriksdals slottspark (där man således kan jämföra modellen med Christian Erikssons modell till ”Skarp klinga”). Ett finns på Skissernas museum i Lund. Ett exemplar hade konsthandlaren Claes Moser (ni vet han i Antikrundan) med sig i sin monter på Antikmässan 2014. Och det fjärde exemplaret som jag känner till… ja, det står faktiskt sedan en tid tillbaka i självaste riksdagshuset! Det lär ha hamnat där sedan riksdagshusets egen konstintendent råkade hitta ett exemplar i en antikaffär i Gamla Stan. Och på så sätt är väl cirkeln på sätt och vis sluten. Fast nu är det kanske dags att utföra den i monumentalformat? Förslag på placering?

Tack till min före detta kollega och nuvarande vän Monica för knuffen till Riksarkivets hemsida!

Delar av ovanstående information är hämtad från Riksarkivets hemsida. Jag lägger därför enligt deras önskemål in följande referens: F H Richard Kleen, urn:sbl:11568, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Jägerskiöld), hämtad 2015-02-18.

Read Full Post »

Augusta Åkerlöfs porträtt

Augusta Åkerlöfs porträtt

På Ulriksdals slott hänger ett porträtt som jag under min tid som museilärare där hade väldigt svårt för att bara gå förbi. Om jag guidade en grupp så var jag bara tvungen att berätta om det – och om jag bara passerade så kunde jag inte låta bli att kasta en blick på det och säga hej till den avporträtterade. Han såg så sympatisk ut och jag funderade alltid över hur han egentligen hade det. Det är en lite speciell målning, av ett par olika skäl. Dels hette konstnären Augusta Åkerlöf – och det var inte särskilt vanligt att en kvinna kunde försörja sig som konstnär på den tiden, även om det faktiskt just då blev något vanligare. Om jag minns rätt så fick hon ett visst understöd av kungen, Karl XV, som var mycket konstintresserad och dessutom själv målade. Typiskt nog är Augusta Åkerlöf tämligen okänd. Gör en Google-sökning och se hur många träffar ni får. Och dels är den avporträtterade en svart man.

Den avbildade unge mannens namn var John Panzio Toxon, fast det finns en hel del frågetecken kring namnet. Ibland kallas han Johan. Ibland skrivs namnet Tockson, ibland Tuckson, ibland Tocson. Och enligt vissa uppgifter ska namnet Panzio ha hittats på av Karl XV. Man vet inte heller riktigt var han kom ifrån. Hans födelseort anges helt enkelt som ”Afrika”, vilket ju är aningen oprecist. Någonstans har jag hört att han skulle ha kommit från Nordafrika, men inga mer precisa uppgifter tycks finnas. Det är inte heller helt klarlagt hur han kom till Sverige, men enligt uppgift ska han ha varit en gåva (!) till Prins August 1858. Prinsen skänkte senast året därpå Toxon vidare till brodern Karl XV. Han omnämns nämligen i Fritz von Dardels memoarer i juni 1859. Toxon var då drygt 20 år gammal. I en roman från 1891, löst baserad på Toxons liv, hävdar författarsignaturen Svante att den unge mannen följde med ett fartyg från Afrika till Göteborg i början av 1840-talet. Där skulle han ha fått tjänst hos en major Wästfelt som vid en middagsbjudning till Karl XV:s ära skänkte gossen till kungen. Men det är svårt att veta vad som är fakta och vad som är fiktion i historien kring hur Toxon hamnade vid hovet.

Fritz von Dardel. 1860.

Fritz von Dardel. 1860.

Det här är förstås i vårt perspektiv något ganska förskräckligt, men sett i ett historiskt perspektiv så är det inte så anmärkningsvärt. Svarta människor var förstås oerhört ovanliga på våra breddgrader och de föstes nog traditionellt in i samma kategori som dvärgar och andra människor som avvek från normen. Redan Gustav Vasa lär ha haft en svart man, en så kallad blåman, vid sitt hov. Gustav Badin som verkade som hovman vid Lovisa Ulrikas hov är ett annat exempel, därtill kanske det mest välkända. Färgade människor sågs som kuriositeter – och de skulle finnas vid ett hov med självaktning. Det exotiska både roade och skrämde. I Ulriksdals slottspark står sedan 1863 en skulpturgrupp som föreställer nätdragande morianer, ytterligare ett uttryck för fäblessen för det exotiska. Eftersom Karl XV ofta bodde på slottet så måste Toxon ha sett denna skulpturgrupp och förstått att han så att säga ingick i samma kategori eller sammanhang. Frågan är om han reflekterade vidare över det. Kanske var han trots allt glad att han slapp gå omkring klädd i enbart ett höftskynke, den klädsel som de två morianerna i skulpturgruppen har förärats.

John Panzio Toxon hade en lite speciell position. Hans officiella titel var extra kammartjänare, men kallades ofta ”piprensaren” eftersom en av hans uppgifter var att stoppa och rensa kungens pipor. Karl XV var en samlare av rang och hade bland annat en omfattande pipsamling. Men om Toxon också hade hand om den ska jag låta vara osagt. Eftersom kungen mest rökte cigarr så bör Toxon snarare ha haft allmänna uppassande uppgifter. Kanske var titeln ”piprensare” ett utslag av tidens skämtlynne. Men förmodligen skulle Toxon framför allt gå omkring och vara allmänt exotisk. På Augusta Åkerlöfs porträtt utgör han huvudmotivet, men i övrig dyker han främst upp som bifigur i några teckningar och akvareller av hovmannen Fritz von Dardels hand. I en teckning från 1860 står han bredvid Karl XV när denne sitter i ett tält på Ljungbyhed i Skåne och samtalar med monarkkollegan Fredrik VII av Danmark. Då har han en butelj i handen och man får förmoda att uppgiften är att fylla på de båda monarkernas glas. Antagligen ganska ofta. I övrigt känner man igen Toxon från Åkerlöfs porträtt – han är klädd i en fez med tofs, knäbyxor och ett slags bolero med korta ärmar. Det tycks ha varit hans uniform. I den ovan nämnda dagboksanteckningen av Dardel nämner hans särskilt Toxons röda jacka.

Fritz von Dardel. 1868.

Fritz von Dardel. 1868.

Ett annat verk av Dardel visar ett midsommarfirande på Ulriksdal 1868. Här är Toxon avbildad när han dansar tillsammans med de andra. Klädseln är den vanliga – tofsförsedd fez och knäbyxor. Bilden finns i två något olika varianter, en skissartad och en mer färdig, men Toxon ser likadan ut på båda. Den 1 juni 1869, dyker Toxon upp på ännu en Dardel-bild från en tillställning på Ulriksdal. Här står han med en bricka med två glas i handen, den här gången iklädd en ljusröd variant av boleron, blåa knäbyxor och en huvudbonad som mera liknar en tomteluva än en fez. Han tycks också bära samma typ av blåvitrandiga skjorta som på Augusta Åkerlöfs porträtt. På en teckning av O. L. Andersson i Ny Illustrerad Tidning 1865 syns Toxon då han är på väg in i ett litet tält vid en militärmanöver på Axvalla hed – och här förefaller han faktiskt hålla en långskaftad pipa i handen. I övrigt ser han ut precis som man är van vid att se honom. Det finns också två bilder där Toxon framställs helt civil: På en teckning i tidningen Söndagsnisse ses han i profil, uppenbarligen på promenad i Stockholm, elegant klädd i rock och stormhatt. I ena handen håller han ett paraply och i den andra en cigarrett. Och så finns det faktiskt ett fint ateljéfoto av en fotograf vid namn Isberg. Här ser vi Toxon i ljusa byxor och mörk rock. Stormhatten ligger på ett litet bord bredvid. Även här har han en cigarrett i handen. Man känner igen honom från Augusta Åkerlöfs porträtt.

Fritz von Dardel. 1869.

Fritz von Dardel. 1869.

Hur gick det då för Toxon? Ja, enligt vad det påstås så avskedades han från sin tjänst 1866, officiellt för att han hade stulit kungens cigarrer. Enligt andra uppgifter var den egentliga anledningen att han hade varit lite för närgången mot hovets damer. Men vad är det egentligen som säger att det inte var tvärtom, att hovets damer var lite för intresserade av den exotiske unge mannen? Hur som helst så måste han ha tillåtits att vara kvar vid hovet eftersom han bevisligen fanns med både vid midsommarfirandet på Ulriksdal 1868 och vid en tillställning på samma slott i juni 1869. Det troliga är att han blev kvar vid hovet fram till 1870, då han gifte sig med en viss guttaperkadirektör Anderssons dotter, Matilda Charlotta. Med henne fick han två barn. Redan 1858 fick han dock tvillingar med en Cajsa Lisa Andersdotter. Det tycks vara säkerställt. Det finns också uppgifter om att han skulle ha fått barn även med en lapska (!) och en möbelpolererska vid hovet, vilket påstås ha bekymrat den djupt religiösa och därför moralistiska drottning Lovisa. Kanske bidrog det till att Toxon så småningom fick lämna hovet helt? Det glunkas också om att han skulle ha försett riksdagsmännen med skvaller från hovet, förmodligen i utbyte mot en liten dusör. Toxon uppbar nämligen ingen lön för sitt arbete, utan fick nöja sig med fri kost och logi och sporadiskt tillstuckna fickpengar. När han slutade vid hovet erhöll han dock en liten pension. Efter Karl XV:s död 1872 blir det betydligt mer sparsamt med omnämnanden. Toxon lär en tid ha arbetat på ett romerskt bad och drog sig kanske fram på olika ströjobb i Stockholm. Han avled på sommaren 1888 (enligt andra uppgifter 1887) i en biljardsalong där han arbetade.

Ur Ny Illustrerad Tidning. O.L. Andersson. Okänt årtal.

Ur Ny Illustrerad Tidning.
O.L. Andersson. Okänt årtal.

Ja, hur hade han det egentligen, den gode Toxon? Man kan ju undra hur det kändes att vara den ende (?) färgade personen i Stockholm och hur det kändes att bli skänkt hit och dit som något slags handelsvara. Hur kändes det att gå omkring i en märklig dräkt och ha till huvuduppgift att vara just exotisk? Det kan helt enkelt inte ha varit våldsamt roligt. Å andra sidan kan man tycka att en tjänst vid hovet var något fint och att han knappast behövde svälta eller lida nöd på något sätt. Finns det då inga vittnesmål av John Panzio Toxon själv? Jo, det gör det faktiskt, åtminstone indirekt. I Folkminnesarkivet i Lund finns det en uppteckning från 1931 av en man som i sin ungdom arbetade som vaktpojke på Bäckaskogs slott i Skåne där Karl XV ibland vistades på somrarna. Vaktpojken och Toxon badade en gång tillsammans och då beklagade sig Toxon och sa att det var tråkigt att vara en svart pojke för att alla såg ned på honom. Samme man berättade också att allmogeflickorna som kom för att få en skymt av kungen blev rädda när Toxon uppenbarade sig. Nå, hur man än tänker och spekulerar kring Toxon så måste man i alla fall säga att hans levnadsöde är minst sagt fascinerande.

I början av hans tid vid hovet fick Toxon delta vid den traditionella förstamajpromenaden ut till Djurgården. Då ska han iklädd blå dräkt och röd fez ha ridit på en vit häst – och bör ha varit en anslående syn. I romanen ”Det nya riket” (utgiven 1882) låter August Strindberg Karl XV tala för sig själv under en förstamajpromenad i mitten av 1860-talet och säga:

Ur Söndags-Nisse. Okänt årtal.

Ur Söndags-Nisse. Okänt årtal.

Folket tror inte på humbugen längre, nåväl, vi kungar visa folket, att vi inte heller äro så dumma att vi tro på den; vi måste nu en gång finnas, efter ni vill så ha det; se här ha ni oss sådana vi äro. Vad mer? Här har ni Carl XII:s drabanter! Inte tror jag på dem och inte ni heller, men de äro roliga att se på! Se på dem då! Här ha’n I mina goda vänner, rikets herrar! De förstå sig på en god middag och säga inte nej för ett glas! Här har ni piprensarn i röd mössa! Jag har upptagit honom i min omgivning och satt honom bland rikets herrar! Tycker ni inte han ser livad ut?

 

Och så avslutar Strindberg: Ändlösa hurrarop för piprensarn! Just det. Hurra för John Panzio Toxon!

Ateljéfoto av fotograf Isberg.

Ateljéfoto av fotograf Isberg.

 

 

Read Full Post »

Ulriksdals slottskapell

Ulriksdals slottskapell

Nog är det märkligt. Eftersom det har talats mycket om skolan och lärare på sista tiden så har jag under en tid funderat på att skriva en liten hyllning till några lärare som betytt alldeles särskilt mycket för mig. Lärare som genom ett starkt engagemang och entusiasm inspirerat mig. Jag tror nämligen att det är just de två egenskaperna som så att säga ”gör” en bra lärare. Men jag har inte riktigt kommit till skott med den där hyllningen. Och så, en solig lördag i början av september, står plötsligt en av dessa lärare livs levande framför mig! Jag hade tackat ja till att åka ut till min forna arbetsplats Ulriksdals slott och hålla en visning av det därstädes belägna slottskapellet. Gruppen kom från Uppsala och leddes av en man som jag för nu ganska många år sedan hjälpte med uppgifter till en bok om ett litet ordenssällskap vid namn E.B.B. Det står för ”Enkan Bloms Bekanta”, även om en del när det begav sig påstod att det egentligen ska utläsas ”En Butelj mellan Bommarna”. Sällskapet ägnade sig nämligen åt att spela kägla – och att dricka punsch.

Nåväl. När gruppen äntligen började trilla in, en halvtimme försenad, fick jag veta av turnéledaren Tom Lundin att Torbjörn Fulton gärna ville börja med att säga några ord utanför kapellet. Torbjörn Fulton! Japp, han är en av de där lärarna som jag hade tänkt hylla som särskilt betydelsefull. ”Jaså, är Torbjörn Fulton med?” sa jag lite dumt. ”Honom har jag studerat för för mycket länge sen.” Jag fylldes med glädje, men också med ett uns bävan. Fulton är nämligen en extremt kunnig person inom det arkitekturhistoriska området – och när han väl börjar berätta om något så tenderar han att vara ohejdbar. Missförstå mig inte – jag älskar det! Men när man har förberett en visning och upptäcker att någon annan tar tillfället i akt att berätta det som man själv har tänkt redogöra för så blir man lite orolig. Det löste sig dock, och han nöjde sig med att berätta lite om exteriören och vilka influenser som kunde spåras i detta lite märkliga byggnadsverk. Det var dock glädjande att se att mannen knappt hade förändrats alls på de drygt tjugo år som gått sedan jag läste i Uppsala för honom. Så låt mig då berätta lite om Torbjörn Fulton.

Herr Fulton är en man som gärna klär sig i bruna byxor, väst och en beige eller ljusblå skjorta. Till denna ensemble bärs ett fickur i västfickan. Och en brun skinnportfölj. Och en käpp. På näsan vilar ett par glasögon och bakom dem syns ett par plirande, pigga och humoristiska ögon. Han är lite krökt – och var det redan då för mycket länge sedan. Vi studenter trodde nog i ungdomligt oförstånd att han var närmare sjuttio år, men vi fick så småningom reda på att han led av en sjukdom som gjorde att han såg äldre ut än han är. I själva verket var han bara 50 år då. Men vilken man! Från det allra första ögonblick han öppnade munnen så förstod man att han verkligen brann för arkitekturhistorien. Han berättade att han redan som liten ritade slott och intresserade sig särskilt för vasatidens slott, så det är inte konstigt att han besatt en oerhörd kunskap i ämnet arkitekturhistoria. Men en lärare är inte bra bara för att hen besitter en gedigen kunskap. Där måste också finnas en förmåga att lära ut, en förmåga att åskådliggöra saker och ting på ett vettigt sätt, en entusiasm av stora mått. Kort sagt, en pedagogisk förmåga. Och personligen tycker jag att humor är en nog så viktig ingrediens.

Tro mig, den som en gång har sett Torbjörn Fulton åskådliggöra kryssvalvets princip glömmer det aldrig. Detta gjorde han vid en exkursion till Uppsala domkyrka (en mycket kort exkursion – Konstvetenskapliga institutionen låg tjugo meter därifrån) i början av kursen. Med portföljen i ena handen och käppen i den andra lyfte han armarna och satte dem i kors. Jag kan lova att alla stod med hjärtat i halsgropen och undrade om han skulle klara att hålla balansen eller om han skulle falla omkull. Ibland talade han så entusiastiskt att han började hosta å det våldsammaste – och då trodde förstås alla att han skulle dö. Men det var nästan som om skröpligheten bara var en illusion. Vår andre lärare Thomas, också han en utmärkt pedagog, avslöjade för oss att Fulton emellanåt flög till New York för att titta på skyskrapor. Han älskade nämligen skyskrapor. Inget konstigt med det – är man arkitekturfantast så är man – det var bara så svårt att föreställa sig honom genomgå umbäranden i ett hektiskt New York. Med käppen och portföljen i högsta hugg.

Under en period var han frånvarande på grund av sjukdom, men då såg han till att skriva små brev till kollegan Thomas med instruktioner för vad ”de små alumnerna” borde läsa. Breven signerade han ibland genom underbara små teckningar av sig själv. Thomas kunde inte låta bli att visa dem för oss. Dessa små självporträtt ger en signal om det kanske underbaraste hos Torbjörn Fulton; den fina humorn och självdistansen. Vid något tillfälle kom freden i Roskilde på tal. Då berättade Torbjörn Fulton att han hade en faster som var bosatt i Danmark och som emellanåt besökte honom i Uppsala. ”Då råkar vi förr eller senare alltid i gräl om freden i Roskilde – och så jagar vi varandra med käpparna runt matsalsbordet.” Och så följde ett muntert gnäggande över en bild som han uppenbarligen också själv tyckte var oerhört rolig. En lärare som bjuder på sig själv på det viset glömmer man inte.

När Torbjörn så småningom berättat klart om Ulriksdals slottskapell så påtalade gruppens ledare för honom att jag som skulle vara deras guide i kapellet hade studerat för honom. Fulton plirade roat mot mig.

”Jaså, när kan det ha varit?”
 
”I början av 90-talet”.
 
”Jaha. Ja, det är ju ett tag sedan. Var det möjligen du som arbetade på en C-uppsats om Lejondals slott? Jag har fortfarande manuskriptet hemma hos mig. Den uppsatsen kunde du ha lagt fram utan problem.”

Vilket minne! Och vilken vänlighet. Det ska erkännas att det sedan kändes lite nervöst att stå och redogöra för konst- och arkitekturhistoriska sammanhang inför ett vandrande lexikon av Torbjörn Fultons kaliber, men det gick lyckligtvis fint. Det är nog dock tur att jag före visningen inte visste vad som komma skulle. Den siste som klev ombord på bussen tog mig nämligen i hand och tackade så mycket för visningen. ”Jan von Bonsdorff heter jag. Jag är professor vid institutionen för konstvetenskap i Uppsala. Kom gärna tillbaka dit vid tillfälle.” Hoppsan, Kerstin. Ja, kanske det.

Read Full Post »

Older Posts »