Jag såg och belyssnade häromdagen en smärre intervju med den i dag 81-årige Ringo Starr, hållen med anledning av ett så kallat skivsläpp. Han är så gott som alltid underhållande, men den här gången hörde jag inte riktigt vad han sa. Det beror inte på att han sluddrade eller sa ointressanta saker. Nej, jag blev helt enkelt distraherad av hans öron. ”Hans öron?” undrar nu den som inte riktigt förstår. Ja. De har nämligen blivit gammelmansstora. Med all rätt, naturligtvis. Och då kom jag att tänka på Svenska Akademien. Kanske låter det konstigt, men det är det inte.
Vilket året var minns jag inte. Kanske var det nittonhundranittiosex eller nittonhundranittiosju. Någonstans i de trakterna. Jag tror mig dock veta att det var en sommarkväll. Eller kanske mycket sen eftermiddag. Det har inte så våldsamt stor betydelse. På min dåvarande arbetsplats, Ulriksdals slott, hade jag stulit till mig eller blivit tilldelad ett arbetspass utanför ordinarie visningstider. Då fick man en någorlunda attraktiv extraslant. Den här gången skulle jag inte, som var brukligt, behöva ljuga besökare fulla med fullständigt sanna anekdoter. Jag skulle bara finnas till hands och svara på eventuella frågor, samt huta åt folk om de gjorde en ansats att vidröra konstverken. Många känner sig manade att göra just det, särskilt i det av skulpturer fyllda Orangerimuseet. Och det var just där besöksgruppen skulle vandra runt.
Någonstans vill jag inbilla mig att jag inte visste vad det var för grupp som skulle komma. Någonstans vill jag tro att jag blev lite förvånad när en stor, lyxig, svart och nytvättad buss blev synlig. Det var den typ av buss som rockstjärnor gärna färdas i på sina turnéer. En buss med luftkonditionering, teve och kanske en bardisk längst bak. Och nog var det ett slags stjärnor som klev ur och in i Orangeriet. Svenska Akademien! De hedrade just mig med sin närvaro!
Dock måste jag erkänna att jag bara kände igen ett litet fåtal, och jag reflekterade över att det allt var lite pinsamt. Där var Sture Allén, vars nuna jag igenkände från Nobelpristillkännagivandet. Där var Kjell Espmark. Där var, tror jag, Katarina Frostensson. Där var, vill jag mycket gärna tro, Torgny Lindgren. Och där var i alla fall Lars Forssell. Där var varken Kerstin Ekman, Werner Aspenström eller Lars Gyllensten, ty de deltog inte i Akademiens arbete efter Salman Rushdie-affären och därmed med största sannolikhet inte heller i Akademiens utflykter. Men borde jag inte ha känt igen fler? Borde man inte vara mer bekant med Svenska Akademien? Jag menar inte på ett personligt plan, men åtminstone så att man har ett ansikte på dem? Jag vet inte.
I denna jättelika buss färdades dock inte bara ledamöter av Svenska Akademien, utan även några vad som föreföll vara bekanta till ledamöterna. Jag antar att de var särskilt inbjudna till utflykt på grund av sin allmänna snillighet eller trevlighet eller familjekoppling. Om nu Katarina Frostensson var med så fanns antagligen den numera riksbekante herr Arnault med i gänget. Av de andra minns jag bara journalisten och författaren John Chrispinsson.
Gjorde de något väsen av sig? Inte direkt. Några gick omkring och samtalade, vilt gestikulerande på snillens vis. Andra vankade omkring ensamma med händerna på ryggen, på andra snillens vis. (I miljöer med ovärderliga konstverk är de vilt gestikulerande alltid farligare än de händernapåryggenvankande.) John Chrispinsson ställde en fråga till mig om en modellskiss till monument över Karl XII, vilket ledde till ett litet samtal om skulpturer och monument som aldrig förverkligats. Lars Forssell stod i närheten och började plötsligt lyssna uppmärksamt. Jag trappade tråden och ville sjunga ”Sommaren som aldrig säger nej” eller ”Jack Uppskäraren” för honom.
Det var då jag såg Lars Forssells öron. Gigantiska. Och då var de ändå högst 70 år gamla. Det fick mig att tappa tråden ännu mer, vilket nog både han och Chrispinsson noterade. ”Han klarar inte av min stjärnstatus” tänkte säkert Chrispinsson. ”Stackars pojke, han hamnar aldrig i Akademien” tänkte säkert Forssell. Men jag skyller på de där öronen och måste erkänna att jag allt sedan dess har haft svårt att släppa taget om dem. Då är det inte särskilt konstigt att Ringo Starr fick mig att tänka på Svenska Akademien. Frågor på det?
För många herrans år sedan satt jag på en föreläsning i arkitekturhistoria på Konstvetenskapliga institutionen i Uppsala och drog efter andan. På salens projektionsduk visades ett foto föreställande ett brinnande hus. Det kunde ha varit vilket hus som helst, men det här var ett slott. Som alltså brann. Det är illa nog när ett hus brinner, men det gör lite extra ont när det är fråga om en så ståtlig byggnad som ett slott. Ett stycke arkitekturhistoria går bokstavligen upp i rök. ”Sådant händer” kanske den fatalistiskt lagda säger. Blixten råkade väl slå ner där. Skorstensstocken hade väl sprickor. Men så var det inte i det här fallet. Slottet föll offer för en anlagd brand och den som anlade branden var ägaren själv och ägaren själv hade tillstånd av myndigheterna att anlägga denna brand. Får man göra så? Hur som helst: Den där bilden etsade sig fast i hjärnan, men tyvärr försvann slottets namn ur minnet – till i dag.
Sjöholm finns dock med i Erik Dahlbergs planschverk Suecia antiqua et hodierna, men då är det fråga om ett ganska ståtligt 1600-talsslott. Vem som lät uppföra det förefaller vara något oklart, men byggherre var förmodligen antingen Göran Fleming (1628-1667) eller Jakob Johan Hastfer (1647-1695). Bilden i Suecian visar en anläggning som på sätt och vis är typisk för tiden med sin gårdsplan och sina närmast paviljongartade flyglar. Men själva slottets utformning är lite ovanlig. Det är fråga om en italienskinspirerad tvåvåningsbyggnad som flankeras av två åttkantiga torn med höga tornhuvar. Huvudbyggnaden och tornen kopplas ihop av två korta gallerier. Eller är i själva verket utrymmet mellan tornen och huvudbyggnaden två öppna gårdar? Om man tittar närmare på den ena Suecia-bilden så ser det faktiskt ut så.
Som vanligt då det gäller Suecia antiqua et hodierna så gör man klokt i att ställa sig lite tvivlande till bildernas sanningshalt. Ett exempel: På en karta från 1686 är bara ett torn markerat. Det andra kanske aldrig kom till utförande? Det är ju väl känt att Erik Dahlberg i samråd med godsägarna emellanåt avbildade slotten så som de var tänkta att så småningom bli men inte alltid blev. Och det som ser ut som ett präktigt italienskinspirerat palats i sten tycks faktiskt i själva verket ha varit uppfört i trä.
Det råder viss osäkerhet kring vem som egentligen ritade det nya Sjöholm. Flera källor anger att det var Fredrik Wilhelm Scholander, en arkitekt som Lewenhaupt kände personligen genom sin tjänstgöring vid hovet. Scholander var flitigt använd av Karl XV, bland annat vid inredningar av Kungliga slottet och Ulriksdal. Men det tycks som om arkitekten möjligen bara gjorde några skisser, som sedan Lewenhaupt personligen färdigställde. Det påstås att Lewenhaupt var mycket förtjust i Rosenborgs slott i Köpenhamn och att det fick styra utseendet på det nya slottet. I sin läsvärda bok Drömmen om renässansen (Nordiska museets handlingar 93, 1979) framkastar Bo Grandien teorin att man ville försöka ansluta till det gamla slottets utformning, även om det inte handlade om något slaviskt kopierande. Två flankerande torn blev det – och nog påminner tornhuvarna väldigt starkt om tornhuvarna på Suecia-bilderna? Men det är ungefär där likheterna slutar. Nej, det finns en likhet till. Även det nya slottet byggdes i trä – men ger illusion av att vara byggt av tegel. Ödesdigert!
Åter till det där fotografiet som föreställer ett brinnande slott. Vad var det egentligen som hände 1969? Jo, den dåvarande ägaren, grevinnan Cecilia Lewenhaupt, ansåg sig inte ha råd att underhålla slottet. Och dessutom frös hon. Det gick inte att få upp temperaturen till mer än 16 grader i det oisolerade och dragiga träslottet. Således bad hon myndigheterna om tillstånd att bränna ner hela rasket, inklusive den kvarstående 1600-talsflygeln. Detta trots att hon blivit erbjuden en miljon för slottet. Får man göra så? Då fick man uppenbarligen det. En dragig 1800-talskåk ansågs väl inte ha något större kulturhistoriskt värde. På platsen finns i dag en villaliknande historia som säkert är bekväm och varm och faktiskt ganska snygg. Men något slott är det ju inte. Och enligt Bo Grandien i tidigare nämnda bok ångrar man sig nu på Sjöholm.
Det händer att man får en fråga som gör att man tvingas rannsaka sig själv. Emellanåt är frågan obehaglig, ibland närmast ett nöje att försöka besvara. Den här gången gällde frågan varför mitt besök vid Ludvig II:s ”sagoslott” Neuschwanstein i Tyskland gjorde mig besviken. Hur kan man bli besviken på något så grandiost? Och då måste jag ju börja fundera över det här med min fäbless för gamla slott. Var kommer det intresset ifrån? Och vad är det som gör slott så intressanta? Ett enkelt och snabbt svar kanske kunde vara att jag aldrig har lämnat den där tiden i barndomen då prinsar och prinsessor och kungar och drottningar och grevar och baroner befolkade sagoböckerna. En tid då slott var magiska och ouppnåeliga byggnader där allt kan hända. Men det ska nog gå att klämma fram ett lite mer vuxet svar också.
Det är alltid en fröjd att strosa runt i Orangerimuseet i Ulriksdals slottspark. Det är en plats där åtminstone jag känner frid. Om jag någonsin får för mig att skriva en topp-tio-lista med titeln ”Golv jag nött” så kommer antagligen just Orangerimuseets golv att finnas med på den. Fram och tillbaka har jag gått i denna cirka ett hundra meter långa byggnad, ibland vägledande en grupp genom mitt prat och mina gester, ibland stumt begrundande den skönhet som finns samlad där. När jag först insåg att jag genom mitt arbete skulle bli tvungen att hålla små föreläsningar om skulptur blev jag faktiskt skräckslagen. Hur pratar man om skulptur? Svårt! Men det visade sig vara riktigt, riktigt roligt. Och det faktum att själva miljön är så vacker försämrade inte alls upplevelsen. Det blev en plats att längta till.
Tanken med museet är att visa upp skulptur ur Nationalmusei samlingar tillsammans med växter. Växterna är inte huvudsaken, men de lyfter fram skulpturerna på ett speciellt sätt. Det blir helt enkelt en ovanligt fin kombination, ungefär som sill och potatis eller champagne och jordgubbar. Växterna ska också erinra om orangeriets ursprungliga funktion, alltså en vinterförvaringsplats för mer eller mindre exotiska växter som sommartid ställdes ut i slottsparken. Men emellanåt blir växterna faktiskt huvudsaken, och det tycks mig som om växter lockar en större publik än skulpturer gör. Det kan kännas lite orättvist, men världen är inte alltid rättvis.
Tidigare har man här bland annat haft en utställning med kungliga brudbuketter. Och för lite drygt tio år sedan en utställning om tulpaner. Just nu och fram till 1 maj är Orangerimuseet ånyo fullt av blommor under ett arrangemang som kallas Blomstrande vårfest. Tonvikten ligger på tulpaner, om inte min bristfälliga blick för blomster lurade mig, men där finns också ett helt gäng penséer och andra blommor. Det lär finnas drygt 150 olika tulpansorter representerade, den äldsta från 1595. Det är ett år efter att Gustav II Adolf föddes, det. Om man nu ska prata om tulpaner och Gustav II Adolf i samma andetag. Jag vet inte om han var så intresserad av blommor. Men det behöver man inte vara för att ändå njuta av prakten, vare sig det är i en prunkande park eller i inomhusmiljö. En skönhetsupplevelse är det ändå, förutsatt att man är mottaglig för sådana, förstås.
När jag åter promenerar på det där golvet som jag har nött så många gånger förr så drabbas jag av den starka känslan att det alltid borde se ut så där i Orangerimuseet. Skulpturerna är på sätt och vis både levande och döda samtidigt. Men växterna är också skulpturer – och de är bara levande. Den växtliga färgprakten lyfter fram skulpturerna och gör dem ännu vackrare. De skapar ett trivsamt hem för skulpturerna att bo i. Carl von Linné bor i museet i skulpturform – faktiskt i två olika varianter av två olika konstnärer – och jag är alldeles säker på att han trivs alldeles extra bra just nu. Det kan även du göra. Pallra dig dit, helst en solig och varm dag. Då blir allting ännu vackrare.
Fast vad jag egentligen skulle komma fram till var en liten historia som jag hörde i samband med denna turné 2007. Kanske har jag glömt någon detalj, men ungefär följande är vad som hände: Platsen lär ha varit Kalmar. Herr Berry bodde på hotell och skulle på utsatt klockslag hämtas upp för avfärd till själva spelplatsen av en chaufför och antingen en vägvisare eller en tolk. (Minnet sviker mig. Det framstår som absurt att ha med sig en tolk i ett land där i princip alla talar utmärkt engelska. Och lika absurt att ha en vägvisare när man har en chaufför. Men nu snackar vi om Chuck Berry.) Tanken var förstås att göra en ståndsmässig entré i en amerikansk bil, som jag tror var en Cadillac. Men bilen dök inte upp vid överenskommen tidpunkt! Irritationen växte hos 80-åringen. När chauffören och hans bisittare väl dök upp så förkunnade en ilsken Chuck Berry att han själv tänkte köra bilen. De två hundsfotterade personerna gjorde sig redo att hoppa in i baksätet, men se det tilläts icke! I stället beordrades de att gå framför bilen och visa vägen till spelplatsen. Den processionen hade jag gärna velat se. Sådan var han uppenbarligen. Lite lynnig, lite knepig, kanske inte alltid så noga med moralen och lagen. Men en legend. Och ett geni. Därom råder inget tvivel. Hej då, Chuck Berry.
elbrundino 