Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2017

Det händer ibland att jag ensamreser. Det har sina fördelar. Till exempel att man kan göra precis vad man vill (förvisso inom lagens gränser) och att man får gott om utrymme för tankar, även om mycket av tankeutrymmet går åt till att fatta beslut och att försöka hålla reda på var man befinner sig. Jag vill påstå att det är en del av reseupplevelsen att emellanåt gå vilse, men det är utan tvivel bra om man vet åtminstone ungefär var man befinner sig någonstans. Ensamresandet har dock även nackdelar. Exempelvis att hela upplevelsebördan så att säga ligger på en själv.

IMGP0578 (2)I bästa fall uppnår man den effekten att man lär sig saker om sig själv. Man märker bland annat att ens agerande av nödvändighet blir lite mer självsäkert. Ett typexempel är ankomsten till en helt obekant storstad, då det gäller att se ut som om man har varit där hundra gånger tidigare, eller kanske till och med som om man är bosatt där sedan åtminstone tio år tillbaka. Snabba och diskreta blickar på skyltar för att hitta rätt. Inga dröjande och tvekande steg. Ty annars faller man lätt offer för alla de bondfångare och ligister som helt säkert befinner sig på järnvägsstationen för att plundra arma turister på allt vad de äger och har. Jag tror att jag lyckas rätt bra med det där. Men i själva verket är det säkert extremt tydligt för var och en som eventuellt lägger märke till mig att jag är ny i staden. Det är så oerhört lätt att lura sig själv.

Nåväl. Den här gången for jag till Stuttgart i Tyskland. Kanske ett något udda val, med tanke på att det väl inte är världens roligaste stad, men det är en bra bas för utflykter i den relativa närmiljön. Där finns det nämligen mycket fint att titta på. Således: Ett hotell och ett gäng tågbiljetter så är man rustad för en veckas upptäcktsfärder. Så här i efterhand ångrar jag dock något att jag inte i stället valde att bo i olika städer. I varje nästan outhärdligt pittoresk tysk småstad råkade jag hitta någon form av härbärge som skulle ha varit trevligt att bo på. ”Där ska jag bo nästa gång jag kommer hit” är en tanke som envist dyker upp, trots att det nog är ganska osannolikt att jag kommer dit en nästa gång. Å andra sidan äger det en viss trevlighet att bo på ett och samma lilla hotell i en vecka och på så sätt i det närmaste bli ett inventarium. Man får ett stambord i frukostmatsalen. Frukostvärdinnan behöver inte fråga om man vill ha te eller kaffe. Hon vet.

Det gäller förvisso att hitta precis rätt hotell när man inte bara ska bo där en natt. Det ska uppfylla vissa krav och hålla en rimlig prisnivå. Att välja helt rätt hotell är, vill jag påstå, en konst. Det här låg ett litet stycke utanför stadskärnan, vilket medförde att det var lugnt och tyst. Det gick till och med att ha fönstret öppet på natten för att få en dräglig rumstemperatur utan att störas av förbiilande och tutande bilar. Dock måste jag erkänna att jag inte väntade mig att grannarna i huset tvärs över gården från hotellet skulle få för sig att ägna den ljumma lördagskvällen åt att äta middag och dricka lite för mycket alkohol utomhus. Det föreföll vara en tämligen normal utomhusmiddag ackompanjerad av ett tämligen normalt middagssamtal. Men vad vet jag? Samtalet fördes på klingande tyska, ett språk som jag inte behärskar, och jag vet därför inte vad som avhandlades. Det enda jag snappade upp var ett några gånger upprepat citat som framfördes på engelska: ”I have a dream…”

När det var dags för farbror att sussa hade samtalet där nere på gården nått en något högre volym, förmodligen i samma takt som innehållet i buteljerna minskade. Men det var inte värre än att jag förmodligen inte skulle ha något problem med att sova. Jag har tack och lov sällan det. Nu kan jag inte riktigt säga hur lång tid det dröjde, men plötsligt vaknade jag av att det var ett förfärligt liv nere på gården. Medlemmarna i den lilla gruppen hade nu uppenbarligen nått det berusningsstadium då man tvunget måste älta politik eller något annat som gör att man måste gapa och skrika i munnen på varandra. Själv är jag inte riktigt van vid dylika scener och valde därför att se det hela som ett pittoreskt tyskt beteende i stället för att bli upprörd. Om jag bara stängde fönstret så skulle jag nog kunna sova, men jag tänkte samtidigt tanken: Nog vore det väl roligt om någon ringde polisen?

Jag somnade om – och vaknade ånyo, men nu av ljudet av sirener. Genom en springa mellan mina hotellrumsdraperier betraktade jag hur en hel parad av poliser, minst tio stycken, taktfast marscherade in på gården. Det hela erinrade om när hela den franska poliskåren kommer för att gripa Ville Vessla i någon Ture Sventon-bok. Det mest absurda är att de ätande och drickande grannarna som genom ett trollslag blev bästa vänner igen. Polisen var där i högst tjugo sekunder innan de marscherade ut igen. Jag visste väl att jag hade valt rätt hotell! Oväntade upplevelser är bra upplevelser så länge man inte lider alltför mycket av dem. Och om jag inte hade valt just det här hotellet så hade jag inte heller funnit mig bo granne med världens största grismuseum, Das Schweinemuseum. Men det var faktiskt en ren slump, även om många vägrar att tro det.

(Nu har jag kanske i alltför många stycken ägnat mig åt något som närmast är att betrakta som en parentes, men ibland kan parenteser vara berättigade – även om min svensklärare på gymnasiet inte ansåg det.)

Men som sagt: Ensamresande är bra på så sätt att man själv helt och hållet kan bestämma vad man vill göra. Och när man köper dagsbiljetter som gör att man kan åka hur mycket tåg man vill (visserligen bara tämligen långsamma lokal- och regiontåg) så gäller det ju att utnyttja dem. Därför kan man mycket väl få för sig att när dagens huvudmål är avklarade sätta sig på ett tåg och åka till en ort bara för att dess namn är vackert, roligt eller intressant. Tyvärr visar det sig ganska ofta att det bara är just namnet som är vackert, roligt eller intressant. Men visst vill man väl åka och titta hur det ser ut i Osterburken? Eller Ingelfingen? Eller Mössingen? Eller Pfullingen? Och nog måste det väl vara synnerligen roligt att besöka Bad Boll? Ett bra tips kan dock vara att hålla sig till orter som på kartan är markerade som besonders sehenswert, det vill säga alldeles extra i synnerhet sevärda. Men till och med då kan man bli besviken. Vill man till exempel verkligen besöka ”det berömda” fingerborgsmuseet i Creglingen?20170729_125435

Om jag nu ska lyfta fram ett annat problem med ensamresande så får det bli det här med intagande av middag. I Sverige är det ju närmast suspekt att gå ut på restaurang och äta middag ensam. Och samma känsla infinner sig i Tyskland, men märkligt nog bara när det är dåligt väder. När solen skiner är det ytterst lätt att slå sig ner på en uteservering, det är ytterst lätt att få serveringspersonalens uppmärksamhet och allt flyter på som i en tysk dröm. Det känns inte konstigt alls att äta ensam. Men så fort vädret blir sämre och det inte går att sitta ute, ja då stängs dörrarna till alla restauranger och man måste bemöda sig med att gå och öppna dem och kanske bli överraskad av det som finns innanför. Kanske är lokalen befolkad av monster som stirrar sig blinda på dig när du som fullständig främling träder in i deras restaurang, i deras sfär. Kanske står en stor tysk matrona precis innanför dörren och säger ett uppfordrande ”Ja?” så att det klirrar i de tjugotvå ölsejdlar som hon håller i sina labbar. Det kan man inte veta. Och då har vi det här med insikten om det egna agerandet igen. Det blir plötsligt riktigt, riktigt jobbigt att på egen hand öppna den där dörren och träda in och eventuellt bli betittad och tilltalad och ifrågasatt. Det krävs omänskliga krafter för att göra det. Ja, det är till och med nästan så att man övertygar sig själv om att man egentligen ändå inte är hungrig och så sätter man sig på tåget till nästa stad i förhoppning om att solen kanske skiner och uteserveringarna är öppna där. Trots att världens största regnområde täcker hela Tyskland. Det slutar med en på järnvägsstationen inköpt baguette och ett glas vatten på hotellrummet. Löjligt? Javisst.

20170721_150214

Som ensamresenär måste man också förlita sig på sig själv och ta hela ansvaret för begångna misstag. Som när man på väg till den lilla staden Weikersheim kliver av vid stationen och upptäcker att man i stället befinner sig i en liten by som heter Markelsheim. Dåliga högtalare på tåget i kombination med bristande uppmärksamhet möjliggör dylika fadäser. En timmes väntan till nästa tåg? Eller sex kilometers promenad i duggregnet? Man får, som det heter, gilla läget och gå på upptäcktsfärd i en by som säkert äger sin charm när solen skiner. Det luktar gödsel och där finns en bäck. Och ett litet torg. Och en liten farbror som jag möter på väg från stationen och som jag sedan möter igen på väg till stationen. Kanske har han varit där och tittat på ett tåg som åkt förbi. Jag är på sätt och vis glad att jag har varit i Markelsheim.

Som ensamresande får man dessutom tid att bekräfta sina fördomar, men också att krossa vissa av dem. Eller skaffa sig nya. Jag kunde till exempel konstatera att tyskar som åker tåg älskar att ha med sig plastbyttor innehållande mat som de sitter och slevar i sig. Jag vet inte riktigt vad det är med tyskar och plastbyttor och mat. Tyskar tycker också – fortfarande – att tokiga mobiltelefonsignaler är riktigt lajbans. Jag har också upptäckt att min bild av tyskar som effektiva, regelföljande och ordentliga människor inte håller. Sällan har jag åhört så högljudda och skräniga barn som på tyska lokaltåg. Några av dem fann dessutom ett oförskämt nöje i att härma min lågmälda och utsökta gestik.

Jag slogs även av det tyska folkets markanta ovilja att ens försöka kommunicera på engelska, trots att det är uppenbart att de besitter förmågan. Kanske handlar det om dåligt självförtroende. Kanske handlar det om stolthet. Och hur är det egentligen med den berömda tyska effektiviteten? Jo vars. Det mesta fungerar ju väl – vilket möjligen är skälet till att jag uppskattar att resa i Tyskland – men tågen är ofta försenade och vissa dagar kunde jag åka tåg en hel dag, på flera olika linjer, utan att en enda gång behöva visa min biljett! Va? När man betalar en god slant för en biljett så vill man väl ändå visa upp den någon gång emellanåt?

IMGP0611 (2)Nu kanske slöläsaren tycker att jag har urartat och använder mina reflektioner över ensamresandets vedermödor som en ursäkt för att exotisera ett grannland och dess befolkning. Slöläsaren kanske också tycker att jag för fram orättvisa fördomar, som är just fördomar. Och allt det där kan ju slöläsaren ha rätt i. Men för mig är Tyskland faktiskt fortfarande ganska exotiskt och därtill vackert. Därför kommer jag envist att återvända dit, ensam eller i något som med god vilja kan kallas en minimal grupp, och titta på saker. Och det där med fördomarna? Tja, det är ju alltid roligt att generalisera. Men egentligen gillar jag tyskar. Så länge de inte är för högljudda. Och oförskämda. Och äter medhavd mat ur plastbyttor. Förstås.

Read Full Post »

BriéI dag uppmärksammade Språkrådet ett kåseri som publicerades i Dagens Nyheter för snart en månad sedan. I detta kåseri uttrycker skribenten Elin Peters sin irritation över att svenska folket i gemen går omkring och uttalar den franska getosten chèvre fel. Ja, det är inte bara uttalet som är fel, utan även stavningen. Många tenderar nämligen att slänga dit en akut accent över den sista bokstaven i stället. Chevré, alltså. ”Om en ost heter grevé så måste väl en annan ost i konsekvensens namn heta chevré? Och är det inte så att alla konstiga franska ord i själva verket ska ha en sådan där spetsig accent över sista e:et? Entré, gonorré, café, sömnapné, diarré. Jo, så är det bestämt. Och vänta nu… Det finns ju en till fransk ost! Brié! Visserligen har jag aldrig hört något uttala det så, men det är nog en specialregel som gör att den där sista bokstaven inte uttalas…” Ja, kanske är det så man tänker. Själv håller jag förstås med Elin Peters och delar hennes irritation. Jag har minsann läst franska och behärskar franska uttalsregler ganska bra, och då skaver det liksom i såväl öron som ögon när man noterar sådana tokigheter. Så är det ju.

Kan man då begära att kreti och pleti ska veta exakt hur man uttalar och skriver främmande ord, exempelvis namn på maträtter och livsmedel? Kanske inte. Men jag tycker nog att man kan begära att den som professionellt sysslar med mat och dryck ska kunna det. Jag hörde en gång en sommelier på en ganska fin restaurang berätta om Eau de vie och Sauternesviner. Men han uttalade det åjdöväj respektive såternäs. Han försökte liksom inte ens uttala det på ett någorlunda korrekt sätt. Och då tappade åtminstone jag förtroendet för hans eventuella yrkeskunnande. Snobbigt? Ja, kanske.

Å andra sidan. Nog är det väldigt lätt att sätta sig på sina höga hästar och anmärka på andras uttal. Handen på hjärnan: Hur många svenskar uttalar den ungerska korven kolbász på rätt sätt? Eller köttfärsrätten ćevapčići? Eller, för den delen, den östeuropeiska rödbetssoppan borsjtj? Och hur ska man kunna hålla reda på att ljudet som kommer efter pro- i prosciutto inte uttalas likadant som ljudet som kommer efter bru- i bruschetta? Nog är det också så att den som anmärker på den som uttalar gnocchi som det stavas (alltså gnocki eller varför inte gnottji? (prosit!)) i stället för med ett nj-ljud i början mycket väl i nästa mening kan berätta att hen har varit på Maljorca och ätit en jättegod paelja. Jag ska återkomma till det redan i nästnästa stycke.

Om man tittar på några maträtter som så att säga har varit med ett tag i Sverige så stöter man genast på vissa problem. Ett exempel är entrecôte, som stavas just så på franska, men som i Svenska Akademiens Ordlista stavas entrecote. Det uttalades åtminstone i min ungdom utan t på slutet, kanske av anständighetsskäl, men SAOL tycker hellre att man ska uttala det med t på slutet. Alltså närmare det franska uttalet. Ett annat exempel är ratatouille, som har fått behålla sin franska stavning oförändrad, men som enligt SAOL ska uttalas ratatoj. Och så har vi ju gammal hederlig pommes frites som på svenska mycket väl låter sig uttalas utan franskt skorrande r. (Men det är tydligen ändå för svårt eftersom många envisas med att utelämna det senare ordet och uttala det första ”póm-mès”. Jag ska inte låtsas att jag tycker att det är vackert.)

Så vart vill jag komma? Det är klart att det sker en språklig anpassning, inte minst med tiden. Hur var det till exempel med den där paeljan på Maljorca? Jo, när jag läste spanska på gymnasiet så hade jag en lärare som fullkomligt exploderade om man råkade säga paelja. För så uttalas det definitivt inte på spanska. Men om vi tar en titt i Svenska Akademiens Ordlista igen så finner man att den anser att ordet ska uttalas just paelja. Fullkomligt spanskvidrigt. Men det uttalet har liksom fastnat med tiden. Varför bryr man sig överhuvudtaget om att folk uttalar den här typen av ord ”fel”? Tja, min enkla teori är att man vill visa att man själv kan. Man vill visa att man är världsvan. Och det gäller ju inte bara på det språkliga området. Det kan gälla precis vad som helst som man är lite extra bevandrad i. Men just därför kanske man skulle kunna begära att åtminstone just de som sysslar med mat ska veta hur chèvre både uttalas och stavas. Själv är jag en reaktionär gammal gubbe som aldrig kommer att acceptera chevré.
Fast det allra viktigaste är ju att getost är både rasande gott och otroligt nyttigt.

 

Read Full Post »