Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2016

Apriligare än vecka 16 under det femtionde året kan förmodligen inte april vara. Regn, solsken, värme, kyla, blåst, snö, hagel, värme, kyla, snö, hagel, regn. För närvarande solsken fast från en grå himmel. Sådär som både livet och vädret är ibland. Men det är inte långt till sköna maj välkommen till vår bygd igen och o hur härligt majsol ler och små grodorna som är lustiga att se. Fast de senare brukar för all del få vänta till midsommarafton, även om jag inte tänker hindra dem från att se lustiga ut redan nu.

Nå. Aprilighet eller inte. Det finns veckor då man ingenting gör utom att arbeta i sitt anletes svett och vara trött, trött, trött. Och det finns veckor då man dessutom hinner med vissa trevligheter innan man blir trött, trött, trött. Denna vecka 16 har varit av den senare typen, då jag till exempel fått tillfälle att för andra gången i mitt liv bevista en föreställning med John Cleese. Förra gången, 2010, kändes det unikt, nästan som om man var speciellt utvald för att få närvara. När den känslan uppnås har en artist sannerligen lyckats. Jag minns det som en genomtänkt och väl sammanhängande föreställning, men jag kan minnas fel. Det händer emellanåt och jag skyller numera detta på min långt framskridna ålder.

Den här gången kändes det hela inte riktigt lika angeläget och engagerande. Förvisso aldrig tråkigt – John Cleese är på något sätt alltid John Cleese – men det var som om han inte hade särskilt mycket att säga. Som om det rörde sig om ett bokslut. Vem ställer sig till exempel på en scen i dag och berättar roliga historier? Alltså roliga historier av den där ”har du hört den förut?”-sorten som jag trodde var fullständigt utdöd. John Cleese gör det, och på något sätt så kommer han undan med det. Vet ni till exempel varför norrmän har fullt av plåster i ansiktet på måndagar? Jo, för att de äter med kniv och gaffel på söndagar. Han visar och kommenterar ett antal filmklipp ur sin karriär, men kommentarerna är aldrig särskilt skarpa eller avslöjande. Publiken blir liksom förtjust ändå, sådär som man blir när man träffar en kär gammal vän. Någon som man har haft väldigt rolig med. Men det går inte att vila på gamla lagrar.

Turnén heter The last time to see me before I die. Kanske bidrar titeln till bokslutskänslan. Det lite otäcka är att den stora bilden som projiceras på filmduken före föreställningen och i pausen förkunnar ”John Cleese 1939-201?”. 2020-talet väntar han sig tydligen inte få uppleva. Och på långt håll och med svaga ögon ser frågetecknet ut som en sjua. De tankar som föds är lite olustiga. Men han verkar pigg, den långe men numera inte särskilt smärte gubben. Än hinner han nog tjäna in pengar till den före detta hustruns uppehälle. (En dyr skilsmässa kan tvinga en artist till kreativitet. Jag vet inte om det är bra eller dåligt.)

Betydligt yngre förmågor dör dock fortfarande oväntat. Den här veckan var det Princes tur. Vad har jag för relation till honom? Jag ska inte ljuga; den är närapå icke-existerande. Dock har jag alltid haft mycket stor respekt för honom. Jag är nämligen fullt medveten om att han var ett under av musikalitet. En artist som var så där obegripligt begåvad. Men när Purple Rain kom 1984 var jag fortfarande totalt uppslukad av The Beatles och saknade intresse för i stort sett allt annat. Det fanns inte plats för något annat i mitt universum. För att visa att jag hängde med åtminstone en aning så köpte jag dock uppföljaren Around the World in a Day 1985. Mina klasskamrater – de som besatt något slags musikintresse – tyckte att det var en konstig skiva. Inte jag. Jag var förtjust, eftersom den var lite psykedelisk till sin karaktär och innehöll poplåtar som fick mig att tänka på det gyllene året 1967. Låten jag älskade mest, She’s Always in My Hair, fanns dock bara på baksidan på en tolvtumssingel. Om jag har den kvar? Självklart. Och så bara älskar jag det här filmklippet från Rock’n’Roll Hall of Fame 2004, där Prince på ett lite mystiskt och oväntat sätt dyker upp och spelar ett formidabelt gitarrsolo. ”Ungefär som om han är ute och går med hunden” har jag för mig att jag beskrev det en gång i tiden. Så levande då i sin röda hatt. Så död nu.

Vem försvinner under vecka sjutton? Det vet vi lyckligtvis ännu inte. Men det är alldeles bestämt läge att uppskatta den man vill uppskatta innan det är för sent. Det låter banalt. Så banalt att jag faktiskt tvekar att skriva det. Men när man grips av tankar kring livets förgänglighet må banaliteter vara tillåtna. Så länge man låter bli att placera dem på sina väggar med 20 centimeter stora bokstäver. Där går gränsen.

Annonser

Read Full Post »

IMGP7770 (2)Jag har ingen lust att skriva det här. Inte egentligen. Jag är rädd att framstå som tjatig, negativ och på gränsen till rättshaverist. Men jag känner att jag måste. Kanske gör jag det mest för min egen skull – det är valfritt att läsa. Men. På måndag kväll, 25 april 2016, väntas Stockholms kommunfullmäktige rösta ja till ett uppförande av ett Nobelcentrum på Blasieholmen i Stockholm. Och därmed rösta nej till bevarandet av ett vackert hus från 1870-talet. Inte hela kommunfullmäktige. Moderaterna, Socialdemokraterna och Centerpartiet väntas göra det. Det är ett egendomligt projekt de tänker rösta ja till. Varför? Helt enkelt för att det är väldigt hårt kritiserat.

Måndag 18 april publicerade Dagens Nyheter ett debattinlägg från Nobelstiftelsens vd Lars Heikensten. Det är en märklig artikel där han går till angrepp mot dem som säger ett blankt nej till uppförandet av ett Nobelcentrum på Blasieholmen. Hans huvudpunkt tycks vara att nejsägarna har så disparata skäl till att säga nej, att själva nejet är det enda som förenar dem. Det är ett väldigt egendomligt resonemang. Han tycks alltså mena att det i alla sammanhang bara ska finnas ett enda giltigt skäl till att säga nej till något. Svart eller vitt. I själva verket är väl disparata skäl ett tydligt tecken på att det finns många skäl till att säga nej? Detta otäcka, otäcka nej.

Vidare hävdar han att ”nej” är världens enklaste ord. Tyvärr inte. Det är nämligen inte så att den som säger nej, åtminstone i det här fallet, gör det helt oreflekterat och med ryggmärgen. Det kräver eftertanke att säga nej. Det kräver ett noga övervägande av för och emot. Jag vill därför hävda att ”ja” är en precis lika självklar kandidat i tävlingen om världens enklaste ord. Men det här är tyvärr ett väldigt vanligt grepp i frågor av det här slaget. Nejsägare är utvecklingsfientliga människor som ingenting begriper. Men jasägare, det är fina människor. Låt mig då påpeka att de som säger nej till något samtidigt säger ja till något annat. På samma sätt säger jasägare nej till något annat. Så lätt är det att vrida på ett fullständigt tomt argument.

Heikensten går vidare med att anklaga motståndarsidan för att sprida icke sanningsenliga bilder på den aktuella byggnaden. Det är ju en intressant synpunkt, med tanke på att de officiella bilder som Nobelstiftelsen sprider inte heller är sanningsenliga. ”Reklambilder” kallas de, och det är tydligen inte så viktigt att sådana stämmer överens med verkligheten. Enligt vd:n för Nobelhuset AB, Susanne Lindh, spelar det ingen som helst roll eftersom det inte är de bilderna som våra politiker utgår från när de säger ja (eller nej) till projektet. Jaså? Vem är det då man vill lura med sina förskönade bilder? Allmänheten? Jag tror inte att allmänheten uppskattar att bli lurad. Jag talar här inte om förekomsten av en absurt stor ”supermåne” på bilderna, eller att man ser en stjärnhimmel som på grund av allt ljus i Stockholm aldrig är synlig. Det är förvisso töntiga detaljer som inte borde få förekomma i sådana här sammanhang. Här handlar det i stället om medvetet förvridna perspektiv som får byggnaden att se mindre ut än den är.

Nobelstiftelsen och Heikensten är bekymrad över att debatten om husets utformning har kommit i vägen för husets innehåll. Han målar upp en bild av vilken oerhört fantastisk verksamhet som är tänkt att bedrivas där. Vilken otrolig attraktionskraft detta Nobelcentrum kommer att få. Det egendomliga i sammanhanget är dock att ingen betvivlar detta. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: Det är nog svårt att hitta människor som är emot ett Nobelcentrum per se. Det är svårt att hitta människor som är någon form av anti-Nobelpris-aktivister. Kanske är det också det som Stockholms stad syftar på när de hävdar att majoriteten av remissyttrandena är positiva till projektet, alltså att folk inte har särskilt mycket att invända mot ett Nobelcentrum. Men det är inte det saken handlar om. Verksamheten kan vara hur fantastisk som helst men den rättfärdigar inte ett okänsligt ingrepp i stadsbilden med ett överstort, uppmärksamhetskrävande hus i en känslig miljö. Det är där skon klämmer. Men förespråkarna tycks anse att ett upphöjt och ädelt innehåll och syfte förlåter allt. Det gör det inte. Detsamma gäller för övrigt ett tänkt besökarantal på si och så många hundra tusen per år. Programverksamheten och besökarantalet gör liksom inte huset vackrare eller mer välanpassat till sin omgivning.

Nobelstiftelsen tycks ha stora problem med att presentera vettiga skäl till att detta Nobelcentrum måste ligga precis just här på Blasieholmen. Det verkar som om det måste ligga där ”för att kunna locka till spontanbesök”. Innebär det att huset inte skulle få några besökare om det låg någon annanstans? Knappast. Om nu Nobelpriset har ”en närmast fabulös dragningskraft” (för att citera Heikensten själv) och om nu programverksamheten är så fantastisk, så tror jag nog att även en annan, mer perifer placering skulle fungera ypperligt. 2015 hade Naturhistoriska riksmuseet 531 637 besökare. Det ligger inte på Blasieholmen. Det ligger 16 minuter med tunnelbana från T-centralen. Jag tänker inte gå in vidare på skälen till att det vore långt vettigare att placera ett Nobelcentrum på en annan plats. Jag nöjer mig bara med att konstatera att skälen till en placering på Blasieholmen är mer än lovligt tunna.

Så långt Lars Heikensten och Nobelstiftelsen. Jag tycker att det kan vara intressant att se vad arkitekten, David Chipperfield, har att säga om projektet. Vid något tidigare tillfälle har jag lyft fram följande citat: ”Att komma till någon annans stad och rita en byggnad är egentligen fruktansvärt arrogant.” Det är i sig ett intressant uttalande. Tydligen är det dock inte tillräckligt arrogant för att låta bli. Är man stjärnarkitekt så är man. Men intressantare är kanske följande: ”Jag är intresserad av att förstärka och bekräfta det som finns.” Gör han det i det här projektet? Jag dristar mig att besvara frågan med ett rungande nej. Genom sin utformning stjäl snarare Nobelcentret all uppmärksamhet. Han varken förstärker eller bekräftar. Han krossar. Det hindrar dock inte förespråkarna från att mena att Chipperfield faktiskt är jättejättekänd för sin förmåga att anpassa sig till den befintliga miljön och därför måste ju även det här projektet per definition vara anpassat till den befintliga miljön. Eller?

I den artikel som citaten är hämtade ur (Svenska Dagbladet 5 januari 2014) hävdas också att: ”Någon högröstad ikonbyggnad handlar det inte om.” Orden är möjligen inte hans egna, men så står det. Även om Chipperfield själv hävdar att han inte vet hur man gör en ikonbyggnad så är det svårt att hålla med om att byggnaden inte är ”högröstad”. Vidare i samma artikel: ”För att försvara sin plats i stadsbilden måste [byggnaden] dessutom ha ett innehåll som känns angeläget för stockholmarna.” Jaha. Det tycks alltså som om även arkitekten menar att innehållet ska rättfärdiga ett brutalt ingrepp i stadsbilden eftersom det är så oerhört ädelt och upphöjt. Fast det där med brutalt ingrepp i stadsbilden är förstås mina egna ord.

Chipperfield är uppenbarligen ingen blygsam herre. Han tycker till exempel inte att de befintliga byggnaderna på Blasieholmen är något att ha (Tullhuset har ”inget högt arkitektoniskt värde”) – och därför kan det rivas –  eftersom hans egen byggnad kommer att tillföra så oerhört mycket mer. Vid ett möte med Stockholms byggnadsförening hävdade han att byggnaden ska bli Stockholms viktigaste rum och att: ”Ni kommer att få en enorm internationell respekt med detta hus!” Vi tar ett till citat: ”Om människor är övertygade om att byggnaden blir något som berör deras liv, så tror jag inte höjden spelar så stor roll.” Mitt liv kommer den här byggnaden bara att beröra negativt.

Jag tror att såväl Nobelstiftelsen som arkitekten kraftigt överskattar genomsnittssvenskens intresse och respekt för Nobelpriset. Det är inte så upphöjt och ädelt och fantastiskt i våra sinnen att det rättfärdigar en förfulning av Stockholm, rivandet av en vacker 150-årig byggnad och destruktion av en plats som har potential att bli något helt annat, något som såväl stockholmare som besökare har betydligt större nytta av. Det här riskerar att bli ett av de där avskydda nytillskotten i stadsbilden, och den känslan riskerar att spilla över på det ädla och upphöjda tänkta innehållet. Se där, ytterligare ett skäl till att ge huset en annan, ödmjukare placering, och en annan, ödmjukare framtoning. Vi gillar ödmjukhet i det här landet. Generellt. Men kanske framför allt ödmjuka politiker som använder sitt sunda förnuft och lyssnar på såväl experter som allmänheten. Men det är väl att hoppas på för mycket.

 

Read Full Post »

Så kom den femtonde veckan under det femtionde året. Veckan då det femtionde året noga räknat övergick till det femtioförsta. Men det tänker jag inte bry mig om. Man kan inte byta namn på ett år efter bara femton veckor; det är högst orimligt. Men ja. Jag har nu passerat gränsen och fyllt femtio år. Märkligt nog så kändes det inte. Det gjorde varken ont eller gott. Somliga uppskattar inte denna gränsöverträdelse alls, andra berörs inte. Påverkas inte. Jag tillhör uppenbarligen den senare gruppen, vilket jag förmodligen ska vara glad för. Det är åtminstone det intryck jag får när jag hör andra berätta om ångest, olustkänslor och annat otrevligt. Naturligtvis gör det mig inte till en bättre människa. Förhoppningsvis inte heller till en sämre.

Kanske är det så att det är vi som tillhör den där gruppen som inte berörs som passar på att göra oss lite märkvärdiga genom att arrangera någon form av tillställning för att markera gränsövergången. Vi ber liksom med ett visst mått av falsk ödmjukhet att få påminna om att vi för en gångs skull är lite viktiga. ”Allt ljus på mig”, som Edvard Persson kanske aldrig sa men ständigt hävdas ha sagt. De som inte bryr sig om att uppmärksamma sig själva utan förbigår det hela med tystnad drabbas inte av det åtföljande. Man må behurras. Man må besjungas. Man må fyrfaldigtlevereras. Man må betalas. Men sedan, när allt är över, uppstår den stora tomheten. Ett slags självtrötthet. Var det inte mer än så här? Kunde det inte det här roliga ha fått pågå lite längre? Minnena finns dock kvar. Minnena av den goda maten. Minnena av de vänliga orden som yttrades. Minnena av ett stort välbefinnande. Men också glädjen över att måhända ha skapat positiva minnen hos andra människor. Det är något vars värde icke ska föraktas.

Men det är väl så här det fungerar med det mesta. Man kan ägna flera månader åt att förbereda ett projekt – och när det väl är sjösatt så kommer tomheten. Som när man kommer hem från en lyckad semester. Som när man har ägnat flera timmar åt att laga en maträtt som man äter upp på fem minuter. Jaha, och nu då? Jag blev mätt och det var ganska gott, men var det värt mödan? Man får intala sig att man kanske lärde sig något under förberedelsen, något som man kan ha nytta av senare. Man får intala sig att Karin Boye hade rätt när hon hävdade ”men det är vägen, som är mödan värd”. Annars faller man ner i ett träsk av total meningslöshet och tomhet med efterföljande bitterhet. Man riskerar att bli som kvinnan i sextioårsåldern som i går satt bredvid mig på en författarträff på Akademibokhandeln. Hon inledde sin vistelse i lokalen genom att spilla ut några milliliter medhavt kaffe på golvet och förkunnade för sin väninna att ”det värsta jag vet är att spilla”. Bara för att en halv minut senare förkunna att ”det värsta jag vet är kaffe som inte är varmt”. Bara för att fyrtiofem sekunder senare förkunna att ”det värsta jag vet är mackor som har för lite smör”. Hon kunde ha nöjt sig med att säga ”det värsta jag vet är det värsta jag vet” så hade hon liksom varit klar med sitt förkunnande i all evigheters evighet. Därtill meddelade hon att hon ångrade både det ena och det andra här i livet. Sådan vill man ju inte bli.

Vad är då botemedlet? Eller snarare det förebyggande vaccinet? Kanske att alltid ha något att se fram emot. Att alltid skapa roliga mål som ska uppnås. Förvisso kommer den stora tomheten att följa på varje uppnått mål, men det får man nog leva med. Efter femtioårsdagen kan man exempelvis börja föreställa sig hur sextioårsdagen ska firas. Eller varför inte hundraårsdagen? Då har man ju något roligt att se fram emot i femtio års tid. Börja baka redan nu. Sätt ihop ett sånghäfte. Köp ett par flaskor årgångsbananlikör att lagra. Det är precis så man håller sig vital och positiv. Och, förvisso, självtillräcklig. Där är mitt recept. Varsågod, det bjuder jag på.

Read Full Post »

Solen skiner och fåglarna kvittrar och det har varit en tämligen angenäm lördag. Jag har förvisso varit och klippt mig, vilket brukar orsaka oproportionerlig vånda, men det gick som en smärre polkett. Människan som jag slunkit in till relativt troget de senaste åren tycks nu känna igen mig, trots att jag nog inte klipper mig mer än tre gånger per år, och jag behöver inte ens berätta hur jag vill bli klippt. ”Som vanligt?” säger han. Jag kunde nöja mig med att nicka, men jag kväker fram ett litet ”ja”. Så länge jag har hår kommer det att vara ”som vanligt” som gäller. Inga äventyrligheter. Någon gång har jag till en frisör ställt frågan: ”Eller har du något annat förslag?” Svaret blev nej.

Jag tycker om angenäma lördagar, men det dyker förstås alltid upp något smolk i glädjebägaren. Exempelvis passerade jag någon form av anslag som skrek ”VAD VILL DU MED DITT LIV?”. Kanske stod det inte exakt så, om nu någon vill kontrollera saken och anklaga mig för att för att fara med osanning. Men ungefär. Andemeningen var detta. Jag läste inte mer än så, eftersom jag förutsatte att budskapet kom från någon sekt som vill ha mig som viljelös slav. ”GRATIS” tror jag också att det stod. Jag tycker förvisso om gratis, men gratis är inte alltid bra. I slutänden får man liksom alltid betala något ändå. Hur som helst så tyckte jag att de var en oförskämd fråga. Vad vill du med ditt liv. ”Hurså?” vill jag snäsa till denna tänkta fiende. Kom inte och pracka på mig en mening med mitt liv.

Men självklart börjar man fundera. Har de här första 50 åren bara varit ett långt tidsfördriv eller har jag uträttat något av värde? Det beror naturligtvis på vad man menar med ”värde”. Inte har jag löst cancerns gåta, till exempel. Om sanningen ska fram så har jag inte ens försökt. Jag har inte heller uppfunnit någon revolutionerande manick. Herregud, jag har inte ens varit i Thailand! Men jag kan inte säga att det bekymrar mig. För någon vecka sedan textade jag ett TV-program där den där Samir vad-han-nu-heter deltog. Han som var med i ”Paradise Hotel” och sedan deltog två gånger i Melodischlagerfestivalsparaden. Hans pappa ville att han skulle flytta hem till Linköping och ta över familjens restaurang. Men det ville Samir inte veta av. Han sa något i stil med att ”på dödsbädden vill jag inte känna att det finns något som jag inte har prövat”. Jösses. Men vi människor är för all del olika. Själv skulle jag aldrig orka ägna livet åt att pröva på precis allting. Det krävs ju ett helt liv bara för att ta reda på vad allt detta allting är. Jag blev trött av att höra vad han sa. Jag blev trött och drabbades av en lust att gå i pension.

Jag har en vän som gärna skulle gå i pension i morgon. Hon är yngre än jag. Det går naturligtvis inte, men sedan något år tillbaka tycker jag att tanken är attraktiv. Men vid ett kafébesök i dag hamnade jag vid bordet bredvid två äldre damer. Den ena skulle snart fira sin 80-årsdag, vilket innebär att hon är 30 år äldre än jag. Den andra var något yngre. Det gick inte att undgå att lyssna på deras samtal – och det rörde sig helt och hållet om gamla bedrifter. Sådant som de gjort under sitt yrkesverksamma liv. Ett oupphörligt vilande på gamla lagrar. Kanske är det roligare att tala om sådant än om sina aktuella krämpor, men det kändes ändå egendomligt tragiskt. Som om livet upphörde när de gick i pension. Då känns det där pensionsgåendet inte så attraktivt längre.

Så ”VAD VILL DU MED DITT LIV”? Ja, inte vill jag hoppa bungyjump. Inte vill jag åka i en tunna nedför Niagarafallen. Inte vill jag bli fotograferad med en pytonorm runt halsen. Inte vill jag äta daggmask. Inte vill jag hoppa fallskärm. Inte vill jag springa ett maraton. Jag känner inte ens någon överdriven längtan efter att simma med delfiner. Jag är mera intresserad av att läsa en god bok. Äta en god måltid på en trevlig restaurang. Besöka ett intressant och vackert slott. Och faktiskt allra helst att få mina medmänniskor att skratta eller åtminstone dra lite på munnen. Eller varför inte att bidra till att ge samma medmänniskor en intressant aha-upplevelse? Men det kanske är förmätet. Mer anspråksfullt än att ”pröva allt” à la Samir. Inte vet jag. I alla fall inte än.

Read Full Post »

Jag vet inte om den första april alltid infaller under vecka 13. Jag är för dum för att tänka ut det själv och för lat för att slå upp det. Eller googla det, som det väl heter i dag. ”Googla det i Nordisk Familjebok” säger man väl snart, men det är förstås ingen som vet vad Nordisk Familjebok är. Då får jag i upplysningens namn instagramma en bild på mina 22 band Nordisk Familjebok som äro tryckta i Malmö mellan 1951 och 1955. De är ett arv, kan man säga, ty riktigt så gammal är jag inte att jag har köpt dem själv. Min mammas faster, en skrynklig gammal dam som lystrade till namnet Hilma ägde dem och var vänlig nog att skänka dem till den vetgirige lille gossen som var jag. Hilma. Så heter säkert små barn i dag. I slutet av adertonhundratalet var även hon liten.

I första bandet (A till Asunden) ligger ett brev från förlaget. Jag känner ett inre tvång att citera ett stycke ur detta brev:

”Huruvida Ni skall bli en av de utvalda, som komma att erhålla alla återstående banden gratis, kunna vi icke för dagen avgöra. Ställning härtill kommer att tagas av en opartisk kommitté, som ser till att den mest jämna geografiska och sociala spridning av gratisexemplaren i relation till de inkomna kupongerna uppnås.”

Det är vackert. Fick då Hilma Brundin hela serien gratis? Jag vet inte. Men jag vet att hon åtminstone inte betalade fullpris, ty brevet fortsätter:

”Men som i vår reklam meddelats, skulle också en del halva och fjärdedels friexemplar utdelas, och det gläder oss att redan här kunna upplysa Eder om, att Ni blivit tilldelad

H A L V T    G R A T I S E X E M P L A R

Det vill alltså säga, att Ni under alla förhållanden kan erhålla hela detta gedigna och vackra uppslagsverk för halva ordinarie priset, utan att Ni därför på något sätt går miste om Eder chans att erhålla ett av de för gratisutdelningen avsedda kompletta exemplaren.”

I detta uppslagsverk slår jag nu upp ordet april, vilket bekvämt nog återfinns i just första bandet. Där läser jag:

”April […] fick sitt namn sannolikt därav, att jorden då ‘öppnar sig’ (aperire, lat., öppna) för att frambringa sina alster. Dess svenska namn är  g r ä s m å n a d. […] Bruket att  n a r r a  a p r i l  är tämligen allmänt över hela Europa.”

Det var till det där sista jag ville komma. I år inföll i alla fall den första april under vecka 13 och jag kom på mig själv med att reflektera över och irritera mig på något i anknytning därtill. Reflektion med påföljande irritation är mitt normaltillstånd. Aprilskämt publiceras ju numera på internet och kan därmed med lätthet kommenteras av människor. Då framgår det tyvärr också mycket tydligt hur oerhört lättlurade människor faktiskt är än i dessa dagar. Man vill någonstans gärna tro att de allra flesta är tillräckligt kritiska och bildade för att avslöja dessa skämt – som för övrigt sällan är särskilt genomtänkta och välkonstruerade. Man vill gärna tro att lyckade aprilskämt är något som hörde 50- eller 60-talet till. Men nej. Folk går fortfarande på dem, trots fullständiga orimligheter och trots tydliga markörer som avslöjar att allt är ett skämt. Men kanske är det så att vi vill bli lurade. Vi vill bli upprörda över konstiga påfund som slås upp stort. Kanske säger det något om vårt samhälle.

Jag noterar också att de som känner sig duktiga och stolta över att ha avslöjat ett aprilskämt, vare sig det är riktigt dåligt eller riktigt bra, av någon anledning känner sig nödgade att skriva ”FÖRSTA APRIL!!!! :)” eller ”APRIL, APRIL!!!! :‑P” i kommentarsfältet. Så oerhört sofistikerat. Förlåt, jag är elitistisk och elak, men det är ju att döda hela skämtet för alla andra. Och jag erinrar mig en forn klasskamrat som vid framförandet av roliga historier eller skämt aldrig skrattade eller ens fnissade eller log. Hen var efter att poängen levererats i stället tyst i någon sekund innan hen sa: ”Åh! Jag fattar vitsen!” Det var liksom meningslöst att dra vitsar för vederbörande. Reaktionen blev aldrig den avsedda. Belöningen uteblev. Är det förresten någon som berättar roliga historier numera? Kanske i Värmland. När jag var liten kunde man köpa eller låna böcker med titeln 99 roliga historier och liknande. Om historierna var roliga minns jag dock inte. Humor är som bekant något mycket individuellt och därtill en färskvara. Aprilskämten blir skämda redan den första april. Men på utdöende tycks de inte vara.

Read Full Post »