elbrundino

Någonstans på det stora, vida Internet råkade jag läsa följande: ”Och till alla språkpoliser därute: Förstår du vad jag skriver? Jamen dåså.” Den unge skribenten hade uppenbarligen blivit kritiserad för sitt slarviga språk och tog en smula aggressivt till ett egendomligt argument för att även i fortsättningen slippa bry sig om stavning, grammatik och andra futtiga saker. Dessvärre är det inte bara denne enskilde individ som tänker på det sättet. Jag måste erkänna att jag blev arg när jag läste det där. Var kommer det där tänkesättet ifrån? Varför anses språket inte vara något att lägga ner någon energi på, något att vårda? Här är några tråkiga tankar kring detta.

För en massa år sedan, det måste ha varit någon gång på 1970-talet, hade Posten en kampanj som de kallade ”Skriv som du talar”. Syftet var gissningsvis att avdramatisera brevskrivandet och därmed förmå svenskarna att skriva fler brev. ”Det är inte så märkvärdigt att skriva brev.” Ungefär. Det var väl ett lovvärt initiativ, men var det en bra slogan? Ska man verkligen skriva som man talar? Eftersom jag anser att språket är ett av människans absolut viktigaste kommunikationsmedel (en åsikt jag knappast är ensam om) och att allt användande av språket måste uppmuntras, så får jag ändå säga att det är bättre att skriva som man talar än att inte skriva alls. Men det betyder inte att man inte kan anstränga sig lite för att skriva korrekt, eller hur?

Ett korrekt språk som följer gängse stavning och grammatik underlättar. Det är möjligt att det är svårare för skribenten att skriva, men det underlättar definitivt för läsaren, vare sig läsaren är filosofie licentiat i sinologi eller skribentens faster i Ockelbo. Man kan förvisso skriva för sin egen skull, kanske för att uttrycka sina känslor i en dikt för byrålådan, men allra oftast skriver man för att någon annan ska läsa det, förstå det och kanske lära sig något av det. Är det då inte ganska egoistiskt att sätta sin egen ovilja att engagera sig och lägga ner lite energi på språket främst – och tvinga läsaren att acceptera det? Oavsett vem man skriver för.

Språket fungerar som en måttstock, vare sig man vill det eller inte. Man blir bedömd, bland annat, efter sin förmåga att uttrycka sig. En arbetsansökan som kryllar av stavfel ratas förmodligen enbart av det skälet. Åtminstone om det handlar om ett jobb där någon form av skrivande verksamhet ingår. Det är den krassa verkligheten. Det duger liksom inte att komma med argumentet: ”Meh! Man fattar juh va ja menar eller hur bro’?” Det är nämligen inte alls säkert att man fattar. Ett undermåligt språk leder till missförstånd, särskilt när det gäller det skrivna språket, där man inte har stöd av kroppsspråk, miner och tonfall. Ett språk som är bemängt med stavfel, särskrivningar, anglicismer och felsyftningar irriterar och skaver, stoppar upp läsandet och ligger i vägen för innehållet, för det man vill säga. Det här är ganska självklara saker, men av någon anledning anses inte språket vara viktigt. Det finns en attityd att det är viktigare att ha något att säga -och att synas – än att säga det väl. Naturligtvis är innehållet viktigt (ett språk utan innehåll är ganska värdelöst) men hur kan man förvänta sig att innehållet ska förstås om det inte uttrycks med ett klart, tydligt och vedertaget språk? Det här kan låta elitistiskt, som om jag menar att de som inte ”kan” skriva inte ska få göra det. Så är det naturligtvis inte. Det jag vill komma åt är ”taggarna utåt”-inställningen mot alla former av språklig kritik.

Språket är värt att tas på allvar. Därför blir jag upprörd när språket behandlas som om det inte vore värt något. När man förfäktar den något märkliga åsikten att man inte behöver skriva ”rätt” när man skriver mejl (ursäkta, men vem har bestämt det?). När man blandar in främmande ord och uttryck bara för att man inte orkar tänka efter vad det heter på det egna modersmålet. Eller hävdar att det minsann inte finns något svenskt ord för det man vill säga. Eller hellre använder engelsk stavning på ett lånord för att man anser att den gängse försvenskade stavningen är ”ful”. Jag kan ge ganska många exempel på ovanstående, men tänker återkomma till det.

Varför kan man inte känna kärlek till sitt eget språk och vårda det? Varför anses det nästan som något fult att bry sig om hur man skriver? Varför är det så häftigt att helt omotiverat slänga in engelska fraser och ord i sitt tal? Ta en titt på det här, till exempel: http://www.youtube.com/watch?v=QZjsN8va7bI

Jag upprepar: Det är bättre att skriva som man talar än att inte skriva alls. Men det ligger sannerligen ingen skam i att engagera sig i sitt språk. Eller?