elbrundino

Inte vet jag om jag är den ende i hela världen som inte riktigt klarar av att gå till frisören. Jag menar, ska det vara en så stor grej att gå och klippa sig? Det är ju inte direkt så att det gör ont eller kräver någon intellektuell ansträngning. Nja, säg inte det. Jag tycker nog allt att det smärtar lite när den där klippmaskinen kapar mina stackars hårstrån, för att inte tala om när den brutala saxen kommer fram. Det känns så definitivit. Oåterkalleligt, liksom. Vad händer om man säger ”nej, jag vill ha det lite längre” när klippmänniskan frågar om längden är bra?

Men egentligen är det inte det som är mitt problem. Det är konversationen. Nu är ju kvinnor (rätta mig om jag har fel, men de flesta tillklippare tycks vara kvinnor) kända för att ha simultankapacitet och klarar kanske att utföra sitt arbete samtidigt som de pratar, men riktigt säker kan man ju aldrig vara, va? Vid ett tillfälle när jag under stor vånda släpat mig in i frisersalongen på Sysslomansgatan i Uppsala så hörde jag plötsligt min frisörska berätta om när hon hade klippt en kund i örsnibben. Det hade kommit blod. Dylikt vill man inte höra när man har människans sax några millimeter från örat. Och då tänker man: ”Om du hade hållit snattran medan du klippte så hade inte det där inträffat.” Men inte sjutton vågar man säga det högt. Med tanke på det där med saxens närvaro. I bussar står det ibland att man minsann inte får tala med chauffören under körning. Borde inte detsamma gälla på frisersalonger?

Nej, av något skäl ska det konverseras. Kanske upplevs tystnaden alltför påträngande och i dag klarar man inte riktigt av tystnad. Eller också är det någon form av tradition från forna dagar då ett trivsamt litet samtal kanske påverkade dricksens storlek. Om nu frisörer någonsin fått dricks i Sverige. Nåväl, det här med samtal under klippning kanske kan fungera om man ständigt går till samma frisör och han eller hon till slut blir till en vän eller rentav förtrogen. Men om man – som jag – inte klipper sig mer än kanske tre eller fyra gånger per år så uppstår den situationen att frisören i fråga inte känner igen dig. Vilket leder till exakt samma trevande frågor som förra gången: ”Jobbar du i närheten, eller?” ”Jaha, vad jobbar du med då?” Och man vill bara skrika: ”Det berättade jag förra gången jag var här!” Jag får dessutom närmast bita mig i tungan för att inte ställa motfrågan: ”Och vad jobbar du med själv?”

Följden har blivit att jag är konstant otrogen och söker upp nya salonger varje gång jag ska klippa mig, just för att slippa berätta samma sak för samma människa om och om igen. Visserligen bara fyra gånger om året, men tro mig, det räcker! Nu är det inget jättestort problem, eftersom Stockholm inte direkt lider någon brist på frisörer. Faktum är att bara lilla Årsta, där jag bor, har ett närmast oproportionerlig stort antal frisersalonger (och matställen, men det tar vi en annan gång). Förra gången jag klippte mig lurade jag mig själv för att slippa den värsta förhandsångesten. Jag låtsades att jag gick in i den intilliggande sushirestaurangen, men gick ”fel” och hamnade hos frisören. Då var det liksom för sent att vända om. Resultatet blev lyckat, men människan var naturligtvis tvungen att konversera.

I går hade jag nått det stadium i frisyrens utveckling då jag ser ut som ett troll och folk börjar ge mig pengar i tron att jag är uteliggare. Jag tänkte gå till samma ställe som förra gången, trots att frisörskan då frågade om hon skulle ansa ögonbrynen också. Ansa ögonbrynen! Som på en gammal farbror?! Nå. Tanken var att ge dem en ny chans, med förhoppningen att det skulle vara en annan frisör så att jag åtminstone skulle slippa förnedringen i att berätta samma sak som förra gången för samma människa. Men så insåg jag att salongen hade bytt namn till ”Salong Sax o Fön” och då tog det stopp. Någon måtta får det faktiskt vara. Med raska steg gick jag förbi, gjorde en u-sväng och stegade resolut mot nästa salong. (På vägen passerade jag Frank Andersson – brottaren, ni vet – som satt och drack öl, men det hör inte hit.)

Nu kommer jag till det underbara. Fullständigt iskallt öppnade jag dörren till den tomma frisersalongen, alltså utan att först smyga förbi för att kontrollera hur frisören eller frisörskan såg ut. Sådant kan nämligen ha mycket stor betydelse. Man vill ju hinna bilda sig en uppfattning om huruvida det är en människa som tänker konversera eller inte. Från de inre regionerna dök en kvinna i 50-årsåldern upp. Hon såg en aning rysk ut, men det var nog bara det mörkröda håret som lurade mig. Denna kvinna frågade hur jag ville ha håret och höll sedan tyst, tyst, tyst! Eftersom jag var ensam i salongen så höll jag nästan på att somna, i synnerhet vid de tillfällen då jag måste blunda för att inte få hårstrån i ögonen. Därpå frågade hon om hon skulle korta polisongerna och om jag ville ha lite vax i håret. Det var allt. Och fort gick det. Nu undrar jag, nästan lite tårögt: Kan det vara så att jag äntligen har hittat hem?