elbrundino

Tänker ni på hur folk i er omgivning talar? Jag menar inte innehållet i det de säger, utan verkligen hur de talar. Det gör jag. Och gör man det så upptäcker man att de flesta nog har sina små egenheter, till exempel i form av ord eller fraser som upprepas med jämna mellanrum. Ibland kan det där vara lite charmigt, om man nu är på det humöret. Jag hade en gång en kollega som emellanåt förklarade att något ”självfalletvis” var på det ena eller andra sättet. Det kändes bara rart, men så sa hon det inte så ofta heller. Andra inleder var och varannan mening med samma uttryck, antagligen utan att ens tänka på det. Som ett slags verbalt tics. I min ungdom var det till exempel näst intill lag på att man skulle inleda meningar med ”vahettere…” Kanske för att påkalla uppmärksamhet: ”Hallå! Nu tänker jag säga något.” I stället för att harkla sig, liksom. Själv hade jag i tonåren en otrevlig tendens att säga ”va?”, trots att jag mycket väl hörde vad som sas. Men när jag fick det påpekat för mig såg jag raskt till att arbeta bort det. Det finns ingen poäng med att irritera folk i onödan. Det är åtminstone min filosofi.

Men det är tydligt att det går mode i de där orden och uttrycken som kan driva en till vansinne, och jag undrar lite hur det går till när de får ett sådant genomslag. Förr i tiden, när det inte fanns tusen olika radio- och tv-kanaler, så var det förstås lätt för speciella uttryck och ord att få genomslag. Alla tittade ju på Hylands hörna. Men i dag? Någonstans kommer de där orden ifrån – och de sprider sig som en influensa i november och finns plötsligt på allas läppar. Jag åsyftar inga tokroliga uttryck som kläms fram i någon dålig hollywoodproduktion, utan helt vanliga… ord.

Har ni gått på restaurang eller varit in i en klädbutik på sistone? Om ni har varit det minsta uppmärksamma så har ni då noterat att serveringspersonal och butiksbiträden inte kan säga ”ja”, ”javisst”, ”naturligtvis” eller ”givetvis” längre. Nej, det allenarådande ordet är ”absolut”. Absolut, absolut, absolut, absolut, absolut. Ska vi ta och titta i Svenska Akademiens Ordlista vad ordet absolut betyder? Där anges två betydelser: 1. Oinskränkt, fullständig. 2. Helt och hållet, ovillkorligen. Men av någon anledning har ordet plötsligt blivit en synonym för ”självfallet” och alla säger så. Var kommer det ifrån? Kommer det möjligen från engelskans absolutely? Jag kan inte låta bli att tycka att det ligger något underdånigt i ordet. Jag ser framför mig hur man bugande eller nigande går baklänges ut på lagret/köket för att inte förarga kunden.

Så har vi det mystiska ”ereså?” som tycks ha dykt upp ganska nyligen. Så fort någon säger något som på ett eller annat sätt kan bekräftas så ska man säga ”ereså?” ”Det var förfärligt vad det regnar i dag.” ”Ereså?” ”Nu spillde du kaffe på min skjorta.” ”Ereså?” ”Har du tänkt på att du säger ‘ereså?’ så fort jag säger något?” ”Ereså?” Jag kan knappt tänka mig ett uttryck som utstrålar ett sådant totalt ointresse, en sådan nonchalans. Man skulle lika gärna kunna säga: ”Jaha, det skiter väl jag i.” Så varför säger man det? För att man ifrågasätter vad som sägs? Antagligen inte. Det är nog snarare en fullständigt tom fras som bara markerar att man har hört och förstått vad den andra säger. Men oj vad det låter otrevligt och oj vad lockande det är att efter varje ”ereså?” säga: ”Nej, det är inte så. Jag ljög för dig.” Var kommer nu det här ifrån? Är det månne engelskan igen? Is that so? Ja, omöjligt är det sannerligen inte.

Och nu till ett litet uttryck som inte alls är nytt, men vars betydelse tycks ha förändrats på senare tid. Det används helt enkelt inte på samma sätt som i min ungdom. Det gäller ”eller hur?”, som på den tiden användes som en form av begäran om bekräftelse eller medhåll. ”Man måste tänka på hur man uppför sig, eller hur?” Men av något skäl så har ”Eller hur?” nu förvandlats till ”Eller hur!”, alltså sagt av den som påståendet är riktat till. Ibland tycks det dessutom användas på ett lätt sarkastiskt eller ironiskt sätt, då utan utropstecken. ”Gud, vad skönt att få börja jobba efter semestern.” ”Mm, eller hur…” Kan det vara något som den ironiska generationen har infört?

Visst, språket förändras och så måste det naturligtvis vara. Men vårt språk är ganska rikt och det finns sällan bara ett sätt att uttrycka saker på. Så varför inte variera sig lite? Varför inte förlänga livet på de stackars idioter som lyssnar på hur folk talar? Våga avvika från mängden genom att inte använda de här tjatiga uttrycken och orden. Här är några alternativ:

• ”Ursäkta, finns den här i storlek 48”? ”Det kan du hoppa upp och klappa dig i ändan på.”
• ”Ursäkta, du klev på mina fötter.” ”Säger du det, din gamla kommod?”
• ”Vilket vackert väder vi har.” ”Hurså?”

Varsågoda. Gån ut i världen och talen som folk.