Det finns röster som man blir förälskad i, som lyckas beröra och som man inte kan låta bli att lyssna till. Det finns ganska många sådana i mitt liv – och en av dem tillhör skotten med det passande namnet Mike Scott. Han hör hemma i gruppen The Waterboys som skivdebuterade 1983 och således har hållit på ett tag. Ska sanningen fram så är gruppen ett verktyg för just Scott, som genom åren har omgett sig med en hel kader av olika musiker. I dag är det han och mästerviolinisten Steve Wickham som utgör kärnan. Under en snart 30-årig karriär kan man förstås inte alltid ligga på absolut topp – vissa skivor har känts lite som parenteser. Aldrig dåliga, men ibland mindre angelägna. I Sverige är gruppen förmodligen mest känd för LP:n – och låten – ”Fisherman’s Blues” från 1988.
På sätt och vis har Mike Scott nu återvänt till den skivan, som åtminstone till hälften präglades av bekantskapen med ovan nämnde Wickham och en flytt till Irland. Rockbandet The Waterboys lät sig influeras av den irländska folkmusiken och spelade bland annat in en egen fin tonsättning av poeten W.B. Yeats dikt ”The Stolen Child”. På den alldeles färska skivan ”An Appointment With Mr. Yeats” har Mike Scott gjort om bedriften, men presenterar hela 14 av W.B. Yeats dikter i musikalisk form. Det är ganska modigt gjort – och det tyder på att Scott verkligen brunnit för projektet. Inte för att han någonsin har brytt sig om vad folk förväntar sig av honom, men han är en synnerligen duktig textförfattare själv och borde inte ha någon direkt anledning att tonsätta andras ord. Men är man förälskad i en poet så är man. Och det är först när jag lyssnar på den här skivan som jag inser att han i sitt eget textförfattarskap inte har hämtat så lite inspiration från Yeats. Om man inte visste bättre så skulle man alltså kunna tro att de ord som framförs här är Scotts egna.
Den här typen av projekt är förvisso inte särskilt vanliga, men när de genomförs har de en tendens att bli ytterst försiktiga och vördnadsfulla historier. Det här skulle ha kunnat bli en skiva med dikter klädda i någon form av modern irländsk folkmusikdräkt, men Mike Scott har inte fallit i den fällan. Visst finns här folkmusikinfluenser – det är nästan ofrånkomligt när en violinist av Steve Wickhams kaliber är inblandad – men de tar definitivt inte över. Många av sångerna är tvärtom rocklåtar i typisk Waterboys-stil. Man har alltså vågat ta ut svängarna, utan att på något sätt förminska texterna eller låta musiken ta över. Balansen är helt enkelt perfekt. Tonsatta dikter behöver med andra ord inte per automatik resultera i bugande och bockande små visor. När ska någon göra rock’n’roll av Ferlin? Hur som är det här den första Waterboys-skivan på ganska länge som känns riktigt helgjuten. Det märks att den är ett slags kärleksbarn.
”September 1913”:
http://www.youtube.com/watch?v=Mm7wXD7_tlM&feature=mfu_in_order&list=UL
elbrundino 
Kommentera