elbrundino

Har du blivit kränkt i dag? Stannade inte busschauffören vid din hållplats trots att du hade tryckt på knappen? Fick du fel växel tillbaka av kassörskan på Lidl? Fick du visa legitimation på Systembolaget? Har någon sagt åt dig att du inte får röka på tunnelbaneperrongen? Ja, då råder det inget tvivel om att du har blivit kränkt och fullständigt respektlöst bemött. Någon måste stå till svars och helst avgå från sin befattning. För så här kan vi ju faktiskt inte ha det. Eller kan vi det?

Svensken har blivit en skrämmande lättkränkt figur, en människa som inte tål motgångar, hur de än är beskaffade. Vi har därtill hamnat i en situation där de allra flesta är oerhört rädda för att inte ha politiskt korrekta åsikter. Det uppfattas som mycket viktigt att tycka rätt, eller att åtminstone låtsas tycka rätt om man nu innerst inne skulle tycka fel. Konsensus är det viktigaste som finns. I någon mening har det gått för långt.

Å andra sidan finns det en heterogen grupp människor som tvärtom alltid säger precis vad de tycker, eftersom de har lärt sig att man ska göra det. De struntar med andra ord fullständigt i om de råkar såra någon – och om det görs på ett fullständigt osakligt sätt, till exempel genom angrepp på någons utseende eller sexuella läggning. Men går det då inte att finna en balans? Går det inte att uttrycka sin åsikt, som kanske är obekväm och politiskt inkorrekt, med ett visst mått av fingertoppskänsla? Jo, visst måste väl det vara möjligt? Det är ju rent logiskt så att alla inte kan ha samma åsikt, men man behöver för den sakens skull inte vara elak och hatisk mot åsiktsmotståndarna.

Egentligen är jag ytterligt trött på den nu världsberömda tårtan på Moderna Museet, men den framstår som det senaste exemplet på det här att alla plötsligt går i taket och skriker på att någon måste stå till svars och avgå. I korthet: På ”World Art Day” på Moderna Museet gör konstnären Makode Linde ett slags performance i form av att närvarande personer skär bitar av en tårta som föreställer en naken, svart kvinna. Tårtans ”huvud” är konstnärens eget huvud – och han skriker varje gång en bit skärs. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth deltar genom att hålla ett tal om konstens frihet och rätten att provocera. Hon hade därtill lovat att premiärskära en bit av en tårta – utan att veta hur denna tårta såg ut.

När ett foto av en skrattande kulturminister som skär en bit av en svart kvinnas underliv dyker upp på Internet så är det förstås lätt att bli både häpen och upprörd. Det kändes spontant som om det måste vara fråga om en manipulerad bild. Men så var det ju inte. I det här läget, utan ytterligare information, låg det mycket nära till hands att skrika ”rasism!”, men här blir det tydligt hur farligt det är att ta saker ur sina sammanhang. Man måste till exempel fråga sig vilket syfte konstnären hade med sin tårta. Och i vilket sammanhang tårtskärningen utfördes.

Makode Linde, själv färgad, utgår i sin konst från föreställningar om rasism, främlingsfientlighet och slaveri och ville genom sin tårta peka på kontrasten mellan den västerländska bilden av Afrika och den verkliga bilden av slaveri och förtryck. Det räcker gott med att besöka Lindes egen webbplats www.makodelinde.com för att se att hans tårta inte är någon engångsföreteelse. Där kan man till exempel se bilder av hur han har gjort om kungliga minnestallrikar på så vis att Drottning Silvia är ersatt av en nidbild av en svart kvinna. Det faller alltså på sin egen orimlighet att själva konstverket är rasistiskt, åtminstone gentemot svarta.

Är det då rasistiskt att en svensk, vit kulturminister skär en bit av denna tårta? Knappast. Det här är väl snarare ett alldeles utmärkt sätt att fästa uppmärksamheten på den både öppna och dolda rasism som finns, inte bara i Sverige utan i hela världen. Det hela är en ypperlig bild av hur vita har utnyttjat Afrika och dess invånare genom århundradena – men även i nutid. Se Lena Adelsohn Liljeroth som en symbol för kolonialmakterna som delade upp Afrika mellan sig, tog en bit av den afrikanska tårtan. Att hon skrattar när hon skär upp tårtan förstärker bara den bilden. Jag misstänker dessutom att hon inte skrattade för att hon tyckte att det var roligt att skära i en kvinnas underliv, utan för att situationen var ytterligt absurd. Som bekant kan man skratta när man känner sig besvärad, som en form av försvarsmekanism.

Ändå kräver Afrosvenskarnas Riksförbund att kulturministern ska avgå. De känner sig kränkta, ty detta är rasism. Jag har ärligt talat svårt att förstå riktigt hur de resonerar. Ska det till och med vara förbjudet att fästa uppmärksamheten på den rasism som finns? För det var ju exakt det hela konstverket syftade till. Nästan ännu mer förvånande är det att Elisabeth Ohlson Wallin kungjort att hon drar tillbaka sin planerade donation av verket Ecce Homo till Moderna Museet, eftersom museet ”har bidragit till att sprida ett rasistiskt budskap”. Jaså? För den som inte minns det så provocerade hon halva kristenheten med Ecce Homo 1998. Hennes webbplats stoltserar dessutom med citatet ”Elisabeth Ohlson Wallin brukar beskrivas som en av landets värsta provokatörer”. Men hur skiljer sig de båda provokationerna åt? Det här är kanske det allra märkligaste i hela tårthistorien.

Nu hoppas jag innerligt att jag inte har kränkt Afrosvenskarnas Riksförbund och Elisabeth Ohlson Wallin. För det vore ju otrevligt.