Rumänien? Bukarest? Vad är det första man tänker på? Ceaușescu, barnhemsbarn och tiggare? Ja, det är nog lätt att de första associationerna går åt det hållet. Och även om moderna guideböcker gör sitt bästa för att förklara att Rumäniens och Bukarests dåliga rykte är mycket överdrivet så skiner det ändå igenom att man faktiskt bör vara på sin vakt. Numera är det falska poliser, lösdrivande hundar (rabies!) och ohederliga taxichaufförer man varnar för – i alla fall i Bukarest. Så det är klart att man närmar sig staden med viss respekt och stor försiktighet.
Men så landar man på flygplatsen som ligger någon mil norrut och möter – förstås – ett åtminstone på ytan väl fungerande land som känns som vilket medelhavsland som helst. Och Bukarest som framställts som en förfärlig, förstörd stad är inte alls så brutal, betonggrå och ful som man förleds att tro. Jodå, Ceaușescu gick hårt fram och mejade ner stora delar av den gamla bebyggelsen i ett anfall av storhetsvansinne och uppförde världens näst största byggnad (efter Pentagon) i änden av en nyanlagd och pampig boulevard. Men här och var finns gamla, fina hus kvar – och man anar varför Bukarest en gång sågs som Östeuropas Paris. Av någon anledning sparades några kvarter, det som nu kallas ”gamla stan”. Den är inte stor, men har en viss charm. Vissa hus är tragiskt fallfärdiga, bland dem hus med skyltar där det står ”historiskt monument”, andra är upprustade.
Naturligtvis föreställer man sig också att invånarna i en så ful och anskrämlig stad måste vara gråa och kuvade människor. Ja, man ser en och annan liten tant som sitter hopkrupen och sover på trottoaren – och en annan tant kommer fram och ber om några små slantar. Men sånt ser man även i Stockholm. I övrigt verkar bukarestborna vara mycket moderna, eleganta människor som påminner ganska mycket om italienare i sin avslappnade attityd och modemedvetenhet. Men, men… jag har bara varit här i några futtiga timmar och intrycken kan komma att ändra sig.
Det är förresten varmt och skönt här. Sa jag det?
Har just upptäckt din blogg, Lasse. Jätteintressant! Har precis läst om Lee Hazelwoods soffa och första kapitlet i Bukarest-följetongen. Nu måste jag läsa vidare… 🙂
Nina