elbrundino

Om man ska åka till Krakows flygplats (som naturligtvis heter John Paul II International Airport Kraków-Balice) från själva staden Krakow så kan man ta tåget Balice Ekspres, som inte riktigt gör skäl för namnet. Tåget tuffar fram i uppskattningsvis 25 km/h på räls som låter som räls gjorde förr i tiden. Du-dunk, du-dunk, du-dunk… Men varför ska man ha bråttom? Och när priset är en tolftedel av priset för en (tidsmässigt) lika lång resa med Arlanda Express i det frejdiga Sverige så har man inte rätt att klaga. När man väl kommer fram till destinationen – en enkel perrong utan stationshus – så kliver man på en matarbuss som tar en till flygplatsen. Det går förmodligen snabbare att gå, men man rekommenderas att ta bussen, så då gör man det.

Efter den sedvanliga säkerhetskontrollen är det dags för någon timmes väntan vid gaten. Ibland är man ute i onödigt god tid. Två och en halv meter bort sitter en ung kille i täckjacka med huva. Han har gymnastikskor på sig – oknutna – trots att det är vinter. Men huvan är på. Förmodligen lyssnar han på musik men det är svårt att avgöra eftersom han alltså har huvan på. Fyra och en halv meter bort sitter en ung tjej. Hon tuggar tuggummi och kastar förstulna blickar på killen. De är nog i samma ålder. Till slut kan hon inte hålla sig längre och hittar på en ursäkt för att tilltala honom. Hon inbillar sig kanske att han är svensk eftersom han väntar på planet till Stockholm.

Fast det gör han inte. Planet till Düsseldorf avgår från gaten bredvid och det är dit han ska, kanske för att fira jul. Hon ska däremot till Stockholm. Killen förstår ändå vad hon säger eftersom han visar sig vara norsk-chilenare. Eller kanske chilensk-norsk eller vad det nu kan heta. De etablerar kontakt. De är båda uttråkade och tjejen har ett trängande behov av att berätta saker och ting. Hon har – visar det sig – bara varit i Krakow som hastigast. Den mesta tiden har hon tillbringat med vänner i Warszawa. Spanska och polska vänner. Hon förklarar för killen att den polska polisen hatar utlänningar, i synnerhet spanjorer. Hon vet inte varför men så är det. Under vistelsen i Warszawa har hon antastats av polisen fyra gånger. Antagligen mest för att hennes vänner är spanjorer.

Den polska huvudstaden är sedan 1995 försedd med tunnelbana. Polens första. Där finns också bussar och spårvagnar. Den svenska flickan har av sina polska vänner fått veta att hon inte behöver betala för sig. Det finns nämligen inga kontrollanter och därmed är det poänglöst att köpa biljett. Vid första resan med tunnelbanan dyker plötsligt fyra kontrollanter upp. De där som inte finns. De kräver att den lilla gruppen, inklusive vår svenska hjältinna, ska betala. Förmodligen avkrävs de också någon form av bötesbelopp. Ungdomarna vägrar. Polis tillkallas och eftersom gruppen bland annat består av spanjorer så förs de i piketbuss till polisstationen. De informeras om att de är fria att gå så snart de har betalat T-banebiljetterna och böterna. Gruppen vägrar. ”Jävla polisjävlar, va?” Efter tretton timmar släpps alla. Utom spanjorerna, förstås.

Norsk-chilenaren lyssnar troget och skjuter ibland in någon fras för att visa att han hänger med och håller med flickan. Hon har nu i berättelsen förflyttat sig till Mexiko där några av hennes vänner tillbringade en längre tid. Det framgår inte riktigt vilken nationalitet dessa vänner har men antagligen var de spanjorer. Flickan har jobbat länge i Spanien och har många vänner där. En sen kväll får vännerna för sig att de ska bada. De har inga badkläder med sig så de beslutar sig för att bada nakna. De vet visserligen att det är förbjudet men det kan väl inte spela någon roll om de badar nakna en sen kväll på en offentlig badstrand? Så dyker polisen upp. Den mexikanska polisen är inte att leka med – de hatar utlänningar. Förmodligen i synnerhet spanjorer. Vännerna förs till polisstationen där de hålls kvar i tre dygn! ”Jävla polisjävlar, va?”

Plötsligt tittar norsk-chilenaren på klockan och rycker till. Planet! Medan han lydigt och med visst intresse lyssnat har flygplatspersonalen i högtalarna flera gånger bett honom att gå till gaten. Han lyfter sin väska och rusar iväg men det är för sent. Han kommer tillbaka och byter några ord med tjejen innan han rycker på axlarna och tar sig ut genom säkerhetskontrollen – åt fel håll – för att försöka boka om sig. Tjejen verkar inte särskilt bekymrad. På sin höjd förbannar hon kanske att hon inte hann få killens mejladress eller telefonnummer. Hon tar ett nytt tuggummi och hatar förmodligen fortfarande poliser.