elbrundino

De senaste veckorna har det varit en viss debatt kring svenska ungdomars kunskap om sitt eget språk, bland annat i Upsala Nya Tidning: http://www.unt.se/debatt/vara-studenter-kan-inte-svenska-2027570.aspx Debattartikeln handlar om studenter på universitetsnivå, men oförmågan att stava och förstå även relativt enkla uttryck och begrepp i det egna språket är naturligtvis inget som dyker upp först när man börjar ägna sig åt postgymnasiala studier. Det här språkproblemet kommer knappast som någon större överraskning, tendensen har varit tydlig ganska länge. Nu föreslår Kristdemokraterna att skolåret ska förlängas med en vecka för att man ska komma till rätta med problemet. Jag vet inte om det är rätt väg att gå (”Men då får ju eleverna kortare sommarlov!”) men det är åtminstone bra att någon inser att något måste göras.

Egentligen är det ganska egendomligt att det har blivit så här. Det kan ligga nära till hands att muttra något om ”dagens ungdomar” och att det var bättre förr, men man kan nog inte skylla det här på att barn och ungdomar skulle ha blivit mer ointelligenta. Tvärtom tycks det som om intelligensnivån (om man nu ska röra sig med sådana begrepp) snarare blir högre med tiden. Det känns tveklöst som om den matematik och naturvetenskap som exempelvis mina syskonbarn får lära sig vida överstiger min fattningsförmåga. Delvis har det nog att göra med mitt monumentala ointresse för de ämnena, men det känns också som om kunskapsnivån i skolan är högre i dag än på min tid. I vissa ämnen, skyndar jag mig att tillägga – kanske de ämnen som just nu värderas högst. För det är naturligtvis så att olika ämnen anses olika viktiga under olika tidsepoker, beroende på hur samhället förändras. Jag har ingen aning om hur många timmar svenska man har i skolan, men det verkar definitivt som om det är alldeles för få. Eller också sysslar man inte med rätt saker på lektionerna i svenska. Kanske anses det helt enkelt att ett språk som man har med sig från födseln inte behöver ta så många lektionstimmar i anspråk, men då begår man ett stort misstag. Språket är ett verktyg som man har med sig hela livet och som man hela tiden utvecklar. Svenskan är inget fattigt språk, som många inbillar sig eller intalar sig. Svenskan är inte heller något litet och löjligt språk som man gör bäst i att glömma till förmån för engelska eller andra ”stora” språk. Språket är, som debattartikelförfattarna mycket riktigt påpekar, redskapet för att ta till sig humanistisk vetenskap. Ja, inte bara humanistisk, väl?

Jag har redan tidigare ältat det här med vikten av att kunna hantera och behärska sitt eget modersmål. Faktum är att alla som har svenska som modersmål borde ha alldeles utmärkta förutsättningar att skriva svenska perfekt. Vi har så väldigt mycket gratis. Man kan förvisso ha olika förutsättningar för det här med språk. En del människor är dyslektiker, en del saknar helt enkelt intresse (på samma sätt som jag saknar intresse för matematik). Det får man ha förståelse för och acceptera. Men i ett samhälle där allt fler går vidare till högskolestudier efter gymnasiet så måste man ha vissa grundverktyg för att klara studierna. Tyvärr finns det en allmän attityd att det där med stavning och meningsbyggnad inte är så viktigt när man studerar andra ämnen än språk (där det ju har en viss relevans) – att det är förståelsen av ämnet som är viktig. ”Huvudsaken är väl att man förstår vad man menar?” Men när lärarna måste ägna en massa tid åt att tolka det som studenterna skriver så är något på tok. Man förstår alltså inte ens vad eleverna menar. Och omvänt, om eleverna inte förstår det de läser på grund av dålig ordkunskap eller någon annan brist så hjälper det inte ens om de skriver en utmärkt svenska. Det går alltså en massa onödig tid och energi åt att syssla med annat än det ämne som egentligen studeras. Så borde det inte vara.

Nu kan det låta som om jag sätter mig på mina höga hästar eftersom jag uppenbarligen har lätt för det här med svenska och till och med arbetar med språk. Men då vill jag påpeka att jag inte alls var överdrivet förtjust i svenskämnet när jag gick i skolan. Grammatik var ungefär lika tråkigt som matematik. Litteraturhistoria intresserade mig inte nämnvärt. Men jag tyckte om att läsa och jag har flitigt läst både skönlitteratur och facklitteratur i princip sedan jag lärde mig sätta ihop bokstäver till ord och ord till meningar. Insikten att jag faktiskt behärskade språket gjorde också att jag började uttrycka mig själv i skrift. Så jag dristar mig faktiskt att tror att svaret på problemet med ungdomars oförmåga att förstå och uttrycka sig på det egna språket ligger i lustfylld läsning. Det spelar ingen roll vad man läser, huvudsaken är att det är något som man är intresserad av. Och, naturligtvis, att det man läser är välskrivet. Där ska inte finnas några stavfel, meningsbyggnadsfel eller särskrivningar. Genom läsning registrerar hjärnan hur olika ord stavas och hur meningar konstrueras. Genom läsning lär man sig att förstå ovanliga ord och uttryck. Ja, jag vill påstå att det är läsningen, och genom den upptäckten av språket, som har gett mig verktyget att lyckas relativt bra här i livet. Jag gick till biblioteket flera gånger i veckan och fick hjälp att hitta böcker av den underbara bibliotekstanten Britta Rosling, som kunde mitt lånenummer utantill. (Känner ni igen namnet? Den välkände Hans Rosling, professor i internationell hälsa vid Karolinska Institutet, är hennes son.) På den här tiden hade man dessutom gamla hederliga böcker som källor till det mesta när man till exempel gjorde grupparbeten. Inhämtning av kunskap skedde alltså genom det skrivna ordet, samt förstås genom muntlig undervisning som åtminstone i viss mån skedde med svarta tavlan som komplement – det skrivna ordet även där. I dag sker, om jag är rätt informerad, en stor del av kunskapsinhämtningen via sökningar på Internet. Även där hittar man förstås det skrivna ordet, men det är långt ifrån säkert att språket är välskrivet. Tvärtom kryllar det av icke vedertagna förkortningar, särskrivningar, felstavningar och felaktigt använda ord. Det leder till två saker, som jag ser det: 1. Känslan för språket avtrubbas och man börjar tro att den felaktiga stavningen och särskrivningen är korrekta. 2. Även om man inser att språket kanske inte är helt korrekt så luras man att tro att det inte spelar någon roll hur man skriver, eftersom andra uppenbarligen inte bryr sig om språket. ”Varför ska jag?”

Egentligen vet jag alldeles för lite om hur skolan ser ut i dag. Visserligen är jag en aning konservativt lagd men jag vill inte gå så långt som att förbjuda användandet av Internet i skolan. Självklart ska man försöka följa med den tekniska utvecklingen. Internet kan säkert vara bra som ett verktyg vid undervisning, men bortsett från det självklara att eleverna måste vara extremt kritiska till det de läser så vill jag hävda att undervisningen måste kompletteras med skrivet material som håller en hög språklig standard. Och eleverna måste uppmuntras att läsa även utanför skoltid, inte bara för att nöta in ett bra språk utan också för att skaffa sig bildning. Många ungdomar i dag läser inte böcker. Det finns även gott om vuxna som koketterar med att de inte har läst en enda bok sedan de gick i grundskolan. Jag ska inte tjata om och fördöma vad de gör i stället, men jag tycker att det är beklämmande eftersom även skönlitteratur ger nya tankar och infallsvinklar som berikar livet. Det kan kännas som en mossig och romantisk tanke, men jag tror att den är alldeles sann.
Friskusen Arne Tammer (googla honom, ni som inte vet vem han var) marknadsförde en gång i tiden sin brevkurs (googla det, ni som inte vet vad det är) med sloganen ”Ge mig en kvart om dagen”. Då handlade det om att få en starkare och friskare kropp. Jag skulle vilja föreslå att alla läser en bok en kvart varje dag. Jag är övertygad om att det skulle göra underverk. Inte bara med språket. Jag tror faktiskt att folk skulle må bättre också.