elbrundino

Jag sitter på ett kafé på Kulturhuset i Stockholm. Kanske heter det Teatercaféet eller Teaterbaren. Det borde vara en smal sak att ta reda på, men det känns inte så viktigt. I sällskap med en kopp kaffe har jag tänkt läsa F. Scott Fitzgeralds ”Den store Gatsby”, en bok som jag minns att jag läste någon gång på högstadiet. Men antingen har jag glömt hela handlingen eller också begrep jag ingenting av boken då. Det är alltså dags att läsa den igen. Det brukar inte vara något problem för mig att träda in i böckernas värld trots en stimmig omgivning. Den går att koppla bort. Oftast.

Vid ett litet bord bredvid mitt sitter en lätt rödbrusig man i något obestämbar ålder. Han är yngre än 50, men definitivt äldre än 40. Man ser på honom att han försöker hålla sig fast vid en ungdomlig klädstil. Inget fel med det, men i hans fall känns det nästan lite desperat. Han behöver ett namn – han ser ut att heta något lite lätt ovanligt, så jag tänker kalla honom Alf. Mittemot honom sitter en kvinna i ungefär samma ålder, kanske något yngre än han. Hon sitter med ryggen mot mig, så jag kan egentligen inte avgöra hur gammal hon är. Jag bara gissar. Hon heter i alla fall Anne, eller kanske Ann, det framgår med nästan löjligt stor tydlighet. Hon är uppenbarligen hans relativt nya kärlek, som det ju heter. Mellan de två sitter, på ett nästan inklämt vis, ett äldre par. Det är Annes föräldrar. Jag får mycket raskt bilden klar för mig; det här är första gången föräldrarna och Alf träffas. Han borde med andra ord försöka göra ett gott intryck, men Alf tycks vara sitt vanliga jag. Tja… varför förställa sig? Här följer hans egna ord:

”Jag ser att det står Antarctic Expedition på din tröja, Anne berättade att ni har varit på en båtresa dit, när var det, var det länge sen? Det spelar förstås ingen roll hur länge sen det var, jag blir mest nyfiken på hur ni kom på den idén, det är ju inte alla som åker till Antarktis, menar jag, det är ju inte det första stället man kommer på att åka till, men det är ju fantastiskt att komma på en sån idé. Det kostar väl ganska mycket pengar? Inte för att det heller spelar så stor roll, men tänk vad man får uppleva – det är ju verkligen inte särskilt många i bekantskapskretsen som åker till Antarktis antar jag och det finns ju djur där som man inte ser på så många andra ställen. Pingviner finns det ju där, såg ni några pingviner? Det antar jag att ni gjorde? Förlåt? 10 000? Varför har du inte sagt det, Anne? Anne berättade att ni hade varit till Antarktis, men hon sa inget om några 10 000 pingviner. Det måste ha varit en imponerande syn, de är väl helt fredliga så att man kan gå omkring bland dem? Jag menar så att man inte bli attackerad, ha ha ha, jag och Anne var ju på Seychellerna och där fanns det sköldpaddor som var väldigt gamla och jag kom lite för nära en av dem, den kan väl ha varit… Hur gamla blev de, Anne? Den var nog minst 100 år, nej, mer ändå. 120 år. Den var lika gammal som den var tung, ha ha ha, 120 kilo, och när jag kom för nära så väste den liksom så här nånting ”hhhhsshh” och gjorde ett utfall mot min näsa, för jag hade böjt mig ner och jag tänkte att, nej, min näsa ska du inte få bita av och jag såg rakt in i hans ögon och de såg väldigt sorgsna ut så jag tyckte mest synd om honom eller om det kanske var en hona, de lägger ägg som ser ut som pingisbollar, men de studsar inte lika bra, ha ha ha, och det är inte ofta man ser en så stor och gammal sköldpadda, kanske lika sällan som man ser pingviner ute i det fria, jag menar, man kan ju se dem i djurparker och andra ställen där de inte riktigt hör hemma, alla djur borde få vara i sin rätta miljö, det är nästan en filosofisk fråga, tycker jag, och apropå det så har jag ju varit i väldigt många kyrkor, synagogor, moskéer och vid Klagomuren och den ligger ju alldeles invid den där helgedomen och jag anser ju att alla religioner egentligen är samma religion, de har ju samma ursprung allihop och många gemensamma nämnare. Va? Måste vi gå? Varför det, det är ju 30 minuter kvar innan det börjar och det tar max tio minuter att gå dit. Anne är alltid en sån tidspessimist, har hon ärvt det av er, är det ni som har fått henne att bli en sån tidspessimist, själv hatar jag att komma för sent, men jag hatar också att komma för tidigt, ska jag visa några bilder från Seychellerna. Här är de.”

I mitt stilla sinne undrar jag hur länge det där förhållandet kommer att hålla. Därpå slår jag ihop min bok och går därifrån. Jag minns inte ett enda ord av vad jag har läst.