Häromdagen blev jag av min vän Magnus uppmärksammad på ett YouTube-klipp med Magnus Betnér. Ja, ni vet, ståuppkomikern. Anledningen till uppmärksammandet var egentligen en sekvens där Betnér lär ut ”20 poäng svenska på 30 sekunder” – men strax efteråt började han tala om något som även lilla jag har observerat. Har ni lagt märke till att indignation och engagemang blossar upp väldigt snabbt nu för tiden? Kanske är det inte alls så, förresten. Men Internet – och kanske främst Facebook och Twitter – har gjort det här fenomenet väldigt tydligt. Det känns nästan som om en stor del av befolkningen bara sitter och väntar på att få rasa mot en eller annan orättvisa eller förfärlighet, kanske någon snaskig historia som ”Uppdrag granskning” presenterar. För att visa att man hänger med och minsann är en engagerad samhällsmedborgare så slänger man omedelbart ut en Facebook-status, twittrar något eller skriver något indignerat i sin blogg. Ja, man kanske till och med startar ett upprop av något slag som ens vänner kan ”gilla”.
Det är väl gott och väl, kan man tycka. Problemet är att det inte blir så mycket mer än så. Upprördheten kommer av sig. Engagemanget dör ut. Det kan visa sig att man i själva verket inte bryr sig särskilt mycket om det där som man just har varit så indignerad över. Eller som Magnus Betnér uttryckte det: ”Nej, du bryr dig inte. Du låtsas.” Och varför det då? Varför sträcker sig inte engagemanget särskilt långt? Det kan till exempel bero på att larmrapporten visade sig vara långt mindre alarmerande än man trodde. Eller också inser man plötsligt att man bara har lyssnat på den ena sidans argument och att det som verkade så hårresande galet egentligen var fullständigt logiskt. Det kan också hända att man har tagit sig tid att analysera det hela, vidgat perspektivet en aning och helt enkelt bytt ståndpunkt. Det känns också som om förmågan att diskutera ett problem under längre tid än två dagar har försvunnit. En debatt avverkas lite snabbt och sedan går man över till nästa – som om det inte går att diskutera flera saker parallellt i Sverige. ”Hallå, nu diskuterar vi faktiskt näthat här. Försök inte blanda bort korten genom att diskutera mobbning i största allmänhet.” ”Hör du, det där med näthat pratade vi ju om för två veckor sedan – nu är det faktiskt REVA vi snackar om här.”
Genuint engagemang är naturligtvis något bra och beundransvärt, men det är som om ytterst få människor numera orkar engagera sig längre än en dag. För man har ju så mycket annat att sköta också. Man har sitt surdegsbröd och sin resa till Thailand och sitt fredagsmys och sitt tittande på Melodifestivalen som också måste hinnas med. Och då är det ju väldigt bekvämt att visa sitt stöd för någon utrotningshotad svamp genom att trycka ”gilla” på någons status. Det tar ju knappt en sekund och så har man dövat sitt samvete för en liten tid framöver. Ja, jag uttrycker mig en aning sarkastiskt – men jag gör det enbart för att försöka tydliggöra vad jag menar. Det är liksom lite för enkelt att visa engagemang, om det nu ens är ett engagemang. För är det inte så att många just låtsas bry sig av rent egoistiska skäl? Dels för att döva samvetet en aning, dels för att inför andra framstå som en människa som faktiskt bryr sig. Vill det sig riktigt väl så kanske man till och med kan få medial uppmärksamhet för sin insats. Det här är väl lite av en biverkan av dagens tyckarsamhälle. Det går liksom inte an att gå omkring och inte ha en åsikt i alla frågor som dyker upp. Man måste tycka något, annars är man ingen seriös samhällsmedborgare.
Jag måste erkänna att jag inte riktigt vet vart jag vill komma med det här? Ska folk sluta engagera sig mot orättvisor och sådant som de tycker är fel? Absolut inte. Men det kanske är dags att besinna sig lite, fundera över vad man verkligen brinner för och sedan koncentrera sig på att envist driva den frågan? Det kanske är dags att bilda sig en egen uppfattning om saker och ting innan man börjar skrika att saker och ting är åt helvete och att så här kan det faktiskt inte fortsätta. Och kanske ska man rent av våga låta bli att ha åsikter om varenda fråga som dyker upp, helt enkelt för att det ytterst sällan går att se saker i enbart svart och vitt. Annars tror jag att vi riskerar att hamna i en situation där alla låtsasengagerar sig i allting för den goda smakens skull – i ungefär fem minuter. Och då kan resultatet inte bli annat än mycket klent.
Här är förresten det där klippet. Titta från 5.40.
elbrundino 
Kommentera