elbrundino

Tänk vad jag avundas er människor som har förmågan att när som helst prata med vem som helst om vad som helst. Det är nämligen en förmåga som jag saknar och det är jobbigare än många förmodligen kan föreställa sig, ja, faktiskt riktigt plågsamt. Om jag någon gång hamnar på en fest eller bjudning av annat slag så tenderar jag att mycket raskt hamna i ett hörn tillsammans med mig själv. Och stackars den människa som har oturen att bli placerad bredvid mig vid ett middagsbord. Det blir inte mycket till underhållning från min sida… vilket egentligen är väldigt konstigt. I andra sammanhang är jag nämligen förtjust i att få uppmärksamhet och att stå i centrum. Jag fullkomligt älskar att stå på en scen och vara konferencier eller att på andra sätt stå framför människor och tala – förutsatt att jag vet vad jag ska säga och att det jag ska säga håller måttet. Jag har stått inför 300-400 personer, om inte mer, och orerat och riktigt njutit av det. Men det visar sig att det där nog är ganska typiskt. Jag vill inte alls i övrigt jämföra mig själv med saligen avsomnade Povel Ramel, men för ett tag sedan läste jag hans memoarer och blev glad av en passage där han förtäljde att han vantrivdes  alldeles förfärligt på sociala tillställningar och oftast – som jag – hamnade ensam i ett hörn. Det väntar man sig inte riktigt av en scenräv som Ramel. Men hurra! Jag är uppenbarligen inte den ende som har de här svårigheterna. Det vore ju förmätet att tro något annat.

Var kommer då den här oviljan till social kontakt ifrån? Det är ju lätt att skylla på det genetiska arvet eller något liknande och det ska livligt erkännas att min far inte var någon direkt pratkvarn. Men jag tror inte att det är så enkelt. Faktum är att jag en gång i tiden var relativt social och pratsam. Så vad hände? När man tänker mycket på ett problem som man har så är det ganska naturligt att man börjar försöka analysera vad som har gått snett. Märkligt nog kan jag isolera en specifik händelse som jag tror bär skulden till allting: En klasskamrat på mellanstadiet återkom till klassen efter en längre sejour i USA. En annan klasskamrat informerade henne om att Lars (jag alltså) hade blivit ”så konstig” på sista tiden. ”Han springer omkring och pratar med alla hela tiden.” Naturligtvis var det inte meningen att jag skulle höra det – men det gjorde jag. Och tro mig, när man är barn vill man inte vara ”konstig”. Alltså förvandlades jag där och då och blev den tysta, tillbakadragna typen.

Småprat är helt enkelt ingenting som ligger för mig, eller rättare sagt: jag har aldrig riktigt lär mig hur det går till. Och ska jag vara riktigt ärlig så tycker jag att det känns som om jag lägger mig i om jag börjar ställa en massa personliga frågor till folk jag inte känner. Det är rätt knasigt, med tanke på att jag inte har så mycket emot att prata om mig själv – men av någon sorts respekt för andra, och en form av självbevarelsedrift, ändå håller klaffen. För man vill ju inte framstå som en självcentrerad idiot. Det är den där balansen som är så förtvivlat svår. Och efter ett trevande försök till konversation så dör alltihop. Förmodligen handlar det också om en rädsla för att inte bli förstådd – eller att bli missförstådd. I min värld finns det nästan inget värre än att säga något väldigt roligt och dräpande som ingen förstår. Något som faller platt till marken. (Krig, svåra sjukdomar, blodprovstagning och fiskbullar är värre.)

Det blir ju inte lättare av allt prat om social kompetens och allt tjat om att man ska bjuda på sig själv. Det är klart att saker och ting i allmänhet säkert blir trevligare och roligare om alla har den förmågan – att bjuda på sig själva. Men det är ju inget som kan beordras fram. Det blir som den äldre damen som i fordrande ordalag uppmanade sin syster: ”Var nu lite rolig, Elsa.” Vilket krav! Det är som att be en hundrakilosmänniska att vara lite smal. Det går liksom inte att vara underhållande eller smart på beställning – och särskilt inte om folk börjar ställa det kravet på en. Jag minns en lektion i engelska på universitetet där läraren plötsligt slog näven i bordet och skrek åt oss att säga något! (Det var en kurs där det handlade om att tala engelska, så hon hade ju visst fog för sin kritik av vår tystlåtenhet.) Av detta utfall blev jag så rädd att jag började pladdra fullständigt osammanhängande och osedvanligt ointelligent – alltså precis på det sätt som jag avskyr. Jag står som sagt gärna i centrum, men då ska jag ha något vettigt att säga och veta att jag kan uttrycka det på ett bra och genomtänkt sätt.

Nå. Allt det här gör alltså att jag högst ogärna går på tillställningar där det finns en massa människor som jag inte känner. Det handlar inte om högfärd, att det på något sätt inte duger. Det handlar inte om att jag inte uppskattar andras ansträngningar. Jag blir tvärtom rörd över att någon tycker att det är mödan värt att bjuda mig. Ibland tar jag mig samman – och då brukar jag typiskt nog passa på att förbereda (och hålla) ett, som jag hoppas, roligt tal för att på så sätt få alla dessa okända att inse att jag egentligen inte är den där tråkiga, gråa, tysta lilla människan som står i ett hörn och samlar damm och knaprar nervöst på sina vänner de salta pinnarna. Andra går på kalas och andra festligheter för att träffa nya människor. De gillar det. ”Främlingar är vänner du ännu inte känner” och allt det där… Jag trivs bäst i mindre sällskap bestående av människor som jag på ett eller annat sätt har lyckats lära känna, människor som vet vem och hur jag är, som accepterar det och inte klandrar mig för att jag eventuellt inte säger så mycket.

Kanske borde det här bli bättre med åldern, rent av växa bort. Man samlar ju på sig erfarenheter och historier som man kan dela med sig av. När man uppnått en viss ålder så vet man vem man själv är och känner sig trygg i denna personlighet. Men det är precis tvärtom för mig. Jag tänker snarare i allt högre grad ju äldre jag blir: ”Vem skulle vara intresserad av min futtiga person och mitt patetiska liv?” Naturligtvis är det här ett socialt handikapp och jag önskar innerligt att jag inte led av det. Många gånger önskar jag också att min klasskamrats kommentar inte hade råkat nå mina späda små öron. Hade mitt liv sett annorlunda ut då? Inte vet jag. Jag vet bara att jag är väldigt osocialt kompetent – och att det är förfärligt tråkigt.