elbrundino

Ulriksdals slottskapell

Nog är det märkligt. Eftersom det har talats mycket om skolan och lärare på sista tiden så har jag under en tid funderat på att skriva en liten hyllning till några lärare som betytt alldeles särskilt mycket för mig. Lärare som genom ett starkt engagemang och entusiasm inspirerat mig. Jag tror nämligen att det är just de två egenskaperna som så att säga ”gör” en bra lärare. Men jag har inte riktigt kommit till skott med den där hyllningen. Och så, en solig lördag i början av september, står plötsligt en av dessa lärare livs levande framför mig! Jag hade tackat ja till att åka ut till min forna arbetsplats Ulriksdals slott och hålla en visning av det därstädes belägna slottskapellet. Gruppen kom från Uppsala och leddes av en man som jag för nu ganska många år sedan hjälpte med uppgifter till en bok om ett litet ordenssällskap vid namn E.B.B. Det står för ”Enkan Bloms Bekanta”, även om en del när det begav sig påstod att det egentligen ska utläsas ”En Butelj mellan Bommarna”. Sällskapet ägnade sig nämligen åt att spela kägla – och att dricka punsch.

Nåväl. När gruppen äntligen började trilla in, en halvtimme försenad, fick jag veta av turnéledaren Tom Lundin att Torbjörn Fulton gärna ville börja med att säga några ord utanför kapellet. Torbjörn Fulton! Japp, han är en av de där lärarna som jag hade tänkt hylla som särskilt betydelsefull. ”Jaså, är Torbjörn Fulton med?” sa jag lite dumt. ”Honom har jag studerat för för mycket länge sen.” Jag fylldes med glädje, men också med ett uns bävan. Fulton är nämligen en extremt kunnig person inom det arkitekturhistoriska området – och när han väl börjar berätta om något så tenderar han att vara ohejdbar. Missförstå mig inte – jag älskar det! Men när man har förberett en visning och upptäcker att någon annan tar tillfället i akt att berätta det som man själv har tänkt redogöra för så blir man lite orolig. Det löste sig dock, och han nöjde sig med att berätta lite om exteriören och vilka influenser som kunde spåras i detta lite märkliga byggnadsverk. Det var dock glädjande att se att mannen knappt hade förändrats alls på de drygt tjugo år som gått sedan jag läste i Uppsala för honom. Så låt mig då berätta lite om Torbjörn Fulton.

Herr Fulton är en man som gärna klär sig i bruna byxor, väst och en beige eller ljusblå skjorta. Till denna ensemble bärs ett fickur i västfickan. Och en brun skinnportfölj. Och en käpp. På näsan vilar ett par glasögon och bakom dem syns ett par plirande, pigga och humoristiska ögon. Han är lite krökt – och var det redan då för mycket länge sedan. Vi studenter trodde nog i ungdomligt oförstånd att han var närmare sjuttio år, men vi fick så småningom reda på att han led av en sjukdom som gjorde att han såg äldre ut än han är. I själva verket var han bara 50 år då. Men vilken man! Från det allra första ögonblick han öppnade munnen så förstod man att han verkligen brann för arkitekturhistorien. Han berättade att han redan som liten ritade slott och intresserade sig särskilt för vasatidens slott, så det är inte konstigt att han besatt en oerhörd kunskap i ämnet arkitekturhistoria. Men en lärare är inte bra bara för att hen besitter en gedigen kunskap. Där måste också finnas en förmåga att lära ut, en förmåga att åskådliggöra saker och ting på ett vettigt sätt, en entusiasm av stora mått. Kort sagt, en pedagogisk förmåga. Och personligen tycker jag att humor är en nog så viktig ingrediens.

Tro mig, den som en gång har sett Torbjörn Fulton åskådliggöra kryssvalvets princip glömmer det aldrig. Detta gjorde han vid en exkursion till Uppsala domkyrka (en mycket kort exkursion – Konstvetenskapliga institutionen låg tjugo meter därifrån) i början av kursen. Med portföljen i ena handen och käppen i den andra lyfte han armarna och satte dem i kors. Jag kan lova att alla stod med hjärtat i halsgropen och undrade om han skulle klara att hålla balansen eller om han skulle falla omkull. Ibland talade han så entusiastiskt att han började hosta å det våldsammaste – och då trodde förstås alla att han skulle dö. Men det var nästan som om skröpligheten bara var en illusion. Vår andre lärare Thomas, också han en utmärkt pedagog, avslöjade för oss att Fulton emellanåt flög till New York för att titta på skyskrapor. Han älskade nämligen skyskrapor. Inget konstigt med det – är man arkitekturfantast så är man – det var bara så svårt att föreställa sig honom genomgå umbäranden i ett hektiskt New York. Med käppen och portföljen i högsta hugg.

Under en period var han frånvarande på grund av sjukdom, men då såg han till att skriva små brev till kollegan Thomas med instruktioner för vad ”de små alumnerna” borde läsa. Breven signerade han ibland genom underbara små teckningar av sig själv. Thomas kunde inte låta bli att visa dem för oss. Dessa små självporträtt ger en signal om det kanske underbaraste hos Torbjörn Fulton; den fina humorn och självdistansen. Vid något tillfälle kom freden i Roskilde på tal. Då berättade Torbjörn Fulton att han hade en faster som var bosatt i Danmark och som emellanåt besökte honom i Uppsala. ”Då råkar vi förr eller senare alltid i gräl om freden i Roskilde – och så jagar vi varandra med käpparna runt matsalsbordet.” Och så följde ett muntert gnäggande över en bild som han uppenbarligen också själv tyckte var oerhört rolig. En lärare som bjuder på sig själv på det viset glömmer man inte.

När Torbjörn så småningom berättat klart om Ulriksdals slottskapell så påtalade gruppens ledare för honom att jag som skulle vara deras guide i kapellet hade studerat för honom. Fulton plirade roat mot mig.

Vilket minne! Och vilken vänlighet. Det ska erkännas att det sedan kändes lite nervöst att stå och redogöra för konst- och arkitekturhistoriska sammanhang inför ett vandrande lexikon av Torbjörn Fultons kaliber, men det gick lyckligtvis fint. Det är nog dock tur att jag före visningen inte visste vad som komma skulle. Den siste som klev ombord på bussen tog mig nämligen i hand och tackade så mycket för visningen. ”Jan von Bonsdorff heter jag. Jag är professor vid institutionen för konstvetenskap i Uppsala. Kom gärna tillbaka dit vid tillfälle.” Hoppsan, Kerstin. Ja, kanske det.