elbrundino

Minns ni Sverigedemokraternas riksdagskvinna Margareta Larsson som i somras menade att det borde vara straffbart för konstnärer att måla vaginor i skolor? Det är mer eller mindre en uttalad kulturpolitisk princip från Sverigedemokraternas sida att konst inte ska provocera – den ska bara vara dekorativ. Och visst kan konst få vara dekorativ, men jag vill påstå att en av konstens verkliga uppgifter är att vara provokativ. Genom provokationer ställs nämligen våra värderingar och föreställningar på ända och vi tvingas fundera över vad vi egentligen tycker och om vi kanske egentligen borde tänka på ett annat sätt. Det provocerande kan få oss att utvecklas, kanske ibland på ett sätt som överraskar oss själva. Dessutom kan provokationer faktiskt vara ganska roliga. När jag talar om konst så menar jag för övrigt konst i ett brett perspektiv. Film, litteratur, musik, dans, ja till och med arkitektur…

En av mina favoritprovokatörer är den franske nationalklenoden Serge Gainsbourg, en man som både var hatad och älskad. Ibland kanske av samma personer. Låtskrivare, pianist, sångare, producent, författare, regissör, skådespelare… han hade, för att göra lite våld på klichén, många strängar på sitt piano. Och han hade ett slags inneboende lust att provocera, en vilja att bryta med konventioner och oroa. Det kunde handla om något så enkelt som att skriva en låt om en biljettklippare i Paris tunnelbana som skjuter sig eftersom han inte orkar med tanken på ett liv fyllt av små hål (Le Poinçonneur Des Lilas). Eller låten En Relisant Ta Lettre där en man läser sin partners självmordsbrev för andra gången och börjar kommentera brevets grammatiska fel. Det är roligt, men man sätter skrattet i halsen och tvingas tänka. Är det här rätt? Får man göra så här?

1966 skrev Serge Gainsbourg låten Les Sucettes till den då 18-åriga France Gall (finns även i en duett med Serge). Låten som handlade om Annie som älskar slickepinnar blev en stor hit. Den har en söt och förförisk melodi – men en text som är minst sagt tveksam. Man behöver inget övermått av snuskig fantasi för att förstå att den egentligen handlar om oralsex, åtminstone inte om man förstår franska. Den stackars sångerskan hade dock inte alls förstått vad den handlade om, vilket ärligt talat är lite svårt att förstå. I synnerhet om man tittar på den promotionfilm som gjordes till låten. Men förmodligen var hon en mycket oskuldsfull ung dam, och det var förstås lite andra tider. När hon insåg vad hon sjungit om så blev hon förskräckt och drog sig tillbaka från karriären en tid. Med all rätt kände hon sig lurad. Provokatören Serge Gainsbourg hade slagit till.

Det är ganska uppenbart att Gainsbourg var alldeles särskilt intresserad av det sexuellt utmanande. Om man inte känner till något annat om honom så är chansen åtminstone ganska stor att man vet att han är mannen bakom stönklassikern Je T’Aime…Moi Non Plus utgiven 1969. Då gjordes den i duett med hans dåvarande partner Jane Birkin, men redan två år tidigare spelade han in den med Brigitte Bardot – som han hade ett kortvarigt förhållande med. Den versionen förblev dock outgiven eftersom Bardots man upptäckte vad som pågick och krävde att singeln skulle stoppas. När Serge erbjöd Jane Birkin att spela in den så bad han henne att sjunga en oktav högre än vad Brigitte Bardot hade gjort – eftersom hon då skulle låta som en korgosse. Gainsbourg menade att det skulle göra sången ännu mer pervers än den redan var. Så självklart var han ute efter att provocera. Lyckades han? Tja, låten förbjöds i Italien där den stämplades som obscen. Samma sak skedde i Spanien. Den fick inte spelas i BBC och faktiskt inte heller i Sveriges Radio! Så det är uppenbart att folk blev provocerade – samtidigt som de uppenbarligen blev kittlade. Je T’Aime… blev ju en stor hit. (Vid ett besök i Västindien av prinsessan Margaret och lord Snowdon möttes de av ett brassband som skulle ge de två ett pampigt mottagande. De spelade de två engelska (!) melodier de kände till: God Save the Queen och Je T’Aime…Moi Non Plus.)

Tveklöst upplevde många även LP:n Rock Around the Bunker från 1975 som en provokation. Man skulle kunna säga att det är en musikal med andra världskriget och i synnerhet nazisterna som tema. Sånger med titlar som Nazi Rock och S.S. in Uruguay talar sitt tydliga språk. Här ger Gainsbourg prov på en mycket svart humor i texterna. I sången Eva iklär han sig rollen som Hitler som klagar över att Eva Braun hela tiden envisas med att sjunga sin favoritlåt Smoke Gets in Your Eyes (som för övrigt också finns som cover på skivan). Och musiken är genomgående i amerikansk 50-talsrockstil. Det är klart att man i ett land som var ockuperat av nazisterna under andra världskriget inte var alldeles tillfreds med att någon behandlade ett så pass allvarligt ämne på ett humoristiskt sätt. Kanske i synnerhet om man inte förstod att det var svart humor – och att det här nog var Gainsbourgs sätt att bearbeta sina egna upplevelser av kriget.

En besläktad kontrovers/provokation är LP:n Aux Armes Et Caetera från 1979, närmare bestämt titelsången. Den spelades in tillsammans med reggaemusiker i Jamaica och är Gainsbourgs version av den franska nationalsången Marseljäsen. Melodin är dock ny.  Kanske är låten hans största provokation, eftersom Marseljäsen närmast är helig för fransmännen och det faktum att den var inspelad med hjälp av jamaicanska rastafarier gjorde inte saken bättre. Vissa skribenter ansåg att låten var ett nidingsdåd och att Serge Gainsbourg borde fråntas sitt franska medborgarskap och utvisas. Serge blev förkrossad, men samtidigt glad över att tidningarna nu skrev om honom på nyhetssidorna i stället för på nöjessidorna. Och självklart bidrog uppmärksamheten till att skivan blev en hit. Den efterföljande turnén i Frankrike blev snabbt utsåld – men konserterna drabbades också av flera bombhot från extremhögern. Inför konserten i Strasbourg förklarade en pensionerad fallskärmsjägare för stadens borgmästare att spelningen måste ställas in – annars skulle man stoppa den med våld. Det var nog inte bara den kontroversiella versionen av Marseljäsen de tidigare militärerna var upprörda över, utan även att de jamaicanska rastamusikerna var med på turnén. Man anar rasistiska undertoner här. När de hotfulla militärerna dök upp i publiken så ställdes konserten in – bortsett från att Gainsbourg gjorde något anmärkningsvärt. Han gick ensam ut på scenen och sjöng originalversionen av nationalsången! Kanske pacificerade det de protesterande militärerna, men de blev säkerligen ganska provocerade på nytt när Serge några år senare köpte originalmanuskriptet till Marseljäsen på auktion.

En sista provokation. 1984 deltog både Serge och Whitney Houston i en fransk pratshow där den amerikanska divan först sjunger en sång och därpå slår sig ner i en fåtölj bredvid Serge. Han kysser henne på hand, förklarar att hon är fantastisk och genialisk…och blir lite för närgången. Serge blandar franska och engelska, medan programledaren översätter – ibland medvetet fel. Och kanske är det därför som Serge plötsligt vill vända på steken. Han säger nämligen på tydlig engelska: ”No, I said I want to fuck her.” Det är en märklig episod som möjligen roade mer än den oroade, åtminstone i Frankrike. Det verkar som om Gainsbourgs tilltag provocerade engelsmännen och amerikanerna mer den här gången. Lyckligtvis finns detta lilla videoklipp bevarat och kan beskådas här.

Jag kan inte peka på vad Serge Gainsbourgs provokationer har inneburit, jag antar att reaktionerna på dem varierade. En del människor berördes säkert inte alls, andra blev fly förbannade. Men jag tror att de ändå ledde till något. Kanske till insikten att sträng nationalism är lite löjlig? Kanske till minskad prydhet? Kanske till en förståelse för att svart humor kan vara ett sätt att hantera en jobbig situation. Jag vet inte. Men jag är i alla fall helt säker på att kulturella provokationer behövs som en del av vår utveckling som människor.