elbrundino

Apriligare än vecka 16 under det femtionde året kan förmodligen inte april vara. Regn, solsken, värme, kyla, blåst, snö, hagel, värme, kyla, snö, hagel, regn. För närvarande solsken fast från en grå himmel. Sådär som både livet och vädret är ibland. Men det är inte långt till sköna maj välkommen till vår bygd igen och o hur härligt majsol ler och små grodorna som är lustiga att se. Fast de senare brukar för all del få vänta till midsommarafton, även om jag inte tänker hindra dem från att se lustiga ut redan nu.

Nå. Aprilighet eller inte. Det finns veckor då man ingenting gör utom att arbeta i sitt anletes svett och vara trött, trött, trött. Och det finns veckor då man dessutom hinner med vissa trevligheter innan man blir trött, trött, trött. Denna vecka 16 har varit av den senare typen, då jag till exempel fått tillfälle att för andra gången i mitt liv bevista en föreställning med John Cleese. Förra gången, 2010, kändes det unikt, nästan som om man var speciellt utvald för att få närvara. När den känslan uppnås har en artist sannerligen lyckats. Jag minns det som en genomtänkt och väl sammanhängande föreställning, men jag kan minnas fel. Det händer emellanåt och jag skyller numera detta på min långt framskridna ålder.

Den här gången kändes det hela inte riktigt lika angeläget och engagerande. Förvisso aldrig tråkigt – John Cleese är på något sätt alltid John Cleese – men det var som om han inte hade särskilt mycket att säga. Som om det rörde sig om ett bokslut. Vem ställer sig till exempel på en scen i dag och berättar roliga historier? Alltså roliga historier av den där ”har du hört den förut?”-sorten som jag trodde var fullständigt utdöd. John Cleese gör det, och på något sätt så kommer han undan med det. Vet ni till exempel varför norrmän har fullt av plåster i ansiktet på måndagar? Jo, för att de äter med kniv och gaffel på söndagar. Han visar och kommenterar ett antal filmklipp ur sin karriär, men kommentarerna är aldrig särskilt skarpa eller avslöjande. Publiken blir liksom förtjust ändå, sådär som man blir när man träffar en kär gammal vän. Någon som man har haft väldigt rolig med. Men det går inte att vila på gamla lagrar.

Turnén heter The last time to see me before I die. Kanske bidrar titeln till bokslutskänslan. Det lite otäcka är att den stora bilden som projiceras på filmduken före föreställningen och i pausen förkunnar ”John Cleese 1939-201?”. 2020-talet väntar han sig tydligen inte få uppleva. Och på långt håll och med svaga ögon ser frågetecknet ut som en sjua. De tankar som föds är lite olustiga. Men han verkar pigg, den långe men numera inte särskilt smärte gubben. Än hinner han nog tjäna in pengar till den före detta hustruns uppehälle. (En dyr skilsmässa kan tvinga en artist till kreativitet. Jag vet inte om det är bra eller dåligt.)

Betydligt yngre förmågor dör dock fortfarande oväntat. Den här veckan var det Princes tur. Vad har jag för relation till honom? Jag ska inte ljuga; den är närapå icke-existerande. Dock har jag alltid haft mycket stor respekt för honom. Jag är nämligen fullt medveten om att han var ett under av musikalitet. En artist som var så där obegripligt begåvad. Men när Purple Rain kom 1984 var jag fortfarande totalt uppslukad av The Beatles och saknade intresse för i stort sett allt annat. Det fanns inte plats för något annat i mitt universum. För att visa att jag hängde med åtminstone en aning så köpte jag dock uppföljaren Around the World in a Day 1985. Mina klasskamrater – de som besatt något slags musikintresse – tyckte att det var en konstig skiva. Inte jag. Jag var förtjust, eftersom den var lite psykedelisk till sin karaktär och innehöll poplåtar som fick mig att tänka på det gyllene året 1967. Låten jag älskade mest, She’s Always in My Hair, fanns dock bara på baksidan på en tolvtumssingel. Om jag har den kvar? Självklart. Och så bara älskar jag det här filmklippet från Rock’n’Roll Hall of Fame 2004, där Prince på ett lite mystiskt och oväntat sätt dyker upp och spelar ett formidabelt gitarrsolo. ”Ungefär som om han är ute och går med hunden” har jag för mig att jag beskrev det en gång i tiden. Så levande då i sin röda hatt. Så död nu.

Vem försvinner under vecka sjutton? Det vet vi lyckligtvis ännu inte. Men det är alldeles bestämt läge att uppskatta den man vill uppskatta innan det är för sent. Det låter banalt. Så banalt att jag faktiskt tvekar att skriva det. Men när man grips av tankar kring livets förgänglighet må banaliteter vara tillåtna. Så länge man låter bli att placera dem på sina väggar med 20 centimeter stora bokstäver. Där går gränsen.