elbrundino

Det föll sig så att vecka 23 under detta femtionde år var den vecka då skolorna slutade. Då markant yngre människor än jag fick sommarlov. Jag fick alltså inte sommarlov, vilket jag nog grämer mig lite över. Men hur skulle det å andra sidan ha sett ut? En femtioåring kan inte ha sommarlov. En femtioåring kan inte iklä sig shorts (eller korts som jag tror att man sa när jag var liten) och planlöst cykla omkring i villaområdet och ständigt vilja äta glass. Man måste tänka på värdigheten. Å andra sidan finns det gott om femtioåringar som inte vet vad värdighet är. Det är åtminstone inte deras paradgren.

Om sanningen ska fram så lockar skolavslutningsveckorna fram den sura gubben i mig. Någon hävdar säkert att det handlar om avundsjuka. Sjung om studentens lyckliga dag (eller ska det vara Sjungom?), den ljusnande framtid är vår och allt det där framtidspositiva och glada. Och visst, denne någon har säkert rätt. Men framför allt handlar det om irritation, ty jag begriper inte det där med de så kallade studentflaken. Det är ju inte så att människor i allmänhet står och applåderar och jublar när lastbilar och traktorer åker förbi och sprider dålig dunka-dunka-musik och vrål och trafikstockningar. Det saknar liksom underhållningsvärde. Men jag antar att det är en egotripp. En inbjudan: Snälla, titta på oss! För vi har tagit studenten, fy fan vad vi är bra. Och det värsta (eller snarare bästa) är att det där sista är sant. Det känns som om dagens gymnasister besitter mycket mer kunskap än åtminstone jag besatt på min tid. Och just därför är det alldeles extra beklämmande att de ägnar sig åt något så i grunden enfaldigt som att åka omkring på lastbilsflak och irritera sina medmänniskor. Jag inbillar mig bara att man kan vara glad över att ha gått ut gymnasiet utan att åka lastbil. Eller traktor. Jag var det. Men det är förstås mycket, mycket länge sen. Tiderna förändras.

Men när nu det här med lastbilsflak ändå har blivit etablerat, varför inte då införa en liknande tradition för nyblivna pensionärer? Problemet är förstås att alla inte går i pension samtidigt på året, så vissa får ju vänta några månader – och vissa får vänta till året därpå – förutsatt att man samlar firandet till ett visst datum. Jag föreställer mig att nyblivna pensionärer är de som har allra störst skäl att fira. De går ut i en frivillig arbetslöshet som ingen ifrågasätter, till skillnad från de nyutgångna gymnasisterna. På något konstigt sätt inbillar man sig gärna att denna pensionärsparad skulle ackompanjeras av dragspelsmusik, men dagens pensionärer kanske snarare drar på med lite Rolling Stones. Eller varför inte My Generation på riktigt hög volym? Ty det kan nog behövas. Hög volym, alltså.

Om man nu ponerar att ett sådant pensionärsfirande skapades, vem skulle då skrika högst och vara mest irriterande? Gymnasisterna eller pensionärerna? Jag läste häromdagen en artikel som hävdade att ungdomen av i dag är långt mindre odräglig än vad många påstår, att de i själva verket är ett under av artighet och omtänksamhet. Och jag tror faktiskt att det är sant. Denna artikel pekade tvärtom ut 40-talisterna som odrägliga, själviska busar. Jag törs inte påstå att det också är sant. Men tesen är åtminstone intressant. Nu har de senare förvisso redan gått i pension så det är nog inte förrän vi 60-talister börjar gå i pension som vi får veta svaret. Ty det finns vissa likheter mellan 40-talisterna och 60-talisterna.

Sådana här tankar kan vetskapen om att vecka 23 var skolavslutningsvecka väcka. Nu börjar dock den tid då vackra sommarkvällar måste tas tillvara för att man i slutet av sommaren eller i slutet av livet inte ska ångra sig. Nu börjar den tid då man varje kväll bör ta en promenad utan bestämt mål och lyssna på tystnaden. Nu börjar den tid då studenter inte skränar ner stadsmiljön. Det enda som stör är att det anordnas rejv om nätterna i Årstaskogen. Rejv. Är inte det helt ute?