elbrundino

Varje vecka försöker jag pricka in en lunch tillsammans med min före detta kollega Magnus, så ock under vecka 24 under det femtionde året. Oftast landar vi på ett ställe vars främsta karakteristikum, förutom inte så dum mat, är en överstor byst föreställande en svensk statsminister. Av integritetsskäl nämner jag inte hans namn. Vid det senaste besöket valde jag viltskav (oklart vilket djur som hade skavts) och fann till min förvåning att jag förväntades äta anrättningen med sked! Detta trots rättens någorlunda fasta konsistens. Jag måste erkänna att jag kände mig lite stött, ja, nästan omyndigförklarad. Det fattades egentligen bara att personalen skulle komma sättande med en sådan där haklapp i plast med uppsamlingsfack. Är det så det fungerar? När man har passerat 50 så förvandlas man till en drällande gammal gubbe.

Ja, så långt från sanningen är det kanske inte. Jag har den här veckan lyckats spilla ner hela tre par byxor och fick så slut på benkläder att jag tvingades plocka fram ett par vinröda pantalonger som är helt omöjliga att matcha med någon överdel. Det enda som passar är en senapsgul tröja som jag köpte inför en tillställning där jag förväntades vara ”färgglad”. Den funkade där och då, men i alla andra sammanhang får den mig att se ut som en clown, vilket mycket väl kan vara det sista jag vill se ut som. Å andra sidan får nedspillda byxor mig att se ut som en gammal alkis och det är också det sista jag vill se ut som. Om jag tänker efter så är det nog i själva verket ganska mycket som är det sista som jag vill se ut som. Det är synd om människorna. I synnerhet om mig.

Även om jag inte är en sådan som bryr mig om mode och dylika ting så är det få saker som är så jobbiga som att inte känna sig bekväm i det man har på sig. Jag menar med detta att kläder kan klia och skava och vara av ett material som är alldeles för varmt för den aktuella situationen, men jag menar också att insikten om att dagens färgmatchning mellan byxor, skjorta och jacka inte är alldeles lyckad. Inte för att folk skulle stirra och tycka att man är dum i huvudet, utan för att det helt enkelt inte känns bekvämt. Det är i själva verket lite underligt. Men vad ska man göra? Man kan ju inte gå omkring och blunda de dagar då färgmatchningen inte riktigt fungerar. Då riskerar man till exempel att spilla på byxorna – och så måste de där vinröda exemplaren dras fram ur garderoben igen. Kanske skulle jag kunna skylla på färgblindhet?

Nåja. Bortsett från klädbekymmer och en viss drullighet vid inmundigandet av föda så har jag den här veckan reflekterat över en tendens, nämligen att reklam numera i allt högre grad tycks innehålla reklam för något annat. Jag har tidigare ondgjort mig över det märkliga i Svenska Dagbladets resebilaga att man i en artikel om ett hotell eller liknande (en artikel som egentligen är förtäckt reklam) tipsar om vad man ska ta med sig på den tänkta resan, var man kan köpa det och vad det kostar. (Av något skäl förväntar de sig alltid att det är en kvinna som ska resa.) I samma tidnings lördagsbilaga annonserar en sån där ”vi kommer hem till dig med en matkasse”-firma och meddelar att om du använder dig av oss så får du tid över till: att gå på konsert med Beyoncé som du kan köpa biljetter till här, köpa den här kokboken till extrapris på det här stället, åka och plaska i swimmingpoolen på det här slottet (där du för övrigt också kan bo i lyxsvit under en weekend), samt gå en kurs i sumobrottning på det stället. Och det är ju jättefint att de berättar det för oss, för annars skulle vi ju aldrig i livet ha kommit på tanken att göra allt det där. Kanske får vi ett intresse eller en upplevelse för livet tack vare firman ”vi kommer hem till dig med en matkasse”. Det är ju helt fantastiskt. Men ännu mer fantastiskt är att deras reklamkostnad förmodligen betalas av de företag som de i sin tur gör reklam för. Min dräng har också en dräng, liksom. Så när får vi reklam från ett företag som gör reklam för andra företag som gör reklam för andra företag som gör reklam för andra företag? Det är alldeles säkert bara en tidsfråga.

Men vem bryr sig? Fyra arbetsdagar till. Sedan struntar jag i allt. Till och med färgkoordination av kläder. Jag kan till och med tänka mig att äta allt med sked.