elbrundino

Nu ska jag gnälla! Det är det jag gör bäst. På det sociala gift som kallas Facebook påstås det emellanåt att jag kanske är den typen som borde gilla en sida som heter Uppskattat. Det gör jag inte. Delvis är det namnet på sidan och programförklaringen som får mig att rygga tillbaka. Uppskattat innehåller ”artiklar, bilder och videos som uppskattas”. Redan på förhand har det alltså bestämts att det är saker som uppskattas som publiceras där och då är det banne mig bäst att man uppskattar dem också för annars är de ju de facto inte uppskattade. Ja, ja, jag kanske är en eländig elitist som kommer här och märker ord och rackar ner på folk som tycker att det är en trevlig sida. Men jag tillåter mig att göra en liten analys.

På den här sidan utprånglas bland annat små ”fina” textbaserade filmer med ”tänkvärda” budskap och historier som man förväntas tycka är jättejättebra. Man förväntas tänka: ”Åh, så sant! Precis så där är det!” Det är bara det att historierna är så uppenbart fejkade att det är ett under att någon överhuvudtaget tar dem på allvar. Dessutom är de uselt skrivna och översatta. De har samma egendomligt könlösa och andefattiga karaktär som notiserna i Det bästa, om ni någonsin har bläddrat i den tidskriften. Bara för att reta upp mig så tittade jag på tre dylika filmer. Den första handlar om en historia om en kvinna som åker på kryssning ”helt själv”. Och det är tydligen ett så oerhört suspekt beteende, särskilt i kombination med det faktum att hon varit med på de senaste fyra kryssningarna, att en (uppenbarligen påhittad) människa tar kontakt med henne för att fråga varför i all världen hon håller på så där. Förklaringen? Ett äldreboende i land kostar enligt denna solskenshistoria till film ”i genomsnitt” 1 700 kronor per dag, men för kryssningen betalar den här kvinnan bara 1 200 kronor per dag. Och då får hon 500 kronor över ”till dricks och extrapengar”! (Notera att hon får pengar över till extrapengar.) Hon har således tänkt tillbringa resten av livet ombord på detta kryssningsfartyg där hon kan få ”upp till 10 måltider av fantastisk mat varje dag” och dessutom gratis tandkräm, tvål och…rakhyvlar!

Jaha, ska vi räkna lite på det här? För ett äldreboende skulle alltså hon betala 620 500 kronor per år. Det blir 51 708 kronor per månad! På kryssningsfartyget kommer hon undan med 438 000 kronor per år, alltså 36 500 kronor per månad. Men så gör hon tydligen av med även den där extra 500-lappen ändå – så slutkostnaden blir densamma. Den här pensionerade kvinnan är alltså ett geni, enligt Uppskattat. Och så frågar de sig: ”Skulle du kunna göra likadant?” Ja, det kanske jag skulle kunna. Om jag fick en pension på 52 000 efter skatt. Eller hade en samlad förmögenhet på kanske 15 000 000. Om jag skulle tycka om det är en annan femma. Vilken otroligt sannolik historia, va?

Film nummer två handlar om en kirurg som blir kallad till sjukhuset för att utföra en operation på en pojke som råkat ut för en olycka. Han möts av pojkens pappa som är arg för att det tog så lång tid för kirurgen att komma till sjukhuset. Operationen lyckas och kirurgen hastar iväg efter att ha bett pojkens pappa att ta eventuella frågor med en sjuksköterska. Pappan är nu arg för att läkaren var så arrogant och bara stack. Men sjuksköterskan förklarar då med ”tårar som rann nedför hennes ansikte” att kirurgens son dog nyligen och att han blev kallad till sjukhuset och operationen mitt under begravningsakten. Nu skulle han tillbaka för att slutföra begravningen. Oj, vilken sannolik historia! Den geggiga historiens sensmoral är förstås att man inte ska döma folk, eftersom man inte vet något om vad de själva går igenom. Visst, det är väl en bra princip. Men måste man ta till befängda och kletiga historier för att få folk att begripa sådant?

Film nummer tre är en variation på samma tema. Den handlar om en kvinna som är ute och går med sin 26-åriga dotter. Den senare utbrister med jämna mellanrum saker som ”Den där bilen tutade just!” och ”Den där hunden skäller på oss!”. Och mamman bara ler och ler. Men så sitter ett par och betraktar det märkliga beteendet och frågar till slut mamman varför hon inte tar sin dotter till en läkare eftersom hon uppenbarligen är förvirrad och behöver hjälp. Men mamman hon bara ler och ler och säger att de just kommer från sjukhuset och att dottern har varit döv från födseln men från och med i dag hör. Samma kletiga sensmoral här: Döm inte andra. Ännu en mycket sannolik historia, förstås. Det är ju till exempel fullkomligt normalt att man säger till en vilt främmande mamma på stan att hon ska ta sin dotter till läkaren för att hon är förvirrad och behöver hjälp.

Men folk tycks gilla sånt här. Filmen om den nu hörande flickan har gillats av 3 600 personer och delats 879 gånger. Filmen om den genialiska kryssningspensionären har bara gillats av 3 300 personer, men å andra sidan delats hela 1 642 gånger. Folk får förstås gilla vad de vill och kanske borde jag lyda maximen ”sköt dig själv och skit i andra”. Men jag kan sannerligen inte låta bli att bli beklämd av att så många går på historier som är så osannolika och illa framförda. Ibland vill man bara ruska om människor och säga: ”Tänk efter lite! Använd ditt sunda förnuft!”

På Uppskattat finns det för övrigt en liten animerad film med texten: ”Sunt förnuft är en blomma som inte växer i allas trädgårdar.” Är det inte lite ironiskt?