elbrundino

Arvid jobbade på julafton. ”Stackars pojke, ska han behöva arbeta och slita på själva julafton också” hade hans mamma sagt när hon på morgonen ringde för att önska honom en god jul. Det var lite oklart varför hon ringde och önskade honom en god jul, med tanke på att de skulle ses senare på dagen. Men för all del. Moderns så välfunna citat kom förstås ur Karl-Bertil Jonssons julafton, en liten film som hon nästan älskade mer än livet självt, och som hon därför gärna citerade vid alla möjliga tillfällen vare sig det passade eller inte. Hon hävdade att filmen påminde om hennes barndoms jular. Eftersom filmen inte fanns i hennes barndom – den hade premiär när hon var trettiosju år – så måste hon rimligen mena att det var filmens innehåll som påminde om hennes barndom. Dock trodde han inte att det var den rike byrådirektör H. K. Bergdahls villa och ej heller någon gisten och fallfärdig träkåk som väckte minnen till liv. Mest troligt var det nog familjen Jonssons övre medelklassvilla med dess svartvita televisionsapparat.

Arvids arbetsplats var inte Posten eller Postnord eller vad det nu heter, utan ett av stadens varuhus. Av något skäl skulle det hålla öppet på julafton, trots att antalet kunder då var närmast försvinnande lågt. ”Service, det handlar om service!” sa avdelningschefen som naturligtvis själv alltid var ledig på julafton. Och man kunde ju aldrig så noga veta. Visst fanns det människor som plötsligt kom på att de hade glömt att köpa någon julklapp och i panik sprang till varuhuset. Visst fanns det andra människor som hade som tradition att inte köpa några julklappar förrän på självaste julafton. Människor som såg det som något slags absurd sport att ordna allt i sista sekunden. Visst fanns det ytterligare andra människor som hade bestämt sig för att i år inte ge några julklappar till varandra och sedan plötsligt ändrat sig. Och kanske, kanske fanns det några människor som plötsligt skulle upptäckta att de absolut måste ha en julservis i 32 delar dekorerad med glada och skära grisar med knorr på svansen. Det absurda i att lägga upp skinkan på ett grisdekorerat fat var det ingen som tänkte på. Nej, man kunde som sagt aldrig så noga veta.

Dagen började mycket lugnt och det fanns inte mycket annat att göra än att småtjafsa med de stackars olycksfåglar till kolleger som också dömts till julaftonsarbete. Dagens avdelningskollega var Jessica, en ganska rolig liten människa som dock hade en tendens att säga lite egendomliga saker. Eller kanske snarare ovanliga. Det var som om hon ville föra det vanliga småpratet om Netflix-serier och vilken del av kroppen man hade tränat på gymmet senast till en lite högre nivå. Fast inte på ett jättenormalt sätt. Själva grundprincipen var sympatisk, men det var nästan alltid svårt att veta vad hon ville med sina frågor och kommentarer – och vad man förväntades svara. Hon höll honom liksom på alerten hela tiden. Han hade dock bestämt sig för att tycka om Jessica och utgick från att hon bara ville provocera honom till att använda hjärnan lite. Ty det rådde inget tvivel om att hon var en skärpt person och att hon absolut inte skulle förnöta hela livet på detta varuhus. Just denna julaftonsförmiddag fick hon för sig att med en menande blick dra ut en bit julklappssnöre, klippa av det, släppa det på golvet och sedan fråga honom: ”Jag undrar vad Heidegger hade sagt om det här.” Ja, vad hade Heidegger sagt? Ingen aning. Heidegger? En skidåkare? Hjärnan arbetade för högvarv medan han räknade växelpengarna för fjärde gången, som för att vinna tid. ”Ja, du…” sa Arvid trevande. ”Har du någon teori? Jag är säker på att du har någon teori.” Men hon svarade inte. Hon bara log lite julbedårande och julgåtfullt och var tyst i flera minuter. Sedan gick hon bort till hyllan med smaklösa juldekorationer, lyfte upp en ljusslinga som kunde spela Jingle Bells och sa: ”Sådana här gjorde de inte på medeltiden. Vet du varför?” Nej, det måste Arvid tillstå att han inte gjorde. ”För att både Karl den store och Pippin den lille avskydde den låten.” Hon sa det med sitt vanliga allvar och han visste därför inte om han förväntades skratta eller nicka instämmande som om hon hade presenterat en viktig historisk sanning.

Det var då Kontanten dök upp, vilket väl egentligen var väldigt väntat. Det gick nämligen inte en enda dag utan att hon dök upp på varuhuset. Det var också väldigt väntat att hon var klädd som hon var klädd eftersom hon alltid var klädd så, nämligen i olika nyanser av rött. Kontanten hette förstås egentligen inte så. Det var ett smeknamn som någon förmodligen någon gång hade tyckt var fyndigt. Hon gick ibland även under namnen Fru Mao, på grund av klädseln, och Häxan, på grund av hennes…karaktär. Ingen visste vad hon egentligen hette – och det fanns väl varken någon rimlig anledning eller chans att ta reda på det heller. Hon betalade nämligen aldrig med kort, utan alltid kontant. Därmed behövde hon aldrig visa legitimation och det fanns ju heller ingen möjlighet att försöka se vilket namn som stod präglat på hennes bankkort. Hon köpte aldrig något annat än småsaker – och allra oftast värmeljus. Röda värmeljus. Kontanten var faktiskt den enda anledningen till att varuhuset alls lagerhöll röda värmeljus. Och röda strumpbyxor. Och röda näsdukar. Kontanten var faktiskt en levande anledning till lagerhållningen av det mesta som var rött på varuhuset. Trots småinköpen var hon en betydande inkomstkälla. Kontanten var således både en anledning och en inkomstkälla, och det är ju inte alla som kan skryta med att vara det. Antagligen var hon själv mycket medveten om detta faktum. En gång hade hon, kanske av den anledningen, drabbats av hybris och stoppat på sig några påsar röda värmeljus som ”stamkundsbonus” och stapplat ut genom larmbågarna i sina röda pumps. Handgemäng uppstod. En av väktarna fick näsan knäckt medelst ett slag av hennes röda paraply – och hon blev portad i tre dagar. Varuhuschefen hade inte velat polisanmäla henne och väktaren hade inte vågat på grund av rädsla för repressalier.

Det var bra om man var utrustad med ett visst mått av mental stabilitet när man råkade ut för Kontanten. Hon kunde vara lite påfrestande, och just denna julafton hade hon tydligen bestämt sig för att vara lite extra svårartad.
”Goddag, vad får det lov att vara?”
Det var hon som ställde frågan, inte Arvid.
”Ja, jag tänkte just ställa den frågan.”
”Det vet väl inte jag. Det är inte mitt varuhus. Man kan väl inte förväntas veta vad ni har?”
Det var en minst sagt egendomlig fråga, för han var fullständigt säker på att hon visste exakt vilka röda saker som fanns i varuhuset.
”Det kanske får lov att vara något rött? Vi har värmeljus.”
Hon tittade kallt på honom med sina gösliknande ögon och han förstod att han hade gått för långt. Trots detta kunde han inte låta bli att fortsätta:
”Och strumpbyxor…”

Gösögonen smalnade till nästan obefintlighet och det ryckte lite i den arm som för tillfället höll i paraplyet. Men Kontanten drabbades tydligen av julens fridsbudskap och beslöt att låta nåd gå före rätt. Hon rättade till sin vidbrättade hatt (som var röd) och harklade.
”Det är julafton” konstaterade hon torrt. ”Och jag vill vara fin när jag går bort.”
Med detta förmodade Arvid att hon menade att hon var bortbjuden, inte att hon planerade att gå hädan just denna dag. Han kunde dock inte låta bli att elakt fundera över vem som skulle vilja ha Kontanten som gäst på julafton – eller någonsin. Det var på något sätt lätt att drabbas av elaka funderingar i Kontantens närhet.
Men det var som om hon läste hans tankar:
”Jag är bjuden på julmiddag hemma hos Dramatenchefen Karl Ragnar Gierow, och han vet att uppskatta skönhet.”
Arvid visste inte mycket om finkultur, men han var ganska säker på att Dramatenchefen inte hette Karl Ragnar Gierow. Men kanske hade han någon gång hetat så? Det skulle i så fall bekräfta ryktena om att Kontanten hade ett förflutet inom teatern. Omöjligt var det inte, för det var som om hon hade fastnat i någon gammal Ibsen-roll där hon högdraget stolpade omkring på Stockholms gator anno 2017.
Kontanten bestämde sig för att köpa en ny näsduk, en röd, och två förpackningar värmeljus. Hon betalade kontant och gick utan att säga tack och utan att besvara Arvids fjäskiga men inte särskilt uppriktiga tillönskan om en god jul.

Resten av arbetsdagen förlöpte relativt smärtfritt, bortsett från ytterligare några svåra repliker från Jessica och en lunchrast som Arvid tyvärr inte fick tillbringa i ensamhet. När han öppnade dörren till lunchrummet så satt Klaus, dansken, där. Och då var det för sent att vända och gå därifrån. Det hade verkat konstigt – i synnerhet, av någon anledning, på själva julafton. Egentligen var det väl inget fel på Klaus, bortsett från att man inte förstod vad han sa. När han servade kunder så ansträngde han sig för att tala en tydlig skandinaviska som ibland till och med kunde misstas för svenska, men så fort han kom bakom kulisserna så slappnade han av och talade bara danska. Följden blev att man sällan förstod vad han ville eller vad han pratade om, men han verkade inte bry sig så mycket så länge han fick prata och så länge någon i alla fall låtsades lyssna. Ryktet sa att hans stora intresse var modelljärnvägar och det är fullt möjligt att det var just det han talade om även under denna lunchrast. I dag bjöd för övrigt arbetsgivaren på lunchen, som bestod av skinkmackor med tolv sorters senap (det var egentligen tre sorter, men i tolv burkar) och risgrynsgröt. Den senare omständigheten gjorde att Klaus blev ännu mer obegriplig än vanlig. Obegriplig, men nöjd och glad.

Det var inte mycket folk på Hagsätralinjen. Så här dags hade väl de flesta redan förpassat sig till den plats där de skulle fira jul, om de inte helt enkelt höll sig hemma. Det fanns gott om sittplatser, och likväl ställde han sig i utrymmet vid dörrarna. Han var rädd att han inte skulle komma upp igen om han satte sig ner. Vid Slussen klev tre yngre människor ombord, två killar och en tjej. De kan ha varit i tjugoårsåldern, men det var svårt att bedöma. De verkade glada utan att vara fulla, trots att de bar tomteluvor. Kanske var de på väg till ett julfirande tillsammans med kompisar för de verkade inte vara släkt och de bar inte på några överfulla kassar med julklappar och de såg inte ut att ha rymt från någon anstalt. Inte heller de satte sig ner, utan ställde sig i samma utrymme vid dörrarna:
”Här får man visst hålla i taket” sa en av gossarna och sträckte sig av okänd anledning mot stången i taket. Det fanns som sagt gott om plats och han kunde precis lika gärna ha hållit i en lodrätt stång. Det är ju bekvämare.
”Hålla i taket! Det är väl ett sånt där ordspråk?” yttrade den andre gossen.
”Nej, du tänker på det där andra, vad heter det, ‘håll i hatten’.”
”Ja, just ja. Vad betyder det nu igen?”
Dags för tjejen att bidra till konversationen.
”Det är väl när det går fort när man kör bil, typ cab. Typ ‘Håll i hatten, nu går det undan’ typ.”
”Ereså?”
”Ja, typ. Men det finns ett annat ordspråk som påminner.”
”Håll i sidan?”
”Nej, det är ju typ träning…”
”HÅLLA LÅDA!”
”Ja, just ja. Vad betyder det nu igen?”
”Det betyder väl typ att man gillar att hålla tal och stå i centrum?”
”Ereså?”
”Nej, det är väl typ att man håller ställningarna?”
”Ja, men det är ju typ samma sak.”
”Ereså?”
Vid Skanstull orkade Arvid inte längre.
Han klev därför av för att vänta på nästa tåg.

Hemma hos mamma såg julen ut som den alltid hade sett ut. Allt på precis rätt plats, inklusive alla julgransprydnader. Det doftade som det skulle och lät som det skulle. Det var inte så att mammas jular var perfekta och liksom kliniska, men de skulle vara likadana från år till år. Och det gjorde inte det minsta, för det skänkte en trygghet som i hög grad saknas i många andra sammanhang. Herregud, till och med katten låg där den skulle ligga. Allt detta gjorde att det inte kom som någon överraskning att mamma hade glitter i håret och bar en vit blus och ett rött tomteförkläde. Det där förklädet hade varit med i säkert 25 år och togs aldrig av så länge det var julafton. Det kom inte heller som någon överraskning att hon mötte honom i dörren och skrattande frågade: ”Vill du ha ett fikon?” Det hörde till. Det skulle sägas. Och han visste att replikerna ”Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar” respektive ”Det var förbanne mej det finaste jag har hört sen jag konfirmerades” skulle komma att citeras vid lämpliga tillfällen under kvällen. Och det kom absolut inte som någon överraskning att mamma insisterade på att de andäktigt skulle parkera sig framför teven klockan 19.00. Han smygtittade på mamma och såg att hennes läppar hela tiden rörde sig i synk med talet i Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton. Visst var hans mamma galen, men hon var galen på ett bra och välbekant sätt. Och när Karl-Bertils mamma yttrade avslutningsrepliken ”Det var då en välsignad jul” så gjorde Arvids mamma också det. Och en välsignad jul var det. Trots allt.