elbrundino

Språket är en härlig uppfinning. Genom ett visst mått av kreativitet kan man skapa så gott som vilka konstruktioner som helst med hjälp av språkets byggstenar. Slutresultatet kan bli elegant eller fult eller liksom inget särskilt. Somliga människor bryr sig kanske lite för mycket om språket, antingen på ett akademiskt plan eller på ett mer hobbybetonat språkpolisplan. Det är helt okej. Somliga bryr sig å andra sidan inte om sådana saker överhuvudtaget. För dem är språket bara något som man använder som ett verktyg för att få sig något till livs eller för att kunna förstå hur man enklast tar sig till exempelvis Alviksträsk. Det är också helt okej. Men personligen tycker jag att det är roligt när språket engagerar på ett lite djupare plan.

Jag gillar verkligen att leka med ord, att laborera med lite oväntade sammansättningar och vränga till grammatiken en aning för att uppnå vissa effekter. Så jag är absolut ingen ovän av nya konstruktioner eller nya ord, vilket många kanske tror. Dessutom finns det ju faktiskt ett behov av nya ord eller sammansättningar för att beskriva nya företeelser – eller företeelser som man inte riktigt har haft anledning att beskriva i ord tidigare. Vad jag däremot har ytterst svårt för är den brist på kreativitet som ett oreflekterat anammande av (främst) engelska ord är prov på, i synnerhet när de överhuvudtaget inte anpassas till svenskan och alldeles särskilt i synnerhet när de inte behövs. Helt enkelt för att det redan finns ord och uttryck i svenskan som beskriver exakt samma sak.

Just nu är jag alldeles särskilt irriterad på deals, awesome, awkward, hack, topnotch och oh my god. Samtliga fullständigt onödiga.
Här är ett rubrikexempel: FEM HACK SOM FÅR DIG ATT GÅ NER I VIKT?
Hack? Hur nödvändig känns den ordimporten? Och skulle inte ”Nordens största marketplace” (jo, ett företag kallar sig så) kunna ha erbjudanden i stället för deals? Om man tillskrev dem och ställde just den frågan så är jag dock övertygad om att de dels anser att deals inte alls är samma sak som erbjudanden, och dels att de vill appeal till yngre kunder. Och yngre kunder vet förmodligen inte vad ett erbjudande är. Awesome.
Man får intrycket att folk snappar upp nya och fräcka ord från någon populär Netflix-serie och desperat vill visa att de har gjort just det genom att överanvända dem.

Men en rolig sak som dylik irritation kan resultera i är att man börjar gräva lite i språket och därmed lär sig nya saker. Häromdagen sa jag i något sammanhang att man får försöka tänka utanför ramarna. En klok och bildad människa i min närhet blev då lite perplex och undrade om det inte heter ”tänka utanför boxen”. Och det är klart, i viss mening heter det väl så – eftersom alla går omkring och säger det. Men vad är det för box man talar om? Är det en frysbox? En jukebox? En postbox? En förvaringsbox? Är det en låda som man ska tänka utanför? I så fall: Hur ofta kallar vi en låda för en box?  Men egentligen handlar det förstås inte om någon låda eller box. Ord kan nämligen, som bekant, betyda olika saker.

Här är ett exempel: Om en engelsman karakteriserar vädret som crisp så menar han närmast att det är friskt, kyligt och torrt. Men om han använder samma ord för att karakterisera exempelvis något ätbart så menar han att det är knaprigt, frasigt eller sprött. Ordet ”krispigt” är ett sent inlån, belagt från 1982. Likväl blir det allt vanligare att svenskar beskriver väder som ”krispigt”. Man tar av någon anledning omvägen över engelskan och väljer en direktöversättning. Ordet lär knappast försvinna, hur mycket man än ogillar det. Crisp låter sig alltså inte översättas likadant i alla sammanhang och på samma sätt förhåller det sig med ordet box. Det behöver inte alls betyda ”låda”, utan kan lika gärna betyda ”ruta”. Och det är precis vad det gör i uttrycket thinking outside the box.

Uttrycket anses ha att göra med ett slags tankenöt, ”The nine-dot puzzle”, som är känd från början av 1900-talet. Den består av nio punkter som man ska binda samman genom att rita fyra raka streck, dock utan att lyfta pennan. Det kan förefalla omöjligt, om man inte ”tänker utanför ramen” på den kvadrat som de nio punkterna bildar och låter strecken fortsätta utanför den. The box är alltså inte en tredimensionell låda, utan en högst tvådimensionell ruta. Själva uttrycket thinking outside the box tycks dock ha uppstått först i slutet av 1960-talet. I synnerhet i Australien brukar man i stället ofta säga thinking outside the square, vilket gör det där med rutan ännu tydligare.

Hur som helst så verkar det som om en förment rolig eller ironisk direktöversättning av det engelska begreppet to think outside the box har fått ett sådant fäste att den har trängt ut ”tänka utanför ramarna”. Och i någon mening kan man ju säga att ”tänka utanför boxen” faktiskt fungerar. Man får en mental bild av att man är instängd i en låda vars väggar tankarna studsar mot. Det gäller liksom att få av locket eller göra ett hål i boxen för att tankarna ska kunna få luft och utvecklas. Men själv föredrar jag naturligtvis den historiska förklaringen och därmed de gamla ramarna. Så är det när man är lite fyrkantig av sig.