Nyligen har det påtalats att sången Baby, It’s Cold Outside har en olämplig text och att den därför inte bör spelas. Åtminstone inte i någon radiokanal i USA. Men världen är full av olämpliga sångtexter! Några för att de är rent imbecilla (Ritsch, ratsch filibom-bom-bom) och därmed riskerar att orsaka fördumning, andra för att tiden har sprungit ifrån dem. Så här års ligger det ju nära till hands att granska julsångstexter. Det är ju så lätt att gå omkring och tralla och sjunga med utan att riktigt reflektera över vad de egentligen handlar om. Orden blir liksom bara något som passar till musiken – och blir därmed betydelselösa.
En känd julvisa bär titeln Tomtegubben som hade snuva. Den är skriven av Felix Körling (1864-1937) och har alltså några år på sin böjda nacke, även om jag inte vet exakt när den är skriven. Texten kan förefalla lustig och klatschig och klämmig med sitt ”atschi, atschi, atschi prosit!”-inslag. Vi kan ju känna igen oss i tomtegubbens situation, eftersom vi alla emellanåt blir förkylda eller nyser på grund av allergi eller ren nöjeslystnad. Men vad händer egentligen i visan? Låt oss ta en titt:
En liten tomtegubbe satt en gång vid stugan sin uppå en tuva
Han tyckte dagen var så rysligt lång, han satt och vände på sin luva
Nu framgår det inte riktigt hur gammal gubben är. Är han i fullt arbetsför ålder? Eller är han kanske pensionär? Ordet ”gubbe” kan väl möjligen indikera det sistnämnda, men å andra sidan finns det tydligen inget hinder för att män i exempelvis 30-årsåldern kallar varandra ”gubbar”. I synnerhet av någon märklig anledning i sportsammanhang. Om han nu är pensionär så har han förstås all rätt att sitta där och vända på sin luva. Men om han däremot är arbetsför så ska han väl inte sitta där och lata sig? Om man är fullt sysselsatt så blir dagen inte alls särskilt rysligt lång. Ett tips i all välmening.
Därpå framkommer att tomtegubben fryser och nyser och att han har snuva och att det av det skälet är synd om honom. Och det är klart, om han har en svår förkylning så kanske man inte ska tvinga honom till jobbet – men faktum är att jag får en klar känsla av att han bara sjåpar sig. Vad som däremot inte framkommer är hur länge karln har suttit där på tuvan och vänt på luvan. Hade han snuva innan han satte sig där? Eller är snuvan ett resultat av att han har suttit där utan mössa på huvudet? Och får han i det senare fallet i så fall inte skylla sig själv?
Men tomtegumman sade: ”Vad står på? Du skrämmer både mej och katten,
till doktor Mullvad ska du genast gå, så att vi kan få ro till natten.”
Här gör alltså fru tomte entré i visan. Gubben är – naturligtvis – gift på ett ytterst heteronormativt sätt. Och visst anar man vem det är som sköter ruljansen i hemmet i alla väder? Hon visar vem som bestämmer. Samtidigt visar hon en rörande omtanke, då hon vill skicka den nysande till doktorn omedelbums så att det blir slut på ordningsstörningen. Dock bör det noteras att det bakomliggande skälet är att hon och katten ska få ro till natten. Ganska genomskinligt.
”Gör dig fin, gubben min, atschi, atschi, atschi prosit
Gör dej fin, gubben min, och ta på dig söndagshatten.”
Här inträder viss förvirring, eftersom även gumman tycks nysa (eller utövar hon en subtil härskarteknik genom att härma hans löjeväckande nysningar?), men det ämnar jag inte fördjupa mig i. Huvudsaken här är att strofen känns gravt föråldrad. Men man får minnas att den är skriven i en tid då ett läkarbesök var något mycket högtidligt och doktorn sågs som en riktig auktoritet i samhället. Det var en självklarhet att man lögade sig och klädde sig i sina bästa kläder inför besöket. I sämsta fall kanske man inte kom hem igen, och då var man i alla fall ett snyggt lik. Men mest handlade det nog om att inte presentera sig med en massa ingrodd smuts om det skulle bli fråga om en mer ingående kroppslig besiktning. Faktum är att det nog fortfarande finns en och annan som klär upp sig inför läkarbesök, så viss relevans har trots allt denna strof. Nå. Nu närmar vi oss hur som helst själva finalen:
Och gubben gick till doktor Mullvad in, som bodde under björkestubben,
och doktorn laga genast medicin, som han tog fram ur källarskrubben.
Det här känns ju inte bra. Hur är det beställt med hygienen under en björkestubbe? Bör en läkare ens ha sin praktik i bostaden? Och det här med medicin som tas fram ur källarskrubben. Vem vet vad som förvaras i detta utrymme, förutom medicin? Kanske sättpotatis? Kanske en lätt anfrätt fårfiol? Jag säger nej. Ett klart och tydligt nej. Men tomtegubben har tydligen inga dubier, ty:
”Hoppsansa, nu blir jag bra! Atschi, atschi, atschi, prosit!
Hoppsansa, nu blir jag bra, det nös jag på”, sa tomtegubben.
Hur ska det här tolkas? Tar tomtegubben ut tillfrisknandet i förskott? Har han en övertro på medicinen och doktor Mullvad – eller vet han sedan tidigare att doktorn med det kuriösa efternamnet verkligen förmår bota förkylningar med sin märkliga medicin? Varför gick han i så fall inte till doktorn tidigare? Naturligtvis för att han insåg fördelarna med att ha snuva. Naturligtvis för att han då slapp arbeta. Men då borde han å andra sidan inte ha så bråttom med att förklara att han nu kommer att bli frisk. Jag tror personligen på en annan förklaring: Tomtegubben fjäskar för doktorn. Fjäsk var redan då en utmärkt metod för att erhålla framtida fördelar, kanske särskilt i relationen mellan tomtegubbar och läkare. Och så länge friskförklaringen sker utom hörhåll för fru tomte så är ju ingen skada skedd. Förutom att fru tomte förstås förlorar förtroendet för doktor Mullvad eftersom gubben fortsätter att nysa.
Sammanfattningsvis tycker jag nog att det finns lite för många varningssignaler och moraliska tveksamheter i den här texten för att den ska få framföras. Den spelas kanske inte så våldsamt ofta i radio, men sjungs desto oftare vid diverse julgransplundringar och liknande tillställningar. Det måste bli ett slut på det. Träsket måste rensas upp. Och det finns ju faktiskt gott om alternativ som är långt mindre problematiska, men det får man väl inte säga i det här avlånga landet.
Kommentera