En sak som man slås av när man reser runt i England är att landets äldre historia är så väldokumenterad. Åtminstone om man jämför med Sverige. En annan sak som är smått häpnadsväckande är den relativa rikedomen av bevarade riktigt gamla byggnader. Visst, vi har även i vårt land gamla byggnader som inte skäms för sig, men då handlar det om kyrkor – den äldsta från 1000-talet – och ett fåtal bodar och liknande. Det är förstås inget fel på kyrkor och bodar, men eftersom jag är särskilt intresserad av slott och herrgårdar så känns Sverige lite fattigt när det gäller medeltida byggnader. Då är det kanske lätt att förstå min förtjusning över att träda in i en förbluffande välbevarad engelsk herrgård från 1300-talet. Ja, 1300-talet! Det är nästan ofattbart.
Ightham Mote heter herrgården som ligger mellan städerna Tonbridge och Sevenoaks i sydöstra England. På vägen dit är det inte mycket som avslöjar att man närmar sig ett högreståndsboende. Där finns inga alléer eller ståtliga grindar. Huset kommer nästan som en överraskning och det ger på något vis ett både ståtligt och blygsamt intryck, det är stort och litet på samma gång. Men den lite skeva karaktären gör det hur som helst otroligt charmigt. Byggnaden omges av en vallgrav, och det är lockande att tro att ”Mote” är en äldre stavning av ”moat”, det vill säga vallgrav. Men så är det inte. Ordet betyder faktiskt ”möte” och kommer av att de lokala styresmännen ofta samlades i bygdens mest framträdande hus. Och Ightham har inte specifikt med herrgården att göra, utan är namnet på en närliggande by. Om jag förstår saken rätt så betyder alltså namnet ”platsen där man har möten i Ightham”.
Gården. Hundkojan är ett 1800-talstillägg.
Gården anses ha funnits redan på 1320-talet, men den första dokumenterade ägaren till Ightham Mote var en herre vid namn Thomas Cawne. Han var son till en skräddare, men valde den militära banan och blev dubbad till riddare för sina insatser i Hundraårskriget. Han slog sig ner här omkring 1350 med sin hustru, som kom från trakten, och de två sönerna Robert och Thomas. Här ska väl poängteras att det Ightham Mote som står här i dag inte i sin helhet är från Cawnes tid. Men delar av huset, den stora hallen, det gamla kapellet med kryptan, köket och två kammare, är från den tiden. Faktum är att mycket tyder på att de till och med är från 1330-talet, alltså innan Cawnes flyttade hit. Vallgraven och en av broarna är också från 1300-talet.
”The Great Hall” – ett obligatoriskt inslag i ett medeltida herresäte.
Sonen Robert ärvde Ightham Mote efter faderns död. Han var uppenbarligen ingen trevlig karl, med tanke på att han dömdes till fängelse i Towern för att ha försökt döda sin fru genom att kasta henne i en brunn. Efter honom fick hans syster Alice ta över herrgården, vilket resulterade i att den genom gifte hamnade i familjen Hautes ägo. Det var en förmögen och inflytelserik familj, vars manliga medlemmar dessutom såg till att gifta sig med kvinnor som genom arv gjorde familjen ännu rikare. Men trots det tvingades Edward Haute, som ärvde herrgården vid 11 års ålder 1487, sälja egendomen 1519. Då hade Ightham Mote fått den form som den har än i dag, det vill säga fyra längor som omsluter en gård.
Ightham Mote ägdes av ett par andra familjer under 1500-talet, innan familjen Selby köpte egendomen 1591. De kom faktiskt att inneha herrgården i nästan exakt 300 år, även om de under några år på 1880-talet hyrde ut den till en amerikansk ingenjör och filantrop, som här skapade en form av konstnärskoloni. Men 1889 tog Selbys långa ägarperiod slut i och med att både den dåvarande ägaren, Marianne Luard-Selby, och hennes son avled. Det fanns ingen annan lösning än att bjuda ut egendomen till försäljning.
Huset köptes av baronet Thomas Colyer-Ferguson, som restaurerade Ightham Mote som vid det här laget var ganska nedgånget. Han öppnade dessutom sitt hem för allmänheten en eftermiddag i veckan, så han måste ha insett att det var en märkvärdig byggnad. När Sir Thomas dog 1951 ärvdes huset av sonsonen James, som tyvärr inte hade råd att behålla det. Herrgården såldes och de flesta av inventarierna såldes på auktion. Häpnadsväckande nog fanns det nu ett förslag att man skulle riva herrgården, alternativt inreda lägenheter i den, men lyckligtvis köptes den i stället av tre personer i grannskapet som hade ambitionen att bevara den.
Det nya kapellet, från ca 1530.
Bara två år senare såldes Ightham Mote på nytt, nu till en amerikan vid namn Charles Henry Robertson som var bekant med byggnaden eftersom han hade varit stationerad i närheten som militär under andra världskriget. Han lät restaurera och återmöblera huset med 1600-talsmöbler innan han kungjorde att han så småningom tänkte skänka herrgården till National Trust. Robertson dog av en hjärtinfarkt 1985 och sedan dess har alltså Ightham Mote skötts av just National Trust som också håller huset öppet för allmänheten.
Vad är det då som gör Ightham Mote så speciellt? Ja, bortsett från att delar av huset står kvar från 1330-talet så är det ovanligt att man har behållit formen med fyra längor runt en gård. I många motsvarande gårdar har man valt att senare riva en eller flera längor för att skapa en öppnare och betydligt mindre sluten karaktär när det representativa har blivit viktigare än det funktionella. Dessutom är exteriören i princip orörd från 1400- och 1500-talen, även om det är en sanning med modifikation. National Trust har nämligen plockat isär i stort sett hela byggnaden för att dokumentera och restaurera den, och sedan satt ihop den igen med samma material så långt det överhuvud taget varit möjligt. Men det är så varsamt gjort att man inte anar det om man inte vet det, och själva poängen är att huset till det yttre inte har genomgått några moderniseringar som påverkat uttrycket.
Gamla kapellet – från cirka 1330.
En förklaring till Ightham Motes ålderdomliga utseende kan mycket väl vara det som jag inledde med att påtala. Herrgården har aldrig varit avsedd att vara särskilt representativ. Syftet har inte varit att imponera på andra. Även om ägarna tidvis har varit förmögna så har den praktiska boendefunktionen varit viktigast och det har inte funnits något riktigt behov av att bygga om. Men möjligen är det tur att ägarna ofta helt enkelt inte har haft råd att modernisera det och följa modets växlingar. Det kan mycket väl bidra till att huset bevaras orört, samtidigt som det förstås är tråkigt att själva skicket blir lidande.
En modernitet!
Interiören är en annan sak. Där har det nog varit lite viktigare att följa med sin tid, men framför allt att bo någorlunda bekvämt. Medeltida möbler har nötts ut eller ersatts av mer moderiktiga möbler, som i sin tur har ersatts av något annat. Det är bara naturligt. Följden är att Ightham Motes interiörer inte är den medeltida dröm som man kanske hoppas på när man ser huset utifrån. Men rummen i sig är ändå spännande och fantasieggande i sin skeva ålderdomlighet och absolut värda ett besök. Det är bara att hoppas att detta gamla hus tas väl om hand och får överleva tills världen går under.
elbrundino 
Kommentera