Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Bruno Liljefors’

Om en gård

Kyrsta - ommålning pågår

Kyrsta – ommålning pågår
Köket innanför fönstret till höger

Bondgårdskök. Det är något speciellt med dem. Något fascinerande. Nej, jag har inte sett överdrivet många i mina dagar. Men många människor i dag har nog aldrig sett ett enda – eller åtminstone aldrig vistats i det.  Det finns ju bilder och ibland räcker det. Långt innan det fanns inredningsreportage i veckotidningar fanns bondgårdsköken. Det innebär rimligen att de liksom har växt fram på ett närmast organiskt sätt. De måste ha formats efter behoven. Inga märkvärdigheter, liksom. Bara det nödvändiga. Det bondgårdskök som jag minns bäst var ungefär så stort som ett bondgårdskök förväntas vara. Inga märkvärdigheter, liksom. Bara det nödvändiga. En vedspis för värmen – numera. Den dög även att koka potatis på. En liten elektrisk bänkspis för annan matlagning. Ett ganska stort runt bord med vaxduk. Några pinnstolar med maskhål i – klassisk modell. En batteriklocka på väggen. Och naturligtvis en mörkbrun bäddsoffa från slutet av 1800-talet eller möjligen början av 1900-talet. En sekelskiftessoffa, helt enkelt. Se där; ett typiskt bondgårdskök. Eller kanske en variant av ett typiskt bondgårdskök. Ibland är batteriklockan ingen batteriklocka utan en sådan där genuin sak med pendel. En sådan som tickar i stället för att surra svagt, svagt, svagt.

Vad har detta kök fått uppleva? Ja, jag vet inte. Den siste innehavaren var mammas morbror. Sigvard hette han. Sigvard Jansson, lantbrukare.  Eller om han kallade sig bonde. Jag minns honom, mest från när han kom körande hem till oss med ägg som hans hönor hade värpt. Hans fordon var ett slags trehjulig moped med en huv som man fällde upp. Han körde en dryg mil på den och sedan tillbaka till gården. Jag minns inte om den var blå eller röd, mopeden. Gården var i alla fall röd. Det är den fortfarande. Sigvard var snäll, har jag för mig. Det enda otäcka med honom var att han bara hade en hand, den andra hade han råkat såga av sig. Egentligen var det väl det som var otäckt – inte att han var enhänt. Jag tänkte att jag inte hade velat vara med när det hände, då hade jag garanterat svimmat som en säck potatis. I min fantasi var han Kapten Krok. På den stympade armen fäste han nämligen en protes med en krok på och med den redde han sig. Jag vet inte hur. En ensamstående enhänt lantbrukare kan inte ha haft det så lätt. Senare, när han inte längre fanns i livet, hittade jag fler proteser. Kroken kunde skruvas bort och i stället kunde man skruva dit exempelvis en bordskniv eller en gaffel. Jag tror att det fanns några andra varianter också. Det kändes lite konstigt att se dem.

Jag vet inte hur stor den där gården var. Jag tänker på arealen. Åkermarken. Skogen. Själva gårdsmiljön var stor nog: En rejäl kombinerad ladugård/lada med hönshus och utedass. Ett ganska stort bostadshus i två våningar. Ett till bostadshus med tvättstuga och en stor öppen vind. Vagnslider, jordkällare, vedbod och snickarbod. Bondgårdar var som mikrosamhällen. Är väl fortfarande i viss mån, de som finns kvar. Här fattades väl bara en hundkoja och några bikupor. Å andra sidan fanns det en liten, liten bäck. Och en liten fornminnesmärkt kulle där det förmodligen spökar. I alla fall vid fullmåne och när det är dimmigt. Allt detta var en ganska spännande miljö för en ung gosse. Efter Sigvards död jag-minns-inte-när så skingrades mycket av kvarlåtenskapen till diverse släktingar vid en auktion. Min mamma och hennes syskon köpte själva gården. Men tillräckligt mycket inventarier blev kvar för att atmosfären inte skulle förstöras. Gamla böcker till exempel. Några tavlor. Husgeråd. En del möbler. Och en vind full av fullständigt värdelös bråte. Jag drömde förstås om att hitta något värdefullt. Kanske en sällsynt bok. Kanske en tavla av Bruno Liljefors – enligt vad det påstods hade han nämligen bott i grannhuset under några somrar; ett rykte som nog faktiskt innehöll en hel handfull korn av sanning. Men det enda som fanns var en reproduktion av en Liljefors-räv i salen, den sal som kändes som ett enormt rum och som nog mycket sällan användes. Finrummet. Där fanns en öppen spis och en fotogenlampa i taket. Jag minns det som ett kallt rum.

Bostadshuset på en bondgård kan vara kallt. Åtminstone vissa rum. Isoleringen är kanske inte den bästa. Och man vill kanske inte värma upp rum i onödan, rum som ändå inte används. Salen vistas man inte i om man inte har någon fin tillställning. Kanske dopkaffe. Eller begravningskaffe. Man har ju köket – det kan räcka gott att värma upp köket och låta något av värmen spilla över på sängkammaren. Man var mest i köket. Hallen var kall, farstun ännu kallare. Ibland var det antagligen varmare ute än inne – även när det inte var särskilt varmt ute. Morgnarna var i alla händelser kalla, även i köket. Man kan inte hålla liv i vedspisen hela natten.

Köket är bondgårdens hjärta. Det har det varit sedan urminnes tider. Antagligen är jag inte den förste som påstår det. Jag vet att jag inte är det. Men det är här själva livet levs. Det är där livet finns. Jo, det är klart att djuren i ladugården och i stallet och i hönshuset står för en stor del av livet – men det är en annan sorts liv. Även på åkern finns det liv. Potatis, vete, korn, råg och havre. Morötter, rädisor, sallat och bönor. Men det är på något sätt kring bondgårdsköket livet kretsar på allvar, med flugfångare som hänger i mossfodrade fönster. Med en flugsmälla på en spik på väggen. Med stänkmålade väggar och ådringsmålade skåpluckor i en ljusgrön färg. Med ljudet av råttor eller möss som rör sig någonstans bakom socklarna. Det är där man dricker kokkaffe och äter en mandelkubb och kanske ett Mariekex. Men det där är länge sedan nu. Min morbror äger gården nu – jag kan alltså åka dit och titta när jag vill, men det blir inte av. Den ligger inte lika mycket på landet som den gjorde förr. Ett par hundra meter bort sveper E4:an förbi sedan några år tillbaka. Vid den arkeologiska utgrävningen som gjordes inför vägbygget hittades fascinerande lämningar av hus. Lämningar från stenålderns slut och fram till medeltidens början. Kyrsta är alltså en mycket, mycket gammal by. Rent av ett forntida maktcentrum. Tänk om jag hade vetat det när jag gick omkring där och hade lite tråkigt. Det är en svunnen tid jag minns. Att den var stenålderssvunnen minns jag inte. Men det är en annan historia.

Annonser

Read Full Post »