Jag är en dålig järnhandlarson. Ganska opraktisk. Är rädd för att skära mig eller slå mig på tummen. Men jag har i alla fall ganska många verktyg. Ibland begår jag misstaget att tro att allt liksom ska falla på plats om jag bara har verktygen. Och då menar jag verktyg i alla möjliga bemärkelser, alltså även till exempel ordbehandlingsprogram. Dylika behöver man inte vara rädd för att skada sig på. Men nu tänkte jag orda lite om verktygsverktyg. Sådana som man snickrar och borrar och halverar och putsar och har sig med. Jag tänkte närmare bestämt uppehålla mig vid ett favoritämne, nämligen etymologi. Var kommer alla dessa märkliga benämningar ifrån?
Hammare, till exempel. Varför heter det så? Det enkla svaret är att det naturligtvis kommer av att man hamrar med den. Men eftersom det är ett löjligt svar så ber jag i stället att få påpeka att grundbetydelsen egentligen är sten. En stenkulle kallas också hammare. Och här får man alltså tänka sig att den äldsta formen av hammare var en sten. Man behöver inte ens tänka sig det. Det var helt enkelt så. I dag är hammaren oftast av metall – och för den som eventuellt nu börjar mumla om träskaftet så vill jag påpeka att det är just ett skaft och inte själva hammaren.
Hyvel är ett skojigt ord. Det råkar dessutom vara mitt favoritverktyg, men då med förleden ost-. Fast egentligen borde osthyveln heta västhyvel, emedan det är en norsk uppfinning. Om den hade uppfunnits i Finland så hade det stämt bättre, men där heter den i stället juustohöylä och har ingenting med väderstreck att göra. Men var kommer själva ordet hyvel ifrån? Jo, det anses komma från tyskans hobel, hübel eller höbel. Vad det betyder är dock lite oklart. En teori är att redskapet har fått sitt namn efter själva resultatet av hyvlingen: hubal – ”liten hög”. Och så kan det ju vara ibland. Somliga tror att man kan vara ”hyvelns” (t.ex. en hyvelns grabb), men det är fel. ”Hyvens” heter det, och det kommer – apropå Finland – från finskans hyvä, som ju betyder ”bra”. Högst logiskt.
Rubank är en typ av hyvel. Jag nämner den mest för att den ingår i ett av mina favoritcitat från en svensk bok och film, nämligen ”Vem älskar Yngve Frej”. Hur lyder då detta citat? Jo, som följer: ”Hon vet nog fan vad en rubank är.” Det är skomakare Gustafssons sätt att uttrycka att den där tjejen från stan som har dykt upp på hans gård antagligen inte är helt bakom flötet. Om man vet vad en rubank är så är man bildad. Rubank låter lite som en rysk oligark, men ordet har troligen med tyskans rauh (”grov” eller ”ojämn”) att göra.
Skölp är ett märkligt ord. Det låter liksom fullständigt påhittat av någon som har fantasi, men inte nödvändigtvis god fantasi. Fast så är det förstås inte. Det anses härstamma från tyskans schulpen, som betyder ”gräva i sten eller trä”. Ständigt denna tyska. Om man vet att det är ett verktyg som kan användas till att gröpa ur något med så ligger det ju nära till hands att man kopplar det till verbet ”skulptera” också. Sculpere på latin. Det alternativa namnet håljärn tycker jag är lite tråkigt, så det glömmer vi.
Pryl. Det här är ju ett fantastiskt användbart ord. Nästan alla föremål är en pryl. Om de inte är en mojäng, förstås. Fast en träslöjdslärare blir förmodligen topp tunnor rasande om man exempelvis kallar en rubank för en pryl. För i träslöjdssammanhang är förstås en pryl ett specifikt verktyg som man kan sticka sina medmänniskor med – om man är lagd åt det hållet. Nu kanske det låter som om min fantasi löper amok, men det jag skrev nyss är inte så långt från sanningen. Pryl är nämligen en gammal benämning för dolkar och andra stickvapen. Nämnde träslöjdslärare skulle antagligen ånyo bli topp tunnor rasande om verktyget användes för det ändamålet. Etymologin är tyvärr oklar här, men det kan komma från medelnederländskans pryel. Som betyder…dolk!
Sylen är ju lite som prylens vassa lillasyster. Sylen och Prylen. Ett riktigt radarpar. Men rent ordmässigt har de inget med varandra att göra. Syl antas nämligen ha med verbet ”sy” att göra. Med en syl gör man hål i exempelvis läder så att man lättare kan tråckla ihop två läderstycken. Och verbet sy är så fruktansvärt gammalt och finns i så många språk i liknande form att det inte är lönt att gå in på det. I vår vardag är sylen kanske mest använd i uttrycket ”inte få en syl i vädret”. Varför säger man så? Jo, om folk pratar och pratar och pratar så fylls luften med så otroligt många ord att inte ens den tunna spetsen på en syl förmår genomborra ordmassan. Då får man ta fram motorsågen i stället. Vilket helt osökt får mig att avsluta denna lilla genomgång med…
Fogsvansen. Denna utsökta såg (sagu = skära) är ett klassiskt exempel på en ombildning där man har förvanskat ett utlandsord, kanske genom att man har missuppfattat det eller hört fel. Den har ju ingenting med fogar att göra och egentligen inte med svansar heller. Men med lite fantasi så kan man tycka att den ser ut som en svans, nämligen en som tillhör en räv. Och vad heter det på tyska? Fuchsschwanz. Man fattar ju att det lätt blir ”fogsvans”. Superlätt.
Nu får det räcka för den här gången.
elbrundino 